Det enda jag studerade var Napster, Soulseek och diverse torrentsajter. Det framgår inte heller i mitt CV att mitt enda intresse är att skriva om historien – jakten på nya älsklingar är ett måste för att jag skall kunna fatta pennan och skriva om den samtida och dåtida Martin, medan jag avnjuter Trey Lorenz »Photograph Of Mary« (Bass Hit Dub).

I mitt inre skissar jag om sommaren 1992 så det passar min nutida livsberättelse bättre. Just den sommaren får, till ljudet av dåtidens djupa house, det vackra slut den egentligen förtjänade.

Likt Johan Rheborgs karaktär i Fyra Nyanser av brunt (Göteborgsberättelsen) retuscherar jag mig själv i syftet att finna den jag hoppas vara. Men utan mina studier i det som för snart femton år sedan kallade fildelning hade jag aldrig kunnat förvärva de nödvändiga kunskaperna som krävs för att renovera själen.

Då hade jag aldrig förstått att med hjälp av Sister Sledges »Frankie« (1985) kan tonårskärlek i efterhand framstå så smärtsam och vacker som en önskar att den egentligen var. Om jag inte plöjt mig igenom tusentals soullåtar hade min mors begravning inte kunnat göras om i det fiktiva landskap som för alltid härbärgerat sig i min kropp.

Jakten för att nå perfektion när det gäller denna begravning pågår fortfarande och kommer aldrig att ta slut. Att min egen mor i likhet med de flesta människor felaktigt ansåg att musik är något som befinner sig i bakgrunden och därför inte förtjänar kraft och möda att upptäcka, bryr jag mig inte om. Ty historien finns där för att vi skall kunna skriva om den.

Ensam med ett hyperaktivt barn var det inte alltid lätt att förstå att Northern Soul var det jag egentligen älskade och behövde. Effektivast är dock dj-mixen. Förr avnjöts den på dansgolvet. I dag sker det via någon av de podcasts jag prenumererar på.

Men dess främsta syfte har alltid varit detsamma – att öppna mitt inre på vid gavel och ställa de kritiska och nödvändiga frågorna till min egen livshistoria. För att sedan läka mina sår på ett sätt som endast musiken och ingen annan konstform kan.

Omar S behöver en knapp timme för att skärskåda mitt inre och korrigera de felande detaljerna i mitt förflutna och därmed transformera mitt 36-åriga jag till något acceptabelt och kommunicerbart. Böcker och filmer kan i bästa fall skapa en ambition om något annat och väcka känslan av att en förändring är nödvändig. Men det är bara Mariah Carey, Shackleton, Raime, Al Green, disco, techno, soul och house som har kraften att försätta mig i det sårbara tillståndet som är nödvändigt.

Endast musik kan ge mig förmågan att hitta den jag vill vara genom att återskapa och omstrukturera det förflutna. Det var den snabba bredbandsuppkopplingen som Uppsala Universitet erbjöd tillsammans med studentradions skivarkiv samt den eminenta klubben Cuba på Kalmar Nation som förlöste denna historierevisionist.

Det smärtar därför extra mycket när jag tvingas konstatera att det i år inte blir ett besök på Volt i Uppsala. Festivalens arkitekt Patric Kiraly var även en av personerna bakom tidigare nämnda Cuba och därmed delaktig i att forma den jag är idag.

Jag tror nämligen att Fatima Al Qadiris framträdande har alla förutsättningar för att öppna grinden till mitt inre och inleda en ny fas i min historieskrivning. Nu sätter jag istället mina förhoppningar till att de fina personerna bakom Volt-festivalen i efterhand lägger ut lite av musiken på Soundcloud.

Just denna kväll när jag låser in mig själv i vårt arbetsrum för att återigen skriva om ett förflutet befriat från innehåll är det musiken nedan som bär mig på min tröstlösa färd mot tangentbordet.

Omar S mix för XLR8R

Steffi Panorma bar 05

Vår samstämmighet i vad vi önskade att få ut av en natt på dansgolvet har alltid utgjort ett grundfundament i vårt äktenskap.

Jag har aldrig varit en del av ett sammanhang, något som oftast plågat mig, gjort mig obekväm och närt det redan välgödda självhatet inom mig. Att bli en del av de inre kärnorna på de olika klubbsatsningar som jag mer eller mindre regelbundet har bevistat under åren var aldrig ett alternativ. Inte heller var det nödvändigt, ty det var tystnaden och ensamheten som var det egentliga utbytet.

