Som vissa av er redan vet har det nu blivit så: Regeringens musikexpertpris har tilldelats TMA-kollektivet, enligt SVT:s ”Kulturnyheterna”. Utmärkelsen delades ut under onsdagen av utbildningsminister Jan ”Janus” Björklund. Regeringens musikexpertpris instiftades av den ”socialdemokratiska regeringen” 1997.

– Det känns som det ultimata erkännandet som man kan få av sitt hemland. Det känns svårast att få, och som det sista man får. När man redan har övertygat alla andra, och till slut lyckas övertyga själva regeringen om att man är bra, kommenterar Adrian Hörnquist.

Så, finns det någon anledning för TMA att fortsätta streta på efter det här priset?

– Ja, nu måste vi hålla fanan högt. Vi måste leverera.

Hooray!

För att fira detta gick jag igenom den bästa musiken som ramlat över mig den senaste tiden. 2012 har ju faktiskt börjat riktigt, riktigt bra. Det här är en del av bevismaterialet:

R Kelly – Share my love (låt)
Oemotståndligt på alla sätt och vis, instant classic. Barry White 2.0. ”Now that we’re in this room / Let’s do what we’re born to do / POPULATE! / POPULATE!”

http://www.youtube.com/watch?v=vQAFR0Ufb1M

Frank Ocean – Voodoo (låt, typ)
Allas vår favoritcrooner.

Saint Etienne – Tonight (låt)
Habil gubbrock.

SBTRKT – Atomic piece (outgiven låt)
Tänker lite att det här låter som en dubstep-version av Jan Johanssons ”Jazz på svenska”. Är jag helt ute och cyklar!?

http://www.youtube.com/watch?v=8umpshzE0wA

M Ward – The first time I ran away (låt)

Xosar – Tropical cruize (12″)
Kvalitetshouse från San Fransisco.

Madteo – Bugler gold pt. 1 (12″)
Minimalistisk techno som ingen begriper sig på. Första släppet på Joy Orbisons nya label Hinge Finger.

Speech Debelle – I’m with it (låt)

Lightships – Two lines (låt)
Gerald Love från Teenage Fanclub, alldeles bedårande såklart.

Damien Jurado – Museum of flights (låt)
Årets hittills finaste falsett och låttext.

Toumani Diabaté – Soumbou ya ya (Live from Union Chapel, 2011)
Tack Kristofer för detta tips.

[soundcloud]http://soundcloud.com/world-circuit-records/toumani-diabat-soumbou-ya-ya[/soundcloud]

Nils Frahm (pianist)
Tack Elin för tipset om La Blogothèques liveinspelning av Nils Frahm. Den var verkligen, som du skrev, helt fantastisk. ”Said and done” berör på djupet. Jag har också lyssnat en hel del på Frahms senaste album ”Felt”, i synnerhet avslutande ”More”. Men detta har du förstås redan hört.

Most Valuable Players – A hint (singel)
Ta sista chansen att införskaffa inte bara ett stycke ny musik av Sveriges mest improduktiva popgrupp utan också en hundradels bit av en underbar målning i akryl av Karin Cyrén (se längst ner på sidan). MVP är fortfarande det närmaste Paddy McAloon någon i det här landet kommit.

http://www.youtube.com/watch?v=tGgGpaeaiGE

The 2 Bears – Be strong (album)
Ett lite roligare Hot Chip med ett ovanligt starkt intresse för björnar. Men det har sin naturliga förklaring, Joe Goddard ÄR nämligen en björn.

Mosca (artist)
Jag vet, inget direkt nytt. Men av någon anledning har vi aldrig nämnt honom här. Hans samlade produktion är liten men hemskt stark. Lyssna till exempel på hans senaste tolva ”Done me wrong”/”Bax” men också – om ni missat den – den tio minuters fullständigt knäckande bass-symfonin ”Nike” (som XLR8R för övrigt tyckte var 2010 års allra bästa låt). Musiken är inte Moscas enda passion, på sin youtube-kanal visar han sig också ha ett ovanligt starkt intresse för jättestora kvinnorumpor.

