I slutet av 00-talet spelade Screaming Tea Party in två ep:s – höjda till skyarna av en skara hängivna fans men förbisedda av många av oss andra. Därefter gick de skilda vägar efter en spelning i Essex år 2010, endast ett år efter bandets tillkomst.

Koichi Yamanoha förklarar vad som hände på en videolänk från sin lägenhet i nordöstra London:

– Vi var för omaka och starka karaktärer för att kunna samsas i ett band. De sista sex månaderna var som ett sjunkande skepp. Vi lyckades alltid förenas i musiken, men till slut blev relationen för intensiv att orka med.

Om du inte hört talas om Screaming Tea Party är du i gott sällskap. Jag upptäckte bandet i samband med att jag hörde Grimm Grimm för första gången. Två upplevelser som berörde mig djupt, om än på olika sätt.

Där Screaming Tea Party ogenerat blandar sockersöta popballader med massiva gitarrväggar – säg, The Kinks med Sonic Youth – har Grimm Grimm å sin sida ett gåtfullt skimmer över sig, vars drömlika förening av romantiska vaggvisor och förtrollande folkmusik ibland för tankarna till en Wes Anderson-film.

Efter bandmedlemmarna i Screaming Tea Party bröt upp flyttade gitarristen Niiyan tillbaka till Japan och började spela noisepop i duon Umez. Trummisen Teta Colamonaco flyttade hem till Italien där hon startade soloprojektet Teta Mona.

Kvar i England stannade Koichi Yamanoha och trevade sig fram som musiker åt kompisars band i några år. Han spelade bas i The Proper Ornaments och följde med Brightonbandet The Go! Team som gitarrist på deras turné. Men det var under namnet Grimm Grimm som han hittade tillbaka till sig själv och sin osvikliga känsla för popmelodier.

– Jag hade längtat efter att spela lugn musik, berättar Koichi Yamanoha. Inte för att det är en motsats till vad vi spelade tidigare – på många sätt är lugn musik densamma som oväsen, det handlar bara om vilken volym man spelar den på – men jag lyssnade mycket på folkmusik från 20-talet och blev inspirerad av hur akustiska instrument och röster kunde skapa sådan explosiv kraft i den minimalistiska ljudbilden. Jag gillade också att lyssna på popband från Glasgow, deras melodier fastnade verkligen på mig.

– Fast den starkaste inspirationskällan ägde rum utanför musiken. Jag och mina vänner började hänga i övergivna hus och ruiner från gamla byggnader. Jag blev hänförd av stämningen som rådde där. Alla hus representerade olika historiska händelser; även om ingen använde byggnaderna för tillfället existerade de för oss och alla andra som gick förbi på gatan. De existerade i det förflutna och i nutiden, och kanske också en liten stund i framtiden. Det var ungefär så jag ville att min musik skulle låta.

På Youtube finns ett klipp när Koichi Yamanoha och Teta Colamonaco från Screaming Tea Party sitter på Abney Park Cemetry i London och sjunger en duett med varsin gitarr. Mitt i låten bryts tystnaden runtomkring av polissirener i bakgrunden, varpå de ler hjärtligt mot varandra och obekymrat fortsätter spela.

Mot slutet ser man hur deras blickar rör sig flackande utanför bild; några besökare har stannat till bakom gravstenarna och undrar varifrån den akustiska folkmusiken kommer.

Det är en älskvärd scen, vacker och stämningsfull. Och likt de övergivna husen symboliserar den Grimm Grimms musik med bildlig precision. Det är den förgångna och gåtfulla spelplatsen, den lekfulla och bekymmerslösa spontaniteten, den enkla och förföriska popmelodin som ackompanjeras av repetitiva akustiska gitarrackord.

Musiken är tidlös och hypnotisk. Ja, kanske rentav psykedelisk? Ty benämningen psychfolk, eller spacefolk, förekommer ofta när Grimm Grimms musik ska beskrivas.

Psykedelisk musik är ämnet för diskussion i en essä skriven av John Doran för webbtidningen The Quietus. Han frågar sig om det finns regler för vad som får kallas psykedelisk musik år 2014. Om det är särskilda element som måste uppfyllas eller om det enbart avgörs i mötet med lyssnaren?

Slutsatsen är föga imponerande: techno är den moderna psykedeliska musiken, likaså är Grumbling Fur och Katie Gately – vars 14 minuter långa »Pipes« enbart består av vokala ljud – men Factory Floor och Sunn O))) vore fel att kalla psykedelisk musik.

Definitionen Doran vilar på är den kanadensiske musikern Sam Shalabis kommentar om att psykedelisk musik ska rycka lyssnaren ur sina vardagsrutiner och få en att uppleva livet med oskuldsfull och oförstörd blick, som om vi såg världen för första gången. Rent musikaliskt handlar det om att uppmuntra till djupare lyssning genom exempelvis repetitiva inslag i musiken.

Bloggen 20jazzfunkgreats gör hurrarop och skriver instämmande att begreppet sannerligen missbrukas i dag. När band som Hookworms beskrivs som psykedelisk rock, hur ska man då med rättvisa kunna förklara hur Jute Gyte låter (nej, lugn, jag hade inte heller hört talas om artisten innan jag skrev den här texten)?

Men det är som att säga att Vänsterpartiet inte kan heta Vänsterpartiet bara för att det finns politiska grupper som befinner sig längre ut på vänsterkanten. I slutändan handlar det om skiftande positioneringar och subjektiva tolkningar av begrepp.

Grimm Grimms låtar är sällan längre än fyra minuter, de är mestadels akustiska och innehåller alltid lättsamma popelement. Ändå är hans musik eskapistisk i den meningen att den får mig att fly från vardagssysslor och träda in i en värld som rubbar mina intryck långt efter sista tonen har ebbat ut.

Frågan är, liksom John Doran lyfter fram i sin essä men aldrig lyckas besvara, om psykedelisk musik måste vara kopplad till en särskild ljudbild eller om det istället handlar om en känsla? Eller, för den delen, om det ens är viktigt att tjafsa om? Koichi Yamanoha avslutar intervjun genom att ge sin syn på saken:

– För mig handlar inte psykedelisk musik om att ta syra och infoga knasiga störningar i musiken. Det är enklare än så. Känner jag ett starkt band till musiken och försvinner in i den så är den i min mening psykedelisk. Det avgörs inte av längden på låten eller antalet repetitioner. Ta exempelvis det amerikanska bandet The Shaggs. De gör förvisso korta låtar, men deras musik är så djupt närvarande att också jag känner mig delaktig i inspelningen. Det är om något en psykedelisk upplevelse.

