/

De senaste åren har Chicagos rapscen uppmärksammats mer än på länge, framför allt på grund av den egna supertrapiga subgenren »drill music«. Med Chief Keef som självklart stjärnskott, och mycket tack vare mixtapes och streetvideor, har drill blivit en av de stora nya raptrenderna.

Skivbolagen kastade sig över Chief Keef och passade samtidigt på att signa flera av hans jämnåriga rapkollegor. Producenten Young Chop, som är en av de som ligger bakom drillsoundet, är nu en av de mest eftertraktade unga producenterna.

Utmärkande för drill-scenen är att många rappare är väldigt unga (majoriteten är under 25 år) och många är tonåringar. Även om artister som Sasha Go Hard och Katie Got Bandz fått en del hajp, så har ännu ingen av scenens många kvinnliga rappare slagit igenom stort eller skrivit kontrakt med majorbolag.

Kanske blir Tink den första. Med sin blandning av hård drill-rap och melodisk r&b sticker hon ut i Chicago-mängden. Den senaste tiden har hon nått en ännu större publik med gästspel som fått hipsters att sätta sin PBR i halsen av förtjusning.

Jag mailade några frågor till Tink, och fick tillbaka svaren skrivna med caps lock nere.

Berätta lite om dig själv, vad behöver Sverige veta om Tink?
– JAG ÄR EN 17-ÅRIG KVINNLIG RAPPARE FRÅN CHICAGO. JAG BÅDE RAPPAR OCH SJUNGER. JUST NU HAR JAG TRE FETA MIXTAPES UTE, MITT SENASTE HETER BLUNTS & BALLADS OCH ÄR HOSTAT AV DJ REESE OCH DJ VICTORIOUZ! FÖRUTOM MUSIK SÅ ÄR JAG VÄLDIGT INNE PÅ MODE, JAG TROR DET MÄRKS OM MAN KOLLAR PÅ MINA VIDEOR. JAG GILLAR ATT VARA ANNORLUNDA OCH STICKA UT FRÅN MÄNGDEN.

Hur började du göra musik?
– JAG BÖRJADE MED MUSIK RÄTT TIDIGT, SJÖNG I KYRKAN NÄR JAG VAR LITEN OCH SÅ. MIN MAMMA SJUNGER OCKSÅ, SÅ JAG HAR VERKLIGEN VUXIT UPP MED MUSIK. JAG BÖRJADE RAPPA SOM FRESHMAN I HIGH SCHOOL. DET BÖRJADE SOM ETT SKÄMT FAKTISKT, JAG SPELADE IN EN FREESTYLE ÖVER ETT CLIPSE-BEAT OCH LA UPP PÅ FACEBOOK. FOLK BLEV HELT GALNA, ALLA ÄLSKADE DET. SÅ EFTER DET HAR JAG BARA FORTSATT!

Du är väldigt mångsidig, du rör dig lätt från drill-rap till finstämda r&b-jams. Vad betyder mångsidighet för dig? Finns det fler genrer du skulle vilja ge dig in på?
– MÅNGSIDIGHET BETYDER ALLT FÖR MIG! SOM JAG SA, ATT VARA ANNORLUNDA OCH INTE BARA MEDELMÅTTIG ELLER NORMAL SOM ALLA ANDRA ÄR NÅGOT COOLT FÖR MIG. JAG VILL INTE BEGRÄNSA MIG, NÄR JAG ÄR I STUDION SÅ GILLAR JAG ATT BARA VIBEA OCH SKRIVA EXAKT VAD JAG KÄNNER I JUST DEN STUNDEN, OAVSETT OM DET ÄR TRILL, MJUKT, HARDCORE, SEXIGT, WHATEVER.

– JAG TYCKER ATT MIN MÅNGSIDIGHET VERKLIGEN SKILJER MIG FRÅN ANDRA ARTISTER, DET ÄR INTE MÅNGA DÄRUTE NU SOM KAN BÅDE RAPPA OCH SJUNGA OCH NÅ OLIKA PUBLIKER, DU VET. JAG SKULLE VERKLIGEN VILJA TESTA FLER GENRER, TYP GÖRA EN TECHNO-POP-LÅT NÅGON GÅNG, HAHA!

Chicagos rapscen har verkligen fått mycket shine den senaste tiden, inte minst tack vare Chief Keef. Känner du att du är en del av den scenen?
– CHICAGOSCENEN ÄR VERKLIGEN PÅ GÅNG! JAG ÄR EXTREMT STOLT ÖVER MIN STAD. JAG KÄNNER ABSOLUT ATT JAG ÄR EN DEL AV SCENEN, INTE MINST EFTERSOM MIN GENOMBROTTSLÅT VAR EN CHIEF KEEF-REMIX (»3HUNNA«). MÅNGA AV MINA EGNA LÅTAR HAR OCKSÅ DET DÄR SMUTSIGA DRILL-SOUNDET.

– JAG HAR FÅTT SÅ MYCKET KÄRLEK FRÅN MIN STAD, FRÅN RADIOSTATIONER, HIGH SCHOOLS, KLUBBAR, BLOGGAR. DET ÄR SVÅRARE ATT FÅ UPPMÄRKSAMHET SOM TJEJ, MEN CHICAGO HAR VERKLIGEN TAGIT EMOT MIG SOM EN DEL AV SCENEN. SHOUT OUT CHICAGO!

Det kommer många kvinnliga rappare från Chicago just nu, åtminstone jämfört med många andra lokala scener. Vad tror du det beror på? Finns det en gemenskap bland Chicagos kvinnliga rappare?
– JAG TROR ATT KEEFS FRAMGÅNG MOTIVERADE ALLA, INTE BARA KILLAR, UTAN TJEJER OCKSÅ. SÅ ÄVEN TJEJERNA HAR STEPPAT UPP LITE, OCH FOLK LÄGGER MÄRKE TILL DET! DET ÄR INTE SÅ JÄTTEMYCKET UNITY BLAND DE KVINNLIGA RAPPARNA HÄR, MEN VI GER ALLTID CRED TILL DEM SOM FÖRTJÄNAR DET.

– ALLA I CHICAGO ÄR SÅ FOKUSERADE NU, ALLA ÄR HUNGRIGA. VI HAR LIKSOM UTVECKLAT EN SORTS GO GET IT-MENTALITET. I ETT SÅDANT KLIMAT HAR MAN SOM TJEJ INTE TID ATT SITTA OCH VÄNTA PÅ ATT NÅTT MANLIGT CREW SKA PLOCKA UPP EN, ELLER PÅ ATT MAN SKA FÅ EN CO-SIGN, UTAN ALLA BARA JOBBAR PÅ!

Du går fortfarande i High School. Är musik det du vill hålla på med i framtiden, eller har du andra grejer du vill satsa på?
– MUSIK ÄR DEFINITIVT VAD JAG VILL HÅLLA PÅ MED, DET ÄR VAD JAG ÄLSKAR! MEN… OM JAG INTE VAR I STUDION OCH HÖLL PÅ MED MUSIK SKULLE JAG FÖRSÖKA SATSA PÅ ATT BLI KLÄDDESIGNER.

Du släppte tre mixtapes under 2012. Hur motiverar du dig själv till att vara så produktiv?
– MIN FAMILJ MOTIVERAR MIG ATT VARA PRODUKTIV OCH ATT JOBBA HÅRT. VARJE KVÄLL TÄNKER JAG PÅ HUR DET SKULLE VARA ATT KUNNA KÖPA ETT DRÖMHUS TILL MIN MAMMA, DET MOTIVERAR MIG. JAG JOBBAR PÅ ATT SLÄPPA ETT MIXTAPE MED BARA R&B, BARA MASSA SLOW JAMS! MÅNGA AV MINA FANS HAR ÖNSKAT ETT SÅDANT MIXTAPE, SÅ JAG JOBBAR PÅ DET. DET KOMMER BLI FANTASTISKT OCH VARA PÅ EN HELT NY NIVÅ!

Vilka artister inspireras du av?
– DET FINNS SÅ MÅNGA! SWV, LAURYN HILL, MEEK MILL, LIL WAYNE, FRANK OCEAN, NICKI MINAJ, TLC, BEYONCE, LISTAN KAN GÖRAS LÅNG! JAG LYSSNADE PÅ MASSOR AV OLIKA MUSIK NÄR JAG VÄXTE UPP, MEN JAG ÄLSKADE VERKLIGEN TJEJGRUPPERNA FRÅN 90-TALET… SWV VAR MINA FAVORITER!

Finns det någon artist du verkligen drömmer om att samarbeta med?
– LIL WAYNE! HUR FETT HADE INTE DET BLIVIT? BARS BARS BARS! OCH VIDEON HADE VARIT HELT GALEN!

Är det något mer du vill säga till den svenska publiken?
– JAG SKULLE ASGÄRNA KOMMA OCH SPELA I SVERIGE! TACK TILL ALLA SOM STÖTTAR TINK G! FÖLJ MIG PÅ TWITTER.

Tink har tre mixtapes ute. Det första, Winter’s Diary, domineras av härliga r&b-ballader, och där hörs tydligt hur hon influeras av 90-talets tjejgrupper. Det är melodiskt om än lite oslipat.

