Hur min var? Tackar som frågar, jo jag lyckades äntligen ta mig igenom Richard Flanagans The Narrow Road to the Deep North, vandrade på samma stenprydda strand som fru Vogler och syster Alma, spelade gamla Studio One-singlar och kunde precis som alla andra inte släppa taget om Elena Ferrante.

Det jag däremot inte gjorde var att besöka någon konsert. Inte en enda. Hävdar någon motsatsen kommer jag förneka det så länge som det är mänskligt möjligt. Ty det mest subversiva varje medveten person kunde göra sommaren år 2016 var att välja bort livemusik i alla dess former.

Konserter är passé. Det är för kreti och pleti. För Svenne Banan-folket i neonfärgade solglasögon på Big Slap, och åldrade rockmän på Way Out West. Modernism kräver en annan utväg.

Vad baserar jag denna uppnästa elitistiska syn på, frågar sig vän av ordningen? Kanske är jag bara proppmätt på recensioner, specialbilagor, instagramfoton och liverapporteringar som följer i samma stund som ett par strålkastarljus tänds någonstans i vårt avlånga land.

Kanske har jag sakta övertygats om att konserter inte har något att göra med popmusik. Liveformatet är bara en del av ett kapitalistiskt menageri som ersatt den fysiska skivhandeln. Jag förlorade respekt för tidigare husgudar som Ben UFO, Ellen Allien och Four Tet när de föll för frestelsen att riva av ett par sets under jord i Rättvik. Är inte ens naturen fridlyst från VIP-områden och fotodiken längre?

Det är banne mig inte underground.

Den rättrogne lyssnar bara på obskyr grime och trap som fortfarande inte lyckats ta sig utanför dess respektive regionala gränser. Kanske även på bortgångna röster som ännu inte hunnit förvandlas till hologram på Coachella.

Allra mest älskar jag Compton Whites deput-ep. Inte så mycket för musiken som för att jag inte har en aning om vem som döljer sig bakom artistnamnet. Ett faktum som borde göra det komplett omöjligt från hen att ta plats på en scen inom den närmaste tiden.

Här följer ett par saker jag ägnat min tid åt i sommar och som jag aldrig vill möta i ett annat forum än mitt eget vardagsrum:

Zomby – Ultra (kommande album)

Gqom Oh! x Crudo Volta Mixtape (samling)

Noname – Telefone (mixtape)

Ice Kid feat. Wiley – »So Unique« (albumspår)

Compton White EP (ep)

AIR (återutgivning)

Gucci Mane – Everybody Looking (mixtape)

Mambos Levis D’Outro Mundo (samling)

NHK yx Koyxen – Doom Steppy Reverb (album)

Cam & China (album)

Shackleton with Ernesto Tomasini – Devotional Songs (tolva)

Giggs – Landlord (album)

Fat White Family – »Breakin Into Aldi« (låt)

Complete Walkthru (kassett)

Shy Glizzy – Young Jefe 2 (mixtape)

Trim – 1-800 DINOSAUR Presents (album)

Jason Isbell, Kacey Musgraves, Margo Price och Chris Stapleton är kanske de mest uppenbara exemplen men strax där bakom finns namn som (Sverige-aktuella) Sam Outlaw och Nikki Lane. Alla till synes slipade enligt en låtskrivartradition som enligt konstens alla regler inte borde finns längre.

Men frågan är om någon ur denna nya generation av country-artister skapat något lika ambitiöst och i förlängningen lika imponerande som Sturgill Simpsons A Sailor’s Guide to Earth? Jag tror inte det.

Konceptuellt är albumet konstruerat kring en fiktiv brevkorrespondens mellan en sjöman ute till havs och hans fru och nyfödde son. Inspirationen fann Sturgill själv i de gamla brev hans egen morfar skrev från tiden då han var stationerad i Stilla havet under andra världskriget.

Den som tränger sig in i albumets själva kärna inser snart att det lika väl går att ta sig an Sturgill Simpsons fragmentariska verk som en roman av låt oss säga Flannery O’Connor eller Eleanor Catton. Lyriken blickar minst lika mycket åt Sturgill Simpsons eget liv som en uppburen artist fångad ute på turnévägarna, allt längre bort från familjen i Nashville. Det handlar, på något sätt, om att hitta hem. Om att hitta ett hem.