Och ikväll sprider Michael Kiwanuka värme på Obaren i ett kylslaget Stockholm.

Åh, musiken! Som allt som oftast håller mig uppe på benen. Som betyder något – för mig, kanske också för dig.

Målning: Karin Cyrén

Vi som är sjukligt musikintresserade vill allt som oftast inte bara framhäva den kultur vi tycker allra bäst om, utan även positionera oss mot sådant som står för allt det man ser som förkastligt på ett eller annat sätt. Detta är knappast något nytt. Till exempel tryckte punkikonen Malcolm McLaren upp storsäljande t-shirts i mitten av sjuttiotalet som förklarade både vad man skulle vara för (”loves”) och emot (”hates”).

Tidigare var jag själv rätt snabb på att såga sådant jag tyckte saknade själ, integritet, begåvning eller framåtrörelse. Inte så mycket längre – eller, jag försöker åtminstone tänka efter två gånger först. Inte för att jag anar någon slags dold kvalitet i det artistiska uttrycket som jag misstänker kommer att uppenbara sig senare, utan för att det faktiskt kan finnas helt andra värden i något om man bara väljer att kontextualisera det – om man lyfter ögonen, tar ett steg bort från sig själv och ens eget subjektiva intryck av själva verket.

Det här slog mig åter med full kraft när jag läste Mats Olssons lysande text om hur svårt han hade att förstå att Eric Saade kommer från Kattarp, en liten by med drygt 700 invånare nån mil nordost om Helsingborg där det enligt Olsson är inskränkt, dött och tyst – förutom de MC-gäng som härjat i området.

I Niklas Orrenius nya reportagebok om intolerans och främlingsfientlighet, ”Sverige forever in my heart”, handlar det första kapitlet om hur en ungdomsmobb skanderar ”sieg heil” och kastar sten mot ett kommunalt boende för hemlösa asylflyktingar i just Kattarp. En familj som tog ställning mot rasistgruppen fick fönsterrutorna krossade och hotfulla telefonsamtal från föräldrar. Myndighetspersoner tyckte att det rörde sig om pojkstreck.

Det som hände i Kattarp är tyvärr inte heller något unikt i dagens Sverige.

Eric Saade är född och uppvuxen i Kattarp men har också genom sin pappa sina rötter i Libanon och Palestina. För Saade var glåpord som ”svartskalle”, ”blattejävel” och uppmaningar om att ”åka hem till sitt land” vardag när han växte upp.

2011 vann han svenska schlagerfestivalen och var Sveriges bidrag i Europa. Året dessförinnan sjöng alla, precis alla, svenska barn på ”Manboy”.

Detta betyder något.

I Aftonbladet skrev Fredrik Virtanen härom veckan en ledare med rubriken ”Skulle du vilja se Eric Saade på Dramaten?”, en text som i sitt patos för smalare, skattefinansierad kultur inte samtidigt kunde undanhålla sig från att lätt föraktfullt raljera över bredare underhållning, som fick personifieras av just Saade.

Det var en replik på en omdebatterad artikel i DN av Bengt Ohlsson där han hävdar att man inte ”får” vara höger om man är kulturutövare (är Ohlsson är medveten om att han har samma ”men det får man väl inte säga i det här landet”-retorik som alla ”politiskt inkorrekta” använder för att bit för bit flytta fram sina positioner?).

Jag kan inte bry mig mindre om varken Virtanen eller Ohlsson. Men varje gång Eric Saade står på en stor scen, varje gång han representerar Sverige, varje gång en lintott till Kalles kaviar-barn gnolar på ”Manboy” är det en seger för det öppna samhället.
Oavsett hur medveten Saade själv är om detta.

I övrigt kan jag inte nog rekommendera dessa orsaker till extas:

Sun Araw, M. Geddes Gengras, & The Congos – Happy Song by RVNG Intl.

