Hejdå, jävla skitår.

Årets musik.

Frank Ocean – Nostalgia, Ultra

Drake – Take care

Alexis Weak – Till minne av

Årets tv/film.

Åsa Avdic från Plus

Louis CK

Community

Parks & Recreation

Joan Rivers – A piece of work (2010)

http://www.youtube.com/watch?v=YJNeTIhJ9VI&feature=related

Litteratur.

Jonathan Franzen – Frihet

Liv Strömquist – Ja till liv!

Foto: Galago

Mats Jonsson – Mats kamp

Tina Fey – Bossypants

Podcast.

How was your week with Julie Klausner (Mars-dec)

Walking the room (hela året)

What the fuck with Marc Maron: Marc’s Keynote Address at Just for laughs

What the fuck with Marc Maron: Episode 190 – Todd Hanson

http://www.youtube.com/watch?v=Knq_eEEdGpY

RIP.

Patrice O’Neal, Nabil Jebari och mormor.

Gångerna du är hos mig är så få att jag kan räkna dem på ena handen. Så är du. Alltid omkring dina saker. Vill ha kollen. Inte vara beroende av min jävla mac om du skulle behöva datorn.

Jag är nöjd med det. Jag är mer hos dig än hemma ändå, har ingenting som är mitt hos dig, det är min behållning. Jag ligger på din säng medan du spelar dataspel. Dregglar på din kudde när du spelar musik.

”Jag har inga snus” säger du och lägger dig över sängen. Jag sitter lutad mot den och jag ser att du ligger precis där kudden inte skyddas av örngottet men jag låter det vara. Allt är ditt.

Ditt rum är som en del av hela din organism. Kommer jag in här är det dina regler och jag anpassar mig. Det är bara med dig jag låter reglerna vara. Andra personers organismer, vanor, obetänkligheter – jag hatar dom. Vill inte se dom. Undviker dom. Att äta med dom. Känna deras andedräkt på morgonen.

Att vara med dig är precis så intimt, hur mycket du än förnekar. Hur många gränser du än försöker dra mellan ditt och mitt råkar vi alltid växa ihop. Hobbla över dom, snubbla på varandras skor, bli liggande, dra på en film.
Du är min bror.

Jag har inte heller några snus kvar. Men jag har den jag har i munnen. Och du tar den. Och jag skrattar åt dig för att du är så in i helvete äcklig men det känns så bra, när min mage hoppar av skratt hoppar din.

Du ber mig plattånga ditt hår på sjunde våningen. Du kallar tjejerna damerna. Jag hatar det. Jag vill inte plattånga ditt hår för jag har rakt och du har lockigt och jag vill inte att någonting någonsin ska förändras.

Sen plattångar jag ditt hår för du ber mig och jag säger inte nej till dig. Du gör det för damerna som ska på festen säger du. Vi dricker Sofiero. Du pratar om sprit. Fernet. Så jävla äckligt. Men bra för magen och dessutom kanske den blir dålig om flaskan är öppnad och vi inte dricker upp den. Vi lyssnar på musik och ditt hår är nästan rakt nu. Tjejer tittar på dig.

När tjejerna inte förstår dig hatar jag dom. När dom blir ihop med dig hatar jag dom för dom är inte värda dig. Jag är omöjlig och du är omöjlig, men dom är det mest.

Vi lyssnar på Dead Prez och du pratar om mitt ex. Han är en lång historia. Han kom inte överens helt enkelt och det slog mig först samtidigt som honom.

Du såg honom på stan. Vi kallar honom ”riksfittan”. Du gav honom stink eye. Jag känner mig trygg med dig. Vi skrattar åt det, att vi är så fantastiskt genusbevandrade. Att vi går ut och du på skämt lämnar kortet i baren över mitt huvud och säger en stor stark och ett glas vitt till damen. Fast vitt vin smakar kiss, alla vet det och vi dricker bara av pluntan på toaletten.

På väg till tunnelbanan säger du att du ska prata med tjejen som gjorde dig illa och jag spottar på marken. Du fortsätter, du vill prata med henne men du kan inte. Du är en stämningshora, säger du. Jag vill skrika av lycka eftersom jag älskar dig och du säger allt jag tänker men jag gör det inte. Jag är en stämningshora.
Försent nu.

