Jag reagerade förmodligen som de flesta – »Väntaväntavänta, va? Gillar du Scooter?«. Men jag valde att formulera frågan lite annorlunda i text; om det kanske berodde på att det finns ett spår på Nightwaves ep Hit It som heter just »Scooter«? Och om hon genuint gillar det tyska bandet eller om de är ett så kallat »guilty pleasure«?

Hennes svar var att, nej det fanns ingen ironi bakom alls. Till och med den hippa Brooklynbaserade producenten och dj:n Jubilee ville haka på Nightwaves uppmärksammande av att Scooters London-spelning.

Min förundran grundar sig i den syn på Scooter som finns i delar av musikvärlden som bryr sig om vad som är kreddigt eller inte. Själv vet jag att det ligger mycket mer under ytan och att gruppen gjort flera genuint bra låtar – låtar som är mer trance än den happy hardcore som de först blev kända för.

Att Nightwaves och Scooters vägar har korsats är ganska naturligt. Bandet från Hamburg har gjort populär festmusik sedan tidigt 1990-tal och hur underground och rebellisk man än vill vara är det omöjligt att ignorera Scooters populära sound.

Jag har hört musik på klubbar som burit tydliga influenser av hardcore (den tidig rave- och happy-sorten), eurodance, hardstyle och tranceinfluenser spelas tillsammans med ny utsökt och banbrytande bass-musik. Ingen höjde på ögonbrynen eftersom det lät naturligt i den kontexten.

Men min första reflektion i ämnet kom egentligen inte från Nightwaves tweet. Den kom från den amerikanska dj:n och producenten DJ PayPal och hans låt »Sunlight Shower«. Den fick jag med på köpet i en nedladdad samling (min önskade dyrgrip var en Miami bass-låt av producenterna Jubilee och Burt Fox)

DJ PaypPals låt var speciell i den mån att den började som klassisk jungle men gick snabbt över i en ljudbild tagen från hardstyle och hardcore, komplett med dånande syntar och ett klassiskt ravepiano. Det är musik som trots sin subtila och kontemporära footwork-estetik har influenser som hämtats 10-15 år tillbaka i tiden.

Det här är inget enskilt fall där jag hört musik flörta med dessa stilar. På Elisa Bees gratis-ep Found & Lost från 2014 var det framstående spåret »We Bang« (ett samarbete med svenska Gnučči för övrigt) ett rivigt bass-monster medan låtarna »Berberè« och »Found & Lost« var hårdare och innehöll samma dånande syntar från hardstyle liksom en typisk estetik från genren.

Samma influenser kan hittas i musiken från producenter som Kilbourne, Rizzla och Supraman och svenska Cristian Dinamarca och Marcus Price. Flera av deras olika produktioner har varit en blandning mellan hardstyle/trance och modern bassmusik.

Det är helt enkelt något som händer inom dansmusikens mindre konservativa kretsar och inom den våg av producenter som dykt upp på Soundcloud. Dessa artister delar inte de referenser som äldre generationer har om vad som anses vara fint eller inte inom dansmusiken. Flertalet av stilarna som ligger till grund för mycket av den spännande musik som görs i dag är något som många sett ner på. Musik som hardcore, eurodance, hardstyle och trance har setts som kommersiell, urvattnad, plojig eller en simpel inkörsport till seriös dansmusik som house och techno

Men vad händer när en ny våg av producenter anammar såväl ljudbild som estetik från de här genrerna och uppdaterar den? Svaret är en revolt mot allt som under lång tid ansetts vara just »fint«. Och jag tycker att det är magiskt.

När jag som 20-åring sprang runt på tranceklubbar trodde jag aldrig att jag i framtiden skulle få höra den typ av synthkaskader som vi älskade och som spelades under klubbkvällar där även hiphop och dancehall ljöd ur högtalarna. Eller att dessa synthkaskader skulle spelas på en fest i en mörk industrilokal ute i Stockholms förorter där fokus låg på mer banbrytande och obskyr dansmusik. Jag trodde inte heller att en låt med den sortens maximalism och ljudbild skulle följas upp och taktmixas med benhård hiphop. Men att det händer gör mig lycklig i många bemärkelser.

