*
Abdellah Taïas lägenhet doftar av vad jag tror är Comme des Garçons, men jag glömmer bort att fråga honom. Han bor på femte våningen i ett hus i stadsdelen Marais i Paris. Lägenheten är sparsmakat möblerad, men hela vardagsrummets långsida upptas av en vit inbyggd bokhylla. Bland böckerna och filmerna står en LP-skiva med Isabelle Adjani och ett idolporträtt av den egyptiska skådespelerskan Soad Hosni.

Abdellah Taïa har skrivit sju böcker på franska. En av dem har översatts till svenska: Ett arabiskt vemod, en roman om fyra episoder ur Abdellahs liv. Han söker sig själv som barn och som vuxen, i Marocko, Paris och i Kairo, i en gammal dagbok. Han skrattar ofta och intensivt. Han har avslutat varje mening i vår förestående mailväxling med tre punkter och signerat dem »Salam«. Han serverar jasminte i udda porslinskoppar och visar hastigt upp köket och sovrummet, ursäktar sig för att lägenheten är bordelique. Vet jag vad det betyder? Stökig. Jag säger: nej då.

*

Jag minns allting nu.
Jag kan skriva.
Det var sommar, högsommar, augusti, den sjunde augusti. Det var lov, det långa, oändligt långa lovet som varje dag gjorde mig galen och febrig.
Mina föräldrar sov. Hela Hay Salam-kvarteret sov middag. Det var bara försäljarna av enstaka cigaretter som stod emot sömnens lockrop. De stod troget kvar i derb-hörnet, förhoppningsfullt väntande, med sina små transistorapparater inställda på Tangerstationen Medi 1. Jag gillade dem. På avstånd. Jag pratade aldrig med dem. De attraherade mig. Det var tuffa killar. De hårda. De förbannade. De ärrade. De drack billigt vin varje kväll och lyssnade på sin sångmö, Oum Khalsoum. Jag gillar dem fortfarande. Jag glömmer dem inte. Tjugo- eller trettioåriga män, slanka, kärva, orakade, ofrivilligt mjuka. Jag bär dem med mig. De finns ännu starkt inom mig.

– Jag har tänkt på att jag har haft tur. Det här är en efterkonstruktion, jag tänkte nog inte på det då, men jag har insett det nu när jag nästan är fyrtio år. Jag föddes i Rabat och jag växte upp i Salé, i en trerummare, vi var nio syskon. Jag har en äldre bror, en yngre, sex systrar. Jag hade tur, därför att jag är näst yngst i min syskonskara, så när jag kom upp i övre tonåren hade min storebror redan ett bra jobb och mina systrar hade antingen det, eller så var de snart klara med sina utbildningar. Jag behövde inte tänka så mycket på att göra någonting ansvarsfullt på samma sätt gentemot min familj. Jag ville göra film, och för att göra det var jag tvungen att komma till Frankrike. Så jag pluggade fransk litteratur på universitetet i Marocko. Det var då jag lärde mig franska egentligen, på ett nytt och djupare sätt, men det var ändå för sent för att få samma förhållande till det som om jag hade talat det hela livet.

När lärde du dig franska första gången?
– Jag lärde mig det i skolan. Alla gör det i Marocko från att man är runt åtta-nio år. Jag talade det aldrig utanför det sammanhanget förrän i vuxen ålder, aldrig hemma. Jag växte upp som fattig i Marocko och då talar man inte franska till vardags.

Du har sagt att du känner dig som en förrädare när du skriver på franska.
– Ja. Franska är maktens språk i Marocko. Det är överklassens språk. Och när jag är i Frankrike är jag ofrånkomligen främmande, jag är ju invandrare. Jag är i ett underläge i det avseendet. Böckerna ger mig legitimitet, men jag vill inte heller vara en intellektuell, assimilerad arabisk bög i Paris. Jag vill inte vara en god invandrare. Samtidigt är det här en del av att växa upp. Vi alla drivs till förräderi. Jag tror inte att man kan vara sann mot sig själv utan att på något sätt svika sin bakgrund. Man måste överge något. Men att skapa konst är också ett sätt att ta hand om sin bakgrund och sina minnen, så egentligen skulle det kanske kunna vara motsatsen till förräderi.

Hur påverkar det ditt skrivande, att du skriver på ett språk som inte är ditt första?
– Skrivande, att skriva, handlar inte om att veta saker. Då finns det inte riktigt något incitament. Så tänker jag. Och eftersom att jag skriver på ett språk som aldrig kommer att bli mitt hur många böcker jag än läser så är jag aldrig självklar när jag skriver på franska. Det är ett ständigt tänjande och utforskande.

Abdellah Taïa kom ut för sin familj samtidigt som han kom ut inför hela den arabisktalande världen: i en intervju i den marockanska veckotidningen TelQuel för sex år sedan. Intervjun var skriven på franska, men omkring en månad senare publicerades en liknande intervju på arabiska i landets nyhetstidningar.

–De hade kanske redan gissat det sedan innan, men vi hade aldrig pratat om det. Min pappa var död då sedan tio år tillbaka. Min mamma ringde och skrek: Vad har du sagt, varför sa du så? Hon tyckte inte att det var min uppgift att ta på mig det, att försöka ändra samhället. Jag tycker fortfarande att det är plågsamt att prata om det här med min familj. Jag tycker nästan att det är jobbigt att prata om det här med dig, att prata om att prata om det med min familj, ansikte mot ansikte. Men jag tror egentligen inte att det är en erfarenhet som är unik för homosexuella. Nästan alla präglas av konventionens tryck, oavsett vem man är och om man bor i Frankrike eller Marocko eller Sverige. Barriärerna behöver inte alltid vara så tydliga. Har du sett All That Heaven Allows?

