Adrian Hörnquist och Henrik Svensson möter fiolspelande banbrytare, aktivister, nördar och nya röster som gör något nytt inom en gammal ram.

Först ut är en intervju med albumaktuella Sara Parkman.

Följ oss på Svenskfolkmusik.com!

/Adrian & Henrik

POLIS OCH TJUV

»Oavsett vem du har att göra med

Staten
Maffian
Föräldrar
Chefer
Hallickar
Snuten
Män

Är beskyddets pris hög

Det handlar alltid om underkastelse
Det handlar alltid om anpassning
Det handlar alltid om beroende

Det handlar alltid om att stå ut
Med beskyddarens regler«

Mix: Rektor Selektor – Polis och tjuv
1. »No More« – Rhauder & Paul St. Hilaire
2. »M06b (Edit)« – Maurizio
3. »Rock Only Berlin« – Flashmob
4. »What We Know (Motor City Drum Ensemble Remix)« – Midland
5. »Valentine’s Groove« – KiNK
6. »Jala (Markus Homm Remix)« – Gorge
7. »Longevity (Camea Remix)« – La Fleur
8. »Transient« – Mr. G
9. »Agenou« – Traumer
10. »Be Here« – Duke Dumont
11. »Houze (Deetron Extended Remix)« – Honey Dijon ft Seven Davis Jr
12. »That Beat« – DJ T. & Kevin Knapp
13. »Trouble At The Séance (Kölsch Remix)« – Damian Lazarus & The Ancient Moons
14. »Like It or Not (Joris Voorn Remix)« – Bob Moses
15. »New Life« – Dennis Cruz
16. »Gravity Check« – Darius Syrossian & Doorly
17. »Meteora« – Moonwalk
18. »Rain« – Anja Schneider

Din ingång till myndigheternas krisinformation

»Detta kan hända:

Allvarliga epidemier
Jordbävningskatastrofer
Spekulation
Extremt väder
Friskolereformer
Kärntekniska olyckor
Kultur, alienation, tristess och förtvivlan
Kemikalieolyckor
Börser och andra nätcasinon
Transportstörningar
Miljöförstöring
Utförsäljningar
Hot mot livsmedel och dricksvatten
Allianser mellan kapital och fascister
Större störningar i el- och telesystem
Nyliberalt systemskifte
Undergången

Så kamrater

Det är bäst att redan nu slå in på en annan väg
Skaka oss fria från den mörka natt som omslutit oss
Lämna mörkret bakom oss

Kamrater

Den nya dag som redan gryr
Skall finna oss
Starka, vakna, vackra och beslutsamma.«

Mix: Rektor Selektor – Les Damnés de la Terre

1. »2Bad (DJ Metatron What If Madness Is The Only relief)« – Traumprinz
2. »Fine Mouche (Tobii Remix)« – Brigitte Fontaine & Khan
3. »Die Schallplatte (DJ Koze Remix)« – Wassermann
4. »Now You Know« – Emanuel Satie
5. »Sucker« – Audion
6. »Not Long Before The End (Gaiser Remix)« – Hobo
7. »Heartbeat (Technasia Remix)« – Claptone ft Nathan Nicholson
8. »Heavy Duty Dolls« – Emery Warman
9. »In Reverse« – Detroit Swindle
10. »Disco« – Camilo Franco
11. »People On The High Line (Claptone Remix)« – New Order
12. »Fuego (Julian Jeweil Remix)« – Dubfire & Oliver Huntemann
13. »The Enemy« – Matador ft Felix Da Housecat
14. »He Can Save You« – Floorplan
15. »The Saint (Job San)« – Pig & Dan
16. »Dakota« – Kevin Over
17. »Energy Flow (DJ Koze’s Splasher Remix)« – Mano Le Tough

