Det var lätt att undvika låtarna alla är trötta på, som »My Way«, »New York, New York«, »Strangers In The Night« och »Something Stupid«. Jag strök även låtar jag älskar, som »Night And Day«, »I’ve Got You Under My Skin« och »Fly Me To The Moon«. I stället kommer här tio favoriter bland mer undangömda albumspår och tidiga stenkakor.

 1. »All or Nothing At All«
»All Or Nothing At All« är egentligen långt ifrån okänd. Det var en hit för Sinatra med Harry James och hans orkester. Men i dag får nog tyvärr alla Sinatras inspelningar från tiden före 1950-talet anses som mer eller mindre »bortglömda«. De har varken chans att komma med på de ständigt återutgivna och storsäljande hitsamlingarna med Reprise-inspelningar eller är med på de klassiska temaalbum som Frankie spelade in för Capitol och som nya generationer finsmakare ständigt återupptäcker.

»All Or Nothing At All« från 1939 är en av de allra första officiellt släppta stenkakorna som Sinatra sjöng på (även om det finns radioinspelningar med Frankie som en del av The Hoboken Four från så tidigt som 1935). Dock blev låten ingen hit från början. Det var först fem år senare, under musikerstrejken 1944, som en återutgåva av låten blev en smash hit och den första i en lång rad »signaturmelodier« för Sinatra. En rad som avslutades 40 år senare med »New York, New York«.

Frank Sinatra skulle komma att sjunga denna pärla många gånger i många arrangemang genom åren. Jag vill särskilt nämna versionen från det underskattade albumet Sinatra And Strings (1961) som är helt annorlunda men nästan lika bra. På youtube går det också att se och höra honom framföra den live i nytt arrangemang ända in på 1980-talet.

Men bland alla dessa versioner känns det ibland som om själva ursprungsversionen tappas bort. Harry James och Sinatra fick en gång på 1930-talet sparken från en restaurant där de stod för livemusiken för att den här låten var för högljudd. Det är kanske på ett sätt lite svårt att greppa i dag, när den här genren av smäktande ballader känns så tidlös eller traditionell.

Men blunda och lyssna ordentligt så kan du fortfarande höra något väldigt modernt i den här låten. 76 år senare talar the first pop phenomenon fortfarande direkt till samtidsmänniskan med sin brinnande energi, absoluta närvaro och välsignat otvungna frasering. När jag lyssnar på den här inspelningen känner jag: här börjar den tid vi lever i än idag.

2. »A Million Dreams Ago«
På »A Million Dreams Ago« brottas huvudpersonen med minnen, drömmar och den krassa verklighet som han inte kan acceptera. »Före« och »efter« får tiden att tappa sina proportioner och sin mening och det blir nödvändigt att i stället använda det mer poetiska uttrycket »a million dreams ago«.

Detta kompletteras perfekt av ett utsökt elegant arrangemang och en röst som tycks färdas till oss genom tiden från en ospecificerad dåtid. En tid där den chevalereske berättaren vandrar runt bland den gamla världens ruiner, återigen rökande i regnet och iklädd trenchcoat och hatt. Fångad i en tid utanför tiden.

3. »Fools Rush In«
»Fools Rush In« (inspelningen från 1940) är en av den unge Sinatras mest översvallande och ömma tolkningar. Det är behärskat dansant, honungslent lyriskt och elegant i både innehåll och framförande. Tommy Dorsey och hans orkester hjälper vår unge hjälte att fullständigt vira in lyssnaren i sammet. So open up your heart and let this fool rush in.

4. »September In the Rain«
Under Capitol-eran och den tidiga Reprise-eran, alltså den period som i princip alla erkänner som hans mest gyllene era (roughly 1953-1963), släppte Frankie en lång radda temaalbum. Dessa kan lite grovt delas in i kategorierna »swing« eller »ballader«. Oavsett om det mer specifika temat var till exempel resor (Come Fly With Me) eller ensamhet (Frank Sinatra Sings for Only The Lonely) renodlades plattorna genomgående med avseende på tempo.

Albumet Sinatra’s Swingin’ Session!!! är kanske den allra mest utpräglade upptempo-skivan. Det berättas att Frank bad sin husarrangör Nelson Riddle att drastiskt öka tempot på varenda arrangemang vilket enligt texten i skivkonvolutet hade en dubbel effekt: »The songs gained more in excitement, but it resulted in this being one of the shortest albums ever!«

Ta bara en låt som »Should I?«. Den går i ett rent halsbrytande tempo och man kan knappt tro att det är samma låt som den Frank sjöng in tio år tidigare för Columbia. Och plötsligt blir frågan retorisk och det råder inte längre någon tvekan om huruvida den kärleksrusiga duracellkaninen till protagonist »should«.

»September In the Rain« hade Sinatra faktiskt INTE sjungit in tidigare. Under normala omständigheter hade nog denna hamnat på ett av de mer gråtmilda balladalbumen (No One Cares, Where Are You?, In the Wee Small Hours, Close To You…). Men uppspeedad så här blir den mer tvetydig. Den hamnar i nån sorts midtempo och jag tycker jag hör lika mycket levnadsglädje som vemod i Sinatras vokalinsats.

Kanske är det bara den enorma energin från de omgivande spåren som dröjer sig kvar och smittar av sig? Texten är ju inte heller entydig, man kan tolka den lite som man vill. Det är nog raden »that brought the pain« som plockar ner vår hjälte definitivt på jorden på slutet? Vad hör du?

5. »Nobody Wins«
1973 släpptes det första i en rad comebackalbum av Sinatra, en artist som gick i pension många gånger (därav uttrycket »retired more times than Frank Sinatra«). Albumet heter Ol’ Blue Eyes Is Back och förknippas kanske mest med de två magnifika, bitterljuva paradnumren »Send In The Clowns« och »There Used To Be A Ballpark« samt med den minst sagt märkliga »Noah«. Men, jag tänkte leta mig till lagret under.

Där finner vi countryballaden »Nobody Wins« skriven av Kris Kristofferson och redan en hit med Brenda Lee. Med Frankie slipper vi dock helt countrytwang och tårar i ölen. I stället gör han det han gjorde så ofta och så skickligt under andra halvan av sin karriär. Han tar en samtida pophit (andra exempel är låtar av George Harrison, Joni Mitchell, Paul Simon och Lennon–McCartney) men sjunger in den precis som vore den en evergreen ur The Great American Songbook. Till synes utan ansträngning tvättar Frankie bort allt som låser låten vid en viss tid, genre och generation och gör den till ett rent och universellt uttryck för en känsla.

6. »Day In, Day Out«
»Day In, Day Out« är ett lysande exempel på den andra sidan av Sinatra; jazzkatten som sjöng storbandssväng som ingen annan på 1950- och 60-talen. Det här hör jag som en låt om lycklig kärlek, denna svåra genre där så många gått vilse. Jag kan inte komma på många sångare över huvud taget som lyckats låta så naivt glada och smittsamt nykära som Frankie utan att urarta i ett hurtfriskt eller påtvingat leende. Men Sinatra var expert på att få fjärilarna i magen att fladdra lyckligt ut genom strupen. »You Make Me Feel So Young«, »You Do Something To Me«, »I Get A Kick Out Of You« – exemplen är många. Men jag har valt »Day In, Day Out« i versionen från 1959 för att den är något mindre ofta spelad och för att han låter så särdeles glad just här.

Inspelningen är hämtad från albumet Come Dance With Me! som tillbringade över två och ett halvt år på Billboards listor och troligen var Frankies allra mest framgångsrika album. Ändå är det sällan några av låtarna är med på samlingsskivor numera. Något som bidrar till att de hoppar ut ur högtalarna med lite extra schvung och dansant fräschör. Enjoy!

7. »When The World Was Young«
Albumet Point of No Return (1962) avfärdas ofta av kännare av olika anledningar. En story som blivit en etablerad sanning är till exempel att Sinatra vid det här laget var ivrig att komma igång med sin egen label Reprise Records. Det påstås ha gjort att han lade ned sin själ i de första sessionerna där, medan han rev av dessa sista Capitol-inspelningar lite mer pliktskyldigt.

