Det finns en märklig semestervideo på YouTube som jag älskar. Den är upplagd av en IT-tekniker från Makati i Filippinerna. Tillsammans med vänner och familj åker mannen med användarnamnet ”jmelaya” till Baguio City och klippen i filmen är de klassiska: Skojande i minibussen, vinkande framför sevärdheter, skratt och kärlek. Vad som gör videon märklig, och samtidigt väldigt vacker, är valet av musik.

Till semesterbilderna har nämligen The Radio Dept.s ”Against the tide” valts. Djup melankoli från ett grått Malmö får ackompanjera färgglad lycka i ett subtropiskt Sydostasien. Som många andra upptäcker han bandet i samband med att Sofia Coppola använde deras musik i ”Marie Antoinette” 2006. Men där jag upplever att ”Against the tide” står i skarp kontrast med det semesterfilmen visar tycker han själv att det är helt naturligt.

”Det var textraden ‘We move against the tide’ som fångade mig”, säger han när jag frågar om låtvalet.

”Den betyder för mig att även om vi går igenom prövningar och motgångar i våra liv så måste vi fortfarande försöka njuta och ha trevligt. Vi måste röra oss mot allt som är fel och vill dra ner oss. Against the tide, helt enkelt.”

Långfingret till allt som tynger ner. För vi måste ju fortsätta att röra oss against the tide om vi inte ska bli bortspolade. Jag vet inte om det går att sammanfatta tio år av popmusik bättre än så. Men jag vet heller inte hur många företeelser jag pekat på under de här sidorna och sagt att just de säger allt.

Från Pluxus lägenhet på Hägerstensåsen, via mattknivar och Karlsons Klister hemma på Axel Willners golv, förbi lastpallen där The Radio Dept. spelade in ”Lesser matters”, ner i källaren där Le Sport livedebuterade, upp på scenen där Säkert! ger hopp till gymnasiefrustrerad ungdom i randiga tröjor – det är hjärtat som har spelat huvudrollen i den här berättelsen.

Viljan att göra något utan att tänka på rädslan att misslyckas. Det är många som saknas på de här sidorna. Jens Lekman, exempelvis, var är han? Som bortblåst. Han är en av de som vinner störst och mest välförtjänt uppmärksamhet internationellt och är väldigt viktig för den svenska scenen eftersom han är den första stora Soulseek-framgången och därför visar vägen till alternativa distributionssätt.

Här nämns han bara i ett förvirrat slutord. Förlåt Jens, om det är någon tröst är du inte ensam. El Perro Del Mar, hon kunde väl ha fått några ord? Bobby Baby. Motion 44:s bootlegmixar. Vapnet. Och är det inte lite dumt att missa The Rice Twins, en duo som tidigare spelat i Florian, som ger ut tolvor på Kompakt? De skulle ha varit en fin symbol för min tes om indiepop som blir till dansgolvsbeat.

Den snäva vinklingen på Stockholm är missvisande eftersom Göteborg kokar av popmusik under 00-talet. Jag vet. Det är många som glöms bort eller utelämnas men jag hänvisar till min gamla historialärare och väljer att bara se den här berättelsen som ett kort inlägg i en diskussion. Den kompletta historien väntar fortfarande på att skrivas.

Jag tänker att jag släpper den här texten precis som ”While we’re learning to forget” fem år tidigare: som den är, utan att tänka för mycket, bara att lägga upp och se vad som händer. En tumregel för en bra poplåt är att det antingen ska gå att skrika ”nu lyfter vi” i introt eller ”tack för oss – godnatt” i outrot.

Jag har varit närmast besatt av just det sistnämnda, av de långa utdragna versionerna av de mest sorgliga låtarna som bra band alltid avslutar sina spelningar med. Publiken kan höra hur låten liksom kippar efter andan i några sista, långa ögonblick innan dess thorax rosslar till när gitarristen kastar ifrån sig sitt instrument så det smäller i förstärkaren. Och så en sista hostning som sätter punkt.

Jag har alltid försökt ha det i åtanke när jag jobbat med det skrivna ordet. Om jag verkligen lyckas med en text ska den börja som introt till The Supremes ”Stoned love” och dra ut på det oundvikliga slutet för att sedan bara lämna tomhet efter sig när den sista punkten kommer.

Problemet denna kväll när detta skriva, några månader in på 10-talet, är att formulan inte fungerar eftersom det då skulle framstå som ett bokslut. Jag räds tanken på att ikläda mig rollen som en nostalgisk tillbakablickare, som nynnar ”I’ve reached a point where I think I have it all” till The Radio Dept.s ”Let me have this”. Som framför skärmen i mörkret ler sorgligt med tankar om att den tiden aldrig kommer tillbaka innan jag sätter den sista punkten, blåser ut mitt ljus och går och sover.

För det vackra med popmusik, det som gör det värt att ta sig an ett omöjligt projekt med en text som man vet aldrig kan bli komplett, är att den aldrig gör några bokslut. Det är juni 2010 och redan börjar vi höra det kommande årtiondets Ögonblick från scenerna och bloggarna och hemsidorna.

Skulle jag blåsa ut ljuset i en dramatisk avslutning skulle jag framstå som en idiot, för popmusiken sätter aldrig punkt, låter sig aldrig sammanfattas i form av en tidsperiod som har ett slut där ridån går ned. Runt varje hörn väntar något nytt, något mer spännande, något som förgyller även nästa natt.

Så jag kommer inte att påstå att det aldrig blir samma sak igen, att de där Ögonblicken är förlorade i tiden och inte kommer tillbaka. För det gör de. Här, nu. Idag, ikväll, imorgon.

Det här är bara min sanning. Nu vill jag höra din.

Hela den här berättelsen är full av haltande liknelser så jag skäms inte för att göra ytterligare en. För mig känns det som att den svenska popmusiken 2007 börjar på universitetet. Efter att ha varit spretig och strulig under högstadiet, skärpt till sig och börjat upptäcka livet under gymnasiet blir den nu tagen av allvaret. Efter sex år där den kommit undan med det mesta och inte haft så stora funderingar på morgondagen blir 2007 ett uppvaknande där den inser att det faktiskt krävs lite skärpning.

Det har mycket att göra med att musikklimatet diversifieras, inte bara på bredden men också på höjden. Fram till 2003-04 finns trackslistefavoriter och guldskivesäljare som Håkan Hellström, Kent och en handfull andra högst upp i näringskedjan. Sen kommer ingenting. Och ingenting. Först därefter kommer [ingenting]. Eftersom det inte finns ett utpräglat mellanskikt i den svenska popmyllan är det bara för alla som startar i ett vardagsrum någonstans på ”botten” av näringskedjan att köra på med vad de nu vill göra.

Det innefattar ungefär alla som nämnts i den här texten hittills. De stora skivbolagen scoutar sina artister som de alltid har gjort och har inte en aning om vad som ligger och puttrar på bloggar och klubbar och långsamt bygger upp stabila artistskap. Indiescenen kör sitt race under radarn och eftersom det alltid finns en övre gräns för hur långt den kan nå ut är det ingen som bryr sig om så mycket annat än att ha kul. Och musiken låter därefter.

Vad jag upplever händer i slutet av 2006 och början av 2007 är att det skapas en andrasortering under de stora namnen som höjer ribban för vilken nivå även ny popmusik ska läggas på. Ett nytt band kan fortfarande inte försöka mäta sig med giganter som Kent, men en låt som Kleerups och Robyns ”With every heartbeat” är på inget sätt ouppnåelig. Det snarare förutsätter att det inte går att göra det så lätt för sig längre. Att spela otajta housepianon och häva öl till ”Tell no one about tonight” har ett bäst före-datum.

De snabba släppen ger en kick ett tag men sedan växer känslan av att det måste till något mer. Insatserna ökar. Det är inte längre frågan om L’Amour a Trois ska hajpa låten utan om Pitchfork ska göra det. Att spela live i SVT:s ”Trackslistan” är kanske stort men att ha med tre-fyra låtar i tv-serien Grey’s Anatomy är större.

När Sony 2005 lanserar den nya Bravia-TV:n med en spektakulär reklamfilm är soundtracket i den José Gonzáles cover av The Knifes ”Heartbeats”. 2006 handplockas The Radio Dept. av Sofia Coppola för att bidra med låtar till storfilmen ”Marie Antoinette”. Samma år ljudläggs en promotionvideo från modehuset Gucci med The Embassys ”Some indulgence”. The Field blir 2007 den snabbast säljande Kompakt-artisten med sitt album ”From here we go sublime”. När brottsplatsutredarna i C.S.I. New York analyserar vävnadsprover är det med Lo-Fi-Fnk som ljudkuliss.

Det är viktigt att klargöra två saker. För det första betyder detta inte att det slutar hända saker på en indienivå. För det andra betyder det inte att de nya band som dyker upp vid den här tiden saknar glädje, att de bara gör musik för att sälja till modehus eller att de på något sätt är mindre genuina eller spännande. Skillnaden är bara att Kalle J:s ”Vända allt” är en låt som omöjligen skulle ha kunnat släppas efter sommaren 2006.

Ett av argumenten för min tes är just Pluxus som i november det året ger ut ”Solid state”, ett album där bara melodihantverket är det som är besläktat med deras musik från sju år tidigare. ”Solid state” är ett underbart album, men det osar förfall och övergivenhet snarare än Benno-festival i Norrköping där alla är väldigt berusade och gråter till My Favorite. ”Solid state” är sofistikerat på ett sätt som knappt någon indie varit två år tidigare.

The Knifes ”Silent shout” är ett mörkt och stundtals klaustrofobiskt album där titelspåret är hårdare och mer gotiskt än något de gjort. Inga fler syntetkaribiska steel drums. Royaltypengarna de får från Bravia-reklamen går till en turné som kombinerar audiovisuella upplevelser till performances snarare än konserter.

Namn som Anna Ternheim, JJ, Steso Songs, Taken By Trees, Jonathan Johansson, Lykke Li, Familjen, El Perro Del Mar och Fever Ray är tveklöst sprungna ur samma fria, bekymmerslöst innovativa kreativitet som alla som står nere på Nalen Bar ett par år tidigare. Men det finns en air kring dem som helt skiljer sig. Jag vill inte kalla det ”ambition”, inte heller ”seriositet”, ej gärna ”uppfostrat”, jag ställer mig tveksam till ”polerat” och framför allt ”vuxet”.

Alla de här orden innebär ett underkännande såväl av dem som föregångarna och det är inte min avsikt. Det här handlar om nyanser. Jag kan inte hjälpa att komma tillbaka till min haltande liknelse inledningsvis. När jag går på högstadiet så har jag inte en blekaste aning om vem jag är. Under gymnasiet så tror jag att jag vet vem jag är, men har en sådan övertro på mig själv att jag glömmer att det finns fler dimensioner till en människa än om han eller hon tror sig veta allt.