Den aktuella singeln »Kazega Fuitara Sayonara/Tell the Truth«  finns att köpa digitalt eller som sjutumssingel i mycket begränsad upplaga från Honest Jon’s. Grimm Grimms debutalbum släpps i april 2015, men dessförinnan släpps ytterligare en singel i mars.

Grimm Grimm åker på turné nästa år tillsammans med Younghusband, vars debutalbum Dromes är utgivet på Sonic Cathedral.

Olof Rundcrantz är inte vänligare än att han gjort en liten Spotify-lista med utgångspunkt i Grimm Grimms musik till oss. Enjoy!

Samtidigt väcks den ofrivillige hippien inom mig. Den som vill skita i allt, flumma och lyssna på långa gitarrsolon resten av mitt liv.

Spike Wolters är inte bara antitesen till dagens politiska ideal, han är själva sinnebilden för Det sovande folket. En långhårig gräsrökande bidragstagare, som enligt en intervju på Juno Plus har varit stenad varje dag sedan mars 1973 och levt på a-kassa istället för att arbeta på dagarna.

Nätterna har han ägnat åt att spela in jublande musik i sin hemsnickrade studio i Leiden i södra Holland.

Orange Cloud Nine samlar några av de finaste låtarna jag har hört på länge – psykedelisk, drömsk, melankolisk och funkig softrock i gränslandet mellan Brian Enos Before And After Science, Shuggie Otis Inspiration Information och Ariel Pinks The Doldrums.

Även om intresset för Spike Wolters har varit svalt sedan Orange Cloud Nine gavs ut – nej, inte ens på FACT Magazines lista över årets 50 bästa återutgivningar finns Spike med; helt obegripligt och oförtjänt, om du frågar mig – ramar hans musik in den vackraste popmusiken som finns idag.

Senaste artisten med starka rötter i Spikes musik är Nya Zeeländaren Connan Hosford, som under artistnamnet Connan Mockasin ger ut popmusik på Erol Alkans skivbolag Phantasy Sound. Hans album Caramel från i år, med den fantastiska poplåten »Do I Make You Feel Shy?«, spelades in i ett hotellrum i Tokyo och är en – om än omedveten – fingervisning om att Spikes bortglömda musik fortfarande är aktuell.

Men likheterna stannar inte vid musiken. Jämför man omslagsfotot till Caramel med de fåtal fotografier som går att hitta på Spike Wolters (ju mer man söker, desto mer framstår Spike som Hollands motsvarighet till Thomas Pynchon) upptäcker man att motiven nästan är desamma.

De framstår som affischer som man grävt fram från sin barndoms sovrumsväggar ur en låda på vinden.

Två porträttbilder i mjukfokus: Connan Mockasin ligger i vita kläder på en säng och döljer sin drömska blick mot kameralinsen bakom en blond kalufs; Spike Wolters i kort fluffig mittbena på hjässan och långt svallande hår i nacken, med stolt fingersättning om gitarrens hals.

Två bilder – två artister, som är svåra att ta på allvar vid första anblicken.

Det finns de artister som är dömda att falla i glömska, som förblir fotnoter i musikhistorien, hur mycket eldsjälar som Phil South (Golf Channel Recordings) och Abel Nagenast (Redlight Records) än försöker söka upprättelse.

Spike är en sådan artist. Merge, vars sockersöta jazzalbum Long Distance från 1994 som gavs ut på Growing Bin Records tidigare i år, är en annan.

Nu jag vill slå in dessa album, tillsammans med Recondites Hinterland och Forest Swords Engravings, i ett fint rött paket och ge till alla snälla människor i julklapp och skriva på en etikett: glöm aldrig oss!

På väggen hänger ett nyinköpt inramat fotografi signerat Helena Kvarnström. Det föreställer en slags villatrappa sett ovanifrån. På höger sida, ståendes vid trappräcket på övervåningen, skymtar ett par kvinnoben iklädda vita strumpbyxor och ljusbruna ballerinaskor. Framför hennes ben greppar ett par manshänder golvets kant, med hjälp av vilka kroppen hänger raklång i utrymmet ovanför nästa trappavsats.

Med livlig fantasi påminner fotografiet om slutscenen i Ridley Scotts Blade Runner, men där två replikanter i ett regnigt apokalyptiskt Los Angeles har bytts ut mot ett gift par i ett Cheeverianskt förortshus.

Fotografiet har passande nog fått titeln »Marriage«.

På golvet nedanför fotografiet ligger tecknade kartor i affischstorlek, genomskärningsbilder och historier från ett bostadshus i Chicago utspridda. Det är Chris Wares ambitiösa box Building Stories som jag har öppnat och spritt ut, som ett litet barn på julafton.

I Chris Wares grafiskt skildrade fiktionsvärld inryms alltid en osminkad knappologisk realism. Medan succéboken Jimmy Corrigan: The Smartest Kid on Earth från 2000 betraktade världen från ett barns perspektiv, får vi i Building Stories följa vuxna hyresgästers vardagsliv sett ur en ensam namnlös kvinnas ögon.

Det är som att läsa vardagsberättelser om grannarna i huset mittemot. Som Alfred Hitchcocks Fönstret mot gården, fast där James Stewarts karaktär J.B »Jeff«Jeffries (för övrigt ett av filmvärldens märkligaste namn) är en serietecknare med intresse för livets futtigheter istället för en spänningssökande yrkesfotograf.

Den tredje influensen, som i kväll utgör ljudspåret till ovanstående ting, är årets bästa svenska poplåt: El Perro Del Mars »Walk On By«. Men det är inte så mycket musiken som minnet från en intervju jag gjorde med Sarah Assbring tidigare i vintras som framkallar det starkaste intrycket.

För när jag sitter på vardagsrumsgolvet och begrundar vardagslivet sett genom Helena Kvanströms och Chris Wares ögon minns jag plötsligt någonting som Sarah Assbring sa om att åldras. Att det handlar om att se livet med nyktra ögon och ändå upptäcka allt det fantastiska, och att »det finns någonting väldigt stort i att komma till den insikten«.

I stunden famlade jag efter förståelse – vadå se livet med nyktra ögon? – men nu förstår jag. Min outsinliga och obevekliga fascination för den blottlagda vuxenvärldens verklighetsskildring – som ända sedan tonåren har kanaliserats genom bland annat Claude Sautets filmer, Edward Hoppers tavlor, Alice Munros noveller, Nora Ephrons manuskript och, ja, Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap – handlar varken om rädslan för resignation eller triumfen att det handlar om någon annan än mig själv och därför går att betrakta på tryggt avstånd, utan om längtan att en dag själv kunna ta steget in i bilden.

