De enda som Austins lokalinvånare verkar hata ännu mer är vi som drömmer om att bo här. Mest av allt avskyr de personerna som verkligen flyttar hit. För Austin är inte vad det brukade vara och snart är även dagens Austin ett minne blott. Hela tiden byggs det nya jättar till hus som tränger ut kultförklarade musikklubbar, de som gästats av fantastiskt många artister.

Samtidigt som turisterna roas på stadens mest kända gata, 6th street, så är det kanske just hotellet de bor på som tvingat de klassiska klubbarna att stänga igen. För i staden som kallar sig »The live music capital of the world« pågår det ett (inte så tyst) krig om lagarna kring ljudnivåer. Striden har redan gjort att många livemusikscener gått under. Allt på grund av att hotellgäster och inflyttade Austinbor vill kunna sova i de centralt nybyggda husen.

– Barerna var där först, när centrala och östra Austin först och främst var ett musikområde. Sen flyttar de här stora vinstdrivande företagen in och vill ändra lagarna i samhället. Det är komplicerat, säger Dana Falconberry, sångerska i det Austinbaserade bandet som också bär hennes namn.

Det är så varmt och klibbigt att varenda vindpust känns som en räddning. Vi sitter under ett parasoll på Danas favoritcafé, Cenote, i östra Austin. Området är den senaste delen av staden som fallit offer för det eskalerande ljudkriget.

– Bara runt hörnet finns massa barer som har livemusik. Nu får de hela tiden nya villkor att rätta sig efter eftersom allt fler hotell byggs i området. Människorna som gästar hotellen vill sova och inte hållas vakna av livemusik, säger Dana Falconberry.

Hon var en av de artister som medverkade i dokumentärfilmen Echotone . Från unga musikers perspektiv beskrev filmen den pågående striden om stadskärnan som uppstått efter frontalkrocken mellan den levande musikscenen och stadens utvecklingsboom. Filmen kom ut 2010, men enligt Dana Falconberry är det inte mycket som förändrats sedan dess. Striderna har bara flyttat till nya områden.

Austin är den stad i USA där det byggs mest frenetiskt. Medan andra delstater kämpar med ekonomiska bakslag verkar det bara gå bättre och bättre för Texas och dess huvudstad. Enligt bizjournals.com förlorade 400 000 människor sina jobb i Texas under recessionen, men under samma period skapades 800 000 nya.

En av anledningarna till att Austin fortsätter att växa är Texas generösa företagsskatter. Texas guvernör, Rick Perry, vill helst att ännu fler flyttar till staten. På flera av stadens väggar står det anti-Rick Perry-texter som skvallrar om den republikanske guvernörens impopularitet i liberala Austin. Under sommaren väckte han även starka reaktioner i andra delar av USA. I tv-reklamer, som fick stor medial uppmärksamhet, försökte han övertala New York- och Los Angeles-bor att flytta till Texas för att det helt enkelt är bättre här.

– Han är bara superlätt att hata. Austin är en väldigt liberal stad som är instängd i den kanske mest republikanska staten i landet. Så det är många som har starka känslor om Rick Perry, inklusive jag själv. Han är en idiot och jag antar att han omger sig med idioter, säger Dana Falconberry.

Det är inte lätt att överleva som musiker i Austin. Snittlönen för en musiker i staden är cirka 152 000 kronor per år. För de flesta kommer då mer än hälften av inkomsten från ett icke musikrelaterat jobb.Enligt austinchronicle.com har drygt 80 procent av artisterna i Austin ett annat jobb vid sidan om eftersom de omöjligt kan försörja sig på sin musik.

Dana Falconberry tillhör en av dessa musiker. För att få ekonomin att gå ihop jobbar hon på ett kontor om dagarna. Hon lämnade Pittsburgh för Austin för att infrastrukturen här gör det lättare att lyckas och hon är tacksam över att invånarna gör så mycket för musikerna i staden.

Till exempel finns Health Alliance for Austin Musicians som erbjuder gratis sjukvård för musiker, något de flesta annars inte skulle ha råd med. Dessutom finns Sims Foundation som bildades av låtskrivaren och musikern Sims Ellisons pappa efter sonens självmord. En stiftelse som hjälper musiker att få psykiatrisk hjälp. Dana Falconberry är övertygad om att båda organisationerna har räddat liv.