Först när jag kommer till universitetet börjar jag inse att det finns gråskalor, att jag gjort det enkelt för mig och att det krävs lite mer än bara en snygg second hand-kostym för att utvecklas. Det handlar inte om att bli vuxen, att städa undan sidor av mig som jag plötsligt tycker är barnsliga eller att börja ett nytt liv. Det bottnar snarare i en nyvunnen självsäkerhet, en känsla av att inte nöja sig med det som finns. Att ha modet att våga blicka mot horisonten utan att för den delen banga på att jaga drömmarna jag när ända sedan den fumliga tiden på högstadiet.

Den här utvecklingen är heller inte begränsad till Sverige. Några år tidigare slår Rex the Dogs ”Frequency” och Adas album ”Blondie” ner som klusterbomber i både klubbmusik och indiepop. Men även de visar sig nu ha varit kraftigt bundna till sin tid. Samtidigt som The Studio slår igenom stort med sitt baleariska popsmek börjar internationell klubbmusik handla om Lindstrøms nydisco och långa Prince Thomas-remakes. Vi dansar in årtiondet till Daft Punks roliga ”One more time” men står nu och skriker till Justices mörka metaldisco.

Gui Borattos ”The Rivington” är inte Thin White Duke-mixen av Fischerspooners ”Never win”. Burial och dubstep förvandlar klubbarna till läskiga platser där knivar blänker ikapp med strålkastarna. Jag skulle vilja säga att de spretiga kanterna börjar filas ner. Men då är jag återigen där och antyder att den andra vågen av 00-talets pop är tristare och det är som sagt inte min avsikt. Men någonting har hänt.

Det liknar lite vad som händer i England under de första åren av 90-talet när acid house och madchesterrock byts ut mot drum’n’bass och trip-hop. Den gången föranleds det av en ekonomisk kris som lägger sordin på hela samhället. Men den här gången är det inte så lätt att se yttre faktorer. En ekonomisk kris kommer förvisso så småningom men när trendbrottet inom musiken sker så kan det ännu inte förutspås ens av de mest rutinerade spekulanterna.

Jag kan inte annat än att återvända till tanken på en önskan om att bli sofistikerad, att vara ”på riktigt”. Det är lätt att hamna på indiekartan men när man väl är där så går det inte att komma så mycket längre på den. De internationella framgångarna för utvalda svenska artister gör att det finns nya territorier att utforska. Framför allt är de nya artister som seglar upp duktiga på riktigt. Konstnärer.

Med många av indiebanden under 00-talets första halva kan man ana ungefär samma ambition som den jag och min kompis Johan startade Frederick Fleet med: att dricka sprit och göra ljud. Men de som startas nu har talang och ambition som sträcker sig så mycket längre.

Själv tappar jag greppet där under ett år eller två och jag skäms inte för att erkänna det. Under flera år har jag levt så nära scenen där allt händer att jag inte kan tänka på så mycket annat. Det finns så många bra band att kolla upp, så många spelningar att gå på, så många klubbar där man sträcker händerna i luften och bara skriker. Det har varit en förförisk värld, en underbar värld, men också en värld som kräver sina offer.

Det första är törsten efter mer.

När klubbarna jag brukar gå på försvinner och banden lägger ner och alla flyktigt bekanta som jag surrar med över bardiskar reduceras till forumalias eller Facebook-kontakter jag aldrig pratar med, så infinner sig en känsla av att vara klar. Det underbara med popmusik är ju att man aldrig blir klar, så det dröjer inte länge innan nyfikenheten tar överhanden. Men i denna subjektiva berättelse om svensk pop på 00-talet är 2008 ett relativt blankt blad.

Jag går ner mig djupt i ambient, som om det är ett årslångt chillout-häng. Jag följer spåren bakåt och börjar vända på 70-talsstenar för att fylla igen luckor. Jag tröttnar på 909-bastrummor och nya popband. Jag tänker som Martin Birck att ”jaha, detta är livet”, och tror att jag ska sitta hemma med ett glas vin och lyssna på Nick Cave tills jag går under. Men så blir det inte. Det handlar bara om en extra lång baksmälla efter en intensiv tid.

Den nya popvågen för med sig en mycket betydelsefull utveckling. Nu handlar det inte om en övergång från replokal till hemdatorprojekt, eller det gradvisa utbytandet av skramlande gitarr mot pumpande bastrumma. Det handlar om en förändring av villkoren för alla. I mitten av 90-talet när jag börjar gå på konserter och klubbar är det bara män i näringskedjan. Tjejer som spelar i band behöver bli godkända av en manlig bandbokare för att få stå på scen. Allt i en manlig rockmiljö där manliga A&R:s från skivbolagen behöver bli imponerade och släppa en skiva som ska bedömas av manliga recensenter.

En av minastora förhoppningar i Pluxus fotspår under början av 00-talet är att vi ska få se en explosion av kvinnliga producenter och artister som tidigare hållits tillbaka av dessa villkor men som i hemmastudions möjligheter kan blomstra. Det nya sättet att skapa musik låter nämligen alla, både killar och tjejer, att försöka nå sin potential utan behöva ta sig igenom en massa lager av oväsentligheter.

Om det exempelvis krävts av mig att stå på en scen och imponera så hade Mr. Suitcase aldrig existerat, trots min på pappret bekväma utgångspunkt i att vara vit man.

Med lite för många kilon på fel ställen och utan varken karisma eller kraft att kunna äga ett rum betyder ”att spela live” för mig oftast att oroligt stå och gömma mig bakom en laptopskärm. Att sitta med ett glas vin och lära mig musikprogram och sedan spela in utan bedömningsmomentet är däremot oändligt roligt. Och befriande.

Från den glädje jag själv känner i att kunna sitta och knåpa utan att behöva leva upp till inbillade krav på Dregen-poser utgår jag ifrån att denna nya ordning ska justera snedvridenheten mellan killar och tjejer fort. Men det kommer att dröja. Fram till bloggpophysterin 2005-06 är det fortfarande mest killar som gör musik och de tjejer som håller på bemöts nedlåtande av poppubliken.

Sarah Nyberg Pergament berättar att hon efter sina spelningar med Action Biker brukar få frågor om vem det är som gör musiken.

”Det var verkligen inte ovanligt att folk, nästan bara killar, tackade mig för spelningar och frågade vem som låg bakom. Det var frustrerande såklart. Jag vet inte om att det är för att jag hållit på ett tag nu som folk känner till mig bättre, men jag skulle tro att det faktiskt har blivit bättre”, säger hon.

När klockan klämtarför duos med unga killar så händer något. Nästa steg i utvecklingen av 00-talet är att kvinnorna tar täten i den kreativa evolutionen i svensk pop. Namn som Jenny Wilson och Frida Hyvönen har länge varit framträdande. Anna Ternheim och Lykke Li för in helt egna uttryck. Säkert! erövrar Sverige och Robyn tar världen.

”Tänker du tillbaka tio år kan du inte komma på särskilt många tjejer som var aktiva och hade tydliga profiler under en längre tid. I dag är de mest profilstarka svenska indiesoloakterna kvinnor”, säger Sara Martinsson och sätter fingret på något viktigt.

Där manliga soloartister 2010 antingen är medelålders gubbar med gitarr som lever på gamla meriter eller storbolagspolerade Idol-stjärnor, är namn som Anna von Hausswolff och Promise And The Monster de som utforskar den intressanta marken. Popmusiken har naturligtvis inte blivit jämställd. Man behöver bara kasta ett öga på fördelningen mellan män och kvinnor i de svenska festivalernas bokningar för 2010 för att bli påmind om att det är en lång väg kvar.

Men jag vill ändå tro att 00-talet är en slags brytpunkt. Jag lämnar till eftervärlden att forska i huruvida det handlar om förenklade distributionssätt, nya tekniska möjligheter i att producera musik på egna villkor eller andra anledningar. Men jag vill tro att det är en tid som påbörjar en långtgående förändring.

Att det som startar med en indiescen som upptäcker electronica kommer ut ur kolsyreröken med öronen ringande av feta trancemelodier och upptäcker att något verkligt bra har hänt på vägen.

Det känns bra. Det känns som att de är på gång. Det känns som att det här kan bli något. En dag springer de på Robbie Williams, då bara känd som en ex-Take That-snubbe som hänger runt och festar i innekretsar. De undrar vad han gör där och han säger att han börjat spela in solomaterial i en studio bredvid och frågar om de vill höra. Elastica följer med in och Robbie spelar upp låten som han håller på att jobba med.

Det är ”Angels”. Justine berättar i intervjun precis hur knäckande det är att höra den. Knappt har den före detta boybandhjälten börjat sjunga till pianointrot innan hon förstår: Det är över. I exakt den sekunden förstår hon att hon själv, hennes band och alla hon umgås med är passé, gårdagens nyheter som aldrig kommer bli Cool igen.Demoraliserad slutför hon albumet som floppar, allt medan grupperna från britpopvågen splittras, vännerna runt omkring henne börjar leta nya karriärer eller lägger in sig på rehab.

Efter det galna år 2005 finns ett sådant uppvaknande också i den här historien. Konstigt vore det annars, eftersom den är uppbyggd av Ögonblick. I december 2005 publicerar Dagens Nyheter sin lista med ”Pophopp” inför det kommande året. Bara att sålla ut namnen ur det digra utbudet måste ha varit en utmaning. Just då och där känns det som att alla stirrar in i solen och allt är möjligt. Om vi bara vetat. Festen är snart slut. För den här bloggpopvågen.

Sedan de slagit igenom hos de breda massorna har Le Sport ofrivilligt fått stå symbol för ”den nya poprörelsen”. Den nya sortens indie som inte handlar om att stå och skava i en replokal utan om att sitta hemma och göra hits, bränna och ta med sig ner på klubben. Jag vet att de inte vill det. Eller, med ett bättre ordval: Jag vet att de inte ser sig själva så. De är med för att ha kul, för att spela musik och få en och annan festkväll på kuppen.

Att de orkar upp på Trackslistan och stannar där i fem veckor med ”Tell no one about tonight” är egentligen helt sjukt (hela världen lyssnar ju på James Blunt). Att de får framföra den live – komplett med hotellpianobarsintro – på Svt likaså. Fredrik står där med sin svarta boa och Örjan är precis lagom off-key, precis på det där sättet som gör hans sång så fin. Men frontlinjen är också alltid den som tar de första kulorna.

Så var det i Verdun 1916 och så är det i Popstockholm 2006.