I kväll tar jag just det där steget – på rakt motsatt sätt hur Jeff Daniels karaktär Tom Baxter klev ut ur bilden i Woody Allens film Kairos Röda Ros. Följande axplock av starka intryck från 2012 tar jag med mig till andra sidan. So long kids!

Årets dansalbum: Tin Man – Neo Neo Acid

Årets soulballad: Tim Maia – »I Don’t Care«

Årets mixtape: Joey BadA$$ – 1999

Årets skivetikett: L.I.E.S.

Årets dansgolv: Brenmar på Under Bron, Stockholm.

Årets coverlåt: »Baby«

Årets finaste (och förmodligen kortaste) roman: Denis Johnson – Train Dreams

Årets blogg: Pinchy And Friends

Årets gulligaste musikupptäckt: Fantastic Something – »If She Doesn’t Smile«

Årets edit: Janet Jackson – »If (kaytranada remix)»

Årets TV: Girls

Årets konsert: Actress på Village Underground, London

Årets förfest: I:Cube – »M« Megamix

Årets återutgivning: Spike – Orange Cloud Nine

Årets regissör: Gabriela Pichler

Årets tyska poplåt: Gudrun Gut – »Garten«

Årets innovation: Terre Thaemlitz – Soulnessless

Årets återkomst: Moodyman

Årets samtal: Lydia Davis och Daniel Sjölin på Kulturhuset i Stockholm den 20 september

Årets artistsamarbete: Dean Blunt & Inga Copeland

Årets midnattsjazz: The Greg Foat Group – »For A Breath I Tarry«

Årets domedagsalbum: Raime – Quarter Turns over A Living Line

http://www.youtube.com/watch?v=xUia31KG7BM

Filmens starkaste scen kommer i den avslutande monologen av primadonnan Dorian Corey. Hon har varit en del av ballroom-kulturen sedan dess begynnelse och vet mer om voguing – dansen där varje rörelse utförs som vore de poseringar inför kameran till tidningen Vogues nästa omslag – än någon annan person i filmen.

I scenen sitter hon insvept i dunkel framför spegeln i en rörig loge och sminkar sig, medan hon blickar tillbaka på sina tidigare romantiska drömmar om att bli rik och erkänd. Att få möjligheten att bryta sig ut ur fattigdomen och bli ett legendariskt namn som människor skulle prata om i flera generationer framöver. Drömmar som med åren skulle luckras upp till en resignerad insikt om tillvarons prosaiska enkelhet:

»I always had hopes of being a big star… As you get older, you aim a little lower. And I just say, ‘Well, yeah, you still might make an impression’. Everybody wants to leave something behind them – some impression, some mark upon the world.«

Hon skjuter fram huvudet mot spegeln, lägger på ett lager mascara på ögonfransarna och drar ut färgen på ögonbrynen med fingertopparna samtidigt som hon säger:

»Then you think… you’ve left a mark upon the world. If you just get through it, and a few people remember your name, then you’ve left a mark. You don’t have to bend the whole world. I think it’s better to just enjoy it. Pay your dues, and enjoy it. If you shoot an arrow and it goes real high, hooray for you.«

Samma avslutningstal inleder albumversionen av låten »Walk on by« på El Perro Del Mars nya album Pale Fire. En låt som flätar samman de mest personliga erfarenheterna med referenser till nittiotalets musikkatalog och Jennie Livingstons film. Även den centrala versraden – som hela låten vilar på – är ett citat av Dorian Corey:

»Solitude’s my best friend, the only one who sees me cry. Tells me I will never need another man, to keep my head up and walk on by.«

När jag träffar Sarah Assbring i en teaterlokal bara ett stenkast från Mariatorgets tunnelbanestation i Stockholm, inleder jag samtalet med att fråga vad det är i Dorian Coreys formuleringar som har lämnat så starka och direkta känslor hos henne. Hon sjunker ner i en svart fåtölj, hennes bredaxlade svarta kavaj åker upp och lägger sig som en rak kudde under det rosafärgade håret. Så funderar hon en stund innan hon svarar engagerat:

− För mig handlar dessa rader om att vara en utsatt person och följa sin väg benhårt. Direkt applicerat på låten »Walk on by« handlar texten om att förlora en kärleksrelation, men den handlar lika mycket om livet i stort – att ta sig vidare och aldrig förlora sin stolthet. Det tycker jag Dorian Corey är ett så fantastiskt vackert exempel på.

− Jag minns när jag såg filmen för första gången, fortsätter Sarah Assbring. Den avslutande scenen naglade sig fast i mig och lämnade det starkaste avtrycket; det var en så bra konkretion av vad hela filmen handlade om. Och när jag skrev »Walk on by« flera år senare var det självklart att hennes ord skulle vara med.

Textraderna innehåller en slags dubbeltydighet: att man å ena sidan tvingas släppa taget om sina drömmar när man åldras, men att man också kan komma stärkt ur denna insikt. Försöker du fånga samma känsla på ditt nya album?
− Absolut, jag tycker det finns någonting väldigt stort i att komma till denna insikt. Det är på ett sätt en slags resignation, men det är också ett viktigt faktum för att kunna leva och vara lycklig som människa. Det är en del av att bli äldre; god kunskap på något sätt. Att vara ung handlar ju om att leva i en slags illusion – med all rätt förstås – men att åldras handlar lika mycket om att se på livet med nyktra ögon och ändå uppleva allt det fantastiska.

Finns det någonting annat i filmen som du fastnade för?
− Jag fastnade nog för allt. Rent musikmässigt är jag galet förtjust i eran. Jag älskar voguing och jag fascineras av åttiotalet i New York. Det var en oerhört tragisk period på många sätt, där AIDS tog död på allting. Det är så mycket i den filmen som är otroligt väl fångade historiska ögonblick.

− Sedan inspireras jag mycket av människorna, som trots att de levde långt utanför samhället kunde förenas i sin passion för kulturen. Som var så jävla starka. De vet inte själva om det – de flesta, eller allihop, är döda idag – men de har också blivit tongivande stilbildare för vår tid.

På låten »I was a boy« utforskar du likaså överskridande könsroller, vilket i sin tur för mina tankar till den amerikanska queer-teoretikern Judith Butler som anser att kön bara är sociala konstruktioner. Att män och kvinnor, homosexuella och heterosexuella, bara är identiteter som samhället har skapat för enkelhetens skull. Håller du med henne?
− Det gör jag absolut, och det är mycket vad låten handlar om. Rent konkret fångar den känslan jag hade innan jag blev gammal nog att inse att det fanns skillnader mellan pojkar och flickor. En tid då jag kände mig väldigt fri som människa.