Tink följde upp Winter’s Diary med Alter Ego, ett tape som släpptes ungefär samtidigt som hon och hela Chicago-scenen började få mer uppmärksamhet. Alter Ego innehåller mycket mer rap än Winter’s Diary, och med det visade Tink verkligen hur mångsidig hon är. Senaste mixtapet Blunts & Ballads är en best of both worlds – stenhård rap varvas med fin r&b som låter väldigt fräsch och modern.

Sanna Bergs fem Tink-favoriter

Kelly – tjejen som alltid varit ett halvt steg bakom Beyoncé, och vars andra soloalbum Ms. Kelly från 2007 totalfloppade gång på gång trots alla re-releaser och uppdaterade versioner. Det var liksom Kellys tur att stå i rampljuset. Att hon gjorde storslagen comeback med ett klassiskt r&b-sound värmde verkligen mitt hjärta. Efter att dansmusiken våldfört sig på min favoritgenre i flera år hade jag nästan börjat ge upp hoppet för r&b:n.

En återhämtning verkar vara på gång. Kelly har hållit r&b-fanan högt, och Brandys senaste album satte också en ny standard för hur ett kvalitativt r&b-släpp ska låta på 2010-talet.

Nu är Kelly Rowland tillbaka med Talk A Good Game, sitt fjärde soloalbum, och förväntningarna har varit enorma. Första singeln »Ice« feat. Lil’ Wayne släpptes 2012 och var visserligen en bra låt, men lät som en blek kopia av Here I Ams största hit »Motivation« (även den gästades av Lil Wayne).

Efter »Ice« blev jag orolig, skulle Kelly klara att göra något nytt och fräscht, eller skulle hon bara försöka kopiera konceptet från Here I Am rakt av? När Talk A Good Game nu släpps är inte ens »Ice« med på skivan.

Kelly har med Talk A Good Game fortsatt på den grund som lades med Here I Am. Det är en sorts grown woman-r&b som fortfarande känns fräsch och modern, till skillnad från mycket av den lite nostalgiska r&b som produceras av artister som passerat 30 år. Kelly reppar verkligen för den vuxna kvinnan.

Med »Motivation« visade hon att det går att göra r&b om sex som varken känns slätstruken, porrig, klyschig eller pryd. »Ice« fortsatte på samma spår, och Talk A Good Games första singel »Kisses Down Low« är också en göttig sexlåt från en 30-plus kvinna.

Med Talk A Good Games andra singel »Dirty Laundry« golvade Kelly hela musikvärlden, genom att tala ut om en period i sitt liv och sin karriär då allt verkligen var skit. Hon berättar om ett förhållande där hon blev misshandlad, samtidigt som hon jämför sig med Beyoncés enorma framgångar.

»Kinda lucky, I was in her shadow
Phone call from my sister, ’what’s the matter?’
She said, ’Oh no, baby – you gotta leave!’
I’m on the kitchen floor – he took the keys
I was mad at everybody, I mean everybody
Yeah, her, her, her, her everybody«

»Dirty Laundry« är en av de starkaste r&b-låtar jag har hört. Att en etablerad artist öppnar sig på det sättet om något som omvärlden inte haft en aning om tillhör inte vanligheterna. Att Kelly berättar sin historia är enormt och betyder oerhört mycket för kvinnor som utsatts för våld av män.

Att inte längre tiga, att berätta om det svåra i att lämna, det sjuka i att man stannar, den djupt störda lojaliteten och den psykiska misshandeln. Jag har också varit där, och det kanske låter sjukt, men varje gång någon av mina kvinnliga förebilder berättar sin historia, en historia jag kan relatera till, så känner jag mig starkare. Skammen lättar och jag känner mig mindre ensam.

På Talk A Good Game följs »Dirty Laundry« av »You Changed« där Kelly gästas av sina systrar från Destiny’s Child, Beyoncé och Michelle. Låten handlar om att vara färdig med en värdelös snubbe, gå vidare och vara nöjd med att inte sörja mer. Den får mig att längta efter en DC-reunion mer än något annat.

Det är mycket separationer på Talk A Good Game. Ibland är de olyckliga, ibland arga, ibland vemodiga. Få ämnen gör sig så bra som separationer när det handlar om kvinnlig r&b. För min del är det verkligen en av de största behållningarna med r&b-genren – att höra starka kvinnoröster sätta ner foten gällande struliga killar.

Kelly gör det väldigt bra, men det känns inte som att hon alltid… jag vet inte… bottnar i sina texter. Ibland glänser det till. Men den där råa genuina känslan som exempelvis Mary J. Blige, K. Michelle eller Keyshia Cole gjort till en konst att iscensätta infinner sig inte riktigt.

Talk A Good Game doftar lite 80-tal, som på »Red Wine« och »I Remember«. Den något hetsiga introlåten »Freak«, där Kelly halvt rappar, får mig att tänka på Madonnas tidiga 90-tal. Även om influenserna kommer från lite varstans, både tidsmässigt och genremässigt, så har Talk A Good Game en klarröd r&b-tråd som löper genom hela skivan.

Soundet är bitvis lite förutsägbart – det är fräsch och uppdaterad 10-tals-r&b. Tyvärr har ganska få låtar verklig hitpotential. Talk A Good Game är snarare ett helgjutet och sammanhållet ALBUM än en samling hits. I jämförelse med Here I Am så finns inte lika många spår som jag fastnar för. Det är verkligen verkligen bra men jag saknar det där lilla extra, den där »ouuff«-faktorn.

Några spår sticker ut, som »Sky Walker« där The-Dream både gästar och står för produktionen. Den snabba och melodiska refrängen får mig faktiskt att utbrista i ett »ouuff«. Men när låten är slut vill jag hellre lyssna på gamla r&b-hits från 00-talets början än att fortsätta med Talk A Good Game.

Oavsett avsaknad av »ouuff«-faktor så har Kelly gjort ett helgjutet och modernt r&b-album. Hennes vuxna sound känns så självklart, långt ifrån tantighet eller spelad ungdom. Det är grown woman-perfektion rakt igenom.

Det är fantastiskt att se Kelly utvecklas, att få lära känna henne lite mer, se henne växa som artist. Kelly har gett mig ett soundtrack till sommaren 2013 och återigen bevisat att hon förtjänar en status som r&b royalty.

Kelly’s back!

Att gå på rapkonsert känns nästan alltid som upplagt för överraskningar, tyvärr allt för ofta negativa sådana.

Inför Killer Mikes konsert på Nalen i Stockholm hade jag ganska höga förväntningar. Internet hade talat om för mig att han kvällen innan i princip hade dödat Nefertiti i Göteborg. När jag kliver in på Nalen sänks mina förväntningar omedelbart. I den lite för upplysta lokalen står ett tjugotal personer och hänger med varsin öl. Ingen verkar ha särskilt kul.

Förbandet Som Fan gör sitt bästa för att lyfta nivån, men det känns fortfarande ganska deppigt. Jag hinner tänka både en och två och tre gånger att den svenska publikens rappreferenser på många sätt är ett skämt. Vart fan är alla liksom?

Deppigheten blåser dock fort bort när Killer Mike väl kliver på scenen. Hans röst är hes och raspig, och farligt nära bristningsgränsen. Stundtals känns det nästan overkligt att han överhuvudtaget lyckas få fram några ljud, att han dessutom lyckas rappa och vråla med en enorm kraft framstår som ett smärre under.

Gamla hits varvas med låtar från Killer Mikes senaste projekt R.A.P. Music, ett album helt producerat av Brooklynbaserade producenten El-P. För egen del blir jag gladast av hitsen, jag gungar glatt till »The Whole World«, kastar lite armbågar under »Never Scared« och skanderar med i »Kryptonite«.

En av konsertens höjdpunkter är »Reagan«, där Killer Mike bygger vidare på en av låtens sista rader, »Who the fuck is that staring in my window«, genom att spela början av Goodie Mobs »Cell Therapy«, som raden hänvisar till. För egen del föredrar jag nog den renodlade Atlantaversionen av Killer Mike, framför det han gjort tillsammans med El-P. Men under konserten balanseras dessa två musikaliska sidor och bildar en fantastisk helhet.

Framför allt vinner Killer Mike på att han helt enkelt verka vara en så jävla go kille. Han är glad, har en fantastisk närvaro, pratar med publiken på ett sätt som känns respektfullt och genuint. Han propsar sin fru som också finns med på scenen, trots att hon är lite blyg och inte vill kliva fram när hela publiken på Mikes inrådan ropar hej till henne.

Trots att Nalen inte ens är halvfullt ger Killer Mike en hejdundrande show. Han håller små politiska tal som är långt ifrån den klyschighet som kan finnas i politisk rap. När han lägger en liten freestyle om att han ska ringa sin morsa och säga »I ain’t coming home, cause I got Stockholm Syndrome« jublar publiken. Han berättar även om hur han växte upp med en kristen och en muslimsk förälder, men fann sin religion i hiphopen. Det kan låta typiskt, men där och då blir jag nästan tårögd och tänker på hur jag själv hittade något slags hem i hiphopen. Den där känslan av att liksom äntligen ha kommit rätt som är så svår att beskriva för någon som inte upplevt den.