Ändå är det inte lyriken som gör A Sailor’s Guide to Earth så djupt fascinerande. Åtminstone inte fullt ut. De nio sångerna får mig framför allt att plocka fram »Say it One Time for the Broken Hearted: Country Side of Southern Soul« av den amerikanske författaren och rockprofessorn Barney Hoskyns ur bokhyllan igen.

Trots sitt behändiga lilla format, den är bara drygt 260 sidor i omfång, går det knappt att läsa den i ett svep. Hoskyns tankedensitet formligen tynger ner varje sida när han öser populärkulturella och sociopolitiska teorier över läsaren.

Han dokumenterar grundligt släktskapen mellan country och soul ur ett såväl historiskt som musikvetenskapligt perspektiv. Hoskyns karvar fram åsikten att de två stilarna, och kulturerna som de var sprungna ur, aldrig var närmare att förenas både bildligt och bokstavligen talat än under slutet av 1960-talet.

Som två poler som var menade att möta varandra såg soul- och countrysångare sakta men säkert inga som helst problem att tolka varandras material, artister som Ray Charles och Millie Jackson löpte hela linan ut och spelade in renodlade countryalbum medan de mest progressiva låtskrivarna vägrade tänka i termer om genrer. Det fanns ett politisk värde i dessa musikaliska utbyten eftersom stilarna så länge cementerats i ett svart respektive vitt USA.

Ni vet ju redan vad som skulle komma att bromsa upp utvecklingen. Vietnam-kriget, avrättningarna av Martin Luther King och Malcolm X samt den amerikanska regeringens tillslag mot medborgarrättsrörelsen slog in en kil inte bara mellan folkgrupper utan även kulturellt. Soulmusiken speglade spruckna drömmar och gick in på en mer markant politisk väg. Etablissemanget i Nashville stack mer eller mindre huvudet i sanden. I bästa fall.

1960-talets brutna löften är så klart djupt sorgliga av fler och betydande skäl än så men de gjorde även att de två mest ur-amerikanska musikstilarna aldrig fick förenas i full frihet. Allt vi har kvar är små, små stycken av musiken som jag och många med mig håller allra närmast hjärtat.

Och det är precis därför jag blir så vemodigt lycklig av A Sailor’s Guide to Earth. För det är i stora delar ett storartat soulalbum som Sturgill Simpson skapat.

Redan på första spåret låter han ett polerat stråkarrangemang som Willie Nelson vore stolt över, övergå i en av den mest dramatiska soulballaden jag hört på den här sidan av 2000-talet. Närsomhelst väntar jag mig att 37-åringen ska kvida ur sig ett »please, please, please« efter att han kastat sig handlöst ner på studiogolvet. Det finns många fler lika magiska ögonblick, men frågan är om något är så talande.

Allt eftersom Sturgill Simpson river ner vägg efter vägg som separerat country och soul. Han sjunger lika honungslent som Percy Sledge medan en stoisk steel guitar låter måla kulissen. Ibland är han bara sådär funkigt svängig att jag skrattar rakt ut, om än bara för att han försöker vara funkigt svängig.

A Sailor’s Guide to Earth vrider inte tillbaka klockan, den vill inte heller agera som en ny väg för någon att ta vid. Sturgill Simpson blickar ju mer bakåt än framåt, han frammanar snarare just Percy Sledge än Rihanna. Men det är ett eko från en försvunnen folkmusik från ett lika bortglömt USA – som egentligen inte ens hann bli till.

Samtidigt finns det ett värde i att påminnas om detta i en tid när USA:s förste afroamerikanska president riskerar att få sin efterföljare i Donald Trump. Där country och soul fortsätter att vara varandras motpoler.

Visst försöker Sturgill Simpson förnimma den desperata känslan att aldrig kanske få komma hem igen, men kanske på fler sätt än vi först anade.

Trots att albumen saknar givna referenser till mars 2016 är det likväl fullt möjligt för mig att ta del av Ornette Colemans Science Fiction eller det bortglömda funkmästerverket Bomp av I.G., liksom att fördjupa mig i den sydafrikanska gqom-scenen eller låta Lady Leshurrs urbrittiska sånger gå på repeat dagarna i ända.