En annan sak det klagats på är hur hopplöst otidsenlig denna platta var när den kom. I en tid när Frankie annars seglade som högst över fläskiga, rymliga storbandsarrangemang, swingjazz och moderna popballader drypande av lyxiga stråkar var Point of No Return en återgång till gamla tider i dubbel bemärkelse. Han jobbade med arrangören Axel Stordahl igen. Denna Stordahl hade haft stora framgångar med Sinatra på Columbia under 1940-talet. Han hade också arrangerat Sinatras allra första inspelningar för Capitol, men snabbt fått kliva åt sidan för andra arrangörer med mer samtida sound.

Stordahls ljudbild är intim och nedtonad men uttrycksfull och påminner om en äldre tid, med annan inspelningsteknik. Låtarna kunde nästan ses som evergreens redan 1961. Och som om inte det vore nog behandlar de i princip bara tidens gång. »As Time Goes By«, »September Song«, »I’ll Remember April«, »A Million Dreams Ago«, ja, ni hör ju själva!

Det handlar om sentimentalitet, tillbakablickande, minnen, ånger, saknad och spaning efter den tid som flytt. Det handlar om denna den mest orättvist bespottade konstnärliga kvaliteten, som så få lyckats uppnå med värdigheten i behåll: Nostalgi.

Jag älskar förstås det här albumet. Jag tror rentav jag håller den som ett av Frank Sinatras fem bästa album någonsin! De enormt slösande känslorna och ältandet balanseras perfekt av Franks nyktra och enkla sätt att sjunga på den här skivan. Ett allvarligt tonläge och en ovanligt avskalad frasering som många tolkat som brist på engagemang. Men jag tror att det var fullt medvetet just för att det inte skulle urarta i rent parodisk sentimentalitet. Det är liksom sorg, saknad och nostalgi fast skildrat genom ett kristallklart svartvitt filter snarare än ett färggrant prisma. Och det här är verkligen den enda plattan där han sjunger på just detta sätt.

Upplevelsen kröns av att albumet har ett av Frankies vackraste omslag. Också detta andas »old world«. Sinatra tycks stå i en centraleuropeisk huvudstad och röka i regnet under mellankrigstiden. En era som redan var väldigt avlägsen 1961. Och det är precis den stämningen av sånger från en förlorad värld som träder fram i musiken. I dag kan vi lägga ytterligare ett lager av tidsresa till upplevelsen eftersom 1961 börjar bli ganska avlägset i sig.

Jag kunde valt nästan vilket spår på skivan som helst, då den är genomgående fantastisk, men bestämde mig för »When The World Was Young«. Melodin är ovanlig och texten uttrycksfull. Men det är till syvende och sist Frankie själv som gör den trovärdig genom att man hör att han uppriktigt tror på den. Och det är bland det svåraste som finns. Världen var ung. Nu är den inte det längre och kommer aldrig att kunna bli ung igen på samma sätt. Det är så definitivt. Därför kan det aldrig reduceras till den typ av nostalgi som bara kryper upp och söker trygghet i det förgångna genom att blunda för sanningen. I stället kräver den här typen av nostalgi enormt med ryggrad, för man skådar sanningen i vitögat.

8. »Stardust«
»Stardust« var en av de största hitsen i Frankies tidiga karriär, åren runt 1940. En tid då han var den pinnsmala ynglingen med för stora kostymer och »20 pounds of hair« vars sammetsröst, charmiga leende och genomborrande stålblå blick fick bobby soxers och andra tonåringar att köa i timmar till hans utsålda konserter. Detta för att sedan dränka konserterna i hysteriska skrik över den förste riktige tonårsidolen.

I denna inspelning, liksom i många andras, sjungs bara refrängen i Hoagy Carmichaels ikoniska örhänge. Och det är smäktande, vackert och mäktigt. Men den har du säkert hört förr. Däremot har inte alla hört det underskattade albumet Sinatra And Strings från 1962. Här vänder Frankie på steken och sjunger i stället bara versen. Det gör sången helt ny och till en sorglig saga om det outtalade, det där man aldrig riktigt kom sig för att utveckla eller vara öppen med. Just när man tror att han ska klämma i med refrängen tystnar han i stället och lämnar resten åt fantasin, samvetet eller hjärtat.

Till det speciella i den här värkande vackra tolkningen bidrar också det faktum att rösten och människan som sjunger för oss om stjärndammet nu har tjugo fler år på nacken. Tjugo år med bland annat ett av kändisvärldens mest stormiga och omskrivna äktenskap och ett påstått självmordsförsök. Rösten som sjunger »Stardust« 1962 låter därför inte bara 20 år äldre, utan också 100 år mer erfaren, vis och luttrad. Vid det här laget hade Frankie sedan länge gått från flickidol till machokliché i mångas ögon. Visst var Frankie nu på många sätt – på gott och ont – ett med rollen som den typiska amerikanske »mannen« med cigaretten i mungipan, hatten käckt på svaj, bourbonglaset i näven och kavajen nonchalant slängd över axeln.

Men bakom klichén att trycka upp på muggar och t-shirtar fanns hela tiden en artist, nej en konstnär, som visste att uttrycka sin sårbarhet, osäkerhet och tvekan med de mest subtila små variationer i intonation, frasering och röstläge. Sällan gjorde han det så definitivt och mästerligt som på denna »ofärdiga« inspelning. Han är här lika dynamisk, tvivlande och känslomässigt komplicerad som människan själv.

9. »How Do You Keep The Music Playing«
L.A. Is My Lady blev det sista riktiga studioalbumet för Frankie även om han fortsatte att uppträda nästan ända fram till sin död 1998 (vilket ger en karriär på otroliga 60 år). Formellt avslutade han med ett par riktigt oinspirerade och ihopklistrade »duett«-album. Men på L.A. Is My Lady håller ingen mindre än Quincy Jones i taktpinnen och musikerna är riktiga all stars. Smaka bara på namn som George Benson, Ralph MacDonald, Lionel Hampton och Bob James.

Sinatra är för mig det perfekta exemplet på en artist som åldras väl. Även om hans absoluta guldålder var under Capitol-åren 1954-1962 är det lätt att hitta såväl guldkorn som personliga favoriter (och en del bottennapp) från när som helst i karriären. Så här sent i karriären hade vissa saker förstås börjat gå på autopilot. Men här visar Sinatra att även om rösten tekniskt sett inte längre var vad den en gång varit kunde han – när han fick vuxna, vackra, känsliga och tuffa sånger som den här att jobba med – fortfarande titulera sig världsartist.

10. »Everything Happens to Me«
På plats nummer tio hittar vi »Everything Happens to Me«. En vackert melodisk och melankolisk croonerballad från 1941 som Frank Sinatra gör med Tommy Dorsey Orchestra.

/

Listan är tidigare postad på Tobias Lindquists facebook-profil där han publicerade en ny låt per dag fram till Frank Sinatras födelsedag, den 12 december.

Det förklarade hur en debutant redan kunde vara så extremt raffinerad och skicklig. I övrigt fanns det inte jättemycket att få reda på om DOOM. Så jag bestämde mig för att maila honom och ställa lite frågor. Kanske var detta den första svenska intervjun med MF DOOM någonsin.

I dag har MF DOOM hittat en publik långt utanför de smalaste hiphopkretsarna. Men får jag välja ett soloalbum med honom blir det fortfarande Operation: Doomsday, som mycket av denna mejlintervju också kretsar kring.

Länge trodde jag att intervjun var försvunnen för alltid då mokkamekka.com, onlinemagsinet som publicerade texten, råkade ut för en serverkrasch och saknade backup. Med hjälp av en onlinetjänst lyckades jag återfinna en kopia av texten nyligen.

Så här kommer intervjun – femton år senare (fotnot: MF DOOM är en påhittad figur och ibland växlar svaren mellan första och tredje person, vilket kan ge ett lätt förvirrat intryck)!

Kan du berätta något om hur du kom på »Metal Face«-personan?
– Metal Face passade bra med M.F.-prefixet som kan stå för många saker, till exempel »Multi Faceted«, »Mic Fiend«, »Mad Flows« och så vidare.

Produktionen och samplingarna på Operation: Doomsday är väldigt originella. Vad jag kan se från omslaget ligger du själv bakom all produktion. Hur hittade du barnprogram-samplingarna? Och jag antar att alltihop är en metafor samtidigt?
– Ja, det stämmer. Varifrån samplingarna kommer är top secret. Tillsammans bildar de historien om Dooms ursprung och varför han söker hämnd på rapvärlden…

Jag gillar verkligen hur du har lagt stråkar, sångpartier och så vidare ovanpå traditionella hiphoptrummor. Det tillåter originalitet samtidigt som du behåller kontakten med rötterna. Är det en medveten strategi eller är det bara jag som överanalyserar?
– Det vore världens sammanträffande om det inte var menat så. En del av min planerade formel för Operation: Doomsday var att ge lyssnarna något mer än bara ännu ett vanligt, ihopslarvat, propagandaalbum med stor budget men utan substans. Det tycks ha blivit regel inom rapmusik i dag.

