Men så har Anna von Hausswolff aldrig varit en artist som stryker lyssnare och publik medhårs. Hon har aldrig tagit enkla vägar i sin musik. När hon öppnat dörrarna till sin värld har det varit en utmaning att möta den. Som att kliva in i en parallell dimension där Annas sång och starka melodier varit en slags fristad. Och samtidigt ett sökande efter något tidlöst och existentiellt i motsats till nutidens slit och brist på eftertanke.

I början hade detta sökande en mer avskalad och akustisk musikalisk form. Den blev sedan mer orgelbaserad, för att på Anna von Hausswolffs senaste skiva The Miraculous bäras fram av gitarrer och rocktyngd. Och det märks på Babel.

Anna von Hausswolffs band med två gitarrister (Karl Vento och Joel Fabiansson), en trummis (Ulrik Ording) och en keyboardist (Filip Leyman) sätter ramen för kvällen, med Anna som självklart centrum. Sittandes på ett litet podium med sin synth blir hon något av en kantor som leder en kraftfull mässa. Hon och bandet är i perfekt harmoni och får musiken att explodera gång på gång under kvällen.

Nya låtar som »Discovery« och »The hope only of empty men« imponerar med episk storslagenhet. »Deathbed« från andra albumet Ceremony är ett långt och stämningsskapande nummer som växer för varje minut. Och »Evocation«, en av många höjdpunkter på The Miraculous, vräker ut en mullrande matta över publiken innan den övergår i ett improvisationsartat parti (med triangel!) som är helt fantastiskt.

Anna von Hausswolff lever sig med i varje ton och ackord. Hon hamrar på sin synth, headbangar och vaggar med i musiken. Hon är manisk bakom bakom tangenterna och bygger tillsammans med bandet upp translika tillstånd under konserten. Det är förlösande och får publiken i den fullsatta lokalen att lika andäktigt som hängivet följa det som händer på scenen.

I näst sista låten »Stranger« skiftar tonläget. Låtens akustiska prägel ger lite luft och lugn. Anna kliver ned från sitt podium och går runt på scenen och sjunger. Hon rör sig försiktigt, som för att låta oss andas lite.

Detta för att sedan bjuda på »Come wander with me/Deliverance«, en knappt elva minuter lång ljudupplevelse. Ett kontrollerat kaos med oljud, gitarrer och en hamrande tyngd där Annas röst drar allt framåt. Det är som att befinna sig i en undervattensström där olika krafter rycker i en men där man till slut kommer upp till ytan.

En starkare final på en konsert var det länge sedan jag. Men så är Anna von Hausswolff en artist vars obändiga vilja och musikaliska sinne få andra svenska artister kan mäta sig med i dag.

»Pushing through the market square, so many mothers sighing
News had just come over, we had five years left to cry in
News guy wept and told us, earth was really dying«

»Det är så här popmusik låter. Det är så här en rockstjärna ser ut.« Jag minns inte allt som for genom mitt 12-åriga huvud efter att tryckt in albumet Ziggy Stardust i skivspelaren för första gången men jag vet att jag tänkte just så när inledningen till »Five Years« tog vid.

Jag står fortfarande fast vid den åsikten.

Alla idéer som jag (och många med mig) har om popmusik är på ett eller annat sätt formulerade utifrån David Bowie. Något att basera sin identitet – för att inte tala om garderob – på. Något sexigt och svängigt. Något större än livet själv. Något som vägrar att stå stilla.

I musikhistoriens vidsträckta panorama syns David Bowies skepnad oftare än någon annan. Alltid förbytt, aldrig likadan. Från södra Londons skevaste utomjording till soulboyen i perfekt morotsfärgad hårhjälm vidare till The Thin White Duke. Och på varje ny gestalt gick det tio nya musikaliska uttryck, nästan samtliga långt före sin egen tid. Så fortsätter det till synes i all evighet.

Men evigheten tog slut i morse. Så kändes det i alla fall när jag sömndrucket möttes av nyheten att David Robert Haywood Jones inte längre finns med oss. »News guy wept and told us, earth was really dying«.

Det är fortfarande märkligt att ta in. Hur hejdar man en ostoppbar kraft? Sedan slutet av 1960-talet rörde han sig obevekligt framåt med blicken fäst vid horisonten. Att han alldeles nyss fyllde 69 år ändrade ingenting på den saken. Så sent som i lördags lät jag de spattiga frijazzsaxofonerna från det senaste album Blackstar dundra så högt att grannarna intill desperat bankade i väggarna.