Dina fynd behöver inte heller förbli just dina. Det är så lätt, så simpelt, att göra dig hörd och försöka förklara varför omvärlden måste höra just det andra spåret på Bomp. Ändå blickar vi ohjälpligt mot en samtid som blir allt mer strömlinjeformad.

Samma album, samma artister, deras tv-framträdanden och singlar dominerar den svenska musikbevakningen vecka efter vecka. I alla fall ett tag innan de byts ut mot två-tre nya kolosser.

Att döma av den samlade aktiviteten på sociala medier, konsumentupplysningar i tv-soffor och kvällstidningarnas marginaliserade popsidor är vi enbart intresserade av popbandet Kent som snart, inte nu men snart, ska bege sig ut på avskedsturné. Och just det, Kanye Wests senaste alster The Life of Pablo är vi också intresserade av. Allihop av oss är faktiskt det, mest hela tiden. Det var all pop för i dag, tack så mycket.

Och jag är inte ens säker på att min lilla observation och den efterföljande irritationen grundar sig i diskussionen om det obskyras villkor gentemot det populära. Faktum är att jag tycker om det där bandet från Eskilstuna, och att jag inte alls har något emot The Life of Pablo. När jag tänker efter handlar det faktiskt inte alls om dessa artisters inneboende kvalitéer, eller eventuella brister på detsamma.

Det går faktiskt alldeles utmärkt att skriva långt om en annan miljonsäljande artist, vilken som helst faktiskt. Jag har ganska få ideologiska motsättningar till den saken.

Jag kan bara inte sluta fascineras av den kollektiva instinkten att springa åt precis samma håll så fort skiv- eller managementbolagen vevar igång ett nytt PR-maskineri. Att aktivt välja att skriva ett par rader om Freddie Wadlings senaste album måste fylla en större musikjournalistisk mening istället för att lägga ett nytt rop till kören, en artikel till över det som trendar just nu på Twitter. Och gud ska veta att jag också är skyldig till det.

Jag tror att det är just därför som jag i veckan beställde Lovefingers senaste bidrag till kassettserien Far Away Tapes. Trots att jag inte ens äger en maskin som klarar av att spela formatet.

Kassetten fungerar oavsett som en alldeles ypperlig påminnelse om varför dj:n Andrew Hogges bloggprojekt Lovefingers tillhör den allra bästa musikjournalistiken det här århundradet.

Från 2006 och nästan fyra år framåt laddade han varje dag upp en ny låt från sin gigantiska hårddisk och gjorde den tillgänglig för alla på Lovefingers. Genom musiken som sträckte sig hela vägen från Pools »Jamaica Running« till Magnus Ugglas »Sommartid«. Han ritade en alternativ historia genom dansmusiken.

Scenen var inte på något sätt Andrew Hogges egen uppfinning men han fick den stora massans öron att rikta sig åt disco, FM-rock, krautrock, blues och balearica som många aldrig brytt sig om, än mindre hört talas om. Det finns någon slags poetisk rättvisa i hur inflytelserik Lovefingers fortsätter att vara i skivbås på små barer världen över.

Jag vet att vi ofta överanvänder ordet »alternativ« här på Throw Me Away, ibland bara mellan raderna, men jag är alldeles övertygad om att det finns ett värde i det. Det finns ett värde i att publicera ett initierat samtal med Louise Hoffsten och fylla Mixcloud med marxistiska mixar med DJ Sneak och Robert Hood.

Om så bara eftersom ingen annan gör det.

Nedan finns ett par saker ni borde lyssna på. Nu ska jag göra plats på mitt skrivbord för Far Away Tapes kassett nummer 009.

Coco – »Big N Serious« (singel)

Kendrick Lamar – untitled unmastered (album)

Ondo Fudd – Blue Dot (tolva)

D-JaySremm – Trail Mix (mixtape)

Betonkust & Palmbomen II – Center Parcs (ep)

Four Tet – »Evening Side (Oneohtrix Point Never edit)« (låt)

Hashish – A Product Of (album)

Kamaiyah – A Good Night In The Ghetto (mixtape)

Vad jag tycker om den? Jo, jag har givetvis min analys färdigskriven, korrekturläst och utpräntad. Men jag tror faktiskt att jag behåller den för mig själv. Låser kanske in den i något schweiziskt bankfack. Det verkar faktiskt mycket mer tilltalande just nu.

