Kvällen till ära var stadens gator fulla av folk som alla valde att trotsa domedagsvädret till förmån för ett festande som närmast liknade apokalyptiskt. En uppsjö av kasserade spritflaskor låg redan spridda i den rinniga snön.

Själva hade vi startat firandet i ett rum med hundratals svävande röda ballonger och svartögda tyskar med utmanande klänningar och hattar från en glömd tid. Bredvid oss satt den överviktiga medelålders affärsmannen och tittade ömt på sin unga flickvän med aggressivt rakad punkfrisyr och Dr Martenskängor. Bakom oss beställde en av de fem danskarna ett helrör vodka som komplement till den asiatiska femrättersmiddagen. Med stor basun knöt han sedan ett glittrigt presentband runt skjortkragen, ett substitut för en riktig fluga.

När klockan närmade sig sent fylldes bordet framför oss av den moderna kärnfamiljen, som plockade middagen i bitar och skrattande matade sin årsgamla bebis med bitar av sushi. Middagen hade ackompanjerats av mörk, fuktig techno, men när vi lämnade pärlade istället tysk schlager ur högtalarna och hela lokalen var förenad i uppsluppen allsång.

Unter den Linden glittrade av tusentals lampor och unga och gamla fröjdades tillsammans i kylan. Förbi Checkpoint Charlie tunnades flärden ut och gatorna blev istället kusligt ödsliga. När tjuten från Kreuzbergs ungdomsgäng började höras i fjärran var vi glada över att se vårt mål. Från Tommyhaus, en av Berlins äldsta squats, hördes svag musik men utifrån var festen osynlig. På innergården stod några rudeboys med uppvikta jeans, smalbrättade hattar och rutiga skjortor och rökte i snögloppet.

Gamla trasiga cyklar låg slängda en bit bort och dörren till ena festlokalen var övertäckt med egentecknade klistermärken och grafitti. Inne i källaren mullrade rocksteadyns baktakt på öronbedövande volym. Tung cigarettrök och frän öldimma låg tät över det böljande folkhavet. Reggae! Steady! Soul!s nyårsspecial hade börjat.

I källarlokalen bredvid dundrade takten på rusande 140 BPM och det smutsiga, flisiga trägolvet var redan fullt av dansande. Prydliga modsflickor i vita strumpbyxor, lackskor och Jackie Kennedyklänningar shufflade taktfast bredvid ett sunkigt backpackersgänget i för stora manchesterbyxor och pårökt blick. I baren beställde vi tysk öl på flaska och tog leende in atmosfären.

Modsens prydliga kostymer och blankpolerade skor stod i bjärt konstrast mot den residerande bartenderns egenklippta dreadlocks och solkiga överskottskläder i jordfärger. I ett hörn stod några tvivelaktiga affärsmän och sålde pulveriserad glädje till kvällens lyckojägare. Stämningen skruvades stadigt upp och i jämn takt fylldes lokalen till kapacitet. På tolvslaget drack vi polsk vodka i flourmuggar av plast och gruppkramades med okända bröder och systrar.

Mark Forrest, Berlins soulgudfader, intog skivspelarna, log sitt breda Björnliganleende och uppmanade alla att starta 2010 års första fest på ett förnämligt sätt. Följande sju timmar var ett delirium av dans till musik som aldrig tog slut i ett Berlin där sömn verkar sparas till ålderdomen.

Northern soul spreds till Berlin från Storbritannien i mitten av 80-talet. Klubbarna hölls främst i mindre lokaler och lockade en blandad publik. Snart hade ett mindre soulcommunity, bestående av dj:ar, samlare, dansare och konnässörer, bildats som alla arbetade gemensamt för att främja genren. Efter murens fall 1989 förändrades det musikaliska klimatet i den nu enade staden. Plötsligt blev det forna Östberlin klubbcentrum och publiken splittrades upp på flera mindre ställen, som var för små för att kunna husera ett northern soul-dansgolv. Samtidigt fick nya musikstilar som techno, urban och hiphop fäste och intresset för rare soul minskade kraftigt.