Den elitism och de regler som byggts upp har nu omkullkastats och det är ett nytt garde som dikterar reglerna. De som så länge velat diktera åt den skara som inte varit insatt i musiken måste nu ändra sitt perspektiv och sina normer.

När jag fick tillfället att fråga DJ PayPal om hans tankar kring detta hävdade han att det var en revolt mot den sorts musik där ljudbilden vanligtvis uppskattas av samtliga läger men där helheten (i happy hardcore, trance och hardstyle) setts som kitschig. Många med honom har en annan referens till den sortens musik än de från min generation. Man känner helt enkelt inte till något annat.

När jag förde ett liknande resonemang med Marcus Price (som har en hiphop-bakgrund) hade han ett annat perspektiv. Price hade inget personligt intresse av genrer som trance och happy hardcore innan han upptäckte stilar som ghettotech och footwork. I den egna låten »Big Room Skiten« från 2012 som han gjorde med kollegan Carli var inslagen av trance rådande. Price berättade att han var intresserad av hur trancemusikens ljud kunde interagera med ett högt tempo. Men han brydde sig inte lika mycket om estetiken.

Själv tror jag att den senaste tidens förskjutning är en naturlig följd av att 2000-talets kommersiella hiphop gick från att präglas av soul- och funkslingor över samplade trummor till trancebaserade ljud med inslag av synthar och TR-808-trumljud.

Jag har själv varit rätt konservativ och tyckte att hiphop skulle låta på ett visst sätt. Den skulle inte ta sig an ljuden från trance, även om jag faktiskt gillade när det dök upp inslag av Baltimore club i musiken. Dock lät det mer mer naturligt i den klubbiga hiphopen från bland annat Chicago och dess flörtar med house. Framför allt med tanke på vad som redan skett i genren hip house och även i Miami bass där artisterna fortfarande samplade trumljud och breaks från funken.

Det var däremot logiskt att den förändringen skedde eftersom man nu hade andra influenser att ta ifrån. För flera av de unga producenterna växte upp med stilar som trance och eurodance eller var mer medveten om de stilarna.

En följd av det blev att musiken gick från slentriansamplingar av hiphop-vokaler och element inom till exempel hardcore, hard house, progressive house och eurodance till den nuvarande korsbefruktning som kan höras inom bass-musiken och hiphopen. Som i svenska rapparen Yemis låt »Fenix« med produktion av Yung Gud. Den har en ljudbild som i början låter som modern trance-influerad hiphop men på slutet blir något som kan liknas vid klassisk hardstyle.

I dag gör unga musiker det möjligt att älska både Blümchen och Drexciya, enbart genom att krossa de förutfattade meningar och idéer som äldre och mer pretentiösa personer dikterat. Det är den ultimata revanschen för de bespottade musikstilarna. Förmodligen kan ängsliga journalister och dj:s som bara uppskattade den fina eller coola undergroundmusiken komma till insikt med att de älskat eurodance, trance, hardstyle och happy hardcore men inte kunnat erkänna det.

När stilarna nu inkorporeras i dagens hippa dansmusik är det en påminnelse om att de hade fel och att ängsligheten var töntig och onödig.

Det är lite samma utveckling som när 1980-talets Italodisco, boogie och freestyle gick från att vara bespottad till att bli hipp musik. Där var intentionen att hitta guldkornen som inte var hits och skryta med att äga de skivorna. I dag är många av de här uppfattningarna borta och när producenter uppdaterar låtar numera vill man behålla alla element som gjorde musiken populär och älskad.