I början av april 2006, inte ens ett år efter att jag ser dem i den där källaren på Hägerstensåsen, släpper Le Sport fullängdsalbumet ”Euro deluxe dance party”. Euro-retroestetiken är lite för överdriven. Soundet är lite för cleant, fritt från det där rastlösa. Spåret ”If Neil Tennant was my lover” uttrycker referenserna lite för exakt. Det som tidigare varit subtilt och snygga flörtar blir skrivet med tjock filtpenna över omslaget.

När Jonna Sima skriver sin recension i Aftonbladet är det mitt Justine Frischmann-ögonblick:

”De dansade en sommar. I fjol gjorde Örjan och Fredrik i Le Sport ep:n ”Tell no one about tonight” – ett lyckligt förhållande mellan Pet Shop Boys och New Order. I ett par veckor var det sommarens anthem. Men nu när debutalbumet släpps upplever jag samma känsla som Similous debutalbum från förra året gav mig. Det låter enkelspårigt, platt och 80-talssentimentalt på ett osunt sätt.”

Inte ens två månader senare står de inför 10000 personer på Popagandas stora scen, med fullt band och arenavärdighet. Det ligger en konstig känsla kring spelningen, och hela festivalen för den delen. Som nämndes i tidigare kapitel är det en vansinnigt fin uppställning som festivalen bokat. Det är sällan man kan använda uttrycket ”alla var där” annat än retoriskt. Men när jag vaggar genom dimman de där nätterna och skakar hand till höger och vänster är det svårt att inte känna så. Men det är ändå en märklig air.

Historiker som läser den här texten kommer att peka fingret och säga att det är en efterkonstruktion och fråga sig hur jag har fräckheten att säga så här mer än tre år senare med facit i hand. Jag ber historikern även se inledningen av Le Sports spelning på stora scenen innan han eller hon klagar på mig. Under tunga skyar och hällande regn öppnar de med ”Lovetrain”, en instrumental låt från albumet som de inlett spelningar med så länge jag följt dem. Bandet plockar ner den och Örjan Lindbeck stegar fram till mikrofonen.

”Ni ska inte låta vädret bestämma över er. Om nån ska bestämma över er ska det vara någon som ni tycker jättemycket om, och då ska ni låta den personen bestämma allt. Men sen kanske den personen tröttnar på att bestämma och bestämmer att ni ska vara ensamma och bortglömda. Men det gör ingenting för sånt kanske man behöver för att behålla skärpan. Vi kommer också bli bortglömda, och ensamma, och lämnade… av er.”

De ser redan slutet. Jonna Sima ser det. Vi andra är för fulla för att inse det. Popaganda 2006 är dödsmässan för festen som skakar om året innan. Det är stunden sent på natten när man fortfarande tycker att man har kul men en efter en går från partyt. Till slut sitter man själv med den halvsovande värden och funderar på om det är god etikett att stanna.

Efter det visar sig tecknen ett efter ett. Under sommaren dyker Juvelen upp med sin slicka funkpop och Fibes! Oh, Fibes! släpper ”Emotional”. Ett album som hellre vill åka längs den amerikanska västkusten med armen ut genom nervevad ruta än att drömma om att vara någon ur persongalleriet som tittar förbi i ”New Order Story”. Deras ”Can’t be so” låter som om den är producerad av före detta Doobie Brothers-medlem i en takvåningsstudio i Los Angeles.

Samtidigt börjar Michael Mayer väva in Fleetwood Mac i sina DJ-set, Justus Köhncke hittar slap-basen i ”Advance” och det blir uppenbart att opolerade housepianon är gårdagens nyheter. Bara ett år tidigare skulle alla skrattat gott när Family Guy-karaktärerna står i en karaokebar och sjunger Journeys ”Don’t stop believin’”. Nu blir den plötsligt ett oironiskt rättesnöre.

På uteserveringar återupptäcker en välklädd publik den snyggt producerade båtklubbsrocken, förmodligen som en reaktion på ett par år av halvtaffligt producerad sovrumsindie. På sin MySpace-sida skriver Juvelen ursäktande ”You can’t really mention Prince as an influence these days, can you?”. Men det är precis vad man kan. Prince är förmodligen den hippaste referensen som det går att ha just då.

Sajten Shaktar lägger ner. Det går längre och längre mellan kvällarna på Digfi:Mix. Spelningar med nya mp3-dagsländor är inte längre samma sorts wow-upplevelser.

Den definitiva spiken i kistan för den här tiden slås i den 6 oktober 2006. Det går att vara så exakt. Jag har sett det komma, tolkat tecknen och är egentligen inte oförberedd. Men samtidigt är det ett hårt uppvaknande. Den dagen i oktober släpps på samma dag tre nya grejer från tre stora namn och det skrivs inte ett ord i någon tidning.

Där Unarmed Enemies inte ens ett år tidigare får mediaplats efter en ep och två snygga frisyrer släpps nu sprillans nytt från tre av de samtida grundpelarna i den nya angelägna indiepopen och det är helt tyst. The Radio Depts ”We made the team”, The Tough Alliances ”Escaping your ambitions” och The Embassys ”A compact disc including The Embassy” uppmärksammas på bloggarna men tigs ihjäl i papperspressen.

Det gör ingenting för musiken eller för deras fans, bloggarna har ju koll ändå. Men det är onekligen en slags slutgiltig punkt. I boken om sovrumsindiefesten har vi länge märkt att sidorna blir färre och färre mot den högra pärmen och plötsligt vänder vi och det står SLUT i svarta versaler. För vissa, som Örjan i Le Sport, blir det ett välbehövligt andrum.

”Det var hårt att göra musik. Vi tjänade inga pengar alls och jag var tvungen att ha flera saker på gång för att överleva. Under ett och samma år gjorde vi minst femtio spelningar, spelade in och släppte en skiva och samtidigt läste jag in naturämnena på komvux och jobbade extra i foajén på Cirkus. Det var slitigt och jag brände ut mig helt”, berättar han och menar att det var lika bra att det fick ett slutdatum.

”Jag vet inte om det fanns tillräckligt stort kapital av drivkraft och talang för att fortsätta. Kanske var det också lite smalare musik som attraherade en publik som tröttnade snabbare än Winnerbäcks fans. Jag hoppas det!”

Precis vid samma tidpunkt sitter jag och jobbar med min Mr. Suitcase-fullängdare. Den tidiga uppmärksamheten för ”While we’re learning to forget” har rört upp en massa komplicerade känslor i mig. Kanske är hela min sejour som musikskribent ett feltänk? Kanske är det att skapa musik jag borde satsa på istället? Tankarna börjar virvla, jag funderar på att gå all-in och se hur långt Mr. Suitcase går att ta.

I oktober 2006 förstår jag att det är barnsliga drömmar, att den eventuella våg jag skulle ha kunnat ta fart på redan har spolat upp på stranden och dött av. Och jag behöver en våg om det ska bli något, för att skriva musik har jag aldrig varit särskilt bra på. Men när hajpen för elektronisk indiepop är över känner jag att det bara är dags att ha kul, att skriva musik med samma inställning som jag skriver min blogg eller läser böcker: för att det är en trevlig sysselsättning.

Jag släpper mitt album ”Guidelines for an emerging century” i april 2007 och det kommer ut i ett musikklimat som är totalt annorlunda än det varit ett år tidigare på Popaganda. De nya artisterna som är i skriket är skickliga på riktigt, inte bara i rusets dimmor. Att göra en låt och släppa som mp3 samma dag känns plötsligt barnsligt. Anna Ternheim har släppt ”Separation road”. Annika Norlin har släppt sitt Säkert!-album.

The Field turnerar runt världen med sin poppiga cut-uptechno. Anna Järvinen filar på ett mästerverk. Frida Hyvönen likaså. Lykke Li lurar i vassen. Det har inte ens gått fem år sedan jag dyker upp lite bortkommen och blyg till en lägenhet på Möllan för att se The Radio Dept. ”spela in”. Men förutsättningarna är radikalt annorlunda. Som av en händelse, eller för att jag har haft rätt hela tiden från början, är just The Radio Dept. ett av de band som överlever 2006. Och jag tror att kärnan till det finns i Dagens Nyheters recension av just mitt eget album.

Som en epilog över tiden från slutet av 2004 fram till Popaganda 2006 tycker jag att recensenten Johanna Paulsson träffar ganska mitt i prick. Genren sätts till ”klubbpop” och hon skriver:

”Med några gedigna ep-spår och remixar i bagaget har Mr Suitcase stakat ut riktlinjerna för ett sorgligt men studsigt ideal. När kappsäcksmannen Billy Rimgard albumdebuterar samsas inslag av akustiska instrument med baspumpande och eftertänksamhet halvvägs mellan dansgolv och vardagsrum. […] Men trots dynamisk finess och lagom nostalgiska syntljud känns ’Guidelines for an emerging century’ stundtals en smula skvalpigt. Vad som saknas är […] ytterligare ett par spår med den luftiga hitkänslan hos Pet Shop Boys-flirtande fjolårslåten ’Ours is a time for falling in love’.”

Jag ska försöka bryta ned vad hon säger i ett slags nyktert, objektivt destillat:

1. Artisten har lyckats i enstaka spår och remixar.
2. Han gör ett tappert försök att förverkliga sina ambitioner i fullängdsformat…
3. …men det blir skvalpigt och lite trist. Inte alls som i enstaka spår och remixar.

Det intressanta här är inte Johanna Paulssons bedömning av mitt album, utan att de här tre punkterna skulle kunna vara en beskrivning av de flesta album som kommer under de här åren. Det här är en subjektiv berättelse och tittar jag till mig själv blir det uppenbart. Det är inte många fullängdare från den tiden jag plockar upp, med undantag för Nicolas Makelberges ”Dying in Africa”. Och de ”stora” namnen, förstås.

De som jag redan nämnt. De som släpper nytt på samma dag. Och Action Biker. Och Differnet. Och några till. Men i någon slags generalisering är det undantagen som har förmågan att klara av fullängdsformatet på samma sätt som de gör i flyktiga blogghits. Det här är inget underkännande av dem. Det är heller ingen diss av namnen som kommer och ritar om kartan. Tvärtom är det komplett och fullständigt nödvändigt för att de här kapitlen ens ska kunna skrivas.

Det finns en enkel regel när det gäller popmusik: Det verkligt magnifika och oumbärliga överlever alla regimskiften och fortsätter vara relevant. Allt som man kan minnas med glädje dyker upp, brinner skarpt under en kort tid och går under. Det är bara medelmåttorna som består utan att glänsa, som fortsätter att puttra i sakta mak utan att någonsin få upp farten.

Under några månader är jag med om en fest som aldrig verkar stanna, som aldrig gör en besviken. Att de flesta sedan går under med skeppet gör ingenting alls.

Att ha hoppats på något mer skulle ju ha varit idioti.