–All That Heaven Allows är en Douglas Sirk-film från femtiotalet. En änka med vuxna barn (Jane Wyman) blir ihop med en bohemisk arborist (Rock Hudson), till barnens och country club-medlemmarnas oblyga förtret. När Rock Hudson ber Jane Wyman att gifta sig med honom stirrar hon bekymrat framför sig och säger: varför är det så svårt? Det är det inte, svarar han. Såvida du inte är rädd.  Så hon viker sig för barnen och hon viker sig för det här lilla samhället, hennes falska vänner, och gör slut med honom. Och så kommer barnen hem till jul och de ger henne en sådan där, säger Abdellah och pekar på sin lilla tv.

Hon speglar sig själv i skärmen. I bakgrunden hörs leverantörens uppsluppna röst: »Drama, comedy, life’s parade at your fingertips!«

*

En dag kommer jag att återvända till allt detta, i en film, i en annan dröm. Jag kommer att beskriva det på mitt sätt, ur mitt perspektiv. Och allt som du har klippt bort, behållit för dig själv, kommer att uppenbaras genom mig. Jag behöver bara följa de sällsynta spår som dröjer kvar i öknen efter vår kärlek.
Jag är inte riktigt mig själv längre.
Jag är för evigt besatt av dig. Det vet du… Det vet du. En del av mig kommer alltid att tillhöra dig. Det vet du… Det visste du långt före mig. Jag kommer att tvingas leva med det inom mig. Dig i mig. Mot min vilja. Medvetet. Frånvarande. Dag för dag. År för år.
Jag kysser dig.
Jag kysser dig och…det är allt.
Abdellah

Det sista kapitlet i Ett arabiskt vemod heter »Att skriva« och börjar: »Det är min dagbok från 2002«. Den handlar om en relation med en man som i boken kallas för Slimane, algeriern. De var tillsammans i ett och ett halvt år och de bodde i en lägenhet på arton kvadratmeter i artonde arrondissementet. »Där var vi varandras fångar, där älskade vi, där pratade vi arabiska varje dag, där höll vi nästan på att bli galna«.

– Att älska någon som precis som jag var arab var helt nytt för mig. Att kunna tala arabiska, mitt modersmål, med någon jag älskade. Att inte skämmas. Möjligheten hade aldrig ens föresvävat mig. Jag vet inte om du kan förstå det, vad det betydde, politiskt och spirituellt. Jag tänker fortfarande på honom som min största kärlek. Det var ändå inte något lätt förhållande. Det var präglat av ägandebegär och svartsjuka. Jag hade flyttat till Paris 1999 och jag ville komma in i en intellektuell sfär som tidigare varit stängd för mig, och jag visste att det var svårt, jag visste att jag skulle bli tvungen att vara utåtriktad. Den här ambitionen hos mig blev nästan som en tredje person i vår relation. Som om det vore någon som jag bedrog honom med. Om vi stötte på en bekant till mig när vi var ute och gick, och jag stannade och pratade lite och var, du vet, trevlig och gullig… han kunde bli helt tokig över sådant.

– Jag tror att för att överleva som bög i Marocko när jag växte upp, så var jag tvungen att isolera mig. Under flera år av mitt liv reste jag en mur mellan mig själv och andra. Mellan mig själv och mina känslor. Jag var väldigt ensam, både psykiskt och fysiskt. Det här blev ett problem mellan oss. Slimane sa ofta det till mig, vi bråkade om det: jag gav mig inte hän tillräckligt mycket, jag var för distanserad. Jag var inte tillräckligt kär. Då, när vi var ihop, tyckte jag bara att det var irriterande. Nu förstår jag att det var sant.

Han var äldre än du.
– Ja, jag var tjugosju år när vi träffades och han var trettiosex. Han var nio år äldre.

Hade det varit annorlunda om ni träffats nu? Nu är du trettionio.
– Nej. Jag tror inte det. Jag vet andra saker nu när jag är äldre, men jag tror inte att relationen hade varit annorlunda… samtidigt inbillar jag mig kanske bara att jag nu vet en massa saker om mitt liv som tjugoåring. Man kan väl aldrig vara säker.

Har ni kontakt idag?
– Nej. Vi sågs – vi blev inte ihop igen, men vi sågs – runt 2003, 2004. Jag vet att han bor här i närheten. Det har faktiskt aldrig slagit mig… kom, vi googlar honom!
Abdellah skriver in ett namn. Inte Slimane. Namnet och nationaliteten är det enda han ändrat, berättar han. Vi får inga träffar.

– Vi gjorde slut 2001. Han gav mig ett manuskript när det här hände, en pjäs som han hade skrivit. L’amoureux, hette den. Hur skulle man säga det på svenska?

»Den förälskade«.
– Jag har aldrig läst den.

Är det sant? Aldrig?
– Nej.

Har du aldrig varit nyfiken?
– Jag har nog varit för rädd för vad som skulle hända om jag läste det. Vi var så otroligt nära – vi hade en dagbok tillsammans, den som det står om i boken, det är sant. Jag har aldrig varit så nära med någon varken tidigare eller senare, jag har aldrig gjort någonting liknande. Jag tror som sagt att det stämmer att han var mer kär i mig än jag i honom, han hade rätt när han sa att jag inte var tillräckligt hängiven. Han misstog sig när han trodde att jag var otrogen eller att jag inte brydde mig om honom, men i det hade han rätt. Det var verkligen han som var l’amoreux.

