Den sjätte maj 2013 exploderar hela internet över en ny singel från Mariah Carey. Det gör mig oändligt glad.

Mariah Carey är en av få artister jag benhårt litar på. Inte för att hon alltid gör rätt. Och inte för att jag alltid förstår var hon kommer ifrån eller vill. Utan för att jag vet att hon alltid kommer att hitta tillbaka.

Hon har visat det gång på gång. Hon har haft perioder där allt har stämt, singlarna har kommit som pärlband av klassisk pop, klädda i den kostym hon för tillfället valt ut i sin walk-in closet.

Allra mest lyckat, tycker jag, har det blivit när hon gjort modern r&b. I mina ögon lade hon grunden för sina största stunder runt tiden efter skilsmässan från Tommy Mottola.

Då släppte hon den stela rollen som Världens Bästa Sångerska och tillät sig att vara kåt och att ha roligt, samtidigt som hon gled över åtta oktaver och tillbaka igen.

Så brukar jag i alla fall oftast resonera utåt. Egentligen älskar jag hennes stora ballader precis lika mycket. »My all«, »Hero« och tolkningen av »Without You« är väl singlarna som våra morföräldrar kan peka ut som hennes, men albumspår som »Petals« och »Angels Cry« är antagligen de Mariah Carey-sånger jag oftast återkommer till.

Men ibland så har hon ju cyklat lite snett. Tiden runt soundtracket till filmen Glitter och efterföljande albumet Charmbracelet är det nog få som har några större musikaliska minnen till. I bästa fall var det MC på rutin.

Hennes svar på det? »We Belong Together«. Mariah Careys långa karriärs hittills kanske allra största stund. När den kom kändes det som att hon hade hittat på ett helt nytt sätt att sjunga en soulballad.

Och så känns det än idag.

Så sent som förra sommaren tog hon dock en liten cykeltur åt fel håll igen. Hon följde upp jämna och fina albumet Memoirs Of an Imperfect angel med singeln »Triumphant«. Ett av hennes karriärs största frågetecken eftersom hon alls knappt sjöng på den. Singeln blev, naturligtvis, ett tacksamt föremål för ordlekar och klättrade inte på några listor.

Men så, för bara någon timme sedan, gjorde hon det där som jag vet att hon alltid kommer att göra. Tillsammans med Miguel har hon gjort vad som den här eftermiddagen känns som årets odiskutabelt bästa singel, »Beautiful«.

Tre minuter pop så klassisk att man kan låta jämförelserna hagla. Men det som är överväldigande för mig är att den inte är i närheten av att låta som någonting hon släppt förut.

Man behöver bara höra de tjugo första sekunderna för att förstå vad jag menar.

Jag hör en singel lika modig, lyckad och lycklig som när hon slängde av sig de präktiga svarta klänningar Tommy Mottola valt ut åt henne, för att istället ta på sig korta jeansshorts och virkad bikini och göra en remix tillsammans med Ol’ Dirty Bastard.

Och att internet – åtminstone mitt lilla hörn av det – den sjätte maj 2013 exploderar över en ny Mariah Carey-singel är inget annat än på tiden.

Kopp efter kopp snabbkaffe och en pianoslinga, lånad från Françoise Hardys ”Voilà”, på repeat. På bouleplanen bakom huset höll pensionärerna på som vanligt. Vita små tussar på en självlysande grön gräsmatta under den ständigt grå himlen.

Som varje dag. Långt mer ihärdiga än jag någonsin lyckats vara.

Senare, efter att han hade vaknat och vi hade tillbringat dagen med något – antagligen uppe på kullen som kommit att bli så mycket mer än en, förvisso redan ganska storartad, kulle och vid den lilla fiskdisken på Sainsbury’s – frågade han vad jag hade spelat hela morgonen, kunde vi lyssna på den igen?

Då visste jag att ingen sång skulle betyda mer för mig i år.

Då visste jag att jag älskar dig.