− Visst handlar låten om kön som sociala konstruktioner, men den visar också att könsidentiteter kan få en annorlunda mening när man älskar någon på riktigt. När man befinner sig i en riktigt, riktigt bra relation är ju skillnaden mellan dig och mig inte längre en konstruktion, då faller allting på plats och man kan lättare finna sig själv.

Du har på senare år kommit att bli mer politisk i din musik. Jag tänker på låten »What do you expect« efter Londonkravallerna, och nu senast med låtar som »I was a boy«, »I carry the fire« och »To the beat of a dying world« på Pale Fire. Hur ser du själv på den utvecklingen?
− Den ser jag som uppenbar och mycket viktig för mig, även om det bara är ett litet steg jag har tagit. Tidigare har jag varit en textförfattare som nästan uteslutande har utgått ifrån mig själv och mitt absoluta innersta. Min utgångspunkt har alltid varit det mest privata, även om jag har försökt hitta något allmängiltigt i mina personliga erfarenheter. Men den här gången kändes det irrelevant att bara utgå ifrån mig. Det kändes liksom inte passande.

− Kanske ser jag mig själv mer som en del av världen än vad jag gjorde förut. Jag har nog alltid känt att jag stått utanför samhället. Det kan nog vara en mognad hos mig att kunna se bortom min egen privata sfär, vilket givetvis är en väldigt skön känsla.

På din blogg skrev du i samband med »What do you expect« att du arbetade med en skiva om hur det är att leva i en tid då det finns lite hopp, få framtidsutsikter och vad dessa tider gör med oss människor. Nu har du i beskrivningen av skivan lagt till ljuset i horisonten och att det finns löfte om hopp och kärlek. Kan du berätta om vad som hände däremellan?
− När jag skrev den första beskrivningen hade jag gått igenom två tunga förluster i familjen som gjorde att jag fick en väldigt mörk syn på livet i stort och på världen utanför. Jag drabbades starkt av känslan att någonting togs ifrån mig. Så jag fattade beslutet att vänta med att skriva musik, vänta ut sorgearbetet, för jag ville inte att min nästa skiva skulle kretsa kring sorg.

− Men jag kunde inte hålla mig, jag började skriva musik i alla fall. Världen runt omkring mig kändes fortfarande mörk, nästan apokalyptisk – både på ett politiskt plan i Sverige men också genom faktiska händelser ute i världen. Jag försökte kämpa emot, men det var först när jag träffade en särskild person som jag lyckades tänka annorlunda. Jag hade liksom inget val, jag kunde inte – hur jag än ville – tänka att det inte fanns något hopp. Och parallellt med detta utbröt den arabiska våren. Det kändes på något sätt som om den gick hand i hand med hur jag såg på livet i stort.

Hur då menar du?
− Jo, jag tänker just på kraften att vilja kämpa för någonting större än en själv och vägra ge sig. Jag minns att jag kände att jag inte kunde skriva musik när jag stod på knä – och så bestämde jag mig för att resa mig upp istället. Det blev litegrann som hoppets eld för mig, som skivan också skulle komma att handla om. Jag såg en värld utanför som visserligen var mörk men där det också fanns hopp, vilja och kraft att resa sig. Och jag ville inte göra en skiva som var alltigenom mörk. Det är anledningen till varför det finns en röst som hela tiden talar emot den andra.

Om man googlar på titeln Pale fire får man främst sökträffar på Vladimir Nabokovs roman med samma namn. Har du läst den?
− Nej, det har jag faktiskt inte. Men jag tror att jag har haft titeln i bakhuvudet sedan jag först såg den. Jag är galet svag i vackra ordsammansättningar och har alltid tyckt att hans romantitel är fantastisk. Den är så mångbottnad. Den innehåller så många bilder. Jag minns att jag efteråt tänkte att vad sjukt det hade varit om Nabokovs roman hade någon beröringspunkt med vad jag hade skrivit om – men det insåg jag snabbt att den inte hade.

Nej, han tog tydligen titeln från en vers av Shakespeare: The moon’s an arrant thief / And her pale fire she snatches from the sun.
− Åh just det, den där versraden är så otroligt vacker.

Sedan har »Pale Fire« ofta använts som en metafor för inspiration och kreativitet. Hur har du valt att använda uttrycket?
− För mig är elden någonting okuvligt som bara vägrar dö. Något som inger hopp. Men det finns också en förtärande sida av elden, som kärlek till exempel. Jag tänker nog på dessa två sidor av elden.

Alla dina skivor kretsar ju kring teman som betingas av vad som försiggår i ditt liv för stunden. Vilket tema skulle springa ur ditt nuvarande liv?
− Det mest direkta som jag ärligt känner är att jag väntar barn, och det är en väldigt omvälvande känsla. Jag funderar mycket på hur min musik kommer att påverkas av det, om jag faktiskt kommer tycka att det är viktigt att skriva barnvisor.

− Det är en intressant sak som uppstår när man väntar barn, plötsligt har jag en helt annan förståelse för artister som skriver barnmusik. Det kanske blir så att jag kommer känna ett jävligt stort ansvar att göra hoppfull musik. Att jag vill ta mer ansvar och inte vältra mig i självmisär.

På något sätt känns det väldigt passande att du skulle göra barnvisor, små enkla sånger som består av få ackord och textrader som upprepas om och om igen.
− Det känner jag också, det är inte alls främmande. Spontant tänker jag på Philip Glass och att kanske utgå ifrån väldigt mantralika arpeggios (en musikalisk teknik där noter i ett ackord spelas eller sjungs i sekvenser efter varandra red. anm.).

− Jag tänkte ofta när jag var yngre att Cocteau Twins måste vara den bästa musiken för spädbarn. Det är kanske något jag skulle kunna dyka ännu längre in i: att börja göra extremt svävande lushmusik.

Lyssna på Pale fire.

På ”Tracer” rotar duons bakgrundsfigurer Nick Weiss och Logan Takahashi i dansmusikens historia och spårar dess förgreningar, geografiska skiftningar och utveckling. Albumets avslutande två låtar, ”Do it” och ”Timeline”, sammanfattar inte bara deras ungdomliga utforskande av musikhistorien, utan allt som är bra med deras musik. Så låt oss bena ut vad den består av.

I min egen ungdom var jag länge så uppslukad av technomusik på dansgolv att jag inbillade mig att dess historia måste ha börjat i någon mörk lagerlokal under en viadukt i ett urbant industriområde.

Det fanns inga andra alternativ, musiken var ju så tuff och hård och hedonistisk.

