Mamma kommer till Sverige 1985, jag föds fyra år senare. Släkten är kvar i Polen men vi åker sällan och hälsar på. Vi gör sällan någonting. Mamma har inte körkort och pappa har svårt att hålla löften. 

Men vi brukar ha diskokvällar.

Om mamma har haft en tuff dag i skolan eller på jobbet så vet jag nästan direkt vad som väntar mig. Jag får snällt leka inne på mitt rum, plocka undan min skål med flingor och sänka volymen på vår TV. Mamma sitter mest i köket eller ligger i sängen. Tills det nästan blir läggdags. Då åker bandspelaren fram på diskbänken. Mamma bläddrar bland kassettband, väljer en, spolar fram och trycker på play.

Ut sipprar introt till ”Everywhere”. Mamma kan inte engelska men hon sjunger med ändå. Jag älskar det, eftersom jag också får vara med. Upp i mammas famn och vi snurrar runt tills vi bubblar av skratt och skriker oss hesa på den dåliga engelskan.

Mamma får mig när hon är 26 år. Anledningen är att hon är livrädd för att bli ensam i Sverige. Så fort mamma och pappa bosätter sig här anar hon att deras förhållande aldrig kommer att funka. Mamma får ett par missfall innan jag blir till.

”Pappas fel”, helt enkelt.

När han sedan försvinner i några månader blir det inget missfall. Jag stannar kvar där inne. Ungefär samtidigt köper mamma sina kassettband. ”Tango in the night” hamnar alltid högst upp i högen. Albumet blir hennes ”bästa favoritskiva i hela världen någonsin”.

Det finns många kärlekslåtar där ute men det finns inte någon som glimrar lika ljuvt som ”Everywhere”. För det är precis vad den gör, den glimrar. Låtens första sexton sekunder skakar om hela skallen på mig tills den lekfulla basgången kickar in och Christine McVie frågar om någon kan höra henne ropa.

”I’ll speak a little louder
I’ll even shout
You know that I’m proud
And I can’t get the words out.”

Ett annat minne: Jag har precis flyttat hemifrån och min lillebror sitter i baksätet medan jag rotar i handskfacket i mammas bil. Mamma får ”Tango in the night” i julklapp av min nya pappa några år tidigare. Jag matar in skivan och ur högtalarna i bilen dånar ”Big love”.

Mamma signalerar att jag ska spola fram några spår och vi stannar vid tredje låten. Jag har blivit äldre och kan – med VG i engelska C – sjunga med utan större bekymmer. 

Min mammas engelskautveckling har stannat i köket i Landskrona. Min lillebror som är tio år yngre gastar med i refrängen. Förbryllat frågar jag lillebror hur det kommer sig att han kan låten utantill. Han svarar att ”mamma brukar lyssna på den i bilen”.  Han frågar mig samma sak och jag kontrar med att ”det var det enda som fick mig att somna på kvällarna”.

Våra diskokvällar pratar vi sällan om. Jag vet inte om mamma är generad. Jag låter det vara så. Om några dagar fyller jag tjugotre år. För tjugofem år sedan släpptes ”Tango in the night”. Nästan en vecka efter min födelsedag släpps ”Just tell me that you want me: A tribute to Fleetwood Mac”. 

Hajpen har varit måttlig och trots stora namn som bland andra Lykke Li, MGMT och Best Coast är kritkerna endast vagt förtjusta. Ingen fara, de mest typiska klassikerna som ”Landslide”, ”Dreams” och ”Silver springs” är naturligtvis med på skivan – men ingen jävel har valt att göra en nytolkning på “Everywhere”.

Detta är oförlåtligt. Fullkomligt oförlåtligt.

”Just Tell Me That You Want Me: A Tribute To Fleetwood Mac” släpptes den 14 augusti på Hear Music/Concord.

Australien alltså. Det var dit alla åkte efter gymnasiet för att härja, sola och jobba. Som sen tonåring var jag pretentiös och valde att inte följa strömmen. Istället stannade jag hemma och drömde om Kalifornien eller Berlin. Om jag ångrar det? Lite kanske. Jag är djävulskt bra på att härja, ännu bättre på att sola och visserligen än sämre på att jobba men med australiensiska mått kanske en riktig stjärna i slackerness.

Men tillbaks till min nya vän, the aussie. Han hade väldigt många brister och hans bästa förmåga var att gå mig på nerverna. Däremot, hans musiksmak var inte från denna värld.Som den son till en discodiva som han var, slukade han allt från Bee Gees till Kylie Minogue. Han spelade ”Great Southern Land” av Icehouse och deklarerade att detta var Australiens egentliga nationalsång. Det var ungefär då som jag började älska syntslingor med rejäla år på nacken på riktigt.