Vi är på landet. Våra sängar är bredvid varandra och det gör mig lugn. Det är så mycket folk här och jag blir blyg för dom. Blyg och nervös för situationen. Hur alla alltid hänger i gäng. Du sover i en annan tjejs säng, eller hon i din. Jag vet inte. Jag gick och lade mig med din kompis.

Några veckor efter att din kompis dumpat mig ligger jag och gråter i din säng. Du tröstar. Jag förstör stämningen tror jag. Det blir en ny stämning. Den är okej. Nästa morgon är vi som vanligt.

Du har en tendens att försvinna. Allt sker på dina villkor. Jag tröttnar ibland och tar tunnelbanan in till stan. Ser saker jag inte kan prata med dig om sen. Jag vill alltid att du ska vara där, men du följer nästan aldrig med. Jag träffar nya vänner, precis som du. Jag pratar mest om dig med dom.

Vi jobbar i samma centrum. Vi ses när dagen blir eftermiddag i food courten. Äter lunch sent, för affärerna stänger åtta här och det är mörkt när vi tar samma tåg hem. Du tar nästan alltid grön curry, jag kör pasta. Du svettas av din mat. Men jag hänger med dig i kön och jag lutar mig över disken varje gång när du gör det för jag är kär i asiaten. Du gillar asiaten.

Han gillar dig. Han ser inte mig. Jag tycker ännu mer om honom för hans goda smak.

Jag drömmer att du dör och jag blir livrädd. I drömmen står jag vid vattnet och du är borta. Johan säger att det är över, att du är borta. Jag vadar och skriker. Jag slår ditt nummer, du svarar, jag låtsas fråga någonting, bara för att höra dig prata.

Mamma säger att man drömmer så för att man ska kunna klara sig utan den personen. Att man bryter sig loss. Jag hatar teorin för jag vill inte bryta mig loss.

Vi åker till Skärholmen med en Dramatenväska. Speciellt går vi till systemet. Jag har köpt ”Moby Dick” åt dig från mitt jobb. Du har köpt fem kilo kött av en slaktare.

När vi träffar nya personer underhåller vi dom genom en inarbetad rutin. Det är samma med Johan också. Jag drömmer om att vi underhåller dem på riktigt. Jag är stolt över vår show. Du vinner alltid alla argument. Inte för att du är saklig eller smart (fast det är du också) utan för att du är rolig. Du har alltid publiken på din sida. Även när det inte finns en publik.

Publiken i mig säger alltid: han vann. Ibland säger du att jag förlorar men jag lyssnar inte. Jag vägrar tro att jag kan försätta mig i en tävling med dig, eller förresten: mot dig. Du spelar alltid i en annan liga.

Vi blir höga och dricker julmust. Du trycker i dig juleskum. Det kostade inget på Vivo i Bredäng. Juleskum och must har aldrig smakat så gott. Jag hatar att vara hög, men med dig blir det roligt igen.

Vi tar knasiga vägar upp till Bredängsparken. Du känner till dom. Jag föreställer mig dig som barn. Jag skrattar åt dig när du nu försöker ta dig igenom hålen i staketen som skyddar slättens bredängsbarn från tunnelbanespåren. Du fnyser åt mig, men jag ser att du ler.

Det är svensklektion och jag hjälper dig att skriva argumenterande artiklar snabbt. Formulerar meningar som om jag aldrig gjort annat. Kastar argument över dig. Du hjälper mig att prata. Du hjälper mig att skratta. När du är sjuk skolkar jag.

Vi sitter i biblioteket. Vi åker hem till dig och röker gräs. Vi pluggar aldrig. Jag kuggar tentan. Du får VG.

Det blir sommar igen och du har flickvän och jag har pojkvän. Vi har olika namn för dom, men namnen bleknar när vi inte använder dom med varandra. Jag flyttar. Du flyttar. Vi bor inte två hus bort.

När det är fest hos dig däckar du nästan först. Som alltid. Jag smyger in i ditt rum när ingen ser och jag lägger mig på dig och kramar dig. Det känns som förr. Du snarkar högre än festens musik från de andra rummen och jag vet att du snart vaknar och blir irriterad. Några ögonblick är vi där, tillbaka. Sen reser jag mig klumpigt och du grymtar.
Det är näst sista gången jag ser dig.