Zola Jesus – In Your Nature (David Lynch Remix) by sacredbones

Jay-Z Glory (Ft. B.I.C) by illRoots

Nils Frahm – For by erasedtapes

TREVOR DEEP JR – DORIGHT! by Trevor Deep Jr
Holy Other – Know Where (Andy Stott Remix) by TriAngleRecords

JOY ORBISON X TTT X HINGE FINGER by The Trilogy Tapes

Joy Orbison NTS radio mix by DummyMag

Den bästa klubbmusiken de senaste åren, som allt som oftast kommit från Storbritannien, har varken ansikte eller röst – precis som de mer eller mindre maskerade ungdomar som gick bärsärk i London i somras. Burial har hemlig identitet. SBTRKT har masker. Zomby och Joy O maskerar sig. På en klubbspelning med Zomby visste arrangören inte om han skulle genomföra giget eftersom ingen visste hur han såg ut och om han var på plats. Vet ni hur Pinch ser ut? Benga? Shackleton? Actress? Antagligen inte. Inte ens Jamie xx är ett speciellt känt ansikte. Likt Banksy och andra gatukonstnärers ljusskygga verksamheter verkar de här artisterna trivas bäst med att förbli utanför rampljuset.

Utseende, etnicitet, ålder, kön och så vidare – inget av detta hörs heller direkt i denna musik. Är Kode9 svart eller vit? Ikonika, är det en man eller kvinna? Kommer Jacques Greene från Kanada eller Australien? Bryter Blawan på jafaican eller cockney? Är Floating Points 20 eller 40 år? Svaren på dessa och liknande spörsmål är av mindre intresse och hörs heller knappast i musiken.

Det är något befriande och väldigt sympatiskt med detta att musiken är i centrum, att det inte handlar om personerna bakom den. Att den oftast är instrumental, utan vers och refräng, gör att man inte heller kan tala om ”sånger” eller ens ”låtar” – det rör sig i första hand om ljud och rytmer. Och bas. Mycket bas. Ju djupare desto bättre. Därför kallas denna musik nuförtiden oftast kort och gott för bass. Men grunderna är lätta att identifiera: house, techno, dub, allt oftare r’n’b.

Den bästa och mest progressiva dansmusiken av idag är ett långfinger mot likriktning och konformism, mot kommersialism och den Minsta Gemensamma Nämnaren som vi alla förväntas samla oss kring. Därmed är den också djupt humanistisk; den tror på människan, hennes unika individualitet och möjligheter att skapa utifrån sitt eget sinne. Och, inte minst, den är i högsta grad avant garde – lite före eller snarare bredvid sin tid. Den här musiken ska inte gå att småprata med dina kollegor om i fikarummet, inte visas upp på prime time i tv eller spelas högt i samma rum som små barn. Det är emot dess natur. Den ska inte vara lättuggad, den måste bränna till lite. Den går ofta, ärligt talat, knappt att dansa till. Det är snarare musik för hörlurarna, på alldeles för hög volym.

Längst fram i ledet 2011 var för mig ett skivbolag i Manchester som kallar sig Modern Love, som drivs av eldsjälarna bakom Boomkat och har funnits i flera år. Under året har de gett ut en samlingsskiva med Demdike Stares imponerande EP-trilogi från i fjol, två EP:s med Miles (från Demdike Stare) och G.H. och, framför allt, två minialbum med Andy Stott: ”Passed me by” och ”We stay together”. Båda är utgångna på vinyl men har slagits ihop i en behändig cd-utgåva. I skrivande stund släpper Modern Love också en dubbeltolva med Demdike Stare, ”Elemental”, för det facila priset 35 pund. Men så verkar det också vara mer av ett konstverk än en vanlig skiva.

Demdike Stare – Bardo thodol

G.H. – Earth

Miles – Lustre

Andy Stotts tidigare skivor har haft ett mer typiskt deep house-sound, men med årets släpp har han rört sig mot en musik som är råare, långsammare, mer industriell och experimentell. Definitivt mer originell. En del skulle kalla musiken världsfrånvänd eller mörk, kanske till och med sjuk (i motsats till frisk). Men man kan lika gärna se den som spännande och spirituell. Hur man tar in och reagerar på musik är ju högst individuellt. På Discogs kan man till exempel läsa i en kommentar:

”I never write these things, always feel a bit sickly but this time it’s different. If Andy Stott actually ever reads i just want him to know, through some dark days and hard times, through the hard slog that can be life i have found his music an elixir, an antidote to the heart ache of growing older and losing loved ones.”