Om man lyssnar på Ghostface Killahs senaste album (Supreme Clientele reds. anm.) direkt efter Operation: Doomsday lägger man märke till flera likheter. Han har ett spår med ojämn rytm, samplingar från tecknade filmer och så förstås ett »stream of consciousness«-flow. Har du själv lagt märke till det här?
– Jag har inte lyssnat på Ghostfaces album. Men jag kan nämna att andra människor har sagt samma sak. Sammanträffande? Vem vet. Hur som helst, om någon inspireras av MF Doom visar det att de har bra smak…

Är alla gäster på albumet medlemmar i The Monster Island Massive (ett posse där MF själv ingår och som namedroppas flitigt på skivan) och har de släppt något eget material?
– Alla på skivan är medlemmar i M.I.C. (Monsta Island Czars). K.D. aka Kamakiras hade med låten»Khadijah« på Sugarhill-soundtracket för flera år sen. X-Ray aka. King Seesar producerade en skiva åt Sugar Bear i slutet av 80-talet som hette Don’t Scandalize Mine. Tommy Gunn aka Megalon har släppt en singel på Fondle ‘Em som heter »Peace To The Homeless«.

– Kurious är den mest kända medlemmen, med sitt album A Constipated Monkey på Columbia som han gjorde tillsammans med MF Grimm och Jet Jaguar. Han har även släppt en serie singlar på Fondle ‘Em och gästade på KMD:s singel »What A Ni**a Know?« 1993 (från den nyligen släppta LP:n Black Bastards). Rodan och Jet Jaguar fanns med på MF Doom-singeln»No Snakes Alive« på Brick Records.

Vad tycker du om att Black Bastards äntligen släpps? Som jag förstått det stoppades skivan på grund av kontroverser kring omslagsbilden. Skulle den inte ha kunnat släppas med ett annat omslag eller kände ni att det skulle ha varit att kompromissa med den konstnärliga integriteten?
– Det är en dröm som går i uppfyllelse. Vi erbjöd oss faktiskt att ändra omslaget, så att LP:n skulle kunna släppas i tid. »De« tackade nej till det erbjudandet med motiveringen att de inte ville blanda sig i budskapet vi försökte föra fram och att det vore bättre om vi tog projektet någon annanstans. »De« hade rätt.

Jag älskar ditt flow. Det påminner inte om någon annan MC jag hört. Har du övat en massa för att få det perfekt eller är det som en medfödd gåva?
– Det kommer naturligt. Doom utvecklade ett mönster från sitt naturliga sätt att tala. Sen har jag arbetat en massa på att raffinera det ännu mer.

Vad är ditt mål med musiken? Att lyssna på din LP är mer som att lyssna på jazz, åtminstone om man jämför med dagens topplistemusik.
– Dooms mål är att välsigna världen med så många exempel på kvalitativa musikprojekt som möjligt. Många av formlerna innehåller faktiskt influenser från arrangemang inom jazz.

Lyssnade du på olika musikstilar när du växte upp eller var det enbart hiphop?
– All musik inspirerade Doom i början. Soul, r&b, jazz, afrikansk musik med mera. Hiphopmusik blev en del av hans liv 1981.

Blir du någonsin bitter över att mindre kreativa artister får större uppmärksamhet än du? Som lyssnare kan man ibland bli bitter »å dina vägnar«.
– Doom uppskattar din medkänsla, men det där är inget att bry sig om. Musik är till för öronen och har inget värde för ögonen. Medan alla dessa artister deltar i den stora modevisning vi i dag kallar »rap« kommer Doom fortsätta knäcka. Och han kommer att få erkännande av de som verkligen har tro på och kärlek till konstformen. Han har ingen önskan att dra uppmärksamhet till sig själv.

Har du hört svensk hiphop?
– Doom har aldrig hört svensk hiphop men kan tänka sig att kolla upp det. Hiphop är hiphop var den än skapas. När man delar in i kategorier baserat på geografiskt ursprung uppstår problem, ta bara öst- och västkustkonflikten som exempel. En fonetisk skillnad urartade till ett krig. Hiphop är en mäktig kraft som är menad att bringa folk samman. Vi måste vara väldigt försiktiga med hur vi representerar.

Några slutord?
– SUBROC FOREVER!!!

/

Läs även Tobias Lindquists text om MF Doom och Operation: Doomsday här.

Däremot finns det vissa saker som skär igenom den allmänna (och för mig så svårbegripliga) dimman av swagrap, nasala oneliners och Kanye-epigoner. Några av dem nådde ända in i hjärtat på mig 2013.

Rapsody (MC)
Rapsody har en röst som går bortanför all hype men ändå intar den en tvärsäker position här och nu. Det finns inget nostalgiskt tillbakablickande i hennes musik och beatsen kan minst sagt variera i stil och kvalitet. Hon tycks inte ägna en tanke åt hur dagens stora rapartister låter heller. Det är just detta som gör hennes musik så tidlös.

Liksom en gång Rakim eller Antoinette har hon hittat en unik röst, ett tidigare outforskat sätt att flowa, som håller i hur många låtar som helst utan att bli tråkigt. Precis som med de artisterna lyssnar man på Rapsody, snarare än enbart på den-och-den-låten med henne. Lyssna bara på hur hon fick tiden att stanna redan 2012 med »Believe Me«.

Eller hur hon stängde ute allt brus och upprättade sin egen autonomi i år på en låt som »Betty Shabbaz«. Du kan spela den tio gånger i rad utan att tröttna. Eller lyssna på nästan vilken som helst av alla låtar hon släppte på nätet 2013.

En LP med 10-15 av hennes bästa låtar hade blivit en riktig klassiker i min bok. Jag hoppas på mycket mer musik under kommande år från en av de mest fokuserade, balanserade, precisa och bländande MCs som debuterat på den här sidan millenieskiftet

Blu – Clean Hand (12″, ReDef)

Äntligen kom en tolva med vad som troligen är Pete Rocks bästa produktion de senaste fem åren. Ett sublimt beat som både vaggar dig in i trygghet och nästan får dig att gråta med sin brusiga skönhet. En svårgreppad sorts beat som framstår som ett mästerverk trots dussinrappen.

Pete Rock kan verkligen jobba med subtila antydningar på ett sätt som får de flesta andra producenter att låta klumpiga och övertydliga. Tolvan innehåller självklart instrumentalen också. Som egentligen är ännu vackrare.

Fröken B – Fröken B-sidor (ep)

Det här var en väldigt glad överraskning! För mig som aldrig varit superintresserad av svenskspråkig hiphop (med några få lysande undantag som TLK och Highwon) kom Fröken B från ingenstans med denna fyra spårs EP, där åtminstone tre av spåren charmade mig direkt.

»Mitt Driv« blir lite för mycket av en det man kallar dänga för min personliga smak men de övriga tre spåren är riktiga små juveler.

Terror Green – The 1995 Demo EP (ep, Heavy Jewelz)

En låt som verkligen inte kom från ingenstans utan som tvärtom varit en av de mest efterfrågade i många år var »45 Stitches« med Terror Green. En storytelling-triumf och en av de där perfekta låtarna där allt bara faller på plats. I år gjorde Heavy Jewelz en riktig kulturgärning genom att släppa den på skiva tillsammans med resten av denna demo.

Och har du redan tjatat ut 45 Stitches på youtube genom åren blir du glad att höra att »Check Tha File« på B-sidan framkallar MINST lika mycket gåshud. Alla spår är vinnare. En riktig kvalitetsrelease och kanske årets släpp i den växande och blomstrande kategorin »tidigare osläppt 90-talsrap«! Kolla in den specialgjorda animerade videon:

MC Melodee – My Tape Deck (LP, Jakarta)
År 2013 kändes det som om det släpptes nästan lika mycket tillbakablickande throwback backpack »90s rap« som ny rap. I nio fall av tio är dessa försök att återskapa ett gammalt sound väldigt tråkiga. Det är oftast ont om argument för att lyssna på dessa artificiella nya släpp i stället för riktiga 90-talssläpp. De som faktiskt kom när den känslan var ny och spännande.