Enligt journalisten Johan Croneman är detta framförallt aktuellt när det gäller papparollen i Sverige. Han menar att från det att barn- och föräldrareformerna infördes på 70-talet dröjde det ungefär 20 år innan pappor tog ut någonting av föräldraledigheten.

”Papporna började i viss utsträckning vara hemma när man på 90-talet knöt upp speciella dagar till just papporna (vilda protester – från papporna)”

I den nya NBC-serien ”Up all night” spelar Will Arnett och Christina Applegate ett typiskt DINK-par (Dual Incomes No Kids) som plötsligt blir gravida och bestämmer sig för att behålla barnet. Trots att seriens roligaste karaktär och självklara stjärna är “Saturday night live”-komikern Maya Rudolph, kretsar seriens pilotavsnitt mest kring det faktum att Will Arnetts Chris stannar hemma med barnet. I intervjuer säger Arnette: ”Playing a stay-at-home dad isn’t such a stretch these days”. Kanske refererar han till sitt eget familjeliv tillsammans med komikern Amy Poheler.

En fadd smak i munnen. Historien går så långsamt.

Mats Jonssons bok ”Mats kamp” är en rolig, lite sorglig men framförallt intressant historia. Den handlar inte om något DINK-par som redan firat sin 40-årsdag. Den handlar om en svensk serietecknares väg från ängslan till trygghet. Om man nu ska hårddra det. Och om de där familjeangelägenheterna man jämt hör om – och de man aldrig hör om. Vilka relationer som blir viktiga och vilka som sorteras bort till förmån för att tiden faktiskt måste räcka till. Framförallt handlar det om hur en svensk pappa föds.

Stressen syns inte utanpå Mats Jonsson när jag träffar honom, men vi som läst boken förstår hur mycket det kan bli.

– Bokmässan är nästa vecka, och jag kommer sitta i Galagos monter och försöka se några saker. Jag har varit på Bokmässan tidigare och det blir oftast väldigt mycket jobb. Men så är det ju även som en rockfestival fast med böcker. Någon gång brukar man lyckas hamna på hotellbaren Park. Förr brukade vi skratta åt dom i baren eftersom vi föreställde oss att det var rödmosiga förläggarnackar som stod där och såg executive ut.

Innan jag lämnat relesefesten för ”Mats kamp” hör jag honom säga att han säkert kommer kunna leva på uppmärksamheten i ungefär en vecka. Sen är det slut.

– Jag lever på recensionerna och gillar det. Men jag vet ju också att det kommer gå över och då kommer den där känslan av att vara bortglömd tillbaka. Det är en ganska stor drivkraft för mig.

Att söka bekräftelse genom media verkar läskigt. Parallellt med serierna har Mats även sysslat med en hel del spoken word. Något som för många låter mer som en extremsport för självkänslan än någonting annat.

– Jag brukar säga att det är hybris och självkritik som krävs för mitt skapande. Hybrisen sparkar igång mig, självföraktet… sitter på axeln och viskar att jag är dödlig. Det är lite virrigt. Att jag går upp på scenen är otroligt, men det är ett försök – tror jag – att ta tillbaka en känsla av lugn som jag upplevde på scenen när jag var yngre. I gymnasiet var jag nämligen inte alls ängslig eller nervös, trots att jag hade mer ”anledning” till det då. Jag var mobbad och hörde inte hemma någonstans där. Men det fick mig också att känna att jag var så mycket smartare än alla andra.

– Det var när jag kom till Stockholm och började läsa på journalisthögskolan som jag började tvivla på mig själv. Jag var inte längre smartast av alla. När jag började förlora diskussioner, det var nog då jag började ifrågasätta mig själv. Det var min 20-årskris!

– En gång var det extra tydligt – jag och en kille i klassen satt och pratade om vilka typer av karaktärer våra klasskompisar skulle vara. Jag föreställde mig själv som ”den svårmodige poeten” eller någonting sånt. Han sa utan att tveka, ”du är freaket från landet”. Det är en rolig grej som kunde illustrera hela min situation lite. Jag blev osäker på hur folk såg på mig.