Michael Jackson var en sådan person för mig. Någon jag med ett barns fulla övertygelse älskade gräns- och villkorslöst genom hela låg- och mellanstadiet och som jag sedan fått omvärdera och omformulera gång på gång. Ett projekt som inte riktigt är klart ännu, snart ett år efter hans död och 17 år efter att min kärlek till honom klingade av och ändrade form.

Courtney Love är en annan. Det var hon, via Kurt Cobain och Nirvana, som fick axla det Michael lämnade mig med. Alla de där känslorna som nu skulle appliceras på en, åtminstone något, vuxnare värld – nya förväntningar och krav, nya blickar från och mot mig, nya sätt och viljor att hantera allt detta.
Courtney var min stora hjältinna från den dagen jag hörde henne på radion, i bilen. Min pappa fick gå före in i huset och lämna nycklarna i för jag var tvungen att lyssna klart; det var första gången jag hörde sången men jag visste direkt vad det var. Holes ”Asking for it” gick rakt in i mitt hjärta den där vårdagen 1994. Det var någon vecka efter att Kurt Cobain tagit sitt liv och det proklamerades till höger och vänster att grungen – ja, till och med rocken – var död.

På många sätt kunde jag inte bry mig mindre för det var Courtney jag sökt i hela mitt liv. Det var Courtney som talade till mig och om mig på ett sätt som någon Eddie Vedder-karaktär verkligen aldrig gjort och på ett sätt som inte heller den känslige, veke lille Cobain gjorde.

Courtney var något helt annat. Hon var den som menade att hon inte kunde bry sig om vad som sades om henne eftersom åtminstone hon visste att hon var så jävla fantastisk. Det var Courtney som talade till tjejerna som inget hellre ville än att skrika och spela gitarr och bögarna som inget hellre ville än att kolla på. Alltså på alla sätt och vis mer sympatiskt än bortskämda män som gnäller om att vara missförstådda i en värld där deras skivor säljer miljoner.
Den inställningen blev självförverkligande – under några år var hon fantastisk. Och det hon aldrig var, var fåfängt självömkande, trots att hon kanske mer än någon annan hade möjligheten att spela på det kortet.

Men, samtidigt som jag blev lite äldre blev Michael och Courtney lite galnare. Samtidigt som jag distanserade mig, som min blick blev kritisk mot det mesta, blev hela deras offentliga uppenbarelser ett snäpp (och senare några till) mer genomskinliga. De här personerna som hela tiden symboliserade olika saker för sin publik tappade, ju äldre jag blev, inflytande på mig som personer. Michael Jacksons peterpanska framtoning var för tonåringen i mig så klart inte längre lika relevant som för mitt barnjag, även om de omistliga låtarna levde kvar ända in i mitt vuxenliv.

Den Courtney Love som med uppsträckt haka fick mig att räta på ryggen under högstadiet kändes, ju mer accepterad hon blev, mer och mer vilsen och desperat. Där Courtney Love hela tiden symboliserat en tydlig vision och vilja, framför allt annat, kunde jag så småningom se den ganska lilla personen bakom.

Och varför inte? Alla som någon gång upplevt en period där saker och ting gått vägen har ju också upplevt skräcken att allt detta en gång ska ta slut, att framgångarna ska ersättas av motgångar och att du återigen ska bli beroende av främlingars goda vilja.

Så vad gör man då? Slutar kanske. Eller byter spår. Eller försöker igen, med något som fungerat förut.
Michael Jackson gjorde precis det senare, gång på gång. Alla hans album efter ”Thriller” följde i stort sett samma formel. Alla hans turnéer såg likadana ut. Briljansen fanns där bakom men osäkerheten tog mer plats än något annat. Courtneys nya album, ”Nobody’s Daughter” släpptes nyligen. Den lanseras som en Hole-skiva men är det naturligtvis inte. Det är en karikatyr på en Hole-skiva. Stundtals en rätt kompetent sådan men en karikatyr likväl. Omslaget föreställer till och med samma Marie Antoinette-porträtt som finns i bookleten till Hole-skivan ”My body, the hand grenade” från 1997.