Jag känner hellre för att prata om Neil Tennant och Chris Lowes magnifika återkomst i den nostalgiskt återblickande (vad annars?) nya house-singeln som de döpt till »The Pop Kids« (vad annars?). Om inget hellre än för raden »we were so sophisticated/telling everyone we knew that rock was overrated«.

Fast det finns ju så klart mer rock jag gärna tipsar om den här veckan:

Pet Shop Boys – »The Pop Kids« (singel)

Moodymann – DJ-Kicks (samling)

Not Waving – Animals (album)

Gqom Oh! The Sound of Durban (samling)

Boy Better Know – »Radar Radio Mix« (mix)

Omar Souleyman – »Heli Yuweli« (singel)

Kevin Gates – Islah (album)

James West – DJ Midi Mayne Busy Night Time 1997 (kassett)

Skepta feat. D Double E & A$AP Nast – »Ladies Hit Squad« (singel)

Det har rätt varit underhållande att på bekvämt avstånd följa mottagandet av skivan i såväl svensk som brittisk och amerikansk press. Pendeln har svingat vilt, fram och tillbaka med full kraft.

Kvintetten från London är rockens räddare! De är motbjudande! Nej, Fat Whites är »british rock’n’roll’s final hurrah«! Bandet vältrar sig i simpelt effektsökeri! Titta, de speglar ett Europa sargat av kraftig social nedgång och pinat av högerpolitiska vindar!

Jag är beredd att skriva under på samtliga påståenden, vilket förmodligen medlemmarna i Fat White Family också är. Gruppen är precis allt vi vill att de ska vara. Om inte annat än för att uppnå allt det rockmusik egentligen borde vara. Och det handlar mer om att förvirra och förvilla än att få oss alla att nöjt nicka instämmande åt varandra.

Trots att Songs For Our Mothers må vara ett djupt trasigt verk – hafsigt komponerad på primitiva trummaskiner och distad elektronisk kakafoni – skär det ändå igenom allt motstånd. Inte för att Fat White Family råkar vara så värst mycket bättre än alla runtomkring sig, utan för att bandet inte skyr några medel. De har förstått bättre än någon annan att musik är mer än bara ett par toner och röster, några verser och en refräng. Mer än bara yta utan innehåll.

I en höggradigt konservativ samtid gör de allt, precis allt, för att alienera så många lyssnare som möjligt. Hur förklarar man annars ett tonsatt kammarspel av Ike och Tina Turners destruktiva äktenskap (som makabert nog döpts till »Hits Hits Hits«)?

De döper sina låtar efter Josef Stalin och Nazitysklands propagandaminister Joseph Goebbels. Att de sedan framför sina texter i sluddrig falsettsång för att få oss att lyssna ännu mer koncentrerat gör det givetvis ännu roligare. Samtidigt pratar sångaren Saul Adamczewski gärna och ofta i intervjuer om Adolf Hitler samt den kopiösa mängd droger bandet knaprar i sig på regelbunden basis.

Det är givetvis effektsökeri men med ett väldigt klart mål och medel. För det är själva grejen med bandet. The Fat Whites är »post«-allting. Post-pubrock, post-punkrock, post-lofi, post-post-rock. De har på eget bevåg vridit tillbaka klockan till år noll. Bara för att de vet att vi behöver det så desperat.

När varje konstyttring följs av en svart retuscheringspenna, ständigt redo att omsorgsfullt radera alla spår av provokationer, påminner Fat White Family oss om att allt vi ser och hör inte nödvändigtvis måste behaga. Och för säkerhets skull är bandets egna uppviglingar så svulstigt uppblåsta (herregud vem sjunger ens om döda gamla nazister?) att ingen som lyssnar kan undgå att bli kränkt.

Med emfas stryker de gång efter gång under frågan om vad konst är och vad den måste få vara. De bankar in frågeställningen om exakt hur skitig rockmusiken får vara innan den övergår från att vara äkta till att äckla. Samtidigt balanserar gruppen på den tunna lilla knivseggen som hela tiden hotar att göra dem till en tonsatt Charlie Hebdo-teckning.

Det går att tycka så vansinnigt mycket om det här albumet, men precis som elchocksterapi är Songs For Our Mothers någonting omskakande, någonting farligt, någonting omöjligt att oberört stå vid sidan av.