De bestående minnena från 2011 ur ett allmänmänskligt perspektiv är från en orolig värld: från revolutionerna i Nordafrika till kärnkraftskatastrofen i Fukushima till upploppen i England till massmordet i Oslo till den ekonomiska krisen i USA och Europa till ett allt mer konkret klimathot och, i vårt eget land, missförhållanden i äldrevården och en havererad opposition. I Sverige är ungdomsarbetslösheten 35% och i länder som Irland har självmordsstatistiken ökat med 24% på ett år (Agenda 20/11). Även om du själv har det bra är det högst konkreta problem som borde angå oss alla. En annan värld är möjlig.

Andy Stotts avgrundsdjupa beats är ett soundtrack till denna kaotiska värld. Det är som jag ser det därför inte alls världsfrånvänd musik. Tvärtom, den är snarare ”världstillvänd”. Man kan också vända på resonemanget och fråga sig: vad finns det egentligen för egenvärde i att passa in?

Andy Stott – Dark times

Andy Stott – Bad wires

Det släpps förstås mängder med fantastisk musik under ett år. Men Andy Stott har det skrivits förvånansvärt lite om, inte minst i Sverige (Demdike Stare har nämnts på denna sajt några gånger tidigare). Det är synd, för det här är sannerligen musik som bränner till. Se det som en garant för att han aldrig kommer att sitta och flina i Skavlans intervjustol.

Jag gjorde också en mix med några andra mer eller mindre progressiva rytmer och ljud under 2011. Den blev lite för lång kanske, men hey, ett år kräver sitt utrymme och dessutom är det den enda mixen jag gjort i år (hela spellistan finns här).

[soundcloud]http://soundcloud.com/uddling/progressiv-rock-2011[/soundcloud]

Utöver mixen vill jag också lyfta fram lite annan kanske något mer konventionell men likväl drabbande musik från året som gått: The Wild Swans, Pure x ”You’re in it now EP”, Girls ”Alex”, Kanyes ”Mama’s boyfriend”, King Creosote & Jon Hopkins ”Bubble”, Thurston Moore, Mattias Alkberg, hur von Trier använder Wagners overtyr till Tristan och Isolde i ”Melancholia”, Michael Kiwanukas röst, Spectrals ”Big baby”, Cass McCombs ”County line”, samtliga versioner av The Beach Boys ”Surf’s up” på ”The smile sessions”, ”Jean 1″, My Morning Jacket, Nguzunguzu fulländade r’n’b-mix ”The perfect lullaby”, Anna von Hausswolffs ”On a good day”, Dreamers of the Ghettos ”Phone call”, Kurt Vile, Drop Out Orchestras boogiedisco-version av The Style Councils ”The promised land”, James Blakes ”The Wilhelm scream” på Södra teatern, Anna Järvinen, Alex Turners soundtack till ”Submarine”, Paul McCartney på Globen, Erik de Vahls ”Red sleeping beauty”, Let’s Wrestle, Ducktails ”Killin’ the vibe”, Bon Ivers ”Holocene” och när First Aid Kit sjöng ”Dancing barefoot” för en tårögd Patti Smith…

Att bandets två huvudpersoner, Adam Granduciel och Kurt Vile, bekände sig som två rabiata Dylan-fanatiker var lätt att höra. Men trots att The War On Drugs så tydligt var på väg mot ett genombrott bestämde sig Vile kort efter den pågående Europaturnén att lämna bandet för att helhjärtat få ägna sig åt sin solokarriär.

Knappt tre år och ett knippe album, singlar och EP:s senare är Kurt en av våra mest uppburna artister. 2011 är hans år och ”Smoke ring for my halo” hans hittills största stund. Som Jan Gradvall konstaterat låter Vile som East Village ser ut: uppriktigt, direkt, ganska hårt och härdat; ibland romantiskt, men aldrig inställsamt. Viles sånger är till synes enkla, entoniga, med ett ofta imponerande gitarrspel och hans släpiga men ändå distinkta röst (och dialekt: hör hur han till exempel böjer ”gone” till ett utdraget ”gauwn” i ”Jesus fever”) i centrum.