– Men det här var trots allt… vi gjorde slut 2001. Det här var snart tio år sedan. Mer än tio år sedan! Jösses. Det kanske är dags för mig att läsa det där manuset. Jag skulle kanske kunna göra någonting av det.

*

Sabah var en överlevare. Ett gult kadaver, på samma gång skrämmande och underhållande.
Karim och filmfotografen kände inte till henne. Jag försökte förklara för dem vem hon var, hennes livsöde, myten som omgav henne. Hon intresserade dem inte. Sabah var okänd för dem och de tyckte att Yana Yana var meningslös, ett bottennapp. Jag gav upp mina försök. Jag ville inte att de med sin oförståelse skulle förstöra Sabahs återkomst till livet. Min återkomst till ett Kairo alltmer färgat av sorg.

Abdellah sätter på Sabahs låt »Yana Yana«, hennes hit. Först den gamla från sjuttiotalet, sedan den han skriver om i Ett arabiskt vemod: en duett med den unga libanesiska sångerskan Rola från 2006. Videon, där en ridå med texten »The Notorious Diva« öppnar sig för en åttioårig Sabah med svallande blont hår, har visats över åtta miljoner gånger på YouTube. Hennes riktiga namn är Jeanette Feghali men hon kallas för Sabah, Sabbouha, Al Shahroura: sångfågeln.

– Hon åtnjuter enorm respekt, säger Abdellah, det finns ingenting löjeväckande över hennes ålder eller utseende. Hon upphäver tiden.

Jag älskar den här gamla videon. Hon går bara runt och tar på en massa män som ser helt besvärade ut.
– Hon är fantastisk. Nu är hon nästan nittio år, det är helt otroligt. Det här är också en sådan grej som var speciell med Slimane, att han också förstod det här, han hade hört det här och växt upp med det här, vi kunde skämta om Sabah för att båda förstod. Men hon är inget skämt!

Nej, du beskriver hur du försöker förklara hennes storhet för filmteamet och för regissören som inte är uppvuxen i arabvärlden, och ingen förstår…
– Nej, ingen förstod. Den enda som gjorde det var Karabiino, den sudanesiske pojken. Saken är den att den här låten med Sabah och Rola anses vara dålig musik för att det är lättsamt och brett. Men det är inte alls dålig musik. Det är ett idiotiskt sätt att avfärda musik på, det är som folk som avfärdar Rihanna för att hon är bred. Jag fattar inte hur man inte kan älska Rihanna. Vet du, Marcel Proust har faktiskt skrivit om det här…

Han reser sig upp för att gå till bokhyllan och sorterar länge pappersryggarna med ögonen innan han får syn på Les Plaisirs et Les Jours, en samling av texterna Proust skrev i olika Paristidningar som ung. I innehållsförteckningen är rubriken »Éloge de la mauvaise musique«, till den dåliga musikens lov, understruken med blyertspenna.

Abdellah läser högt: »Détestez la musique mauvaise, ne la méprisez pas. Comme on la joue, la chante bien plus, bien plus passionnément que la bonne, bien plus qu’elle s’est peu à peu remplie du rêve et des larmes des hommes«. Hata den dåliga musiken, men förakta den inte. Varje gång den spelas, varje gång den sjungs mer passionerat än bra, fylls den med mänsklighetens drömmar och tårar.

– Det är fel att kalla det för dålig musik, som sagt, men bred. Lättillgänglig. Oelitistisk. Det är ju exakt det som möjliggör den här gemensamma känslomässiga historien som jag egentligen upplevde för första gången med Slimane. Sabah är dessutom en så otroligt viktig ikon inom arabvärlden. Hon är vår största gayikon. Fast det förstod jag förstås först när jag var i tjugoårsåldern.

Tror du att unga bögar i Marocko kan se dig som en ikon?
– Ikon vet jag inte…

Men en förebild?
– Jag vill inte vara en förebild i bemärkelsen att jag vill att unga marockanska bögar ska leva sina liv som jag har levt mitt, det tycker jag verkligen inte att de ska. Men jag är deras bror. Ja. Det är ett ansvar jag har. Även utan att explicit prata om min homosexualitet, min identitet som homosexuell arab, gör jag det ju implicit bara genom att prata om mitt liv. Vi lever i ghetton, vissa straighta brukar säga så: homosexuella lever i ghetton, homosexuella isolerar sig från den »vanliga«, riktiga världen.

Det vill säga den där alla är heterosexuella.
– Precis. Som om det vore en inskränkthet från vår sida. Att jag är homosexuell och talar om mitt liv är alltså inte bara en angelägenhet som rör andra homosexuella. På så vis vill jag vara en röst i världen.

När Andrew Haighs Weekend gick upp på svenska biografer i somras kunde man i Johan Cronemans recension i Dagens Nyheter läsa att filmen innehöll »flera mycket svåra scener, jag kan värja mig mot just sexscenerna, de blir lätt till ett slags test på oss betraktare«, men ändå var »en fin film«.

Svenska Dagbladets kritiker Hynek Pallas uppskattade filmens kemi, men irriterade sig på fotots tvära kast mellan huvudpersonernas »fysiska närhet och lust« och den hotfulla offentligheten, representerad av husfasader och tomma nattgator. De gav den båda samma betyg.