Jag hörde tidigt talas om Detroit. Men det skulle gå några år och krävas noggrann läsning av böcker som Simon Reynolds ”Energy flash” och Dan Sickos ”Techno rebels” – som fortfarande står som referenslitteratur till den elektroniska musiken i mitt bibliotek – innan jag förstod att vi istället hittar upprinnelsen till denna musikrörelse i stadens finare medelklasskvarter.

När ljudet av Kraftwerks syntar och trummaskiner spred sig över Atlanten hamnade de inte i bilfabrikernas slumrande lagerlokaler – som jag hade trott – utan i Detroits västra delar. Där spelades de på elitistiska föreningsfester med namn som Snobs, Brats och Charivari (uppkallad efter den lyxiga klädbutiken i New York, och sedermera också namnet på den första technolåten).

Svarta medelklasskids som Juan Atkins, Derrick May och Kevin Saunderson – som även kallades för ”The Belleville Three” eftersom de kom ifrån villaförorten Belleville utanför Detroit – blev snabbt förälskade i europeisk musik: Italo disco, eurodisco och syntpop; Alexander Robotnik, Giorgio Moroder och Yello.

Som en undermedveten reaktion mot stadens östra delar började Juan Atkins och Derrick May, under namnet Deep Space, spela skivor på klubbar för priviligierade ungdomar i dyra märkesskjortor. Det blev en subkultur för svarta heterosexuella medelklasskillar som ville låta som fyra vita tyskar från Düsseldorf som spelade funk.

Eller som Derrick May bättre beskriver technokulturen i Detroit i början på 80-talet: ”like George Clinton and Kraftwerk stuck in an elevator with nothing but a sequencer to keep them occupied”.

I denna anda bildades technons förgrundsband Cybotron av Juan Atkins och Rick Davis, som träffades på Washtenaw Community College i Michigan där de studerade musik och media. Och kanske var det inte så märkligt att många i början avfärdade Cybotron som ett par geaks. Som Simon Reynolds påpekar i sin bok, de delade inte bara intresset för europeisk syntpop, de var även hängivna fans av science fiction och futurologer som Alvin Toffler.

Teengirl Fantasy har likaså blivit omtalade för att vara många saker som jag för tio år sedan hade rynkat på näsan åt. De har uppfattats som smarta spolingar med högskolepoäng i meritförteckningen, två tekniknördar med ett passionerat intresse för futuristiska ljud, stilhärmande musikhistoriska arkivarier – saker som jag senare förstod alltid har legat i technomusikens natur.

Ty technomusiken har alltid burit glasögon och studerat på universitet. Den har alltid haft ett gränslöst intresse för maskiner och utsvävande litteratur och den har alltid älskat Europa. Det är därför ingen slump att den skapades i Detroits finare områden där ungdomar hade möjlighet att köpa böcker och importera kultur från andra delar av världen.

I den tekniknördiga musiktidningen XLR8R berättar Nick Weiss och Logan Takahashi om sitt minst sagt passionerade förhållande till maskiner och elektronisk utrustning med olika bokstavs- och sifferkombinationer. De förenades via akademiska musikstudier på Oberlin College i Ohio, där även den dystopiska technoduon Gatekeeper träffades. Därefter flyttade de till Amsterdam för att utforska den europeiska danskulturen.

Med andra ord passar de rakt in i mallen för den stereotypiska amerikanska technoartisten. Men när skribenten Samantha Cornwell intervjuade Teengirl Fantasy efter debutalbumet ”7AM” för nättidningen Altered Zones, och valde att vinkla frågorna mot den akademiska bakgrunden, blev stämningen till en början irriterad.

Teengirl Fantasy hade helt enkelt inte förlikat sig med bilden av sig själva. De var klubbkids, inte artister. Debutalbumet döptes just till ”7AM” och tonsatte dansgolvens suggestiva och ofta kemiskt sprakande atmosfär, liksom känslan av att promenera genom staden på ödsliga gator i morgondis. Det var på många sätt en självupplevd berättelse från morgontimmarna, medan ”Tracer” snarare handlar om att skapa sådana stunder.

Det finns också stunder på ”Tracer” när Nick Weiss och Logan Takahashi rotar i housemusikens historia – från eurodiscon i München till filterhousen i Paris, via discohousen i Chicago och garagehousen i New York. När ”Do it” med houseartisten Romanthony spelas i bilstereon i Österlen eller i lurarna på Öresundståget tänker jag spontant på de jämförelser mellan housemusik då och housemusik nu som cirkulerade på sociala medier i samband med festivalen Summerburst tidigare i sommar. Hur housemusiken hade sålts ut, degraderats och blivit ett lustfyllt nöje för vita överklassungar.

Säga vad man vill om Swedish House Mafia, Avicii eller David Guetta, men ser man tillbaka på housemusikens ursprungliga inspirationskälla – Giorgio Moroder som, enligt Simon Reynolds, skapade eurodiscon i München genom att förenkla funkrytmer till elektronisk dansmusik i fyrtakt för att vita lättare skulle kunna dansa – är utvecklingen inte helt oväntad.

Att housemusiken sedan blev bättre och mer intressant på Chicagos svarta gayscen och i New Yorks dionysiska nattklubbsliv är en annan sak.

Det är inte en rakt igenom lysande resa som Teengirl Fantasy tar oss med på. Det finns stunder på ”Tracer” som känns brådmogna, ja, rentav tråkiga. Men däremellan kommer glimtar av en historia som är lika fascinerande som diversifierad.

I sommar avslutas resan i Europa – var annars? – med klubbkvällar i bland annat Amsterdam, Berlin och London, samt en spelning på den serbiska festivalen Exit. Jag förväntar mig att Nick Weiss och Logan Takahashi lyckas skapa den där kollektivistiskt upprymda känslan som kännetecknar de allra bästa dansgolven. De stunder då allt fokus riktas mot dansgolvet och publiken blir nattens huvudakt.

Åtminstone fram tills Avicii börjar spela på scenen bredvid.

”Tracer” släpps i augusti i USA på True Panther och i Europa på R&S Records.

Åh, jag hade sådana förväntningar. Eller jag hade egentligen två stora förväntningar i år: den ena på Moodymanns ”Picture this”, den andra på Soul Claps ”EFUNK”. Två album som av en slump kom att förenas i funken, ja liksom en vädjan att sträcka armarna mot högre makter.

Men därutöver upphörde liknelserna.