Bakom mina slutna ögon och spattiga danssteg föddes tankar och drömmar som förlöstes av soul, house och techno. (Idéer försvann visserligen lika fort som minmaltechnon gjorde från Stockholms klubbscen). Drömmar skapade ur vad som för stunden var det perfekta beatet var det som tog mig igenom självförakt, arbetslinje, personlig sorg och dålig ekonomi.

I den ordlösa tillvaron och i väntan på att nästa tolva skulle mixas in som jag kände mig hemma. I detta mellanrum mellan fiktion och verklighet nådde jag äntligen den inre ensamhet som jag sedan barnsben eftersträvat. För nyansernas skull bör det tilläggas att detta tillstånd nåddes först när jag förlikats med tanken på att jag aldrig kunde bli en av dem som satte en personlig prägel på nattlivet.

Först när jag accepterade min roll som en totalt ointressant individ kunde jag nå de insikter som krävdes för att begripliggöra vad musiken verkligen betydde för mig. Bakom positioneringarnas tilltalande fernissa fann jag den verkliga acceptansen att få existera utan att någon brydde sig eller ställde obegåvade frågor.

Jag vill inte förringa den eventuella subkulturella kontexten, den bidrog i högsta grad till min utveckling som människa. Men när jag blickar bakåt i den personliga historiens backspegel är det inte den jag minns. Det är tanken på en fristad från samtidens galenskaper som får mig att varje fredag lite halvhjärtat scanna helgens klubbutbud. Att få bli ett med musiken och för några timmar komma i kontakt med det som verkligen betyder något.

Det är den känslan som jag försöker återskapa på det imaginära dansgolv som vi tillsammans bygger i mitt hem. Där baren är ett tågset från brio och hipstern bytts ut emot en två veckor gammal dotter som eftersträvar allt annat än ensamhet.

Jag har viktigare saker för mig, som att genom en konsumtion av progressiv kultur (i jämförelse med genomsnittskonsumenten bör påpekas) driva min egen utveckling framåt. Min tro är att de mindre kommersiella och för entreprenörerna ointressanta rummen i kulturvärldarnas olika fält är det som förflyttar samhället framåt.

Det är de av massan förbisedda böckerna, skivorna och filmerna som startar strömningar och 
rörelser som vill något annat med världen än att springa runt med järnrör och kalla människor för ”babbe”.

Som innehavare av den finaste och viktigaste ministerposten, den som kulturminister, spelar du en viktig roll i detta sammanhang.

Visserligen ska du verka i
 periferin, men du har möjligheten att skapa förutsättningarna för en klokare och vackrare 
värld. Visst, du kämpar i motvind. Dina kollegor har fastnat i tjatet om arbetslinjen.

I sådana sammanhang kan jag förstå att det kan 
vara svårt att göra din röst hörd.
 Nu känner vi inte varandra, men jag tycker att det har varit svårt att få ett riktigt grepp
 om vad din syn på kultur är.

Jag menar inte att fråga om vad som är ditt favoritalbum, eller vilken bok du tycker mest om. Det är frågor som är alltför personliga. Det enda ställningstagande från din sida som fastnat i min hjärna är idén om att 
kulturutövare måste vara entreprenörer.

Andemeningen var att de skulle hoppa på samtidståget och bli entreprenörer (smått ironiskt då de flesta kulturutövare redan är egenföretagare och oftast ganska bra på att nätverka).

För att överleva behövs en god kulturpolitik. Som kulturminister har du möjlighet 
att lägga grunden för en bättre och vackrare värld där vi inte misstror varandra och inte fyller
 vår samtid med hat.
 Ett nytt år är här och det är dags att lägga dårskapen och den dåliga 
smaken till handlingarna.

Jag tror att en kraftfull satsning på böckerna som aldrig säljer 
mer än 500 exemplar och skivorna som pressas i 300 exemplar kan vara en god bit
 på vägen. För att du skall finna inspiration för ett kulturpolitiskt program som brinner för de
 yttersta grenarna i kulturens träd föreslår att jag att du viger januari åt läsning.

