However, även _om_ det skulle vara sant – rockjournalistiken är tydligen den enda kulturjournalistik där det ska vara oerhört viktigt att just kidsen ska läsa. Men det är ingen som dödförklarar litteraturjournalistiken för att läsarna råkar vara över 40. Och det är heller ingen som förväntar sig att de läsarna slutar vara intresserade av ny litteratur för att de har fyllt 40, men så är tydligen fallet så fort vi tuggar dubstep. Jag tycker att det är att se ned på lyssnares intelligens. Tycker att det är att se ned på kulturen detta att antingen sätta pluppar på kentspelningar eller att beskriva musik i förhållande till vädret (passar görfint i höstkylan osv). Jag blir tokig! Dessutom tycker jag att det är obehagligt med den ytterst slutna musikjournalistiken som är fullständigt dominerande idag, där arcade fire bara kan jämföras med arcade fire och möjligen joy division, särskilt i ett samhällsklimat som ser ut som det gör idag.

Sen kan man fråga sig varför – om man ska vara krass – redaktörer ska satsa på ”nya” förmågor, när pengarna möjligen finns i att skriva om kent sjuhundra gånger om året, lex Expressen. Det här ser jag inte som hinder för möjligheten att göra något bättre, men viljan bör också finnas där. Idag verkar många tycka att det är roligt att skriva om musik, och det är ju roligt. Men, om jag ska vara romantisk – vilket jag ska – så tror jag inte att det ska vara så jävla roligt, jag tror att det ska vara ansträngande.

I sammanhanget är det ju intressant att det mytomspunna 1990-talet mer var ett fel i systemet, att Pop fick vräka på berodde ju på att Jonas Bonnier ännu inte lärt sig att hålla i pengarna (och en begåvad Pietro Maglio, förstås).

Jag tror att man kan glömma att det ska komma något stort räddande skepp som plötsligt plöjer in pengar på att någon ska skriva essäer om Shackleton, jag tror att musikjournalistiken mår bra av att fragmentiseras. Men då behövs fortfarande bra skribenter/journalister/redaktörer/, och det är liksom den springande punkten och har varit det de senaste fem åren. Så länge folk får Håkan-promon är de flesta nöjda, tyvärr, men sanningen är ju att någon borde rycka den där promon ur handen på dem och tvinga ut dem någon annanstans, förslagsvis på ett krig mot den sortens musikjournalistik som börjar och slutar med att sätta pluppar på taniga indiemän. Well, well.