Själv stod jag framför min skivsamling, ungefär tio timmar bort och grävde. The Vines, Jet, Cut Copy och Empire Of The Sun. Herregud, ja, hur kunde jag glömma? Så många somrar vi har tillbringat tillsammans. Lite längre tillbaka i tiden brukade vi lyssna på INXS hemma i hålan utanför Lund. Och min mamma älskade – precis som hans mamma – Bee Gees.

Silverchair hade en eller två riktigt bra låtar vill jag minnas och bara på senare år har jag lärt mig att älska nu-folk som Boy & Bear och Cloud Control. Gemensamt för alla de band jag nyss namedroppat? De är alla australiensare från landet i fjärran.

Och nu kan jag inte sluta att jaga deras efterträdare. Det är precis som han sa, australiensaren, att de står för världens mest spännande musikscen just nu. Touché, måste jag få säga. Även om vi har slutat att prata, även om vi skiljdes åt som ovänner, så måste jag ge honom all kredd för den enda gången han faktiskt hade rätt.

Tio höjdare från down under

1. Alpine – Hands
Ljusa tjejröster+Virgin Suicides+dansant drömpop blir tillsammans Melbournes finest som stavas Alpine. Kom ihåg vart du läste det först.

2. Voltaire Twins – Romulus
Jodå, de är faktiskt tvillingar på riktigt. Tegan och James står för Perths bästa och mesta cyniska synthpop just nu.

[soundcloud]http://soundcloud.com/voltairetwins/romulus-romulus-ep[/soundcloud]

3. Conics – Habits
Om Foals var australienska, lite tråkigare och mer sugna på att göra gitarrdriven electrorock – då hade de låtit precis som Conics.

4. Undercolours – Spirit The Ghost
Undercolours – som beskrivs som ett nytt Temper Trap – har redan plockats upp av Triple J – och levererar gång på gång övernaturliga poprefränger.

[soundcloud]http://soundcloud.com/undercolours-1/1-spirit-the-ghost[/soundcloud]

5. Flume – Paper Thin
Det är väldigt lätt att fastna i Flumes instrumentala och repetitiva drömlandskap. Väldigt. Lätt.

[soundcloud]http://soundcloud.com/flume-1/paper-thin[/soundcloud]

6. Strange Talk – Sexual Lifestyle
Strange Talk fortsätter att kämpa på trots att de har funnits ett tag nu. I väntan på det där stora genombrottet har de turnerat Australien runt, delat studio med fellow Australians Gypsy & The Cat och även släppt några få singlar. Men i år, 2012, vill jag gärna tro att det är deras år. Debuten släpps lite senare i vår och bandets första smakprov är sjukt lovande.

[soundcloud]http://soundcloud.com/strangetalkmusic/sexual-lifestyle-1[/soundcloud]

7. San Cisco – Awkward
Hihi. San Cisco må vara superunga och osignade men det här med bedårande popmusik klädd i mörk underton har de förstått grejen med.

8. Rufus – Nocturnal
Om Flume var lite för vaga, så kan nog Rufus rädda er syn på australiensisk electro – ömsom hård, ömsom mjuk och alltid med en gnutta magi.

[soundcloud]http://soundcloud.com/rufussounds/nocturnal[/soundcloud]

9. World’s End Press – Faithful
Elektronisk disco straight outta Melbourne.

[soundcloud]http://soundcloud.com/worlds-end-press/faithful-radio-edit[/soundcloud]

10. Oliver Tank – Past Present Future
Vem kan, långsamt och trånande, sjunga ”all I do is dream about you” i femton minuter och komma undan med det? 22-årige Oliver Tank från Sydney skulle jag tro.

av Emma Forrest, ur Florence + The Machines booklet för Ceremonials.

When we first came here
we were cold and we were clear
with no colors on our skin
we were light and paper-thin.

Han är försenad. Men det gör inget, jag väntar gärna. Inne i
mörkret betraktar jag honom på avstånd. Sätter hakan i handen tills handen
somnar. Byter position. Tvinnar håret runt mitt finger. Försöker att inte bli
otålig. Säger att jag gärna väntar igen. Jag har ju ändå inget annat för mig.

Förutom att du står utanför i kylan och väntar på mig.
Hängivna du. Hungrig är du antagligen också. Men du stör inte. Du väntar bara.