Killer Mike kliver av scenen med ett gigantiskt leende, jag är svinnöjd och när jag och mitt sällskap är på väg hem upprepar vi »FAN va bra det var!« till varandra om och om igen. Men jag hade helt klart föredragit att få uppleva Killer Mike på en packad klubbspelning framför ett halvfullt Nalen.

Kanske hade känslan blivit bättre med en större publik. På väg från konserten börjar också våra glada »FAN va bra det var!« varvas med smått uppgivna »varför var det inte fler där?«

Var fan var alla liksom?

2012. Vilket jävla år alltså.

Är det något som präglat 2012 är det helt klart Chicago. Numera 17-årige Chief Keef blev en internetsensation med sin högkoncentrerade trap rap producerad av Young Chop och DJ Kenn, och Keefs egen historia av våld och fattigdom bidrog till att skapa myten runt honom.

Killen som i början av året satt under husarrest för diverse olagligheter har precis släppt sitt debutalbum Finally Rich på storbolag, och även om drill-soundet från Chicago inte låter riktigt lika chockartat fräscht och nytt som det gjorde i mars, så är det ett bra och sammanhållet debutalbum.

Jag kan lika gärna säga det redan nu: Jag må hata årsbästalistor men 2012 råder det inga tvivel om vilken som är årets bästa låt: Chief Keefs »I Don’t Like feat. Lil Reese«.

Hajpen kring ung rap från Chicago bidrog också till att stadens äldre garde fick en chans att skina. King Louie, numera titulerad King L, har kämpat på i mixtapesvängen ett par år, men 2012 fick han inte bara en shout out av Kanye West på den fruktansvärda remixen av »I Don’t Like« – han lyckades också hooka ett majorkontrakt och släppa fantastiska mixtapet Drilluminati.

(King Ls debutalbum kommer nästa år, och det ser jag fram emot!)

Men det kanske viktigaste med Chicago-vågen är den uppsjö av extremt duktiga unga kvinnliga rappare som har fått ta del av den uppmärksamhet som riktats mot deras hemstad.

Listan är lång; Sasha Go Hard, Katie Got Bandz, Chin Chilla Meek, Dreezy, Tink, Shady, Jamo Gerri’e, LStreetz, Ashlee Bankz, Pretty N Pink, TrapGurl Rea, Chloe, Chella H och inte minst Shawnna har alla under det gångna året levererat riktigt tung rap, och visat att det finns plats för mer än en kvinnlig rappare åt gången.

Många av Chicago-tjejerna har också gjort en vana av att samarbeta mycket med andra tjejer, något som bryter av mot det traditionella systemet med att varje rap crew har en first lady.

En annan tjej som inte gillar first lady-systemet är Nyemiah Supreme från New York. På sin remix av »I Don’t Like« rappar hon till exempel:

»Why is it in this game every rap crew got one chick
Surrounded by like six or seven rap dicks?
Sign a bunch of niggas rappin bout the same shit
But don’t add another chick cuz it’s gon be conflict«

En bättre sammanfattning av och diss mot first lady-systemetet har jag aldrig hört. Trots kritiken lever first lady-systemet kvar, varje bolag ska ha sin tjej-rappare och alla kvinnliga rappare tvingas att svara på frågan om vad de tycker om Nicki Minaj.

Årets bästa mixtape kom från New Orleans-rapparen 3D Na’Tee, som också hon tog upp the hardships med att vara en kvinnlig rappare. Na’Tee är trött på att bli jämförd med Nicki, att inte få sin egen plats och att bara behöva konkurrera med andra tjejer.

Na’Tee fick mig att börja gråta med sin ärlighet, öppenhet och kamp. Sedan fick min recension av hennes mixtape i googleöversättning nästan Na’Tee att börja gråta. Det är bland det finaste som hänt mig i år.

En annan rappare och idol som jag nästan fick att börja gråta 2012 är Kelow. När jag intervjuade henne tittade hon mig djupt i ögonen och tackade för allt jag gjort för henne. Då tårades mina ögon och så kramades vi.

2012. Året då jag fick två av mina idoler att nästan börja gråta. Ändå ett jävla bra år.

Mycket gråt blev det även till Faith Evans reality-serie R&B Divas – särskilt till den ständigt kämpande och höggravida Keke Wyatt som kämpade på med sina svartsjukeproblem. R&B-musiken, som länge har befunnit sig i en dansmusikkris, har rest sig lite under 2012.

R&B-divorna ojade sig alla över hur svårt det är att sälja skivor och bli spelade på radion om man gör klassisk R&B. Men ett av årets bästa album, Brandys Two Eleven, ger hopp inför 2013. Brandy gav oss klassisk R&B som inte lät tillbakablickande utan snarare modern som fan – men med en stark och stabil kärna av äkta klassisk högkvalitativ jävla R&B-musik. Tack Brandy!

R&B-musikens kamp märktes även i den allt starkare retrotrenden. 90-talet är tillbaka. Jag klagar inte (även om jag egentligen hatar retro) och många har gjort det bra.

Kirby Maurier släppte ett helt 90-tals-mixtape, So So Def-signade sångerskan Dondria och Last Kings-signade rapparen Honey Cocaine släppte mixtapes med remixar av klassiska 90-talslåtar. Retrotrenden märktes även hos producenten SpaceGhostPurrps crew Raider Klan, där släpig rap över upphackade g-funkslingor snarare stinker än doftar 90-tal.

På hemmfronten var det få som vann våra hjärtan som Lilla Namo. Efter en rad ganska hemliga gästspel hos andra rappare släppte hon sin debutsingel »Haffa Guzz«, som för alltid kommer att få mig att minnas sommaren 2012. Namos blandning av allvar och lekfullhet verkar gå hem hos de flesta.

Hiphop-tidningen XXL Magazine hade tidigare i år Waka Flocka på omslaget med texten »From the hood to hipster – everybody loves Waka«. Samma beskrivning gäller för Lilla Namo. Everybody loves Namo. 2013 kommer hennes EP.

2012 blev även året då dokusåporna stärkte sin roll ännu mer. Årets mest minnesvärda, och mest skandalösa, såpa var helt klart Love & Hip Hop Atlanta, där två av mina favoriter Rasheeda och K. Michelle medverkade. Rasheeda fick visa hur livet som independent-artist med eget bolag och med sin make som manager tär på privatlivet. K. Michelle å sin sida pratade om hur hon kämpar för att nå ut med sin musik i en bransch där många verkar tro att hon är helt galen.

»Yeah I might be crazy, but I’m talented as fuck« sjöng hon på mixtapet 0 Fucks Given, och troligen har hennes medverkan i Love & Hip Hop Atlanta hjälpt henne. Hon har skrivit ett nytt majorkontrakt (sitt tredje), så kanske kommer den där debutplattan 2013, men vid det här laget har jag nästan slutat hoppas.

En annan fantastisk kvinna som äntligen skrev majorkontrakt är Angel Haze. Hennes musikaliska insatser under 2012 kan symboliseras av hennes »Cleaning Out My Closet«-remix från mixtapet Classick där hon berättade om hur hon som barn utsattes för sexuella övergrepp av en släkting.

Det är bland det starkaste och mest drabbande jag hört i en raplåt, någonsin. Jag hoppas verkligen att Haze kommer få möjlighet att fortsätta vara sig själv, trots majorkontraktet, och trots att hon förmodligen är en sådan rappare som skivbolag inte vet hur de ska marknadsföra.

Skit i 2012 nu. Snart börjar 2013, året då en rad efterlängtade skivor släpps, nya dokusåpor kommer bjuda på nytt drama (till exempel kommer rapparen Lore’l – som jag ÄLSKAR – vara med i tredje säsongen av Love & Hip Hop New York), Chief Keef kommer fortsätta att existera (det räcker för mig) och Lil Wayne kommer till Globen (med 2CHAAAIIIIINZ som förband).

Jag hoppas att 2013 ger oss en pånyttfödd R&B utan för mycket dansmusik och jag hoppas att 2013 är året då vi äntligen får se lite tjejer i toppen av svensk hiphop. Gott nytt år, vi hörs 2013.

PS. RIP Natina Reed.

Ibland blir det helt utflippat, men ändå väldigt underhållande. Som när den avdankade Bad Boy-producenten Stevie J går i parterapi med sin baby mama och sin älskarinna SAMTIDIGT i Love & Hip-Hop Atlanta. Jim Jones och hans fästmö Chrissy har numera en egen reality-serie efter sin medverkan i två säsonger av Love & Hip-Hop New York, där också den mer eller mindre misslyckade r&b-sångerskan Olivia är med, tillsammans med Fabolous till och från-flickvän och baby mama Emily och Juelz Santanas flickvän Kimbella.

Andra som provat på reality-TV är Monica (Monica: Still Standing), Toni Braxton med familj (Braxton Family Values) och Brandy och hennes brorsa Ray-J (Brandy & Ray-J: A Family Business). Ray J hade även egna reality-serien For the love of Ray J – ett dejtingprogram där han i två säsonger försökte hitta en »ride or die chick«. Det gick sådär. Även Chilli från TLC försökte hitta kärleken i sin dejtingserie What Chilli Wants. Oklart om det resulterade i något stabilt förhållande.

