Nu har Lucy Siame hittat en ny fas i sitt skapande. Efter tre album och tio år som artisten Lucy Love är det dags att gå vidare. För drygt ett år sedan startade hon sitt nya alter ego Baby Blood. Med inspiration från hiphop-genren trap, modern r&b och skumma ljud har Lucy sänkt tempot i musiken. Hon vill hitta mer luft och utforska drömska ljudlandskap och obskyra sinnesstämningar.

I slutet av 2015 kom det första smakprovet från Baby Blood i form av »Figurine«. En långsamt tung låt som för tankarna till artister som Holy Other och FKA Twigs. Den öppnar upp till ett hav av eko där nedpitchad sång glider fram över vackra och förvrängda synthljud.

I videon till låten framträder Lucy Siame med en mask över ansiktet och rider på en häst i ett diffust och lilafärgat landskap. Hon utför samurajliknande rörelser i slow motion. Allt är starkt men också anonymt. Det ligger i linje med Baby Bloods koncept. Efter att ha varit en artist som många känt till vill Lucy nu skapa distans till publik och utomstående. Hon vill att konsten ska gå före personen bakom den.

Samtidigt styr hon allt själv. Hon sjunger, komponerar och producerar all musik. Och det med enkla medel. En bärbar Mac, en massa effekter och en liten USB-mikrofon (som i vanliga fall används till skype och nätverksspel) är de enda instrumenten. Med det småskaliga formatet letar sig Lucy fram och försöker fånga det som hon saknat på senare tid i sin musik – det oförutsägbara, levande och det som inte låter snyggt och välproducerat. I den sfären vill hon att Baby Blood ska leva och verka.

Din första låt »Figurine« är mörk och atmosfärisk r&b med en hel del skumma ljud. Hur kom det sig att det blev detta sound?
– Jag kände att jag ville ner i tempo. Normalt ligger min musik på 120-130 bpm men nu ville jag göra något som befinner sig runt 95-100 bpm. Det blir en helt annan vibe då. Det finns mer luft och utrymme där och då blir andra element, som virveltrumma och hi-hat, viktigare. Med Lucy Love har jag aldrig gjort en låt som varit långsammare än typ 119 bpm, så det är stor skillnad. Men jag gillar den långsamma och sömniga känslan. Samtidigt finns det en framåtrörelse, man ska inte somna. Det finns lite karibiska influenser i det.

Är du influerad av trapsoundet?
– Ja, men inte den här partybetonade EDM-trapmusiken, utan mer urban hiphop. Inte så mycket rave.

Du har släppt en video till »Figurine« som du regisserat själv. Kan du berätta lite om den?
– Videon har varit ett stort projekt. Den visualiserar den artist som jag försöker skapa med Baby Blood. Tanken var att göra något där mitt ansikte inte är med, något konstigt som samtidigt är vackert. Jag funderade på vilka musikvideos jag gillar med andra artister och hittade en video med SZA och hennes låt »Babylon«. En video där hon går ut i en sjö och försvinner under vattenytan, man ser bara hennes ansikte i tre sekunder. Jag gillar den konstiga viben i videon. Det ser lite trashigt ut men miljön är väldigt fin.

– Från den fick jag inspiration till att spela in en video i en liten by utanför Köpenhamn som heter Dragør. Vi filmade den i en gammal flyghangar som nazisterna använde under andra världskriget. Jag lånade en häst av en kompis och gjorde kostymer. Jag kom på saker till videon i samband med att vi filmade. Så brukar jag inte jobba, jag brukar veta precis vad jag ska göra. Men denna gång hade jag bara ett par grejer att göra något av; en häst, en mask och lite ljus. Och så körde jag på det.

Du har beskrivit videon som att det feminina möter det maskulina i en slags tidlös miljö. Är du intresserad av att utforska dessa båda delar i Baby Blood-projektet?
– Ja, det är något jag tänker på hela tiden för jag tycker att vi lever i ett väldigt fyrkantigt samhälle. Allting handlar om det som är för tjejer och för killar. Allt delas upp väldigt mycket och vi har inte så många förebilder. Det måste finnas plats för olika identiteter. Ett sätt som jag jobbar med för att skapa det utrymmet är att pitcha min sång. Jag förvränger den och gör den androgyn.

– Lucy Love i Danmark rör sig i mainstreamfåran, jag finns på instagram och facebook och allt det där. Kändisar i Danmark måste vara så personliga. Jag kan göra intervjuer där frågorna handlar om vad jag handlar när jag går och köper mat. Varje gång jag är på tv är det aldrig för att jag ska uppträda med min musik utan för att prata om jag samlar på Star Wars-figurer eller något liknande. Det blir så trivialt och jag tröttnade på det. Jag vill att det ska handla om min musik och min konst. Därför startade jag detta projekt för att kunna fokusera på det konstnärliga – så kan skvallret och allt det andra hålla sig hos Lucy Love.

– Det har blivit så vanligt att man ska kunna öppna upp sitt liv och att alla ska få ta del av det. Så är det i alla fall i Danmark. Det är det fans vill ha, de vill komma nära. Men jag vill ha lite avstånd till publiken och skapa distans. Jag tycker det är viktigt att kunna känna mig som en artist. Därför har jag en mask på mig i Baby Blood. Jag har ju haft scenkostym tidigare men nu har jag bestämt att man aldrig ska se eller möta Baby Blood utan mask och förklädnad. Oavsett sammanhang.

Är inte det lite motsägelsefullt eftersom många vet att det är Lucy Love som döljer sig bakom masken?
– Jo (skratt). Jag har uppträtt med Baby Blood några gånger och vid soundcheck har jag haft masken på mig. Vissa har inte tagit mig seriöst och velat att jag ska ta av mig den, men det är inte det som är grejen! Folk måste förstå att det inte är samma person – det är inte Lucy Love – när de ser Baby Blood. Jag tycker det är intressant att leka med folks uppfattningar. I Danmark träffar man ofta människor som menar att man inte ska tro att man är något.

Det finns en jantelag i Danmark?
– Ja, verkligen.

Din kostym i videon är väldigt häftig, det är som en mix av en riddarkostym, superhjältedräkt och östasiatiska influenser. Du har gjort dina egna kostymer till Lucy Love. Vad har du tänkt kring Baby Bloods kläder?
– Temat är lite »jorden runt på 60 dagar«. Det är inslag från många olika kulturer. Den största inspirationen kommer från Västafrika och Benin. Jag var där för ett tag sedan. Där finns en tradition där folk går ut i skogen och stannar i en månad för att sy en kostym av allt möjligt som de hittar. Man vet inte vilka dessa personer är. Sedan kommer de tillbaka till sin by. Då har man en ceremoni och dansar, en voodooceremoni i »komma tillbaka från döden«-anda. De dräkterna är helt galna. Man fattar ingenting när man ser dem och det går inte att se vilka som bär dem.

Det låter som väldigt fascinerande kostymer?
– Ja, det är en väldigt eklektisk stil, det går inte att se att dräkterna är från ett afrikanskt land. Det liknar något som skulle kunna vara med i Vogue. De ser inte ut som något som är egentillverkat. Jag har även inspirerats av Mexiko och Japan.

Kostymen du har i videon liknar en kimono till viss del?
– Ja, jag är ett stort fan av kimonos. Jag har väldigt många. Jag har mycket prylar och samlar och sätter ihop grejer från olika håll. Jag gillar att de scenkostymer jag bär har ett tydligt uttryck, det är viktigt.

Du har länge arbetat minst lika mycket med det visuella som med musiken. Varför är det så viktigt för dig att ha ett starkt visuellt uttryck?
– Jag tror att det är det jag är bäst på. Jag är konstnär egentligen och det är det jag har ägnat större delen av mitt liv åt. När jag började med Lucy Love gjorde jag kostymerna och allt visuellt kring det var min ingång till musiken. Jag ville inte bara vara en som stod på en scen och sjöng och sedan gick av – jag ville vara ett helt universum. Jag är bra på att förmedla mina uttryck och det jag har inom mig – jag är bra på att visualisera det. Det finns musiker som uppträder som sig själva och det är inget fel med det, men för mig måste det finnas något mer.

Du vill ta till vara på möjligheten att stå på en scen och göra något mer än att uppträda som en vardaglig människa?
– Precis. Det beror på att de artister jag gillar, som Grace Jones, Prince, David Bowie och Planningtorock, även är konstnärer. Så vill jag att Baby Blood också ska vara. I ett konstsammanhang kan det vara ett performance och i ett vanligt musiksammanhang så är fokus på det musikaliska. Det kan skifta fram och tillbaka och jag gillar att ha de olika möjligheterna.

Vad tycker du är fördelen med att se det du gör som ett konstprojekt istället för att du bara ser dig som artist?
– Det är det enda sättet för mig att jobba på. När jag gick på konstfack i Danmark så fick jag höra att Lucy Love inte var konst. Det tog mig tre år att motbevisa dem om det.

– Konst handlar om kontext. Jag använder redskap som jag inte tror att man hade använt om man hade varit en singer/songwriter. Då hade det handlat mer om vilka tonarter och harmonier man skulle använda sig av. Jag tänker mer utifrån att jag arbetar med en stor utställning. Att de singlar och album som jag släpper ska kunna ses som ett samlat verk i en lång exposé. Det tycker jag är intressant, jag ser framåt och funderar på hur jag vill att min musik och konst ska vara om ett eller två år.

Baby Blood

Du har studerat konst i både Malmö och Danmark. Vilken skola läste du på i Malmö?
– Jag läste estetisk linje på gymnasiet i Lund. Sedan gick jag på en folkhögskola som heter Östra Grevie som ligger en bit utanför Malmö och pluggade bild. Efter det kom jag in på Det Fynske Kunstakademi i Odense.

Var det där som de tyckte att Lucy Love inte var konst?
– Precis, de undrade om jag inte skulle sluta med det och börja arbeta med »riktig konst«.

Jag har läst att ditt examensjobb, som du presenterade 2011, kom att handla om Lucy Love. Stämmer det?
– Ja. När jag började där var Lucy Love mer på undergroundnivå men efter ett år så blev jag spelad i radio och var med på tv. De på skolan menade att det bara handlade om reklam, de förstod inte vad det hade med min utbildning att göra. Jag förklarade att jag jobbade med musikvideos, scenografi och var art director för det jag gjorde med Lucy Love, men de tog det inte på allvar. Det sista projektet som man gör där är ett projekt som löper under ett år med en utställning som avslutning. Mitt upplägg var en stor konsert som krävde mycket utrymme, tid och pengar. Jag gjorde scenografin, scenkläderna, hade med dansare och gjorde 3D-videos som var med i showen. Då fattade lärarna vad jag höll på med (skratt).

Det krävdes att du gjorde en sådan totalupplevelse för att de skulle förstå?
– Precis. De andra gjorde »fina« konstverk som ställdes ut och visades under en månad. Mitt examensjobb var den här konserten, under en kväll. Men det var fett, jag fick mycket erkännande och bra kritik för konserten. Jag tror att det var då det gick upp för lärarna att det jag höll på med var konst. Men det var en lärare som försökte få mig utslängd från skolan.

Var det en person med väldigt traditionell syn på konst?
– Ja, fast egentligen var han inte alls traditionell i sitt synsätt. Men just med min grej så sneade han ur, han tyckte att det jag gjorde var för lätt.

Han ville att det skulle vara svårt för att det skulle betraktas som konst?
– Ja, jag skulle måla för att han skulle ta det på allvar, för det var det jag började med. Efter att jag gick där så har MØ och en mängd andra musiker gått på skolan. Så det verkar inte vara svårt att bli tagen på allvar som artist där nu. Men det tog tid.

Du gjorde ett viktigt arbete där, du öppnade portarna för en bredare syn på konst?
– Ja, och det är ju en lång tradition med musiker som utbildat sig till konstnärer och tvärtom, det är inget nytt. Men i Danmark hade ingen gjort en konsert som slutprojekt innan mig så det var kul att jag var först.

Har tiden på konstskolan präglat det du gjort med din musik efter att du tog examen där?
– Ja, jag tycker det. Jag skapade ett självförtroende och en vilja där till att se möjligheter i alla möjliga sammanhang. Även om de på konstskolan var tveksamma till mina projekt så var de öppna för att jag ville jobba med videos till exempel. Utbildningen var inte enbart fokuserad på måleri och skulptur utan det fanns chans att prova på olika medier. På så sätt lärde jag mig att arbeta i Final Cut för att göra musikvideos, jag lärde mig Illustrator och flera andra program.

– Det har lärt mig att se det konceptuella i musik. Jag drar paralleller till de konstnärer och designers som jag gillar i det jag gör. Jag blir oftare inspirerad av konstnärer än artister som Rihanna.

Vilka konstnärer och designers har varit viktiga för dig?
– Alexander McQueen har jag inspirerats mycket av. Det var väldigt tragiskt med hans död, men han är ett exempel på någon som gör kläder som man absolut inte kan ha på sig. Det är ju en del av designindustrin – att det är konstnärer som gör något som ska se bra ut på bilder, i böcker och på de stora modeveckorna men som inte går att sälja i affärerna. Därför gör de kläderna utifrån en liten del av de designade verken. Det är lite så jag tänker. Att jag kan göra en musikvideo som är helt galen och så kan man ta bitar från den att ha med i livesammanhang eller på skiva. Därför tycker jag att konstnärsrollen i designvärlden är intressant, att det också handlar om ett hantverk.

Du gillar tanken med haute couture?
– Precis. Det har egentligen ingen poäng, det går ju inte att sälja något som har tagit tre tusen timmar att sy. Vem kommer att köpa det? Det skulle vara Lady Gaga i så fall som kanske får låna det.

– Jag gillar även konstnärer som Jeff Koons, Damien Hirst och Mark Ryden och jag samlar på böcker och tecknade serier.

Det har kommit flera artister de senaste åren inom pop och elektronisk musik som är lite mer konstnärliga. Björk har ju funnits länge, men jag tänker på FKA Twigs och liknande artister. Vad tycker du om den »rörelsen« inom popmusiken?
– Jag tycker det är skitkul. Jag blev helt blown away av FKA Twigs. Jag tycker det är genialt att hon har gått från att vara bakgrundsdansare i musikvideos till att sjunga, producera, göra videos och skapa konst. Man blir fascinerad av hela hennes värld och man vill bara ha mer.

– Hon har blivit stor på sina egna villkor och i hennes eget tempo vilket jag gillar. Hon har inte bara exploderat och finns överallt, utan det har tagit lite tid. Det har snackats lite om henne, sedan har det kommit en video och då har folk förstått att det är något speciellt och konstnärligt. Jag tycker det är fett att hon är så kommersiell men samtidigt så konstnärlig att man knappt fattar vad som händer. Jag är ett stort fan av henne. Hon ser ut som en docka. Jag har sådana dockor som liknar henne hemma, jag samlar på många grejer.