Nej, trancemusiken och dess olika stilar är inte framtidens musik men det är inte musik som hävdar att vara det heller. Det är däremot samtidens musik och jag är glad över att det är denna samtid som jag lever i. Hellre det än ett överdrivet seriöst musikklimat som fortfarande styrs av åsikter från äldre musikjournalister och äldre producenter.

Låt ungdomen diktera ljudbilden och låt oss andra följa vägen!

9. Sophia Somajo feat. Seinabo Sey – »The last summer«
Denna låt släpps officiellt först i februari nästa år men då Sophia Somajo lade upp den på sin Soundcloud i år kan detta magiska samarbete inte ignoreras. »The last summer« har en vacker kontrast och ett fint samspel mellan Somajos och Seinabo Seys röster. Men det är kombinationen mellan det och slingan under som får mig att gå upp i varv. Jag älskar hur den prickar in alla de element som jag gillar inom denna typ av dov elektro. Det är mörka vibbar, korta och kalla synthar och djupa basgångar. Hade den haft en mer definierad och fokuserad basgång och kanske till och med inslag av acid hade den legat högre upp.

8. Skepta – »Shutdown«
Den börjar och slutar med två ljudbitar från Drakes vineflöde – mellan det finns låten som fick grime att bli en grej igen. »Shutdown« har otroligt många citerbara rader och Skeptas leverans med ett flow både i takt och i otakt är riktigt tung. Men det är den knivskarpa produktionen med hårda trummor, en fet basgång och synthblås som gör den bäst.

7. Nidia Minaj – »Limite«
Nidia Borges aka Nidia Minaj släppte tolvan Danger på Príncipe Discos tidigt i år. Det är åtta ganska korta spår av stökig bass, kuduro, zouk och house som fick mig att gå i taket. Just spåret »Limite« är en av de mer strömlinjeformade och mindre stökiga spåren men den är ytterst tung. Med en rivig basgång och hårda trummor får den igång mig extra mycket.

6. Jessy Lanza, DJ Spinn & DJ Rashad – »You never show your love (Teklife remix)«
Detta samarbete mellan den kanadensiska producenten och sångerskan Jessy Lanza och Chicagoproducenterna DJ Spinn & Taso är en underbar exercis i vad som händer när man kombinerar r&b med juke-estetik. På ytan låter det som FKA Twigs i en modern r&b/hiphopproduktion och låten är riktigt fet. Men det är footwork-remixen på b-sidan med den bortgången pionjären DJ Rashad som stjäl showen. Originalets lunkande vibb får en stark energikick av en hel drös med snabba Roland TR-808:or. Det jag älskar är hur stråkarna får mig att tänka på remixen av DJ Traces »Lost Entity« från 1995. En jungle-klassiker som har en djup plats i mitt hjärta.

5. Megatronic – »Delicate«
Megane Quashie och Marcus Prices projekt började med mer pratande sång från Megane och en gnutta hårdare beats från Price. Här blir det emellertid mer melodiskt och djupare. Jag föll pladask för denna låt och kunde inte sluta lyssna på den under en period. Jag vet inte om det är Megatronics sång om kärlek och känslorna som hon känner inför en romans som får mig att tänka på Tracey Thorn, eller om det är Marcus Prices beat som är sparsmakat och har en subtilt knorrande acid-slinga. Hursomhelst är den helt magisk för att använda ett klyschigt uttryck.

4. Rizzla – »Black Jacobins«
Rizzlas känsla för att kombinera trance-element och estetik från bassmusiken blir inte bättre än på detta spår från EP:n Iron Cages. Här möts influenser från moombahton, baile funk, bass och trance och bildar en både djup och drivande banger. Det är tajt programmerade trummor och en subbas som känns i bröstet. Magiskt bra, helt enkelt.