La production de l’espace

»Staden

Produkt av makt
Kontroll
Dominans

Staden

En plats
För tankar
För handlingar

Nya tankar
Nya handlingar
Skapar en ny stad

En ny stad
Skapar nya tankar
Skapar nya handlingar
Skapat nytt liv«

Mix: La production de l’espace

1. »It’s Just (House of Dupree)« – Leon Vynehall
2. »9 Years (DJ Koze Remix)« – Roman Flugel
3. »Even 11« – Margaret Dygas
4. »Circular Thing (Kiki Remix)« – Krankbrother
5. »Urban Animal (Dixon Dub Mix)« – Claude VonStroke
6. »Higher Level (Bicep Remix)« – Isaac Tichauer
7. »Saturday Night« – Echonomist 122.0 (98.4%)
8. »Old Roots« – Hector Couto
9. »Like This (Sante Remix)« – Hector Couto
10. »Beetham Tower« – Darius Syrossian
11. »Back to Truth« – Darius Syrossian
12. »Mama Junk« – Stephane Ghenacia
13. »Acid (Leftwing & Kody Remix)« – Solardo
14. »Keep Moving« – Leftwing & Kody
15. »Movin’« – Prok & Fitch
16. »Music« – Floorplan
17. »Lightsdown« – Deep’a & Biri
18. »Nighthawk (Dosem Remix)« – Mat.Joe
19. »Don’t Leave (Dubspeeka Broken Speaker Remix)« – Uakoz & Alex Lentini

Bas till din överbyggnad

»Verkligheten
Är sådant som inte försvinner

För att du slutar tro på det
När du slutar tro
Oavsett om du tror«

MIX: BAS TILL DIN ÖVERBYGGNAD

1. »Classroom« – Traumer
2. »We Mix At Six (Isolee Mix)« – Dave DK
3. »Bricks Down (Kenlou Rubber Dubb)« – Kenny Dope & Robert Owens
4. »Pop Culture (Joris Voorn mix) DJ Dozia« – DJ Dozia
5. »Falling (Robag’s uppa baash mix)« – Cubicolor ft Tim Digby-Bell
6. »Tribeland« – Gruuve
7. »Soak It Feat. Andre Lodemann mix)« – Hyenah ft Nonku
8. »Parental Advisory« – Hector Couto
9. »Lady (Kerri ’Kaoz’ Chandler Remix)« – Citizenn ft feat. Aisha
10. »Low Frequencies (Wehbba Remix)« – Richie Santana, Chus & Ceballos,
11. »Dancing In Outer Space (The Revenge Rework)« – Atmosfear
12. »Techno Disco (KiNK mix)« – Kerrier District
13. »Future Funk« – Benga
14. »I Exhale (DJ Koze mix)« – Underworld
15. »Growler« – Pig&Dan
16. »The Rolls (Funk D’Void remix)« – Martin Eyerer
17. »Fratello (Dubfire remix)« – Joseph Capriati
18. »So What (Loco & Jam Remix)« – Carl Craig & Green Velvet
19. »Perfect Execution« – Loco & Jam

Jason Isbell, Kacey Musgraves, Margo Price och Chris Stapleton är kanske de mest uppenbara exemplen men strax där bakom finns namn som (Sverige-aktuella) Sam Outlaw och Nikki Lane. Alla till synes slipade enligt en låtskrivartradition som enligt konstens alla regler inte borde finns längre.

Men frågan är om någon ur denna nya generation av country-artister skapat något lika ambitiöst och i förlängningen lika imponerande som Sturgill Simpsons A Sailor’s Guide to Earth? Jag tror inte det.

Konceptuellt är albumet konstruerat kring en fiktiv brevkorrespondens mellan en sjöman ute till havs och hans fru och nyfödde son. Inspirationen fann Sturgill själv i de gamla brev hans egen morfar skrev från tiden då han var stationerad i Stilla havet under andra världskriget.

Den som tränger sig in i albumets själva kärna inser snart att det lika väl går att ta sig an Sturgill Simpsons fragmentariska verk som en roman av låt oss säga Flannery O’Connor eller Eleanor Catton. Lyriken blickar minst lika mycket åt Sturgill Simpsons eget liv som en uppburen artist fångad ute på turnévägarna, allt längre bort från familjen i Nashville. Det handlar, på något sätt, om att hitta hem. Om att hitta ett hem.

Ändå är det inte lyriken som gör A Sailor’s Guide to Earth så djupt fascinerande. Åtminstone inte fullt ut. De nio sångerna får mig framför allt att plocka fram »Say it One Time for the Broken Hearted: Country Side of Southern Soul« av den amerikanske författaren och rockprofessorn Barney Hoskyns ur bokhyllan igen.

Trots sitt behändiga lilla format, den är bara drygt 260 sidor i omfång, går det knappt att läsa den i ett svep. Hoskyns tankedensitet formligen tynger ner varje sida när han öser populärkulturella och sociopolitiska teorier över läsaren.