Samlar du på särskilda dockor alltså?
– Ja, jag samlar på asiatiska modedockor, jag har jättemånga dockor.

Var får man tag på sånt? Är det på eBay?
– Japp, och när man är i USA och Frankrike.

När började du samla på dockor?
– Jag började för sex år sedan, när jag började tjäna pengar på musiken. Jag gillar att ha en massa prylar att ställa upp i ett skåp och kolla på. Man kan ta fram dem och sätta tillbaka dem igen. Jag får idéer av alla mina prylar. Det är klart att jag kunde ha sålt mycket av det på eBay. Men för mig handlar det om att ha den där boken eller dockan att kunna plocka fram och titta på.

Så det är både kul att ha prylarna samtidigt som de funkar som kreativa verktyg?
– Ja, det är samma som de som samlar på vinylskivor som ju har en visuell sida, men det här är roligt också. Det finns hur mycket som helst vad gäller dockor. Det finns en jättestor marknad för det i Tyskland, Frankrike, England och Asien. Det är där det produceras. Jag är fan av det mesta.

Har du funderat på att göra en Baby Blood-docka?
– Jag har faktiskt tänkt på det. Det vore en dröm att göra en figur och tecknade serier kring Baby Blood. Det är ett stort beslut och det kräver en del men en dag ska jag göra slag i saken. Men det är nog ingen som skulle vilja köpa dem i Danmark. Jag måste få fans i typ Tokyo om jag ska kunna sälja dem (skratt).

Du har varit artist i snart 10 år, du har vunnit en P3 Guld i Danmark och turnerat mycket i utlandet. Vad har du lärt dig av denna period som du har varit verksam som artist?
– Jag tycker jag har lärt mig hur snabbt musikbranschen skiftar. När jag började så var det Myspace som var det enda som fanns. Men i dag finns Twitter, Facebook och så många olika kanaler. Det känns som att tiden går mycket snabbare i dag. Har du en nyhet så brukar den hålla en halv dag. Sedan kommer någon annan med en större nyhet. Pressen på artister är större i dag, att man måste vara redo hela tiden att kunna instagramma.

– Jag har lärt mig att det är viktigt att bara göra det som man själv tycker känns bra. Det handlar inte om att posta fem grejer om dagen för att folk ska gilla ens musik. Man måste ha någonting att visa eller säga, men det är svårt. Det är en stor efterfrågan i flödet hela tiden, från fans och andra. Inom elektronisk musik så är det ett väldigt högt tempo. Det görs så mycket elektronisk musik och varje dag har det släppts något nytt. Så jag har lärt mig att hitta mitt eget tempo och släppa grejer när det känns rätt. Att inte vara för påverkad av marknaden. Jag har tidigare försökt att ha en marknadsstrategi men det funkade inte.

– Sedan är det fett att när man gör grejer själv så kan man göra allt väldigt snabbt. Om man vill släppa något så behöver man inte vänta två år som brukar vara fallet om man ligger på ett stort skivbolag. Denna gång tog det en vecka för mig att hitta ett skivbolag. Jag hade skrivit »Figurine« och så pratade jag med min manager Kettil som fixade kontakt med ett skivbolag och en vecka senare hade jag skrivit på ett kontrakt. För dem tog det en månad att släppa låten. Normalt tar det sju till åtta månader att släppa en låt.

Ditt skivbolag heter The Big Oil Recording Company. Vad är det för bolag?
– Det är ett independentbolag som drivs av tre unga killar i 20-årsåldern. De är riktigt duktiga och vet jättemycket om musik. De har släppt mest punk innan och de har inte släppt någon tjej tidigare så jag är den första kvinnliga artisten hos dem. De är pigga och inte traditionella musikbranschmänniskor. Jag gillar att de är unga, nyfikna och vet vad som händer. Det passar väldigt bra för Baby Blood.

Vad kommer att hända härnäst med Baby Blood?
– Min plan är ett släppa en EP under våren. Sedan tar jag det därifrån. Med Lucy Love hade jag planer som innefattade flera album och där varje skiva tog ett och ett halvt år att göra. Så är det inte nu. Förutom ep:n ska jag ut och spela och se vad som händer, jag har inte någon riktig plan. Men jag gillar det, det är spännande.

Det är väl det som är din tanke, att inte ha någon uttänkt strategi?
– Precis. Sedan har jag rättigheterna till musiken så det handlar inte om att jag måste snacka med någon från bandet och kolla vad den tycker. Det handlar bara om mig själv, om jag vill jobba med någon så gör jag det. Det ska vara öppet och inte stramt så folk är peppade och jag är glad. Förhoppningsvis blir det större och att jag får spela på några nya ställen som jag inte varit på tidigare. Det hade varit en dröm att få göra det.

/

Mer Baby Blood här och här.

Det beskriver ganska väl det Big Joe Turner, Wynonie Harris och Big Mama Thornton sysslade med i slutet av 1940-talet. När gistna trägolv gungade i takt till bekännelser om synd, svek och sex.

Men i dag, vilken musik beskriver »rhythm and blues« egentligen?

Jag tror faktiskt man måste söka sig till Stockholm för det svaret. Till Ji Nilsson. Inte för att musiken hon skapar har särskilt många beröringspunkter med Big Joe Turner. Men ingen annan doppar dagens r&b i blått, i blues om ni så vill, med ryggraden fastetsad i uppbrutna elektroniska rytmer, som Ji Nilsson.

Kalla det »poetry in motion« eller kalla det »rhythm and blues«. Ji Nilsson valde själv att döpa sin debut-ep till Blue Is the Saddest Colour och det är ett minst lika passande namn. Det handlar fortfarande om synd, svek och sex men i ett uttryck som med ett kraftfullt emfas utspelar sig i ett här och nu.

Det är just därför som Ji Nilsson blev artisten på de flestas läppar under 2015. Lyrikens natur må vara evig men musiken riktar sig alltid till dem längst bak i tunnelbanevagnen. Till de hjärtkrossade, hopplösa, misslyckade och förtvivlat ensamma. Till oss alla som någon gång dansat fastän hjärtat brister.

I dina texter behandlar du ofta saknad och olycklig kärlek. Är det mer naturligt för dig som låtskrivare att utgå från det perspektivet?
– Jag har nog många sådana historier inom mig, även om de inte nödvändigtvis handlar om mina egna erfarenheter. Kanske har jag en melankolisk ådra i mig som fångar upp sorgsenhet. Det är skönt att det kan komma till användning rent kreativt i alla fall.

Kommer låtarna alltid till dig när du är i ett visst känslotillstånd?
– Nej, inte alls. Jag kan plocka fram den här melankoliska känslan lite när som. Det är inte så att jag behöver sitta själv och lipa för att jag ska skriva liksom (skratt). Samtidigt får jag utlopp för mycket av mina känslor genom musiken.

Har du alltid haft planer på en ep?
– Nej, inte alls faktiskt. Det var Best Fit Recordings som kontaktade mig i början av året och sa att de vill göra en längre grej tillsammans med mig. Jag visste inte alls hur det skulle bli att göra ett större projekt. Jag jobbar mycket själv och det funkar bra när jag gjort mina singlar.

– Men omställningen var inte så stor. Jag har i snitt släppt en singel var tredje månad, nu fick jag lära mig att trycka ihop mer material på mindre tid och att jobba snabbare.

Har du lyckats förverkliga allt du ville med Blue Is the Saddest Colour?
– Det är svårt att svara på eftersom jag inte hade någon klar bild av hur ep:n skulle se ut innan jag påbörjade den. Jag skapar musik konstant och har ett jättestort lager av låtar. Det handlade mer om att sortera och välja ut musik.

– Jag bestämde lite efterhand vad ep:n skulle innehålla, det var väldigt organiskt. Jag skrev »Nothing« i början av sommaren medan annat material blev klart precis innan skivan skulle pressas.

Ändå känns det som att du fått fram en röd tråd genom ep:n.
– Vad kul att du tycker så! Jag tror det blir så av den enkla anledningen att jag fortsatt göra allting själv.

Egentligen är det kanske Prince som jag tänker allra mest på när jag hör Ji Nilsson. Inte för hans en gång så futuristiska soul- och funkexperiment utan för det lille geniets finaste kärlekssagor: »Sometimes It Snows In April«, »When We’re Dancing Close And Slow«, »How Come U Don’t Call Me Anymore?« och »A Case of You« (ja, jag vet att det är en cover, tyst i klassen nu).

Kanske har det att göra med att de båda är sina egna enmansband eller att de växt upp i frostbitna städer. Jag vet faktiskt inte.

Eller kanske handlar det bara om »rhythm and blues«. Att båda artister är så lysande bluessångare utan att någon för den delen skulle komma på att kalla dem just det. Joakim Thåström hade fel, ingen sjunger blues som Ji Nilsson.

Jag är väldigt fascinerad av ditt låtskrivande för du har ett väldigt direkt tilltal, det finns inga onödiga formuleringar. Är det ett medvetet grepp från din sida?
– Jag har aldrig funderat på det själv, det har bara blivit så. Det faller sig nog naturligt helt enkelt. Jag började att skriva väldigt tidigt, små berättelser och dagboksanteckningar.

– Jag växte upp med mycket musik runtomkring mig eftersom min pappa arbetar som kompositör. Därför försökte jag mig också på att skriva en del i visformat men jag lyckades aldrig med det. Eftersom jag lyssnat mycket på pop har det formatet alltid passat mig bättre.

– Under min uppväxt lyssnade jag mycket på svensk pop och gammal folkmusik som går i moll typ och ofta handlar om saknad. Jag blev ganska tidigt berörd av de där sångerna och minns att jag grät till dem som mycket liten.

Kan du förklara hur det går till när du rent praktiskt gör musik?
– Jag har det inte ordnat så att jag sätter mig ner framför en dator eller ett skrivbord under vissa bestämda tider varje dag. Men jag har ändå låtskrivande i åtanke hela tiden, det är ett flöde som bara fortsätter. Får jag en låtidé så försöker jag skriva ner det som fort som möjligt. Sedan jobbar jag med att till exempel hitta ackorden till melodierna och så vidare.

Har du några specifika inspirationskällor när det kommer till andra producenter?
– Nej, egentligen inte. Jag började producera för att jag skulle slippa vänta på någon annan att skapa det sound jag ville ha. Dels berodde det på att jag var otålig, dels tyckte jag ganska snabbt att det var väldigt roligt.

– Jag lyssnar sällan på annan musik med målet att försöka låta som den, men för första gången i våras gjorde jag det när jag skulle producera »Till Dom Ensamma«. Jag hämtade inspiration från Ne-Yo:s »So Sick« av Ne-Yo som är en låt jag länge älskat. Det var nytt för mig att faktiskt använda någon annans musik som referens på ett sånt direkt sätt.

– Jag har aldrig tänkt att jag ska skapa ett typiskt sound till mig själv. Med det sagt är det kul när någon av mina lyssnare säger att de snabbt känner igen att det är en »Ji Nilsson-låt«.

Jag tycker att jag hittar små referenser i texterna till andra artister hela tiden, som Destiny’s Child och Spice Girls. Är det också medvetet?
– Absolut. Ibland kan det vara en låt som nästan är klar men jag känner att det fattas något. Då kan det dyka upp en textrad eller en refräng från typ Outkast eller Spice Girls som passar in perfekt, det blir som en »aha«-upplevelse. Alla influenser ligger som en liten bank i hjärnan som jag kan hämta ifrån.

Kan man säga att de funkar som små hyllningar?
– Ja, absolut. Jag vill ju att folk ska upptäcka den musik jag själv älskar.

Vad sker inom den närmaste tiden för Ji Nilsson?
– Jag kommer mest att fortsätta arbeta, både med min egen musik som producent och tillsammans med en del andra artister och vänner. Det är fullt fokus på musiken.

/

I slutet av november släpptes samlingen Ikaros Rep av skivbolaget Ikaros, en skiva med syfte att »utmana bilden av vem som är musikproducent idag«. Den består av en samling tolkningar av svenska låtar producerade av normbrytande producenter framförda av olika artister, däribland Julia Spada och Asha Ali. På skivan medverkar Ji Nilsson med en tolkning av Mauro Scoccos låt »Till dom ensamma«, den går att lyssna på den här.

Nåja, nu ljuger jag lite.

För inte har omvärlden varit speciellt nonchalant eller ointresserad av dessa två kreativa hjärnors musik. Såväl Wildbirds & Peacedrums som de olika sidoprojekt som duon varit involverade i har återkommande vunnit kritikers och publikens gunst.

Men likväl ville Mariam och Andreas ha en egen plattform att ge ut sin musik på. Så oeberoende som möjligt från stora drakar och tungfotade skivbolagskonglomerat. Resultatet blev Repeat Until Death. Ett skivbolag vars namn är taget från ett citat av George Harrison och som har fokus på akter och artister som båda är involverade i: nämnda Wildbirds & Peacedrums, Nuiversum, Mariam The Believer.

Men här finns även en förhoppning om att ge ut utomstående artister i framtiden. Som Time Is A Mountain, ett band som nästan är fristående om det inte vore för att Andreas Werliin återfinns bakom trumsetet tillsammans med Johan Berthling på bas och Tomas Hallonsten på keyboards.

Repeat Until Death har nyligen gett ut trions utmärkta andra album II. En skiva fylld med snåriga synthslingor, jordiga basgångar och briljant trumspel. En platta som är lika psykedeliskt kittlande som kosmiskt välkomnande. Musik att ta in och låta den plantera små frön av kreativt tänkande i ens hjärna.

Jag mailade med Mariam för att ta reda på mer om Repeat Until Deaths drivkrafter och mål.

Hur kom det sig att du och Andreas startade skivbolaget?
– Det var på grund av det främsta skälet som musiker startar en egen etikett – för att bevara sin frihet och sitt oberoende i en girig och skeptisk miljö. Vi vill kunna göra vad vi vill när vi vill utan att behöva be om andras tillåtelse. Vi vill själva kunna ha kontroll över vårt skapande från den kreativa processen till den färdiga »produkten«.

Vilka intentioner har ni med etiketten?
– Först och främst att släppa våra egna projekt. Vi båda har fem-sex stycken var så bara det blir en hel del. Framöver hoppas vi även kunna släppa andras musik och/eller projekt som vi tycker om och vill lyfta fram. I det långa loppet vill vi inte begränsa oss till format eller konstformer.

– Drömmen är såklart att ha en helt öppen och transparent plattform där alla uttryck kan frodas och få plats; musik, text, konst och rörlig bild. Allt beror på lust men framför allt tid. Det får inte bli för mycket administrativt arbete som går före det kreativa, man sitter redan framför datorn alldeles för mycket som artist.