Jag tror David Bowie hade sett det som ett väldigt fint betyg. Han älskade att förvirra, det var vår skyldighet och plikt att försöka hänga med så gott vi kunde. Och när vi hann ifatt var han redan upptagen med att dekonstruera bilden. Det var dags att rusa vidare mot nästa platå.

Den lärdomen och hans gudabenådade röst var det viktigaste han gav musikhistorien.

Ändå är jag inte alls säker att detta är slutet. Precis som hans karaktärer Major Tom, Thomas Jerome Newton eller Ziggy Stardust är allt upplagt för att han återigen ska kraschlanda här igen vilken dag som helst. Givetvis i en ny skepnad.

Fast jag ska sluta spekulera. Vi har ju alla lärt oss att det är lönlöst.

Ha det bra så länge, David.

Plats: Falconer Salen, Köpenhamn.

Datum: Onsdag den 25 februari.

Konsertstart: två timmar efter utsatt tid.

Tre låtar ur en diger låtlista: »1000 deaths«, »Brown sugar« och »Untitled (How does it feel)«, den sistnämnda avslutade kvällen med en ensam D’Angelo bakom pianot. Dessförinnan: två timmar av bländande funk, soul, ett suveränt band och ett artisteri som charmade skjortan av varje närvarande person i publiken, inklusive undertecknad. Förkrossande bra. Hatten av.

Orion On Fire! är ett samarbete mellan Fritz’s Corner, Orionteatern och rock- och frijazz-trion Fire! (Mats Gustafsson, Johan Berthling och Andreas Werliin). Vid fem lördagar under våren kommer Fire! bjuda in musikervänner från Sverige och utlandet till helkvällar med både liveband och klubbinslag. Kvällar som är tänkt att vara en korsbefruktning av experimentell musik och kittlande visuella upplevelser i en karg miljö. Initiativet är lika efterlängtat som hedervärt.

Under den första kvällen uppträdde Wildbirds & Peacedrums. Placerade på en scen med formen av en kulle där golvet utgjordes av en gummimatta av däck gav de ett mäktigt intryck. Något som förstärktes av en otroligt snygg ljussättning som lyste upp stenväggen bakom scenen och även innefattade enstaka ljuskäglor riktade mot bandet. Mariam Wallentin och Andreas Werliin framförde låtar med fokus på senaste albumet Rhythm. Trummor och slagverk och Mariams souliga och mörka röst studsade mellan väggarna och allt lät fantastiskt bra.

Till spelningen hade duon även monterat en gigantisk kyrkklocka i taket som Mariam använde i ett nummer. Inramningen förstärkte Wildbirds & Peacedrums musik och gjorde den både sakral och mer rå. Nästan ceremoniellt att se och en av de bästa spelningarna jag sett bandet göra.

Efter det var det dags för Joachim Nordwall (iDEAL, The Skull Defekts) som körde ett set med hårt och elektroniskt oljud någonstans mellan noise och power electronics. Kort, avskalat och passande för sammanhanget.

Sist ut var Fire!. Förstärkta med Martin Hederos på keyboards och Simon Ohlsson från Silverbullit på sång uppträdde de nedanför »kullen« vilket nästan kändes som en golvspelning i jämförelse med Wildbirds & Peacedrums. Konstellationen kastade sig in i ett brötigt och malande friforms-set där Simon Ohlssons skriksång och karismatiska scenpersona förde hela skeendet framåt. Mats Gustafsson stötte fram tunga ljud med sin saxofon, Andreas Werliin drev på med pulserande och rikt trumspel och Johan Berthling fyllde på med dynamiska basgångar. Setet avslutades med en blytung version av Silverbullits »I love you« och hade gärna fått vara längre.

Jag tar med mig miljön, ljuden och atmosfären från Orion on Fire! och grämer mig lite över att jag missade Doglife och Elsa Bergman som också spelade under premiärkvällen. Kommande kvällar bjuder bland annat på artister som Stephen O’Malley, Hästköttskandalen, Dungeon Acid och Oren Ambarchi.

Det kan bli riktigt minnesvärda liveögonblick på Orionteatern i vår. Obligatorisk närvaro för alla som är intresserade av att uppleva alternativa musikuttryck i en miljö långt från den ordinära rockklubben.