1991 arrangerade Mark Forrest den första tyska weekendern, vilken blev en ekonomisk flopp. Tre brittiska topp-dj:ar, John Buck, Gary Spencer och Mark Soulie, såväl som fem tyska diton stod redo för att ge järnet vid skivspelarna, men fick tyvärr spela för nästan tomma dansgolv. Efter detta gav många av de tidiga dj:erna upp, sålde sina skivor och gick vidare till annat.

Ytterligare några försök gjordes för att locka tillbaka publiken, men ingenting drastiskt hände förrän i mitten av 90-talet, då en grupp entusiaster startade klubb i Roter Salon. Lokalen var som gjord för en soulklubb, med sitt blankpolerade trägolv och 60-talsatmosfär. Redan första kvällen var en succé. Sakta men säkert började publiken återvända och det nya framgångsreceptet var att frångå den brittiska dogmatismen, och istället blanda upp soulen med easy listening och andra genrer som för tillfället var populära.

Dagens Berlinscen domineras av en publik som är flera decennier yngre än föregångarna i Storbritannien. Man har lyckats med konststycket att locka en ny, hungrig lyssnarkrets till en i övrigt markant decimerad scen och har på det sättet hjälpt till att blåsa nytt liv i den falnande lågan i Europa.

Till skillnad från den engelska publiken så är den tyska väldigt blandad. Det är inte ovanligt att se mods dansa sida vid sida med moderna jazzpjattar, skins och en och annan ölhävartysk. Till detta hör även en liberalare musikpolicy, där northern, modern och ett och annat udda låtval samsas på samma golv.

Ett pålitligt inslag i Berlinnatten är Mark Forrests Hip City Soul Club, som sedan nitton år tillbaka levererat till stadens soulkonnässörer och dansglada. Ett annat populärt inslag i den tyska rare soulscenen är den årliga weekendern Soulshakers i Bamberg.

Två dagar senare stod vi uppradade längs ena väggen i det bakersta rummet längst inne på puben Oscar Wilde. En av Berlins unga, populära kvinnliga dj:ar har precis avslutat ett hyllat set, predominerat av modern och crossover. En engelsman har tagit över skivspelarna och serverar r’n’b till de upphetsade ungmodsen som väller ut över det lilla dansgolvet.

I övre baren sitter den äldre generationen engelsmän och tyskar och ljuger över en öl, upprymda och vilt gestikulerandes. De gör ett och annat avstick ned på dansgolvet när en exceptionellt älskad oldie spelas, men mestadels tillhör Hip Citys golv de unga.

Bredvid oss står en ensam kille i svarta slacks, vit skräddad skjorta och jazzhatt. Han lutar sig avvaktande mot väggen bredvid dj:n och väntar på nästa set. När Kings of Souls ”Is your love for me” sprakar ur högtalarna kastar han sig snabbt ut på golvet och börjar dansa i vansinnig takt. Golvet är för tillfället halvtomt och den ensamma killen utnyttjar ytan och rör sig smidigt och vant, inlevelsefullt, oavbrutet kommande fyra låtar.

En lätt uttjatad klassiker ljuder ur högtalarna och golvet fylls kvickt till bredden, varpå killen viker av och återintar sin plats vid väggen. ”Han kommer alltid hit för att dansa”, berättar en tysk vän. ”Han är här varje gång men dansar helst när golvet är halvtomt”. Inget ovanligt i det, tänker vi. Ingen riktig souldansare gillar att trängas.

Mitt emot killen står en ensam modsflicka med rosett i håret och kortkort klänning. Hon är mycket ung, mycket söt och mycket uttittad. Två sturska mods kastar begärliga blickar på henne samtidigt som de försöker bemästra dansens akrobatik i syfte att imponera. Flickan står med fötterna tätt ihop och sneglar försiktigt på de övriga i rummet. Då och då drar hon sig i hårbandet, som för att se efter att det sitter kvar.

När någon av pojkarna ledsnar på att vänta och gör en framstöt, skakar hon blygt på huvudet och tittar ned i golvet. Efter en tid har bägge ungtupparna tröttnat på att få avslag och anslutit sig till ett större, betydligt mer flamsigt tjejgäng vid det närmaste bordet. Flickan står ensam kvar, tydligt tecknad mot den mörka träpanelen.