Tillsammans med TLC-kollegan T-Boz letade Chilli även efter en tjej som skulle få gästa på en singel med de två i såpan R U The Girl? som sändes 2005. Keyshia Cole var tidig med att ha en reality-serie. Hennes The Way It Is gick i tre säsonger mellan 2006 och 2008 och för några dagar sedan hade Keyshias nya dokusåpa Keyshia & Daniel: Family First premiär. Den handlar om Keyshia och hennes make Daniel Gibson, basketspelare i Cleveland Cavaliers, och är lite mer lågintensiv än många andra drama-späckade såpor.

Jag ska inte ens försöka ljuga. Jag älskar reality-TV. Man skulle kunna kalla det en guilty pleasure, men helt ärligt så skäms jag inte särskilt mycket för det. I många reality-serier är det enda verklighetsinslaget att deltagarna »spelar sig själva«. Det är drama, det är hetsigt, det är underhållande för stunden, men trots att jag har sett ganska mycket reality-TV så har det mesta ändå lämnat mig oberörd. Tills jag såg R&B Divas.

Serien gick i åtta avsnitt på den obskyra tv-kanalen TV One och finns fortfarande att streama på kanalens hemsida. Okej. Om du planerar att se serien och vill slippa spoilers SLUT LÄS NU.

I R&B Divas samlar Faith Evans en skara r&b-kvinnor för att spela in ett välgörenhetsalbum. Något hon fått inspiration till efter Whitney Houstons bortgång. Deltagarna är, förutom Faith, följande:

* Monifah: Upptäcktes av producenten Heavy D och släppte tre hyfsat framgångsrika album mellan 1996 och 2000. Hon är mest känd för låten »Touch it« från 1998, men hennes bästa låt är enligt mig »I Miss You (Come Back Home)«.

Efter tredje albumet Home har Monifah haft det tufft, kämpat med drogberoende och haft stora problem i relationen till sin dotter. Sedan några år är hon ren och i R&B Divas kommer hon ut som lesbisk. Vi får träffa Monifahs flickvän Terez, och följa hur paret planerar sin gemensamma framtid tillsammans. Medverkar gör även Monifahs tonårsdotter, en born again Christian som inte accepterar att hennes mamma lever med en kvinna. Mhm. Some real shit alltså.

* Nicci Gilbert: Frontfigur i 90-talsgruppen Brownstone som hade ett par stora hits. Nicci spelade in ett soloalbum i början av 00-talet, som aldrig släpptes och hon jobbar nu med att lansera en klädlinje. Har precis som Monifah en dotter i tonåren.

Nicci är den av divorna som verkar vara minst sugen på hela projektet. Hon pratar mycket om hur hon inte har den glöd som krävs för att göra bra musik, och vill mest köra åt de andra.

* Syleena Johnson: Är kanske mest känd för sin medverkan på Kanye Wests låt »All Falls Down«. Hon har släppt sju soloalbum och jobbat med namn som R. Kelly, Busta Rhymes och Fabolous. Har genom hela sin karriär gjort ärlig och öppen musik om vad hon har gått igenom i livet, med ett starkt fokus på kvinnors livserfarenheter.

Hon är en av mina absoluta favoritartister och har en verkligt unik röst. Sedan några år tillbaka ligger hon på ett mindre bolag och har genomgått någon sorts personlig konkurs. Syleena är gift med Kiwane Garris, en före detta basketspelare som hon har två små barn med. Fram till 2010 spelade Kiwane i Italien och Syleena tog hand om barnen, samtidigt som hon försökte sköta sin egen karriär som indieartist.

* Sist men definitivt inte minst, Keke Wyatt. Hon blev lite småkänd runt år 2000 när hon gästade ett gäng Avant-låtar. Släppte sitt debutalbum Soul Sista 2001. Efter debuten följde flera olika skivkontrakt och kasserade album, samtidigt som Keke gick igenom en svår tid personligen. Redan som 18-åring hade Keke gift sig med sin manager, som under många år misshandlade henne. Keke ska vid ett tillfälle ha knivskurit sin före detta man eftersom hon fruktade för sitt liv. Hon skiljde sig 2009 och gifte om sig med prästen Michael 2010. När R&B Divas börjar är Keke gravid med sitt sjätte barn, som föds i avsnitt tre.

Genom serien kämpar Keke med ärren från gamla relationer. Hon är extremt svartsjuk och kan inte gå någonstans utan att Michael följer med henne. Hon kämpar även med ett dåligt självförtroende, samtidigt som hon tar hand om sina sex barn och försöker anpassa sig till hur hennes röst förändrats av allt barnafödande.

Ni fattar. Vi snackar om fem galet starka kvinnor som tillsammans gått igenom oerhört mycket.

Det fina med R&B Divas är den sammanhållning som uppstår mellan kvinnorna. De stöttar varandra, pratar om sina karriärer och andras bilder av vilka de är. Monifah inspirerar Keke att börja gå i terapi och ta tag i sina problem samtidigt som hon försöker skapa starkare band till sin egen dotter, trots att dottern inte accepterar att Monifah och Terez är ett par. I R&B Divas behövs inga inplanerade dramatiska händelser – de fem kvinnornas liv, karriärer och erfarenheter är tillräckligt mycket drama i sig. Och oerhört mycket mer intressant.

Visst bråkar de, annars vore det knappast en dokusåpa. Men till och med bråken löser sig alltid på ett fint sätt, och det finns hela tiden en vilja att samarbeta. Att lära av varandra och att utvecklas tillsammans. Divorna skrattar, gråter och tjafsar över drinkar, är med när Keke föder barn, skapar musik tillsammans och hänger med varandras familjer. Det är verkligen så himla fint. De delar, de förklarar och de pushar varandra.

Jag har gråtit flera gånger under R&B Divas. Som när divorna överraskar Faith Evans genom att flyga in hennes dotter. Eller när Monifah och hennes dotter pratar om sin relation och hur dottern påverkades av Monifahs drogmissbruk. Det smärtade mig djupt att se hur Syleenas musikerpappa Syl Johnson var oerhört kritisk mot henne och hennes musik.

(Syl Johnson har förresten stämt Jay-Z och Kanye för att de samplat hans musik på Watch The Throne. Lite märkligt då Syl blev jätteglad för tio år sedan när han upptäckte att flera av hans låtar samplats av rappare. Så glad att han bestämde sig för att börja göra musik igen. PS. Syl är också pappa till NFL-spelaren och reality-TV-stjärnan Chad ”Ochocinco” Johnson, som alltså är Syleenas brorsa. Något de inte visste om förrän nyligen. Ochocinco är för övrigt ännu en kvinnomisshandlare som slog sin exfru, Evelyn Lozada, känd från reality-serien ”Basketball Wives”. Sådana här saker har man koll på om man ser mycket reality-TV. Nåväl.)

Det som berörde mig allra mest i R&B Divas var när Keke äntligen öppnar sig och berättar om sina problem. Hennes smärta av att inte kunna frigöra sig från sitt förflutna blev så påtaglig. Då grät jag också. Ganska mycket.

Serien avslutas med att divorna tillsammans uppträder på Essence Festival med varsin låt från en stor artist eller låtskrivare som gått bort det senaste året. Keke Wyatt avslutar med att framföra »I Wanna Dance With Somebody«, och cirkeln är på något sätt sluten eftersom Faith Evans fick idén till serien och skivan efter Whitneys tragiska död. Keke ser först lite osäker ut, men sjunger sedan för allt vad hon är värd, och de övriga divorna kommer in på scenen.

R&B Divas blev en reality-serie och ett album. Dock medverkar bara samtliga av divorna på två av skivans låtar. »Sister friend« handlar om att stötta andra kvinnor, och även om den inte är superbra gör den mig väldigt varm i hjärtat. Finast är »Lovin’ me«, som också är seriens ledmotiv, där divorna sjunger om omvärldens krav och att uppskatta sig själv.

If I’m not a size 2, it don’t fit you, it’s okay,
I refuse to be dismissed because my skin is darker than yours,
All that power when you say ’you’re pretty in the face’, if only I could lose some weight,
Anything you can do, I can do better,
Made up my mind, won’t stop never
.

Intäkterna från R&B Divas-skivan kommer att gå till Whitney E. Houston Academy of Creative and Performing Arts i East Orange, New Jersey, där Whitney växte upp.

I den sista scenen i serien har Faith, Nicci, Syleena, Monifah och Keke middag tillsammans för att prata om Essence-spelningen och framtiden. De diskuterar en gemensam turné, och Keke känner sig utelämnad och ledsen och lämnar bordet. Syleena hämtar tillbaka henne och till slut skålar divorna för sig själva, varandra och för systerskapet.

Det kan tyckas vara märkligt att prata om systerskap efter att en i gänget precis lämnat bordet gråtandes. Men systerskap är inte enkelt, det handlar inte om att älska varandra alltid oavsett vad. Det handlar inte om att alltid vara sams och aldrig bråka, och aldrig ha avvikande åsikter. Systerskap handlar om att stötta varandra, utmana varandra, säga ifrån, skratta, gråta och dela sina erfarenheter.

Systerskapet i R&B Divas är inte enkelt, men det är genuint. Jag älskar det och jag skulle göra nästan vad som helst för en andra säsong.

Let me see you put your hands in the air if you love yourself!