Utgångspunkten för den första lyssningen på ett svenskt band är länge ”vilken utländsk grupp är förlagan?”. Den är inte klädsam och kanske kan den tillskrivas lata skribenter som gärna vill ha en uppenbar referens att klämma in i en recension på fyrahundra tecken. Men inställningen är samtidigt oundviklig för allt som oftast finns ju den där utländska förlagan, den där husguden vars doft aldrig försvinner ur kläderna.

I mitten av 90-taletär det extra tydligt. Varenda framgångsrikt koncept från England ska återanvändas av ett svenskt band som är okej men som aldrig blir lika bra. Jag minns en spelning med ett band som heter Honeysuckle på Studion vid Sankt Eriksplan i Stockholm. De låter precis som Portishead. Jag menar inte att de är inspirerade av de dystra trip-hoparna från Bristol som etsade ljuden på vinylskivor innan de samplade dem för att få rätta känslan.

Nej, de låter verkligen precis som Portishead. Fast med magin bortplockad – de etsade ju inte ljuden på vinyl innan de samplade. Den huvudsakliga anledningen till att jag kommer ihåg konserten på Studion och fortfarande har bandnamnet på tungan är att en av medhörningshögtalarna under spelningen börjar ryka illavarslande för att sedan helt fatta eld. Sådant är ju alltid coolt, musikalisk kopia eller inte.

Jag hade kunnat nämna Pulp-kopiorna eller Underworld-kopiorna lika gärna, men dem har jag glömt. Det andra konkreta exemplet på mitt påstående är ett band som spelar på en liten torgfestival i Sigtuna sommaren 1998. De har en blond liten tjej på sång, en skallig, krallig kille som rappar lite och två stekare på synt.

Nej, det är inte Aqua, men de är samma sak. Alla låtar har olika teman och i det som verkar vara deras hit hoppar de runt på scenen i någon slags egyptisk dans och ropar ”Tutankhamon, Tutankhamon”.

Som sagt, de var Aqua helt enkelt. Men jag vill inte lägga för stor vikt vid dem som referens eftersom de inte tillhör majoriteten av band, de som stirrar blint på England, de som tar weekends för att hänga i Camden Town och komma tillbaka med skivor och kläder som inte finns att få tag på i Sverige. Som alla gör, inte bara banden.

Stockholm är en satellitstad till London och börjar någon göra drum’n’bass där så öppnar en drum’n’bassklubb här. Att anglofilin som genomsyrar klubbvärlden och tidningen Pop går igenom i hur svenska band låter är inte konstigt, för är det ett håll som Sverige alltid blickar mot så är det England. Punkvågen plockas hit fort. New romanticbanden följer efter. Fram till att hiphop och r’n’b får det stora
genombrottet i slutet av 90-talet så är England riktmärket. Man ska låta som där.

Något som blir uppenbart om man synar åren mellan 2000-2006 ur ett svenskt popperspektiv är hur lite av detta arv som lever kvar. Där vi på 90-talet går till Lollipop-festivalen i beppehatt och Black Grape-tröja med Lamb i freestylen är vi tio år senare oss själva. Svensk pop har släppt London som naturlig referenspunkt och skapat sig en egen identitet, en identitet vars grundfundament inte är att man ska låta så likt sin anglosaxiska förebild som möjligt.

Det börjar dyka upp nya, spännande uttryck som inte finns någon annanstans, allt medan England står kvar och gräver djupare i samma grop det stått i sedan Bernard Butler var med i Suede. Från den eran som kallas britpop är det ett övervintrat, urvattnat arv som lever kvar med Franz Ferdinand-rock och Coldplay-ballader som gäller, kryddat med stor Ministry of Sound-dansmusik från namn som är aktiva redan 1989.

Plötsligt har den svenska indiepopen tagit täten när det gäller innovation och uttryck medan våra naturliga förebilder kört fast i ett nostalgiskt träsk.

Låt mig göra en jämförelse. Den är orättvis och skev. Den klarar inte av att stå modell för en vetenskaplig komparativ analys. Men den säger ändå så mycket. Låt oss titta på några namn från Glastonbury-festivalen 1998 jämfört med 2009, samt några från Emmabodafestivalen 1997 (som då är indiehimlen i Sverige) jämfört med Popaganda 2006 (som blir det ett decennium senare).

GLASTONBURY 1998
Primal Scream
Lightning Seeds
Blur
Pulp
Chemical Brothers
The Prodigy
Robbie Williams
Embrace
Nick Cave & The Bad Seeds
Ian Brown
Portishead

GLASTONBURY 2009
Franz Ferdinand
Stereo MCs
Blur
Jarvis Cocker
Dreadzone
The Prodigy
Layo and Bushwacka
Bloc Party
Nick Cave & The Bad Seeds
Doves
Lamb

EMMABODAFESTIVALEN 1997
Fidget
Eggstone
Honey Is Cool
Sideshow Bob
This Perfect Day
Tambureens
Fireside
Brent Spanner Arty Banner
Mazarine Street
Dipper

POPAGANDA 2006
Flow Flux Clan
Cat5
Lo-Fi-Fnk
Otur
Nicolas Makelberge
The Embassy
Hello Saferide
Frida Hyvönen
The Concretes
Unarmed Enemies

En tydlig bild framträder. Det är egentligen samma artister som uppträder på Glastonbury. Om inte bokstavligen så i alla fall i själ och ande. Notera att Lamb, DreadZone och Layo & Bushwacka spelar på den engelska gigantofestivalen 2009, band som jag inte ens visste fanns kvar. 1998 är Ian Brown där som kämpande soloartist efter att bandet försvunnit medan Pulp är superheta. 2009 är Jarvis Cocker där som den ensamma överlevaren medan Franz Ferdinand är det nutida hoppet.

Den egna historian blir ett ok som tvingar till likriktning snarare än innovation. Mellan Emmaboda 1997 och Popaganda 2006 är likheterna inte många. De finns knappast alls. Mazarine Street har ingenting med Cat5 att göra. Tambureens går inte ens med skruvstäd att para ihop med Unarmed Enemies. Fidget och Nicolas Makelberge finns inte i samma universum.

Slänger man in lite andra svenska album från 2000-talet i mixen så blir det än mer uppenbart. Differnets ”Come on and bring back the brjokén sounds of yore”. The Knifes ”Deep cuts”, Testbild!:s ”The double life of Testbild!”, Frankes ”Optimismens hån”, Fint Tillsammans ”En världsomsegling”, The Fields ”From here we go sublime”, Midaircondos ”Shopping for images”… Vi tar en egen väg. Samtidigt som Oasis släpper sitt fjärde album tackar vi för oss och lägger om kursen.

Många av de svenska popbanden på 2000-talet skulle inte finnas om de inte blickat drömmande mot de brittiska öarna under sina tonår. Men istället för att låta sig slukas av det så förfinar och förädlar de intrycken tills bara det bästa finns kvar. Resten tar de från andra håll. Och från sina egna hjärtan.

Resultatet blir musik som inte fastnat med ena foten i en självklar referens och som är fri från de associationer deras influenser blivit tyngda av om de hade varit uppenbara. Det kanske enskilt största med svensk popmusik från 2000-talet är att den inte görs någon annanstans än just här. ”Take no heroes, only inspiration”, som The Tough Alliance själva säger.

”Jag tror att det kan vara intressantare att läsa om hur du uppfattade tiden än att läsa en objektiv och sann historia”, säger han.

”Popmusik betraktas ju olika av alla. Det är kärnan i den, att fans kan bygga sig en bild om en artist och känna att ‘hon är precis som jag är’. Om det stämmer eller inte spelar ingen roll.”

Det är en bra ingång till det här kapitlet.

Hösten 1981 blir folk oerhört provocerade när Lustans Lakejers sångare Johan Kinde i en intervju med Expressen säger att kläderna är viktigare än musiken. Eller, egentligen är det inte så han säger det. Ordagrant säger han ”det går att göra bra musik utan instrument men det går inte utan snygga kläder”. Fast rubriken i artikeln sätts till ”Kläderna är viktigare än musiken”.

Eller, egentligen är det inte ens Johan Kinde som säger det utan gitarristen Adrian Valery. Men journalisten tycker antagligen att citatet passar Kinde bättre. Det är så myter byggs, det är så ett popbands image skapas. Betraktaren, må det vara en journalist eller publiken på en spelning, ser en avancerad frisyr eller ett skarpt kavajslag och tillskriver artisten värden som kanske eller kanske inte stämmer.

Popmusikens ljuva egenskap är att det i slutändan inte spelar så stor roll om dessa värden är en riktig representation av artisten eller ren inbillning. För så länge det uppdiktade eller förmodade bidrar till att betraktaren får uppleva den eskapism hon eller han förväntar sig av ett popband, så kan ingen säga att det är lögn eller falskt.

Jag tänker på det när jag går in i stora salen på Mondo vid Medborgarplatsen i Stockholm en lördag i mitten av november 2005. Det är tidigt på kvällen och lokalen har inte öppnat så jag smiter in genom ett dörrpar utifrån baren där en handfull gäster sitter och dricker öl. Inne i konsertlokalen står Henning Fürst och Eric Berglund vid mixerbordet, djupt koncentrerade på att försöka få bakgrundsprojektionerna inför kvällens The Tough Alliance-spelning perfekta.

De är bekymrade över var bilden hamnar och en ljudtekniker går iväg för att hämta en stege för att korrigera projektorns riktning.

”Folk verkar tro att vi skiter i våra spelningar men vi lägger ner jättemycket tid innan för att det ska bli så bra som möjligt”, säger de.

Dagen efter konserten skrivs en kommentar på Mondos hemsida från en av besökarna den kvällen:

”I fortsättningen kan ni väl betona i trycksaker om det är inte är live-akter, eller ännu hellre boka band som faktiskt kör live, hur kackigt det än låter.”

Här är skälet till att The Tough Alliance är ett av Sveriges mest fascinerande och inspirerande band under 00-talet. Det finns något spännande i diskrepansen mellan hur de uppfattas av andra och det totalallvar och den noggrannhet de själva närmar sig sin musik. De kaosartade spelningarna, fyllan, baseballträet, slagsmålen i publiken och mer eller mindre fantastifulla anekdoter blir synonymt med bandet.

Samtidigt förklarar Henning och Eric i intervju efter intervju att de inte är intresserade av att prata om ytligheter utan bara bryr sig om känslorna och musiken.

Redan när The Tough Alliance släpper EPn ”Make it happen” 2004 är min första reaktion att jag gillar musiken men inte kan bilda mig någon uppfattning om själva bandet. Det fortsätter över albumen ”The new school” och ”A new chance” och jag har fortfarande inte lyckats klura ut dem. De är ett enigma, en intellektuell utmaning som hur man än vrider och vänder på det alltid slutar i den grundläggande frågan om det egentligen är viktigt vilken bild av dem som är den rätta.