3. Fono – »Real Joy (Machinedrum Remix)«
Fonos »Real Joy« är i originalversionen ett hårt 4×4-monster med en ganska statisk och studsande takt, en slö wobblande basgång och en riktig pärla vad gäller sången. Jag gillade den men hade lite svårt för en sådan rytm kombinerat med basgången i det tempot. I Machinedrums händer blir den estetiken logisk i mitt huvud. Med ett snabbare tempo kommer studsen mindre i fokus och bytet från wobblande basgång till wobblande synth och djup subbas känns ännu mer självklar. Fono själv tyckte inte om remixen och nekade den från släpp, men jag tycker att den trumfar originalet.

2. Megan Hamilton & Ghost Channels – »Haunting me«
»Haunting me« letade sig in i mina öron under våren och jag blev snabbt kär i låtens garagekänsla och pianohook. Den inleds som en låt som rider på den så kallade deep house-vågen men vid det första breaket dyker ett piano upp med ett breakbeat och Megan Hamiltons sång. Breaket efterföljs av en basgång som låter som både MK och konstigt nog Steve Angello och tar låten till en ny nivå – jag älskar det. Det enda som hade gjort den bättre är om den hade kommit i en riktigt saftig och rivig 2-step version istället. Breaken ger intrycket av att »Haunting me« hade blivit hundra gånger bättre i ett sådant mode, men det är bara önskedrömmar.

1. Cherrie – »Tabanja«
Det är den 30 oktober och jag är på Red Bull Weekender som detta år (2014) äger rum på Södra Teatern i Stockholm. Det är ett väldigt intressant spelschema med artister och dj:s men surret bland mina vänner handlar främst om ett uppträdande som ska ske i det lilla Cornelisrummet på Södra Teatern. Det är Leslie Tay och Cherrie, som tillhör produktionsbolaget YouMeh tillsammans med producenten Amr Badr, som ska sjunga. Det som ska äga rum är nästan ingen redo för. Leslie Tay har nyligen släppt singeln »Vems fel« och ska ge ut en EP året efter, men det stora surret kretsar kring Cherrie.

Till skillnad från Leslie Tay, som gett ut en del material några år innan, fanns det relativt lite från Cherrie. Hon hade gjort några gästinhopp på refränger med Abidaz och 24K men under hennes eget namn fanns bara ett spår. Det hette kort och gott »Intro« och var tänkt att vara just det, ett intro. Det var runt 90 sekunder men fick musiksverige att vilja ha mer. Min vän Hasan Ramic hade berättat att det fanns mycket mer och de demoversioner av låtar som han hade fått tag på var något som skulle skaka Sverige. Han hade rätt. Där och då i ett knökfullt rum sjöng Cherrie låten »Tabanja« och hela rummet flippade inklusive mig.

En hajp lik ingen annan startade och det alla undrade var när låten skulle släppas. Från Cherrie, YouMeh och RMH hördes bara ordet »snart« och intrycket var att den skulle komma innan 2014 var över. Hade den gjort det hade den funnits bland de högsta positionerna på min lista för det året. Men det var inte som att folk inte hade den. Det ryktades om läckor från Cherries lillebror men också att flera personer getts förtroende att få låten.

Andra hade fått tag på den via annan spridning. Framför allt i samband med att RMH:s ledare Babak Azarmi gästade podcasten Jenny & Vänner och premiärspelade låten nästintill i sin helhet tillsammans med flera andra då osläppta låtar. Flera dj:s spelade in låten från podcasten och hade med den i sina set därefter. Men likväl var den sommardag då »Tabanja« officiellt släpptes en stor dag.

Den här låten betyder mycket på flera plan. Dels slog den fast att det fanns något som hette svensk r&b igen och att den var samtida med den amerikanska diton. Det var något annat än den så kallade soulpopen som hade pratats om åren innan med artister som Albin Gromer, Newkid och Niklas von Arnold. Den var något helt annat än den r&b som gjordes 15 år innan med till exempel Kinnda och Awa Manneh.

Nej, trots att jag gillar mycket av den musiken var det här ett nytt steg. Textmässigt hade ingen av de nämnda artisterna pratat om det som Cherrie sjunger om. Förvisso hade det bildspråket behandlats i Aleks och Highwons musik men den var mer kopplad till hiphopen och kändes som melodisk hiphop mer än ren r&b.