Det blir lite som modern småputtrig tradjazz i jämförelse med Hot Fives livsfarliga Hot Jazz från 20-talet. Det mest lysande undantaget 2013 var Miriam Maria Felicia Alexander AKA MC Melodee. Tidigare har hon jobbat på Fat Beats butik i Holland och Cookin Soul-produktionerna på hennes debut-LP följer också en tradition av hiphopbeats som de lät under »the golden era« (slutet av 80-talet) och början av 90-talet.

Däremot låter hon inte som en gammal rappare alls över dessa beats utan har hittat ett helt eget tempo och en egen attityd, vilket får skivan att inte likna något annat. Hennes flow väver sig in och ut genom musiken på oväntade sätt och visar upp de välbekanta samplingarna och trummorna från nya vinklar.

KA – The Night’s Gambit (LP, Iron Works)
Ett av fjolårets allra bästa album (och definitivt det mest originella) var KAs LP Grief Pedigree. I år fortsatte KA att göra allt själv (texter, rap, hitta samplingar, producera, designa omslag, skicka ut beställda skivor) på uppföljaren The Night’s Gambit. De flesta gör bara en skiva som Grief Pedigree i sin karriär, speciellt om de arbetar helt ensamma.

Därför var mina förväntningar på uppföljaren tämligen låga. Men KA lyckades överträffa dem! The Night’s Gambit är tveklöst ett av de bästa, mest fascinerande rapalbum som gjorts efter 1996. Han använder inte många ord per spår och han uttalar dem långsamt och allvarligt som besvärjelser. På ytan är det mer som skisser till låttexter.

Men närstudium avslöjar att KA tvärtom skalat bort allt onödigt. Varje mening som blir kvar har flera lager av mening, lyrik och stämning. De små poemen vecklar ut sig som haiku-dikter ju mer du lyssnar. KA måste ha vägt varje ord på guldvåg tills bara det mest poetiska och ordspråkslika återstår. Med dessa ord målar han bilder vars pregnans gör dem omöjliga att värja sig emot.

När någon tvättar händerna och inte lyckas skrubba dem rena i en KA-låt är det uppenbarligen själen hen inte kan få ren. Men KA beskriver det med sån skärpa och sådana arketypiska bilder att man genast känner personens ångest och ånger. Detta sker med ett helt originellt flow som ingen någonsin varit i närheten av i år och som gör tilltalet enormt personligt.

Visst är det crime stories, men med djupa implikationer på allas våra erfarenheter av det mänskliga tillståndet. Det som verkligen lyfter årets LP över fjolårets och så självklart gör den till årets hiphopalbum utan konkurrens är ändå produktionerna. Att få enkla, minimalistiska beats att lyfta genom små skavande, gnisslande detaljer som letar sig in i själens alla vrår har ingen gjort så snyggt sedan RZA var på topp under första halvan av 90-talet.

Blunda och njut av beats som »Jungle«, »I’m Ready«, »Barring The Likeness« eller »30 Pieces Of Silver«. De gör dig stark och ger dig känslan av att kunna lyfta och sväva över vardagens futtigheter. Jag tror inte att jag någon gång förr hört en rapskiva som så tydligt och exklusivt vänder sig till fullvuxna människor både i sound, texter och atmosfär. Det finns absolut ingenting av populärkultur eller ungdomskultur i detta på alla sätt vackra och högtravande konstverk.

Psalm One – »Queen Until« (låt)
Producenten His-Panik från Molemen har tydligen förkortat sitt artistnamn till bara Panik och ska släppa skiva nästa år enligt uppgift. Redan i år fick vi en försmak genom låten »Queen Until«. Produktionen är snygg och medryckande men domineras totalt av Psalm One, en av samtidens skickligaste och mest auktoritativa MCs som gör hela låten till en ren uppvisning i snygg, kaxig skrytrap med mening.

Det är verkligen synd att sånt här så sällan släpps på tolva längre. Låten är ju en klockren fullträff och mycket svår att tröttna på. Vi fick i alla fall en video!

Det finns mycket mer fantastisk musik som förgyllt mitt 2013. Här är bara några exempel till:

Lilla Namo (Artist)

DJ Doom & Nutso  – It’s Just Begun (7″ Blunted Astronaut)

K-Def – Looking For The Perfect Break, Vol. 1 (LP, ReDef)

The Legion – Keep Your Eyes Open (7″, Ill Adrenaline)

Lord Finesse – Funky Man The Prequel (2LP, Slice of Spice)

Oddisee – The Beauty In All (LP, Mello Music Group)

Petter – Början På Allt (2LP, Baba)

Prince Whipper Whip feat. Charlie Chase – »Respect« (B-sida 7″, Breakin’ Bread)

Rikard Skizz Bizzi – »Botkyrka« (Albumspår, Baba)

Sjukstugan – Rap På Svenska (2LP Baba)

Timeless Truth – Brugal & Presidentes (Kassettband)

Timeless Truth – Scene Of The Rhyme (EP, Chopped Herring)

Jag blev nyfiken och lyssnade på hela albumet. Jag gillade vad jag hörde och albumet blev mitt dagliga soundtrack i hörlurarna under ett par veckors tid. Först efter ett tag gick det upp för mig att det bara är vinylversionen som släpps i år. CD:n och den digitala versionen av albumet har tydligen funnits ända sedan 2010. Det har till och med kommit en andra CD, med remixade versioner av låtarna. Trots detta hade jag knappt hört ett ljud om det här projektet.

Beatsen är tillverkade och utvalda med fingertoppskänsla. Boog Brown passar på att excellera i tung skrytrap över energiskt stökiga beats. Över de mer monotona och hörlursanpassade produktionerna väver hon intrikat lyrik och berättelser som kräver lyssnarens fulla uppmärksamhet. Konsten att anpassa rim och beats till varandra på detta sätt tycks ibland ha gått förlorad.

Efter att ha lyssnat på en mängd skivor där samtliga beats blåser på i 180 med pukor och trumpeter alternativt gungar fram neosoulslött på gränsen till avmätt, är det glädjande med ett album där man har tänkt dynamiskt. Där man vid urvalet av beats och författandet av texter skapat atmosfärer och möjligheter för lyssnaren att urskilja och förälska sig i enskilda låtar.

Det ger också Boog Brown förutsättningar att använda sig av en bred palett av teman, känslolägen och uttryckssätt. Om Apollo Browns beats har det redan sagts mycket. Därför skriver jag i stället om själva rappen. Det vore nämligen svårt att använda dessa beats till att skapa en dålig platta. Däremot finns det hundratals habila MC:s som är helt oförmögna att göra låtar av dem på det sätt som Boog Brown gör.

Hon försöker inte haka på några rådande trender eller tugga sönder buzz words eller slang. Här finns ingen uppenbar selling point för vare sig Billboard eller hippa bloggar. Ingenting som ursäktar, slätar över eller förflyttar fokus från beatsen och rappen. Här finns bara texterna, musiken och konstverket.

Boog Brown är en seriös, intelligent och litterärt begåvad MC som skapar allt från finstämd kärlekslyrik till explosiva filmiska berättelser, bara med hjälp av sin röst, sitt flow och sina texter.”Brown study” är inte ett album man greppar fullt ut efter första eller andra lyssningen.

Det är inte en skiva allvarliga vita män slår på när de kopplar av från heltidsjobbet som indieanalytiker och vill stänga av hjärnan och supa och skaka rumpa.
Här får du jobba lite för belöningen. Den kommer inte i ett hårt slag utan snarare som stilla växande insikter och formuleringar som stannar kvar.

Om musikkritikers ständiga uppdelning av musik i vit, intellektuell och känslomässigt finstämd respektive svart hedonistisk bruksmusik som helst ska osa av bourbon och bordeller, finns mycket att säga. Det är dock ett ämne för en annan artikel. Här räcker det att konstatera att denna runda skiva inte passar i det fyrkantiga hål vissa kritiker avsatt för ”rap”.

Boog Brown kliver i stället rakt in i en mer renodlad hiphopvärld där beats och rim är konstformer och levande traditioner snarare än verktyg för att skapa jinglar, refränger och hits. Men i denna värld är könsrollerna minst lika cementerade som inom gangstarap och vissa delar av klubbrap.