Fat White Family är det allra sämsta och det bästa som hänt rockmusiken. Det är själva poängen.

»Pushing through the market square, so many mothers sighing
News had just come over, we had five years left to cry in
News guy wept and told us, earth was really dying«

»Det är så här popmusik låter. Det är så här en rockstjärna ser ut.« Jag minns inte allt som for genom mitt 12-åriga huvud efter att tryckt in albumet Ziggy Stardust i skivspelaren för första gången men jag vet att jag tänkte just så när inledningen till »Five Years« tog vid.

Jag står fortfarande fast vid den åsikten.

Alla idéer som jag (och många med mig) har om popmusik är på ett eller annat sätt formulerade utifrån David Bowie. Något att basera sin identitet – för att inte tala om garderob – på. Något sexigt och svängigt. Något större än livet själv. Något som vägrar att stå stilla.

I musikhistoriens vidsträckta panorama syns David Bowies skepnad oftare än någon annan. Alltid förbytt, aldrig likadan. Från södra Londons skevaste utomjording till soulboyen i perfekt morotsfärgad hårhjälm vidare till The Thin White Duke. Och på varje ny gestalt gick det tio nya musikaliska uttryck, nästan samtliga långt före sin egen tid. Så fortsätter det till synes i all evighet.

Men evigheten tog slut i morse. Så kändes det i alla fall när jag sömndrucket möttes av nyheten att David Robert Haywood Jones inte längre finns med oss. »News guy wept and told us, earth was really dying«.

Det är fortfarande märkligt att ta in. Hur hejdar man en ostoppbar kraft? Sedan slutet av 1960-talet rörde han sig obevekligt framåt med blicken fäst vid horisonten. Att han alldeles nyss fyllde 69 år ändrade ingenting på den saken. Så sent som i lördags lät jag de spattiga frijazzsaxofonerna från det senaste album Blackstar dundra så högt att grannarna intill desperat bankade i väggarna.

Jag tror David Bowie hade sett det som ett väldigt fint betyg. Han älskade att förvirra, det var vår skyldighet och plikt att försöka hänga med så gott vi kunde. Och när vi hann ifatt var han redan upptagen med att dekonstruera bilden. Det var dags att rusa vidare mot nästa platå.

Den lärdomen och hans gudabenådade röst var det viktigaste han gav musikhistorien.

Ändå är jag inte alls säker att detta är slutet. Precis som hans karaktärer Major Tom, Thomas Jerome Newton eller Ziggy Stardust är allt upplagt för att han återigen ska kraschlanda här igen vilken dag som helst. Givetvis i en ny skepnad.

Fast jag ska sluta spekulera. Vi har ju alla lärt oss att det är lönlöst.

Ha det bra så länge, David.

Det beskriver ganska väl det Big Joe Turner, Wynonie Harris och Big Mama Thornton sysslade med i slutet av 1940-talet. När gistna trägolv gungade i takt till bekännelser om synd, svek och sex.

Men i dag, vilken musik beskriver »rhythm and blues« egentligen?

Jag tror faktiskt man måste söka sig till Stockholm för det svaret. Till Ji Nilsson. Inte för att musiken hon skapar har särskilt många beröringspunkter med Big Joe Turner. Men ingen annan doppar dagens r&b i blått, i blues om ni så vill, med ryggraden fastetsad i uppbrutna elektroniska rytmer, som Ji Nilsson.

Kalla det »poetry in motion« eller kalla det »rhythm and blues«. Ji Nilsson valde själv att döpa sin debut-ep till Blue Is the Saddest Colour och det är ett minst lika passande namn. Det handlar fortfarande om synd, svek och sex men i ett uttryck som med ett kraftfullt emfas utspelar sig i ett här och nu.

Det är just därför som Ji Nilsson blev artisten på de flestas läppar under 2015. Lyrikens natur må vara evig men musiken riktar sig alltid till dem längst bak i tunnelbanevagnen. Till de hjärtkrossade, hopplösa, misslyckade och förtvivlat ensamma. Till oss alla som någon gång dansat fastän hjärtat brister.