Där de flesta artister går att avkoda och sortera in i egna mentala fack är det omöjligt att veta var The Tough Alliance egentligen befinner sig, som om de är ett ofrivilligt The KLF. Jag älskar att inte veta. Jag älskar att stå en bit bak på konserterna och le förundrat.

Henning och Eric rör upp så mycket känslor som jag aldrig sett en poppublik ha, känslor som jag trodde hörde till en svunnen tid.

Cabaret Voltaires första livespelning i maj 1975. En studentförening vid Sheffields universitet har bokat dem i tron om att de är ”ett vanligt rockband”. När Cabaret Voltaire inleder spelningen till en tapeloop med ljudet av en stålhammare som slår mot ett städ över vilken de spelar improviserad klarinett blir publiken förbannad och stormar scenen.

En av medlemmarna blir nedkastad från scenen och bryter benet, gruppens utrustning blir sönderslagen och hade det inte varit för att de har vänner som ställer upp vid deras sida skulle de, enligt bandet i en intervju med NME strax efter, blivit dödade.

Några år senare, när syntpopen går hand i hand med punken, blir det lika stort rabalder när någon står på scen och plockar lite stilfullt på en urkopplad synthesizer som när punkare kastar brandbomber. Men allt det där är ju historia. I vår cyniska tid av analys och referensspottande bör sådana reaktioner inte
vara möjliga.

Förfesten till festivalen Lollipop på Studion i Stockholm, försommaren 1996. Silverbullit spelar. Redan i första låten springer Simon Ohlsson ut och bröstar omkull de som står närmast scen. Efter första låten säger han ”Tack!” och någon ropar ”Dra åt helvete!”. ”Dra åt helvete?” säger Simon, ”Det var snällt!”. Och så börjar han andra låten med en ny utrusning och någon häller en öl över honom.

Det är så långt det kommer. Det blir inget upplopp utan folk nickar gillande och tycker att Siverbullit är lovande och diskuterar referenser från gamla spelningar med Suicide. Jag tror att det är vad modern popkultur är – att potentiellt klassiska ögonblick drunknar i nostalgiskt yrande om MC5s Marshallstackar, Pink Floyds nattlånga syraspelningar eller Janis Joplins ”Ball & chain” på Monterey-festivalen.

The Tough Alliance lyckas, medvetet eller ofrivilligt, att genom sina livespelningar få publiken att delas upp i två läger: de som dyrkar duon undantagslöst och de som avskyr dem av hela hjärtat. Att stå på distans och betrakta The Tough Alliance som konst eller intellektualisera deras ecstasyvarma framföranden tycks vara omöjligt.

På Popaganda 2005 är de bokade att spela på den stora scenen, egentligen ett vansinnigt upplägg eftersom det krävs en mycket speciell sorts närvaro för att kunna dominera och fylla ut ett så stort utrymme. Beroende på vilket läger man tillhör är det en mycket, mycket bra spelning eller en total katastrof.

”Det var skit! Grabbarna var tydligt berusade och sjöng på playback. Allt lät som en besynnerlig ihopmix av deras låtar och aldrig kom musiken igång.”, post i forum på Flashback

”Det här gör ont i själen att skriva. Men det gjorde också ont att se Tough Alliance på scen i kväll. Som att bevittna en tonåring skära sig själv i armarna av självförakt. För hur kan Tough Alliance, som i min bok har gjort årets hittills bästa svenska album, gå upp på en scen när de är för fulla för att ens kunna sjunga playback?”.
Aftonbladet.se

”En halvtimme efter utsatt tid hoppade två stupfulla ynglingar upp på scenen. Singback, ur takt, arrogant och så pass fördunklade sinnen att Henning inte ens orkade mima med i texterna. En kvart senare gick de av scenen. Publikens ögon slutade glimma för den kvällen och många med mig kände sig snopna. Var det här verkligen bandet vi älskat hela våren?”.
Muzic.se

Det är här kontrasten mellan bandets höga ambitioner och omvärldens oförmåga att se dem träder fram. Jag har ständigt en känsla av att allt bygger på ett missförstånd, att Henning och Eric redan från början deklarerat vad de vill, hur de är och vad vi kan förvänta oss av dem. Men att stora delar av publiken har missat den avsiktsdeklarationen och känner sig blåst när det inte står ett traditionellt popband på scen.

Redan i en intervju som Marcus Joons gör med bandet innan släppet av ”Make it happen” svarar de uppriktigt på frågan om hur de spelar live:

”Alltså, vi spelar inte. Vi ställer oss på scen, sjunger med i våra låtar och ser vad som händer. Ni får vad vi ger, som vi brukar säga.”

Johan Kinde i Lustans Lakejer berättar att de förstod direkt att det skulle bli mycket snack om ”kläderna är viktigare än musiken”-rubriken när den publicerades. Men han berättar också att de väldigt fort tröttnade och att han idag tycker att det kastar en omotiverad skugga över musiken.

”I början var det kul för att det satte oss på kartan, men vi hamnade väldigt snabbt i ett fack. Vi jobbade jävligt hårt med vår musik och när jag lyssnar på vårt första album idag kan jag förbluffas över hur bra vi ändå var med tanke på att jag bara var 16-17 år när jag skrev texterna. Det är synd att låtarna avfärdades direkt av många som inte hört det bara för att vi sågs som posörer”, säger Kinde.

The Tough Alliance får ganska snabbt ett rykte som blir ett liknande ok att bära efter deras eskapader på livescenerna runt om i Sverige. De blir ofrivilliga narrar. De blir som den lite osäkra personen i kompisgänget: han eller hon som alltid gör tokiga grejer efter att ha druckit vin och som de andra vill ska följa med bara för att se vad som händer.

Och jag återkommer till den igen: diskrepansen. Det spännande med deras framgångar under 00-talet är för mig det som inte stämmer mellan bilden av livebandet TTA och bilden av perfektionisterna TTA som producerar ljuvlig pop och skickar ljudtekniker att hämta stegen för att projektorbilden är felcentrerad. Gå tillbaka och läs omdömena om deras spelning på Popaganda 2005.

Läs sedan deras svar i en intervju med Pitchfork på frågan om vem av dem som gör vad när de skriver sin musik:

”We really don’t want to be rude or snobbish but we’ve always felt very awkward answering those kind of questions. We have worked very hard to make our expression as varied, complex, free, and sensitive as our feelings and thoughts are. People seem to have an unhealthy need for simple, shallow, and irrelevant information and we feel it would oppose the essence of TTA to encourage this destructive behaviour.”

Passionen till musiken och gnistran i ögonen som det svaret speglar stämmer inte överens med ryktet de lämnar som arv. Sista gången jag ser The Tough Alliance är i baren på Södra Teatern i Stockholm i maj 2007. Det är fullpackat med folk och ett stort slagsmål bryter ut 20 minuter innan spelningen börjar.

När TTA inleder med ”First class riot” stormas scenen. I ett kaos av folk och stroboskop-ljus kan man ibland skymta Eric och Henning om man har tur. Eric lyfts upp och bärs runt, medan publiken på scen hittar vaser i fönstren bakom mörkläggningsgardinerna och börjar kasta blommor. Vid ett tillfälle slocknar ljusen och allt blir knäpptyst.

Scenen brakar till slut i bitar och spelningen avslutas med en dimmig slängkyss till oss från Eric, vevande med en scenplanka i handen, samtidigt som vakter kommer inrusande och börjar slita ut folk. Även i min berättelse slutar kapitlet om The Tough Alliance på det viset. Men det är ju så berättelser fungerar, vi väljer att göra det lätt för oss.

Den vägen väljer aldrig The Tough Alliance.

Etappen innebär de första riktiga prövningarna i bergen på det årets Tour. Det är en kokhet sommardag. Jag sitter i min lägenhet på Kungsholmen och svalkar mig med läsk och har laddat upp med en tallrik kallskuret så att jag ska slippa matlagningsavbrott i den dagslånga tv-sändningen. Men allt blir inte riktigt som jag önskat.

Efter några timmar börjar transportsträckan fram till berget Col de la Schlucht kännas lite långtråkig. Jag blir rastlös och slår på mitt midi-keyboard för att klinka lite musik samtidigt som jag tittar på tv-sändningen. Till bilderna av Baden-Württembergs vackra landskap börjar jag spela små slingor med ett fint pianoljud på en digital syntmodul från tidigt 90-tal som heter Roland JV-1080.

Ljudet heter “Mr. Suitcase” och försöker efterlikna ett Fender Suitcase Rhodes-piano.

Cyklisterna håller hög kadens när de flyter genom dalgångarna och jag fastnar i en liten melodi som jag spelar till takten av deras pedaler. Jag spelar den om och om igen och inser att den aldrig blir tråkig. Det är oerhört svårt att hitta den sortens melodier som kan upprepas hur många gånger som helst och som fortfarande är intressanta utan att ackorden förändras.

Holländaren Pieter Weening vinner etappen 0,0002 sekunder före Andreas Klöden. Jag sitter fortfarande och hummar på min melodi. Efter en kväll och natt framför musikprogrammen i datorn får jag några timmars sömn innan fåglar, värme och sol väcker mig.

Klockan 11.15 dagen därpå postar jag låten som mp3 på min blogg. Eftersom jag inte har någon plan får den stå som gjord av Mr. Suitcase, samma namn som pianoljudet jag klinkat med. Det finns ingen bakgrund till låttiteln ”While we’re learning to forget”. Den är frukt av samma goda tillfälligheter som gör själva låten där allting bara faller på plats utan att jag egentligen har kontroll över vad som händer.

Mindre än ett dygn efter att jag börjat klinka är låten släppt och jag har tagit ett alias som kanske inte är det bästa men som fungerar. Resten är… Precis. Det är just här som denna berättelse skiljer sig från formen som vi är vana vid när popminnen ska nedtecknas. Det är just här som hela hösten 2005 och det kommande 2006 definieras.

Istället för att skriva ”resten är historia” som oftast är fallet för tillbakablickar som denna är poängen här just att resten INTE är historia. Efter att jag lägger upp ”While we’re learning to forget” så blir det förvisso en månad eller två av buzz där jag får inta en väldigt ovan roll som intervjuobjekt snarare än intervjuare. Låten spelas lite på radio och jag sitter hemma och jäser av stolthet när bloggarna tycker till.

Poängen här är dock inte att det går att få en egokick och lite uppmärksamhet av att lägga upp en mp3:a på en blogg. Poängen är att det finns många varianter av ovanstående berättelse om inspelning, släpp och att göra ett avtryck som varar några veckor i en snäv krets. Hundratals varianter.

”Jag uppfattade att folk var extremt hungriga på ny musik de åren”, säger Örjan Lindbeck från Le Sport.