Efter en stund tar hon sin vita lackväska och går ut på rökgården – eller ”the connaisseurs room”, som tyskarna skämtsamt kallar det. ”Hon är väldigt ny på scenen, och väldigt ung”, berättar Mark Forrest. ”Vi försöker hålla uppsikt över henne så gott vi kan. Som ni ser är hon hett byte.” Jag tittar ut på gården. Flickan sitter på en kant av bänken och kedjeröker cigaretter utan filter, i smyg sneglandes på gänget bredvid sig. Hennes vita ballerinaskor har fått sorgrander av den smutsiga snön. Hon ser ut att vara högst fjorton år.

Efter fyra intensiva dagar i en av Europas mest berusande storstäder är vi åter tillbaka på flygplatsen. Vi köar till passkontrollen och när den rödbrusiga kontrollanten ser att vi är från Sverige skiner han upp och utbrister: ”Ah, Schweden! Ten points!”. Därpå följer ett bullrande skratt så varenda ansiktsrynka pulserar och vi slussas vidare. Vi tittar på varandra, tre frågetecken. Någon föreslår Melodifestivalen. Jag rycker på axlarna.

Gamla vänner och gamla skor är bekvämast.
Gregory Peck 1916 – 2003

När den gamla 20th Century Fox-skådespelaren Gregory Peck yttrade de orden syftade han inte på northern soul-scenen. Men det hade han mycket väl kunnat göra.

100 Oxford Street, 5 september, 2009

Den murriga källarlokalen är full av folk, trots att klockan bara närmar sig halv elva. Väggarna har redan börjat impregneras av svett och det är kvavt på ett sådant sätt som det blir när för många människor delar på samma luft. Uppsluppna sällskap halsar öl kring de små runda borden, berusade av lika delar alkohol och stämning. Damerna har utställda kjolar och lågklackade pumps, männen har slitna jeans och gympaskor.

Framme på den lilla upphöjda scenen står ett gäng gubbar och snackar, en blick på folkhavet, ett öga på skivspelaren. Flinka fingrar rör sig hemtamt över pickuperna, låter musiken fortleva i all evighet, eller i alla fall till i morgon. Genom dörren kommer en strid ström av nyanlända; glada ansikten, grötiga dialekter, igenkännande kindpussar.

På det nötta trägolvet rör sig mindre grupper taktfast till musiken, till synes samspelt men var och en i sin egen värld. Här och var skiftar golvet i ljusare nyanser, orsakade av souldansarens eviga följeslagare och trognaste vän – talket. Skyltarna med texten ”No talcum powder, please” ignoreras med en skälmsk glimt i ögat. Det är soulklubben 6Ts Rhythm and Soul Society 30-årsjubileum och det är besökarnas kväll, bara deras. Vi är här för att fira en livslång kärlek, vare sig den etablerats för ett halvt århundrade sedan eller väckts blott några år tidigare.

En av männen lägger på Just do the best you can med Duke and Leonard och med ens förändras dynamiken i rummet. Som på kommando tillströmmas dansgolvet av mänskliga vågor, fylla och flams är som bortblåst. Kroppar stramas synbart upp så inte en rörelse, inte ett steg känns förgäves. Energin hos hundratals människor kanaliseras ned till fötterna och upplevelsen är den av en folkhop som rör sig simultant, elastiskt, interaktivt.

Golvet är trångt, dansarna många men inte en knuff kan skönjas. Det är som att golvets alla besökare lyder under ett gemensamt medvetande som gör att var och en instinktivt vet var alla andra är, vare sig du hoppar, snurrar, sparkar eller faller. Magi, i ordets mest sanna bemärkelse.

I ögonvrån står att urskilja en motpol till de dansandes vitala rörelsemönster. I dörröppningen tvekar en äldre herre, krumryggad och vithårig. Han stödjer sig mot dörrposten och kastar bidande blickar ut över golvet, alltjämt med ett utmattat leende i mungiporna. Ansiktet är fårat och tärt, men blicken vaken och alert. Han bär en nött pikétröja av okänt snitt som blekts till en obestämbar färg efter år av troget användande. Manschesterbyxorna, som förmodligen inhandlades i rätt storlek en gång i tiden, faller i dag slappt från höften.