– Musikindustrin är tuff, man får hjärtat krossat många gånger. För mig är det mycket som står på spel när det kommer till musik och det är lätt att bli upprörd. Då hjälper det att kunna få hjälp, säger hon.

Även samtliga medlemmar i bandet Whiskey Shivers har vanliga jobb för att kunna försörja sig. För dem var det aldrig någon tvekan om att flytta till Austin.

http://www.youtube.com/watch?v=R9wQz8QNvVE

– Till skillnad från många andra städer så finns det ingen konkurrens här. Vi gör alla samma sak och försöker hjälpa varandra att lyckas, säger sångaren Bobby Fitzgerald.

Kanske är det för att jag är naiv och att alla mina drömmar är gjorda av jordgubbssaft. Kanske är det för att jag väntade för länge med att åka hit. Eller så handlar det om att min bild av Austin färgats alldeles för mycket av tv-serien Friday Night Lights och countrydokumentären Heartworn Highways.

För bara tanken på att staden skulle visa sig vara bara just en stad gör ont i hjärtat. Något i mig hoppas nog se Matt Saracen dansa obekvämt, Townes Van Zandt få sin granne att gråta till låten »Waiting Around to Die« eller bara att främlingar på gatan ska »bless my heart«. Jag lärde mig tidigt att livet inte är som på film, men tydligen trodde jag ändå att Austin skulle vara som på tv.

I min föreställning känner alla musiker i Austin varandra och gör spontana spelningar tillsammans hela tiden. Antagligen är det på grund av detta jag helt okritiskt köper Whiskey Shivers romantiserade bild av artistlivet i staden.

– Åh ja, alla spelningar är som en stor familjeåterträff. Vi spelar tillsammans jämt, stöttar varandra och går på varandras spelningar. Det är sådant man gör för sin familj och här är vi alla en familj, säger Bobby Fitzgerald.

Kanske är staden mer än bara en stad ändå. Jeff Klein i indierockbandet My Jerusalem har bott i Austin i olika omgångar och beskriver sitt hem som »staden för oönskade leksaker«.

–  Det är många människor som kommer hit från flera olika håll och försöker vara kreativa och göra sitt avtryck inom konst och musik. Jag tycker att det är toppen. Jag är också en rejected toy, säger han.

De må ha tröjor med trycket »Welcome to Austin, please don’t move here. I hear Dallas is great«, men mig lurar de inte. Klart de inte hatar mig. Eller så är det bara vad jag övertalat mig själv om eftersom jag inte hatar Austin det minsta. I vilket fall får nog stadsborna lära sig att gilla musikturisterna. För festivaler som SXSW, Chaos in Tejas, Fun Fun Fun Fest och Austin City Limits Music Festival drar tillsammans in flera hundratals miljoner dollar varje år – och fortsätter bara att växa. Så oavsett vad som händer så kommer Austin alltid leva upp till sin slogan som världens musikhuvudstad.

Dana Falconberry är optimistisk inför framtiden.

– Du kan aldrig hindra musiker från att spela musik och du kan aldrig få människor att sluta gå och lyssna. Det blir svårare och svårare eftersom du hela tiden måste hitta nya platser. Det blir en kamp, men det kommer absolut inte att försvinna.

Lester Bangs citat från 80-talet kan vara mer aktuellt nu än då:

»Austin, laid-back and somewhat indulgent as it is, might be a terrible place for a New Yorker or anyone who wants to move and shake culture or corporations, but it’s undeniably a great place to start a band«.

Varför? Lund är en universitetsstad. Det kryllar av studenter från världens alla hörn. Därför gillar vi lundensare att tänka att vi är lite bättre än alla andra. För här pratar man inte skånska. Här pratar man lundensiska. Här är Timbuktu husgud och transportfordonet är en cykel. Det är precis så pittoreskt som det låter. Och lika tråkigt.

Jag gick på Kunskapsskolan i Lund. Man tar buss nummer sex dit och kör förbi ätstörningsklinken. Det var en liten skola med noll koll. Niorna tände på tennisbollar och kastade dem i papperskorgen på toaletterna. Åttorna rökte på i rökrutan. Sjuorna skolkade. Sexorna hölls i schack genom skräck. Vi tuggade tuggummi, åt isbitar och mätte ångest i midjemått. Vi lyssnade bara på Hole.