”Musiken var väldigt tillgänglig och utan att det märktes speciellt mycket för oss som musikutövare så kunde över en natt massor och massor av människor få tillgång till våra låtar. Det fick vi uppleva först när vi åkte ut och spelade.”

Ett av de vanligaste lovorden om internet är att ”alla har möjlighet att publicera sig”. En av de vanligaste lögnerna är att ”alla har möjlighet att nå ut”. För det är enkelt att lägga ut musik, text, bilder eller vad ens intressen nu är, men det är få förunnat att få ett genomslag. Det jag nu kommer att påstå kan vara en romantiserad bild som har förskönats med åren och som kanske inte alls har förankring med hur det faktiskt såg ut. Men det är ju å andra sidan fallet med hela den här berättelsen.

Hösten 2005 och under hela 2006 finns mängder av enskilda producenter, band, artister och kollektiv som använder sig av samma process som mig när jag gör ”While we’re learning to forget”: Klinka lite förutsättningslöst, spela in och lägg ut låten direkt istället för att diskutera om man ska spela in och om den ska spridas. Vad som gör den här tidsperioden speciell är att det finns så många som sitter och väntar på att de ska släppa sina mp3:or.

Om musiken är bra nog får den uppmärksamheten som den förtjänar. Nya namn som ingen hört talas om hamnar på webbfanzinet Shaktars topplista, bokas till Digfis klubb eller sprids som mp3:or på små forum. Och det behöver inte vara artister som går vidare och når stjärnorna. Ingen förväntar sig heller det. Men varje bra mp3:a bidrar till den samlade festen.

Eller, som Örjan från Le Sport minns: ”Det fanns ett stort antal bra låtar från ett ungefär lika stort antal band.”

Det här är tiden innan Facebook och popvärlden består därför av en mängd små enklaver i form av dessa publikationer, bloggar och klubbar som alla driver sina egna agendor, som alla missionerar för just sin sorts musik. Resultatet blir både att det finns naturliga platser för artister att höra hemma på och att fansen kan plocka de bästa bitarna från olika håll och sätta ihop egna playlists.

För även om musiketiketter som Songs I wish I’d written, Service och Friendly Noise startas utifrån olika ideologier, olika facit om vad popmusik är, så är det viktigaste utfallet att mångfalden av artister som det bereds plats för på andra ställen än bandens egna MySpace-sidor ökar.

»While we’re learning to forget” är den första låten jag släpper med det snabbt tagna Mr. Suitcase-aliaset. Även om mikroframgången ger mig inspiration att fortsätta och jag kommer att släppa ett album och två EP:s så blir aldrig någon låt mer omtyckt än den. Det är också talande för tidsperioden. Och på inget sätt negativt.

Popmusik ska vara flyktig, brinna i en sekund och slockna. 2005-06 lyser lågorna starkt.

Sjunger i Flow Flux Clan gör Sarah Nyberg Pergament. Bara ett par år tidigare släpper hon under aliaset Action Biker ”Farrah”, en låt som borde få ett eget kapitel. Jag vill så gärna använda henne som bevis för hur popmusiken under den här tiden närmar sig klubbmusiken. Men hon själv ser det på ett mindre dramatiskt sätt.

”Jag tycker inte att skillnaden är så himla stor mellan Action Biker och Flow Flux Clan. Det senare bandet har bara lite tydligare och rakare trummor”, svarar hon när jag fiskande frågar efter hur stor omställningen var.

Sarah Nyberg Pergament kommer från en indiescen i Göteborg som i början av 2000-talet – liksom den i Stockholm – börjar blanda tweepop och elektronik. Hon upptäcker mjukvaran för att göra musik i datorn och hittar där ett nytt uttryck för sin musik.

”Det var ett sätt att ha ett band där man kunde göra och få bestämma över allt själv. Det var inte en våg när jag började, åtminstone kände jag inte av den då. Ungefär när jag gjort mina första låtar och spelat lite ute kunde jag känna att något verkligen var på gång, att folk var nyfikna på musikprogram”, berättar hon.

Som Action Biker släpper Sarah elektroniska poplåtar med dansant studs som runt 2002 blir hits på fildelningsnätverket Soulseek, då en viktig samlingsplats för poppubliken. Ungefär vid samma tid är Soulseek språngbrädan för en viss Rocky Dennis, som sedermera börjar släppa musik under det egna namnet Jens Lekman och når långt utanför Göteborg och chatrummen.

Sarah och Jens arbetar inte nödvändigtvis aktivt för det, och kanske känner de inte igen sig i min beskrivning här, men deras genomslag är viktiga för banden som kommer efter dem. Indiebolagens utgivning av vinylsinglar som säljs i utvalda skivbutiker och via mailorders är lika traditionellt rotad som majorbolagens utgivning med förstasinglar, videor och album med tunnelbanereklam.

Genom att Sarah och Jens blir stora i ett mikrokosmos som utvalda chatrum på Soulseek och därifrån sprider sig utåt till radio och press, öppnar de upp ögonen för nya distributionssätt. Att skicka demos till musikjournalister och skivbolag blir i samma sekund föråldrat. Framgångarna gör att de stora skivbolagen blir nyfikna på Action Biker, men intresset är inte ömsesidigt.

”Ett av de största hörde av sig för att diskutera kontrakt, men jag var väldigt inne i indiesvängen och alldeles uppfylld av de idealen. Det gjorde skillnad då. Idag är Spotify och nedladdning så stort och hela skivbranschen så desperat, medgörlig och uppruggad att det inte spelar roll på samma sätt”, berättar Sarah.

Istället blir Action Biker något som kan liknas vid en urban legend. Runt 2004 börjar bloggpopkarusellen snurra och nya artister dyker upp till höger och vänster. Men de som älskar Action Bikers ”Sandy Edwards”-singel och väntar på mer får vänta länge. Det ryktas om en fullängdare. Folk uppger sig ha hört nya låtar och att de är bättre än någonsin.

Istället spelar Sarah med band som Flow Flux Clan, Kissing Mirrors och The Dreamers. Action Biker blir ett av popsveriges mest spännande mysterier. Själv tycker hon att den beskrivningen är fel.

”Det där var inte så konstigt egentligen”, skrattar hon.

”Jag fick lite kramp med min egen musik, började hålla på med de andra banden och flyttade till Helsingfors 2006 där jag stannade ett år och gjorde lite musik till en kortfilm. Jag behövde komma bort för att kunna komma tillbaka motiverad helt enkelt.”

2008 släpper Action Biker albumet ”Hesperian Puisto”. Precis som Sarah är i framkant med hemdatorproduktion i början av 2000-talet ligger ”Hesperian Puisto” rätt i det nya kapitel som då börjar skrivas.

Men nu går jag händelserna i förväg. Innan vi kommer dit måste vi hålla dödsmässa för bloggpopen.

Varje gång man hamnar i ett drucket samtal i en bar, springer på en bekant på stan eller går in på någon av de sajter man följer är det som att ett nytt band dykt upp som är Det – en ny hit som man bara måste höra. Och mest anmärkningsvärt är att det ofta finns fog för hajpen, åtminstone då och där.

Som frilansande musikjournalist är det mitt ansvar att försöka hålla koll på allt och jag tror att det är just den här tidsperioden som dödar yrkesrollen ”Den frilansande musikjournalisten”. Det är omöjligt att ha koll. De självpåtagna kritikerna och smakdomarna plockas ned i samma takt som blogginlägg, forumpostningar och MP3-släpp läggs upp.

Sajten Shaktar startas och de hatar alla de gamla strukturerna. De börjar släppa MP3:or varje fredag för att promota det som de tycker är bra. Den frilansande musikjournalisten kan inte göra ett dugg åt sin situation när en publikation börjar sköta såväl hajp som utgivning. Det är underbart.

På forumet PS, dit läsarna av Twisterella sökt sig efter att den lagt ned, postas en länk till en hemsida med en uppmuntrande kommentar om att det finns en smash-hit att lyssna på. Jag klickar mig dit, upptäckter bandet Eurosport och deras hit ”Tell no one about tonight”. Den första kontakt bandet får är ett upprört mail från tv-kanalen Eurosports jurister i Frankrike som kräver ett namnbyte. Bandet svarar juristen att de numera kallar sig för det han har som egennamn.

”Vi tänkte att om han snor vårt namn snor vi hans”, säger bandet när jag frågar om händelsen senare.

Nu blir det inte så. De ska senare komma att kalla sig Le Sport. Men när jag hittar den där hemsidan heter de fortfarande Eurosport och ska snart spela på en pizzeria i Sockholmsförorten Hägerstensåsen. Vi är fyra stycken som åker dit. Vi tror att vi fortfarande är unga men på klubben Natten är vacker som huserar i pizzerians källarvåning känner vi oss gamla.

Där nere dansar indiekids med noggrann kajal och där uppe sitter alkisarna vid sina Jack Vegas maskiner och stirrar på indiekidsen som är tvungna att passera dem på väg mot ställets enda toalett.

Eurosport börjar sin spelning. Jag ser en röd Fred Perry-jacka som spelar gitarr och en lugg vid en vocoder. Eurobeats, Peter Hook, Hacienda. ”It will never last so tell no one about tonight.” Men det är ju precis vad jag vill göra, jag vill skrika till hela världen om den där natten. Vi ramlar ut i regnet och letar upp en nattbuss hem. Den går halvvägs. Jag tar taxi sista biten och Kungsholmen ligger tyst och mina öron ringer fortfarande men jag sitter mig vid klaviaturet och fingrar taffliga housepianoslingor till morgonen kommer.

Det blir många sådana kvällar under 2005. Sajten Digfi kör en klubbkväll varje månad med sajtens skribenter som DJ:ar och väl valda band på scen. Digfi:Mix arrangeras på Nalen Bar, samma skrymmande valv där Volupté huserar på torsdagar. Det räcker med att se vilka namn som de bokar för att förstå hur mycket talang som är i luften: Kalle J, Action Biker ft. Flow Flux Clan, Kocky, The Honeydrips, The Radio Dept., Most Valuable Players, Dwayne Sodahberk, Nicolas Makelberge, Differnet, Kissing Mirrors, Montt Mardié, Komatrohn, Paddington DC.

Och vi dansar till Alyoas ”It’s been too long”. Och Booka Shades ”Mandarine girl”. Och Justus Köhnckes ”Elan”. Technoproducenter som Dominik Eulberg har börjat flirta med den tidigare så förbjudna trancemusiken och när de väl släpper lös den anden ur flaskan finns det ingen hejd längre.

På Digfi:Mix spelas stora, fluffiga, melodiösa trancelåtar sida vid sida med svenska poplåtar och hippa hits som Benjamin Theves ”Texas”. Det ärr helt okej att sträcka händerna i skyn till Deux ”Sun rising up (Jupiter Ace remix)” även om man står i Nalen Bars trånga utrymmen snarare än på en Ibiza-strand. Jag har ett tydligt minne från en av de kvällarna: Någon har lagt på Draft 2 Designs ”Basic draft” på skivspelaren. ”Basic draft” är hangartrance.