Vilka format har ni riktat in er på att släppa? Vinyl, digitalt och kassett?
– Vinyl för att det är det vackraste formatet och låter bäst. Men miljömässigt känns det inte speciellt långsiktigt eller coolt att producera. Inte med den vision jag har om vår etikett och det sociala och miljömässiga ansvar vi alla måste ta. PVC är giftigt och svårt att återvinna. Vi vill hitta mer lokala lösningar.

– Vi har planer på att kunna sälja bra digitala upplösningar direkt från vår hemsida framöver. Kassett har jag varit lite sugen på men Andreas är inte helt med mig där än. Eftersom vi är två i styrelsen måste vi rösta om allt (eller nja, jag kan nog bestämma en hel del också i och för sig, ha ha). Men i kassetter är det också massa plast och skit involverat.

– Å ena sidan vill jag gärna ha ett färdigt resultat att hålla i. Den här känslan som musiker att »wow! allt det här abstrakta som fanns inom mig är nu något att ta på«. Det är något abstrakt som blivit konkret! Men å andra sidan sliter det på våra allt mer knappa resurser på jorden vilket inte är okej. Det digitala finns där inom räckhåll och i våra hörlurar.

»Repeat until death« är ett citat som George Harrison skrev på en textpapper till låten »My Sweet lord«. Vad betyder citatet för dig?
– Att allting riktigt bra är värt att återupprepa och vårda och rå om. Eller att allt återupprepas, punkt and repeat.

Repeat Until Deaths logotyp är en orm/drake som biter sig själv i svansen, en figur som liknar den antika symbolen Ouroboros och tanken om något som ständigt kommer tillbaka och återskapar sig själv. Vad innebär symbolen för skivbolaget?
– Grymma Jesper Waldersten har gjort vår mäktiga logga. Jag bad honom om något som är en cirkelrörelse med känslan av återfödelse, yin och yang och evighet. Och så vips blev ormen till.

Ni har hittills gett ut släpp med Mariam The Believer, Wildbirds & Peacedrums och Nuiversum. Det är projekt som ni antingen står bakom helt eller ingår i. Finns det planer på att släppa band och artister som ni inte är involverade i personligen?
– Absolut.

Senaste släppet på Repeat Until Death är Time Is a Mountains andra album II som kom i slutet av oktober, där Andreas Werliin spelar trummor. Deras musik är en fin blandning av kraut, psykedelisk rock och kosmiska elektroniska inslag där musiken är helt instrumental. Vad är det du gillar med detta band?
– Det är musik som gör mig pirrig och rätt och slätt löjligt glad. Som förflyttar mig till stora risfält med japanska drakar och höga berg med bergochdalbanor, och tivolis och massa färger och rörelser som är mer abstrakta mönster. Musik som helt enkelt innehåller massa lek och fantasi och det behöver vi ibland. Speciellt en sådan som jag som har en lite sorgsen kärna men som försöker skratta oftare. Och så älskar jag alla tre som människor och musiker, de är genier allihop.

Hur tycker du att klimatet för mindre skivbolag och etiketter är i dag i Sverige?
– Jag har personligen inte så mycket att jämföra med eftersom jag inte drivit etiketten så länge. Vissa säger att det var bättre förr med mindre myller och skit och andra tycker det är bättre nu med internet och egna plattformar. Men alla har det tufft oavsett – ekonomiskt och utrymmesmässigt. De stora jättarna och kapitalismen sväljer allt och alla i sin väg.

Nämn fem andra etiketter som du gillar just nu?
– Såklart svenska kollegor och vänner som Häpna, Kning Disk, Ideal och Gavin Maycrofts kassettlabel Oma333. Sedan gillar jag min kaliforniska vän Fletcher Tucker som släpper väldigt vackra och lokalt producerade små utgåvor på sitt Gnome Life Records (till exempel en toppenfin kassettutgåva av vår Wildbirds & Peacedrums-skiva Rivers).

Vad har ni på gång framöver med Repeat Until Death, utöver Time Is A Mountain-albumet?
– En digital EP och nästa fullängdsskiva med Mariam The Believer, ny musik med Wildbirds & Peacedrums till en föreställning. Samt vår första kassettutgåva, om jag kan övertala Andreas och hitta återvunnet lokalt material. You live, you learn, förhoppningsvis.

/

Mer om Repeat Until Death här och här.

Efter över 35 år som artist har hon förädlat sin musik till ett format som är svårt är förväxla med någon annan svensk artist. Det är tradition och rock som hålls uppe av en självlärd framåtanda och ett otyglat sinne som är långt mer modernt än tungfotade bluestolvor.

Louise Hoffsten har en händelserik karriär och även ett liv där den neurologiska sjukdomen MS har präglat hennes tillvaro sedan 30-årsåldern. Om detta och mycket annat hade jag förberett mig på att fråga om inför vår intervju.

Men när jag ringer Louise denna torsdagskväll är hon bedrövad och uppriven. Tidigare under dagen har 21-årige Anton Lundin Pettersson gått in i en högstadieskola i Trollhättan och mördat eleven Ahmed Hassan och elevassistenten Lavin Eskandar, 20 år, innan han själv sköts till döds av polis. Ett vidrigt terrordåd med högerextrema förtecken.

På ett hotellrum i Visby följer Louise händelseutvecklingen på tv. Inledningsvis kommer musiken i andra hand. Fast ändå inte.

Vad tänker du om din karriär när du tittar tillbaka på den?
– Att det har varit väldigt kul, att jag har träffat många artister och människor och att jag är glad för det jag har åstadkommit. Att jag har kunnat hålla på med musik och fortsätta med det. I dag, när något så här hemskt som det i Trollhättan inträffar så känns det ändå futtigt. Men någonstans tänker jag att det är musik jag ska fortsätta hålla på med, när det finns så mycket hat i världen. Det är en slags insikt jag känner nu.

På flera av låtarna på L träder en tidigare relation och dess avslut fram. Hur bortkastade känslor och uppgivenheten i att det inte finns någon framtid formar ens person. Men här finns också en påtaglig ensamhet. Kanske framför allt i ett av albumets starkaste spår, »My dignity«:

»I beg you please, I need some peace
Life is hard, don’t want to freeze
I got no room, live in the street
Nothing to eat, can you comfort me?
You can’t survive when you are all alone
I relly want to keep – my dignity«

– Den låten skrev jag utifrån en artikel som jag läste i Situation Sthlm som handlade om tiggare. Jag blev väldigt tagen när jag läste den.

Vad var det du blev tagen av?
– Tiggeri är något som alltid funnits i Sverige, och kanske framför allt från 1800-talet och början på 1900-talet. Jag kom att tänka på min egen situation, att leva med en diagnos. I dag finns hjälpmedel att få. Men förr i tiden fanns inga hjälpmedel, om du till exempel levde med en funktionsnedsättning, om du var blind eller var sjuk på annat sätt. Jag började även tänka på själva tiggandet. De som tigger gör det inte för att de tycker att det är roligt, de gör det för att överleva.

– Jag stötte på samma sak när jag fördjupade mig i de skillingtryck som finns på Svenskt visarkiv. Där forskar man om visor som är kopplade till olika former av utanförskap. Förr i tiden skrev man visor och texter för att överleva. Så det är något som alltid funnits men det var länge sedan man såg det så tydligt som man gör nu. När jag var liten kom jag inte ihåg att jag såg folk som tiggde.

– Även om jag lever med en så kallad funktionsnedsättning känner jag ändå att jag har det jävligt bra. Jag behöver inte tigga och jag skriver inte för min överlevnad på det sätt som man gjorde förr i tiden då man sålde sina visor för att kunna klara sig. Men det är en påminnelse.

Du kunde relatera till det när du läste artikeln?
– Ja, det kunde jag. Det pratas om tiggeriet som att det vore en nyhet och att man ska förbjuda tiggeri? Men, herregud, folk tigger inte för att de tycker att det är kul, det är klart att de vill ha jobb. Den som är arbetslös väljer inte att vara det, de vill arbeta. Det handlar också om värdighet. Att sitta och tigga, det är ingen värdighet i det.

Vad har du fått för reaktioner när du spelat »My dignity«?
– Det finns de som gråtit när de hört den och det tycker jag är ett bra betyg. Folk vet, det går inte att sätta på sig skygglappar för att blunda för det som händer. Det går inte.

Förhoppningsvis kan låten göra att folk får ett annat perspektiv på tiggeri?
– Ja, jag tycker att den tid vi lever i är präglad av så mycket hat. Det är hat hat hat, det löser man väl inga konflikter med? Det värsta, som det som hänt i dag i Trollhättan – att någon går in i en skola med svärd och vapen och dödar människor och barn – det är så hemskt.

Tycker du att det finns ett samhällsengagemang i din musik?
– Nej, inte lika starkt som det jag känner nu och den tid vi lever i. Jag har inte skrivit låtar som varit förankrade i samhällsengagemang och plattan handlar generellt sett inte om det. Men nu när man ser det som hänt i Trollhättan så undrar man vad fan som händer i världen? Hur ska vi kunna mötas? Jag vet att vi inte ska mötas genom hat.

Foto : Pär Wickholm

Du har varit influerad av amerikansk musik och den amerikanska låtskatten genom åren, vilken av den musiken har varit viktigast för dig?
– Jag har vuxit upp i en väldigt musikalisk familj. Min pappa (Gunnar Hoffsten, som gick bort 2010, reds anm.) spelade och hade flera skivaffärer där jag jobbade extra när jag var yngre. Jag har haft tillgång till mycket musik och har kunnat lyssna på musik. Det har förlorats lite i dag, att lyssna på musik. I dag är det mest något som skvalar i bakgrunden, musik som inte stör för mycket.

Men om du ser till den musik från USA som fortfarande är viktig för dig, vilken är det?
– Jag lyssnar på musik från hela världen, det är inte bara amerikansk musik. Jag har lyssnat mycket på svensk musik och folkmusik, men i huvudsak är det amerikansk musik eftersom jag är bluesnörd. Jag tycker om de blå tonerna men jag ser mig mer som en målare än en renodlad bluesartist, jag målar med olika färger. Det kan vara blått, svart, vitt och grönt.

Varför vill du inte kalla dig för bluesartist?
– För att jag hatar att bli placerad i ett fack. Jag tror att den stämpeln blev ännu mer förekommande efter min första bok Blues (1998) än innan det, även om jag alltid haft en förkärlek för bluesmusik. Men att bara lyssna på det blir väldigt tråkigt i längden. Jag tar lite doser då och då.

Vilken folkmusik tycker du om?
– Det är folkmusik från hela världen, allt från indisk folkmusik och korsikansk musik till grekisk och svensk folkmusik. Det är också en slags blues. Jag har inte gått i musikskola så det enda sättet för mig att lära mig och utvecklas har varit att lyssna på musik. Det är tack vare pappas skivaffärer som jag skaffat mig kunskap om musik.

Vad hette din pappas skivaffärer i Linköping?
– De hette Skivcity och Speldosan.

Har de varit viktiga punkter i ditt liv?
– Ja, jag har hängt mycket där. Jag har frågat pappa många gånger om jag kunde få låna nycklarna till butiken för att kunna gå dit och lyssna på musik när jag velat.

Fick du det?
– Ja, det fick jag, om jag var försiktig. Då var jag själv i skivbutiken. Det var en riktig guldstund. Det var jättehärligt att få vara i fred i mörkret och lyssna på musik.

Du har sagt att du har slutat att vara arg på din MS-diagnos.
– Ja, det leder ingenstans. Jag ser mig inte själv som att jag är sjuk utan att jag lever tillsammans med en diagnos. Livet blir så mycket bättre om man tänker så.

När slutade du att vara arg?
– Det har utvecklats under senare tid. Jag kan inte säga att jag accepterat det, det kommer jag aldrig att göra, men jag har sagt ja till att lära mig att leva med det. Det är ungefär som att gå i skolan, det har vuxit fram med tiden. Jag kände att jag inte vill dö arg. Det är som att man bestämmer sig för att »såhär vill jag inte ha det«. När man gjort det förändras livet, allt blir annorlunda. Jag tror att man blir sjuk om man bara är arg och bitter, det är bara att titta på Trollhättan. Jag vet inte vad den här killen hade i sitt bagage när han bestämde sig för att gå in i en skola och hugga ner människor? Inte är det kärlek.

– Det är klart att hälsan och kroppen påverkas om du har för mycket negativa känslor inom dig. Men om du bestämmer dig för att du vill vända på saker och ting då blir det mycket enklare. Jag vet inte hur det kommer att utvecklas med min diagnos men jag har i alla fall bestämt mig att göra det bästa av situationen. Just nu mår jag väldigt bra och har väldigt kul, det känns bra att vara 50 år. Det är mycket bättre att vara 50 år jämfört med 30 år kan jag säga (skratt).

Vad är det som är bättre att vara 50 år?
– Att man har fått mycket kunskap på vägen och fått möta väldigt mycket människor som man inte hade kommit i kontakt med annars. Det berikar livet och det hjälper en i tillvaron.

I din senaste bok, En näve grus, (2015) återkommer du till en andlig syn på livet.
– Ja, det är en skillnad på andlighet och religion. Jag vill inte kalla mig för religiös, det är också en etikett.

Men skulle du säga att du har en tro?
– Ja, jag har en tro av något slag men kan inte sätta någon etikett på det. Det räcker att man ska tro på att man ska vara snäll mot varandra, det räcker väldigt bra.

Har du några exempel på din andlighet?
– Det låter så flummigt med andlighet. Jag gillar inte flum, jag är allergisk mot det. Men det är väldigt basic – att behandla din nästa så som dig själv. Var snäll och schysst mot varandra så att det blir lite lättare för oss människor att hantera livet. Det blir mycket trevligare då.

Din karriär sträcker sig över flera decennier. Blir förhållandet till ditt ursprung, till Linköping och Östergötland, starkare ju längre du håller på som artist?
– Oh, ja. Även om jag bor i Stockholm så är jag inte stockholmare, jag är östgöte. Det har format mig till den jag är. Däremot när jag åker hem till Linköping nu så känner jag inte igen staden längre, det är inte samma stad som när jag växte upp. Men det är alltid trevligt att komma tillbaka till Linköping.

Vad har du på gång i höst?
– Jag kommer att fortsätta spela med Wentus Blues Band, ett finskt bluesband som jag spelar med för att de är så bra människor och vi har väldigt roligt ihop. Jag kommer även att göra en liten turné i februari med en mindre sättning. Efter det vet jag inte vad som händer. Jag har bestämt mig för att inte bli bokad så mycket. Det jag däremot bestämt mig för är att jag och min familj faktiskt ska ha en semester ihop i år, det är inte så vanligt.