Jag har använt uttrycket »äkta R&B« helt utan att skämmas.

Giftermålet mellan R&B och dansmusik är helt enkelt inte min grej. Jag saknar balladerna, midtempo-svulstigheten och R&B-låtar som man kan dansa till. Jag saknar riktig R&B.

Många gånger har jag varit nära att ge upp hoppet. Gång på gång har jag hittat mer eller mindre kända R&B-artister på internet och gång på gång har jag tvingats konstatera att de aldrig kommer att slå, trots fantastisk musik.

Häromdagen började jag att kolla på reality-serien R&B Divas där Faith Evans samlar R&B-kvinnor för att spela in en välgörenhetsskiva. Tillsammans med Monifah, Nicci Gilbert, Keke Wyatt och Syleena Johnson konstaterar Faith att R&B-musik inte längre säljer som den brukade och inte heller längre spelas på radion.

Krisen syns kanske bäst när det gäller Syleena Johnson. Ett relativt stort namn som har släppt extremt uppskattade album, som var med om att ge Kanye West en av hans första stora hits och som har jobbat med R. Kelly. Idag är Syleena Johnson tvärpank och kämpar på med ett mindre bolag i ryggen.

Det går inte så bra nu helt enkelt.

Varje gång jag har beklagat mig över sakernas tillstånd de senaste typ fem åren har jag också försökt övertyga både andra och mig själv om att det så småningom kommer att vända. Under den senaste tiden har många artister vurmat lite extra för 90-talet; kanske är det en längtan tillbaka till den moderna R&B-musikens guldålder? Kanske ser vi nu början på vändningen?

Brandys nya album Two Eleven pekar åtminstone i den riktningen. Efter att ha skjutits upp i närmare ett år är det här, med en titel hämtad från Brandys födelsedag, den 11 februari.

Det är också samma dag som Brandys stora mentor och förebild Whitney Houston lämnade jordelivet.

Inför min första genomlyssning av Two Eleven var jag skeptisk. Första singeln »Put it down«, gästad av den snart Sverigeaktuella kvinnomisshandlaren Chris Brown, föll mig inte alls i smaken. Jag hade också hört »No such thing as too late« som visserligen är en jättefin ballad, men budskapet om att man ska vänta med sex och inte ligga med vem som helst (»When you really love somebody you can wait«) provocerade mig.

Förlåt, men det finns inget värre än präktig R&B.

Jag har en speciell relation till Brandy. Hennes karriär innehåller så många klassiker. »Afrodisiac«, »Top of the world«, »I wanna be down« och »The boy is mine«. Men framförallt har jag mer eller mindre vuxit upp framför Moesha, tv-serien från 90-talet där Brandy spelade huvudrollen.

http://www.youtube.com/watch?v=5XBaxMgbFzo

Mitt tioåriga jag sjöng titelmelodin varje dag, skrattade åt Moeshas lillebrorsa Myles och var oerhört förälskad i Q, Moeshas första pojkvän som spelades av Fredro Starr. Jag älskar Brandy.

Men min långa relation till henne gör att jag också har höga krav och förväntningar. Ändå tar det inte många låtar in i Two Eleven innan Brandy helt har vunnit över mig. Det är ett av de bästa R&B-album som jag hört på väldigt länge.

Ljudbilden är klassisk men modern. Skivan kretsar genomgående runt midtempo-strecket, och helt ärligt, riktigt fin R&B i midtempo är bland det bästa som jag vet.

För produktionerna står stora namn som Bangladesh, Jim Jonsin, Rico Love, Sean Garrett och Mike Will Made It. Mike Will glänser lite extra och visar verkligen att han inte bara kan producera alla raplåtar som du älskat det senaste året, han tycks också vara en jävel på att slänga ihop slow jams.

http://www.youtube.com/watch?v=Zk3WhDSDMcs

Brandys röst låter fantastisk, hon håller sig till de lägre registren och hennes dova stämma förmedlar lika mycket känsla oavsett om hon tar i som fan eller viskar fram texterna. Brandy kanske inte har det största röstregistret, men hon utnyttjar hela tiden sin rösts kvaliteter fullt ut.

Att börja som barnstjärna är alltid svårt. Särskilt övergången från barnstjärna till vuxenstjärna tycks vara knepig. Det kändes länge som att Brandy satt fångad i sitt förflutna som en helylle R&B-barnstjärna.

Präktigheten satt kvar, hon var en good girl, och när hon gjorde bittra sånger om hur värdelösa män är kändes det som att hon inte riktigt var bekväm i den rollen.

Sakta men säkert har Brandy vuxit in i rollen som vuxenstjärna, och på Two Eleven sjunger hon med en sådan självklarhet att jag nästan glömt att hon en gång i tiden var Moesha.

Two Eleven är ett fantastiskt album på många sätt. Ändå har jag svårt att tänka mig att det kommer bli några superhits. Men på ett sätt gör det inget, som album är det underbart, sammanhållet, modernt, smart och känslosamt.

Det är modern riktig R&B daterad till 2012, och det är svinbra.

Jag är helt redo att lyda.

Att upptäcka nya fulländade rappare tillhör inte vanligheterna nuförtiden. Alltså, missförstå mig rätt. Nya grymma rappare dyker upp hela tiden. Med ett nytt sound som Chief Keef, eller med en ny blandning av massor av spretiga influenser som ASAP Rocky. De senaste åren har jag mest dragits till den typen av nyskapande rap och mer och mer förflyttat mig från den klassiska traditionen.

Jag kan fortfarande uppskatta en bra lyriker. Men rap för mig är något annat nu, något större än rimstruktur och ordlekar.

Men när jag lyssnar på Na’Tees nya mixtape ”The coronation” vill jag glömma alla screwade adlibs, swagrap och annat modernt tjafs. Inget överträffar Na’Tee. I mina öron är hon den perfekta rapparen.

24-åriga 3D Na’Tee från New Orleans har de senaste åren sakta byggt upp en hajp och en fanbase, helt självständigt och främst på internet. Hennes musik springer ur egna erfarenheter av knarkhandel, orkanen Katrina och pappans självmord – och kampen som osignad ung kvinnlig rappare i en bransch som ständigt vill forma henne till något hon inte är.

Det verkar inte finns någon plats för en artist som Na’Tee i den samtida rapbranschen. Hon passar inte in i någon av de förutbestämda fack som rappare, särskilt om de råkar vara kvinnor, måste placeras i för att kunna marknadsföras.

Na’Tee gör något helt nytt och något helt… annat. Hon rappar öppet och ärligt, visar sig både stark och sårbar. Hon visar stolthet och besvikelse. En av hennes största inspirationer är Foxy Brown, och det märks. ”The coronation” är 2012 års ”Broken silence”, Foxy Browns senaste riktiga album från 2001 där hon släpper fram både mörk ångest och glada låtar om att smaka som godis.

Jag gråter när jag lyssnar på ”The coronation”. Jag tror att det handlar om hur Na’Tee verkligen står upp för sig själv, vägrar skämmas, vägrar vika sig, vägrar låta någon annan definiera vem hon är. Jag tror att det handlar om hur hon låter allt det svåra hon varit med om följa henne, hur det får vara en del av henne. Men hur hon samtidigt vägrar låta det vara det enda som definierar vem hon är.

Trots att Na’Tee fått ett rykte om sig att vara en real bitch som rappar om real shit så bjuder ”The coronation” på en hel del variation. Hon ger sig på lite poppigare låtar. Den bästa är helt klart ”I want more” som gästas av Keri Hilson och som hämtar sampling och melodi från Janet Jacksons ”Escapade”. Tapet innehåller även klassisk skrytrap med långfingret upp, som Lex Luger-producerade ”Wild” och singeln ”No love”.

Na’Tee visar även en av sina absolut starkaste grenar: att berätta historier. På ”Mr Joey” och ”Lil Kim” förmedlar hon detaljerade historier om situationer som hon och andra kvinnor kan finna sig själva i. Det är uppläxningar utan alltför moraliska pekpinnar. Det är svinbra. Hennes rimstruktur, där hon ofta rimmar på samma ord eller kör samma rim i upp till 10 rader, kan verka enkel. Men hon får det att flyta perfekt.

Hon behöver inte rimma avancerat för att visa vilken grym rappare hon är. Na’Tee är också förbannat rolig. Som när hon lägger raden ”I got a pussy like Sabrina, you know the teenage witch, but ’cause my black cat they diss my hits”. Fantastiskt.

”The coronation” är ett väldigt väldigt bra mixtape. Halvvägs in är jag helt tagen. Men så kommer de tre sista låtarna och jag är plötsligt redo att själv sätta mig och väva den där röda mattan Na’Tee vill att vi ska rulla ut. På ”The book of revelation” distanserar hon sig från Nicki Minaj. Precis som alla andra kvinnliga rappare måste Na’Tee hela tiden förhålla sig till Nicki. Det tycks vara väldigt tröttsamt i längden. Na’Tee sätter punkt för alla jämförelser med raden ”I beez in the trap for real, never mind the starship, fuck the star shit, I spit for those living in hardship”.