Jag har tänkt på att du, i alla fall i ”Mats kamp”, verkar må mycket bättre när du lämnar Stockholm?
– Hm, ja jag förstår vad du tänker på. Det har nog blivit mer och mer så nu. Tidigare, när jag var yngre var det alltid ganska stressigt att åka från Stockholm. Jag satte mig ofta på bussen mot Kramfors bara för att kunna se lite folk, inte för att det hände någonting där. När man inte var i Stockholm kändes det lite som att man missade någonting. Vad nu det skulle vara. Det hade säkert mycket att göra med att jag var singel också… på något sätt var man ständigt på jakt efter den där tjejen. (Den där tjejen hittade Mats tillslut. Om du vill veta mer om hur det gick till kan du läsa det i hans bok ”Hey Princess”.)

– Jag tror inte att jag nödvändigtvis skulle må bättre av att flytta från Stockholm i dag. Nu har vi det bra här.

Jag frågar Mats om han läst några recensioner om sin nya bok.

– Jag har koll på recensioner.

Alla?
– Alla. Skillnaderna mellan mina böcker har varit ganska tydliga. För min första seriebok ”Unga Norrlänningar” var kritiken väldigt polariserad. Många undrade vad det var för kludd, andra gillade det väldigt mycket. De som gillade serier gillade mig nog inte så mycket. Men det här var fortfarande på 90-talet när serierna fortfarande skulle vara väldigt snygga. Jag hade en stil som var ovanlig i Sverige vid den tidpunkten. Samtidigt kom ”Unga Norrlänningar” strax efter “Fucking Åmål”, som också var en ganska smutsig berättelse om tonåren.

– Kritiken för ”Hey Princess” var ganska bra överlag. Den handlade ju också om att supa och knulla i Stockholms innerstad, sånt som journalister på stora tidningar gillar. ”Pojken i skogen” som kom efter, där fick jag nog några serieläsare med mig. ”Mats kamp” har fått bra recensioner hittills, och dessutom seriösa sådana!

Upplever du att det är ett hårt klimat bland svenska serietecknare? Det är en ganska smal bransch.
– Nej, jag tycker inte klimatet är speciellt hårt. I alla fall inte längre. Visst har det funnits folk som gillar eller inte gillar Galago och ansett att tidningen har varit lite ”snobbig”. Men det är överspelat. Det finns så många duktiga tecknare och berättare nu. Det har exploderat av tecknare, trender och genrer! Sen tror jag väl att internet hjälpt till också. Men det är klart, det blir hårdare konkurrens om stipendier och jobb.

Efter knappt en tredjedel av ”Mats kamp” är förlossningen över. Det är då det börjar, på riktigt. För mycket av boken handlar om det där praktiska. Det där som alla struntar i att förbereda en på eftersom ”man ändå inte kan förstå innan man fått barn”. Sömnlöshet. Tidsbrist. Ekonomisk stress. Gnabb. Och som en röd tråd: känslan av att vilja göra saker rätt den här gången. Att ta ansvar. Att vara pappa.

Där ”Up all night” maxar i heteroalibit tv-spel, går “Mats kamp” egentligen inte alls ut på att utmana manligheten. Istället skärskådar den Mats personliga ansvar.

– Länge kände jag att efter förlossningen handlade det mycket om att försöka… göra upp för att man inte själv genomgått det. Det kanske låter konstigt, men det kändes som att jag stod på minus inför både Victoria och Ellen. Jag ville betala tillbaka.

Jag ber Mats beskriva känslan. Det är en löjlig fråga. Det är en sportjournalistfråga i sammanhanget. Men hans svar känns rakt och nära.

– Man blir större av att få barn. Tror jag. Hyperstressad och nervös, men på det stora hela lugnare. Man får ju någonting i livet som är viktigare än en själv.

– För även om jag gärna skulle vilja tro det, vet jag inte riktigt om jag skulle dö för till exempel socialismen. Men för Ellen skulle jag verkligen kunna offra mitt eget liv. Och så grubblar man lite mindre också. Utan att livet ska behöva bli ytligare. Man har ju någonting att ta hand om hela tiden. Jag vet inte riktigt om jag gillar att jämföra det med att bli frälst men det är svårt att hitta en annan liknelse. Jag är ateist förresten.