Det blir äntligen hans och min tur. Det tar två minuter
innan mitt språk brister. Mina kinder brinner. Jag lutar mig närmare så att han
enkelt kan röra vid mig. Jag kastar med håret. Låter hans komplimanger skölja
över mig. Skrattar hysteriskt. Blir nervös. Vi drar ut på den lilla tid vi har
tillsammans.

Du har inget emot att vänta ändå. En kyss och du förlåter
mig.

And atom to atom
oh, can you feel it on me, love
and a pattern to pattern
oh, can you see it on me, love
atom to atom
oh, what’s the matter with me, love?

Tjugo minuter senare äter vi och du märker det redan på restaurangen.
Mitt kroppsspråk är tydligast i hela Gamla Stan. Jag är förälskad. Men du betalar för maten.

Tell me what you want me to say.

Den natten kan jag inte sova. Dagen efter tar jag bussen
eftersom jag vet att den kör förbi hans hotell. Jag hoppar inte av, så desperat
är ingen. Men jag trycker ansiktet mot glaset och hoppas på att kanske få se
honom en sista gång.

What a thing to do, what a thing to choose
but no, in some way I’m there with you
up against the wall on a Wednesday afternoon.

Två dagar efter och jag låser in mig i köket för att få
prata ostört med honom. Meningslöst tjattrande. Du förstår men du säger inget.
Hängivna du.

You can call it what you want
you can call me anything you want
you can call us what you want
you can call me anything you want

På den tredje dagen kommer vi hem en kväll. Berusade. Du
blir arg på mig redan i hissen. Trettio sekunder senare står vi i hallen. Du
står med ryggen vänd mot mig. Jag flinar. Det bubblar i min skalle. Vad du
pratar om minns jag inte. Jag lyssnar antagligen inte. Jag ger dig bara svaret
på min ängslighet de senaste tre dagarna. Säger att det räcker nu. Efter fem år
så är det slut. Och så ler
jag. Ditt ansiktsuttryck mjuknar.

Cause I am done with my graceless heart
so tonight I’m gonna cut it out and then restart
cause I like to keep my issues strong
It’s always darkest before the dawn.

Det är där vi slutar. Du lovar att inte gråta ett skvatt
natten till den artonde september. Jag är vaken hela natten så jag vet att du
håller vad du lovar. Det gör
du alltid. Hängivna du.

’Cause they took your loved ones
but returned them in exchange for you
but would you have it any other way?
Would you have it any other way?
You could have it any other way.

Varför? Lund är en universitetsstad. Det kryllar av studenter från världens alla hörn. Därför gillar vi lundensare att tänka att vi är lite bättre än alla andra. För här pratar man inte skånska. Här pratar man lundensiska. Här är Timbuktu husgud och transportfordonet är en cykel. Det är precis så pittoreskt som det låter. Och lika tråkigt.

Jag gick på Kunskapsskolan i Lund. Man tar buss nummer sex dit och kör förbi ätstörningsklinken. Det var en liten skola med noll koll. Niorna tände på tennisbollar och kastade dem i papperskorgen på toaletterna. Åttorna rökte på i rökrutan. Sjuorna skolkade. Sexorna hölls i schack genom skräck. Vi tuggade tuggummi, åt isbitar och mätte ångest i midjemått. Vi lyssnade bara på Hole.

På Stadsbibliotekets soffa brukade jag däcka i. På Café Ariman drack jag alltid grönt te. I Botaniska trädgården fick jag min första kyss. På Klostergården firade jag en gång in det nya året. På Kulturmejeriet köade vi i timmar innan konserterna. På Norra Fäladen tog vi bussen till McDonalds en station bort. På Folk Å Rock praktiserade vi och fick konsertbiljetter till halva priset. På Mods drack vi Piggelindrinkar och sjöng till Depeche Mode.

Sen gjorde vi slut. Mitt och Lunds band kapades av rätt odramatiskt. Började gymnasiet i en annan stad. Lyssnade inte längre på Timbuktu. Istället tog jag tåget därifrån men aldrig dit. Några mil bort och man välkomnas till en annan stad. Där folk tycker det är förbaskat konstigt att komma från Lund. Men jag kom ju bort därifrån också, eller hur? Till tonerna av Miss Aguilera dessutom.

Men tji, fick ni. Jag kommer ofta tillbaks. Det är min stad och min stad only, trots allt. Men det är med sorg i hjärtat som jag vet att Lund inte riktigt är sig själv längre. ”Det finns inga uteställen för icke-studenter” säger en bekant. Som om det vore den stora sorgen. Allow me to lol.

