Honungsvägen står för en precis och koncis känsla av uppror. Ett uppror när den låter som mest nödvändig, som mest här och nu. Vissa grupper har förmågan att låta så. Honungsvägen gör det med punk i ryggen.

De tonsätter glappet mellan att vänta och välja, mellan mod och handlingskraft. Lyssnar man på förstasingeln »Kroppen Din och Hjärtat Mitt« behöver man inte dechiffrera texten för att förstå att något måste hända nu.

När Henrik Oja började dra i trådarna som skulle mynna ut i gruppen Honungsvägen tog han sitt geografiska ursprung och drog upp sin adress med rötterna. Honungsvägen, beläget i västra Umeå, är hans. Och Honungsvägen skapades för lite mer än ett år sedan med Henrik som ledare och melodisnickrare.

Honungsvägen har samlat ihop styrkor från grupper som Syket, Säkert och Väärt, från Isolation Years och INVSN. Men än mer intressant är hur Honungsvägen låter. För det här är ljudet av något så unikt självständigt, något som är bestämt anti, så slagkraftigt vackert i sitt uppror. Och samtidigt låter det som en varm hand i en ambulans med någon man älskar.

Det hinner gå någon vecka efter Europaparlamentsvalet och på Södra Teatern i Stockholm ska INVSN spela. Jag slår mig ned under en snabb repetitionsrast med sångerskan Christina Karlsson och Kajsa Bergsten som även utgör stommen i Honungsvägen

First off: hur känns det att ni förmodligen kommer att kallas för en »supergrupp« när er skiva släpps?
Christina: Haha, det är å ena sidan smickrande med allt sådant där men det går inte att ta på allvar. Jag går inte runt och tänker att vi är en supergrupp. Det har ju blivit kvällstidningsretorik att hålla på och slänga sig med begreppet »supergrupp«.

Kommer ni från musikaliska familjer?
Christina: Nej, det gör jag väl egentligen inte. Mamma är ganska musikalisk men det är bara jag som håller på. Jag minns att vi hade ett piano hemma och jag började spela på det när jag var typ 3–4 år gammal. Så till viss del formades ett musikaliskt intresse i hemmet trots allt. Sedan blev det musikskola och när jag var 12–13 år började jag spela i en massa band. Annars skulle jag säga att jag kommer från en ganska bred punkbakgrund. Jag har inte vuxit upp med punk men att lyssna på det betydde absolut mest för mig. Det var väldigt mycket svensk punk.

Kajsa: Det är verkligen samma här. Det är väldigt mycket punk här också. Mitt första band hette Ungjävlar, tror jag, och därefter har det bara fortsatt.

Hur skulle ni beskriva mixen i Honungsvägen?
Christina: Det är en grupp byggd på kompisar och bekanta som alla blev tillfrågade av Henrik (Oja). Han skrev låtar för två år sedan redan och han tänkte väl att det skulle bli en soloskiva med Säkert!. Men sedan insåg han att han inte längre ville vara den personen som står med en gitarr och brölar längst fram. Han hörde runt med sina kompisar och han ville framför allt ha en tjej som sjöng in låtarna.

Kajsa: Jag kom in sist på luftiga körer.

Kan ni berätta lite om hur ni samarbetar?
Christina: Det är oftast Henrik som kommer med färdiga melodier, som vi sedan bara justerar marginellt om det skulle behövas. Men det är han som kommer med ett första material, sedan är vi oftast flera textförfattare.

Precis nu, efter några veckor av sotsvarta främlingsfientliga moln över sig, känns det både symptomatiskt och sympatisk att prata om Umeå utifrån ett kulturperspektiv. Inte bara är staden Europas kulturhuvudstad 2014. Än mer viktigt är hur staden fortsätter att präglas av en känsla av spontan samhörighet.

Staden har sedan 1970-talet utgjort en slags sista utpost av kulturarbetare, ett slags koncentrat av en gör det själv-anda. Samma DIY-sträng som gjorde att Refused blev det mest omtalade hardcore-bandet norr om Stockholm på 90-talet. Samma sträng som gör att vi kopplar samman begreppet Umeå Hardcore med lika delar straight edge och veganism.