Isolerat till den siffran är det egentligen inget fel på kvalitetsbedömningen. Men jag undrar om Croneman någonsin slogs av att känslan av att känna sig »testad« när han ser en sexscen mellan män på film som bottnar i vilka idéer som genomsyrar hans vardag, snarare än regissörens intentioner. Jag undrar om Pallas någonsin slogs av att det kan finnas en poäng i att skildra brytpunkter mellan offentlighet och privatliv kaotiskt i en film som handlar om exakt det.
*

Jag ville bli sjuk.
Jag vandrade i regnet.
Det var natt.
Det var december, julen närmade sig. Paris skulle vilken dag som helst förvandlas av helgernas magiska och trots allt lyckliga ljus. Än så länge var staden dränkt i regn. Som jag. Men var och en i sin ensamhet.
Jag bodde i Belleville. För att komma hem hade jag kunnat ta tunnelbanan från Place de Clichy, linje 2, mot Nation. Jag gjorde inte det. Jag ville inte bli uttittad, att man skulle kunna gissa sig till min olycka. Att man skulle se att jag nyss hade blivit avvisad ännu en gång. Att jag hade tagit fel. Jag ville inte göra mig till åtlöje. Jag hade lust att bara irra omkring, att ensam andas natten, korsa denna stad där jag, sedan jag lämnat Marocko med mina filmdrömmar, på nytt upplevde både lycka och olycka, värdighet och nedslagenhet.

Scenarierna du beskriver i dina böcker handlar ofta om en slitning mellan vilja och anpassning, att vara rädd och hämmad, du blottar en svaghet. Ofta är du ganska brutal i hur du utelämnar dig själv. Och andra. Hur reagerar folk i din närhet på det?
– Ärligt talat så bryr jag mig inte, jag undviker att ta reda på deras reaktioner. Jag bryr mig om kritik, jag bryr mig om recensioner, men jag tror inte att det vore särskilt bra att ta alltför mycket hänsyn till vad andra tycker om det jag lämnar ut av mig själv för själva skrivandet. Att vara naken är det enda sättet att skriva litteratur på.

För mig som inte känner dig upplevs faktiskt inte det du skriver som särskilt utelämnade  egentligen. Kanske för att du skriver så fragmentariskt? Mycket annan utelämnande bekännelselitteratur jag läst ofta är så uppstudsig, nästan aggressiv och raljant ibland. Det kanske skänker den någon slags förment autenticitet Ditt sätt att skriva får mig att undra vad som är sant och vad som inte är det.
– Ja, det där – min stil, det fragmentariska – har att göra med att jag inte tror att livet är linjärt. Minnet är fragmentariskt, livet är fragmentariskt, det följer ingen dramaturgisk kurva där man kan ha distans till hur olika händelser påverkar varandra. Skrivandet för mig handlar om rösten snarare än skeenden, alltså den här malande rösten som alla ens upplever filtreras genom. Jag har alltid velat göra film. Det är den önskan som lett fram till allt. Jag har aldrig läst skönlitteratur med baktanken att lära mig någonting av det för mitt eget skrivande, jag har inte direkt medvetet låtit mig inspireras av litteratur. Den där stilen, intensiteten, kommer från hur jag växte upp. Vi var elva personer i min familj och vi bodde i en liten lägenhet, jag sade det förut. Tre rum. Så jag hade alltid en väldigt fysisk upplevelse av människorna runtomkring mig.

Andligheten tar stor plats också.
– Ja, det är väldigt viktigt för mig. Jag tycker om tron på andar och djinner—heter det samma sak på svenska, djinns?

Det heter djinner. Ökenandar.
– Ja. Det där är extra stort i Marocko, av någon anledning. Jag tycker att det är viktigt, den typen av spirituell kraft. Man kan inte bara vara intellektuell.

*
Innan jag går därifrån står vi vid den långa bokhyllan och bläddrar i en stor bok om Marilyn Monroe. Han är besatt av henne ända sedan han såg The Seven Year Itch. Hon är med som en ande i hans senaste roman, Infidèles, där en bit ur sången »River of no return« är som ett mantra för bokens huvudpersoner. Den kommer från en film med samma namn, Marilyn och Robert Mitchum. Har jag hört den? Han sätter på den.

http://www.youtube.com/watch?v=gV1SjQAiaPk&feature=related

If you listen you can hear it call:
wail-a-ree
There is a river called the river of no return
Sometimes it’s peaceful and sometimes wild and free
Love is a traveller down the river of no return
swept on forever to be lost in the stormy se

Wail-a-ree
I can hear the river call, no return, no return
Where the roaring waters fall, wail-a-ree
I can hear my lover call: come to me
I lost my love down the river and forever my heart will yearn
Gone
Gone forever down the river of no return
Wail-a-ree, wail-a-ree
He’ll never belong to me
no return, no return, no return

Han ger mig en karta marockanska frimärken och lovar att höra av sig om han någonsin läser L’amoreux.

Frälsningsarmén kommer på svenska på Elisabeth Grate Förlag i februari 2013. Just nu pågår inspelningarna av den som film, med manus och regi av Abdellah Taïa själv.
Textutdrag från Ett arabiskt vemod: sida 11, sida 110, sida 62, sida 44.

Killen sken upp och svarade: ”Dupree? Jag är mer Ninja.” Dupree och Ninja, två legendariska så kallade hus från voguingscenen som gjorts känd genom Jennie Livingstons dokumentärfilm ”Paris is Burning”, hade vi givetvis inget med att göra. Ändå fungerade de där pseudonymerna som en sorts bro, något varken mitt eller hans riktiga efternamn någonsin hade lyckats åstadkomma. Det räckte kanske att dela den referensramen just då.

Samma dokumentär har inspirerat amerikanske koreografen Trajal Harrell. I sin serie ”Twenty looks or Paris is burning at the Judson Church” utgår han från ett möte som aldrig ägt rum: mellan dansarna på voguingscenen i Harlem och postmodernisterna i The Judson Dance Theatre på 60-talet.