Med lika delar radiovänlig amerikansk rock (Springsteen, Petty, Cohen) som lo-fi (Spacemen 3, Dinosaur Jr) är Vile en ganska udda fågel på musikhimlen; alternativ och samtidigt tämligen konventionell. Därför går han också hem i de flesta läger.

Kurt Viles spelningar i Sverige den gångna helgen med sitt band the Violators (med Adam Granduciel på gitarr) var efterlängtade och på Strand i Stockholm är det tokfullt, trots pågående Popagandafestival, och som en konsekvens brist på syre och obehagligt fuktigt. Vill man vara konspiratoriskt lagd kan man tro att någon var ute efter att kväva Stockholms musiktyckarelit – det hade bara varit att låsa dörren och kasta nyckeln.

Även om Vile är långt ifrån en intressant scenpersonlighet (men snyggt hår, det måste sägas) växer hans musik flera storlekar live – det är mer dynamiskt, kraftfullt, intensivt. Inte en låt faller ur ramen, och det hela kommer säkert i framtiden bli en av de spelningar från i år som vi nonchalant kommer att slänga ur oss: ”jag var där”.

Inte så illa för en före detta gaffeltruckförare från Philadelphia.

CURTIS MAYFIELD: THINK

JOHN CASSAVETES: MINNIE AND MOSKOWITZ (1971)

JAIBI: YOU GOT ME

HOLLAND-DOZIER-HOLLAND: DON’T LEAVE ME STARVING FOR YOUR LOVE

TERRY CALLIER: PROMENADE IN GREEN

MICHAEL KIWANUKA: I’M GETTING READY

Dominant Legs – Hoop of love

Jane Weaver – Silver chord

The Wild Swans – Disintegrating

Blood Orange – Suthpin boulevard

Laurel Halo – Constant index (Actress Violet Remix)

Real Estate – It’s real

Stevie Nicks – Wild heart (backstage)

John Coltrane – My favorite things (live)

Kanyes fjolårsalbum ”My beautiful dark twisted fantasy” var på de flesta håll sanslöst hyllad, men också en vattendelare. Vissa puritaner menade att det inte hade någonting med hip hop att göra. Sant, det är i första hand ett popalbum, anspråksfullt och ambitiöst förvisso, men oceaner från till exempel Roc Marcianos mer traditionella (men grymma) boom bap-hip hop. Jag har personligen alltid föredragit Kanye West när han fläskat på som mest med sina varma soulsamplingar och därför håller jag fortfarande debutalbumet ”The college dropout” närmst hjärtat. ”Mama’s boyfriend” är en återgång till det soundet, och trots att det är en leftover från inspelningarna av ”MBDTF” (man ansåg att den inte passade in på albumet, mycket riktigt) är det precis såhär jag vill ha min Kanye. Texten är också smårörande, om hur en liten Kanye ser sin mamma dejta killar som han avskyr (”I don’t like you nigga / if I was old enough I would fight you nigga / I wanna run over you in my bike you nigga”) för att tjugo år senare inse att han har blivit den personen själv.

(Enligt Kanye West representanter rör det sig dock om en falsk läcka; man menar att det är någon utifrån som lagt musik över Kanyes rap. Hur som helst låter det klassisk KW).

Anna von Hausswolff – On a good day (Original by Joanna Newsom) from hausswolff on Vimeo.

(Orginalet, också fab: Joanna Newsom):

Samt fyra nya låtar med en sedvanligt inspirerad och inspirerande Mattias Alkberg, som man får lyssna på i några dagar. ”Sen rycker vi bort dem, som plåster, fast såren inte läkt.” Så får jag också en anledning att säga hur överdrivet glad jag blir av att en så distinkt outsider som Alkberg får 2400 kommentarer på ett enda blogginlägg. Leve la résistance!