På Stadsbibliotekets soffa brukade jag däcka i. På Café Ariman drack jag alltid grönt te. I Botaniska trädgården fick jag min första kyss. På Klostergården firade jag en gång in det nya året. På Kulturmejeriet köade vi i timmar innan konserterna. På Norra Fäladen tog vi bussen till McDonalds en station bort. På Folk Å Rock praktiserade vi och fick konsertbiljetter till halva priset. På Mods drack vi Piggelindrinkar och sjöng till Depeche Mode.

Sen gjorde vi slut. Mitt och Lunds band kapades av rätt odramatiskt. Började gymnasiet i en annan stad. Lyssnade inte längre på Timbuktu. Istället tog jag tåget därifrån men aldrig dit. Några mil bort och man välkomnas till en annan stad. Där folk tycker det är förbaskat konstigt att komma från Lund. Men jag kom ju bort därifrån också, eller hur? Till tonerna av Miss Aguilera dessutom.

Men tji, fick ni. Jag kommer ofta tillbaks. Det är min stad och min stad only, trots allt. Men det är med sorg i hjärtat som jag vet att Lund inte riktigt är sig själv längre. ”Det finns inga uteställen för icke-studenter” säger en bekant. Som om det vore den stora sorgen. Allow me to lol.

Lund är död. Mods har stängt igen. ”Vill du lyssna på Depeche Mode får du göra det hemma” säger min fräkniga bästis. På Café Ariman kryllar det av vilsna, småländska studenter. En, två och tre skivbutiker har fått stänga igen. Folk Å Rock är ett Hemtex i dag. Kulturmejeriet som under sina glansdagar levererade musikminnen för en hel generation, ligger i en orubblig dvala bakom Stadsparkens höga träd. Ut med musik och in med Stand Up-kvällar. Vi är villiga att betala för framtvingade skratt men inte för levande musik. Ursäkta?

Och Olympen. Nu är jag visserligen inte stenåldersgammal men vilken lundensare som helst förstår vad som hände med Olympen. Ett reportage gjordes i Sydsvenskan där världsartister radades upp en efter en. I dag är Lunds kanske mest legendariska musikminnesplats ett gym. Och inte vilket gym som helst utan ett franchisegym.

När min redaktör frågar om rocken finns i Lund skrattar jag. Naturligtvis finns rocken i Lund. Men jag ändrar mig väldigt snabbt. Den fanns. Vi kan säga så. Tills motsvarigheten bevisas.

När vi kommer in i Tjeckien är alla orter svartvita, tycks alldeles obebodda. Hus har inga tak, hål i betongväggarna, nästan all färg har lossnat. Platser som saknat mänsklig närvaro i åratal. I en öppen byggnad har en liten trädgård börjat växa av sig själv. Intrycket är att Prag är landets absoluta centrum (rent geografiskt en aning till väst) som suger ur resten av landet dess energi och pengar. Jag börjar visualisera sura ”lantgubbar” som ”hatar storstan” men känner mig löjlig och slutar.

I Prag är det dock jättefint, förstås.

Den låt jag fastnar för mest i början – soundtracket till alla gröna dyner och förfallna hus – är ”Tupac Back”. Det är ett spår från Maybach Music Groups rätt nya skiva ”Self Made, Vol. 1″, där Rick Ross och Meek Mill går på om hur de är 2Pacs andra ankomst.

Ross stånkar och ojar sig som ingen annan, har en helt vriden självbild som vanligt och råkar dessutom säga, i en Ross-typisk återvinning av klassiska raptitlar och fraser, att han är far till Brendas barn. As in Brenda, den 12-åriga flickan som fött ett barn och i panik slängt det i en sopcontainer. Han kan inte ha lyssnat noga på 2Pacs socialrealistiska originalsång. Men hans tilltal är likväl mäktigt, imposant, han är en jäsande padda med stora guldhalsband som föreställer honom själv.
Jag gillar honom, han är ändå något slags unikum. Meek Mill påminner om Jay-Z:s on-and-off-sidekick Memphis Bleek i hans mest inspirerande stunder; en rätt cool och lite störig skata som kraxar på med grandiost självförtroende och en dialekt med härligt skeva diftonger.