De senare, med hemvist i Judson Memorial Church i Greenwich Village i New York, bestod bland annat av i dag kända koreografer som Trisha Brown, Lucinda Childs och David Gordon. Utgångspunkten var intellektuell och avantgardistisk och många beröringspunkter delades med dåtidens performance- och videokonst.

Voguing, i sin tur, hämtade sina förebilder från fotomodellernas och såpakaraktärernas teatrala framtoning och hamnade i populärkulturfilen när personer som Malcolm McLaren och Madonna plockade upp dansstilen. Där har den också i stor mån stannat – en Ninja dubbelskiftar som gångterapeut på ”America’s next top model”. Och för ett par år sedan påpekade en exalterad vän hur vogueinspirerad koreografin till Hanna Lindblads Melodifestivalbidrag var.

Det tydligt uttalade historiska ramverket till trots, med tidsangivelser till 1963 (då Judson Dance Theater stod på sin topp) och Jennie Livingstons dokumentärfilm ”Paris is Burning” från 1990, är det inte meningen att ”Twenty looks” ska vara något sorts danshistoriskt drama. Trajal Harrell ämnar istället erbjuda ett tredje alternativ, något som är postmodern dans och voguing på samma gång, på samma scen och under samma tak.

Verket kommer i fem storlekar: från XS till XL. Den föreställning som nu är aktuell – L – fick urpremiär i New York den 25 april. Men en work in progress-version visades på Dansens hus i Stockholm i början av månaden. Här har Sofokles tragedi ”Antigone” filtrerats genom Harrells hypotetiska möte.

Ett fyrverkeri av möjligheter och associationer, med andra ord.

Twenty looks på Dansens Hus i Stockholm. Foto: Bengt Gustafsson

Det hela börjar med att alla dansare samlas på scen medan en av dem ber publiken att ställa sig upp: de ska sjunga sin house anthem, ”… Baby one more time” med Britney Spears. Spridda skratt hörs. Därpå följer en Trisha Brown-esk danssekvens som avbryts av ett sorts spoken word. Därpå en lång drömlik scen där Harrell själv och en av dansarna monotont avslutar meningen ”we are” med ”Kanye West and Jay-Z”, ”Brandy and Monica”, ”Viskningar och rop”, ”the world”, ”the children”, (ytterligare skratt) – och så vidare i minut efter minut.

Det påminner något om Peter Blakes målning ”Self-Portrait with Badges” från 1961. Där har konstnären på sig klarblåa uppvikta jeans och en jeansjacka översållad med pins och tygmärken, basketskor och vad som ser ut att vara en röd Ben Sherman-tröja. Kroppen och ansiktet är däremot neutrala och anonyma bakom kläderna och symbolerna han väljer att associera sig med. På Dansens Hus pågår detta spel så länge att motsats- eller radarparen som räknas upp till slut börjar sakna gemensamma nämnare, blir menlösa och åderlåtna på sin funktion som identitetsmarkörer.

Detta är tyvärr symptomatiskt för hela föreställningen. Ofta genomsyras allt av en rätt irriterande distans till vad det är man håller på med. Och de mer uppenbara voguebalelementen – det hålls en modevisning där Trajal Harrell håller i mikrofonen och ropar om modeskaparen Hussein Chalayan – blir mer plumpa pastischer än någonting annat.

Just pastischer är visserligen voguebalernas essens, kan man hävda, men humor kräver som bekant något slags raffinemang. Dessutom förhöll sig Judson Church-avantgardet och balbesökarna till någonting – om det så rörde sig om ett kulturklimat eller en våldsam och intolerant omvärld.

Det här tredje alternativet placerar sig, trots de många referenserna till mode, musik och film, i en sorts parallell värld där ingenting angår oss som befolkar den här.

Nå. De rena danssekvenserna är fantastiska. Men för få.

Eller om man inte har någon pappa eller mamma: man flyttar hem till Sverige och tar studielån och hyr i andrahand. Men lägenheten har åtminstone treglasfönster. Det är vad de flesta av oss kommer att göra. Tids nog. För vad man är ute efter är bara fantasin och så fort man sträcker sig efter den för mycket upphör den.

”Berlin meant boys” skrev Christopher Isherwood. Han, brittisk överklassakademiker och författare, kom hit på 20-talet och beskriver i självbiografiska ”Christopher and His Kind” vissa av sina sexuella erövringar. De har alltid fysisk styrka och arbetarklassbakgrund som gemensam nämnare – som en sorts metod för turism. Genom att äga En Tysk Pojke kan han omsluta hela nationens essens. Romantiserande, men inte särskilt romantiskt. Whatever happened to Otto Nowak? Vem vet.

Stephen Spender, författarkollega och vän till Isherwood, skriver i romanen ”The Temple” att ”Germany is the only place for sex. England’s no good.” Den utspelar sig inte i Berlin utan i Hamburg och längs Rhenfloden – därmed en annan Tysklandsfantasi. I boken har karaktären Joachim oerhört svårt att hantera sin bayerske pojkvän Heinrichs vänstersympatier; att överhuvudtaget hantera drag som inte stämmer överens med hans första, ytliga intryck av Heinrich.

Den gången hade han Lederhosen och alabastervit hy. ”Du sökte en blomma och fann en frukt, du sökte en källa och fann ett hav, du sökte en kvinna och fann en själ – du är besviken.”