Mer info om Orion on Fire! och kommande kvällar, här.

DJ Sprinkles raderar inte bilderna av brinnande moskéer i Eskilstuna och Uppsala, eller mäktar med att lyfta oss över den besinningslösa terrorattacken som drabbar en tidningsredaktion i Paris.

Vilka val gör vi i vår privilegierade värld och hur länge klarar vi att fortsätta framåt med en sorgsen axelryckning? Året har bara börjat men det är frågor jag känner att jag kommer ställa allt oftare till mig själv under 2015.

I dag hade jag egentligen tänkt skriva om något helt annat på den här platsen. Jag hade tänkt berätta om hur boxen The Soul of Designer Records under de gångna helgerna knappt lämnat högtalarna hemma hos mig. Om en samling som består av drygt hundra rara gospelinspelningar som bärgats ur arkiven från det lilla Memphis-bolaget.

Men kan jag hitta någon anledning för det när uppgivenheten om samtidens tillstånd aldrig varit djupare?

Jag vet inte. Men för att parafrasera James Brown — alla måste vi ibland gå tillbaka till vägskälet. Om inte annat så för att återfå tron på livets godhet.

Jag vill inget hellre än att luta mig mot de här sångerna just nu. Om bara för att de utgör en alternativ livssyn än den vi erbjöds just i dag den 9 januari 2015.

Allra helst hade jag velat skriva om hur etiketten existerade i drygt tio år (1967-1977 för att vara exakt) men aldrig lyckades göra några egentliga avtryck på samtidens försäljningslistor. Skivbolaget hade heller inte några fasta artister under kontrakt.

Istället fungerade Designer Records som ett produktionstillhåll där genomresande gospelmusiker smidigt kunde spela in en singel eller två. Skivetiketten erbjöd dem i sammanhanget billiga tryckkostnader samt en liten men kompetent kompgrupp, ledda av den erfarne gitarristen Roland Janes.

Det fanns ingen ideologi som styrde skutan, och pengarna var i sanningens namn modesta. Precis enligt ägaren Style Wootens ambition. Det fanns i hans verksamhet, som det heter, andra värden.

Det är också orsaken till varför jag känner att jag verkligen behöver The Soul of Designer Records just nu. För att det inte går att inta en passiv hållning till den här musiken.

Det är som att jag instinktivt ryggar tillbaka av den himlastormande urladdning som uppstår när dessa kvinnor och män går ner på sina knän. De bokstavligen skriker ut sin hängivelse med en passion som varken du eller jag förmodligen kommer att komma i närheten av.

»Whatever You Do – Do Good« heter ett av de bästa spåren på den här boxen. Det må låta futtigt men det är den allra bästa uppmaningen jag hört på mycket länge.

Alltings jävlighet går inte att stänga ute. Men det är fortfarande möjligt att släppa in lite ljus.

När The Hanged Man debuterade med singeln First Time Dreaming nu i höst föll jag för dess ödesmättade karaktär. Där rymdes både djup, gåtfullhet och en mörk basgång vars kraft skulle kunna driva ett kolkraftverk. När sedan minialbumet First Quarter Moon släpptes för någon månad sedan infriades inte mina förväntningar rakt igenom. Låtarna gav ett avvaktande intryck. Samtidigt fanns en egenhet i den synthfärgade popmusiken som fick min uppmärksamhet att dröja sig kvar.

På Debaser Strand kommer denna egenhet till sin fulla rätt.

Rebecka Rolfart är kvällens centrum. Hon står i mitten av scenen med sin gitarr och strålar av hängivenhet till sin musik och sitt uttryck. På varsin sida av henne lägger de båda keyboardisterna Anna Myrsten och Elias Jungqvist snygga synthmattor. Mattias Gustavsson (Life on Earth!, Dungen) står lite längre bak och driver på med sina dynamiska basgångar. Och trummisen Dennis Egberth imponerar med varierat och distinkt spel. Tillsammans bygger bandet upp en ljudbild som det är en fröjd att kliva in i.

Musiken utgår från minialbumet. Låtar som »Räven« och »The Island« får mer rymd och växer i storlek. Nytt material som jag tidigare inte hört leder ut i spännande terräng. Det är psykedeliskt och oförutsägbart och här finns även smakfulla monotona inslag. Ett längre parti bygger upp en krautartad nerv. Precis när man tror att den inte ska leda någonstans övergår den i Silverbullit-doftande »Walk no bones« från minialbumet.