Jag läser ”Bara någon att straffa” av Kristofer Ahlström och den är så snyggt skriven nästan överallt, med vissa scener som verkligen bränner. Men gud, dialogen är så regisserad. Det är värre än Tarantino vad vasst och eftertänksamt och poetiskt alla vanliga människor uttrycker sig hela tiden.

En 25-årig gotlänning säger en gång ”Du ska inte tro att du har nån ensamrätt på verkligheten. Att allt är precis som du tror att det är”. Varje dialograd skulle kunna twittras och retweetas en 15-20 gånger. Det är inte en bra grej.

När läsögonen blir röda och grusiga låter jag dem vila på något som blänker utanför och plötsligt blir ”Born This Way” den bästa skivan som börjar på ”Born” efter ”Born to Run”. Jo! Det är ett rätt överviktigt album, 17 spår. Men Lady Gaga är omväxlande och simultant muppig, svincool, motiverande, weirrrd och inspirerande, någonstans på varenda låt. Melodin i ”Heavy Metal Lover” har, för att låna lite av Annika Norlin, burits av sparvarna, förts hit över ängarna och godkänts av änglarna. Jag älskar att Lady Gaga finns här och nu och är större än världen.

Österrike som land ser jag bara i dunkel, på ett nattåg mellan Wien och Milano. Det är lite synd, jag såg fram emot de grönklädda och solskimrande bergen man ser i reklamer för choklad och så. Och nerför dem rinner vit mjölk i smala strimmor och bredare silkesband på något sätt.

Men inte nu alltså, allt jag ser är silhuetter av stora mäktiga läskiga berg och byar med hus som vartenda ett skulle kunna vara en taverna i ”Sagan om Ringen” eller så. Jag ligger på en hård brits och Oskar Linnros ”Vilja Bli” loopas till jag somnar. Berättarjaget (inte ”han”, mind you, eftersom alla Linnros texter är så skickligt och otvunget könsneutrala) sjunger till sitt hjärtas person om att vilja förändras, att bli någon annan, om älsklingen står ut bara en natt till (”snälla sov”).

Efter några timmar vaknar jag upp till crescendot i andra versen, när Linnros soulskriker i kanske tio stämmor: ”Jag försöker förvandlas!”. Han har en entusiasm och desperation just där men i raden efter blir det odelad melankoli och han låter rösten spricka lite. Berättarjaget besegras av sig själv igen: ”men jag går i repris”.

Samma bit väckte mig i Prag, på sena natten efter en rusig arrangerad pubrunda vi var på. Även om jag främst älskar låten i sig, dess souliga och sorgsna tilltal, så sitter den ju kvar lite överallt i kroppen och maler. Har man levt i en parrelation måste man relatera på något sätt. Det kan inte bara vara jag.

Vi stannar inte i Milano.
Vi fortsätter därifrån, i norra Italien, till Rom och slutligen Salerno, på Amalfi-kusten vid stövelns tår. Det är resans överlägset vackraste land, blicken är fast sökande omkring ut genom fönstret. Vidd efter vidd av gräs, berg, träd och åkrar sträcker sig ut överallt. Det känns så oändligt. Och under tiden sjunger Justin Vernon i mina öron, med en röst som liksom lägger sig till ro: ”And I could see for miles, miles, miles”.

http://www.youtube.com/watch?v=B3ePlc3Gi_8

Vackra Italien. I kulturen ett land så upptaget av skönhet och ungdom, främst kvinnlig sådan. Det går inte att gå mer än tio meter i en stad utan att en ny gigantisk plansch med en massa ung hud direkt drar sig från periferin till ögats mitt. Äldre kvinnor sminkar och klär sig nedåt i åren, unga flickor det motsatta.

För männen i samma åldersspann – kanske 12-50 år – tycks idealet vara en renrakad Adonis i Speedos, straight outta sena tonåren. Kvinnor och flickor är också oftast ladylike i hållningen, skulle aldrig låta deras fysiska person ta en kubikdecimeter för mycket av omgivningen. Verbalt och socialt tar de dock all möjlig plats. Det skriks överallt, mellan kvinnor och män och pojkar och flickor, men medelåldersgubbarna och pojkarna vet också att bre ut sig fysiskt.