Näst sista låt ”Dear old me” är Na’Tees brev till en yngre version av sig själv. Hon berättar om sin uppväxt, om pappans självmord, om orkanen Katrina, om sina egna självmordstankar. Hon får mig återigen att gråta när hon avslutar låten med följande rader:

”You pressured me to be a better me
And since I bettered me I included you
Just wanna proove to you
Never plan on loosing you
So I’ma take care of me
Just like you would do
I love you.”

Där är den igen, viljan att låta sin historia vara en del av livet man lever nu. Na’Tee vägrar skämmas och vägrar låta någon annan bestämma vem hon är. Det är den starkaste rap jag hört på 10 år. Jag skojar inte.

Na’Tee avslutar ”The coronation” med ”Hi industry”, ett väldigt öppet brev till skivindustrin. Hon berättar hur hon visserligen ser en utväg i rap, en möjlighet att tjäna pengar. Men hur genren för henne framförallt är ”sedation”. Något som för ett tag kan leda tankarna bort från allt det svåra i livet. Hon berättar hur hon möter folk från skivindustrin som ber henne ändra på sig, att sluta vara så allvarlig, ”take out a few bars about life”.

Hon är verkligen djupt frustrerad över att det inte tycks finnas någon plats för henne. ”You act like cause I’m a chick I gotta spit ’bout suckin dick”. Na’Tee har viktigare saker att berätta. Skivindustrin finns inte där för henne, precis som den inte fanns där för Janis Joplin och Lauryn Hill. Na’Tee avslutar låten och ”The coronation” med att rakryggat proklamera: ”Just ’cause I come from poverty, don’t mean that I can be bought, bitch”.

Det går rakt in i hjärtat på mig. Hon kan inte köpas och hon kommer kämpa tills det finns en självklar plats för henne. Hennes stolthet och styrka smittar av sig.

Jag är helt klart redo att rulla ut mattan för Na’Tee.

Mer info om 3D Na’Tee här.
Följ henne här.

I juli 2012 sitter hon och jag i sängen på hennes hotellrum i Stockholm och pratar. Det är som att prata med en kompis man inte sett på länge.

Kvällen innan har Kelow uppträtt på Klubb Freshest på Kulturhusets tak i Stockhom. Många i publiken kan hennes texter. Kvällen innan det har hon spelat på ett knökfullt Nefertiti i Göteborg. Det är officiellt. Baby Dinosaurs har intagit Sverige.

Kelow är 19 år och kommer från Maryland i USA. Hon börjar att rappa redan när hon är fem-sex år.

– Jag var rätt dålig på att stava då, men min syrra brukade skriva ner mina texter på en griffeltavla. När jag var runt 12-13 år hookade jag med ett produktionsteam och spelade in i studio för första gången. Men det lossnade inte riktigt, de pushade mig inte alls. Det var först när jag träffade Ayinde7 och Miko Miko Bang! och vi bildade Baby Dinosaurs som jag verkligen kom igång. Då gick jag fortfarande i high school.

Ayinde7 är något av ett kreativt nav för Baby Dinosaurs – namnet på det kollektiv som Kelow ingår i. Ayinde7 producerar, regisserar videor och agerar som manager. Dessutom rappar han. Jag ber Kelow beskriva Baby Dinosaurs.

– Baby Dinosaurs består av mig Kelow Zilla, Ayinde7, Miko Miko Bang! och Justin W. Men vem som helst kan vara en Baby Dinosaur. Det står för att unga begåvade människor är utrotningshotade, och är en återfödelse av deras kreativitet. I Baby Dinosaurs är alla väldigt kreativa. Vi skriver, rappar, producerar, filmar, regisserar och gör konst. Det är viktigt – a Baby Dinosaur doesn’t stop at one thing.

Mångsysslandet inom Baby Dinosaurs märks i Kelows musik. Influenserna kommer från lite varstans. Hon själv lyssnar på allt från hiphop och dubstep till indie. Det enda hon inte riktigt är inne på är country. Men så ändrar hon sig.

– Jag kan faktiskt en del countrylåtar, tack vare min mamma, så… jag tar liksom en liten del från alla olika genrer. I countrylåtar finns ett jättefint historieberättande, det finns alltid något att lära från varje genre.

För Kelow är det viktigt att musiken hon gör berättar något om henne själv.

– Det kan handla om kvinnorna jag träffar till perioder då jag känner mig nere. När jag gjorde ”Colored pencils” gick jag fortfarande i high school, så det speglar barndomen. I mitt nästa projekt märks det att jag mognat. Min musik baseras på livserfarenheter och lärdom.

Liksom influenserna är Kelows tankar på andra artister som hon skulle vilja jobba med varierade.

– Little Dragon, Erykah Badu, Missy Elliott, Andre3000, svarar hon snabbt.

– Vem mer? Det finns många artister som är mer underground. Jag skulle vilja jobba med svenska kvinnliga artister. Det finns så många tjejer här som gör grejer. Så är det i USA också, fast inte så många som blir stora. Det handlar om promotion och sådant, men det finns hur många som helst som är mer underground.

Kelow berättar att en av de kvinnliga undergroundrappare som hon skulle vilja samarbeta med är Katie Got Bandz. Jag blir superexalterad. Kelow och Katie Got Bandz skulle kunna göra så sjukt feta grejer tillsammans. Om Kelow rappar lite på en Katie Got Bandz-låt tror jag att jag dör och hamnar i nån sorts kvinnlig raphimmel.

– Jag vill jobba med sångerskor också, men de är svårare att hitta. Det finns en brittisk tjej som heter Purple Ferdinand som är fantastisk och har en helt otrolig röst. Jag vill gärna jobba med henne. Först tänkte jag att hon skulle kunna komma till Sverige nu, jag trodde inte det var så långt mellan Sverige och England.

Jag slås av hur ständigt tacksam jag är till internet. Jag intervjuar en rappare från Maryland som är i Sverige åtminstone delvis tack vare att jag bloggat om henne. Detta efter att jag hittat hennes musik på en annan blogg. I Sverige berättar hon att hon vill jobba med en brittisk sångerska – Purple Ferdinand – som gör ukulele-covers och dagtid är tatuerare. Och som också blivit känd via internet. Alltså… från botten av mitt hjärta: TACK INTERNET!!

Besöket i Sverige är första gången Kelow är utanför USA. Hon har redan börjat älska landet.

– Människorna, energin, modet, I fucks with the fashion! And the girls!! Man, the girls…

På frågan om varför hon tror att hennes sound funkar så bra i Sverige är det första hon nämner gayscenen.

– Gayscenen här är fantastisk!! Det tror jag är viktigt, de kan relatera till mig. Det betyder mycket. Men också att jag blandar så många olika typer av musik, från techno till söderninfluerat. Jag har något för alla liksom.

Kelow har en relation till Sverige redan innan hon blir bokad till svenska klubbar. På ”Colored pencils” lägger hon ett par verser över Robyns version av Teddybears ”Cobrastyle”.

– Hörde du att Robyn twittrade till mig? frågar Kelow och spricker upp i ett leende.

– Vi var backstage i Göteborg och jag kollade twitter på datorn och såg att Robyn börjat följa mig. Jag blev helt hyped och skrek till Ayinde att lägga av med vad fan han höll på med och kolla vem som precis börjat följa mig. ROBYN!! Sen twittrade hon till mig och skrev lycka till och ”I like your ’Cobrastyle’”. Helt galet! Robyn! Jag har fått så mycket kärlek från Sverige!

En annan svensk artist som definitivt inte gått Kelow förbi är Lilla Namo. Kvällen innan har Kelow lärt sig säga ”haffa guzz” och under intervjun nämner hon det kanske fyrtio gånger. Jag föreslår att hon ska göra en remix av Namos banger, och Kelow nickar entusiastiskt.

– Definitely! If she’s up for that! Haffa guzz, haffa haffa guzz!

En tid innan Kelows Sverigebesök är resan på väg att inte bli av. Bara någon vecka innan hon ska åka blir hon arresterad och är tvungen att kolla med sin advokat om hon verkligen kommer iväg.

– Jag hade varit i New York över fjärde juli och när jag körde hem blev jag stoppad för att jag körde för fort. Jag fick kliva ur bilen, polisen frågade om jag hade något i bilen. Jag sa nej, men de hämtade hundarna och hittade ett ounce gräs (drygt 28 gram). De arresterade mig och mina kompisar för innehav och uppsåt att distribuera.

– I polisrapporten står det att de sökte igenom bilen baserat på ”criminal indicators”, alltså baserat på hur jag ser ut. De gjorde en profil på mig: dreads, svart, tatueringar. De sa att det längsta straffet jag kan få är sex år. Det var bara… dålig skit bara hände. Veckan innan hade min kompis dött och jag kände att ”hoppas jag kan åka till Sverige!”. Men jag fick åka, det kändes som en välsignelse. När du blir gripen sådär, kroppsvisiterad, de tog alla pengar jag hade. Du känner dig inte ens som en människa, det är vidrigt. Fuck the police!

Hon pendlar mellan skratt och allvar. När Kelow berättar om då hon träffar arrangörerna i Sverige första gången ser hon riktigt lycklig ut.

– Jag gav dem en sådan lång kram, det var helt fantastiskt!

För ett par månader sedan får Kelow en del uppmärksamhet när skvallersajten Mediatakeout.com lägger ut en bild på henne rökandes något ur en bong och skriver att det är Chris Browns flickvän Karrueche.