Jag började följa Soul Clap, lyssna på deras edits och mixtapes med ett växande intresse, i slutet av 2009. Jag fullkomligt älskade när Eli Goldstein och Charles Levine letade djupt bak i nostalgibackarna – i synnerhet i den med nittiotalsklassiker – och bäddade in låtar som Chris Isaaks ”Wicked game”, Aaliyahs ”Rock the boat” och Fleetwood Macs ”Dreams” i varma filtar med färgrika nyanser – lika vackra och mjuka som Pendletonfiltar.

Jag har dansat till låten ”Lonely C” sena nätter, jag har lyssnat på samlingarna ”Social experiments 002″ och ”EFUNK: The Mixtape”, liksom det underbara samarbetet med Clapz’n’Dogz på ”Clapz II Dogz EP”, om och om igen. Men när de slutligen stod på egna ben drogs mattan bort under dem: ”EFUNK ” var som ett platt fall med blott ett par glädjefyllda ögonblick på vägen ner.

En låt som förtjänar att ryckas ur sitt sammanhang och lyssnas på i avskildhet är Janet Jackson-inspirerade ”Take it slow” med sångerskan Franceska. ”Ecstacy”, vars sång av Mel Bratt från nittiotalsbandet All Saints för tankarna till Erykah Badus, är en annan.

Däremellan skapar Soul Clap musik som får mig att skämmas en smula över min tidigare förtjusning, som vore den skapad av två amerikanska dudes utan några som helst intentioner att göra musik med hjärtat. Själlöst, känslokallt och utomordentligt tråkigt.

Det är musik jag inbillar mig hamnar i ett nytt forum med en ny publik – och tro mig, jag väljer sliskiga houseproduktioner på strandfester i Miami över skojfriska elektrofunkrytmer på ängligt hippa ungdomsfester vilken dag som helst. I vår ställde jag rentav in en planerad resa till Amsterdam för en klubbspelning med Soul Clap, just på grund av rädslan att hamna i fel sällskap, i fel sammanhang.

Man pratar ofta om att musik och humor inte hör ihop, och i detta fall – som i de flesta andra fall – håller jag med. Musik får aldrig tangera den skojfriska gränsen på känslornas bekostnad. Försvinner känslan, försvinner också hela musiken. Och Soul Clap borde ha förstått det när de valde att göra en intetsägande cover på The Egyptian Lovers ”The Alezby inn”.

Den raka motsatsen till Soul Claps besvikelse till album var Moodymanns sjukt efterlängtade ”Picture this”. Det är kanske orättvist att ställa Mästaren jämte dessa ängsliga dudes, men det var ju just dessa två album jag hade störst förväntningar på i år. Idag raderar jag den ena från spellistan och markerar den andra som favorit.

Nej förresten, jag behåller ”Take it slow”. Den måste hamna som första låt på sommarens mixtape, att spelas högt i bilstereon och på alla de klippor från vilka vi ska bada. När solens värme bäddar in våra kroppar i färgrika nyanser igen.

Paris, tio år sedan. Jag har precis flyttat in i en liten lägenhet vid korsningen Rue du Bac och Boulevard Raspail. Det är sommar, fönstret står öppet och släpper in ljumma julivindar. På en ouppackad flyttkartong står en billig flaska Beaujolais Nouveau och ett askfat med en halvrökt cigarett. I stereon snurrar Bobby Konders samlingsalbum ”A lost era in NYC 1987-1992″ som jag tidigare på dagen köpt på Gilbert Joseph vid Sorbonne. På så sätt inleder jag en livslång beundran för Bobby Konders jublande housemusik.

I skrivande stund sitter jag istället i en lägenhet på en kulle i Aspudden i södra Stockholm. Mitt under ett pågående stambyte bakom en inplastad dörröppning i ett hav av flyttkartonger och kringströdda kläder. Jag har varken stereo eller toalett. I lurarna spelas Bobby Bells ”Until morning”, WRD:s debut-EP ”Keep yr cracked eyes shut” och den förenande länken Bobby Bells jam remix av WRD:s låt ”Abyss”.

Även denna stund får en särskild plats i mitt minne.

[soundcloud]http://soundcloud.com/wordsounds/the-abyss[/soundcloud]

Två separata historier med housemusiken som minsta gemensam nämnare. Som en bro mellan då och nu, mellan Paris och Stockholm, mellan tid och rum. Åh vad jag älskar dessa danslåtar och vad de gör med mig!

När duon WRD har releasefest för ”Keep yr cracked eyes shut” på en klubb i Stockholm lördag den 14 april blir historierna som ramar in den gemensamma upplevelsen av musiken lika många som antalet gäster.

Två personer dansar bredvid varandra och drar paralleller till, säg, Chicagohouse och Italo disco. De upplever vad den amerikanska litteraturforskaren Stanley Fish skulle kalla för tolkningsgemenskaper. Men historierna som ramar in dessa upplevelser – som ger dem mening – skiljer sig åt. Varje delad musikreferens förgrenas alltid i oändligt många skilda historier och däri ligger också det fina med att lyssna på, prata om eller dansa till musik.

Vad gör du när du lyssnar på Bobby Bell eller WRD för första gången? Mellan vilka tidsperioder och geografiska platser bygger du broar?

Bara den bästa musiken stannar kvar så länge att den blir källan till historier. Annat som har skapat vackra minnen i år är Nordpolens kommande singel ”När mitt blod pumpar i dig”, Soul Claps mjukt inslagna edits, Hoods återutgivna material på Domino och Sophia Knapps trallvänliga melodier.

Om dessa artister har jag åtskilliga historier att berätta.

“The walks met a need: they were a release from the tightly regulated mental environment of work, and once I discovered them as therapy, they became the normal thing, and I forgot what life had been like before I started walking.”

Samma kväll som jag avslutade och slog igen Teju Coles debutroman ”Open City” började jag ta långa promenader. Var jag än befann mig. Vart jag än åkte. Alltid med den senaste spellistan ekandes mellan hjärnloberna.

Likt romanens berättarjag Julius, en ung psykiater med rötter i Nigeria och numera bosatt i New York, blev promenaderna en slags terapiform för mig. I promenaderna trädde jag in i ett isolerat vakuum av sysslolöshet, en monoton framåtrörelse i vilken jag kände mig fri, harmonisk och ensam i ett patenterat tillstånd av självreflektion.

Att promenaderna skulle leda till obotlig skrivkramp förstod jag först senare. Här följer några korta insikter från en handfull promenader och en lista på årets bästa promenadmusik.

