”head over and download the Motion release on term. (for free). been around for a while, but oh so good http://12k.com/term/term05…”

Sagt och gjort – lite gratis glitch sover man ju inte på. Det obetitlade verket är knappa tjugo minuter mjukt raspig, monoton men klangrik ambient över fyra spår. (Motions ”Dust” och ”Every action”, utgivna på 12k, rekommenderas för övrigt varmt.)

12k-underlabeln Term samlar liveupptagningar, skissartade utkast och en del fullgoda – men i regel korta – verk och erbjuder dem digitalt och helt gratis. 19 titlar finns för tillfället.

Du hittar dem här.

Att det blev just Tim Heckers ”Haunt me haunt me do it again” från 2001 var en tillfällighet. Jag brukar alltid smeta ut ordlösa, stämningsmättade ljudtapeter över väggarna när jag ska läsa. Taylor Deupree och hans 12k-vänner, Arvo Pärt, Chopins nattmelodier, Fennesz, William Basinski.

Jag lyssnar egentligen inte på musiken men det känns behagligt och trycker undan tinnituspipet i öronen. Det hjälper mig att fokusera, kanske. Även om det inte är på den nivån att jag måste ha en dammsugare påslagen bredvid sängen på nätterna.

”Haunt me haunt me do it again” är ett 54 minuter långt stycke i 20 delar, varav hälften har titlar. ”Music for tundra”, ”October”, ”City in flames”. Kalla och ihåliga drones möter mjuka ackord och det påminner en del om att stå och titta ut över ett torrt vinterlandskap klädd i täckjacka.

Tunna andetag och avlägsna röster sveper förbi och det knastrar precis som jag hörde det göra när aska och damm fördes fram över asfalten på en evighetslång väg i McCarthys berättelse.

Jag satte skivan på repeat och sträckläste ut boken. Bok och musik gav liksom varandra en ytterligare dimension på ett fint sätt.

Och det känns som att filmen – som går upp på svenska biografer efter nyår, och visas på Stockholms filmfestival i slutet av november – hade mått ganska bra av ett smutsigare, kargare soundtrack.

Nick Caves komposition är vacker och sentimental. Men i den där världen som är grå och blir gråare för var dag, kall och som blir kallare för var dag, blir skönheten något avigt och avvikande. Det känns påsmetat i efterhand och ger dålig effekt.

Men så är hela filmatiseringen också lite gulligare än sin förlaga. Med Kodi Smit-McPheeden (i rollen som den oskuldsfulla pojken) som ständigt irritationsmoment.

Så i stället för att vaggas in i en suggestiv rytm, så som den korthuggna repetitionen i texten inbjuder till, blir vägen till stranden och havet snarare rätt seg och lång.

• Lyssna på låten ”Arctic lover’s rock”
• Mer om ”Haunt me…” på skivbolagets sajt
• Se filmens trailer