Han dokumenterar grundligt släktskapen mellan country och soul ur ett såväl historiskt som musikvetenskapligt perspektiv. Hoskyns karvar fram åsikten att de två stilarna, och kulturerna som de var sprungna ur, aldrig var närmare att förenas både bildligt och bokstavligen talat än under slutet av 1960-talet.

Som två poler som var menade att möta varandra såg soul- och countrysångare sakta men säkert inga som helst problem att tolka varandras material, artister som Ray Charles och Millie Jackson löpte hela linan ut och spelade in renodlade countryalbum medan de mest progressiva låtskrivarna vägrade tänka i termer om genrer. Det fanns ett politisk värde i dessa musikaliska utbyten eftersom stilarna så länge cementerats i ett svart respektive vitt USA.

Ni vet ju redan vad som skulle komma att bromsa upp utvecklingen. Vietnam-kriget, avrättningarna av Martin Luther King och Malcolm X samt den amerikanska regeringens tillslag mot medborgarrättsrörelsen slog in en kil inte bara mellan folkgrupper utan även kulturellt. Soulmusiken speglade spruckna drömmar och gick in på en mer markant politisk väg. Etablissemanget i Nashville stack mer eller mindre huvudet i sanden. I bästa fall.

1960-talets brutna löften är så klart djupt sorgliga av fler och betydande skäl än så men de gjorde även att de två mest ur-amerikanska musikstilarna aldrig fick förenas i full frihet. Allt vi har kvar är små, små stycken av musiken som jag och många med mig håller allra närmast hjärtat.

Och det är precis därför jag blir så vemodigt lycklig av A Sailor’s Guide to Earth. För det är i stora delar ett storartat soulalbum som Sturgill Simpson skapat.

Redan på första spåret låter han ett polerat stråkarrangemang som Willie Nelson vore stolt över, övergå i en av den mest dramatiska soulballaden jag hört på den här sidan av 2000-talet. Närsomhelst väntar jag mig att 37-åringen ska kvida ur sig ett »please, please, please« efter att han kastat sig handlöst ner på studiogolvet. Det finns många fler lika magiska ögonblick, men frågan är om något är så talande.

Allt eftersom Sturgill Simpson river ner vägg efter vägg som separerat country och soul. Han sjunger lika honungslent som Percy Sledge medan en stoisk steel guitar låter måla kulissen. Ibland är han bara sådär funkigt svängig att jag skrattar rakt ut, om än bara för att han försöker vara funkigt svängig.

A Sailor’s Guide to Earth vrider inte tillbaka klockan, den vill inte heller agera som en ny väg för någon att ta vid. Sturgill Simpson blickar ju mer bakåt än framåt, han frammanar snarare just Percy Sledge än Rihanna. Men det är ett eko från en försvunnen folkmusik från ett lika bortglömt USA – som egentligen inte ens hann bli till.

Samtidigt finns det ett värde i att påminnas om detta i en tid när USA:s förste afroamerikanska president riskerar att få sin efterföljare i Donald Trump. Där country och soul fortsätter att vara varandras motpoler.

Visst försöker Sturgill Simpson förnimma den desperata känslan att aldrig kanske få komma hem igen, men kanske på fler sätt än vi först anade.

MÄNNISKANS SJÄL INNAN SOCIALISMEN

»De bästa bland de fattiga
Är aldrig tacksamma
Alltid otacksamma
Olydiga
Upproriska
Och har all rätt att vara det.

Det bästa bland de fattiga
Är aldrig omtänksamma

Omtänksamma personer
Med sin missriktade ambition
Förlänger sjukdomen
istället för att bota den

Det bästa bland de fattiga
Är aldrig omtänksamma
Och har ingen anledning att vara det.«

Mix: The Soul of Man under Socialism

1. »Luna« –  Etapp Kyle
2. »Ordine Gigante« – Ripperton
3. »Apart (Hyenah Remix)« – Denis Horvat
4. »The Upsetter« – Aaaron
5. »Punxsutawney (Alan Fitzpatrick Remix)« – Pan-Pot
6. »Your Attention (Nicole Moudaber Remix)« – Pan-Pot
7. »Move a Little Closer« – Nicole Moudaber
8. »Rotate« – Mihai Popoviciu
9. »Gonna Play House Forever« – DJ Sneak
10. »Alphabetti Spaghetti« – 3 Channels
11. »Superstar« – Voigt & Voigt
12. »Dirty Talk (Radio Slave Mix)« – I-Robots ft Donna McGhee
13. »Rock Your Body« – Ben Sims Presents Ron Bacardi
14. »Sputnik (Dominik Eulberg Remix)« – Stephan Bodzin
15. »Phuture (Robert Hood Remix)« – The Nighttripper
16. »Reisen & Speisen« – Reinhard Voigt