Det är bara män som låter sin kropp och dess funktioner verkligen ta plats, lite som skribenten Kristoffer Viita skrev på Twitter en gång när han sett en gubbe snyta och harkla och hosta sig över hela omgivningen. Det är så klart inget exklusivt för Italien, det finns överallt och fräter, bara mindre utlevande i Sverige. På stranden i Palermo skvätts min tigande svenska uppenbarelse alltjämt ned av sand och vatten när pojkar kastar bollar och voltar runt i detta deras ostron som är världen.

När ”Bara någon att straffa” är utläst (för jo, den är bra och målande med en spännande intrig, no doubt) går jag på James Francos novellsamling ”Palo Alto” och som jag hoppats på den. Man gillar ju Franco! Man vill att det ska gå bra för Franco! Men berättelserna i ”Palo Alto” ger inget alls. De är fattiga och fantasilösa i språket och alltid ur samma jagperspektiv trots att protagonisten förändras i namnet: en 16-17 år gammal snubbe i Palo Alto som skiter i precis lagom mycket för att ändå klara sig.

Berättelsen som står ut är den om och ur perspektivet av Marissa, en 16-årig ensam tjej som bara fått en puss i sitt liv, av hennes enda vän tillika jämnåriga bögkusin Jamie. Efter ett par noveller stänger jag den och byter till ”Franny and Zooey” och aj och oj, som författaren Franco bleknar bredvid J.D. Salinger.

Hans människor, herregud! Det är säkert för att jag är rätt historielös och född 1987, men jag förstår inte riktigt hur någon, året 1955, kunde skriva så här om människor, beskriva en punkt i deras liv så exakt, finkänsligt och varmt. Jag börjar fantisera om J.D. Salingers empatiförmåga igen.

När södra Italiens och Siciliens värme och vind och vatten och sol lätt svischar förbi runtom oss framstår J.D. Salinger som ett naturligt komplement, närmast obligatorisk att läsa. ”Semesterläsning”, jo seriöst.

Den musik jag spelar mest, för mig själv i lurar och med kupad hand runt mobilhögtalaren på “förfesterna” (vi är tre personer på ett litet vandrarhemsrum) är “Femme Fatale”. Årets skiva. Denna monolit av ljust, ljust guld som blänker och bländar. Varje gång Britney Spears sjunger med den där hisnande pondusen på ”Trouble for Me” tänker jag bara ”TRIUMF!” och blir så glad. Det är ett evinnerligt verk.

Södra Frankrike passerar förbi, både utanför tåget och när vi faktiskt bor där i tre nätter (i Nice och Nîmes). För jag börjar tröttna på resandet. Jag längtar hem till platser och personer jag inte sett på nästan tre veckor. Amsterdam kommer och går och är vackert och rusigt under tiden men är egentligen bara en transportsträcka. Vi tar ett nattåg hemåt.

Sen. Att vara trött, bakfull, stilla och lätt frusen utan handling alls, med solbadande små fula orter utanför tågets fönster. Allt det är ingenting, försvinner, blir finkornigt och blåser iväg med insikten:
Jag har någon jag åker till.

Den sista sevärdheten innan vi är framme – en gigantisk, rostig trålare som ligger som en harpunerad stålval ett hundratal meter upp från det långgrunda vattenbrynet. Efter att ha passerat kala slätter, nedlagda industrier och dyiga sandbankar, som för tankarna till Nick Broomfields Ghost, om det tjugotal illegala kinesiska arbetare som drunknade när de plockade hjärtmusslor vid Morecambe Bay, glider tåget till slut in på den sömniga stationen Prestatyn. Varma vindar får en att skala av sig den nordiska vinterjackan, regnimpregnerad efter tre hårda slaskmånader. I luften finns ett eteriskt stråk av vaknande vårblommor, ruttnande tång och hårdfriterad fish’n’chips.

Taxichauffören bär en fläckig t-shirt, grå sweatpants och fyrtio kilos övervikt. Han sitter inkilad i förarsätet med magen tryckt mot ratten och vi erbjuder oss att själva lasta in väskorna. Ur den knastriga radion skränar JJ Barnes”Our love is in the pocket”. I dessa delar av Storbritannien är northern soul lika vanligt och folkligt som svenska landsbygdens dansbandsörhängen. ”Pontin’s, eh?”, frågar han och torkar svetten ur pannan med baksidan av handen. ”Yeah, it’s gonna be a good one this year, lot’s o’ people”. Han svänger in på parkeringen. På den stora gräsplanen ligger rad efter rad med kompakta radhuslägenheter, ett tjugotal längor totalt. Det är full lågsäsong, men just denna helg fylls vartenda rum.