15. Apollo Brown – Clouds (album)
En sen oktoberkväll på väg till Skriets releasefest för albumet ”Det beslutande organet” promenerade jag förbi ett mäklarkontor på Årsta torg i södra Stockholm. Där inne, runt ett bord, satt ett medelålderspar med en mäklare och skrev kontrakt på sitt framtida liv.

http://www.youtube.com/watch?v=Ae9rNmZQx4M

14. Phil Pratt – Dial M for Murder in Dub Style (återutgåva)
Jag stod gömd i mörkret utanför fönstret och betraktade paret när Isak Sundström började sjunga i mina öron om ”lukten av två ruttna hjärtan”, hur de ”strukturerade rummen och sig själva” och att ”det var så enkelt att falla in i konstruktioner”.  För att sedan bryta ut i ett scenario så grymt och otäckt att jag inte finner ord att formulera här och nu (låten heter ’Predikament’).

13. Youth Lagoon – The Year of Hibernation (album)
Den kvällen utanför det upplysta mäklarkontoret blev jag, som vanligt när jag lyssnar på Skriet, djupt vemodig – ja, rent av ledsen. Jag rörde mig ur den mörka skuggan och promenerade vidare över torget till folkets hus, nedstämd och moloken, med bilden av paret fastetsad i mitt medvetande.

Ingen annan kan beskriva dessa känslor så starkt och kusligt som Isak Sundström – nej, inte ens Richard Yates eller Paula Fox – men den kvällen präglades min upplevelse inte så mycket av begrundande insiktsfullhet som av ren destruktivitet. Och därefter slutade jag att lyssna på Skriets andra album.

12. Julianna Barwick – The Magic Place (album)
I London promenerade jag längs Regent’s Canal från Ladbroke Grove i väst till Hackney i öst. Det var tveklöst årets längsta promenad; jag började på förmiddagen och kom fram sent på eftermiddagen. Under en bro i närheten av London Zoo mötte jag ett ungdomsgäng med uppfällda munkjackor och en uppeggad kamphund som blockerade den trånga passagen, och inom loppet av en tiondels sekund flög mina tankar fram och tillbaka i följande banor:

Jag tänkte på bilden av dessa tonåringar i media efter Londonkravallerna, jag tänkte på skildringen av dem i Lee Rourkes roman ”The Canal”, i den engelska tv-serien Top Boy eller i filmgenren hoodie-horror – som Fredrik Strage skrev om i en artikel i DN – och framför allt hur besvärande påverkad jag hade blivit av dessa bilder.

11. Bass Clef – Inner Space Break Free (album)
Senare på kvällen satt jag med Bass Clef och Pipe Dreams i den förstnämndas kök, som tillsammans driver bloggen och skivbolaget Magic Dreams. Jag berättade att jag i samma sekund som jag passerade ungdomarna hade lyssnat på Joshua Idehens ”Northern Line” och att det i min vildaste fantasi fanns en outtalad länk mellan oss – bortom klädkoder och klasstillhörighet. Men de bara skrattade och jämförde scenariot med Ron Livingstones rappande till Scarfaces ”No Tears” i början av filmen Office Space.

10. Angel Haze – King (mixtape)
Jag åkte till Edinburgh och promenerade längs Water of Leith, från hamnen i Leith, förbi botaniska trädgården och det pittoreska området Dean Village, och vidare mot Dean Gallery – ett fotografiskt museum som ligger inhyst i ett gammalt viktorianskt hem för föräldralösa barn. Det var årets vackraste promenad, men även – eller kanske i synnerhet – årets sorgligaste.

9. Alexis Weak – Till minne av (album)
Det var i Edinburgh jag insåg att jag hade blivit en flanör med skrivkramp. Liksom en modern Baudelaire utan förmåga att formulera tankar i ord, och som på ett märkligt sätt upplevde samma motsägelsefulla känsla som den franske poeten hade beskrivit om cannabis: promenaderna gav mig fantasins kraft, men tog bort min förmåga att använda den.

8. Kurt Vile – Society Is My Friend (albumspår)
Likväl fortsatte promenaderna i samma takt och med samma inneslutna förtjusning som någonsin tidigare. Var jag än promenerade – på avenyerna i New York, i Istanbuls gränder eller på stigarna i Upplands tallskogar – traskade jag runt och tänkte på Teju Coles alter ego Julius i romanen ”Open City”.

Jag tänkte på Virginia Woolfs karaktär Clarissa Dalloway, jag tänkte på James Joyce och Leopold Bloom. Jag förstod att jag hade kommit att bli en modernistisk romankaraktär med en obeveklig böjelse för promenader.

http://www.youtube.com/watch?v=t5uy-tgDguc&noredirect=1

7. Diverse artister – Peaking Lights Mixtape (mixtape)
Sedan hände det: mina känslor och erfarenheter fick en förklaring. I slutet av november läste jag en intressant och för mig väldigt betydelsefull artikel i DN av hjärnforskarna Peter Fransson och Hugo Lagercrantz, som just förklarade hur hjärnan fungerar i en modernistisk roman – och därför också på mig. De skrev om hjärnans standardläge, som felaktigt har kallats för hjärnans viloläge, i vilket hjärnan enligt forskning har visat sig vara mer aktiv än vid intensivt hjärnarbete.

Ändå sitter jag här i norra Upplands skogar och läser Orhan Pamuks roman ”Oskuldens museum”, en drygt femhundra sidor lång berättelse om en patologisk nyförälskelse. Och antologin ”On Nature: Unexpected Ramblings on the British Countryside”, utgiven av Harper Collins och redigerad av bloggen Caught by the River, som är en samling texter om högst personliga naturupplevelser. Hur kunde det bli så här?

Jag har alltid tänkt att det är med nyförälskelser som med naturupplevelser: Det finns en kärnpunkt i alla berättelser som är densamma, nämligen känslan av att tiden stannar upp och att allt kommer att förbli som det är i evighet. Ett slags transcendent tillstånd om man så vill, där sinnesron överstiger tid och rum; underbar att känna men ohjälpligt tråkig att höra talas om.

En cyniskt lagd människa, skolad av den store pessimisten Arthur Schopenhauer, skulle givetvis skratta hånfullt åt dessa historier och kasta DVD-utgåvan av ”Blue Valentine” i magen på det förälskade paret och slå den lyriska naturmänniskan i huvudet med en tältpinne.

Sådan är inte jag. För mig räcker det med att konstatera att endast den skickligaste berättaren och elegantaste stilisten kan formulera dessa känslouttryck i ord och därigenom frammana empati, längtan och eftertanke.

Foto: Olof Rundcrantz

Orhan Pamuks ”Oskuldens museum” började jag läsa på en resa till Istanbul för inte så länge sedan. Förutom det underbara i att läsa litteratur som utspelade sig på de för mig okända gatorna nedanför min balkong i stadsdelen Beyoglu, fanns det till en början många invändningar mot Pamuks skildring av nyförälskelsen.