Både ”The Temple” och Isherwoods Berlinböcker utspelar sig under Weimarrepublikens dekadens – innan 1933 och Nazityskland – oanandes skuggan som snart kommer att falla över eran. Förvisso inte helt – författarna har ju facit i hand. Men deras historier slutar samtidigt med det avsnittet i Tysklands historia. Det är något fantomnostalgiskt att blicka tillbaka på och romantisera, gnola på ”Mein Lieben Herr” medan man dammsuger eller döpa en klubb till Kit Kat, snarare än att – för att ta något helt ur luften – se parallellerna till samtidens ekonomiska kriser och främlingsfientliga landvinningar.

Något liknande tycks genomsyra tankesättet bakom den bisarra HIV-romantik som den gångna sommarens Just a little lovin’ – ett norskt, engelskspråkigt lajv med taglinen ”It was the summer AIDS came to New York City” – gav uttryck för.

Johan Hilton och Philip Teir debatterade i Expressen med producenterna Tor Kjetil Edland och Hanne Grasmo, och Susan Sontags essä ”AIDS and It’s Metaphors” åberopades. I den menar Sontag att HIV-viruset i västvärlden blivit för samtidens konstskildringar vad tuberkulos var för sekelskiftets: ett kvitto på ”en konstnärlig, bohemisk och sexuellt utlevande personlighet.”

Att påpeka att verkligheten ser annorlunda ut vore egentligen att nedvärdera er läsare. Men i Louise Hogarths dokumentär ”The Gift” från 2003 om bögar som dras till att bli HIV-positiva, är intervjupersonerna förbluffande omedvetna om virusets sanna ansikte. HIV-smittan är gåvan; ”giftgivers” är personer som är beredda att sprida viruset, ”bugchasers” jagar det.

Sjukdomen reduceras till en dödlig fetisch eller närmast en praktisk åtgärd: om man har det behöver man inte oroa sig för att få det, resonerar flera personer. Bara tråkiga personer har skyddat sex, säger HIV-positiva Doug Hitzel. Han kan i princip isolera tillfället då smittan överfördes. Det var planerat sedan innan.

I en stödgrupp för HIV-positiva män återkommer man ständigt till hur media trivialiserar sjukdomen. Kampanjerna som ska motverka spridningen av viruset föreställer i princip alltid nakna, muskulösa män i svartvitt med någon undertext om att man ska använda kondom. Ungefär lika effektivt som cigarettpaketens ”RÖKNING DÖDAR”.

Hitzel har en liknande erfarenhet av reklamerna för bromsmedicin: leende män i gott fysiskt skick och käcka texter som ”Life goes on” och ”I’m positive”. Själv är han inte särskilt positiv. ”Jag trodde inte att allt skulle förändras så snabbt”, säger han.

”Visste ni att i USA är fyrtio procent av alla smittotillfällen avsiktliga. De skriver det här i Forum. Samma sak i Västeuropa. Har fjollorna där borta blivit så depraverade att de vill bli smittade nu? De skriver kontaktannonser där de letar efter nån som kan ge dem ’ett plus i livet’, ’jag har redan den virusstammen, men jag saknar den och den…'” (Lubiewo, sida 98).

Citatet kommer från den polske författaren Michał Witkowskis roman ”Lubiewo” från 2004. Den handlar också om nostalgi. Under den slagfärdiga taglinen ”Bögarnas Decamerone” skildrar ett galleri av parkfjollor i Wrocław sina högst solkiga glansdagar under Sovjettiden.

Till skillnad från Isherwoods och Spenders karaktärer stannar Witkowskis kvar – de har inte mycket till val – och längtar bittert tillbaka till den tid som flytt. Efter kommunismens fall blev allt annorlunda; bögvärlden blev vaxad och muskulös och började prata om sig själv i maskulinum.

”Du skulle ha sett vad som försiggick här på åttiotalet! Ingen visste vad aids var för nåt, alla var bara mer än villiga att dela med sig av det. Ingen använde kondom. Varför skulle man? […] Ingen kunde föreställa sig att nåt sånt skulle komma till Polen. Det kom ju från det mytomspunna västerlandet, det var som en ananas, en ny fluga, en ny drog eller liknande. Nåt exotiskt som ingen brydde sig om här. Och alla var övertygade om att det aldrig hade kommit hit om inte den där sablarns muren hade rämnat. Det kunde ju inte finnas aids i ett kommunistland. Skulle det stå en kille med en röd fläck i pannan och köa i en av våra grå affärer? Aids förknippades med blodrött och kommunismen var ju genomgrå.” (Lubiewo sida 137).

”Nostalgin är nödvändig”, skrev Edland och Grasmo i sin Expressen-replik. Det är sant; nostalgin är rentav oundviklig. Men det finns olika sorters retrospektivt förhärligande. Vill man vara snäll kan man säga att det i romantiserandet finns en ansats till förståelse och identifikation. ”Jag vet ingenting om lidande, men jag kan lajva ditt.” Ibland fungerar det som överlevnadsstrategi, ibland blir det bara ett sätt att trivialisera lidande; misär sedd genom ett Instagramfilter.

Jag har något gemensamt med Witkowskis karaktärer, Christopher Isherwood och initiativtagarna till Just a little lovin’. Vi kan inte föreställa oss hur HIV, död och fattigdom skulle kunna angå oss. Det är något vi kan välja, inte något vi är hänvisade till.

Lubiewo sätts upp på Göteborgs stadsteater våren 2012. Just a little lovin’ kommer att genomföras igen sommaren 2012.

/

”Childhood, adults always say, is the happiest time in life. But as long as he could remember, Jack Fairy knew better.”