Samtidigt visar The Hanged Man upp en mer gitarrdriven och hård sida som passar utmärkt i helheten. Allt inramas av snyggt ljus och sprakande projiceringar som gör konserten till en visuell fest. Färger och mönster blandas med ljud i en smått sinnesutvidgande upplevelse.

Rebecka Rolfart trivs på scenen. Hon är genuint tacksam för publikens respons och charmar med spontanitet och humor i sitt mellansnack. Hon kommenterar extravalet och kaoset i politiken, julens konsumtionshysteri och landar i att allt borde handla om kärlek. Det kan framstå som en klyscha men i detta sammanhang är det lika oförfalskat som musiken.

När »What is left when right has gone« tar vid och följs av ett oljudscrescendo innan extranumret har jag spruckit upp i ett enda stor leende. Till The Hanged Mans värld vill jag återvända.

Hoppas sommaren varit fin. Själv har jag varit i Slovenien och Skåne. Funderar lite över musik och hur man ska få tiden att räcka till. Jag har fastnat i ett beteende där jag mailar mig själv med grejer som jag inte ska glömma att kolla upp. Det resulterar i att jag skickar samma mail till min egen inbox om och om igen för att jag inte hunnit att lyssna på låten eller albumet eller vad det nu är. Detta har även börjat innefatta artiklar, filmer och annat. Som särbo och än så länge utan barn känns det futtigt att klaga över tidsbrist, men några fler timmar per dygn vore trevligt.

Well, vad ser du fram emot i musikväg i höst?

/Adrian

Hallå broder!
Det har den, även om allt mer eller mindre kretsat kring mitt sommarvik som utkämpats på en redaktion där luften ständigt stått stilla.

Man ska inte klaga när man har jobb, men jag kände precis som dig att tiden helt enkelt inte räckte till. Fick stressfraktur av alla mp3:or, mixtejps och tolvor som bara staplades på hög. Så jag tog helt enkelt sommarlov. Det betyder i klartext att jag valde bort typ nittio procent av all nyproducerad musik och dök rätt ner i allt jag lärde mig älska för länge, länge sedan. Typ det stora amerikanska musikarvet. Vågar knappt räkna hur många boxar från Bear Family jag avverkat eller hur många samlingsplattor med John Lee Hooker, Billie Holiday och Ray Price jag lyssnat på. Herregud, jag består numera av högre andel gubbrock än blod.

Nu i efterhand märker jag vilken nyttig och välbehövlig paus det var. Jag har aldrig varit så här sugen på ny (verkligen NY) popmusik som kan slå undan benen på mig. När det gäller nya släpp febrar jag efter rätt uppenbara förhandsfavoriter som Tinashes debut, uppföljarna till SBTRKT:s och Deptford Goths album samt Vessel, Gazelle Twin och givetvis Lil' Boosies första lp sedan frigivningen. Förutsägbart?

Har du strukturerat någon lista? Du har så extremt mycket bättre koll än mig på nya svenska akter och jag tar mer än tacksamt emot alla tips på den fronten.

xx
Henrik

Hallå!

Nej, jag har inte gjort upp någon lista, jag har dålig koll faktiskt. Att hitta ny musik har blivit mer av en slump för mig. Såklart inte bara, men mycket så. Det kanske beror på att ens nyfikenhet går upp och ned. Men spontant hoppas jag att HMSV (Hjältar mot sin vilja) överraskar och får ur sig ett debutalbum innan året är slut. Och att Seinabo Sey och Sabina Ddumba släpper nytt också.

Vad gäller utländska artister så ser jag mycket fram emot Pharmakons kommande album, tyckte hennes (Margaret Chardiet) förra platta Abandon var sjukt bra. Hon gör musik som är konfrontativ på ett sätt som jag verkligen gillar.

Har du hunnit läsa något i sommar? Jag läser ganska långsamt men beställer återkommande en massa biografier och en eller ett par romaner som läggs på hög. Men nu håller jag på med Viv Albertines biografi Clothes Clothes Clothes, Music Music Music, Boys Boys Boys. Den är befriande öppen, avväpnande och raka motsatsen till de vanliga musikbiografierna som ofta fastnar i ointressanta artistbetraktelser och anekdoter som var roliga bara för de inblandade.