Nedan
 finner du diverse böcker som jag tror kan inspirera dig. Alla är bara en googling bort och
 många kan du säkert hitta om du tar röda tunnelbanelinjen i Stockholm till Mariatorget. Butiken Papercut på Krukmakargatan har dem.

Förslagsvis avnjuter du böckerna med musik i dina hörlurar som du fick i julklapp.

Kristofer Anderssons DIY släpps på Modernista inom kort. Bill Brewster and Frank Broughton: Last night a dj saved my life. 
Tim Lawrence Hold on to your dreams: Arthur Russel and the downtown music scene. 
Tim Lawrence Love saves the day. A history of American dance music culture: 1970-79. 
Tracey Thorn: Bedsit Disco Queen. 
Pierre Bourdieu: Distinction
.

Den bör du också läsa minst en bok av Thomas Bernhard.
Vänliga Hälsningar,
Martin Cöster

Stunder av sorg och uppgivenhet blir min egen spegelbild, en reflektion av en känsla jag kan förhålla mig till och aktivt väljer att stanna och frottera mig i. Den melankoliska stämningen är min vardag, den utgör min rytm som jag bygger mitt liv kring. En fiktiv mur utan en grund att vila på redo att rämna vilken dag som helst. Befolkade av mediokra skalgubbar befriade från värme och humor och drivna av rädslan att göra fel.

I periferin av detta uselhetens landskap driver jag runt, frånkopplad från det som en gång skapade mig. Foglig och anpassningsbar lyder jag lagen om människans egen otillräcklighet och med kirurgisk precision befriar jag hen från dess värdighet och rätten att få vara sin egen. Längtan efter det som aldrig skedde, stunderna, händelserna som utspelar sig i dagdrömmarnas rike präglar och styr dagarna där den verkliga tiden står stilla utan någon som helst ambition att röra sig framåt.

Det är en organisk del av en industri men strävar efter att bygga en karaktär som flyter ovanpå alla rörelser. Om hen någonsin existerat har hen offrats på girighetens altare. Inte ens den vackraste bomull i världen kan maskera skönhetsfelen längre.

Denna konservativa charad är vad som återstår, det enda jag behärskar och den värld jag valt att leva i. En perverterad värld skapad av ofullbordade drömmar och rädslan att vara den du önskar. Punkten där smärtan möter kärleken och återförenas kan inte nås från denna plats. Här är jag skyddad från känslorna som skapade och förlöste mig. Vi dansar inte här, vi gör precis det som behövs, aldrig mer, men oftast mindre.

Här fruktar vi inte döden, vi inväntar den, ty våra liv var ett nödvändigt ont. Vår existens motiveras av statistiken som måste rapporteras, ty vår samtid måste uppnå en adekvat befolkningssiffra. Drömmen om att skapa magi av varje sekund mynnade ut i en tillvaro befriad från allt som kan aspirera på att vara vackert och magiskt.

1. Rip from Twin Peaks One Armed Man – Fire walk with me
2. Raime – Your cast will tire
3. Eraserhead Soundtrack – In heaven (Lady in radiator song)
4. Demdike Stare – Matildas dream
5. Andy Stott – Numb
6. Lee Gamble – Digibeth
7. Various Artist – 8.5

✔  Tres Bien Shop
✔ Our Legacy
✔ Mr Mudd and Mr gold
✔ End Clothing
✔  Nitty Gritty
✔ Soto Berlin
✔ Nanamica
✔ Hypebeast
✔ Supreme
✔ Visvim
✔ Firmament
✔ Norse Store

Slentrianmässiga besök som utgör byggstenarna i mina naiva dagdrömmar. Drömmar draperade i parfym från Comme De Garcons.

4200 svenska kronor är den summa som jag lade på kläder innevarande lönecykel (Om du är anställd av reklambyrå förstår jag att denna summa ter sig ytterst modest men i den värld som jag verkar i är det en oacceptabelt hög summa).

Jag är alltså 35 år och inom kort tvåbarnsfar. Summa jag lagt på leksaker och kläder till min son innevarande lönecykel: 0 svenska kronor. I stället ger jag bort hen till Youtube, allt för att ge mig möjligheten att påbörja den imaginära konsumtionen, som i sin tur kommer att ligga till grund för det slösande av pengar som stundar den nästkommande lönecykeln.