»Målet för arbetare
Är att upphöra vara arbetare
Inte att göra religion av arbete«

Mix: Rektor Selektor – Operai e capitale

1. »Feel Sensual« – Melchior Productions Ltd
2. »Pop Culture (KiNK Mix)« – DJ Dozia
3. »Sneakin’ Toronto (The Martinez Brothers mix)« – Basement Jaxx
3. »Lovers« – Definition
4. »Suga« – Technasia & Green Velvet
5. »Marvinello (Radio Slave mix)« – Michel Cleis & Klement Bonelli ft Martin Wilson
6. »I Need Music« – Radio Slave
7. »Veins – Hot Since 82
8. »Recluse (Hot Since 82 Remix)« – Argy & Mama
9. »Two« – Jay Lumen & Harvey McKay
10. »Got Soul« – Secondcity, DJ Dep & Kydus
11. »Ghetto Kraviz« (Regal 303 Remix) – Nina Kraviz
12. »Don’t Stop No Sleep (Robert Hood Remix)« – Radio Slave
13. »Neutron (Yan Cook Remix)« – Heiko Laux & Yan Cook
14. »1995« – Soulrack
15. »Fortran (Argy’s 6’23 Mix)« – Kerri Chandler
16. »Riot (Carl Cox Remix)« – Pan-Pot

Det har rätt varit underhållande att på bekvämt avstånd följa mottagandet av skivan i såväl svensk som brittisk och amerikansk press. Pendeln har svingat vilt, fram och tillbaka med full kraft.

Kvintetten från London är rockens räddare! De är motbjudande! Nej, Fat Whites är »british rock’n’roll’s final hurrah«! Bandet vältrar sig i simpelt effektsökeri! Titta, de speglar ett Europa sargat av kraftig social nedgång och pinat av högerpolitiska vindar!

Jag är beredd att skriva under på samtliga påståenden, vilket förmodligen medlemmarna i Fat White Family också är. Gruppen är precis allt vi vill att de ska vara. Om inte annat än för att uppnå allt det rockmusik egentligen borde vara. Och det handlar mer om att förvirra och förvilla än att få oss alla att nöjt nicka instämmande åt varandra.

Trots att Songs For Our Mothers må vara ett djupt trasigt verk – hafsigt komponerad på primitiva trummaskiner och distad elektronisk kakafoni – skär det ändå igenom allt motstånd. Inte för att Fat White Family råkar vara så värst mycket bättre än alla runtomkring sig, utan för att bandet inte skyr några medel. De har förstått bättre än någon annan att musik är mer än bara ett par toner och röster, några verser och en refräng. Mer än bara yta utan innehåll.

I en höggradigt konservativ samtid gör de allt, precis allt, för att alienera så många lyssnare som möjligt. Hur förklarar man annars ett tonsatt kammarspel av Ike och Tina Turners destruktiva äktenskap (som makabert nog döpts till »Hits Hits Hits«)?

De döper sina låtar efter Josef Stalin och Nazitysklands propagandaminister Joseph Goebbels. Att de sedan framför sina texter i sluddrig falsettsång för att få oss att lyssna ännu mer koncentrerat gör det givetvis ännu roligare. Samtidigt pratar sångaren Saul Adamczewski gärna och ofta i intervjuer om Adolf Hitler samt den kopiösa mängd droger bandet knaprar i sig på regelbunden basis.

Det är givetvis effektsökeri men med ett väldigt klart mål och medel. För det är själva grejen med bandet. The Fat Whites är »post«-allting. Post-pubrock, post-punkrock, post-lofi, post-post-rock. De har på eget bevåg vridit tillbaka klockan till år noll. Bara för att de vet att vi behöver det så desperat.

När varje konstyttring följs av en svart retuscheringspenna, ständigt redo att omsorgsfullt radera alla spår av provokationer, påminner Fat White Family oss om att allt vi ser och hör inte nödvändigtvis måste behaga. Och för säkerhets skull är bandets egna uppviglingar så svulstigt uppblåsta (herregud vem sjunger ens om döda gamla nazister?) att ingen som lyssnar kan undgå att bli kränkt.