/Adrian


Hallå!

Sabina Ddumba, check. Pharmakon, check. Denna stress, som både du och jag verkar känna, av att inte hinna med all konst som öses över oss vareviga dag, vecka, månad – vad tror du det grundar sig på?
Handlar det om ett bildningskomplex? En ständig nyfikenhet? Eller bara om att man vill upptäcka så mycket vackra saker som möjligt under ens tid här på jorden? Det är sådant jag går och funderar på när en oöverkomligt stor Albert Ayler-box som ljuder i mina högtalare.

Oj, vad jag verkligen vill läsa Viv Albertines bok! Det var faktiskt en kollega (ex-punkare) till mig i somras som berättade att han tog dottern med sig till ett återföreningsgig med The Slits häromåret. Efter konserten berättade dottern, som var typ nio eller tio år, att hon ville lära sig spela bas. Jag är bara 26 år och har aldrig upplevt punkrörelsen förutom genom torra historieböcker men ändå fick jag tårar i ögonen. Fast det handlar nog mer om Slits än om punken.

Utöver tre James Lee Burke-deckare (rekord för en sommar!) så tog jag mig äntligen igenom Eleanor Cattons The Luminaries. Jag kan knappt prata om den för dig, ens i skrift. Det krävs två glas dry martini och några timmars soulsearching tillsammans innan jag vågar berätta allt den rev upp hos mig.

Apropå det – TMA firar fem år i höst! Är det inte dags att vi samlar trupperna, spelar musiken vi håller närmast hjärtat och kanske läppjar på en drink eller två?

xx
Henrik

Hej,

Jag tror att stressen är en kombination av det du nämner. Jag är ofta sugen på nya grejer, framför allt det som inte uppmärksammas i de breda kanalerna. Det finns så mkt bra därute. Man blir i minst åtta fall av tio positivt överraskad av en ny eller för en själv tidigare okänd producent, artist eller konstellation. Det där blir ganska snart en jakt som även handlar om just tid, både i ens direkta vardag och i ett längre perspektiv. Resultatet för mig blir inte sällan att jag tankar ned musik som ligger som en massa zippade filer i en enda röra på datorns skrivbord. Länge kunde jag ladda ned saker bara för att ha dem på datorn. Om eller när jag tänkte lyssna på dem blev sekundärt. Musikintresse reducerat till samlande utan mål och tanke.

Sedan finns det även en rejäl dos bildningskomplex hos mig. Jag har stora kunskapsluckor vad gäller disco, soul och hiphop. Luckor som jag länge velat täppa till. Men här handlar det om ett inlärande som får ta lite tid och som sker lite mer övergripande. Att läsa bra böcker, hitta grymma samlingar och annat. Men tiden återigen, hur hittar man den? Det handlar om prioriteringar såklart. Och att få tid att prioritera haha.

Såklart att vi ska uppmärksamma femårsjubileet. Ett par nya texter och ett urval av höjdare som vi publicerat sedan vi startade kanske?

Hoppas du på något särskilt i höst i musikväg förresten? Eller för den delen inom kulturen generellt?

/A

Jag förstår precis vad du menar. Och det sista man vill, det absolut sista, är att bli en skivsamlare. Oavsett om man lagra musik på hårddisken eller rent fysiskt i en skivhylla finns det inget som tar udden av den finaste passionen som livet kan erbjuda om man noggrant sorterar det under flik E i en samling. Det finns något oerhört nöjt i det som jag avskyr, särskilt när jag ser de dragen hos mig själv.

Jag tror mitt bildningskomplex har mycket att göra med att jag växte upp på landet, långt bort från exklusiva spelningar med Four Tet och butiker med Junya Watanabe i skyltfönsterna.
Istället brukar jag tänka: »Nej, jag såg aldrig Tomorrow, in a year men kan du rabbla Basic Channels tolvor i kronologisk ordning som jag?« »Hur många gånger har du läst Finnegans Wake förresten?« Osv, osv. Det finns något tragiskt i det självhävdandet. Det är nog också därför jag är så jäkla spretig i mitt lyssnande.

Hur har det varit för dig som ändå vuxit upp i det större Linköping?

Apropå jubileet hade det varit kul om vi gjorde ett par edits av våra favoritartiklar där vi lägger till motiveringar om varför vi håller dem extra nära?