Lund är död. Mods har stängt igen. ”Vill du lyssna på Depeche Mode får du göra det hemma” säger min fräkniga bästis. På Café Ariman kryllar det av vilsna, småländska studenter. En, två och tre skivbutiker har fått stänga igen. Folk Å Rock är ett Hemtex i dag. Kulturmejeriet som under sina glansdagar levererade musikminnen för en hel generation, ligger i en orubblig dvala bakom Stadsparkens höga träd. Ut med musik och in med Stand Up-kvällar. Vi är villiga att betala för framtvingade skratt men inte för levande musik. Ursäkta?

Och Olympen. Nu är jag visserligen inte stenåldersgammal men vilken lundensare som helst förstår vad som hände med Olympen. Ett reportage gjordes i Sydsvenskan där världsartister radades upp en efter en. I dag är Lunds kanske mest legendariska musikminnesplats ett gym. Och inte vilket gym som helst utan ett franchisegym.

När min redaktör frågar om rocken finns i Lund skrattar jag. Naturligtvis finns rocken i Lund. Men jag ändrar mig väldigt snabbt. Den fanns. Vi kan säga så. Tills motsvarigheten bevisas.

En rastlös Lily Allen uppenbarar sig på rutan. Jag trycker på volymknappen tills min fingertopp vitnar. Lily går från att sjunga tyst till att mima i för stora sneakers och smycken. Jag tänker att ingen får veta att jag är vaken. Det är skola i morgon. Men jag är sexton år och brutalt mörkrädd. Det är vinter, vilket betyder att mörkret är här för att stanna. Men jag är tapper, tycker jag. I mitt sällskap med MTV naturligtvis. 

I dag är jag inte lika beroende av MTV.  Jag sover mycket bättre, tackar som frågar. Men ändå frågar jag lite försiktigt min andre hälft om vi inte kan ha MTV i nya lägenheten trots allt. Han undrar varför och tycker att jag kan se alla mina favoritprogram på nätet istället. Jag påminner honom om att vi har varit utan skitkanalen i ett år. Han ger med sig och tjatar till sig diverse naturkanaler.

Hjärtegullet tittar sällan på sina naturkanaler, tyvärr. Jag däremot, tillbringar mina lediga hemmadagar med MTV. Från det att jag vaknar tills jag somnar i sängen i hörnet. Ständigt på, rullandes i bakgrunden. Som en gammal vän med hiskligt dålig musiksmak. Eller förlåt, smak överhuvudtaget.

För även om MTV har en urvattnad hinna av kult över sig så känns kanalen snarare mer passiv än någonsin. TRL finns inte längre. Top 10 At 10 har blivit Top 11 At 11. Den som vill få en glimt av musikvideor får för övrigt kolla tidigt på förmiddagen eller tillbringa en sömnlös natt á la orolig själ. Istället består MTV mestadels av repriser från 16 And Pregnant, Room Raiders och Moving In. Om och om igen. South Park brukar dyka upp på kvällarna men likt förbannat repriser.

Det är ett kretslopp som har gått loco hos MTV. Allt som går in, går in och inget går någonsin ut. För att inte tala om MTV:s fantastiska förmåga att göra spin-offs på  realityserie The Hills. Vi fick The City med sötkrispiga Whitney Port. Men The City gick också i graven. Lauren Conrad skulle få en egen serie som enbart skulle fokusera på hennes liv som biznizwoman. Den rök fort. Nu är det Audrinas tur, om hennes ”life between fame and family”. Ha. Tokarna på MTV har dessutom skakat liv i Beavis And Butthead. MTV skonar ingen.

Fast vem lurar jag egentligen?

Jag står och kramar min pojkväns arm i vår nya lägenhet. Blir otålig. I vardagsrummet är alla kanaler klarblåa. Min efterlängtade MTV-logga finns ingenstans. Han lovade
mig att jag skulle få skitkanalen ikväll. Blir ännu mer otålig. Vill trycka på knappar som inte finns men hjärtegullet är envis. Och till slut. Slutligen. En helskärmsbild på Lady Gaga i ”The Edge of Glory.”

Ett vitt stort M smyger fram på vänster sida. Det går så fort. Allting kommer tillbaka. Värmen kittlar i magen. Där har vi den, säger mitt hjärtegull. Hej, säger jag. Vi ska aldrig mer vara isär. Hjärtegullet tror jag menar honom. Jag låter honom tro det. Men vi vet båda, att jag inte sover så bra om nätterna trots allt.