Med emfas stryker de gång efter gång under frågan om vad konst är och vad den måste få vara. De bankar in frågeställningen om exakt hur skitig rockmusiken får vara innan den övergår från att vara äkta till att äckla. Samtidigt balanserar gruppen på den tunna lilla knivseggen som hela tiden hotar att göra dem till en tonsatt Charlie Hebdo-teckning.

Det går att tycka så vansinnigt mycket om det här albumet, men precis som elchocksterapi är Songs For Our Mothers någonting omskakande, någonting farligt, någonting omöjligt att oberört stå vid sidan av.

Fat White Family är det allra sämsta och det bästa som hänt rockmusiken. Det är själva poängen.

Jag reagerade förmodligen som de flesta – »Väntaväntavänta, va? Gillar du Scooter?«. Men jag valde att formulera frågan lite annorlunda i text; om det kanske berodde på att det finns ett spår på Nightwaves ep Hit It som heter just »Scooter«? Och om hon genuint gillar det tyska bandet eller om de är ett så kallat »guilty pleasure«?

Hennes svar var att, nej det fanns ingen ironi bakom alls. Till och med den hippa Brooklynbaserade producenten och dj:n Jubilee ville haka på Nightwaves uppmärksammande av att Scooters London-spelning.

Min förundran grundar sig i den syn på Scooter som finns i delar av musikvärlden som bryr sig om vad som är kreddigt eller inte. Själv vet jag att det ligger mycket mer under ytan och att gruppen gjort flera genuint bra låtar – låtar som är mer trance än den happy hardcore som de först blev kända för.

Att Nightwaves och Scooters vägar har korsats är ganska naturligt. Bandet från Hamburg har gjort populär festmusik sedan tidigt 1990-tal och hur underground och rebellisk man än vill vara är det omöjligt att ignorera Scooters populära sound.

Jag har hört musik på klubbar som burit tydliga influenser av hardcore (den tidig rave- och happy-sorten), eurodance, hardstyle och tranceinfluenser spelas tillsammans med ny utsökt och banbrytande bass-musik. Ingen höjde på ögonbrynen eftersom det lät naturligt i den kontexten.

Men min första reflektion i ämnet kom egentligen inte från Nightwaves tweet. Den kom från den amerikanska dj:n och producenten DJ PayPal och hans låt »Sunlight Shower«. Den fick jag med på köpet i en nedladdad samling (min önskade dyrgrip var en Miami bass-låt av producenterna Jubilee och Burt Fox)

DJ PaypPals låt var speciell i den mån att den började som klassisk jungle men gick snabbt över i en ljudbild tagen från hardstyle och hardcore, komplett med dånande syntar och ett klassiskt ravepiano. Det är musik som trots sin subtila och kontemporära footwork-estetik har influenser som hämtats 10-15 år tillbaka i tiden.

Det här är inget enskilt fall där jag hört musik flörta med dessa stilar. På Elisa Bees gratis-ep Found & Lost från 2014 var det framstående spåret »We Bang« (ett samarbete med svenska Gnučči för övrigt) ett rivigt bass-monster medan låtarna »Berberè« och »Found & Lost« var hårdare och innehöll samma dånande syntar från hardstyle liksom en typisk estetik från genren.

Samma influenser kan hittas i musiken från producenter som Kilbourne, Rizzla och Supraman och svenska Cristian Dinamarca och Marcus Price. Flera av deras olika produktioner har varit en blandning mellan hardstyle/trance och modern bassmusik.

Det är helt enkelt något som händer inom dansmusikens mindre konservativa kretsar och inom den våg av producenter som dykt upp på Soundcloud. Dessa artister delar inte de referenser som äldre generationer har om vad som anses vara fint eller inte inom dansmusiken. Flertalet av stilarna som ligger till grund för mycket av den spännande musik som görs i dag är något som många sett ner på. Musik som hardcore, eurodance, hardstyle och trance har setts som kommersiell, urvattnad, plojig eller en simpel inkörsport till seriös dansmusik som house och techno

Men vad händer när en ny våg av producenter anammar såväl ljudbild som estetik från de här genrerna och uppdaterar den? Svaret är en revolt mot allt som under lång tid ansetts vara just »fint«. Och jag tycker att det är magiskt.