Som svar på din fråga om vad jag ser fram emot i höst så är jag rätt intresserad av var Untolds skivbolag Hemlock är på väg. Och jag vill så jäkla gärna göra en intervju med Ji Nilsson. Visst tusan känns hon superintressant? Sedan finns det verkligen en allt större våg av typ skandinavisk reggae/dancehall som jag vill gräva vidare i, med start kring det Natasja Saad höll på med. Har du hört talas om henne?

Förresten ligger jag vaken om nätterna och drömmer om en lång text om Louis Armstrong. Vet dock inte hur jag ska vinkla den än...
Just ofokuserade mastodonttexter tycker jag det ska bli mer av i höst haha. Problemet är att man nästan är rädd för att börja på dem.

/H

Jag är faktiskt uppväxt utanför Linköping, mitt på östgötaslätten i ett samhälle som heter Örtomta med runt 250 invånare. En pytteort med skola, kyrka och busshållplats. Där frodades inte musiklivet direkt, förutom i den lokala frikyrkoförsamlingen där jag inte hängde så ofta. Det var fotboll, hockey och epa-traktorer som gällde. Men musiken fanns där i vårt hem, och blev mer påtaglig i slutet av mellanstadiet för mig. Hårdrock nästan för hela slanten i början. Så där finns nog också en bakgrund till kunskapstörsten hos mig.

Ji Nilsson känns som en självklar artist att tjöta lite med. Jag har inte hört talas om Natasja Saad tidigare men tycker hennes livsöde verkar både spännande och gripande så henne måste vi göra något på.

Själv har jag länge tänkt att skriva något längre om Bill Evans, har en bok om honom jag borde läsa, älskar hans pianospel. Om det blir i höst återstår att se. Däremot SKA jag få ur mig en text om Kim Gordon, lovar!

Vad ser jag fram emot i höst? Hm, att hitta luckor av lugn och vila, haha. Och att bli överraskad av musik i oväntade och obskyra sammanhang. Gärna av arrangörer som Koloni (Göteborg) och Mother och Masskultur (Stockholm) som har bra grejer på gång i höst. Men å andra sidan är en bra spelning oavsett ställe oslagbart, även i en eventarena.

/A

Hej igen!

Jo, nu när du nämner Bill Evans-boken kom jag på att jag faktiskt läst en bok till i sommar! Eller läst om ska jag nog snarare säga: Alyn Shiptons A New History of Jazz. Den har samlat damm i bokhyllan sedan mina studiedagar i Lund. Jag köpte den som kurslitteratur och skummade mest igenom den för att klara första tentan, för ungefär fem år sedan.

Vet inte vad som fick mig att plocka upp den igen. Men det är väl den boken som legat till grund för mitt musiklyssnade – det stora amerikanska musikarvet (en löjligt pretentiös beskrivning, inser jag nu) – i sommar. Jag vet inte ens om jag strävat efter mer kunskap. Jag har nog mest lyssnat på Louis Armstrongs Potato Head Blues och tyckt att det är så tossigt, löjligt, överjävligt bra. Precis som vilken ny singel med Kindness eller K. Michelle som helst.

Ändå är det just de senare som jag allra helst vill gå ner i spagat över. Och det är inte bara jag. Om svensk musikjournalistik för tjugo år sedan handlade om att återupptäcka musikhistorien, och för tio år sedan om att rita nya vägar genom den så går det mesta i dag ut på att förtränga att det funnits något före Beyonces senaste singel.

Och jag köper det, jag tycker att det är toppen. Det finns något progressivt med att lyfta fram det breda också.

Jag blir dock gladast när kultur kommer, precis som du skriver, från oväntade och obskyra sammanhang. Jag har väldigt svårt för den sortens musikbevakning som sker i linje med de stora skivbolagens marknadskampanjer. Jag tänker främst på hur det såg ut när Daft Punk skulle släppa sitt album häromåret, eller eller Kents rosa kampanj för singeln »La Belle Epoque«.

När jag tänker på det gör det mig så jäkla glad att vi på TMA står utom allt det där. Även om vi inte tjänar ett skit på vårt skrivande här. Galagos Johannes Klenell har nyligen skrivit en jättebra debattartikel i ämnet. Har du läst den förresten?

xx
H (kulturmarxisten)

Nej, det har jag inte.