Och det är väl okej. Om Courtney Love vill se sig som ett franchise som, likt Disneys julfilmer, riktar sig till samma typ av publik år efter år får hon självklart göra det.

Och varför inte? Varför ska kraven på henne vara annorlunda? Bruce Springsteen och Ulf Lundell behandlar samma tematik gång på gång, på album efter album. En knappt omformulerad dröm om frihet och stolt manlighet med hjärtat som dunkar av rätt anledningar. Jay-Z, likaså. Morrissey och Kent i allra högsta grad. Eller de popband som inte länge är indie, i betydelsen att de inte längre på något sätt befinner sig i en position där de har något att sparka uppåt mot. Inga väggar finns kvar att slå ner men utanförskapet står intakt. Och tas emot med öppna, okritiska armar av kritiker och publik för att den är förpackad i god smak, vackra ideal och med föredömlig estetik.

Det viktigaste du kan göra för dig själv är att se dina barndomshjältar med nyktra ögon. Att inse att de inte längre talar för dig, att du gått vidare även om de valt att inte göra det.

Men redan vid en andra lyssning av DOMs ”Jesus” tar ett slags tomhet fokus från allt det där upprymda, förväntansfulla. Det känns plötsligt som att sången handlar om vad som skulle kunna hända, hur saker skulle kunna vara – men kanske aldrig kommer att bli. ”I wanna feel it in my heart again” och ”…give me, give me something to believe in” blir årets hittills mest upplyftande och, på samma gång, hjärtskärande textrader.

Jag pratar lite med Dominic som tillsammans med Bobby K (”a wild animal”), Erik (”chiiill”) och Stephanie Tanner utgör DOM. Alla bor de i Worcester, Massachussets, en stad med viktoriansk arkitektur, ett ödmjukt invånarantal på ungefär 183 000 och som ibland refereras till som ”the Heart of the Commonwealth”.
– Ingen av oss kommer härifrån, det är bara en rolig plats att vara på. Worcester är ett Utopia, rikt på kultur och vackra kvinnor. Vi hänger antingen på någon spelhall eller vilken som helst av de flotta stränderna här. Alla lokalinvånare är supertrevliga och det finns en passion för bra mat och dansmusik. Det enda problemet är kanske att Worcester är för perfekt, kanske flyttar vi en dag.

Det känns som att DOM dök upp från ingenstans. Hur länge har ni funnits?
–Jag träffade Bobby i december förra året och vi började göra elektronisk musik tillsammans. Erik träffade vi på gymmet och bestämde att han måste vara med i vårt band, och det var innan vi upptäckte att han var grym på gitarren (”He could shred”)!

Är jag helt ute och cyklar som hör en tomhet i era låtar? Som att raden ”…I could do what I want to, this is alright” (i ”Rude as Jude”) inte alls låter särskilt övertygande, vilket är vad som gör det så fint.
– Vi försöker att inte tänka för mycket på vår musik. Jag skriver bara vad som känns äkta för stunden och sedan lämnar jag över det till de andra. Erik tar det till ”a fun place” och Bobby gör det till en låt.

Vad inspireras ni av? Ni nämner LeBron James och en ’90s-revival på er MySpace, som förresten kryllar av lamor?
– Vi var alla väldigt inne på popmusik och leksaker och godis och sådant när vi växte upp. Där har egentligen ingenting förändrats och jag har alltid varit besatt av lamor.

Jag har lovat att fråga hur ni träffade Stephanie Tanner (en av de obehagligaste karaktärerna i den beskäftiga 1990-talsserien Huset fullt)?
–Vi dejtade i åttan och har varit nära vänner sedan dess.

Något annat ni vill att vi ska veta som vi inte vet ännu?
– En sak måste ni veta om DOM: vi älskar swedish people!

DOMs debutalbum släpps 1 april på eget bolag. Snart kommer en ep som kommer att heta Sun bronzed greek gods. Lyssna på myspace.com/imfur.

burnbridges by  DOM

rude as jude by  DOM