Genrens manliga MC:s lägger kanske pliktskyldigt in en låt ”for the ladies” (de som bara anses kunna ta till sig låtar med refränger, kärlekstexter och starka R&B-inslag) men skapar huvudsakligen textfokuserade, hårda och monotona små paket – underförstått menade för manliga öron. På grund av dessa strukturer har också kvinnliga röster alltid haft svårt att höras i renodlad hiphop.

Du ser numera sällan MC Lyte på folks listor över top 10 MC:s, Heather B verkar vara helt okänd för de som inte köpte “Takin’ mine” när den kom och få verkar ens ha hört talas om Rah Diggas senaste album.

Det finns trots allt nischer för kvinnliga rappare idag. Nicki Minaj och de otaliga kvinnliga bloggrapparna behöver inte oroa sig för brist på uppmärksamhet. Många begåvade kvinnliga MC:s gör också, precis som många män, förr eller senare eftergifter för att bli kommersiellt gångbara. Men heter du Rakim, Jeru The Damaja eller Lord Finesse ligger tanken om att klä av dig och dansa för att bli ett större namn långt borta.

Då talar dina ord och din språkmelodi för sig själva. Det är till denna kompromisslösa tradition av klassisk hiphop Boog Brown ansluter sig. Det är denna glasvägg hon går rakt igenom. Hon är inte en ”kvinnlig MC” utan i första hand ”en MC”.

Hon rappar om att rappa, hon rappar om förhållanden och sex, hon refererar till vapen och Timberlandstövlar och hon rappar ibland om just ingenting, i syfte att framhäva ordlekar och ett mer ”språkmaterialistiskt” uttryckssätt. Men hon berättar även historier med svärta och tyngd.

Avslutningen på första versen i “Blink” där en bedragen flickvän får besked om HIV-smitta av läkaren och går direkt hem och skjuter huvudpersonen, den otrogne pojkvännen, i huvudet är en dramatisk triumf som knappt skådats sen Biggies tid.

På andra håll dissar hon homofober och sexister utan att överge estetiska och litterära hänsyn eller förfalla till någon typ av akademisk agendarap. Hennes närvaro på mikrofonen, musikalitet och mångsidighet gör också att “Brown study” håller för fler lyssningar än många album av skickliga, men ack så enkelspåriga MC:s.

Ofta säger man att det behövs fler kvinnliga rappare. Jag är inte rätt person att uttala mig om huruvida världen behöver ännu en Lil’ Kim eller Nicki Minaj. Däremot behöver det instängda grabblogement där hiphop med samplingar, virtuosa rim och rap-på-liv-och-död bor vädras ut rejält. Därför är det mycket välkommet när en MC som Boog Brown öppnar ett fönster på vid gavel och låter sitt flow svepa in.

Utan uttalad feministisk agenda blir hon en feministisk kraft bara genom att briljera inom revir som med några få undantag (Jean Grae, Rah Digga, Apani) har känts inpinkade av pojkar och män sedan Lytes och Latifahs storhetstid.

Att så lite skrivits om detta album sedan 2010 är ur den synvinkeln tyvärr inte så ofattbart som det först kan tyckas, utan fullkomligt logiskt. Men alla som tar sig tid och ork att jobba bortom klichéerna bara lite, lite grann och upptäcka detta suveräna hiphopalbum för vad det är blir rikligt belönade.

Följden blir att när årsbästalistorna kommer har man plötsligt hundratals låtar och skivor att lyssna in sig på. I mitt fall innebär det oftast att jag struntar i alltihop, eftersom det ter sig som ett övermäktigt arbete. Varför inte göra en januarilista? Då kan de som är intresserade av den musik man bevakar hinna lyssna på det man rekommenderar utan att känna sig helt utmattade. Här följer därför januaris bästa hiphopvinyl.

Först och främst måste jag åtgärda ett misstag på min årsbästalista. Eller helt enkelt lägga till en skiva jag glömde när jag skrev den. Det handlar om ”The lost kron-i-kulz EP” av Beyond da order. Vinyl Addicts (www.vinyladdicts.net) kallade denna duo, vars enda officiella släpp var ”Red enuff EP” från 1994, för ”Brooklyn’s best kept secret”.

Bland fans av så kallad ”random rap” är de dock ingen hemlighet. För ett par år sen bytte ”Red enuff” ägare ett par gånger för mellan 150 och 200 dollar. Tidigt 2011 släppte så holländska Wayback records ”The lost kron-i-kulz”, som består av material inspelat året innan ”Red enuff”. Skulle man beskriva soundet med tre ord finge man låna PMD’s gamla låttitel ”Ruff, rugged And raw”.

Mest rugged är nog inledningsspåret ”Time 4 ya squad 2 move”; en låt lika energisk, berusande och stenhård som M.O.P.s debutsingel ”How about some hardcore?” (också från 1993). Vissa purister tycker kanske att M.O.P.s singel bör få fortsätta regera 1993 i ensamt hardcoremajestät, men den här EP:n bevisar återigen att hiphophistorien ständigt måste skrivas om.

Den 27 december, precis innan 2011 tog slut, men efter att de flesta årslistor var publicerade, släppte Redefinition records K-defs LP ”Night Shift”. LP:n har bara åtta spår. Alla är korta (hela albumet är bara strax över 20 minuter långt) och de flesta av dem är helt instrumentala. Men låt inte detta lura er att det här musik gjord, eller ämnad att avlyssnas, i förbifarten.

Marley Marls gamle adept, den legendariske 90-talsproducenten K-Def, sysslar inte längre med adrenalinpumpande gatu-anthems av den typ han gjorde i gruppen Real live i slutet av 90-talet. Musiken på den här LPn är i stället eftertänksam, perfektionistisk och utmejslad i minsta detalj med ett kärleksfullt handlag. Med skivan följer linernotes skrivna i samma anda som på en gammal BluenNote-skiva. De förklarar att musiken är gjord nattetid och tänkt att fånga nattens stämningar och atmosfärer.

K-Def bygger på samplingar från olika välkända skivor och lägger därefter, precis som den yngre kollegan Oddisee, lager på lager av andra samplingar och liveinstrument ovanpå dessa för att lyfta fram dem i ett nytt melodiskt ljus och sammanhang. Inte sedan Pete Rocks ”PeteStrumentals” 2001 har jag hört ett så genomarbetat, varierat instrumentalalbum. Man blir så glad i sitt gamla hiphopfinsmakarhjärta!

De till synes enkla beatsen öppnar sig som kinesiska askar vid varje lyssning. Efter ett tag tänker man ”såhär har jag ALDRIG hört en virveltrumma/vibrafon låta förut!”. Innan man bestämmer sig för om skall köpa LP:n kan man provlyssna på alla spår på här, men det här är musik som förtjänar att höras på skivtallriken.

Ett album jag listade under ”tyvärr ej på vinyl” i min årskrönika var Rasheed Chappells ”Future before nostalgia”. Nu finns denna skiva äntligen att beställa på vinyl och intar därmed en förstaplats bland årets hiphopalbum, där den troligen kommer att stanna ett bra tag.

Alla låtar är producerade av house- och hiphopräven Kenny Dope (Masters at work) och det hörs tydligt. På motsvarande sätt som i MAWs houseproduktioner kombinerar Kenny Dope här en mängd klassiska element och ingredienser från 80-talets och det tidiga 90-talets hiphopmusik med samtida teknik och ett hypermodernt, luftigt och riktigt vackert sound.

Dope har sagt att han länge velat göra det här albumet, men att han bara väntade på rätt MC. Till slut hittade han Rasheed Chappell från New Jersey. Som en ung Nas kombinerar Chappell lek och allvar, teologi och gatuslang, klädinköp och politik till synes utan ansträngning. Hans trygga, nasala stämma lånar sig lätt och ledigt till en mängd olika flows och BPMs. Från den långsamt filosoferande ”Theology of war” till den snabba, Big daddy Kane-doftande ”Break loose”.

MOOD är inte den mest kända hiphopgruppen i världen, men troligen den namnkunnigaste från Cincinatti, Ohio. De nådde en bredare hiphoppublik med sitt album ”DOOM” från 1997. Skivan gästades av bland andra Talib Kweli och Hi-Tek som i samma veva slog igenom stort på skivbolaget Rawkus.

Via denna omväg nådde så MOOD ryggsäckspubliken i New York och hela världen med sitt album i allmänhet och med den klassiska, Nina Simone-samplande låten ”Karma” i synnerhet. Men då hade de redan spelat in musik lite i skymundan länge.