I dina texter behandlar du ofta saknad och olycklig kärlek. Är det mer naturligt för dig som låtskrivare att utgå från det perspektivet?
– Jag har nog många sådana historier inom mig, även om de inte nödvändigtvis handlar om mina egna erfarenheter. Kanske har jag en melankolisk ådra i mig som fångar upp sorgsenhet. Det är skönt att det kan komma till användning rent kreativt i alla fall.

Kommer låtarna alltid till dig när du är i ett visst känslotillstånd?
– Nej, inte alls. Jag kan plocka fram den här melankoliska känslan lite när som. Det är inte så att jag behöver sitta själv och lipa för att jag ska skriva liksom (skratt). Samtidigt får jag utlopp för mycket av mina känslor genom musiken.

Har du alltid haft planer på en ep?
– Nej, inte alls faktiskt. Det var Best Fit Recordings som kontaktade mig i början av året och sa att de vill göra en längre grej tillsammans med mig. Jag visste inte alls hur det skulle bli att göra ett större projekt. Jag jobbar mycket själv och det funkar bra när jag gjort mina singlar.

– Men omställningen var inte så stor. Jag har i snitt släppt en singel var tredje månad, nu fick jag lära mig att trycka ihop mer material på mindre tid och att jobba snabbare.

Har du lyckats förverkliga allt du ville med Blue Is the Saddest Colour?
– Det är svårt att svara på eftersom jag inte hade någon klar bild av hur ep:n skulle se ut innan jag påbörjade den. Jag skapar musik konstant och har ett jättestort lager av låtar. Det handlade mer om att sortera och välja ut musik.

– Jag bestämde lite efterhand vad ep:n skulle innehålla, det var väldigt organiskt. Jag skrev »Nothing« i början av sommaren medan annat material blev klart precis innan skivan skulle pressas.

Ändå känns det som att du fått fram en röd tråd genom ep:n.
– Vad kul att du tycker så! Jag tror det blir så av den enkla anledningen att jag fortsatt göra allting själv.

Egentligen är det kanske Prince som jag tänker allra mest på när jag hör Ji Nilsson. Inte för hans en gång så futuristiska soul- och funkexperiment utan för det lille geniets finaste kärlekssagor: »Sometimes It Snows In April«, »When We’re Dancing Close And Slow«, »How Come U Don’t Call Me Anymore?« och »A Case of You« (ja, jag vet att det är en cover, tyst i klassen nu).

Kanske har det att göra med att de båda är sina egna enmansband eller att de växt upp i frostbitna städer. Jag vet faktiskt inte.

Eller kanske handlar det bara om »rhythm and blues«. Att båda artister är så lysande bluessångare utan att någon för den delen skulle komma på att kalla dem just det. Joakim Thåström hade fel, ingen sjunger blues som Ji Nilsson.

Jag är väldigt fascinerad av ditt låtskrivande för du har ett väldigt direkt tilltal, det finns inga onödiga formuleringar. Är det ett medvetet grepp från din sida?
– Jag har aldrig funderat på det själv, det har bara blivit så. Det faller sig nog naturligt helt enkelt. Jag började att skriva väldigt tidigt, små berättelser och dagboksanteckningar.

– Jag växte upp med mycket musik runtomkring mig eftersom min pappa arbetar som kompositör. Därför försökte jag mig också på att skriva en del i visformat men jag lyckades aldrig med det. Eftersom jag lyssnat mycket på pop har det formatet alltid passat mig bättre.

– Under min uppväxt lyssnade jag mycket på svensk pop och gammal folkmusik som går i moll typ och ofta handlar om saknad. Jag blev ganska tidigt berörd av de där sångerna och minns att jag grät till dem som mycket liten.

Kan du förklara hur det går till när du rent praktiskt gör musik?
– Jag har det inte ordnat så att jag sätter mig ner framför en dator eller ett skrivbord under vissa bestämda tider varje dag. Men jag har ändå låtskrivande i åtanke hela tiden, det är ett flöde som bara fortsätter. Får jag en låtidé så försöker jag skriva ner det som fort som möjligt. Sedan jobbar jag med att till exempel hitta ackorden till melodierna och så vidare.

Har du några specifika inspirationskällor när det kommer till andra producenter?
– Nej, egentligen inte. Jag började producera för att jag skulle slippa vänta på någon annan att skapa det sound jag ville ha. Dels berodde det på att jag var otålig, dels tyckte jag ganska snabbt att det var väldigt roligt.