Citatet kommer från Todd Haynes glamrockmusikal ”Velvet Goldmine” från 1998. Jack Fairy, en karaktär som i hela filmen stannar i periferin som ett svartklätt, sminkat väsen i bredbrättad hatt, inleder historien som ett mobbat barn vandrande mot solen i en sagoboksfond. Det är just bara en fond. Han vet bättre.

Vart ligger den där vitsippsbacken, den där gläntan, den där isolerade ön som heter Lycklig Barndom? Jag slår in det på min GPS och, tro det eller ej: den platsen finns. I Strängnäs. Det skulle, enligt maskinen, ta drygt 22 timmar att ta sig dit till fots från Stockholm vilket man ändå får säga inte är illa. Baksidan är att denna Lyckliga Barndom tydligen är inackorderad – den delar adress med bokförlaget Axplock.

Olycklig barndom verkar däremot inget bokförlag ha inneboende, vilket är underligt – den är ju minst lika annekterad av fiktionen. Oavsett vilken myt man föredrar är idén om barndomen som ett stängt rum förhärskande; oavsett om man betraktar den slutna kammarens nallar, gunghästar och hopprep som tortyrredskap eller fantasins förlängda armar. I Velvet Goldmine fortsätter Janet McTeers speakerröst:

”Jack would discover that somewhere, there were others quite like him, singled out for a great gift. And one day, the whole stinkin’ world… would be theirs.”

Vuxenvärlden har sedan länge tillhört Tavi Gevinson, eller så har hon hört till vuxenvärlden. Hon föddes 1996 och startade sin blogg Style Rookie i mars 2008. Som elvaårig modenovis utmärkte hon sig genom att klä sig som en excentrisk gammal dam, göra vilda (och imponerande pålästa) referenskopplingar och, i alla avseenden, framstå som otroligt mycket äldre än sin verkliga ålder.
Vilket till en början skapade kontrovers – knappast kunde väl detta vara ett verk av en inte ens tonårig dotter till ett par i modevärlden oinblandade föräldrar från en oglamourös förort till Chicago?

Mycket i Tavis historia för tankarna till ett annat exceptionellt barn, född ett halvsekel tidigare: Minou Drouet. Hon var den stora litterära stjärnan i femtiotalets Frankrike, som debuterade med poesisamlingen ”Arbre, mon ami” när hon var åtta år. Medan de flesta var överens om att hennes dikter hade litterära kvaliteter rådde tvivel kring dess autenticitet. Debatten kring Drouets äkthet kom att liknas vid en litteratursidornas Dreyfusaffär: varje ståndsmässig fransk (och en och annan amerikansk) tidning ansåg det nödvändigt att ta ställning för eller emot.

Foto: parismatch.com

Jean Cocteau yttrade berömt ”Tous les enfants ont du génie sauf Minou Drouet” (alla barn är genier utom Minou Drouet.) I sin essä ”Litteratur enligt Minou Drouet” påpekar Roland Barthes att ”idag är geni detsamma som att tjäna tid, det vill säga att vid åtta års ålder göra det som man normalt brukar göra vid tjugofem – barndomen blir alltså snillets privilegierade område.”

Debaclet kring Minou Drouets diktning ledde till slut till att hon fick göra ett test, signerat franska författarförbundet, för att bevisa sin talang. Hon lämnades i ett rum i sällskap av endast penna, papper och uppgiften att skriva en dikt utifrån ämnet ”Parishimmel”. Efter 25 minuter var dikten klar, och den höll: föreningens ordförande erbjöd henne ett hedersmedlemskap. Som vuxen skrev hon barnböcker men drog sig tillbaka till födelsestaden och från den litterära kartan. Hennes självbiografi ”Ma vérité” kom 1993.

Tavi har – mig veterligen – sluppit att upp-till-bevis-blogga inför amerikanska moderådet. Idag är det få som betvivlar hennes äkthet: Tavi vet vad hon gör, med eller utan föräldrar i modebranschen. Men hon har förstås en hel del som ställt sig i kö för adoption. Tre år efter att bloggen startade har hon intervjuat John Galliano, skrivit för Harper’s Bazaar, poserat på omslaget till POP, varit musa åt Rodarte – och suttit på front row med Anna Wintour. Vilket tycks ha varit där bägaren rann över. För två månader sedan beskrev hon i ett långt inlägg en identitetskris på Band of Outsiders visning:

”I felt like I was watching everything going on around me through a window. Usually I could see out of it but every once in a while I was forced to look at my own reflection, which was less fun. […]”

”I love fashion but it’s disappointing when you have to sift through a lot of junk before you get to, like, the clothes, and the whole point of it all. It’s more disappointing when the clothes aren’t very interesting. Lately I’ve been looking to other places for a creative outlet and for inspiration. I miss following magazines and obsessively checking style.com the way I used to but something is different about it now.[…]”

”None of this was supposed to dramatically hint at anything, other than maybe that my blog is turning away from fashion a little, naturally.”

Hon skriver att hon inte längre är särskilt intresserad av att relatera mode till mode, och att bloggens innehåll nu kommer att styras bort från det. På sistone har hon skrivit mycket om pyjamaspartyn och My So Called Life.

Det är först och främst ett uppbrott med modebranschen, vilket i sig är extraordinärt – men viktigare än så: Tavi är ett brådmoget barn som tackar nej till vuxna. Inte till de egenskaper som kopplas till vuxenhet, många av vilka hon sedan länge besuttit, utan till vuxna – ett nej tack till deras stöd och styrning, till deras legitimerande av vad hon gör. Det är om än inte att häva binärerna barn/vuxen så åtminstone att glänta på dörren till en vidare idé om vad barndom kan vara.

På så sätt är hon oändligt viktig.