1994 släppte man tolvan ”Verbal Stampede”/”Hustle On The Side”, som sedermera blivit en svårfunnen dyrgrip bland samlare. Båda låtarna från den tolvan finns tillsammans med outgivet material från samma tid med på ”Hustle on the side EP” som ska vara färdig senare i januari. För den som gillar det lite mörkare, i dubbel bemärkelse underjordiska indie-soundet från 1993-94 bör denna EP stå högt på önskelistan.

Själv föll jag pladask första gången jag hörde just ”Verbal Stampede”, med sin hypnotiskt vaggande basgång, sin samplade sagofarbrorröst och rapparnas virtuosa flyt.

Sist, men inte minst: ingen lista över samtida hiphop utan Outdoorsmen! Näst efter Action Bronson är nog Meyhem Lauren gängets mest populära medlem. Hans överlägset största hit, graffitihyllningen ”Got The Fever”, har legat på youtube i över ett år, men släpps på skiva först nu. Den omges av andra Meyhem-favoriter som ”The Silk Shirt Ambassador” och ”Ray Lewis” på ”The Total Meyhem EP”, som också ska vara leveransklar i slutet av januari.

Meyhem ger intryck av att vara den mest godmodige medlemmen i Outdoorsmen och har exempelvis inte smutsat ner sig i någon twitterbeef. Men oroa er inte, hans tematik är den klassiska: Flushing, graffiti och en till synes oändlig kärlek till POLO Ralph Lauren-kläder. Precis den humörhöjare man kan behöva i den mörka senvintern!

Många av er som läser den här texten kommer antagligen att använda milt nedsättande benämningar som “throwback rap” eller “gubbhiphop” om den här musiken, men jag tycker att det är helt missvisande. Visst finns det gubbhiphop! Alla dessa produktioner DJ Premier gör med vänsterhanden i rasande fart numera, de skulle jag kalla gubbhiphop. De låter på “rätt sätt” och tilltalar därför många 90-talsnostalgiker som helt enkelt “givit upp”.

Men han, som en gång var så innovativ, står bara och stampar på samma ställe. Det mesta som har med Rhymesayers att göra är gubbhiphop för mig. Det tycks ha blivit viktigare för dem att “hålla det äkta” rent formellt och trösta sig med någon sorts ofräsch gammal boom bap-filt än att skapa nya, egna konstnärliga uttryck. Och Kool G Raps senaste dubbel-LP är för mig själva definitionen av gubbhiphop, i negativ bemärkelse. Slentrianmässiga flows, trötta formuleringar, bitterhet och flagrant ointresse av allt annat än att leva på gamla meriter.

Däremot förstår jag inte hur artister som Roc Marciano, Oddisee eller Outdoorsmen kan hamna under samma gubbparaply. De gör också hiphopmusik, men de har var och en ett unikt konstnärligt uttryck och de känns för mig helt samtida. Visst gör de musik med samplingar, breaks, flows och rim, men de framstår inte som nostalgiska, tillbakablickande eller mätta. De följer som så många andra artister vissa konventioner inom genren de verkar i men att avfärda dem för detta är att missa mycket bra musik.

Lite som att avfärda all rockmusik för att de använder elgitarrer och det gjordes ju redan på 50-talet! De har alla den där hiphopsensibiliteten som du måste ha en viss fingertoppskänsla för att känna igen. Jag skiter i om det låter elitistiskt. Jag älskar hiphop och jag tänker inte gå med på att det bara betyder “musik med rap på”. I alla fall inte i den här krönikan, där jag bestämmer. Ett alternativ vore att använda begreppet “True School”, men det känns uttjatat, lite högtravande och precis lika svårdefinierat som alla de här andra begreppen. För mig är det här bara väldigt bra hiphopmusik helt enkelt.

En del av musiken på den här listan är inspelad för många år sen och släppt på vinyl först i år men det mesta är helt färskt. Jag tycker inte det spelar så stor roll om musiken är gjord 1993 eller 2011. Bra hiphop är bra hiphop och detta är helt enkelt min lista över den bästa hiphop som släppts på vinyl i år.

Jag ser inget egenvärde i att musik är nyinspelad, lika lite som jag ser något egenvärde i att den kommer från en viss äldre epok. Det viktiga är ju om den är ny för lyssnaren och jag hoppas och tror att mycket på den här listan kommer att vara nytt för många av Throw Me Aways läsare.

Och vad man än tycker om Odd Future kan ni nog hitta till dem själva. Ska jag fylla någon funktion som folkbildare här bör jag snarare skriva om de hiphopartister som varken är radions eller bloggavantgardets favoriter. Dessutom är det de här artisterna som gör det jag definierar som hiphop, den musik jag älskar allra mest!

Roc Marciano – Marcberg (2LP)
CDn och vinyl-EP:n Marcberg kom 2010. I år kom äntligen dubbelvinylen med två extra låtar ut. Den ena av dem var den ikoniska, redan klassiska ”Scarface Ni**a”. Kvar fanns också de andra enorma låtarna, ”Thug’s Prayer”, ”Snow”, ”Panic” och ”Pop”. Men det är i sin helhet, som dubbel-LP, det här albumet skall avnjutas. Pitchfork kallade ”Marcberg” ett klaustrofobiskt, nästintill sociopatiskt mästerverk, och jag kan bara instämma. Du kan ställa den här plattan bredvid vilken hiphopklassiker som helst utan att den behöver skämmas för sig. Men du måste ge den tid. Du måste släppa allt och klättra in i Roc Marcianos speciella, filmiska, poetiska och grovkorniga universum. Du måste våga riskera att aldrig komma ut igen.

Oddisee – Rock Creek Park (LP)
Om ”Marcberg” är mörk, luttrad och episk är ”Rock Creek Park” ljus, naiv och lyrisk. Det är bara en enkel-LP, med fem spår på varje sida och allt från omslag till skivknaster vill gärna fånga känslan av den där bortglömda, genuint vackra gamla soulskivan längst in i backen. Bara en låt innehåller rap, men alla de tio spåren osar av hiphop. Oddisee har velat beskriva parken Rock Creek Park i sin hemstad Washington D.C. med små musikaliska porträtt av platser och stämningar.

Det är parken där han lekte som barn, promenerade hand i hand med sin första kärlek och vandrar i som vuxen i jakt på inspiration. Allt detta gör Oddisee med en imponerande självdisciplin och stränghet i formen; en sort klassicism. Allt onödigt är bortskalat och bara det mest suggestiva får vara kvar. På lyssnarens näthinna flimrar bilder av soliga dagar och bitterljuva minnen förbi i samma takt som samplingar från skivor som tidigare använts av Grand Puba, Black Moon, Brand Nubian med flera glider in och ut ur de till synes anspråkslösa små tonpoemen. Frustande små utbrott av Curtis-soul varvas med basgångar som känns innanför huden och en riktig breaking/boogiestänkare: ”Uptown Cabaret”.

Outdoorsmen – Welcome To The Great Outdoors (EP)
Outdoorsmen är verkligen inte ute och promenerar i parken med Oddisee. Ingenting på den här EP:n är finstämt eller intellektualiserande. Men de skriver heller inte allvarstyngda, arketypiska, filmiska krönikor över den undre världen som Roc Marciano. ”Welcome To The Great Outdoors” är i stället en berusande hyllning till den fantasifulla freestyletraditionen.

Action Bronson, Meyhem Lauren och Shaz Illyork tycks spotta allt som faller dem in, snabbt och med imponerande mikrofonkontroll över utsökta beats. Musiken låter som om artisterna helt enkelt spolat fram till sina favoritpartier på sina gamla kassettband och loopat dem. Fokus ligger på enskilda breaks, snarare än på att slå in dessa i tekniskt avancerade produktionspaket. Rimmen växlar mellan skryt, vardagsbetraktelser, matlagningstips, dödsångest och hyllningar till områden i Queens snabbare än du kan säga ”James Joyce”.

Dessa unga Ralph Lauren-samlande, graffitimålande män måste ha ramlat ner i en kokande gryta av hiphop som barn. Sedan dess är de som kranar som ger dig ett reportage från Queens närhelst du är sugen. Att släppa nålen på första spåret är att omedelbart förflyttas till ett påhittat, extra ruffigt och extra romantiskt gatuhörn i det mångkulturella Flushing och överösas av alla områdets språk, dofter och målningar. Och av lika många till som bara finns i fantasin.