Det är en gigantisk låt som egentligen bara passar klubbar med 8000 besökare i en soluppgång. Precis 5:48 in har låten plockats ned till nästan total tystnad när en melodislinga börjar långt, långt borta. Först är den bara som ett muller, men långsamt växer den, och växer den, och växer den.

Jag minns att vi är ett par stycken som berusade på ”dansgolvet” bara står och skriker rakt ut. Inte uppmuntrande ”woooo” eller igenkännande ”jaaaa” – utan bara vrål. Rakt ut. För just då och där är den melodin, de ljuden och den fanfar av färger som låten exploderar i när den kommer igång igen, det bästa vi hört.

När jag lyssnar på den i dag så känner jag ingen nostalgi över huvud taget. Det är en svulstig, plastig låt, modellerad för att fungera just på de där enorma raven som på alla sätt är väsensskilda från snygg estetik. Men just då och där är den ”pop”. Till Le Sports ”Tell no one about tonight” och dålig fatöl är det givet att älska den. Och The Killers ”Mr Brightside (Jacques Lu Cont’s Thin White Duke remix)”.

Samma sorts energi finns i hela musikklimatet under hösten och vintern 2005. Folk släpper låtar på nätet, de bränns på en skiva och vi står där på klubben samma kväll som den släpps och är fulla och dansar. Lika mycket varje helg. Kalle J samplar en bit av Ratatas ”Bara du”, lägger ett beat över och släpper den som ”Vända allt”. Otur och Johan från Nicolas Makelberge spelar in låten ”Additional love” och lägger ut.

Folk börjar remixa varandra till höger och vänster. Le Sport remixar Unarmed Enemies. Cat 5 remixar Le Sport. Tomas Bodén i Differnet slår ihop The Embassys ”It pays to belong” med Gabriel Anandas ”Bassmaschinchen”. Nicolas Makelberge remixar Friday Bridges ”It girl”. Ola Salo remixar Lo-Fi-Fnks ”Wake up”. Sophie Rimheden och Sofia Talvik gör ”Xmas on the dancefloor”.

Den lilla indiens estetik med att spela in och släppa fort blandas upp med den kontinentala, ecstasy-stinna dansmusiken och ut kommer ett monster. Det händer inte bara i Sverige utan också utomlands. Ett av de största albumen det året är Mylos ”Destroy rock’n’roll” som även det står lika mycket i popen som i dansmusiken.

Det sägs att varje tid kan beskrivas med tre ord. Från början var treenigheten enkel, med ”fadern, sonen och den helige ande”. Men vi är inte nöjda. Vi börjar krångla. ”Frihet, jämlikhet och broderskap” blir franska revolutionens slagord. Tiden går. Snart skriker folk ”love, peace and understanding!” och därifrån är det inte långt till ”sex, drugs and rock’n’roll”. Vår generation letar länge efter ett uttryck som är vårt eget och på 00-talet finner vi det: ”Kopiera, klipp ut och klistra in.”

Allt rinner ihop, blandas samman och kommer tillbaka som något annat på ett sätt som gör att en låt blir mer än bara en låt: den blir till kreativt bränsle som någon annan fångar upp och använder. Mest tydligt är det på Erlend Öyes ”DJ Kicks”-samling när han sjunger texten från The Smiths ”There is a light that never goes out” över Röyksopps ”Poor Leno”. Eller när The Tough Alliance spelar på Popaganda 2005 och väljer att oannonserat mima till The Embassys ännu osläppta låt ”Some indulgence”.

Vad är det? Vi vet vad en remix är. Vi vet vad en cover är. Vi vet vad samplande, gästjammande och helt simpla låtstölder är. Men för ovanstående och tusen andra exempel saknar vi ett bra ord. Vi behöver minst tre: ”Kopiera, klipp ut, klistra in.” Där jag på gymnasiet stirrat igenom tidningen Pops listor över världens 100 bästa album är det nu MP3-bloggen L’Amour A Trois dagliga postningar som blir ciceron.

De postar ny svensk pop, omarbetningar, mash-ups, gamla klassiker, ambient, drone, techno och Ibiza-trance helt utan regler. Belle & Sebastians ”Another sunny day” ena dagen och Flow Flux Clans ”Slowmotion ears, widescreen eyes” nästa. Talk Talks ”It’s my life” ena dagen och Discolors ”Ofvandahls” nästa. Där blandas små, svenska indieband och Kelley Polar och Kuruyakin och Zeigeist och Isolée och The Postal Service.

Där hör jag första gången Gentle Touchs ”Memories” och ”Now that’s what I call indulgence”, The Tough Alliances omarbetning av The Embassys hit. Det är en vansinnig blandning, helt i samma sorts technicolor-palett som det där ögonblicket när alla börjar skrika rakt ut till ”Basic draft” på Digfi:Mix. Det är omöjligt att gå från L’Amour a Trois via Shaktar till låtlistan från senaste klubb Kilotin utan att känna en stark, intensiv känsla av att något stort händer.

Jag skulle kunna göra det här kapitlet långt med bara låttitlar. Men om jag bara får välja en låt för att representera partyt mellan senhösten 2004 och sommaren 2006 så är det nog Trentemöllers remix av Röyksopps ”What else is there”. Där finns allt: Pop, Karin Dreijer, näsblodstechno, den där svulstigheten som ändå är helt okej. Fast, å andra sidan: Om jag nämner den så tippar hela skutan över åt det monotona, minimala hållet och det var ju inte så det var.

Indiepop är fortfarande pop så The Embassys ”Some indulgence” måste också representera här. Och ”My Apologies”, samarbetet mellan Honeydrips och Otur. Och när jag börjar namedroppa känner jag att det är svårt att sluta.

Det går att gå vilse i den långa stengången och det finns knappt plats för de små borden som står upptryckta mot väggarna. Åtminstone inte om någon vill gå förbi. Dvärgarna i Moria skulle få klaustrofobi där. Det är en krypta. Ett after work-ställe. Ett krypin att gå till innan konsert på Nalen. Knappast så mycket mer. Klubbarna Volupté och Digfi:Mix ändrade på det. Den sistnämnda ska vi återkomma till senare, men just nu är vi på arrangemanget där frankofili möter distad drone möter technobeats möter snygg design.

Volupté är en klubb som bara kan existera just här och just nu, vilket är 2005 i detta historiska presens. Precis mellan bardisken och början av den långa tarmen in i berget finns ett utrymme som skulle kunna klassas som ”rum” i en generös tolkning. Tjugo kvadratmeter som max, förmodligen överdriver jag här för att inte riskera att bli anklagad för att underdriva. I mörkret, med den höga volymen och de alltid många besökarna känns det hur som helst trångt.

Till det rummet bjuder Voluptés arrangörer Angelica Butura och Åsa Samuelsson in de bästa elektroniska producenterna att spela. Komatrohn, Ola K, Rice Twins, Viktor Sjöberg. Det är ambient eller minimalt. Med gäst-DJ:ar och poppublik. Den här kvällen står en kille som heter Erik Möller i det där lilla rummet. Det är sjukt varmt. Han fingrar på en laptop, rattar på mixerbord och sjunger låtar från sitt kommande album.

Gäst-DJ:ar under kvällen är musikskribenten Marcus Joons och producenten Sarah Nyberg Pergament, mer känd som Action Biker. Hon som jag borde skriva ett helt kapitel om men som, har jag insett, fungerar väldigt bra i periferin kring allt som är objektivt god smak i den här historien. Erik Möller kallar sig sedan av mitten av 90-talet Unai och är precis på väg att släppa fullängdaren ”A love moderne”.

I normala fall blir han bokad till stora rave-fester i Tyskland, Brasilien eller på Ibiza, men singeln ”Oh you and I” från albumet har blivit en blogghit och nu står han här nere i källaren för en middag och några hundringar medan publiken svajar fram och tillbaka. De första tre-fyra låtarna smälter in i varandra, med beats som aldrig slutar och varken Unai eller publiken slutar svaja till takten.

När det förförsta gången blir tyst mellan två låtar startar applåderna. Unai skrattar och nickar ett tack innan nästa låt. Och just där fryser vi bilden. Eriks skratt är nyckeln till 2005. Skrattet som applåderna framkallar är nämligen inte det förlägna skratt som blyga indieband tar till som skyddsmekanism när de blir uppskattade. Inte heller är det något av de självsäkra skratt som man brukar se från superstar-DJ:ar på superklubbar när publiken exploderar till någon hit.

Erik skrattar till förvånat. Man kan se att applåden överrumplar honom, att den är något som han inte förväntat sig och som kanske är lite svårt att hantera. Ett skratt som varar en halv sekund blir därför också en talande symbol för den nya eran som The Radio Dept. ungefär 03:25,290 in i ”This past week” förutspådde: När poppubliken hittat till technon så behandlar de den som pop.

På de dansklubbar Erik spelat på sedan mitten av 90-talet är det aldrig någon som skulle applådera hans framförande. Där är ett liveset oskiljbart från ett DJ-set, som ytterligare bränsle för dansgolvet. Jag tänker ofta på den kvällen. Eller någon av de andra kvällarna på Volupté. Publiken bestod av samma popsnören som jag träffade på Benno-fester i början av decenniet eller Attention Stockholm-kvällar några år senare.

Men här stod de och lyssnade på de monotona beats som mina vänner med rakade huvuden (technoskallar, inte skinheads) haft i jättestora hörlurar så länge jag minns. Om man skulle ha tagit en ögonblicksbild från en Volupté-kväll och överfört klädstil, uppsyn och frisyr till exempelvis England skulle publiken ha väntat på ett gitarrpopband som sjunger låtar om att någon lämnat dem.

Det hade varit klubben i Hamburg där Lawrence fick dansa själv till ”There is a light that never goes out” eftersom hela indiepubliken hade varit på undervåningen och stuffat till näsblodstechno.

”Det har blivit en sån markant skillnad”, säger Erik när jag frågar honom om det där Ögonblicket när han skrattade till.

”För några år sedan hade det varit otänkbart att spela techno på en popklubb. Jag är van att folk dansar och inte märker så mycket vad jag gör. Men nu kommer jag till den typ av indiepopklubbar som jag hängt så mycket på och upptäcker att folk är där för mina spelningar som om det vore vilket popband som helst. Det är en bisarr känsla när publiken klappar händerna och tittar på vad jag gör eftersom jag är van vid klubbsyndromet där folk inte bryr sig om vem som står på scen.”