– Jag lyssnar sällan på annan musik med målet att försöka låta som den, men för första gången i våras gjorde jag det när jag skulle producera »Till Dom Ensamma«. Jag hämtade inspiration från Ne-Yo:s »So Sick« av Ne-Yo som är en låt jag länge älskat. Det var nytt för mig att faktiskt använda någon annans musik som referens på ett sånt direkt sätt.

– Jag har aldrig tänkt att jag ska skapa ett typiskt sound till mig själv. Med det sagt är det kul när någon av mina lyssnare säger att de snabbt känner igen att det är en »Ji Nilsson-låt«.

Jag tycker att jag hittar små referenser i texterna till andra artister hela tiden, som Destiny’s Child och Spice Girls. Är det också medvetet?
– Absolut. Ibland kan det vara en låt som nästan är klar men jag känner att det fattas något. Då kan det dyka upp en textrad eller en refräng från typ Outkast eller Spice Girls som passar in perfekt, det blir som en »aha«-upplevelse. Alla influenser ligger som en liten bank i hjärnan som jag kan hämta ifrån.

Kan man säga att de funkar som små hyllningar?
– Ja, absolut. Jag vill ju att folk ska upptäcka den musik jag själv älskar.

Vad sker inom den närmaste tiden för Ji Nilsson?
– Jag kommer mest att fortsätta arbeta, både med min egen musik som producent och tillsammans med en del andra artister och vänner. Det är fullt fokus på musiken.

/

I slutet av november släpptes samlingen Ikaros Rep av skivbolaget Ikaros, en skiva med syfte att »utmana bilden av vem som är musikproducent idag«. Den består av en samling tolkningar av svenska låtar producerade av normbrytande producenter framförda av olika artister, däribland Julia Spada och Asha Ali. På skivan medverkar Ji Nilsson med en tolkning av Mauro Scoccos låt »Till dom ensamma«, den går att lyssna på den här.

Jag har tappat räkningen över hur många Young Thug-singlar, remixer med Skepta och 1080p-kassetter som betydde allt och lite till i år. För det känns som att det var just en handfull namn och titlar som gick runt som i ett ekorrhjul hemma hos mig.

Och när världen rasade som mest utanför fönstret återfick jag tron på mänskligheten genom den musik jag valt att lista här nedanför. Jo, det är faktiskt så.

Allt det vackra som människan kan uppbringa bor i den här musiken. Det gör även det motsträviga, ilskna och de mest romantiska och arroganta dragen också.

Jag vägrar att tro att det är kört för oss så länge det finns själar därute som kan göra lika storslagen konst som Vulnicura och »Flagship«.

Det är väl därför vi fortsätter med att lyssna och leta vidare varje år, ständigt på jakt efter det odefinierbara.

Kalla det hopp om du vill. Det här fick mig att fortsätta tro:

Young Thug – Slime Season (mixtape)

Maki Asakawa – Maki Asakawa (samling)

Saffron – Petra l & II (kassett)

Skepta – »Shutdown« (singel)

Powell – Fader Mix (mix)

Jah Cure – The Cure (album)

Okzharp – Dumela 113 (tolva)

Dej Loaf – #AndSeeThatsTheThing (ep)

JLin – Dark Energy (album)

Where To Now? (kassettbolag)

Könsförrädare – End of History (album)

Rezzett ‎– Goodness (tolva)

Björk – Vulnicura (album)

Mumdance – FabricLive. 80 (mix)

Doughboyz Cashout – BYLUG World (mixtape)

Dungen – Allas sak (album)

Stormzy – »WickedSkengMan 4« (singel)

Hawkwind – Space Ritual (återutgivning)

Jason Isbell – Something More Than Free (album)

PC Music Vol. 1 (samling)

Dance Mania: Ghetto Madness (samling)

Nightwave – FACT mix 481 (mix)

TT The Artist – »Thug It Out« (singel)

Höga Nord (subkultur)

Anthony Naples – Body Pill (album)

Ata Kak – Obaa Sima (återutgivning)

Wiley – »From The Outside (Actress’ Generation 4 Constellation Mix)« (låt)

Four Tet – Morning/Evening (album)

Moon City Boys – Let My Love Dance (singel)

I Am Drum (samling)

JME – Integrity (album)

Junior Loves & Scientific Dreamz of U – The Dreamcode (kassett)

Likt flera andra upprörda röster på sociala medier ville jag genast kasta en förnärmad handske i marken och utmana den »Svenska Hollywoodfruar«-maken till en duell i gryningen. »Bah historielösheten!«, kluckade jag samtidigt som jag strök mitt imaginära skägg och satte på en egenhändigt kompilerad samling med Nervous Records finaste tolvor.