Kaimbr & Kev Brown – The Alexander Green Project (LP)
MC:n Kaimbrs riktiga namn är Alexander Green och på omslaget till den här LP:n har han klivit rakt in i ett sorts destillat av Al Greens 70-talsomslag. Men för mig är detta främst Kev Browns skiva. Han har varit en habil producent som bubblat under ytan i rätt många år nu, men det är först nu han blommat ut till en av de riktigt stora i min bok. Jag kan inte förklara exakt hur han gör de här beatsen rent tekniskt, men jag tror att det handlar mycket om loopar, enkelhet och att inte putsa för mycket på samplingarna.

Däremot kan jag försöka sätta ord på effekterna av detta konsthantverk. Alla låtar samplar Al Green, men det här låter inte som en Al Green-skiva. På något sätt svävar hans ande såklart över projektet, men i en subjektiv, destillerad form. Det är helt enkelt som att lyssna på vad som händer inne i Kev Browns huvud och hjärta när han lyssnar på Al Green. Melodierna flyter ut till sjok eller kondenseras till små glittrande fragment. Kev Brown lyckas visa oss hur det låter när Kev Brown lyssnar på Al Green och tangerar därmed ett existentiellt mysterium. Mig veterligen finns ingen musik i någon genre idag som utforskar dessa territorier på ett liknande sätt.

Pete Rock & Smif N Wessun – Monumental (2LP)
De två producenter som oftast tävlar om hiphoppublikens gunst när det gäller titeln “90-talets bästa producent” (Pete Rock och DJ Premier) har efter den era då de gjorde sig sina namn gått mycket olika vägar. Premier avslutade 90-talet med att uppfinna en sorts gyllene formel för hårdklippt, stammande boom bap som efterapats av hundratals beatmakers och som för många i de yngre generationerna utgör själva definitionen av hiphopsound. Sedan har han spenderat ett drygt decennium med att mjölka denna formel nästan till döds. Några av låtarna är onekligen klassiker, men lyssnar man på dem i en större mängd efter varandra tenderar det att låta lite fantasilöst. Den lekfullhet hans produktioner präglades av under hans verkliga storhetstid 1990-1996 är tyvärr till stor del bortrationaliserad.

Pete Rock däremot har ägnat de senaste 13-14 åren med att regelbundet alienera många av samma betongskallar som lever för Premiers signatursound. Han bytte sampler, han jobbade med 00-talets gatuartister som Jim Jones och Papoose, han envisades med att släppa in soulsångare och sångerskor på en försvarlig del av albumen, han släppte ett par instrumentala skivor och han återkom vart tredje/fjärde år med ett helt nytt sound. Alltid med en grundläggande hiphopkänsla intakt, men med nya ljud, nya sätt att göra beats och en vild flora av nya influenser.

Allt det här var inte lika lyckat såklart. Han har tappat en del fans på vägen. Själv hade jag lite svårt att smälta när han snöade in på AOR och började sampla 10CC och liknande. Men varje skiva har också sin lilla grupp av fans som uppskattar just den, eftersom han ständigt söker nya vägar. I år producerade han en hel dubbel-LP åt de gamla 90-talshjältarna Smif N Wessun. Vid första lyssningen låter albumet som en ganska jämntjock smet. Kanske också vid tredje-fjärde lyssningen. Men sen börjar det hända något, i alla fall om du har vridit upp volym- och basreglagen och gärna lyssnar i hörlurar. En massa små detaljer och nyanser börjar utveckla sig i låtarna tills man är övertygad om att ingen annan än Pete Rock skulle ha kunnat göra det här albumet 2011.

Lyssna till exempel på den vansinnigt medryckande ”Do It”. Vissa har ansett att det är för uppenbart att 2011 ännu en gång sampla Babe Ruths ”The Mexican”. Men såna teoretiska invändningar blåser ut genom fönstret när Hurricane G hoppar in och rider den furiösa beaten. Ackompanjerad av den klassiska samplingen och Pete Rocks attack-scratch spottar hon ur sig läskigt coola fraser om Machine Gun Funk och “No skinny jeans, fatigues and boots!”. Eller lyssna på ”Roses” med sitt enkla, fina budskap och sin egentligen ganska märkligt sammansatta produktion. Jag är övertygad om att det här är ett sånt album som kommer att uppvärderas med åren.

Mer fantastisk hiphop på vinyl 2011

Ray West & A.G. – Pianos In The Projects & The Pianos Companion EP (7″:or)
Ray West bjuder på de mest melankoliska pianon du kan tänka dig och A.G. blottar sitt hjärta.

http://www.youtube.com/watch?v=ul3RKpamxNw

Roc Marciano – The Prophecy (EP)
Inspelningar från 1997 med en Roc som inte riktigt hittat sin stil än men som rappar intrikat och inspirerat över fantastiska beats. ”Drama” kan vara den bästa hiphoplåt som släppts i år. Trummorna är arketypiska, pianoackorden vrålsnygga och orgellicksen kan jag bara beskriva genom att citera inledningen till ”Panic”, en annan låt med Roc, “It’s a spiritual thing…”.

Ghostface Killah – Apollo Kids Sampler (EP)
Äntligen de bästa låtarna från fjolårets CD på skiva!

http://www.youtube.com/watch?v=SBYAPSpqBUU

Nutso, Royal Flush & Mic Geronimo – This Is My Hood (Amazing Maze Remix) (7”)
Originalet är en bra låt, men det är den beroendeframkallande basgången i Maze remix som tar ”This Is My Hood” till hiphophimlen.

Large Professor – Key To The City (12″)
90-talslegenden överraskade alla med snabb hiphop för dansgolvet. Riktig b-girl/b-boy shit, omöjligt att stå stilla till!

Telemachus feat. Roc Marciano – Scarecrows (7”)
Brittiska producenten Chemo/Telemachus skapar nästan lika filmiska beats som Roc själv. Mörkt glittrande hiphop för regniga nätter i storstäder som har varit min väckningssignal på mobiltelefonen i princip hela året. Den instrumentala B-sidan är helt annorlunda, men utsökt idyllisk.

Superstar Quamallah & DeQawn – Talkin’ All That Jazz (10”)
”Guerilla Tactics” är en av årets låtar; hård, politisk och heligt förbannad. Titelspåret är bröligt vackert och ”Manhattan Reflections” är ännu en i årets lite oväntade radda av medryckande, dansanta uptemponummer.

LL Cool J & K-Def – Year Of The Hip Hop (10”)
Inspelad 1994. LL går loss totalt över ESGs klassiska break ”UFO”. Det bästa han gjort efter ”Mama Said…”-albumet från 1990. Länge beryktad och efterlängtad och nu äntligen släppt officiellt!

J. Rawls – The Hip Hop Affect (2LP)

Pharoahe Monch – W.A.R. (2LP)

J-Live – S.P.T.A. (2LP)

Paul Nice & Phil Most Chill – Neva Stop Diggin (7”)

Labtekwon – Ghetto Gospel, Pt. 2 (EP)

Large Professor & Neek The Exotic – Still On The Hustle (2LP)

Tyvärr ej på vinyl

Jean Grae – Cookies Or Comas (Nedladdningsbart ”tape”)

Saigon – The Greatest Story Never Told (CD)

Rasheed Chappell – Future Before Nostalgia (CD)

REKS – 25th Hour (låt)

Action Bronson – Well Done (CD)

Heather B. – Dreamer (låt)

[soundcloud]http://soundcloud.com/su45/heather-b-dreamer[/soundcloud]

El Da Sensei feat. Rah Digga & Tame One – Everyday In The Street (!illmind Remix)

Konserter, Stockholm

REKS, Termanology & Statik Selektah på PEEZ, Nada

EPMD, Strand

Lord Finesse, Gamla Stan

Shyheim, Slakthuset

Action Bronson, Slakthuset

Phife Dawg, Strand

Årets video

Pete Rock & Smif N Wessun feat. Freeway – Roses
Tänkvärd, enkel, rolig, sorglig. Nyskapande och varm video till en av årets bästa låtar.

”All these MC’s wit’ they fancy names and games/I know from the heart that them not mean a thing” P.N.C.

1995: ett mörkt, snöigt hiphop-år klätt i Timberlands och stora hoodies. Mobb Deep, GZA, Showbiz & A.G., Raekwon och Group Home släppte klassiska album som gjorda för att ha i hörlurarna när man traskade genom snö och slask i vinande vindar. Men den kanske blåsigaste vinternattmusiken av alla skapades av Brooklyn-duon Smif N Wessun från hiphopkollektivet Boot Camp Clik och deras gudabenådade producenter Da Beatminerz.