– Mediatakeout ljuger!!! Om de bara vetat hälften av hur jag känner inför Chris Brown… det finns inte en chans i världen att jag skulle vara den snubbens flickvän, på grund av Rihanna. Det är min framtida tjej! I’m with that Rihanna team!

– Det var riktigt sjukt, bilden hade legat ute på tumblr några månader. Jag vaknade av att Ayinde ringde och sade att Mediatakeout skrev att jag var Chris Browns flickvän. Jag blev helt, what the fuck? Chris Brown?

Jag inflikar att jag är helt på hennes sida när det gäller Chris Brown. Det glädjer Kelow:

– All day! Haffa guzz!

Det finns många  planer framöver för både Kelow och Baby Dinosaurs. Hon ska släppa ett mixtape och ett album, dessutom siktar hon på att göra kläder och skor under namnet Zilla. Och snart ska hon börja sälja sin konst. Även Justin W och Miko Miko Bang! ska släppa olika projekt framöver.

– Förhoppningvis kommer ni att se mer av mig i Sverige i framtiden! Jag vill verkligen komma tillbaka. Vi har pratat om att vara i Sverige nästa sommar och bara jobba med massa olika människor här, artister och dj:s. Jag vill komma i kontakt med graffitimålare också!

Så blir hon allvarlig igen.

– Jag känner ofta att livet går så fort.

Hon sneglar på Ayinde som är med och filmar och fotar under intervjun.

– Han hatar när jag säger det här, men det känns som att jag kommer att dö ung. Jag vet inte när det kommer att hända, jag försöker leva varje kväll som den sista. Jag är liksom van vid att vara uppe sent varenda kväll. Gå upp tidigt, jobba, vara i studion, gå på fest, göra en spelning, sen efterfest. Dra hem till någon tjej, sen hem till mig och sen ut igen. Den här erfarenheten visar bara att there’s no time at all to sleep. Jag måste fortsätta göra det jag gör för jag vet inte när det kommer att ta slut.

– Visste du att min pappa är präst? frågar hon plötsligt.

– Nej, jag hade ingen aning, really?

– Yeah. Det… påverkar lite vad jag gör. Han ville inte att jag skulle komma till Sverige, särskilt inte efter att jag blev arresterad. Han är inte direkt ett fan av det jag gör, han är inte inne på konst och så. Han är inte ett fan av den livsstil jag valt med tjejer heller.

– Jag vill verkligen säga till folk att vara sanna mot sig själva, fortsätt göra vad du gör, fortsätt göra vad du måste göra. Som du till exempel, du intervjuar mig just nu, du har din blogg, fortsätt göra det! Fortsätt sprida bra artister. Tack vare dig är jag här och jag är så himla tacksam.

Hon tittar mig djupt i ögonen och jag dör lite för jag blir så smickrad, stolt och generad.

– Jag uppskattar det så himla mycket, det här är bland det bästa som hänt i mitt liv. För bara ett par dagar sedan satt jag i en cell och nu är jag här i det här hotellrummet och pratar med dig. It’s a blessing, det betyder så mycket för mig.

Här börjar både jag och Kelow få tårar i ögonen och hon ger mig en lång kram. Jag hinner tänka för mig själv att det här är kanske bland det största som kan hända en kämpande rapbloggare.

Hela tiden återkommer vi till den tacksamhet Kelow känner inför sina svenska fans. Hon visste att hon har fans i Sverige, men inte i vilken utsträckning. På hennes konserter här har många i publiken rappat med i hennes texter.

– Det var helt fantastiskt! Alla var så engagerade, lesbians in the audience making out! Det var helt fantastiskt, ord räcker inte till! Det finns inget vackrare än att se en grupp människor som kan dina texter, eller som precis hört din musik och börjar sjunga med. Efteråt var det så många som kom fram och sade hur mycket de älskade konserten och tackade mig. Thank me?? Jag bara, no thank YOU!

– Publiken har ju tagit sin tid för att vara med mig, för att lyssna på mig. Det är allt jag vill ha. Jag strävar inte efter att bli mainstream eller att sälja en massa skivor. Jag vill bara bli uppskattad för min musik, för vad jag gör. Den har inte uppskattats under lång tid, inte ens hemma.

– Så många har sett ner på det jag har gjort. Men det har betytt något för mig så jag har fortsatt. När jag ser andra människor… när det jag gör betyder något för dem… it just blows my mind! Jag gör inte min musik eller min konst för att andra ska gilla det, jag gör det för att jag älskar det. Men när jag ser andra gilla det jag älskar att göra, då visar det att jag gör något bra.

Inom ett par månader släpper Kelow ett mixtape och nya albumet ”Thugasaurus”. Följ Kelow och resten av babydinosaurierna på deras tumblr och på Twitter.

Kelows senaste video, en remix av Camp Los klassiker ”Luchini” som i Kelows version blir ”$lowchini”.

Albumet ger Monica flera stora hits, däribland ”Don’t take it personal (just one of dem days)” och ”Before you walk out of my life”. När jag lyssnar på skivan i dag slås jag av hur vuxen Monica låter, vilken pondus hon har. ”Don’t take it personal”, som är albumets debutsingel, berättar om en ung kvinnas behov av att vara ensam med sina känslor. Och våndan över att behöva förklara det för den man är tillsammans med.

Monica är liksom vuxen från början. Det handlar inte om någon oskyldig och banal tonårskärlek, utan om mogna och komplexa känslor. När jag ser hennes videor från den tiden fångas jag också av hennes fantastiska utstrålning. Redan som 15-åring framstår hon som självsäker och som en artist och ung kvinna med enorm integritet.

1998 är en milstolpe inom den moderna r’n’b-musiken. Monica och Brandy, som bägge börjat sina karriärer i unga år, går ihop och spelar in dunderhiten ”The boy is mine” tillsammans.

En låt där de bråkar lagom mycket. Jag och min bästa kompis brukade mima till den, jag var alltid Monica.

Albumet ”The boy is mine” blir en enorm framgång för Monica. Förutom titelspåret blir även ”The first night” en stor hit, precis som balladen ”Angel of mine”.

Den sistnämnda är en cover som från början framfördes av brittiska r’n’b-trion Eternal. Monica står på toppen av sin karriär. Hennes roll som en av de absolut största unga r’n’b-sångerskorna är befäst och arbetet med ett tredje album påbörjas.

Men personliga tragedier kommer att påverka hennes karriär. År 2000 begår Monicas pojkvän Jarvis Weems självmord framför henne. Jarvis bror hade omkommit i en bilolycka några år tidigare och paret har precis besökt broderns grav när Jarvis tar fram en pistol och skjuter sig själv. Monica är då 20 år.

Under perioden kring Jarvis självmord börjar Monica dejta rapparen C-Murder, bror till Master P. Hon har beskrivit honom som ett viktigt stöd efter Jarvis självmord. När arbetet med album nummer tre återupptas börjar hon också skriva texter själv, något hon inte gjort på sina första två album.

”All eyez on me” släpps i Japan 2002. Men den ges aldrig ut på allvar i USA utan arbetas om och släpps med titeln ”After the storm” året efter.

Titeln ska antyda de svåra förhållanden Monica tagit sig igenom, något hon stöter på även senare i sin karriär. På ”After the storm” arbetar Monica också för första gången med Missy Elliott vars produktioner hon använt flitigt sedan dess. På albumet märks Monicas förvandling.

Den mogna men ännu ganska oskyldiga tonåringen från 90-talet är ersatt av en ung kvinna med enorm livserfarenhet. Många av låtarna handlar om komplicerad kärlek.

Videon till singeln ”U should’ve known better” handlar om att Monicas kille, spelad av rapparen Young Buck, hamnar i fängelse. Monica sjunger ”and it just don’t matter if ya rich or poor, out or in doing 5 to 10″, nästan som om hon kunde se in i framtiden. 2003 döms hennes fästman C-Murder till livstids fängelse för mord. En motgång som leder till ett nytt avbrott i karriären.

Men är det något som utmärker Monica så är det hennes otroliga förmåga att alltid resa sig igen.

Hon blir tillsammans med rapparen Rodney ”Rocko” Hill och får sitt första barn 2005. Under graviditeten påbörjas arbetet med album nummer fem, ”The makings of me”. Den döps efter Curtis Mayfields klassiska låt ”The makings of you” som också samplas på ”A dozen roses (you remind me)”.

Till skillnad från ”All eyez on me/After the storm” innehåller ”The makings of me” lycklig kärlek. Den visar också en kaxigare Monica som rappar på en del låtar och uttrycker sig mer explicit. På ”Doin’ me right” skryter hon om vilken bra kille hon har och hur bra han är i sängen:

”And he talk slicker, 
he pack a big kicker
The best to do it yet the way his tongue flicker
Oh, a good looker
 I gotta book ya
Tell them girls to get back ’cuz I already took ya.”

”The makings of me” är Monicas bästa album efter framgångarna under 90-talet. Det är tio solida r’n’b-låtar, det är vuxet men ändå lekfullt, kaxigt men alltid genuint. Min kärlek till Monica är verkligen starkt präglad av albumet, av hur självsäker och stabil hon verkar. Trots att hon skryter om sin materiella välfärd verkar hon så genuint trevlig och jordnära.