Hur känns det, att inte vara så uppbokad?
– Normalt sett skulle jag vara väldigt rädd, att inte kalendern är full. Men just nu känns det väldigt bra. Det är något att se fram emot.

/

Mer info om Louise Hoffsten, här.

Radiance and Submission och The Colours Of Life rör sig inom samma böljande ljudlandskap, angränsande till det vi lite slarvigt kallar för balearica. Men det är verk att förlora sig i, som tar tid att tränga igenom. Särskilt The Colours Of Life, som släpptes på utmärkta etiketten 1080p, har funnits med mig som ett ständigt närvarande ljudspår det senaste halvåret.

Det är också vad som gör tanken på Michael Silvers arbetstakt där hemma i Montreal så svindlande. Att kränga ut två album av djupt introspektiv musik uppbyggda kring långsam harmonisk rytmik och repetitiva mönster är ju enligt konstens regler inget man gör sådär i en handvändning.

– Det blev så av en slump. Jag hade jobbat med Radiance and Submission ett tag och pratat med flera olika bolag om en eventuell release. Till slut bestämde jag mig för Driftless Recordings, men eftersom albumet gavs ut på vinyl tog arbetet lite längre tid än vanligt.

– Under tiden skickade jag The Colours Of Life till Richard MacFarlane på 1080p. Och han gillade verkligen det. Eftersom 1080p är ett kassettbolag kunde de få ut albumet riktigt snabbt, på ett par veckor eller så. Och båda etiketterna var lugna med att albumen kom ut samtidigt.

De skapades alltså inte under samma tidsperiod?
– Nej, The Colours Of Life skrev jag mycket tidigare, tidigt 2011 typ. Planen var att släppa skivan på ett helt annat bolag faktiskt. Albumet skulle vara ett samarbete med andra artister från hela världen men allting föll ihop under planeringsprocessen, mest på grund av upphovsrättsliga skäl. Men jag hade kvar musiken och visste liksom inte vad jag skulle göra av allt. Så jag skickade albumet till 1080p på ren chans. Och Radiance and Submission skapades samtidigt som min förra fullängdare Outside kom ut 2013.

Albumen känns ändå sammanlänkade.
– Ja, jag tror det delvis beror på att jag föll djupare och djupare in i new age-världen. På The Colours Of Life finns det här lekfullt poppiga och tropiska soundet. Radiance and Submission har ett mer dämpat uttryck och vilar på ett gitarrsound. Så på olika sätt visar de utvecklingen när jag utforskade hela new age-estetiken.

För det är också grejen med CFCF. Musiken handlar bara till hälften om just musik. Resten är estetik.

Michael Silvers främsta utmaning som artist är att utmana en rådande smakordning. Din och min. I hans värld har har Naxos billigaste yoga- och qigong-samlingar alltid varit lika inflytelserika, lika viktiga som någonsin Juan Atkins.

CFCF har på allvar fått mig att gå in för namn som Don Slepian, PC Davidoff och Judith Tripp. Artister som jag inte ens visste att de existerade för bara ett par månader sedan.

Stor musik har som bekant alltid en benägenhet att öppna nya dörrar.

Hur blev du inspirerad av new agemusik?
– Det var något som skedde gradvis. Jag har alltid varit lockad av musik som handlat om stämning. När jag var 13-14 år upptäckte jag DJ Shadows Endtroducing och den öppnade en helt ny värld för mig. Han presenterade allting på ett sätt som var eftertänksamt men ändå stämningsfullt. Samtidigt som jag föll hårt för musiken började jag utforska samplingsmusik och mycket var obskyr progg, ambient, modern klassisk musik, funk och andra grejer.

– Och tack vare att mycket musik är tillgänglig via internet slipper jag få astmaattacker av att leta skivor på dammiga skivbörsar. Jag har möjlighet att upptäcka sådan musik som förbisetts på grund av att det funnits många negativa föreställningar kring den.

– Efter ett tag blir man mer bekväm med ljud som först känns daterade och kitschiga just eftersom de varit omoderna så länge. Genom mer och mer exponering av den här musiken har jag fått en genuin förkärlek till new age-estetiken. Under arbetet med The Colours Of Life förlorade jag mig helt i den sortens musik. Jag ville att albumet skulle låta som något som kunde släppts under 1980-talet. Samtidigt tror jag att jag har svårt att inte låta annat än uppriktig i min musik, jag kan inte skapa musik som är superironisk. Det hade känts oärligt mot lyssnaren.

– Ser jag tillbaka på mitt första album tror jag att mycket handlade om att bara leka runt med musik som jag älskade. Jag försökte inte se det som något att skratta åt utan något att vårda. Jag tror att all musik har möjligheten att bli inflytelserik men mycket konst tenderar att bli åsidosatt på grund av trender och grejer.

Var du någonsin rädd själv över hur albumen skulle bli mottagna?
– Jag var inte orolig när det gällde The Colours Of Life för kitschfaktorn är en del av hela grejen och jag försöker skygga bort från det. Samtidigt försöker jag inte övertyga lyssnaren att allt är ett stort skämt.

– När det gäller Radiance and Submission så var ambitionen inte medvetet kitschig. Men eftersom den låter som en blandning av new age och jazz så var det mer kitsch än vad jag först trodde. Jag har sett reaktioner från människor som tycker att det är helt galet att gå långt in i något så mjukt.

Är det också en av dina ambitioner, att öppna nya musikaliska världar för lyssnaren?
– Absolut. Jag hoppas att jag kan bryta ner lyssnarnas smakbarriärer och få dem att se att det finns plats för musik som inte nödvändigtvis anses vara hipp eller nydanande. Jag tror att folk tenderar att ha tunnelseende gentemot musik som inte har lyfts fram i den musikaliska kanonen redan.

– 1080p har en väldigt intressant inriktning eftersom musiken pendlar mellan new agemusik, hård techno och allt däremellan. Det känns som ett bolag där allt är tillåtet. Inget görs som ett sätt för att försöka vara cool. Jag gillar verkligen estetiken som Richard skapat och det verkar passa väldigt naturligt med det jag vill göra.

Hur skulle du beskriva den elektroniska musikscenen i Kanada för tillfället?
– Det är ju på sätt och vis ett enormt land men det känns verkligen som att många olika intressanta artister och producenter sluter upp tillsammans nu. Mycket är centrerat till Vancouver där attityden generellt är väldigt avslappnad. Men det känns lite som att den stämningen sipprat över till andra städer i Kanada också som Toronto, Montreal och Calgary. Det finns många unga artister som bara skapar musik för sig själva och sina vänner, och mycket av det är makalöst bra. Mycket av det som görs skapas av ren lust till musiken, snarare än att det dikteras av de traditionella house, techno- eller rocknarrativen.

Skulle du säga att många delar samma musikaliska ideal som du?
– Ja men jag tror att alla har olika tillvägagångssätt. Tittar man på artisterna som ligger på 1080p så hörs någon slags gemenskap mellan oss, även om man ser till musik som är mer technoorienterad. Ta bara Ramzis Houti Kush, Saffrons två album eller Neu Balances Rubber Sole – även om musiken har trummaskiner som går i 130 BPM finns där en långsam och nästan meditativ stämning över melodier och harmonier.

– Å andra sidan är ett av 1080p:s senaste släpp, 12 Hours FULL RELAXATION av I Am Just A Pupil, ett fulländat new age-verk. Där finns det ett väldigt stort släktskap till det jag sysslar med.

Vad inspirerar dig utöver musik?
– Ofta kan det vara en film som jag just sett, typ en särskild scen som jag vill tonsätta. Om jag ser en film som utspelar sig i en vacker miljö och har en viss stämning försöker jag fånga den känslan men ändå tillföra något eget. Det blir en sammansmältning av bild, rörelse och färg.

Har du någon ambition att göra ett filmsoundtrack?
– Absolut, jag har lekt med tanken länge och det är definitivt något som jag skulle vilja göra i framtiden. Jag har redan provat på lite med att ljudsätta en del kortfilmer som kompisar till mig gjort. Men jag vill gå hela vägen någon gång.

/

I slutet av året planerar CFCF att släppa en tolva ”bestående av mer dansorienterad musik”, liksom ett nytt album som kommer runt nyår på det Uruguay-baserade bolaget International Feel.

På sitt kommande, tredje album, The Miraculous, fortsätter Anna von Hausswolff på det storslagna temat. Skivan är inspelad i konserthuset Studio Acusticum i Piteå. Centralt i musiken är Orgel Acusticum, en orgel som invigdes 2012 och som med sina 9000 pipor (där vissa av piporna befinner sig under vatten) är Sveriges största konserthusorgel.

– Jag hade tittat på bilder, läst om den och förstått att det skulle bli en mäktig grej att ta sig an. När jag kom till lokalen var en kille som heter Claudio där. Han är son till Gerald Woehl som byggt orgeln, och han var på plats under hela inspelningsperioden.

– Det var när han gick igenom orgeln och vi gick in i pipverken som jag förstod hur komplicerat och komplext instrumentet var. Att orgeln var byggd för att klara av klassiska orgelkompositioner och även mer experimentell musik. Att de försökt bredda paletten i orgelbyggandet, säger Anna von Hauswolff.

Arbetet med orgeln var inte helt enkelt till en början. Det visade sig att det stora orgelljudet åt up de andra instrumenten i studion. Anna fick använda sig av en synth för att spela in sitt band och därefter lägga orgelns partier.

Trots det är The Miraculous en skiva som präglas av en påtaglig livekänsla. Bandet är närvarande i musiken och gitarrerna och trummorna samspelar mer intimt med orgeln.

Första singeln »Come Wander With Me/Deliverance« är en över tio minuter lång låt. Den inleds med rena och folkdoftande orgelackord och övergår till en malande ljudvägg i nivå med ett band som Swans. Det är en låt som är talande för albumet. Det rena och stämningsfulla formar en tydligare helhet med det tunga och rockiga. Anna von Hauswolffs röst skär rakt igenom ljudet som en kniv och gör att musiken känns fullständigt avgörande. The Miraculous är ett soundtrack inte bara för hösten utan även för det svåra och fantastiska i att vara människa.

Foto: Anders Nydam

Jag träffar Anna von Hausswolff i Köpenhamn där hon bor sedan ett par år tillbaka. Vi sitter på hennes favoritfik, kaféet The Log Lady med Twin Peaks-influerad inredning, och pratar om tematiken i hennes musik. Sagor är ett återkommande ämne i Annas arbete. I projektet Hydras Dream, ett samarbete som hon gjorde 2014 tillsammans med kompositören Matti Bye, tolkar duon författaren H.C. Andersens klassiska saga Den lilla flickan med svavelstickorna.

Även på nya albumet kretsar innehållet kring en saga, om än inte lika uttalat. Denna gång handlar det om en plats som är en sorts samlingspunkt för historier och berättelser som figurerat i Annas familj och släkt genom åren. En plats som har påverkat henne sedan hon var liten och som hon har döpt till »The Miraculous«. Platsen menar hon har hjälpt henne att tänka utanför ramarna.

– Jag känner till så många berättelser som min familj och släkt berättat för mig sedan jag var liten. Jag vet fortfarande inte vilka av dem som är sanna och falska. Det är hela tiden en ovisshet kring vad som faktiskt har hänt. Det är den ovissheten som jag är fascinerad av. Det gör att min egna fantasi börjar skapa egna historier kring den här platsen.

En annan viktig influens på The Miraculous är boken Källan (1961) av svenska författaren Walter Ljungquist. Det är en berättelse om en mystisk källa och samtidigt en historia om ett rikt naturlandskap och människans gåtfullhet. Anna läste boken när hon var ute på turné. Det var under en period då hon satt i en van 7-8 timmar om dagen, kom till spelstället, spelade och sov för att sedan sätta sig i vanen och åka till nästa ställe.

Källan handlar om några barn som befinner sig på gränsen till att bli ungdomar. De gör en sista resa innan inträdet i vuxenlivet för att söka efter en källa.

– Resan som de här barnen gör är omtumlande och samtidigt fascinerande. Det är i det subtila som den stora dramatiken finns. När barnen tar sig genom vissa platser, ser vissa saker eller känner lukten av något specifikt som får dem att associera till något annat. De tar sig framåt till en plats och det är en massa parallella saker som händer. All frustration som kommer med sökandet och även den besvikelse som uppstår när man inte finner det man letar efter. Historien och framför allt naturen som Walter Ljungquist skriver om påminner mycket om naturen i »The Miraculous«.

Vi pratar om moderna sagor inom tv och film. Som tv-serien Bron och Roman Polanskis film Tess. Anna såg den nyligen på Cinemateket i Köpenhamn och blev uppslukad av historien. Framför allt av slutscenen där ett kärlekspar tagit sig till Stonehenge för att få sina sista sekunder med varandra innan de skiljs åt.

– Scenen är en sådan fin symbolik för tanken kring romantik och hoppet i att man ska hitta den stora kärleken. När man tänker på Stonehenge så får man galet många associationer. Det blir så effektfullt när man placerar en saga i en film på den här väldigt fysiska platsen. Det gör något med platsen – jag skulle inte kunna åka dit i dag och inte tänka på Polanski.

– Det är fantastiskt med film att det är ett så visuellt verktyg. Det är lite samma sak som det jag vill få fram i min musik.

Anna von Hausswolff flyttade till Köpenhamn 2010. Efter att ha släppt Singing from the Grave och »spelat sönder sig« behövde hon miljöombyte. Hon flyttade in hos sin syster Maria som redan bodde i staden. Anna inledde något av en eremittillvaro där hon gick till samma kafé varje dag och satte sig och skrev till klockan fem på eftermiddagen. Resultatet blev andra albumet Ceremony som släpptes 2012.

Turnéer och intensivt spelande i såväl Sverige som utlandet (Europa, USA, Kina) följde. Men basen i Köpenhamn övergav hon inte. I dag har Anna rotat sig i staden och studerar parallellt på Konstakademien – Det Kongelige Danske Kunstakademi – där hon går fjärde året och har tagit en Bachelor-examen. Nu har hon gjort ett studieuppehåll för att fokusera på The Miraculous. Albumet släpps i Skandinavien på Annas egna nystartade etikett Pomperipossa.

Hur trivs i Köpenhamn?
– Jag trivs jättebra. Det känns som att jag hittat en plats där omgivningen inte har några idéer om vem jag är. Göteborg har jag växt upp och bott i under större delen av mitt liv. När jag åker dit och träffar gamla vänner så utgår de ifrån att jag är exakt likadan som jag var när jag var 16-17 år. När jag träffar de här vännerna kan jag lätt glida tillbaka till den gamla Anna. Det som är skönt med Köpenhamn är att jag kan vara precis den jag är. Jag har byggt upp min egen identitet här istället för att andra har byggt upp den åt mig.