/Adrian

Nej, vi ser bara hur de viktigaste manifestationerna inte sker i direktsända tv-debatter eller landsomfattande valturnéer. De utspelar sig på gatorna i Limhamn och i Kungsträdgården. De lyfts av konstaktivister i virala kampanjer. Eller när sjuksköterskor måste avbryta sina semestrar för att, fuck it, någon måste få det här landet att rulla (de borde såklart inte behöva göra det).

Dess ekon hör, läser och ser vi i den kultur vi gräver i, vecka ut och vecka in. Faktiskt. I snart fem år har vi drivit den här lilla sajten, helt utan någon ekonomisk ersättning och det upphör aldrig att förvåna hur ofta empati karvats in i den bästa konst vi hittar.

Och den kulturen kommer allt som oftast inte från de bredaste kanalerna. Så varför skulle vi verka där? De bästa sångerna vi vet är dem som fortsätter spänna bågen för en alternativ framtidssyn. Varför skulle vi sluta drömma om det ouppnåeliga?

»Be realistic, demand the impossible!« lyder ett av slagorden från den franska 1968-rörelsen som Jenny Wilson plockade upp på sitt album häromåret. Våra meningsmotståndare skulle aldrig någonsin förstå det men i vår kalkyl för välfärden blir summan alltid värdighet.

Throw Me Away är nog vänster. Men inte för att vissa partier detta supervalår övertygat oss utan för att vi insett att de finaste tankarna, de vackraste orden och den mest lysande hoppfullheten kommer därifrån.

Och där finns en stadig bas att dansa till. Allihop, tillsammans. I slutändan är det därför vi kommer att fortsätta lyfta fram sakerna vi älskar så mycket.

Programmet heter Adventure Time och kretsar kring 13-åringen Finn samt hans bror och bäste vän, den magiska hunden Jake. Tillsammans ägnar de dagarna åt att bekämpa monster och hjälpa en oändlig ensemble av invånare i nöd. Allt under kulissen av ett djupt färgglatt och postapokalyptiskt Jorden.

Men desto mindre sagt om handlingen desto bättre. Det skulle kräva tjugo A4-sidor och fler arbetstimmar än jag orkar tänka på för att redogöra för den komplicerade och oftast smått bisarra tematiken som rör sig i ett enda tiominutersavsnitt.

Det viktigaste är egentligen att det som under de första inledande avsnitten började som en vimsig kärleksförklaring till barndomens klassiska hjältesagor har sedan starten 2010 utvecklat sig till ett naivistiskt och filosofiskt mästerverk i kvadrat. På ett avsnitt går tio Maher Shalal Hash Baz-sånger och fem Hayao Miyazaki-filmer dränkta i pärlsocker. Tillsammans bildar de drygt 165 avsnitten som hittills visats en av de finaste berättelserna om vänskap och kärlek som jag någonsin tagit del av.

Däri ryms också ungefär lika många existentiella frågeställningar som i ett valfritt mästerverk av Andrej Tarkovskij. Skillnaden är bara att Adventure Times väg dit oftare går inom ramhandlingen av att stoppa den närhetstörstande Ice King eller de ondskefulla citrondiktatorerna Lemongrabs.

Ni hör ju själva. Det är så dumt och förtvivlat fint att jag haft svårt att slita mig från tv-skärmen och upprätthålla några konventionella mänskliga relationer de senaste månaderna.

Jag älskar verkligen dessa mest renhjärtade brott mot konventionerna. Alla verk som glatt kan få mig att nynna med i melodin och texten »C’mon, grab your friends/we’ll go to very distant lands/with Jake the Dog/and Finn the Human/The adventures will never end« i en tid av svajiga jobbutsikter förblir jag löjligt förtjust i.

Och så var det visst en hel massa andra grejer som gjort mig glad hittills i år:

Hollie Cook — Twice (album)

Tink ft. Jeremih — »Don’t Tell Nobody« (låt)

HTRK — Psychic 9-5 Club (album)

Charles Cohen – Music For Dance And Theater (samling)

Dreezy — Schizo (mixtape)

Container — Adhesive (tolva)

Deepchord — Lanterns (album)

Ferrari Smash — F1 (mixtape)

Hannah Diamond — »Attachment« (låt)

K. Leimer — A Period of Review (samling)

Vybz Kartel — »Miami Vice Episode« (låt)