”Hullo lovve, you’aright?”, hälsar en av de medelålders engelsmän som står i grupper och garvar utanför entrén, en cigarett i mungipan och en pint i näven. Männen har slitna jeansjackor, ölmagar och tunnhåriga hjässor, fruarna är mjuka i hullet efter decennier av brittisk snabbmat och uppklädda i 60-talsklänningar eller lågprisvaruhusfynd. Vi checkar in.

Vi har ätit pasta och burksås. Den lilla butikens färskvaror är inte att tänka på och matsalen är som att spela rysk roulett. Vi dricker billig konjak med damm på korken. Kassörskan log brett när vi köpte den. Klockan närmar sig nio och det är dags att gå de hundra meterna till huvudbyggnaden.

I stora salen. Moses Smith ”Girl across the street” dunkar med en vansinnesvolym och vi säkrar öronpropparna. Det är redan fullt ös. Det blankpolerade trägolvet i lokalen är stort som en inomhusfotbollsplan och över det rör sig de grovhuggna arbetarna med en glidande lätthet som bara femtio års dansträning kan ge. Det luktar pudrigt sött av talk, dammigt av säljarnas vinylskivor och skarpt av tusentals munnars spritångor. I den trettio meter långa huvudbaren står klungor och umgås. Inom några timmar kommer över tvåtusen människor att sprida ut sig över de fem dansgolven.

Vi sätter oss på läktaren och dricker John Smith. Framför dj-båset på scenen samlas gräddan av danseliten, slitna män och kvinnor i femtioårsåldern som blandar flytande fotarbete med golvmoves från breakdancen, kampsportsliknande highkicks och mångvarviga spins. Dessutom en och annan asiat som efter åratal av trägen träning utmanar dem på deras egen hemmaplan.

Klockan är ett. Stora salen är fylld till bredden och på scenen gör sig de avpolletterade soulartisterna redo att dra igång. Flera tusen människor väntar ivrigt. Som en åskknall brakar den första stämman ut i lokalen. The Magnetics är till åren, men med röster som åldrats som en fin whiskey, aningen mörkare och mer sonora studsar de mellan väggarna. I matchande vita kostymer, harmony group-fingerknäpp och synkroniserade dansrörelser levererar de en golvande version av £ 4000-singeln”Lady in green”.

Bobby Patterson, med axellångt afro, solglasögon, rutig fuskpälsväst och svart skinnkeps sjunger ”I’m in love with you”, med en raspig röst som känns som en välkommen käftsmäll. Han flinar, spexar loss på scenen och böjer sig ut över publiken och skakar tanternas uppsträckta händer. Det gemensamma medleyt avslutar konserten och applåderna vill aldrig dö ut. Sedan börjar dansen på allvar.

Det är måndag förmiddag. Sista låten ljöd klockan tre i natt, efter tre dygn av oförtrytlig fest. Utanför receptionen står en grupp engelsmän med varsin pint, lite slitnare, lite mindre högljudda. Man packar bilar och checkar ut. I raggig fuskpälsväst, skinnkeps och solglasögon kommer Bobby Patterson släntrande och styr upp ett samtal. Han garvar och strålar i kapp med den bleka vårsolen. ”The best weekender I’ve ever had”, säger han entusiastiskt på släpig Dallasamerikanska. ”Friday was my birthday, Saturday the most rockin’ concert since the sixties. Shiiiit.” Bobby går för att köpa helgens sista pint, hans hesa skratt ekar när vi går mot tågstationen.

Liten ordlista:

• Prestatyn northern & modern soul weekender : ”Another tremendous weekend of non-stop entertainment with FIVE arenas playing the whole spectrum of rare soul music, from the sixties to the present day!”
• Pontin’s = brittisk ’holiday park’ (ungefär semesterby) för hela familjen
• Prestatyn = kuststad i norra Wales
• Weekender = helgfestival för soulmusik
• Northern soul = amerikansk 60-talssoul som föredrogs av arbetarklassen i norra England
• Modern soul = soul producerad efter 1969
• Spin = snurr i danssammanhang > Highkick = hög benspark