Gör det att skapandet och skrivandet blir enklare?
– Ja, det är enklare att fokusera och tänka framåt. Sedan blir jag väldigt lugn av Köpenhamn. Jag blir stressad när jag åker till Stockholm och Göteborg funkar inte längre för mig. Jag har många vänner där som jag gillar, men varje gång jag åker över bron (Öresundsbron) så känner jag hur lugnet kommer över mig.

Du har ett eget skivbolag nu, Pomperipossa. Har du startat det bara för släppet av The Miraculous?
– Nej, det är ett skivbolag som kommer att släppa en massa andra artister. Första släppet, förutom The Miraculous, blir en kille som heter Kristian Berg som gör minimalistisk dronemusik under namnet Berg. Han släpper en kassett i slutet av oktober eller början av november. Allting som jag gör med bolaget är första gången för mig. Det är första gången som jag beställer kassetter, första gången som jag är i kontakt med ett vinylpresseri och så vidare. Man känner sig som en idiot. Men då får man förklara för folk att man är nybörjare och att det bara handlar om att jag vill ha svar på mina frågor.

Så det blir släpp på kassett, vinyl och digitalt, med inriktning på experimentell och minimalistiskt musik?
– Ja, det kommer att vara fokus på musik som jag upplever som ett risktagande. Jag har svårt att förstå vad experimentell musik är för något. Enligt traditionen är det väl noise, drone och spoken word. Men nu känner jag att det experimentella finns i så många andra genrer också. Så för mig handlar »experimentell« mer om risktagande musik.

Tycker du att du själv tar risker med din egen musik?
– Ja, om man ser till hur jag spelar och komponerar så tar jag risker. Jag försöker alltid få fram en känsla av att det antingen kommer att gå åt helvete eller att det kommer att bli fantastiskt. Hela upplägget med Orgel Acusticum och att vi gjorde livetagningar i studion var ett risktagande. Att spela in på en piporgel var ett risktagande. Just det där när man är osäker och att man spelar med en slags osäkerhet, men att man gör det med största inlevelse, i det skapas något intressant.

Känner du det inför varje konsert?
– Ja, jag känner det hela tiden. Jag blir aldrig helt trygg i mig själv som liveartist. Det är alltid ett slags nervspel som man har innan man ska uppträda. Sedan går man på scenen och då är det som att alla rädslor om dåtid, framtid och vad folk kommer att tänka släpper. Det handlar bara om nuet. Ordet risktagande finns inte då. Det är bara att släppa på kontrollen och sluta tänka på kroppen.

/

The Miraculous släpps den 13 november. Den ges ut på Other Music i USA, på City Slang i Europa och på Pomperipossa i Skandinavien.

Releasefest för The Miraculous äger rum på Saint Vitus i New York den 12 november. Mer info om det här.

Anna von Hausswolff turnerar i Europa i december, spelar på Dramaten i januari och uppträder tillsammans med Göteborgs Symfoniker i april 2016. Mer info om livespelningar här.

Anna har även spelat in albumet Källan, ett verk som hon skrev till en spelning i Lincoln Cathedral i England 2013 (den första konsert hon gjorde med en orgel). Nu har verket färdigställts i Studio Acusticum och kommer att släppas 2016.

Efter Dizzee Rascals Boy in da Corner väntade vi andaktigt på att grime skulle erövra hela jäkla världen. Det här var ju bara början. Men på sitt fortfarande så omvälvande debutalbum åstadkom Dizzee Rascal egentligen allt hans kollegor någonsin drömt om, revolutionen kom av sig. Inte ens Dizzee själv lyckades återuppfinna hjulet.

Istället var det dubstep som tog sig hela vägen från östra Londons regnvåta trottoarer till första parkett på de elektroniska dansfestivalerna. Paradoxalt nog finns det också något befriande med att det blev så.

Grime hann aldrig bli urvattnad. Det låter fortfarande så stolt, så genuint brittiskt på allra bästa vis medan dubstep… ja vad är det ens längre? Själv ser jag bara Skrillex rakade pannben och hör någon yra om »drops« så fort jag läser ordet i skrift.

Grime-scenen fick gå tillbaka in i sig själv och formulera om anledningarna till varför det är den viktigaste subkulturen som fötts på de brittiska öarna sedan jungle och drum’n’bass.

Att så många artister dykt upp just här och nu är på många sätt en självuppfyllande profetia. Samtidigt som storbolagens skivkontrakt inte nödvändigtvis är slutmålet för de flesta artister har förskjutningen från knastriga piratradiostationer till etablerade satellitkanaler som Rinse FM, Mode och NTS skapat intresse och stabilitet för grimemusiken.

Men det är inte nödvändigtvis någon av scenens största fixstjärnor som bäst inkarnerar allt det som är grime i dag. För det måste man gå till Last Japan, eller Marco Giuliani som han egentligen heter.

Att kalla 25-åringen för en ny talang vore direkt missvisande. Last Japan har trots allt släppt musik sedan 2010 – en handfull tolvor och förra årets album Ride With Us på egna etiketten Circadian Rhythms. Men precis som sina kollegor har han fått verka någorlunda ostört utanför de mest besatta dansmusikkretsarna under många år.

Men 2015 känts allt mer som Last Japans år. Vare sig det gäller hans allt mer inflytelserika mixar eller fullkomligt knäckande remixer exponerar han all den experimentlusta som genomsyrar grime.

I hans musik går det att gräva fram fragment av alla beståndsdelar som utgör inte bara grime utan hela dagens brittiska danskultur – drum’n’bass, UK garage, 2step och bass. När brittiska The Guardian i en artikel för en tid sedan kallar honom för »a bass encyclopedia« har de helt rätt.

Själv skyr Last Japan genrebeteckningar men ser sig ändå som en del av dagens grimescen.

– Jag antar att jag passar in där någonstans men jag vet inte exakt var. Det är så otroligt mycket som händer inom scenen. Och det är roligt att vara en del av något som tar form för tillfället och som driver på brittisk musiken i en bra riktning. En del av musiken som fanns innan grime börjar också komma tillbaka.

– Det var inte förrän jag läste på högskolan som jag började gå på raves och till slut fastnade för dubstep, drum’n’bass och grime. Jag var inte gammal nog att komma in på klubbar innan dess och jag lyckades aldrig få tag i något falskleg. Det påbörjade en helt ny fas i mitt liv faktiskt. Innan dess var jag mest inne på rockmusik.

När började du intressera dig för elektronisk musik?
– En kompis gav mig Justices album † och jag minns att jag spelade det oavbrutet. Jag tänkte att det skulle vara enklare att skapa elektronisk musik på egen hand istället för att försöka få ihop reptillfällen med ett band. Och det var egentligen därifrån som det utvecklades till att jag släppte musik och började dj:a.

– Helt ärligt försöker jag bara göra musik som jag själv gillar. När man bor i London så utsätts man för så många olika sorters musikstilar att det nästan tvingas på en.

Hur skulle du beskriva Londons klubbscen för tillfället?
– Det är väldigt stökigt, på ett bra sätt. London är den sortens stad där man inte träffar på samma människor vareviga helg. Klubbarna växlar hela tiden mellan många olika dj:s som i sin tur lockar olika sorters publik. På det sättet är scenen väldigt levande. Men å andra sidan stängs väldigt många klubbar för tillfället och det är väldigt tråkigt att se. Så det finns både bra och dåliga saker med London just nu. Dansscenen känns väldigt utbredd för tillfället men vi behöver mer klubbar.

– Om du inte haft turen att ha slagit stort, vilket väldigt få gör, så måste du ha ett vanligt nio-till-fem-jobb. De flesta dj:s i London måste turnera runt om i England. Men det gör samtidigt scenen väldigt konkurrensbetonad.

Det går att se Last Japan som långt mycket mer expansiv och mångfacetterad för att grime ska vara den enda hyllan vi sorterar in honom i.

Musiken rymmer så många uttryck och sparkar vilt omkring sig i alla riktningar för att någon ska kunna bända fast den i marken och genrebestämma vad Last Japan egentligen »är«.

I sammanhanget är det kanske också oviktigt. Men ingenting är så synonymt med grime just nu som innovation. Och London så klart, för grime är fortfarande den brittiska huvudstadens angelägenhet i allra högsta grad.

– Min musik är nog ganska »gritty«. Jag vill att den ska låta som det stökiga London. Även om du inte kommer från staden ska du få känslan av staden. Jag försöker alltid att visualisera min musik som soundtracket till en film men utan att sväva för långt bort från klubbscenen.

Hur ser din arbetsprocess ut?
– Jag pressar inte mig själv att göra en eller tre låtar varje dag utan jag låter lusten styra. Om jag har en idé i huvudet och tycker att den estetiskt passar i ett projekt jag sysslar med för tillfället så sätter jag mig ner och försöker få fram allting. Men jag inspireras egentligen bara av att vara i London.

– Just nu lyssnar jag på all sorts möjlig musik – soul, r’n’b, reggae och även lite rockgrejer. Jag hämtar influenser här och var. Och jag gillar en hel del samtida klassiska kompositörer. Som Hans Zimmer, jag älskar verkligen hans grejer.

Vad väntar inom den närmaste framtiden?
– Jag har en video på gång med en mc som heter AJ Tracy och så jobbar jag på ett projekt med Blackwax som ska släppas på Circadian Rhythms. Nästa år blir det nog att jag släpper en ny ep på Coyote Records.

Leslie Tay gör r&b på svenska. Han är en av de artister som under de senaste åren tagit ett steg från den tätbefolkade svenska hiphopgenren för att utforska vad som finns vid sidan av. Tillsammans med Babak Azarmi från artistkollektivet Respect My Hustle har han startat You Meh. Ett produktionsteam där även Cherrie, producenten Amr Badr och Malmöbaserade Kristian Florea ingår.

Visionen är att bygga upp en ny r&b-scen i Sverige. En scen som inte plikttroget följer sina influenser och förebilder från USA utan som vågar ta egna initiativ.

Leslie Tay växte upp på Sevedsplan i stadsdelen Sofielund i Malmö. I Stefan Bergs dokumentär Leslie – killen som kommer att glänsa från 2008 får man följa Leslie under hans tonårstid. En kille med adhd som är rastlös och stökig i skolan och som när en stor kärlek till hiphopmusik. Som producerar eget material och som har planer på att släppa ett album.

Men tonåren gick över i vuxenår och Leslie stannade inte i hiphopen. Han tog sig vidare och hittade ett mer eftertänksamt och intimt tilltal. 2014 kom första singeln »Vems fel«. Och i mars i år släpptes debut-ep:n 12 år. Det är två släpp där musiken är nedtonad och blå. Leslie sjunger om vänner som det gått snett för, familjerelationer och egna upplevelser med ett rakt och precist bildspråk. Han sjunger om sitt ursprungs gator i låten »Sofie« där saknaden till kvarteren i Sofielund målas upp i en trånande och stark hyllningssång.

Leslie Tay bor i dag i Stockholm. Han arbetar med sin egen musik tillsammans med You Meh-kollektivet i två studios på Hornsgatan. Han testar låtidéer, skriver texter, spelar in, kastar och spelar in nytt. Allt med målet att jobba framåt och bryta ny mark. Att »chocka Sverige« som Leslie Tay beskriver processen.

Hittills har arbetet resulterat i en fin cover av Norlie & KKV:s »Ingen annan rör mig som du« som Leslie gör tillsammans med Cherrie. Och i augusti kom mixtejpet Skisser & SMS, en samling med utkast och idéer av en låtskrivare som metodiskt prövar sig fram. Som sitter på gyllene melodier och tankar för ett album men som inte vill forcera något i arbetsprocessen.

Leslie har inte bråttom, han vet hur betydelsefullt det är att ge det kreativa tid och utrymme.

Var kommer titeln på ditt mixtejp, Skisser & SMS, ifrån?
– Låtarna som är med på mixtejpet skulle egentligen inte ges ut. Tanken var att jag skulle jobba med dem och att de skulle hamna på mitt album, men de passade inte in. Vissa av låtarna var skrivna till andra artister. Jag hade suttit på dem så länge så jag tänkte att de måste ges ut.

– SMS-delen i titeln handlar om mina relationer till tjejerna runt omkring mig.

Är det en omskrivning för relationer du haft och har?
– Alltså, låtarna handlar väldigt mycket om tjejer så det blev så. Det var inget jag tänkte på när jag gjorde dem.

Tycker du att sms är ett bra sätt att kommunicera på?
– Ja, det finns ju inte så många sätt att kommunicera på mer än att ringa och messa. Så det blir ganska många mess, speciellt på kvällen.

Har texter dykt upp när du messat?
– Ja, absolut. Det kan vara allt från att jag får ett mess från en tjej till någonting som någon säger till mig och som triggar mig att anteckna det eller skriva något i själva messet.

Har du exempel på någon text som du skrivit på det sättet?
– På mixtejpet är det mest mina tankar från mess som inspirerat till vissa grejer. Men på albumet är det lite mer åt det hållet, att texter är tagna från själva messen.

Foto: marguerite.se

Du har ett väldigt eget sound, din r&b är långsam och dämpad. Hur kommer det sig att du har valt den stilen?
– Ärligt talat så känns det bekvämt för mig att ha det soundet. Det är sättet som jag valt att uttrycka mig på, det kommer naturligt. Jag skriver ganska mycket musik till andra artister som inte alls liknar det jag gör själv. Men min musik låter som den gör för att det ska funka för mig att sjunga och framföra den och kunna stå bakom den.

Din musik är ganska melankolisk, håller du med om det?
– Ja, det gör jag.

Var kommer det ifrån?
– Jag tror att hela min grind och min bakgrund, från dokumentären till att jag rappat i ett tidigt skede och uppträtt – att jag verkligen fått ta in så mycket svensk musik som möjligt och se vad som fattas – det har tagit mig till där jag är i dag.

Du släppte ep:n 12 i mars i år. En av mina favoritlåtar på ep:n är »Sofie«. Hur mycket handlar den om Malmö och stadsdelen Sofielund?
– Den låten är helt kopplad till Sofielund. När jag skrev den utgick jag från vissa tankar som jag hade några år innan låten kom till. Det var väldigt starka känslor som jag hade när jag var som mest borta från Sofielund.

Vad var det för tankar?
– Jag har mycket historia i Sofielund. Att jag hade lämnat stadsdelen och inte var hemma lika mycket som jag brukade gav mig skuldkänslor och jag kände också en stor saknad. Samtidigt växte jag.

Du växte av att vara ifrån Sofielund?
– Precis.

Känner du det nu också när du bor i Stockholm?
– Ja, väldigt mycket. Jag växer varje dag. Det är svårt att sätta ord på det men processen, allt i musiken och hur jag växer som människa för mig längre bort från Sofielund.