I händerna håller han en gammeldags tygpåse som han stundom pillar på med skrynkliga nikotingula fingrar. Framför honom böljar ett gigantiskt hav av dansande människor. Från andra sidan rummet hörs plötsligt ett högljutt ”oi!” och mannen tittar dit. Det försiktiga leendet blir bredare och säkrare och han börjar i varlig takt röra sig mot strömmen, över dansgolvet, bort mot gruppen. Hans steg är hasande men bestämda och de dansande bildar en svängande korridor för hans passage.

Väl framme på andra sidan möts han av entusiastiska ryggdunkanden och kindpussar, männen på scenen kliver ned och delar ut grabbiga kramar, på det sätt äldre män med ovana av överdådiga känsloyttringar gärna föredrar. Den äldre herren har levt upp, fått en öl och ser med ens femton år yngre ut. Han skrattar och gafflar och tjoar, rösten är hes av årtal av cigaretter. Efter att ha pustat ut ett slag på en stol pillar han upp rosetten på tygpåsen och plockar upp ett par lädersulade brogues, som han knyter på sig med dubbelknut. När nästa låtintro ljuder över lokalen kliver han försiktigt ut på dansgolvets kant och börjar röra sig i takt med oss andra.

Gemenskap är en underlig känsla. Varför känner jag större samhörighet med slitna kvinnor och män av en helt annan bakgrund och med helt andra liv än jag och mina närmaste leder till vardags?

Svaret på gemenskapens gåta är helt enkelt att viss gemenskap trumfar annan. Då mina ålders- och ytfränder främst verkar fokusera på strömningar och trender, att vara rätt, känna rätt och utstråla rätt – så pass att tanken slår en hur man egentligen lyckas finna ett jag i alla snabba svängar – finns här en beständig tolerans och ett välkomnande som sträcker sig över tids- och landsgränserna. Finns här en elitism? Definitivt. Denna dömer dock inte ut dig för att du är fel, utan kräver som enda motprestation att du delar den genuina kärleken till musiken.

Då det på de trendigaste vattenhålen i Stockholm gör dig häftig om du ser ut att känna så få som möjligt, premieras en översvallande värme och vänskap på soulscenen. För varje år, för varje tillställning, för varje gemensam musikupplevelse får du ytterligare några vänner att nicka igenkännande till nästa gång ni ses på ett svettdrypande dansgolv och att slänga käft med över en cigg framför entrén.

För mer All nighters på Throw me away – gå hit.

Den sista sevärdheten innan vi är framme – en gigantisk, rostig trålare som ligger som en harpunerad stålval ett hundratal meter upp från det långgrunda vattenbrynet. Efter att ha passerat kala slätter, nedlagda industrier och dyiga sandbankar, som för tankarna till Nick Broomfields Ghost, om det tjugotal illegala kinesiska arbetare som drunknade när de plockade hjärtmusslor vid Morecambe Bay, glider tåget till slut in på den sömniga stationen Prestatyn. Varma vindar får en att skala av sig den nordiska vinterjackan, regnimpregnerad efter tre hårda slaskmånader. I luften finns ett eteriskt stråk av vaknande vårblommor, ruttnande tång och hårdfriterad fish’n’chips.

Taxichauffören bär en fläckig t-shirt, grå sweatpants och fyrtio kilos övervikt. Han sitter inkilad i förarsätet med magen tryckt mot ratten och vi erbjuder oss att själva lasta in väskorna. Ur den knastriga radion skränar JJ Barnes”Our love is in the pocket”. I dessa delar av Storbritannien är northern soul lika vanligt och folkligt som svenska landsbygdens dansbandsörhängen. ”Pontin’s, eh?”, frågar han och torkar svetten ur pannan med baksidan av handen. ”Yeah, it’s gonna be a good one this year, lot’s o’ people”. Han svänger in på parkeringen. På den stora gräsplanen ligger rad efter rad med kompakta radhuslägenheter, ett tjugotal längor totalt. Det är full lågsäsong, men just denna helg fylls vartenda rum.