När jag som 20-åring sprang runt på tranceklubbar trodde jag aldrig att jag i framtiden skulle få höra den typ av synthkaskader som vi älskade och som spelades under klubbkvällar där även hiphop och dancehall ljöd ur högtalarna. Eller att dessa synthkaskader skulle spelas på en fest i en mörk industrilokal ute i Stockholms förorter där fokus låg på mer banbrytande och obskyr dansmusik. Jag trodde inte heller att en låt med den sortens maximalism och ljudbild skulle följas upp och taktmixas med benhård hiphop. Men att det händer gör mig lycklig i många bemärkelser.

Den elitism och de regler som byggts upp har nu omkullkastats och det är ett nytt garde som dikterar reglerna. De som så länge velat diktera åt den skara som inte varit insatt i musiken måste nu ändra sitt perspektiv och sina normer.

När jag fick tillfället att fråga DJ PayPal om hans tankar kring detta hävdade han att det var en revolt mot den sorts musik där ljudbilden vanligtvis uppskattas av samtliga läger men där helheten (i happy hardcore, trance och hardstyle) setts som kitschig. Många med honom har en annan referens till den sortens musik än de från min generation. Man känner helt enkelt inte till något annat.

När jag förde ett liknande resonemang med Marcus Price (som har en hiphop-bakgrund) hade han ett annat perspektiv. Price hade inget personligt intresse av genrer som trance och happy hardcore innan han upptäckte stilar som ghettotech och footwork. I den egna låten »Big Room Skiten« från 2012 som han gjorde med kollegan Carli var inslagen av trance rådande. Price berättade att han var intresserad av hur trancemusikens ljud kunde interagera med ett högt tempo. Men han brydde sig inte lika mycket om estetiken.

Själv tror jag att den senaste tidens förskjutning är en naturlig följd av att 2000-talets kommersiella hiphop gick från att präglas av soul- och funkslingor över samplade trummor till trancebaserade ljud med inslag av synthar och TR-808-trumljud.

Jag har själv varit rätt konservativ och tyckte att hiphop skulle låta på ett visst sätt. Den skulle inte ta sig an ljuden från trance, även om jag faktiskt gillade när det dök upp inslag av Baltimore club i musiken. Dock lät det mer mer naturligt i den klubbiga hiphopen från bland annat Chicago och dess flörtar med house. Framför allt med tanke på vad som redan skett i genren hip house och även i Miami bass där artisterna fortfarande samplade trumljud och breaks från funken.

Det var däremot logiskt att den förändringen skedde eftersom man nu hade andra influenser att ta ifrån. För flera av de unga producenterna växte upp med stilar som trance och eurodance eller var mer medveten om de stilarna.

En följd av det blev att musiken gick från slentriansamplingar av hiphop-vokaler och element inom till exempel hardcore, hard house, progressive house och eurodance till den nuvarande korsbefruktning som kan höras inom bass-musiken och hiphopen. Som i svenska rapparen Yemis låt »Fenix« med produktion av Yung Gud. Den har en ljudbild som i början låter som modern trance-influerad hiphop men på slutet blir något som kan liknas vid klassisk hardstyle.

I dag gör unga musiker det möjligt att älska både Blümchen och Drexciya, enbart genom att krossa de förutfattade meningar och idéer som äldre och mer pretentiösa personer dikterat. Det är den ultimata revanschen för de bespottade musikstilarna. Förmodligen kan ängsliga journalister och dj:s som bara uppskattade den fina eller coola undergroundmusiken komma till insikt med att de älskat eurodance, trance, hardstyle och happy hardcore men inte kunnat erkänna det.

När stilarna nu inkorporeras i dagens hippa dansmusik är det en påminnelse om att de hade fel och att ängsligheten var töntig och onödig.

Det är lite samma utveckling som när 1980-talets Italodisco, boogie och freestyle gick från att vara bespottad till att bli hipp musik. Där var intentionen att hitta guldkornen som inte var hits och skryta med att äga de skivorna. I dag är många av de här uppfattningarna borta och när producenter uppdaterar låtar numera vill man behålla alla element som gjorde musiken populär och älskad.

Nej, trancemusiken och dess olika stilar är inte framtidens musik men det är inte musik som hävdar att vara det heller. Det är däremot samtidens musik och jag är glad över att det är denna samtid som jag lever i. Hellre det än ett överdrivet seriöst musikklimat som fortfarande styrs av åsikter från äldre musikjournalister och äldre producenter.

Låt ungdomen diktera ljudbilden och låt oss andra följa vägen!