På ytan målar Cherrie upp en bild av livet i orten som dokumenterats lika ordagrant av många rappare, men tittar man djupare så finns det även hopp i dysterheten. Och få av de artister som använt detta bildspråk tidigare har lyckats få ner det till kärnan som Cherrie. Hon levererar årets punchline i: »Beckna eller bli som Zlatan«. Frasen får 50 Cents snarlika »Get rich or die tryin« att framstå som en trött klyscha. Hatten av för dig Cherrie. Jag hoppas verkligen att du inte tröttnade på mina konstanta frågor om när låten skulle släppas.

Album och EP:s från året:

Holly Herndon – Platform
TĀLĀ – MALIKA
Helena Hauff  – Discreet Desires
Erik Lundin – Suedi
Lena Willikens – Phantom Delia
Grillat & Grändy – Kör Vi Tills att Dör Vi
Dasha Rush – Sleepstep (Sonar Poems For My Sleepless Friends)
Seinabo Sey – »Poetic«
Cooly G – Armz House
Kelela – Hallucinogen
Fantasma – Free Love
Stellar OM Source – Nite-Glo
Erykah Badu – But U Caint Use My Phone
The Persuader – Skärgård
Toxe – Muscle Memory

/

Tony Masuds tio låtar från 2015 är en del av en årslista med de totalt 50 främsta låtarna från året som Tony kommer att publicera inom kort på sin blogg som finns här.

Hennes karriär började under namnet 8Bitch där hon producerade dubstep och grime. Men det var först efter att hon blev intagen till Red Bull Music Academy under 2011 och återlanserade sig under namnet Nightwave som saker började ta fart. Först genom ett gästspel som vokalist på Rusties singel »Surph« och sedan vidare till produktioner som innefattade juke, ghettotech och booty bass.

Men framför allt var det några magiska släpp, remixar och dj-mixar under 2014 som fick mig att bli ett stort fan av Nightwave.

Jag vill börja med att erkänna att jag inte kände till din musik speciellt väl innan april förra året då jag hörde »Hit It« och ep:n med samma namn. Därefter blev jag intresserad av att kolla djupare i din katalog. Hur trodde du att responsen på ep:n skulle bli?
– Kul att du gillade den! Jag tänkte inte på hur folk skulle uppfatta ep:n, det var något jag gjorde av kärlek Jag var väldigt glad över att kunna ge ut den och hoppades att folk skulle ha kul när den spelades ute på klubben, det är allt!

Du samarbetade med DJ Deeon på »Hit It« samtidigt som det finns stora Chicago- och Detroit-influenser i både din musik och dj-mixar. Var kom de influenserna ifrån?
– Från mina tonår i Slovenien där det alltid spelades väldigt bra musik på klubbarna. Jag har alltid älskat Detroit– och Chicagotechno och jag är speciellt förtjust i intensiteten och lekfullheten i booty bass, juke och footwork. Jag blev väldigt hedrad av att DJ Deeon ville gästa på »Hit It«.

Du är numera baserad i Glasgow men kommer från Slovenien, och jag vet att du också har bott i London under några år. Kan du berätta lite om din bakgrund?
– Jag kom till för London tretton år sedan och innan dess höll jag på med skådespeleri och musik samtidigt som jag studerade. Livet i Slovenien var rätt monotont om jag ska vara ärlig. Därför blev klubblivet en sådan viktig del av mitt liv. Efter en tid kändes den klubbscenen för liten för mig och jag bestämde mig för att flytta till Storbritannien.