Känns det naturligt för dig att gå den vägen?
– Ja. Sofielund kommer alltid att vara en del av mig. Men den människa jag är i dag är så mycket mer än en pojke från Sofielund.

Nu befinner du dig i Stockholm och arbetar i studion. Hur ser dagarna ut?
– Jag går upp vid klockan 11.00, ringer några samtal och kollar mina mail. Jag har ofta några sessions i studion inbokade. Antingen till mitt album eller till Cherries album. Jag möter upp Amr Badr, som är husproducent i You Meh som jag driver tillsammans med Babak Azarmi. Jag börjar att spela in eller så kör vi från scratch och jobbar på någonting som kan chocka Sverige.

Så du jobbar både med eget material och skriver låtar till Cherries album?
– Jag hade nog uttryckt det som att vi jobbar med hennes album mer än att jag gör låtar till det, för hon skriver material själv också.

Det är ett samarbete mellan er två?
– Ja.

Skriver du åt några andra artister?
– Ja, en del men jag vill hålla det hemligt tills det släpps. Man vet aldrig när och hur saker och ting kommer att släppas men det kommer att bli bra. Det kommer att dyka upp tracks.

Hur är det att arbeta med en producent och att vara i studion så koncentrerat som du är nu?
– Det är faktiskt väldigt chill. Jag vet vad jag vill få fram i studion och jag är väldigt bekväm med de jag jobbar med. Vi vet vad vi vill göra med den svenska r&b-scen som vi i You Meh håller på att ta fram. Det är inte så att vi alltid vet vad som ska göras på plats utan vi följer det vi gjort hittills och så kommer allt naturligt.

Ni har ett gemensamt mål som ni inte behöver prata om så mycket, det bara finns där?
– Exakt. Vi försöker hitta en vibe i studion. Vi har kanske hört en låt med ett fett sound och så försöker vi hitta ett reverb med samma karaktär och så tar vi det därifrån. Jag tror faktiskt att vi kommer att chocka Sverige. Det är en helt ny grej som vi jobbar på. Just nu jobbar vi bara framåt.

Kan du säga något om musiken på ditt album? Kommer man att känna igen saker som liknar det du gjort tidigare eller är det mesta nytt stilmässigt?
– Det kommer att finnas med vissa element utifrån mig som artist, men man kommer att höra att mycket har hänt sedan jag började släppa min musik. Jag har växt och utvecklats. Jag använder ett lite annorlunda språk på albumet som är mer Leslie i dag till skillnad från EP:n som representerade Leslie då och mixtejpet som bara är »Leslie skriver musik«.

Hur startades You Meh? Kan man se det som en skivetikett?
– Nej, det är inget skivbolag. Det är ett produktionsteam och en musikförlagsverksamhet. Det startades då Babak och jag träffades och pratade om hur vi skulle kunna jobba vidare med hela den här r&b-grejen. Då hade vi redan börjat arbeta med Cherrie och Amr Badr. Vi pratade om hur vi skulle maximera r&b-scenen och samtidigt ha ett namn bakom det. Nu jobbar vi även med en artist som heter Kristian Florea från Malmö. Han har gjort en låt med Ozzy som heter »Malmö Stad« (som är utgiven på Stress album Playlist 2, reds anm.). Han är en av våra artister under You Meh och vi jobbar på nytt material med honom.

Vad har ni för vision för den svenska r&b-genren?
– Vår tanke är att det ska släppas mer svensk r&b där det känns som att det finns en scen. Inte att någon bara släpper en r&b-låt och sedan blir det inte mer än så. Vi vill att det ska växa fram fler artister. Gärna att jag är med på något hörn också, men att det viktiga är att inspirera fler till att göra riktig r&b och inte kopiera det som görs i USA. Att det känns originellt och svenskt – r&b på svenska.

Saknas det en scen för r&b i Sverige?
– Inte nu när jag och Cherrie gör vår grej. Men den kommer att växa mycket mer efter att vi kommit ut med våra releaser.

När är ditt album tänkt att släppas?
– Jag ändrar mig hela tiden så jag vet faktiskt inte. Just nu fokuserar jag på att få ihop hela grejen. Men jag tror att albumet kommer att släppas nästa år.

Är du perfektionist och gör grejer som du kastar för att sedan göra nytt?
– Jag hatar att erkänna men jag är faktiskt det. Men det handlar mer om att om jag skriver en låt i dag kommer jag fortfarande att gilla den om 2-3 månader. Men då kanske projektet är mer präglat av en låt som jag skrev efter det, i ett senare skede.

I takt med att det dyker upp nya grejer så påverkar det musiken som du redan har skrivit?
– Yes. För varje projekt försöker jag ha ett ämne, att Leslie är inne i en zone här och att han är inne i en annan zone där. Det kommer att märkas när albumet kommer ut, att jag har varit inne i olika faser på alla mina släpp. Det kommer att ge en annan känsla när alla låtar presenteras tillsammans på skivan.

Du är en av hiphop- och r&b-artisterna i Sverige i dag som använder mycket dialekt i texterna och i din sång. Du använder ofta ord som »maj« och »daj«. Är det naturligt för dig att göra det?
– Ja, det är ingenting som jag överdriver. Jag tycker själv att jag inte har så bred skånska men det hörs fortfarande och det är bra.

Du tonar inte ned dialekten utan du vill att den ska märkas i musiken?
– Ja.

Är det viktigt för dig att det ska vara så?
– Ja, när jag gör min egen musik i alla fall. Allting som kommer kommer naturligt så det vore konstigt om jag hade en annan dialekt. Men om jag skriver musik till någon annan så kanske jag använder »mig« och »dig« bara för att de ska fatta känslan som jag är ute efter.

Det känns som att det behövs mer dialekt i svensk hiphop och r&b. Joy är ju en annan artist som är bra på att använda sin dialekt.
– Ja, det är precis samma sak där. Det kommer naturligt hos henne. Hon har i och för sig kanske bredare skånska än mig men det är inget som är påtvingat.

Du nämnde tidigare dokumentären om dig, Leslie – killen som kommer att glänsa, från 2008. Vad har den betytt för dig?
– Jag tror att den har fått folk att förstå vad jag håller på med. Man får en viss förståelse när man ser i dokumentären att jag är väldigt passionerad i det jag gör. Att jag kommer att göra stora grejer.

Vad tänker du när du tittar tillbaka på dokumentären i dag?
– Att jag var en jävligt störig unge (skratt). Det är kul att kunna se sig själv när man var yngre och se hur mycket man har växt sedan dess. Samtidigt är det en påminnelse om att jag fortfarande har en lång väg att gå.

/

Leslie Tay på facebook.

You Meh.

Om Parker Lewis förra skiva Pengar och leenden präglades av rockig bandkänsla och svängiga gitarrer är Sorti det rakt motsatta. Emil har lärt sig ett nytt sätt att skriva låtar. Han har slagit sig ned framför sin laptop, köpt en bandlös bas och närmat sig sitt skapande mer försiktigt. Resultatet är en skiva som är elektronisk och nära.

Det låter 80-tal och stänk av Ratata och Phil Collins. Men melodierna och Emils ljusa och lite klagande röst får musiken att lågmält glöda. Han sjunger om brinnande vrak, gör en hommage till Maria McKee och öppnar sig utan några omskrivningar (»framför dina ögon ska jag gå sönder«). Den där rakheten som gör att Parker Lewis popmusik blir lika mycket en poetisk vän om natten som en trygg hand i demonstrationståget.

I början av sommaren pratade jag med Emil om det nya albumet. Och mycket annat.

Hur startade arbetet med Sorti?
– Jag gjorde nästan ett helt album direkt efter förra skivan, Pengar och leenden. Förra vintern gick jag till skivbolaget och spelade upp den. När jag gick därifrån bestämde jag mig för att kasta alltihop och börja om.

Varför då?
– Jag blev nervös när jag skulle spela upp låtarna. Jag visste inte riktigt var jag ville komma med materialet och vem jag skulle göra musiken för. Jag blev lite för fokuserad på att vara duktig och göra ett »vettigt« uppföljaralbum. Det blev en jobbig vändpunkt. Den kvällen spelade jag live och efter spelningen gjorde jag en massa dumheter. Det fick jag ta konsekvenserna av dagen efter när jag var tvungen att gå till min terapeut.

Vad gjorde du får något?
– Det var en hård kväll mitt i veckan med alla dumheter som man kan tänka sig. Efter att jag hade varit hos terapeuten gick jag hem och skrev »Dimridån«. Jag spelade upp den för Matilda (Berggren) när den var klar. Jag tyckte bara att låten var konstig men hon gillade den. Peter, som spelar bas med mig, tyckte också att den var bra. Då kände jag att det handlade om att inte tänka så mycket utan att bara kliva in och vara helt öppen för att se vad det blir.

Foto: Matilda Berggren

Förra albumet Pengar och leenden var en skiva som karaktäriserades av ett band – det var rock, gitarrer och gungiga melodier. Sorti är rakt igenom elektronisk och avskalad. Det är du ensam som står bakom musiken. Hur kom det sig att det blev så?
– Jag behövde hitta ett nytt sätt att jobba på och sänka trösklarna för mig själv. Att undvika att behöva ringa någon eller åka till studion och spela in. Jag har suttit hemma i arbetsrummet och spelat in allt förutom den musik jag gjort när jag varit ute och rest. Det är verkligen bara en laptop. Det är skönt för det handlar inte så mycket om mediet utan vad jag vill uttrycka med det.

– Den här viljan att göra en rockig uppföljare till Pengar och leenden som jag haft fick jag utlopp för på Johan Hedbergs skiva (Paradiset som släpptes 2014) som jag producerade. Det albumet blev som en produktionsmässig uppföljare till det jag hade gjort själv tidigare.

Musiken är mer lågmäld och försiktig denna gång. Samtidigt är texterna emellanåt hårda, med låttitlar som »ACAB« och rader som »trösten i ett brinnande vrak«. Har du försökt hitta en kontrast mellan ett mjukt sound och en hård lyrik?
– Nej, men det är flera som har sagt det. Jag har inte så mycket kontroll över det. Jag tror att jag i det stora hela skriver ganska lugn musik. Och texterna… jag har aldrig någon tanke på vad jag ska skriva. Om jag verkligen får vänta in texter så kommer de i sin hela form till slut. Då behöver man inte skriva dem, det är bara att ställa sig och sjunga rakt ut.

– Jag tycker det är svårt att sitta och fundera på texter, att försöka »snickra« texter. Det låter alltid så trubbigt och onaturligt. Hellre en dålig text som är skriven i ett rus av inspiration än en genomtänkt text som inte svänger.

Så om du tänker på något så är det att hitta en svängighet i orden?
– Ja, fast jag försöker att inte tänka så mycket utan bara se vad som händer. Svängigheten i texten kan handla om vad man sjunger om. Jag gillar att använda hårda uttryck. När man vill ge utlopp för känslor som sitter långt inne och som är hårda och taggiga så kan det vara lättare att använda ett språk som är hårt och taggigt.

Så du tycker egentligen inte att alla poliser är bastards?
– Nja, jag har inte träffat alla poliser. Jag har väldigt svårt för ordningsmakt och det är samtidigt knäppt att jag tycker det. Jag är ju den delen av samhället som aldrig har några problem med poliser. Poliser gillar över lag vita snubbar från medelklassen, de är de enda som inte blir förföljda. Men jag tycker det verkar vara en sådan rutten kår. De som jag känner som jobbar eller som har jobbat som poliser, ingen av dem är vita män. Och det är jävligt struligt att inte vara en vit man inom poliskåren. De har så jävla mycket att jobba med. Så jag förstår inte alls varför man ska ge dem någon auktoritet över huvud taget.

– Det är så svårt att lyda en auktoritet bara för att den har våldsmonopol. Jag fattar att de bara gör sitt jobb men jag fattar inte varför man vill ha det jobbet – att gå omkring och kontrollera människor. Men det är inte som att jag har en anledning till att gå ut och klottra »ACAB« på ett elskåp. Jag har inte blivit förföljd. Men jag har mycket vänner som är och har varit aktiva inom autonoma grejer och de har verkligen en anledning till att hata snutar. De har blivit utsatta för en massa vidriga saker. Men jag vet inte, man kan tycka illa om saker trots att de inte gör en själv illa. Man kan hata snutar som en solidaritetshandling.

Vad har du lyssnat på för musik under arbetet med Sorti?
– Jag har lyssnat på mycket grejer med bandlös bas (skratt). Det är mycket bandlös bas på skivan också. Phil Collins skivor brukar innehålla mycket sådant. Soundtracket till Det stora blå av Eric Serra är sjukt vackert. Det är i samma era som Vangelis filmmusik, stort och pampigt. Det har jag lyssnat mycket på.

Det hörs verkligen att det är bandlös bas på skivan. Det är som att du har förstärkt det så att ingen ska missa det?
– Ja, det kanske beror på att vi köpte en bandlös bas i höstas. Samtidigt tycker jag att det är ett så snyggt ljud, det är lite klagande och låter som valsång. Det finns något äckligt över det också. Det finns så mycket duktig musik där man älskar att överanvända bandlös bas. Jag gillar att närma mig det, det lite snuskiga. Onanimusik.

När började du lyssna på Phil Collins och den typen av popmusik?
– Jag har alltid lyssnat på det. Det var något jag insåg alldeles nyligen. Jag var uppe i min familjs sommarstuga över midsommar. Då rensade jag lite i mina föräldrars skivsamling. Det är mycket cd-skivor som främst är köpta på bensinmackar under semestern.

– Jag har alltid tänkt på min musikaliska bakgrund och det jag lyssnat på när jag växte upp, att jag har fått mycket av det från min pappa. Det har känts som att han hade ett mer levande musikintresse. Han lärde mig spela Beatles-låtar på gitarren när jag var liten och han är duktig på dragspel och spelade bas i band. Men när jag rensade bland skivorna så upptäckte jag att nästan hälften av skivorna var samlingar som Absolute Love och Radio City Love Songs. Nästan alla de är skivor som min mamma har köpt. Antagligen för att de hade »love« i titeln, hon gillade kärlekslåtar.

– På de skivorna är det mycket pampiga 80-talsballader, artister som Paul Young och slicka r’n’b-ballader. Och »Show me heaven« med Maria Mckee. Sånt har jag lyssnat mycket på och under långa tider i smyg.

Så du återanknöt till den musiken?
– Ja, jag tror att jag har gjort det omedvetet. Jag insåg att all musik som jag lyssnat på, framför allt nu när jag gjorde skivan, är sådant som jag har ett varmt minne av för det är musik som kommer från mamma. Hon är väldigt närvarande i det.