Erik hade tidigare hört till samlingen av technoproducenter som varit skickade i tvångsexil av en otacksam hemmapublik. Det har funnits många av dem. Jesper Dahlbäck, Aril Brikha, Adam Beyer och många andra namn får spela i hotellbarer i Stockholm men står överst på affischerna till klubbar i Centraleuropa. Men det är en annan subjektiv pophistoria än den jag skriver om nu.

Här handlar det om att popkidsen gillade ”Oh you and I” och kommer för att se Erik tumma på en laptop och ett mixerbord i en bergsbunker istället för i en hangarklubb på kontinenten.

Tre veckor efter spelningen på Volupté åker jag till Uppsala för att träffa Erik. Det är en speciell resa. Våren 1996 släpptes tredje numret av Popangelov, ett ambitiöst fanzine mitt i den kokande swindiescenen som ges ut med ett kassettband där artisterna i numret representerade med demoinspelningar. På den tiden lyssnade jag på Orbital och Underworld och undrade om det fanns fler som jag, som stod med en fot i varje läger.

Med på kassettbandet till Popangelov nr 3 fanns Unai med låten ”Objectif lune”, en atmosfärisk ambienttechno-sak som blev ett slags uppvaknande för mig. Det var med den låten jag förstod att det faktiskt inte bara var rakade engelsmän som gjorde elektronisk musik utan att det hände saker på hemmaplan också.

Jag skrev ett brev till Erik och fick en demotape tillbaka. Vi brevväxlade några vändor och tappade sedan kontakten. Inte förrän 2001, när Unais första album ”Rebel swing” är nominerat till en Grammis, hör jag talas om honom igen. Inte förrän den där kvällen på Volupté hade jag pratat med eller träffat honom på riktigt.

Erik hämtar mig på stationen i en hostande gammal Mercedes och vi kör till en gammal plåtverkstad som några vänner till honom köpt. Det är svartklubb där på kvällen, med stora delar av Uppsalas electromaffia på plats. Stället ligger avsides i ett industriområde men har byggts om till att en plats för inspirerande arbete. Det första som installerades var naturligtvis en bar. Det är i ett rum där som Erik spelar in ”A love moderne”.

På det sjunger han själv över låtarna och ger det en väldigt personlig känsla. Vilken ger honom själv popstjärnekvaliteter.

”Det klassiska ravepartyt stammade ur Den Anonyma DJ:n medan den nya generationens dansmusik på något sätt har släppt det där opersonliga”, funderar han när jag frågar om det var ett ställningstagande.

”Du vet vem Justus Köhncke är, det är inte bara ett namn på en affisch. Även musiken i sig har blivit mindre anonym. Säger du att du gillar ett bolag som Kompakt så vet de flesta vad du menar men egentligen har de ju så otroligt varierad stil, från schlager till DJ Kozes mest brutala techno.”

Kanske är det den förändrade mentaliteten i klubbmusiken som sträcker ut en hand åt popfolket. Att gå och trampa i samma gamla brukstechnofotspår måste ju trots allt betraktas som ”rock” medan en Justus Köhncke-schlager utan tvekan är ”pop”. En sådan variation fanns inte inom dansmusiken förr.

”DJ:ar köpte tolvorna olyssnade för de visste hur det lät när ett visst bolag släppte. Stod det på en affisch att det var acid-trance en hel kväll så var det fanimig acid-trance hela kvällen. Idag är det inte så längre, alla utvecklar egna stilar och jag tror att det går hand i hand med att anonymiteten minskar”, menar Erik.

Anonymiteten minskar och egna stilar utvecklas. Behovet av att sticka ut i ett musikklimat som alltmer präglas av överflöd gör att även technoproducenter skaffar snygg frisyr.

”Jag har gjort dansmusik hur länge som helst men jag har bara gjort dansmusik så som jag uppfattar den och så som jag gillar den, utan att ta hänsyn till formregler för hur det ska funka på dansgolvet”, säger Erik.

Jag står bredvid en kille som packar skivväskan och flyger till valfri klubb nere i Europa och spelar skivor inför 10000 personer med glowsticks och han säger nästan samma sak som Johan Duncanson i The Radio Dept. pratade om ”This past week”: Gör musik som du uppfattar den. Häng på eller stå kvar.
Ingen sätter reglerna för oss. Vi är unika.

Jag är inte bättre än någon annan när det handlar om att hoppa på en hype, att älska ett band eller en popkulturell företeelse intensivt i ett par månader eller år och sedan tröttna. Faktum är att jag tycker det är ett naturligt beteende eftersom det unga, rastlösa och hungriga hos kreatören efter ett tag dör och förbyts till något mer slipat och jämnt – ungefär som när en blixtrande förälskelse övergår till en djup vänskap.

Där ett förhållande ofta blir bättre när det tar den vägen och inte längre är så stormigt kan en popkulturell magi inte överleva det. När bandet eller författaren eller artisten blir bekväm och tråkig är det dags att gå vidare, och eftersom det nästan alltid är dömt att hända så hoppar vi mellan stenarna i bäcken och skäms lite över att aldrig stanna fastän det ju är vår förflyttning som håller uttrycket vid liv i ett bredare perspektiv.

Så där sitter jag i januari 2005, med en ny EP från The Radio Dept. och funderar. ”This past week” är inte utslocknad eller trött som den borde. Inte för att jag förväntat mig det men för att jag sagt allt jag kunnat om ”Lesser matters” och ”Pulling our weight” i tro om att det var då och där det gällde att fånga stunden.

Mitt bekymmer handlar inte om vad jag ska skriva i recensionen utan snarare hur jag ska närma mig det faktum att ingenting har förändrats sedan den där varma oktoberkvällen i Malmö när jag satt och babblade som ett fån. Den sortens kittlande känsla ska ju bara utvecklas till något annat, det är så det fungerar. Och medan jag försöker hitta rätt infallsvinkel sitter jag där och klottrar på pappret.

Ett tag leker jag med tanken på att använda de orden som recension. Men jag hoppar över det eftersom jag inte vill kommentera The Radio Dept. genom att bara göra jämförelser med annat. När jag nu läser recensionen så inser jag att det naturligtvis hade varit bättre att följa den ursprungliga planen.

Saint Etiennes ”Nothing can stop us now”. Första vårdagen utan jacka. Nyslaget gräs. Harold Melvin & The Blue Notes ”To be free to be who we are”. Vin och cola i Vitabergsparken. Pet Shop Boys ”I want to wake up”. Atlantkusten. Lång tågresa. New Orders ”Love vigilantes”. Elegans. Laga middag i timmar och äta på balkongen. Emmabodafestivalen. The Chi-Lites ”Yes I’m ready (if I don’t get to go)”. ”London belongs to me”.

Doften av gammalt båthus. Promenad hem i natten från barklubben. Början på sommarlovet när man var 12 år. Teenage Fanclubs ”Ain’t that enough”. Copy/paste. Hembrända skivor. Ljudet av höfläktar. The Avalanches ”Since I left you”.

Så fortsatte det. Om jag hade vetat vad resten av 00-talet bar i sin linda då hade det blivit en annorlunda sorts text. För ”This past week” är egentligen låten som på egen hand definierar de senaste tio åren av popmusik. Det verkar ha varit ett under att EP:n ens kom ut. Jag får titelspåret uppspelat för mig en sen kväll i Malmö sommaren 2004, sju månader innan. Som en repris på den första gången, fast i en annan lägenhet, i en annan tid.

”This past week” är redan då försenad – enligt skivbolagets hemsida skulle den ha kommit i maj. Men The Radio Dept. var, är och kommer förmodligen alltid vara ett band vars största kamp är den de har med sig själva och sina egna krav. Låtar har spelats in, låtar har betvivlats, låtar har bytts ut, nya låtar har spelats in, låtordningen har ändrats. Skivan är redan försenad och där sitter jag och lyssnar på ”This past week” och undrar vad problemet är.

Jag älskar ju låten. Jag visste inte då att den skulle bli titelspår på EP:n och det är en av anledningarna att jag blir så tom på ord när jag väl sitter med den i handen. Den kom faktiskt ut. På riktigt.

Jag har en artikel från oktober 2004 där jag skriver att ”This past week” nu äntligen släpps, i november. Jag säljer till och med in den till lite lokaltidningar, men borde kanske haft lite bättre omdöme. Klart att den ska bli ytterligare försenad. När jag ringer upp Johan Duncanson inför den texten och frågar vad som hänt berättar han om det mentala kriget deras skaparprocess alltid utlöser.

Jag undrar om det alltid varit så här jobbigt eller om det blev svårare efter uppmärksamheten som ”Against the tide”, ”Lesser matters” och ”Pulling our weight” fick.

”Ända sedan vi började har vi haft samma metod”, suckar han.

”Inför varje släpp har vi träffats och haft oroliga samtal om huruvida vi borde stryka vissa låtar, men den här gången har det varit värre än vanligt. Det har blivit ett slags intellektualiserande kring varenda låt och vi har diskuterat så himla mycket fram och tillbaka. Vi bestämde oss innan att vi bara skulle spela in låtarna på ett sätt vi trodde på och sedan inte bryta ner dem i beståndsdelar men det gick inte så länge.
För oss räcker det med att någon säger ‘men ska det ljudet verkligen ligga där’ så försvinner alla planer. Sedan går man på väg till bussen eller var som helst och har tankarna på det hela tiden.”

Jag har de orden i bakhuvudet när jag försöker skriva recensionen. För nu sitter jag där, mitt i decenniet, mitt i låten. The Radio Depts diskussioner och intellektualiserande kring låtarnas sammansättning har resulterat i något som inte bara är ett minnesvärt popögonblick men som också förutspår var resten av decenniet skulle ta vägen.

3 minuter, 25 sekunder och 290 millisekunder in i ”This past week”. Bastrumma med djupt rumseko. Hi-hat. Syntbas. Bitreducerad cello. Flöjt- och pianoljud. Gitarr. Möjligen väldigt dämpade stråkar. Det är Ögonblicket som det känns som att de senaste tio åren har kretsat kring, till och med innan det faktiskt hade inträffat.

03:25,290 är tidskoden som säger mer än vad rocklexikon, historieskrivningar och långa reportage gör tillsammans. Den eleganta Saint Etienne-popen tonar ut och in kommer ett fast, dovt beat. Loopar man de 8,362 sekunder som cellon hänger över trummorna i uppbyggnaden får man fyra takter som själva säger mer än hela den här texten.

”Vi ville att det skulle vara klubbmusik men vi har aldrig varit på klubb så det låter istället som drömmen om hur det är att gå på klubb. Det låter som om man står utanför entrén och fantiserar om hur det är där inne medan musiken hörs genom dörren”, förklarar Johan.

Popmusiken står utanför technoklubben men vill in. Den vill sträcka sina händer mot stroboskopljuset och dansa till natten blir morgon. Och vilka är vi att stoppa den från att göra det?