Umeå och punk hör samman på ett sömlöst sätt. Kanske för att det står för något mer än just punkmusiken i sig. I dag är band som Masshysteri, The Vectors och INVSN bara tre exempel på hardcore-riktade punkband med rötter i Umeå.

Kajsa: Det har ju blivit en musikstad. All musik och all kultur är väldigt lättillgängligt, vilket gör att det är väldigt många som håller på med musik däruppe.

Jag har fått intrycket av att det är en ganska kulturdoftande stad överlag, att Umeå uppmuntrar till konstnärlighet?
Christina: Det håller jag med om. I Umeå skulle man kunna styra upp en spelning på en dag. Det är också väldigt lätt att starta upp klubbar och sådana grejer. Sedan vet jag väldigt lite om den övriga konstvärlden i Umeå. Vi har ju ingenting med andra delar av konstscenen att göra.

Kajsa: Jag är helt övertygad om att det bara kan vara positivt att kultur är tillgängligt på sättet som det är i Umeå. Man har vänner och bekanta i Stockholm som gång på gång klagar på hur svårt det är att hitta replokal i den här staden. Och då blir det ju förstås mer trögflytande att vilja hålla på. Jag tror att lättillgängligheten är viktig.

Christina: Vi kan ringa till varandra och fråga om vi ska repa, och så ses vi liksom 20 minuter senare.

För bara några veckor sedan gjorde Honungsvägen entré i public service-miljö. I P3:s Musikguiden kunde man, utöver deras eget material, höra dem tolka Lana Del Rey på ett alldeles speciellt sätt. »Tusen Mil«, Christinas titel på »West Coast«, låter så skör och trasig. Så förbannat ledsen i sitt rop på hjälp.

Christina: Jag tycker så mycket om rytmen i den låten. Det låter som om Twin Peaks möter 50-talsestetik. Sticket är helt fantastiskt dessutom.

Och precis som med Lana Del Rey kan Christina Karlsson sjunga så att varje ord låter som det tveklöst sista – ett definitivt avsked från alla hjärtan man haft i handen.

Trots det har allt bara börjat.

Se på honom när han hänger över pianot: han har precis återerövrat en hel genre utan att han vet om det – cocktailmusiken; det där hörnet av musikindustrin som så hänsynslöst och nonchalant fått ligga sida vid sida med hissmusiken alldeles för lättvindigt, alldeles för oförtjänt. Och erövringen var nödgad till att hända.

Cocktailmusikens hela väsen hade alldeles för länge legat i händerna på Rat Pack-figurer som strök runt och knäppte lite med fingrarna över polerade golv. Cocktail hade hunnit bli ett oaptitligt paket vid tidpunkten då Waits satte ned foten. Det hade mer med kabaret och varieté att göra än med sorgearbete.

Cocktail var ditintills underhållning, och dess musiker var underhållare. Tom Waits var en av dem som bestämde sig för att inte vara det.

Det är ett sympatisk drag inom de flesta konstformer att sätta kniven mot strupen, oavsett motiv. Debutskivor brukar ha den förmågan per automatik. De ska vara rusiga och rasande, ty dess natur förespråkar idén om att livet inte pågår för alltid. Bäst att få allt sagt nu.

Kanske är det just därför jag älskar Closing Time som idé. För det är en debutskiva i motsatt riktning. Den är nöjd där den är. Den verkar i utrymmet mellan lobbyn och hotellbaren och vet inte särskilt mycket om morgondagen.

Det är något alldeles särskilt att lyssna på när Tom Waits låter sig vara tillfreds med läget på ett nästan uppgivet sätt. Han ville att musiken på Closing Time skulle låta just så; som stängningsdags när lamporna tänds och fastighetsskötaren ska larma på.