Texterna funkar väldigt bra med soundet. Det känns som att du har fortsatt på den personliga inriktningen som du hade på Pengar och leenden. Håller du med om det?
– Ja… jag tror inte jag förändrar mig så mycket. Jag tycker det är svårt att göra det jag gör, så det är svårt att styra det åt något håll. Tanken med Parker Lewis har hela tiden varit att inte ha så mycket begränsningar. Men det i sig blir ju ett begränsande ramverk. Jag vill ändå hålla ihop saker och jag vill göra album. Jag gillar det som projekt. Att få berätta en längre historia, att man kan lyssna på ett album och höra ett tema i det.

En av de starkaste låtarna på skivan är »Visa mig himlen«. Hur kom den till?
– Jag ville göra en cover »Show me heaven« med Maria McKee. Titeln kommer därifrån. Den var med på den skivan som jag slängde fast i en version som lät lite Fleetwood Mac. Sedan testade jag att göra den med bara ett synthigt valthornsljud och lade upp den på soundcloud. Allt eftersom albumet utvecklade sig så lade jag på trummor och lite annat på den. Den har genomgått så otroligt många faser, det är den låten som har varit med längst på skivan. Den har varit där som en nagel i ögat i fyra år.

Jag såg på din facebook att någon hade skrivit att hen hade sett dig i Historieätarna. Det har jag missat helt. När var det?
– En kompis till mig jobbar i redaktionen för Historieätarna. De skulle spela in ett avsnitt där de behövde en trubadur som stod och skrek i ett öltält. Det var inte så mycket mer än så. Grejen var att jag inte berättade det för någon och programmen ligger upp på webben. Så under två månaders tid fick jag en massa mess från folk som hade sett mig och undrade vad jag gjorde i tv?

Du ville inte basunera ut det?
– Nej, det var ju på skoj. Jag spelade »Hungry heart« och »Walking on Sunshine« och fick öl utspilld över mig. Det funkade bra som en liten sidonot. Men jag tycker att min kompis är skyldig mig en gentjänst. Jag borde få skriva vinjettmusiken till nästa omgång av programmet, så att jag får lite pengar någon gång.

Vad skulle du vilja göra om du hittade ett sammanhang där du fick jobba med musik och kunde klara dig ekonomiskt på det?
– Om någon skulle vilja ge mig en vettig månadslön för att aldrig någonsin få höra min musik – att jag bara skulle sitta och skriva musiken men aldrig låta någon lyssna på den – skulle jag ta den dealen. Det handlar inte om att jag inte vill kompromissa… Skulle någon be mig göra musik till en reklamfilm skulle jag gärna göra det. Så länge det inte handlar om något vidrigt. Många gör ju det och jag förstår det för det är ett lätt sätt att tjäna pengar på. Men jag kan inte göra det för det är inte tillräckligt roligt. Jag är så lustdriven och har svårt att göra tråkiga saker, framför allt när det handlar om musik.

– Jag tycker musik förtjänar att få vara roligt. Musik som är så fint och magiskt. Ingen vet hur musik uppstår. Helt plötsligt bara finns den. När man skriver en låt så skapar man någonting ur ingenting. Det finns inget innan, man bara ändrar luftens sätt att röra på sig. Det är magiskt hur stora effekter det kan ha. Varför vill man göra något så fult med det? Varför vill man göra musik bara för att tjäna pengar? Det är hemskt och respektlöst mot gåvan som man har fått i att kunna skriva låtar. Det är en fantastisk sak. Tänk hur få människor det är som får uppleva den otroliga känslan av att spela och skriva musik.

Vad tror du skulle krävas för att den inställningen till musik ska bli mer utbredd?
– Basinkomst eller medborgarlön. Något som gör att man kan skapa saker av lust, intresse och inspiration istället för att skapa saker för att de ska passa på en obegriplig och okontrollerbar marknad. Tänk hur många som skulle kunna göra musik men som inte har råd att ta sig tiden att skriva musik. Eller hur mycket kreativitet det finns som däms upp av att man tvingar folk att leva liv som de inte passar för.

– En drömvärld är att ingen behöver göra nånting som den inte vill. För man kommer i slutändan vilja göra de sakerna som ingen annan vill göra i vilket fall som helst. Man måste plocka bort soporna för det är osoft att leva bland sopor. Då kommer folk hjälpas åt med det. Jag har så svårt att förstå lön och arbete och att äga saker. Jag kan inte ta mig runt att sådana saker är viktiga. Sen fattar jag att samhället funkar så. Men det är så konstruerade begrepp som egentligen inte har någon verklighetsanknytning. Det skulle så enkelt kunna fungera på ett annat sätt.

Vad gör du nuförtiden vid sidan av musiken?
– Jag jobbar som personlig assistent i ganska liten utsträckning. Jag har även pluggat en master i genusvetenskap, men jag hoppade av den i våras. Det har varit ett ganska kaotiskt år. Det fanns inte plats för det i huvudet längre.

Du har rest en del också?
– Ja, jag var i USA i maj under en månad. Jag fick ett STIM-stipendium i vintras och brände det på att åka iväg och skriva musik. Det har jag gjort på alla skivor jag släppt så det är uppenbarligen något jag behöver göra. Att åka iväg en månad och försöka samla ihop allt.

Var reste du i USA?
– Jag reste genom stora delar av Kalifornien. Jag var först i Los Angeles, sedan var jag i en nationalpark utanför staden och ute i öknen ett par dagar. Jag var även i San Francisco hos några kompisar och uppe i Point Arena som ligger vid kusten tre-fyra timmar norr om San Francisco. Det var fantastiskt.

Var du ensam på resan?
– Ja, förutom när jag hälsade mina kompisar i San Francisco var jag ensam när jag reste runt. Men man träffar folk enkelt i USA, de är ett sådant småpratande folk. Jag träffade några fantastiska människor som jag vet att jag kommer att träffa igen. Annars var jag själv och satt i bilen.

Hade resan betydelse för albumet?
– Ja, jag skrev sista låten till skivan, det var kravet jag hade för resan. Att jag måste komma hem med en sista låt till albumet. Det behövdes en till. Och det är »Stilla havet«.

Hur påverkade resan albumet?
– Dels så spelade jag in ganska mycket sång under resan, det är skönt att kunna åka iväg och vara själv när man gör sångtagningar. Att man kan ägna en hel förmiddag åt att stå och vara rädd för mikrofonen innan man börjar sjunga. Jag fick tid att skriva och fundera mycket. Sedan var resan bra för mig som människa. Jag behövde vara själv och umgås med mig själv. Jag behövde vara i miljöer där jag kunde prata högt för mig själv och få vara i naturen.

Det låter nästan som Into the wild?
– Ja, eller som Wild som kom i vintras. Hon (Reese Witherspoon) går jättelångt och jag körde bil jättelångt så det är en jävla skillnad. Min mamma gick bort i vintras mitt i allt. I min familj har jag varit så lyckligt lottad. Dels har jag Matilda som är en fantastisk människa att få vara med varje dag och hon är ett otroligt stöd för hela min familj. Dels går jag i terapi och har gjort det ganska länge och har kunnat vara ganska snäll mot mig själv när det varit jävligt pissigt. Nu behövde jag tid för att bara vara med mig själv och försöka stå ut med mitt eget sällskap. Och för att komma på vad jag vill göra, det tror jag var viktigt för skivan. Att komma på om det här är skivan jag vill göra och vad jag tycker är roligt.

Det blev ett sökande både i dig själv och i skivan?
– Ja, absolut. De två delarna hör alltid ihop. Jag har svårt att inte sätta likhetstecken mellan den musik jag gör och den jag är. Jag förstår inte hur de inte skulle kunna sitta ihop. Det är väl det som gör det svårt att våga göra den musik jag vill göra också. Varför skulle någon vara intresserad av att höra det? Om folk skulle tröttna för mycket på det så kan jag låta bli att släppa det.

Men den här skivan kommer du att ge ut?
– Ja, jag hoppas det. Jag har svårt att förstå mig på hur musikindustrin fungerar. Men skivan är färdig och då kommer den att släppas. För mig skulle det vara helt okej att släppa den på egen hand. Jag känner inte att det är det viktiga. Jag har inte så stora förhoppningar på att en massa nya människor ska hitta till musiken. Jag tycker förstås att det är det bästa jag har gjort och skulle jag inte tycka det så skulle jag ju inte släppa det. Jag är inte tillräckligt vuxen för att kunna göra det. Jag är den struliga obstinata tonåringen. Det kanske inte är så bra?

/

Sorti släpps under senhösten på ett ännu icke officiellt skivbolag.

Den 16 september spelar Parker Lewis några akustiska versioner av låtar från albumet på klubben Opium på restaurang Smaksak, Götgatan i Stockholm.

»Jag ÄR Karin Grisejente Jansson, en blandning av Liberace, satan och en påse grillchips, och nu rider jag iväg på min enhörning så kan du sprattla klart i ensamhet. Ha det ”bra”! Puss!«

I en text på sin instagram skickar den Umeåbaserade konstnären Karin Grisejente Jansson en hälsning till personer hon benämner som »Kränkta Metal Dudes«. Detta då hon uttalat sig i en SVT-intervju om metal och fått sin musiksmak ifrågasatt i kommentarer på nätet.

Karin Grisejente Jansson är en sann black metal-entusiast. I sin konst inspireras hon av musikscenen och omfamnar genrens estetik och budskap. Hon gör ringar, halsband och armband som innehåller tänder och hår som hon säjer på sin blogg Karins Konstgrepp. Det är ett hantverk som är både starkt och lekfullt. Vid första anblicken framstår smyckena som vackra med gnistrande kristaller. Men snart fångas man av den brutala karaktären. Som om Karin använt sig av riktiga käkar i sin konst.

På sin instagram hänger Karin sig åt det lekfulla och brutala på samma sätt som i sin konst. Hon blandar iphone-bilder från sin vardag med genomarbetade och proffsiga foton på sig själv. På fotona är hon corpsepaint-sminkad och använder ibland fejkblod. Porträtten är överdådiga och imponerande. Karins hår breder ut sig och tar plats.

Ibland efterliknar hon en en Jesus-gestalt med törnekrona, ibland är hon en vålnad tagen ur en skräckfilm som äter glass. Bland bilderna syns även filmsnuttar på Karins katt, Abbath. En katt som är döpt efter det norska black metal-bandet Immortals sångare. I små sketcher framställs han som en störig och smått folkilsken farbror som suger åt sig all uppmärksamhet med fräsande utfall.

Tidigare hade Karin den uppmärksammade podden Karin & Saras podcast tillsammans med Sara Togstad. Den startade sommaren 2013 och hamnade på itunes-toppen. Sedan april i år är podden pausad och kommer inte att återupptas.

Men Karin fortsätter med konsten. I den utforskar hon det fula och det fina. Hon vill utmana vedertagna uppfattningar om vad som är vackert och motbjudande och hämtar inspiration från mörker och det obekväma. Inte sällan med en humoristisk underton, men alltid med en genuin vilja att bejaka det skeva och mänskliga. Lika mycket hos sig själv som hos de som tar del av hennes smycken och bilder.

När började du med smycken och konsthantverk?
– Jag har alltid hållit på med olika former av kreativa uttryck. För tre år sedan startade jag en enskild firma och gick ned i arbetstid för att kunna arbeta med min konst. Det är fortfarande en hobbygrej, men det har varit lite mer på riktigt under de senaste åren.

Du har sagt att drömmen är att kunna leva på det du gör. Känns det som att du kommer att nå dit?
– Jag har ändrat uppfattning om det. Jag tror att det skulle kunna vara möjligt, det beror på vad man har för standardkrav och vad man vill kunna ha råd med. Nu jobbar jag sextio procent på ett vanligt jobb. I och med det har jag en garanterad inkomst och behöver inte tänka på det i min konst. Den tillåts vara fri, jag behöver inte tänka kommersiellt. Jag ser det som en stor lyx att kunna ha det just så.

– Skulle jag säga upp mig från mitt jobb och bli beroende av mitt skapande så skulle jag gradvis anpassa mig mer till marknaden. Det skulle jag må dåligt av. Därför tycker jag min nuvarande situation är bra.

– Det jobb jag har är ett kontorsjobb, jag sitter vid datorn, skriver fakturor och gör listor. Det är väldigt konkret – jag gör mitt jobb, går hem och får betalt. Resten av tiden är min tid som jag kan ägna åt konsten. Som det ser ut nu så vill jag fortsätta på det sättet.

Du gör som sagt smycken. Några av dem har tänder som en del i designen. Är det riktiga tänder?
– Nej, dels är det svårt att få tag på riktiga tänder. Sedan håller de inte så bra som man kan tro. När tänder har lämnat kroppen blir de snabbt porösa. Därför är de flesta av dem tandproteser.

Hur får man tag på sådana?
– Allt går att beställa på nätet. De flesta är proteser som tandläkare har och använder i sitt arbete. Sedan är det folk som skickat tänder till mig, någon som jobbade hos en tandhygienist som hade lite proteser över. Jag har fått hår skickat till mig också. Det skulle nog vissa tycka vara läskigt, att få en hästsvans i brevlådan. Jag samlar på mig grejer helt enkelt.

Vad är det du tycker är snyggt med tänder i smycken?
– Både i mina smycken och i min konst jobbar jag med kontrasterna mellan det som uppfattas som bra och fint och det som uppfattas som dåligt och äckligt. Tänder och hår är bra att ha men när de lämnat kroppen ses det som något äckligt. Men vad är det som säger att det ska vara så? Genom att blanda det äckliga med traditionellt vackra grejer, som stenar som gnistrar, så kan det nästan bli jobbigt att ta in båda delar samtidigt. Förhoppningsvis kan man komma till någon slags insikt om att det är en själv som bestämmer vad som är fint och vad som är fult, och vad som är bra respektive dåligt.

Tandring av Karin Jansson. Foto: karinskonstgrepp.se

Vad kallar du din smyckeskonst?
– Inget speciellt. Jag skulle säga att jag är ganska spretig i det jag gör. Jag tar mig mycket friheter och gör det som jag tycker är roligt. Jag kan ta fram en produkt, eller vad man ska kalla det, som folk tycker är cool och vill köpa. Men blir jag less på det slutar jag med det och gör något annat. Det kan gå åt alla möjliga håll. Under en ganska lång period har det handlat om dessa kontraster och de starka normer vi har om vad som är bra och dåligt.

Bilderna på din instagram är en blandning av privata bilder tagna med en mobilkamera och väldigt genomarbetade foton tagna med en riktig kamera. Hur arbetar du med de mer genomarbetade bilderna?
– Det är ganska nytt för mig. Min make är fotograf, innan jag träffade honom var jag inte intresserad av att fota. Nu har jag fått en kamera av honom som han inte behöver. Han försöker lära mig men så fort han börjar prata om ISO och liknande grejer så stänger jag av. Jag ställer upp kameran, tar en bild och hoppas att det blir bra. Jag är inte ett dugg intresserad av tekniken. Samtidigt har jag en bild i mitt huvud av vad jag vill fånga.