Some Truths — Some Friends I Lost To Bedlam, Others I Abandoned There (album)

Jamie XX — Boiler Room London DJ Set (mix)

Lil Herb — Welcome To Fazoland (mixtape)

Afrolicious — »Crazy (Scientist Remix)« (låt)

Untold — Black Light Spiral (album)

Nicki Minaj — »Pills N’ Potions« (singel)

SD Laika — That’s Harakiri (album)

Golden Donna — II (kassett)

We Invented The Bop (mixtape)

Joey Anderson — After Forever (album)

Kiesza – »Giant In My Heart« (singel)

Fatima Al Qadiri — Asiatisch (album)

Sizzla — »I’m A Winner« (låt)

DJ Sprinkles — Midtown 120 Blues (återutgivning)

Popcaan — Where We Come From (album)

Pearson Sound — »Raindrops« (låt)

Flowdan — Serious Business (tolva)

Gipsy Rhumba – The Original Rhythm Of Gipsy Rhumba In Spain 1965-1974 (samling)

Chronixx — Dread & Terrible (ep)

Young Marco — Biology (album)

2 Fabo — We Amongst U (mixtape)

LAFAWNDAH — »Butter« (låt)

Legowelt ‎— Crystal Cult 2080 (album)

Al Dobson Jr. — Rye Lane Volume One (album)

Tory Lanez — Chixtape 2 (mixtape)

Miles at the Fillmore 1970: The Bootleg Series Vol. 3 (box)

Yagya — Sleepygirls (album)

Jah Cure — »Zion Train« (låt)

DJ Rashad – We On 1 (tolva)

First Aid Kit — Stay Gold (album)

…och så klart, kanske allra viktigast — precis allt som Young Thug lagt sin hand på.

Det känns nästan plågsamt ironiskt nu i efterhand att jag tänkte inleda min lilla konsumentupplysning med DJ Rashads senaste tolva We On 1. Jag önskade till och med att jag hade kunnat tipsa om något nytt mixtape av DJ Elmoe eller Taso. Men nej, DJ Rashad var som vanligt för lysande för att inte tränga sig längst fram i ledet återigen.

DJ Rashad var footworkens odiskutabla mästare. Genrens komplicerade och högt utvecklade rytmmönster definierades inte bara av DJ Rashads minsta infall, den annekterade hans puls. Och historien om footwork är på många sätt och vis sammanflätad med den om DJ Rashad.

Långt innan han släpptes in till Chicagos nattklubbar för att dansa till den lokala juke- och housemusiken utmanade han rivaliserande danscrews vid oräkneliga gathörn i staden. Alla adresser och namn som utgör footworkens mytomspunna berättelse har DJ Rashad på ett eller annat sätt lagt sin hand vid.

Tillsammans med DJ Spinn startade han också Lit City, den första renodlade footworketiketten. Därefter tog DJ Rashad genren vidare ut i världen och gjorde den inte bara välkänd långt utanför Illinois gränser utan också djupt eftertraktad. Alla ville ha en del av kakan, från artister och producenter till festivalarrangörer och musikbloggare.

Det känns nästan lika plågsamt ironiskt att DJ Rashad går bort knappt en månad efter Frankie Knuckles. Båda var två lysande kreatörer som på sina egna sätt personifierade en ny, vibrerande konstform som fötts på Chicagos bakgator, må det vara att det skilde 20 år emellan dem. De var båda innovatörer och genier.

Det vackraste med DJ Rashad var hur han ständigt ville nå längre. För varje nytt släpp utökade han footworkens palett genom att inkorporera nya musikaliska influenser. Jazz, hiphop, funk, soul, blues – DJ Rashad mixade in allt och tog musiken till en ny nivå genom att utvidga dess ramar så långt det bara gick. Ingen av hans kollegor lät som honom, ingen annan kom ens i närheten.

Kalla DJ Rashads musik för footwork, juke, ghettotech eller vad du vill. Den där underbara, svårdefinierade rytmen han knackade igenom och slängde ut på dansgolvet kan ändå inte beskrivas som något annat än livet. Det som är sexigt, tufft och svänger. Det som är ren glädje och som mer än något annat får mig att känna mig så levande att jag bara vill lägga mig ner och vansinnesskratta tills nålen reser sig från plattan igen.

Det gör det bara än mer outsägligt sorgligt att DJ Rashad lämnat oss.

Vila i frid.