Jag upplever hennes kaxighet som äkta. Att den är grundad i en gedigen självkänsla som befinner sig långt ifrån många andra artisters påklistrade image. Med ”The makings of me” visar Monica att hon kan resa sig ur nästan vad som helst, att inget kan rubba henne.

En av Monicas absolut starkaste sidor är att hon är så stabil som artist. Hennes fans litar på henne – och hon levererar. Hon står för en lagom klassisk, lagom nyskapande r’n’b-soul som lyckas inkorporera lagom mycket hiphop. Men den skulle aldrig få för sig att göra några utflykter in i andra genrer, som till den numera för r’n’b-genren så omåttligt populära dansmusiken.

Inför nästa album, ”Still standing” (2010), var tanken att spela in just den där vuxna och stabila r’n’b:n som Monica gjort till sitt eget uttryck. Precis som ”After the storm” ger ”Still standing” en mäktig känsla av att överleva, som Monica så enkelt förmedlar efter alla sin livserfarenheter.

På titelspåret, som gästas av Ludacris, som för övrigt är Monicas ingifta kusin, berättar hon för första gången om vad som hände med Jarvis Weems.

”I had a lover take his own in front of me,
I asked God, why is this happening to me?
But I didn’t fold, I held my own
And now I’m deep in love with who I belong
 (This is my life)

They say with age comes wisdom
And the white flag, I can’t give ’em
Tryin’ to tell you how it’s s’posed to be
See, this is more than just a song to me.”

Med singeln ”Everything to me”, som Missy Elliott producerat och som samplar Deniece Williams klassiska ”Silly”, får Monica sin första listetta på sju år.

Låten vilar väldigt mycket på samplingen, precis som många av låtarna från ”The makings of me”. Den typen av sånger kan kännas lite trötta och slarviga.

När en klassisk sampling blir för dominerande gränsar det nästan till en cover. Men när Monica gör en sådan låt känns det alltid nytt, alltid fräscht, alltid som att hon gör något eget. Det är mer som en homage till soulmusikens legender som funnits före henne. Hon är alltid respektfull.

I vår släppte Monica sitt sjunde album, ”New life”. Återigen är den ett bevis på den ständiga personliga utveckling som Monica uttrycker genom sin musik. Skivan inleds med att Mary J Blige ger ett inspirerande pepp/deep talk och uppmanar Monica att njuta av sitt nya liv. Monica har gift sig med basketspelaren Shannon Brown som hon träffade när han spelade hennes kille i en musikvideo.

Första låt efter introt är ”It all belongs to me”, en duett med Brandy. Det är de två sångerskornas första samarbete sen ”The boy is mine”. Det är duktigt, lagom kaxigt, men ljusår från en ny ”The boy is mine”. Större delen av albumet består av smäktande powerballader. Det är storslaget, både musikaliskt och känslomässigt.

Albumets storslagenhet vilar till väldigt stor del på Monicas fantastiska röst. Jag litar hela tiden på allt hon sjunger. Hon får mig till och med att köpa 60-talsretron i ”Cry” och ”Time to move on” trots att jag egentligen hatar retrosoul. Vissa av låtarna doftar svagt av 80-tal, särskilt ”Until it’s gone” som är en av två låtar på skivan som Missy Elliott producerat.

Videon bjuder på en något överspelad känslomässig historia. Den totala oräddheten inför att spela över, inför att uttrycka känslor på ett så rakt sätt, nästan gränsande till banalt, är en av anledningarna till varför jag älskar Monica och varför jag älskar r’n’b.

Första singel från ”New life”, ”Anything (to find you)” feat. Rick Ross, är också producerad av Missy Elliott. Låtens 90-talsinspirerade sound kommer från samplingen av Biggies ”Who shot ya?”. Monicas första rader är hämtade från Marvin Gaye och Tammi Terrells duett ”You’re all I need to get by”.

Men det hela utvecklas till ett modernt och storslaget mästerverk. Monica och Missy gör något helt nytt, trots att låten vilar tungt på den klassiska samplingen. Monicas röstnärvaro är något i hästväg. Hon äger hela låten, hennes sång dominerar produktionen snarare än tvärtom.

Tyvärr har ”New life” alldeles för få låtar som sticker ut. Det är fint, pompöst och hundra procent r’n’b. Men förutom Missys två produktioner är det egentligen bara ett par låtar som har det lilla extra.

Av de spår som Rico Love står bakom är det bara ”Daddy’s good girl” som sticker ut, och den följs tyvärr av ”Man who has everything”, Monicas första riktiga utflykt till någon annan genre än r’n’b/hiphop. Det är en reggaelåt, och ja, det är fruktansvärt dåligt.

Monica sjunger som vanligt väldigt bra, men produktionen låter som en hemmasnickrad reggaeremix än en skön crossover, tänk Rihanna.

Monica gör inte superhits längre, eller följer trender för den delen. Men hon har något väldigt speciellt. Det märktes inte minst ett par dagar efter Whitney Houstons bortgång. Med sin hyllning fick Monica mig på riktigt att börja gråta:

Monica är för mig som en kär vän jag vuxit upp med. Vi hade våra känslosamma men lekfulla tonår. Vi mötte motgångar i livet tillsammans.

Vi lärde oss att vi förtjänar att vara lyckliga. Vi vågade konfrontera vårt förflutna tillsammans. Ja, det är klyschigt och banalt men som r’n’b-lover får man stå i kontakt med sina känslor utan vackra metaforer och djupa analyser.

Även om ”New life” är långt ifrån ett mästerverk så kan jag uppskatta skivan. Monica har liksom… funnit sig själv. Hon har mognat, landat. Blivit vuxen. Blivit starkare. Fått ett nytt liv.

Men det finns stunder då detta blir en fördel. Som när Young Jeezy spelar på Göta Källare i Stockholm. Young Jeezy är sedan ett par år tillbaka en av USAs absolut största rappare. Är han inte topp fem så är han definitivt topp tio. En superstjärna helt enkelt.

Att få se honom i en liten lokal med bara ett par hundra andra personer känns därför extremt lyxigt och exklusivt.

Med fyra solida album och miljontals sålda skivor har Jeezy sedan länge befäst sin plats som kungen av trap rap, den moderna gangsta rapen. Iklädd keps med texten TRAPSTAR kliver Jeezy upp på Göta Källares scen och inleder med ”Soul survivor”, hans första stora hit från 2005.

Det är starten på en av de bästa rapkonserter jag sett.

Det är avskalad perfektion, bara Jeezy och hans DJ på scenen, ingen hypeman, inget kompande värdelöst funkband. Rapkonserter brukar ofta bestå av en jävla massa call and respons-ramsor, ett sätt att involvera publiken som faktiskt blir jättetråkigt i slutändan.

Jag brukar ofta tänka att jag kommit för att höra någon rappa, inte för att lyssna på när den ena halvan av publiken försöka skrika högre än andra halvan.

Jeezy har en minimal mängd call and respons, alla hans klassiska hiphopgrejer känns genuina.

När han förklarar att detta inte är en Jeezy-konsert, detta är en Jeezy-fest, ”ni är alla här och festar med Young Jeezy”, så är det inte tomma publikfriande ord. Det är hundra procent sanning. Blandningen av gamla hits och låtar från senaste skivan ”Thug motivation 103: hustlerz ambition” är väl avvägd. Ibland önskar jag att få höra mer än en vers från vissa av låtarna, men å andra sidan lämnar vers-formatet plats för fler sånger.

Jag slås också av hur tight och sammanhållen Jeezys katalog är. Han har bara bra låtar, hans karriär saknar svackor, han håller en så stabil hög nivå. Han gör sin etablerade grej men blir aldrig tråkig.

Men det är ju något speciellt med Jeezy. Efter konserten skriver Onda från STHLM Inkasso på Twitter att ”Det bästa med Jeezy va att han kändes som en vanlig snubbe som bara råkar vara en svinbra artist”. Jag instämmer. Jeezy är långt ifrån en diva. Han saknar den enorma självupptagenhet som andra lika framgångsrika rappare brukar uppvisa.

Han utstrålar en ödmjukhet inför den enda framgången och kanske kommer det av att han ofta speglar mer än en sida av det han rappar om: Traplivets framsida i form av ekonomisk vinning, baksidan i form av död och fängelse som ständigt väntar runt hörnet.

Livet som rapstjärna med pengar och uppskattning har en baksida som innebär en känsla av tomhet och meningslöshet. På senaste skivan uttrycks detta bäst i ”F.A.M.E.”, där Jeezy rappar:

”You mean to tell me from runnin’ my big mouth
. That I could chill here in this big penthouse. 
All elevator’d up, black hardwood floors
. Just to sit around and feel like it ain’t yours
. Your conscience gotcha feelin’ like you done somethin’ wrong. 
But the flatscreen say motherfucker, we on.”

Det går bra nu, men det känns ändå skit. Kanske är det den där råa ärligheten, hur Jeezy känslomässigt blottar sig själv, som gör att han med sin närvaro kan fylla upp en hel scen.

Oavsett om det handlar om ärlighet eller hans hyggliga snubbe-image så är Jeezy en unik rappare.

Han sitter ohotad som kung på trap rap-tronen.