Vad är det för bild?
– Bilderna är som en förlängning av språket. När språket inte räcker till kan man använda bilder. Så tror jag det är för många som jobbar med bilder. Det handlar om att få fram en känsla eller stämning. Själv tycker jag att jag lyckas ganska bra med det, hur andra människor tolkar bilderna har jag ganska lite makt över. Det är inte heller så viktigt för mig. Jag gör det mycket för min egen skull men har förstått att många andra uppskattar det jag gör.

– Jag vill gärna att grejer ska vara obekväma, jag tror att vi mår bra av att saker är obekväma. Att vi tvingas att tänka själva. Vi tror ofta att vi fattar våra egna beslut men allt går att ifrågasätta. Det är det jag vill uppmuntra i förlängningen.

Du har valt att ha dig själv och ditt ansikte i dina bilder. Man kan säga att du använder dig själv som en canvas. Är det något medvetet?
– Nej, jag tror det är ett resultat av att jag är lat i kombination med att jag är ganska asocial. Jag har inga problem att lämna hemmet men jag tycker det är bekvämt att inte behöva fara någonstans för att göra det jag håller på med. Jag gillar inte grupparbeten, jag jobbar själv, ofta på natten när alla andra ligger och sover. Då är det jag själv som är tillgänglig och jag själv som vet precis hur jag vill ha det.

– Jag gillar också skogen och träd, så ibland tar jag mig ut i skogen och fotar. Det är de två grejerna jag utgår ifrån – skogen och mig själv.

Foto: Karin Grisejente Jansson

Du använder ofta ditt hår i dina bilder och låter det ta plats. Hur kommer det sig?
– Jag har faktiskt inte funderat så mycket över det. Jag vet att många brukar säga, »Karin, det är hon med håret« om mig. Men för mig är det bara något som finns där. Är man intresserad av former och linjer så jobbar man med det man har, som ansiktsuttryck och händer. Och hår har jag mycket av och kan jobba med och då kan jag skapa grejer av det. Det är ingen djupare tanke än så. Jag tror inte att allt skulle falla om jag rakade av mig håret.

Vad är det som är lockande med skogen?
– Det är väl av samma anledning som alla gillar skogen – det är en plats där man kan kliva ur det man befinner sig i och där det är lugnt och tyst. Det är en parallell verklighet med dofter och färger och ljud. Jag tror att det för min del handlar om att jag kan vara ensam där. Min make är ofta med mig men det är inte så mycket folk där. Det uppskattar jag.

Och det är mörkt och murrigt där också?
– Ja. Jag inspireras av den musik jag lyssnar på, jag lyssnar mycket på norsk black metal och där är det ofta skogstema. Jag tror att ganska många som ser mina bilder, de som är mörka och med träd, kan uppfatta dem som hotfulla och lite otäcka. För mig är det tvärtom. Jag är inte rädd för mörkret utan tycker snarare att det finns något tryggt med det. De bilder jag skapar är för mig aldrig negativa, jag tycker att jag gör härliga och roliga grejer.

Är black metal en stor inspiration i din konst?
– Ja, jag lyssnar mycket på musik, så ofta det går. Även när jag är på mitt vanliga jobb.

Vad är det som är bra med black metal?
– Dels är det tema och texter, det är mycket religionskritik och aggression. Jag tror mycket på att man ska släppa fram sin aggression. Jag tror att många är rädda för det. Att lyssna på black metal blir ett sätt att leva ut känslor som redan finns inom en. Jag tror att alla har mycket känslor som de går och bär på. I alla fall om man reflekterar lite över hur världen ser ut – då kan man må ganska dåligt. För mig är black metal ett sätt att pysa ut känslor. Även fast det uppfattas som aggressivt och mörkt så mår jag bra av att lyssna på det.

– Sedan har jag stor glädje av min egen ilska. Utan den skulle jag må skit. Jag tillåter mig själv att bli arg. Jag försöker inte styra mina känslor till andra register när det uppstår sådana situationer som får mig att bli arg. Vill jag bli arg då blir jag arg. Jag tycker inte att det är så jävla märkvärdigt när folk blir arga. Det är bra att bli det.

Foto: Karin Grisejente Jansson

Har black metal-musiken hjälpt dig att bejaka din egen aggressivitet?
– Ja, absolut. Musik kan försätta en i sinnesstämningar, som när man ser en läskig film och blir rädd eller ser en sorglig film och blir ledsen. Precis som med film så tror jag att musik är ett sätt att framkalla de här känslorna på ett kontrollerat sätt för jag kan stänga av när jag vill. För att göra det måste man nog vara i en viss balans. När jag var tonåring så kunde jag inte se på sorgliga filmer för jag var rädd att jag inte skulle kunna sluta gråta när filmen var slut. Så känner jag inte nu, nu är det bara härligt att släppa ut allting vad det än må vara.

– Det är inte så att jag sitter och hytter med näven när jag lyssnar på black metal. Jag ser snarare ut såhär (gör en leende kärleksfull min).

Som en romantisk och mysig upplevelse?
– Ja, men också att musiken, både vad gäller texterna och hur det låter, erbjuder en parallella världar. Som att gå in i skogen – det är en plats där ingen människa har satt sin fot. Att få en liten glimt av den känslan är häftigt. Det är som att se en film som man blir väldigt tagen av.

Vilka black metal-band gillar du just nu?
– När jag upptäcker ett band så lyssnar jag på det dygnet runt under två månader, sedan hittar jag ett annat och går vidare till det. Och jag kommer alltid tillbaka till banden jag hittar. Jag har lyssnat mycket på Dissection och Immortal. Sedan gillar jag Skogen, ett svenskt band, och norska Taake.

En av dina två katter är döpt efter Immortals grundare, Abbath. Vad tycker katten om att ha samma namn som Abbath?
– Han fick namnet eftersom han har samma teckning som Abbaths corpsepaint. Den bild jag har fått av sångaren Abbath stämmer ganska bra överens med min katt. Abbath sångaren verkar vara ganska dum i huvudet och rolig. Han tycks ha mycket självdistans och verkar köra på devisen »det här är kanske inte så jättebra men det är ju roligt och nu kör vi!«. Så är katten Abbath också, han går inte efter några regler utan han kör bara på.

Katten Abbath har blivit något av en humor-karaktär på din instagram.
– Ja, den har jag gjort tillsammans med min make, Samuel. Samuel gör rösten till Abbath. Men det är inget direkt uttänkt, att vi skriver Abbath-sketcher för att vi måste. Det är mer att han kan gå förbi oss i lägenheten och se rolig ut och så filmar vi det och lägger ut.

På tal om Abbath, Immortal splittrades i början av året och Abbath har ett nytt band och ska köra solo nu. Vad tror du om det?
– Jag såg att de har spelningar inbokade i januari nästa år i Sverige tillsammans med Behemoth och något mer band. Jag blev jättepeppad av det. Trummisen i bandet heter Creature och bär getmask.

– Det jag gillar med Abbath är att han kör på ett ondskefullt stuk och springer på fjälltoppar och sånt. Men han är samtidigt rolig, har självdistans och är lite av en spexfarbror. Det gör att man kan hantera det på ett annat sätt, det är inte så himla allvarligt. Men jag tycker att musiken är genuint bra, de har gjort många bra hits. Hur hans nya band kommer att bli vet jag inte. Men ser man till pressbilden och Creature och basisten (King) som ser livsfarlig ut, så kommer det nog bli bra.

Foto: Karin Grisejente Jansson

Du skrev nyligen en text på instagram riktad till snubbar som först frågar vilka black metal-band du gillar och sedan påstår att du inte är tillräckligt mycket black metal i deras värld. Får du höra sånt ofta?
– Nej, inte ofta. Jag har få men bra vänner och många av dem är musiker eller lyssnar mycket på musik. De är inne i samma sväng och där har jag aldrig stött på sådana attityder, inte vad jag fått höra i alla fall. Texten på instagram skrev jag därför att jag kände igen bemötandet från när jag var 18 år och gick på spelningar. Då kunde jag få frågor för att jag hade en specifik band-tröja på mig, som »Okej, du har en t-shirt, men vet du vem som producerat det albumet?«.

– Nu dök det upp igen eftersom jag var med i en artikel om black metal och att jag lyssnar på det. Vissa kommentarer till den texten menade att det jag lyssnade på inte var riktig black metal. Då kände jag bara »orka!«. Jag har inget behov av att bevisa något för någon annan. Jag gör bara det jag mår bra av. Om någon annan tycker att det är coolt eller inte skiter jag i.

Vad tror du att folk som skriver sådana kommentarer stör sig på?
– Jag tror över lag att det finns vissa män som har starka behov att sätta kvinnor på plats. Sedan är det nog så att när man har dedikerat hela sitt liv åt något och har pluggat på och kan genren utantill – man har varit på alla spelningar och kan alla fakta – så finns det en viss ängslighet. Om det kommer någon som säger att den också lyssnar på black metal men som inte har de rätta kläderna så får den inte vara med i klubben. Man är inte värdig den titeln. Men jag är inte ute efter någon titel.

– Det här beteendet är inte specifikt för den här genren utan det hittar man överallt. Det är olika grader av kvinnohat och en ängslighet kring den egna identiteten. Att man har byggt upp ett varumärke som någon kommer och ruckar på.

Din podd med Sara Togstad, Karin & Saras podcast, var väldigt uppskattad och låg högt på itunes-toppen. Ni startade den i augusti 2013 och nu har den tagit en paus. Hur länge kommer pausen att vara?
– Den är avslutad på mitt initiativ och kommer inte att återupptas.

Hur var det att ha den?
– Det var en rolig grej att testa. Alla medium där man får uttrycka sig själv helt ocensurerat på sina egna villkor är roliga. Vi hade inga krav på att vi måste producera ett bestämt antal program och att det skulle hålla sig inom en viss ämnesram.

– Vi blev kontaktade av Sveriges Radio för att göra podden hos dem. Det var väldigt smickrande men sedan fick vi veta att vi inte kunde prata om politik och att vi hatar Sverigedemokrater. Och det funkade ju inte för oss. Det var det som var det lyxiga med det, att kunna välja och vraka vad man vill göra. Det är långt ifrån alla som har den lyxen, att kunna sätta upp sådana premisser för det man gör.

Du nämnde i början om folk som skickar in grejer till dig som de vill att du ska göra konst av. Hur ofta får du saker skickade till dig?
– Det är sex-sju personer som har skickat in hår till mig efter att de har klippt sig. Jag har använt ganska mycket av det i min konst. Sedan har jag ett lager av hår i ett skåp.

Av ditt eget hår?
– Nej, det är hår från folk som skickat in det till mig.

Vad gör du utav det?
– Jag har använt det till smycken, jag har gjutit in en del av håret i smycken. Men jag har också utforskat gamla traditioner och hårsmycken som man gjorde förr i tiden. Det är skitsvårt så det lade jag ned ganska snabbt.

Är hårsmycken en gammal konst alltså?
– Ja, förr i tiden gjorde de helt vansinniga grejer. Som pyttesmå broscher där man har jobbat med ett hårstrå åt gången. Jag tror att det ofta var sorgesmycken, man klippte av en bit hår från en person som hade dött och använde det till ett smycke för att spara en bit av personen.

Hur ser genomsnittskunden ut som köper dina smycken?
– Jag kan bara utgå ifrån namn. De flesta har namn som är kvinnligt kodade så majoriteten av dem gissar jag är kvinnor. Sedan är konst och smycken lyxprodukter så jag antar att många av dem är medelklass. Jag får beställningar från hela landet och ibland från utlandet.

Har du upplevt att du har fans, att folk har dig som idol?
– Det händer att jag blir stoppad på gatan av folk som undrar om det är jag som är »Karin«. Ibland får jag mail från folk som skriver att något jag har sagt har betytt mycket för dem. Det är inte i någon vansinnig omfattning men det sker.

– Jag tror att det hänger ihop med att jag inte censurerar mig själv speciellt mycket. Mår jag dåligt eller går något åt helvete kan jag vara öppen med det. Det enda som jag inte har varit öppen med är att vi har avslutat podden och vad det beror på. Och det är ju för att vi är två personer som är inblandade i den. Men i övrigt tror jag att jag uppfattas som väldigt mänsklig och tillåtande för hur man ska se ut, bete sig och vara. Jag tror att många uppfattar det som befriande. Något som för mig numera är självklart – att man får se ut hur man vill och att man får bli förbannad och lägga sig ned på marken och skrika jättehögt – det är inte alls självklart för alla. Det har inte alltid varit det för mig själv heller.

Att du visar det uppskattar många och kan relatera till?
– Ja. Folk över lag är restriktiva i vad de väljer att visa upp. När man pratar om sociala medier med bloggar och instagram så är det ofta det fina, positiva och välpolerade som vi visar upp. Som ett gammalt vitrinskåp som man inte fick öppna när man var barn för där stod fingrejerna. Men livet är inte så och det vet alla. Men jag tror att man påverkas av att matas med sådana bilder. Det är ju inte bara i sociala medier som man blir det utan i all typ av media, som i veckotidningar och vad gäller vilka som får vara med i filmer. Så för mig är det viktigt att vara mänsklig.

Du har sagt att du själv mår bra av att ta del av fulhet, som amerikanska realityserier. Vad får dig att må bra av det fula?
– Det är nog av samma anledning som andra människor gillar att ta del av stereotyp fulhet – det är ju så godtyckligt vad som uppfattas som fult. Det är befriande att se människor som de är på riktigt. Jag är själv långtifrån en värdig människa. Jag gör dåliga saker, jag ljuger, är missunnsam och avundsjuk – vi har alla det registret. Då är det befriande att se någon annan som är dum i huvudet, för det är jag själv ibland.

Var kommer namnet »Grisejente« ifrån?
– Jag blev kallad det av en norrman. Det var kopplat till min konst och smyckena med hår. Norrmannen skrev i en kommentar på min hemsida »är det där könshår din jävla grisejente??«. Det var jätteroligt, dels för att det är ett roligt namn och dels för att någon tycker att det är så äckligt med hårsmyckena att personen måste verbalisera det. Jag har nu lagt till det namnet, jag heter det i andra namn.

Har du registrerat det?
– Ja, det gick igenom.

Det är ett slagkraftigt namn.
– Ja, jag gillar det. Jag känner mig som en grisejente.

/

Karins blogg Karins Konstgrepp och Karins Konstgrepp på facebook.

Karins Konstgrepp på instagram.