Dessa små månadsallmosor skapar den jag önskar vara men tar mig samtidigt allt längre bort från den jag borde vara: En rekorderlig pappa som klär sig i praktiska regnbyxor.

Så långt tillbaka som jag minns har jag eftersträvat den ouppnåeliga magin i varje liten detalj av tillvaron. Oräkneliga är de timmar jag har spenderat på dagdrömmande – ett dagdrömmande som har byggt på enfaldiga visioner om ett liv där varje stund är intellektuellt tillfredsställande och estetiskt fulländad.

Missnöjet har därför varit min ständiga följeslagare. Verkligheten har aldrig motsvarat visionen. Min styvfars mer blygsamma inställning – att livet till nittio procent är tråkigt och att tjusningen är att kunna förhålla sig till detta – stämmer bättre överens med den grå vardag som stora delar av livet hittills visat sig vara.

Jag har en tanke om att jag och mitt barn tillsammans skulle erövra magin i tillvaron efter att vi båda dansat till tonerna av Joy Orbisons RA mix och lindat samtiden runt våra fötter. Men detta fallerar ständigt, på grund av mig. Om hens vardag fortfarande är en rörelse är min en avstannad massa.

För att vi ska orka de tre kilometerna på cykel till dagis varje dag måste jag ljuga för mig själv och omfamna det som återstår av den livslögn jag göder min son med.

Att min rock heter Junya ger mig hopp om att hen skall se någon annan och skönja den som jag en gång eftersträvade att bli. Strumpornas främsta syfte är inte att hålla fötterna varma, de ska berätta en historia om två personer som älskar varandra och trotsar vädrets makter på daglig basis.

Men viktigaste av allt att kläderna står över fredagsmys, rasister och må bra-böcker.

I denna Bizarro-värld har det blivit viktigare att spara pengar till ett par skor än att skaffa den där sängen som vi faktiskt måste ha för att vi snart är fyra i familjen. Allt som påminner oss om fördomarna och fascismen skjuter vi framåt på obestämd tid.

I garderoben finns det inte plats för pappas otillräcklighet och oförmåga till uthållighet. Där njuter vi av stunden och lyckan i att ingen, förutom några få, kan se de nyanser som skiljer mina enfärgade plagg från de andras.

Ni kan avfärda mig som ännu en bakåtsträvande vit medelklassman som vägrar ta ansvar för historien eftersom jag är alltför upptagen med att kommunicera en önskad image. Men det skulle kräva ett sammanhang där mina val var logiska och faktiskt bekräftades på en regelbunden basis.

Jag omfamnar ett sådant avfärdande: Det är syftet med min kamp. Varje dag är en möjlighet att bryta normer och rasera majoritetssamhället, så lyder tesen som jag har spikat upp min sons dörr.

Min egen tro är då bara en sista rest av barnet inom mig. En patetisk trettioplussare som har förlorat förmågan att kommunicera verbalt med jämnåriga och som egentligen bara vill bli sedd.

Kanske är jag bara en del av det stora konsumtionssamhället som anser sig ha erövrat demokratin, jämställdheten och rättvisan. Vid världens slut så återstår som bekant bara våra personliga varumärken.

Mitt yttre är i sitt skeva sammanhang det enda som upprätthåller denna vision som jag önskar var hens rättesnöre.

Kläder köpta i butiker som är godkända av vår samtids hipsters ger mig morgon-, middag- och kvällsfixen. De skänker mig samma glädje som inköpen på Boomkat.com med skillnaden att de existerar i fysisk form.

Deras ursprung och historia påminner mig om allt som vi kan ge och lära våra barn om hur de kan definiera sin egen värld utan hänsyn till omgivningen. Jag vill trotsa de sociologiska lagarna och inreda mitt eget rum.

Det finns en tyst överenskommelse mellan oss som bär en viss sorts plagg: Vi väljer att ställa oss utanför kommentarsfält, slipsar, bostadsbilagor och alla de andra företeelser vi valt att retuschera bort från vår egen värld.

Valet att inte spara är vårt eget och jag gör det för att jag aldrig slutar hoppas på att magin ska forma varje sekund av vår tillvaro.

Om fyra månader utökas familjen och den ekonomiska svångremmen kommer att dras åt ytterligare.

Jag funderar på att fira det hela med ett par Visvim.