Huffington Post kallar sextonårige dansken Nicklas Skovgaard för ”the newest teen style blogger to skip school to attend fashion week” och på Lookbooks skriver Hilary Becks att Tavi Gevinson ”better watch out”.

Fast är det verkligen samma sak bara för att båda är tonåringar? (Tavi är fjorton numera, for the record.) Nicklas är ju typ Rad Hourani och skandinaviskt mode, Tavi är Rodarte och crazy cat lady.

Samtidigt finns det någonting med dem båda som dels är väldigt sympatiskt, dels väldigt symptomatiskt för tonårskids: att de började blogga om mode ungefär när de blev intresserade av mode. Inte som ett ambitiöst projekt (eller, lite kanske), utan som en ventil. Och vågar haussa med hög röst när de gillar någonting, även om det är lite förutsägbart. Kanske en egenskap värd att lägga till sig med även om man passerat myndighetsålder?

När Amanda kom ut på scen första gången hade hon en vit päls, tog ett varv runt DJ-båset; gjorde inte riktigt något särskilt, bara poserade för fotografer. Nu har hon på sig en tajt, hudfärgad klänning och kristallprydda Louboutins – hemgjorda, läser jag senare. Axlarna är ljusa och vaxartade, läpparna röda och glansiga, och håret? Fierce.
I slutet av låten kliver hon ur klänningen och har nu bara på sig ett par kristalltrosor och nipple covers. I en sista pose kastar hon upp ena benet över sin medhjälpare på scen, rapparen Cazwell. Alla jublar. Klockan är runt fyra på morgonen och framträdandet har knappt hållit på mer än tjugo minuter, men när kvällen är slut är den slut – eller, nåja, det alla kommit dit för att se. Amanda kastar slängkyssar och kliver av scenen.

”Gud vilken plastikkirurgi!” utbrister min kompis senare. ”Hennes ass injections är ju helt insane. Jag var helt säker på att det var en kudde under klänningen.”
Vi andra håller med, ”ja, verkligen!”. Själv slogs jag av hur underligt naturlig hon såg ut, inte alls som på bild. Hur man såg hennes blodådror och hur hennes händer såg ut som människohänder. Av någon anledning kändes det förvånande.

Amanda Lepore har satt in bröstimplantat tre gånger, lyft ögonen, pannan och ansiktet, sänkt hårlinjen. Gjort silikoninjektioner i höfterna, rumpan och läpparna, sedan förminskat läpparna. Hon har gjort ett näsjobb – sitt första ingrepp någonsin, när hon var femton, som en present från hennes dåvarande pojkvän – och brutit revbenen för att få en smalare midja. Hon föddes som Armand Lepore i New Jersey och sydde kostymer åt en lokal strippklubb i utbyte mot könshormon. Hon genomgick sitt könsbyte som sjuttonåring. Hon har varit gift med en bokhandlare som höll henne hemma, i rädsla för att andra skulle få reda på att hans fru hade fötts som man, och till slut rymde hon därifrån. Hon flyttade till New York, jobbade som dominatrix, träffade David LaChapelle, blev hans musa. Idag behöver hon kanske inte göra mer än att vara Amanda Lepore.

Hon får mig att tänka på Agrados monolog i ”Allt om min mamma”; när hon kliver ut i strålkastarljuset på teatern där Huma Rojo spelar i Linje Lusta och säger att hon är ledsen, men kvällens föreställning är tvungen att ställas in. Men de som inte har något bättre för sig får gärna stanna, så ska hon berätta sitt livs historia. Och så knäpper hon upp en av knapparna i koftan hon har på sig. Några av teaterbesökarna reser sig upp, men många stannar kvar.
”Jag är mycket autentisk”, säger hon. ”Titta på den här kroppen!” Så börjar hon räkna upp alla sina ingrepp, och vad de kostat – ”silikon i läppar, panna, kinder, höfter och rumpa. Det kostar sextio litern, ni kan räkna ut det själva. Jag kan det inte längre. Bröst? Två, jag är inget monster. Sjuttio styck, men de har betalat sig sen länge…”
Hon avslutar med att säga att ju mer du liknar den du vill vara, desto mer genuin är du. Och publiken jublar.

Det är någonting så sagoboksaktigt över Amanda Lepores historia; hur hon flydde sin fångenskap, bildligt och bokstavligt. Och kanske liknar sig själv mer idag än någonsin tidigare, i all sin utstuderade överdrivenhet. Man kan i alla fall hoppas. Vi andra får trassla vidare så länge, kanske sy i en och annan tappad paljett och se om det blir bättre. Eller kanske återgå till att ha hela kläder i naturmaterial, om det nu är det man föredrar. Men påminda om att det kan vara annorlunda. Också.

Amanda Lepores album ”I… Amanda Lepore” kommer tidigt 2011. Advance-cd finns att beställa via Peace Bisquit.
Mer info, här.

Modeller sprutar läpparna på sig själva, dricker parfym och brer ut sig i Margiela-tröja under rubriker som Sufficient Parenting, Medicine Perfection och As She Commands.

Resultatet blev så bra att det blev en utställning på Taipeis samtidskonstmuseum, MOCA Taipei.

Mode- eller kommersiellt fotografi som tar plats i utställningssalar kanske inte i sig är groundbreaking – Tim Walkers soloutställning på Design Museum, till exempel, eller David LaChapelles retrospekt på Monnaie de Paris (och Annie Leibovitz på Fotografiska, anyone?) – men när så många fotojobb faktiskt går bortom ”sälja fina kläder” är det kul att det kreddas. Och svär man sig åt institutionell konstteori blir svaret på frågan ”är mode konst?” väldigt enkelt.