Berättarrösten tillika huvudkaraktären Kemal bedrar sin blivande fru med sin betydligt yngre släkting, som han sedermera blir besatt av och kommer att följa sida vid sida i nio år – trots det faktum att hon ingår ett nytt äktenskap med en yngre filmregissör – utan att få sin kärlek besvarad. Han stjäl föremål från hennes familjehem, samlar bikinikläder och cigarettfimpar från henne i smyg, för att en dag ställa ut det på sitt så kallade ”Oskuldens museum”.

Här någonstans borde jag rimligtvis ha slutat läsa. Men den repetitiva kärleksförklaringen som Kemal upprepar till sin älskade blir till slut så stark och djupt smärtsam – just genom att de översvallande känslorna tålmodigt bankas in i läsarens medvetande – att man som läsare fullständigt kapitulerar och hoppas på att den rika överklasslyngeln (tänk Holden Caulfield som berättarröst i en turkisk version av ”The Great Gatsby”) slutligen ska vinna den fattiga men undersköna släktingens hjärta.

Man kan ju tycka att den narcissistiska kleptomanen Kemal i Orhan Pamuks roman – om någon! – borde få DVD-utgåvan av ”Blue Valentine” upptryckt i nyllet, så att han slipper kasta bort nio år av sitt liv på en sisyfosförälskelse som kanske eller kanske inte blir besvarad. Men i slutändan förefaller det ändå som om ”Oskuldens museum” inte så mycket är en roman om nyförälskelse som en roman om människans blinda, irrationella livsvilja. Det strävandet som genomsyrar naturen och som enligt Schopenhauer är den sanna verkligheten (i kontrast till yttervärlden som bara existerar i ens medvetande, liksom en dröm).

”Det är en vilja att existera bara, kosta vad det kosta vill, en vilja utan moral”, skriver författaren Gunnar Fredriksson. Och trots mina inledande invändningar får denna viljekraft mitt hjärta att bulta med nervösa slag varje gång Kemal beskriver sin kärlek till och besatthet av Füsun:

”Under de åtta år jag åt middag hemma hos familjen Keskin plockade jag på mig och sparade 4213 av Füsuns cigarettfimpar. Varenda en av dessa fimpar som Füsun haft mellan sina ljuva läppar, som varit inne i hennes mun, fuktats av hennes tunga och färgats läckert röda av det läppstift hon hade på sig, varenda en av dessa var ett speciellt, heligt föremål som bar med sig minnen av både djup smärta och lyckliga ögonblick.”

I antologin ”On Nature”, som följer upp förra årets ”Words on Water”, skriver bland andra Tracey Thorn en text om sin personliga relation till trädgården. Radioprofilen Stuart Maconie förklarar storheten hos reseskildraren och guideboksförfattaren Alfred Wainwright. Gitarristen i British Sea Power, Martin Noble, för anteckningar från den mytomspunna promenaden mellan Exmoor och Dartmoor på Englands sydvästra spets. Och journalisten Sarah Boden berättar om sin flytt från London till landsbygden för att arbeta som fåruppfödare.

Även Bill Drummond, min ständiga favorit, bidrar med en kärleksförklaring till frukten krikon (ett slags plommon), och känner ett sedvanligt behov av att gå lika delar långsökta som underhållande omvägar för att nå sitt mål.

I texten ”On the Road to Damascus” skriver Bill Drummond till exempel att passionen till en abborre eller en ovanlig plommonfrukt kan vara större än eller åtminstone lika stor som den mellan två människor, om man bortser från det sexuella begäret. Smakupplevelsen av krikon jämför han med att se The Clash på Eric’s Club i Liverpool den 5 maj 1977 – två livsavgörande ögonblick.

Bill Drummond

Även här är min första tanke att Drummond närmar sig den förnumstiga tron på att världen är god och okomplicerad i naturens närhet – liksom den kan vara i nyförälskelsens töcken – som gör människan lätt om hjärtat, och som lite högtravande kan sägas ha blivit en ny livsåskådning. Men när den friluftstörstande storstadsbon läser och inspireras av Henry David Thoreaus ”Walden” på nytt, röstar grönt i politiska val, drömmer om ett liv som bonde på landet, cyklar hundra mil på snirkliga landsvägar och åker till avlägsna bäckar insprängda mellan oöverstigliga berg för att fiska i tre dygn i sträck – allt för att upptäcka sig själva i naturens stillsamma närhet och sedan gärna dela med sig av sina erfarenheter – låter Drummond krikonen bara bli kärnan kring vilken en historia berättas.

Han sitter på biblioteket och gör efterforskningar när han inte producerar eller organiserar spelningar till Echo & The Bunnymen, med samma glödande besatthet som huvudkaraktären i Pamuks roman. I referenslitteraturen upptäcker Bill Drummond att frukten tillkom för över 2000 år sedan i Damaskus i Syrien när ett plommon slumpmässigt sammanfördes med ett körsbär, och att fruktens skal användes till att färga nazisternas uniformer i tyska Luftwaffe på 1930-talet. Så kommer berättelsen att handla om allt annat än just naturupplevelsen, precis som sig bör med berättelser med naturen som scen.

Det är möjligt att jag har kommit på bättre tankar, blivit en mer positiv människa, efter att ha läst dessa två böcker, som visade sig ha mer gemensamt än vad man vid första anblicken kunde tro. Fast förmodligen inte. I huvudsak tycker jag fortfarande illa om okomplicerade beskrivningar av intima och monumentala sinnestillstånd, såväl i fikarummet, längs bardisken och runt middagsbordet som i konsten.

Men det finns förstås undantag som förtjänar att lyftas fram, som den finfina bloggen Caught by the River, i synnerhet i dessa semestertider då förnumstigheten tenderar att vara som allra värst. Så frestas inte att måla en tavla av din trädgård, skriva en dikt om den ljuva sommarförälskelsen, fotografera solnedgången i horisonten eller besvära andra med dina upplevelser av naturens och nyförälskelsens skönhet; leta djupare – det är berättelsen bakom varje ögonblick som är det intressanta.

”On Nature: Unexpected Ramblings on the British Countryside” finns att beställa från Caught By the River.
”Oskuldens museum” går att beställa här.

Men sedan kommer låtar som ”Now Her” av Hard Mix – och genast börjar min puls slå snabbare av längtan, upprymdhet och förälskelse. Klart jag kan blicka framåt och leva i nuet för en stund, bara det blir tillsammans med Hard Mix och ingen annan!

Hard Mix – Now Her by WeGetPress