Musikmässigt har du rört dig från oortodox melodisk UK Garage och andra nyanser av brittisk bassmusik till hardcoreflirtar, trap och, till min egen överraskning, »vanlig« house vilket kan höras på ditt senaste släpp Nightlife. Är experimenterade en del av ditt musikskapande eller är det en medveten vilja att aldrig sorteras in i en kategori?
– Jag tänker aldrig på det, jag brukar bara sätt mig framför Ableton (musikprogram reds. anm.) och se var det leder mig. Så jag skulle nog säga att ja, jag gillar att experimentera och skulle avsky att bli kategoriserad till en viss genre. Marknadsföringsmässigt skulle det nog vara smartare att hålla sig till en grej och fortsätta med det, men jag skulle hellre sluta göra musik än att bli kategoriserad på det sättet. Frihet är väldigt viktig för mig.

Slovenien är rent musikaliskt känt i den elektroniska musikvärlden för artister som Laibach, Umek och Valentino Kanzyani. Var det här något som nådde dina öron eller var det en brist på inspiration som fick dig att snegla mot USA och England?
– Jag brukade hänga kring dj-båsen med ett anteckningsblock och störde troligen folk som Umek, Random Logic och Kanzyani. Men de var uppmuntrande och det fanns en stark gemenskap bland oss som gillade elektronisk musik i Ljubljana där jag kommer från. Jag var bara sexton år och var ung och dum, men de måste tyckt att det var intressant att jag gillade techno så de lät mig hänga med dem (skratt).

– Så det var egentligen inspirationen jag fick i Slovenien som uppmuntrande mig att fortsätta med allt annat. Jag är väldig tacksam för det. Jag har också besökt Laibachs studio en gång när de inte var där och det var helt fantastiskt.

Du tog en paus från musikskapandet för ett tag sedan och det var lite tyst från dig mellan 2012-2013. Vad föranledde det?
– Det där stämmer egentligen inte, jag släppte inte lika mycket musik bara och det var inte mitt eget fel egentligen. Det var därför jag bestämde mig att starta upp mitt bolag Heka Trax för att skynda på processen. Däremot tog jag en timeout från musiken för flera år sedan men jag kom tillbaka igen runt 2008.

Du har sagt i andra intervjuer att det är viktigt att uppmuntra musikskapande för tjejer och unga kvinnor. Det börjar också bli ändring på det nu när dj:s och producenter som Nina Kraviz, Ellen Allien och Maya Jane Coles är superstjärnor och fler kvinnor uppmärksammas inom den elektroniska scenen. Men jag undrar fortfarande, vad kan göras för att förändra gemene killes och bokare/promotors syn på situationen?
– Situationen är hemsk. Ja, det finns en handfull kvinnor som lever på musiken men ration är inte imponerande. Boven i dramat är enligt mig promotors och bokare. De flesta lineups på festivaler är otroligt ojämlika trots att det finns en stor skara av talangfulla kvinnor. Unga kvinnor som inte ser andra kvinnor uppträda eller dj:a kommer tro att det inte finns någon poäng att börja med musik.

– Jag avskyr också fenomen som kvällar där bara kvinnor spelar. Eller för den delen hundratals artiklar och reportage om kvinnornas situation där journalisterna inte ens frågar killarna om deras åsikter. Vi måste göra detta tillsammans om vi vill ha förändring.

I två olika intervjuer har jag hört DJ Godfather och DJ Assault prata om vad bassmusiken betyder för dem. Båda förklarade att det handlar om att de vill få folk att röra sig med rumpan. Assault sa även att hans musik är menat att vara hedonistisk och explicit medan Godfather fokuserade mer på den tekniska delen av produktionen. Vad är din syn på detta och vilken sida skulle du skriva under på, både musik och dj-mässigt?
– Jag håller mycket med om att det handlar om att röra sig med rumpan! Ja, det handlar om att ha kul, släppa loss och dansa, inte kolla på telefonen och rynka på näsan. Bara fucka ur och glömma bort sin oro för en kväll.

Slutligen vad händer härnäst för dig och din etikett?
– Vi har en otrolig ep från Big Dope P på gång som släpps i april med feta remixar och en debut-ep med Blastto!