Det skulle låta som bilden av några utspridda cigg på ett askfat, en öl och uppstaplade mynt. Det anspråkslösa i väntan på nästa kväll.

1973 hade rock ’n’ roll-begreppet temporärt tappat styrfart. Åtminstone var det så ordet gick när David Bowie, ett år tidigare, hade vridit om nyckeln till något mer färggrant och spännande – något helt nytt. Ziggy Stardust blev en tydlig symbol för detta »något annat«. Och zoomar man in på tidsperioden mellan 1972 och 1975 handlade ganska mycket av det som fortfarande kallades för rock och soul om väntan och längtan.

Lyssna bara på Staple Singers vid samma tidpunkt; »I’ll Take You There« får vem som helst att fästa blicken mot något bättre, drömmen om att sticka iväg.

Joni Mitchell och Judy Collins sjöng om vardagens tristess, sånger från verandan som såg över kullen och såg något bättre.

Min favoritsång med Tom Waits handlar om den där typen av väntan, och det är en sång som tar vid där Closing Time fortsätter. Den heter »San Diego Serenade« och finns på det lika fina albumet The Heart of Saturday Night som släpptes bara ett år senare.

I min värld handlar den även om chanser man aldrig tog, vad som hände när väntan tog slut. Den handlar om dig och mig och hur vi hade något men aldrig gav det full kraft. Den handlar om det där ljuset som står på pianot, och vad vi ser när ljusets släcks. Vad vi känner när vi ångrar och vill förlåta men inte kan, för stolthetens skull.

»I never saw the morning ’til I stayed up all night
I never saw the sunshine ’til you turned out the light
I never saw my hometown until I stayed away too long
I never heard the melody, until I needed a song.«

Det har gått över 40 år sedan Closing Time lade grunden till den moderna cocktailmusiken, och i dag utgörs genren av mestadels kvarglömda artefakter. Amy Winehouse, och kanske främst med det sympatiska albumet Lioness Hidden Treasure, är en av dem som gjort cocktail relevant och fantastisk det senaste decenniet.

Även Daft Punk, som malde ner varenda genre i Random Access Memories, har visat sin uppskattning. Lyssnar man på »Within« hör man en hotellmanager som vill att vi ska gå hem.

Men i dag utgörs cocktail mestadels av samlingar från förr som gör sitt för att vidarebefordra genren till nya generationer. Varken lounge eller cocktail drivs av en framåtrörelse. I motsats till nästan alla andra musikaliska riktningar vill den helst ligga stilla, stå på stället och sjunga om det. Kanske är det därför den – fortfarande – ligger i en radioskugga som den aldrig har förtjänat.

Cocktailmusiken är underskattad. Så är det. Den har countryns berättande när den är som bäst, punkens kraft när den känns som mest. Lyssnar man på Tom Waits två första album hör man hur det kan kännas att både vänta, längta och vilja ge upp.

Man kan ta på uppgivenheten, se det riktningslösa deppet framför sig. Det är uppriktighet och stenhård saknad.

Ty det är att lätt att se sig omkring när dimman lagt sig och tro att man gjorde något för att behålla det man hade.

»I never heard the melody until I needed a song« är en av de finaste rader jag vet som handlar om just det. Om precis den känsla av att inte ha gjort tillräckligt. För vissa kan livet bestå av bara den meningen och inget mer.

För somliga kan det bestå av en rad cocktails, ett piano och den eviga väntan på ett startskott som tar vid när det kanske redan är för sent.

Adrian Tomine har i över ett decennium varit med och bokstavligt talat format The New Yorker till den tidning den är idag. Som illustratör och serietecknare har han penslat ut sidorna med satir över samtiden genom ett särskilt och finkänsligt finger på ensamheten. Så som ensamheten ser ut när den känns omöjlig att undvika.

Inte sällan försöker han beskriva den där ihåligheten som kan drabba en med full kraft när man möter en ny stad. Många vet nog hur det är. Man har precis tagit steget till något man drömde om, men mest av allt blev drömmen kvar i huvudet. Oavsett hur nära man än kommer den.