Ändå kan jag rent intellektuellt, samt med lite tidsmässig distans, förstå vad Steve Angello egentligen menade. Eller snarare hans ordval.

Att få skriva sin egen historia är den främsta, för att inte säga den enda, anledningen till att pyssla med någon som helst konstnärlig verksamhet. Att plocka upp en pensel, en mikrofon eller ställa sig bakom ett mixerbord med insikten av att allt nytt redan är gjort ter sig som en ganska blek utsikt.

Jag förstår varför Steve Angello avundas låt oss säga Farley Jackmaster Funk, Juan Atkins eller Paul Oakenfold. Att få vara den första som vandrar över ett snöbetäckt fält utan några synliga fotspår är ju ytterst få förunnat. Vilka de är kan ni nästan räkna ut själva på era egna fem fingrar.

Samtidigt finns det något nästan punkigt över Steve Angellos uttalande. Att slita sidorna ur historieböckerna och sätta två fingrar upp mot konventionerna – är det inte allt vad vi begär av vår rock’n’roll?

Både ja och nej så klart. Allt handlar om vem som gör det, om ordens avsändare.

Det skaver en aning när en mångmiljonär på toppen av sin karriär avmätt viftar bort den pionjäranda som föregått honom, inte minst sett till den subkultur som Steve Angellos housemusik är sprungen ur. Att skrubba rent historien från dess tidiga hjältar och kapa tonerna från minoritetskulturerna de föddes i är en ful ovana som popmusiken uppenbarligen inte vant sig av.

Nej, vi behöver inte dra upp historier om The Warehouse, The Electrifying Mojo, Larry Levan eller KLF återigen. Men vi behöver fortfarande prata om dansmusikens strävan. Om alla de drömmar och hopp om en bättre värld som rymdes där i begynnelsen, och som gör det än. Om varför dansmusiken på så många olika sätt varit sin alldeles egna medborgarrättsliga rörelse.

Just i dag är jag inte alls så säker på att pophistorien ständigt måste skrivas om.

Här är ett par anledningar till att faktiskt fortsätta framåt:

LaFawndah – »Tan« (singel)

Al Lover – Zodiak Versions (kommande album)

Yung Ralph feat. Young Thug – »Bands« (låt)

Okzharp – Dumela 113 (tolva)

David Bowie – »Blackstar« (singel)

Manta – Etra (kassett)

Patrick Cowley – Muscle Up (samling)

Maxsta, Boothroyd & Maniac – 100 Problems (ep)

4th Coming – Strange Things: The Complete Works 1970-1974 (återutgivning)

Ty Dolla $ign – Free TC (album)

Allra helst höll han sig en bit bort från rampljuset och lät andra framföra de fullkomligt magiska soul, r&b- och poplåtar Allen Toussaint satte sitt namn under. Han trivdes bäst i studion eller precis bakom ett gigantiskt piano.

Ändå är de tre album som Allen Toussaint släppte i tätt följd från början till mitten av 1970-talet fortfarande det allra bästa som gjorts i soulmusikens namn. Albumen han producerade åt Lee Dorsey 1966 är däruppe också.

Sedan går det så klart att rabbla klassiska singlar som Allen Toussaint stod bakom hela natten lång. »Southern Nights«, »Fortune Teller«, »Here Come The Girls«, »Working In The Coal Mine«, »Get Out Of My Life, Woman«, »Ride Your Pony«… jag måste sluta.

Vill du höra det av naturkatastrofer, brottslighet och fattigdom sargade New Orleans så finns det mellan Allen Toussaints tangenter av ebenholts. Men där finns också så mycket stolthet och pur lycka. Med få undantag går det också att påstå att han var New Orleans musikaliska fundament, allt inkorporerades sannerligen i varje ton av hans musik.

En efter en försvinner de. Hej då, Allen. Du är saknad.