Ännu idag är debutalbumet ”Dah Shinin'” omöjligt att värja sig emot. Djupa basgångar, sällan skådad stöddighet och trummor som ger skrubbsår. Men också blottade strupar, lojalitet, vänskapsband och finstämt melankoliska Roy Ayers-samplingar. Allt sitter som en Yankees-mössa neddragen till ögonbrynen.

Smif N Wessun har sedan dess gjort ytterligare fyra album och det vore bara tramsigt att påstå att något av dem ens kommer i närheten av debutens ikoniska status eller märkliga förmåga att borra sig djupt ner i lyssnarens medvetande. Kanske är det därför de senare skivorna är lite styvmoderligt behandlade och orättvist bortglömda.

Tek och Steele (som ett tag kallade sig Cocoa Brovaz, men nu gått tillbaka till Smif N Wessun) har nämligen alltid några riktigt bra låtar med på sina album. De har egentligen aldrig ”fallit av”. På lördag kväll uppträder de på Etablissemanget på Södra Teatern i Stockholm. Jag laddar med tio av mina personliga Smif N Wessun-favoriter.

1. P.N.C.
Hiphop blir inte bättre än såhär. Inte bara min favoritlåt av Smif N Wessun, utan också en av mina tio favoritlåtar nånsin. Jag ska inte börja förklara allt jag älskar med den här låten, för då blir jag aldrig klar. Allt är perfekt. Lyssna!

http://www.youtube.com/watch?v=mv5UwE7smRQ

2. K.I.M. 2000
Bästa låten på ‘The Album’ från 2007. Magiska ackord och en djupt känd text direkt från hjärtat: ”Takin’ trips ‘round the world just to rap at shows/Kids say Smif N Wessun got classic flows/We scribe timeless diamonds/More than just rhymin’/Each line can be used as tools for survivin’…”

3. Mary J. Blige feat. Smif N Wessun: I Love You (Remix)
Ett av de absolut mest lyckade av 90-talets många samarbeten mellan R&B och Rap. Produktionen glittrar som en skyline, Tek och Steele briljerar på mikrofonen och Mary sjunger så att de hårdaste gun clappaz börjar gråta.

4. Wrekonize (Remix)
“Timbs all seasons/For ass-kicking reasons”. Och så den där Bill Withers-samplingen… Oavsett hur usel min dag varit kan den här låten och videon få mig att le.

 5. Bucktown
Som en signaturmelodi för Smif N Wessun och hela Boot Camp Clik. Saxofonsamplingen är enkel, men helt perfekt och trummorna ger dig hjärnskakning.

6. Reloaded
När albumet ”Reloaded” kom ut 2005 tog det mig ett par timmar bara att komma förbi sida A. Jag tror att jag tog om titelspåret, som inleder sidan, sju-åtta gånger. Hela låten andas: “De är tillbaka!”

7. Pete Rock & Smif N Wessun: Monumental
Världens bästa Pete Rock har producerat albumet ”Monumental” som släpptes tidigare i år. Titelspåret förenar tradition och framåtblickande på ett subtilt, men mycket uppfriskande sätt.

8. Stand Strong
Stå stark är precis vad du kommer att göra med den här klassiska låten i ryggen!

http://www.youtube.com/watch?v=gbpDm7k8Ois

9. Bucktown USA
Denna anthem ligger på andra albumet, ”The Rude Awakening”, som Tek och Steele släppte 1998 under namnet Cocoa Brovaz. En perfekt låt att ha i hörlurarna på tunnelbanan. Men du kommer inte att kunna låta bli att nicka med i takten!

10. P.N.C. 4 Life
Låt dig inte luras av titeln. Det här är inte en dussinlåt från något mixtape, utan en av Smif N Wessuns vackraste skapelser. ”This dat goose bump music, right here…”.

Nu i dagarna släpptes en tiotums-EP med några låtar som han har gjort tillsammans med MC:n DeQawn från Bronx och västkustproducenten Izznyce. EP:n heter ”Talkin’ All That Jazz” och har några utsökta spår. Trion lyckas göra hiphop som är varm och jazzig utan att försvinna in i den sedvanliga ”jazz-rap”-dimman av oförarglig konformism och diffus bakgrundsmusik. Quamallah är för övrigt son till Blue Note-giganten Big John Patton.

Men den allra bästa låten på EP:n,”Guerilla Tactics”, är inte jazzig alls. Trummorna smattrar hårt över en sampling som höjer pulsen rejält. Quamallah lägger den andra versen med mjuk röst och luttrade ord, men det är DeQawns inledande vers som står ut mest på årets hittills bästa låt. Med sorg, ilska och total närvaro i rösten räknar han upp missförhållandena i amerikanska ghetton.

Men han är också medveten om att detta inte är något originellt och avbryter sig själv ett par gånger genom att ge röst åt tänkta publikreaktioner som ”…yada yada, blah blah, another sad story…” och ”…yeah, yeah I know. Just another ghetto tale…”.

Därefter problematiserar han ghettoskildringarnas funktion genom att konstatera att ”Yeah, they quick to paint a picture from rags to riches/While the rest is in the slums dyin’ by the millions” och ”Yeah, they quick to Hollywood, shit, and make it sell/While the rest is in the jail cells, never seein’ bail”.

Ghettosagorna inom hiphop, som med åren övergått alltmer i Disneyfierade pastischer plockas ned på jorden igen. DeQawn är heller inte rädd för att dra dessa frågor till sin politiska spets med formuleringar som ”If I’m extreme, then you made me this way” och ” Let me tell you why my passion is freedom or death/Why my niece is asthmatic and wheezin’ for breath…”

När versen avslutas med stridsropet ”So instead I organize here in the jungle/A revolutionary guerilla, militant animal!” har jag både gåshud och näven uppsträckt i luften. Så påtagligt entusiasmerande och medvetet politisk sprängkraft har jag inte hört på en hiphopskiva sedan Dead Prez debut.

Trummorna brakar sedan vidare rätt in i en triumferande refräng där Quamallah och DeQawn representerar sina boroughs (Bronx och Brooklyn) och utropar ”Allahu Akbar!”. Refrängen är dessutom kryddad med vokalsamplingar från ”Warning” med The Notorious B.I.G. Generellt börjar väl Biggie-samplingar i refränger kännas ganska gjort vid det här laget. Men jag undrar om det någonsin gjorts så snyggt? Produktionen är så hård och energisk och stämningen så tät och vibrerande att Biggies röst passar som hand i handske.

De vapen som i Biggies original var redskap i ett knarkkrig blir i den här uppskruvade militanta kontexten en revolutionsarsenal som för tankarna till De Svarta Pantrarna. ”What you think all the guns is for?”

Stel i kroppen stiger en åldrad Nile Rodgers in på scenen med sitt band, den nuvarande CHIC Organization. Äntligen bryter spontant jubel och applåder ut fläckvis i publiken. Dock inte bland männen runt mig, som står med armarna i kors. Det är underbart att se Rodgers på benen efter sjukdomen och bandet sätter allt tight från första tonen.

Någonstans mellan öppningslåten ”Everybody Dance” och andra låten, ”Dance, Dance, Dance (Yowsah, Yowsah, Yowsah)” tappar jag kontakten med omvärlden och sugs in i ett glittrande diskotek. När den första långsamma låten, ”Sukiyaki”, som bandet gör som en hyllning till Bernard Edwards, börjar ser jag mig omkring. Något har hänt. Alla ler och klappar händerna. Till och med King Crimson-männen har börjat röra sig lite lätt till musiken. Någon skrattar.

Efter ett pärlband av CHIC-hits och ett rykande medley av låtar som CHIC-organisationen bidragit till andra artisters karriärer med är euforin närmast total. Jag vet inte hur det är längst bak, men framme där jag står är det gott om medelålders män och kvinnor som återupplever ungdomen till ”Let’s Dance”, ”Upside Down”, ”I’m Coming Out” och ”Like A Virgin”. Ett par av dem spiller öl på mig, men det gör inget, för det är så vackert alltihop.

Efter det lite för korta giget hör jag åter en gubbe utbrista ”Jag trodde det skulle va’ nå’ jävla disco!” Hans kamrat svarar: ”Det var ju det. Det var nå’ JÄVLA disco!” Båda skrattar och kramar om varandra.