Adrian Tomine flyttade från Kalifornien till New York för exakt tio år sedan, och bytte studentrummet med fördragna persienner mot familjeliv i Brooklyn. Alldeles för länge hade han legat i en inrökt position på sin soffa och låtit tv-programmen förstrött bläddra efter varandra under förmiddagarna. En dag andades han ut, och såg beslutet att flytta som den enda vägen ut ur tristessen.

Själv flyttade jag till Stockholm från Örebro under sensommaren 2012. Det är bara en två timmar lång resa men ändå skillnaden mellan gammalt och nytt. Skillnaden mellan hemstad och mina drömmars stad. Men för min del låg drömmen aldrig i framåtrörelsen. Mycket lite av mina drömmar är knutna till framtiden paradoxalt nog.

I stället är det nästan alltid bilderna av någonting som flytt som får mig att drömma. I Stockholms fall var det Ingmar Bergmans film Sommaren med Monika och hur Slussen dunkade och lät uppifrån Skinnarviksberget. Ångbåtarna som till synes riktningslöst kryssade runt på Riddarfjärden och Per Anders Fogelströms bilder av industrihamnar som vaknar i horisonten. Men allra mest lockade känslan av att bli anonym i en stad som inte riktigt brydde sig om en.

Det är genom denna ensamhet som jag ser Adrian Tomine. Det är ensamheten genom en blick man aldrig hinner fånga upp själv. Tomine fångar upp den åt oss; han visar hur blicken berättar allt man behöver veta när den kastas mellan två personer inuti en klubblokal med öl fastlimmat mot golvet. Eller hur den ser ut och känns när den skickas genom glaset på två korsande vagnar nere i tunnelbanesystemet.

I New York Drawings möts läsaren av 20-åringar i skarven mellan ungdom och karriär, 30-åringar som flackar mellan firmafesten och BBQ-ångor på rökiga balkongpartyn. Vi får se när främlingar möts, naket och okommenterat. Och där ute svävar New Yorks skyline.

Kanske allra starkast blir ensamheten i de bilder där blicken är allt som finns kvar, allt som fastnade. När Tomine illustrerar två tunnelbanevagnar som åker förbi varandra låter han samtidigt en ung flicka möta en ung pojke mellan glasen. Inuti vagnarna, och i utrymmet mellan centimetertjockt glas och räls, uppstår en plötslig samhörighet när de båda inser att de sitter med samma bok i handen. Blicken är snabb, skarp och hjärtskärande.

Den där sekunden kommer att rinna ut i samma takt som att vagnarna byter spår och livet återgår till vardag igen. Ensamheten framträder i en sekundlång samhörighet. Sedan inget mer, kanske aldrig mer. Och det är precis i den vi lever. Adrian Tomine fångar den där sekunden, om och om igen genom New York Drawings.

Wes Anderson, som använde sig av just The Kinks i soundtracket till The Darjeeling Limited, har närmat sig ensamhet på samma sätt när han målat upp sina lätt samhällsbortvända individer med anpassningsproblem. Och precis som Adrian Tomine har han via sina filmer, från Rushmore till Moonrise Kingdom, hjälpt oss förstå vikten av vad blicken kan ge, oavsett hur kort den är.

Det är genom blicken som Tomine lyckas porträttera ögonblick i vardagen som ter sig till synes oförklarliga, till synes för små för att berätta om för någon, men som i stunden kanske betyder allt. Och kanske fortfarande gör.

Det är just »Strangers«, The Kinks finaste sång om ensamhet, som gör både Adrian och mig själv sällskap. Inte bara för att den är en av de råaste och mest desperata sånger om allas jakt på att hitta sig själv. Utan också för att den sträcker ut en hand till någon annan, till alla främlingar som vi inte visste att vi ville lära känna förrän det var för sent.

»So where are you going to I don’t mind
If I live too long I’m afraid I’ll die
So I will follow you wherever you go
If your offered hand is still open to me
Strangers on this road we are on
We are not two we are one«