”Hullo lovve, you’aright?”, hälsar en av de medelålders engelsmän som står i grupper och garvar utanför entrén, en cigarett i mungipan och en pint i näven. Männen har slitna jeansjackor, ölmagar och tunnhåriga hjässor, fruarna är mjuka i hullet efter decennier av brittisk snabbmat och uppklädda i 60-talsklänningar eller lågprisvaruhusfynd. Vi checkar in.

Vi har ätit pasta och burksås. Den lilla butikens färskvaror är inte att tänka på och matsalen är som att spela rysk roulett. Vi dricker billig konjak med damm på korken. Kassörskan log brett när vi köpte den. Klockan närmar sig nio och det är dags att gå de hundra meterna till huvudbyggnaden.

I stora salen. Moses Smith ”Girl across the street” dunkar med en vansinnesvolym och vi säkrar öronpropparna. Det är redan fullt ös. Det blankpolerade trägolvet i lokalen är stort som en inomhusfotbollsplan och över det rör sig de grovhuggna arbetarna med en glidande lätthet som bara femtio års dansträning kan ge. Det luktar pudrigt sött av talk, dammigt av säljarnas vinylskivor och skarpt av tusentals munnars spritångor. I den trettio meter långa huvudbaren står klungor och umgås. Inom några timmar kommer över tvåtusen människor att sprida ut sig över de fem dansgolven.

Vi sätter oss på läktaren och dricker John Smith. Framför dj-båset på scenen samlas gräddan av danseliten, slitna män och kvinnor i femtioårsåldern som blandar flytande fotarbete med golvmoves från breakdancen, kampsportsliknande highkicks och mångvarviga spins. Dessutom en och annan asiat som efter åratal av trägen träning utmanar dem på deras egen hemmaplan.

Klockan är ett. Stora salen är fylld till bredden och på scenen gör sig de avpolletterade soulartisterna redo att dra igång. Flera tusen människor väntar ivrigt. Som en åskknall brakar den första stämman ut i lokalen. The Magnetics är till åren, men med röster som åldrats som en fin whiskey, aningen mörkare och mer sonora studsar de mellan väggarna. I matchande vita kostymer, harmony group-fingerknäpp och synkroniserade dansrörelser levererar de en golvande version av £ 4000-singeln”Lady in green”.

Bobby Patterson, med axellångt afro, solglasögon, rutig fuskpälsväst och svart skinnkeps sjunger ”I’m in love with you”, med en raspig röst som känns som en välkommen käftsmäll. Han flinar, spexar loss på scenen och böjer sig ut över publiken och skakar tanternas uppsträckta händer. Det gemensamma medleyt avslutar konserten och applåderna vill aldrig dö ut. Sedan börjar dansen på allvar.

Det är måndag förmiddag. Sista låten ljöd klockan tre i natt, efter tre dygn av oförtrytlig fest. Utanför receptionen står en grupp engelsmän med varsin pint, lite slitnare, lite mindre högljudda. Man packar bilar och checkar ut. I raggig fuskpälsväst, skinnkeps och solglasögon kommer Bobby Patterson släntrande och styr upp ett samtal. Han garvar och strålar i kapp med den bleka vårsolen. ”The best weekender I’ve ever had”, säger han entusiastiskt på släpig Dallasamerikanska. ”Friday was my birthday, Saturday the most rockin’ concert since the sixties. Shiiiit.” Bobby går för att köpa helgens sista pint, hans hesa skratt ekar när vi går mot tågstationen.

Liten ordlista:

• Prestatyn northern & modern soul weekender : ”Another tremendous weekend of non-stop entertainment with FIVE arenas playing the whole spectrum of rare soul music, from the sixties to the present day!”
• Pontin’s = brittisk ’holiday park’ (ungefär semesterby) för hela familjen
• Prestatyn = kuststad i norra Wales
• Weekender = helgfestival för soulmusik
• Northern soul = amerikansk 60-talssoul som föredrogs av arbetarklassen i norra England
• Modern soul = soul producerad efter 1969
• Spin = snurr i danssammanhang > Highkick = hög benspark