– Jag tror faktiskt att vi blivit mer jämställda nu när vi fått barn. Innan var det mer… man kunde mer se sig själv som en egen person i förhållandet. Innan Ellen var det fortfarande som att jag främst tog ansvar för mig själv. Som det här att någon oftast tycker det är mer irriterande med smuts än den andra, så slutade det vara när Ellen kom.

– Innan tog Victoria mer ansvar, hon förde faktiskt hela förhållandet framåt ganska mycket. Som när vi flyttade första gången, plus hushållsarbetet. Det är så mycket beroende på vad man blivit uppfostrad och lärd att göra.

– Men att jag kände att jag stod på minus. Det var ju ingenting som någon annan höll med om. Och det gick lite för långt i sig – städmani och jag fick ångest när det var halvfullt i tvättkorgen. Men det kändes så för mig verkligen, Victoria var gravid, Victoria ammade. Och Ellen ville inte ha flaska heller. Samtidigt ville jag jobba supermycket. Jag ville hinna rita boken. Jag tackade ja till allt. Det var som att jag skulle bevisa någonting.

Mats Jonsson berör ofta klass, någonting som utmärker alla hans böcker. Det är som att medvetenheten inte kan tygla sig. I ”Mats kamp” (eller senaste numret av Galago) kan vi bland annat läsa om hur han tillsammans med sin fru försöker anpassa sig efter stämningen på dagiset ”Tok-klok”. Det är en kavalkad i människor från Stockholms innerstad där alla jobbar som creative-någonting.

– Det är en rädsla jag har, att vårt familjeliv gått ihop så pass bra endast på grund av att jag har en ganska stor frihet i mitt eget jobb. Jag är ju frilans, och kan välja när jag vill jobba. Det är en förbannelse när det är osäkert, men en lyx när man har jobb. Om man är beredd att offra sömnen.

En sak som bekymrade Mats och som han tänkte mycket på, var hur mycket han ville lämna ut Ellen i sin bok. Innan har han varit väldigt personlig, både med sig själv och med andra. Men det här var trots allt hans barn.

– Jag pratade mycket med Victoria och familjen innan. Hon fick titta på bilderna som sedan blev omslagsfoto till boken. Vi kom överens om vad som var okej. Och jag tycker det känns bra nu.

– Jag har verkligen känt att jag inte på något vis vill bli nummer två i mitt barns liv. Och det har lyckats hittills. Ellen gör ingen skillnad på oss alls. Det är fantastiskt.

Vad innebär det för oss att det är så ovanligt att höra pappor prata om skulden att inte räcka till? Vad får mig att vilja ge ett pris till Mats Jonsson för att han inte kallar de dagar ensam med sin dotter för ”barnpassning”?
Historien upprepas, brukar det heta. I evighet uppfinner vi hjulet på nytt. Dokumenterar vi historien för sällan? Refererar vi inte till den tillräckligt? Knappast.
Vi tror att vi inte har med den att göra.

Daniel Westling Bernadotte. Jay-Z. Will Arnett. Läs ”Mats kamp”.

Alla bilder tagna från ”Mats kamp”, med tillstånd av Galago.

Frank Ocean är en del av kollektivet Odd Future Wolf Gang Kill Them All. Med tanke på den här musiksidans primära målgrupp vore det respektlöst av mig att presentera dem närmare än så (jag implicerar här, att ni redan känner till gruppen och varför vi(ce) gillar dem).

Hur som helst borde ni läst om dem bara den senaste veckan, då både engelska NME och svenska PSL slagit stort på Tyler, The Creator inför hans kommande skiva. Men redan innan hade en annan av medlemmarna, Earl Sweatshirt, förfört överraskande många hipsters i USA.

Med sin ringa ålder (16, clumsy and shy) som kontrast till texterna, som handlar om droger, skateboards och våldtäkt. Till exempel.

Foto: oddfuture.com

Låt oss konstatera en sak innan jag fortsätter det här:

Jag tycker i allmänhet om hiphop. Jag älskar texterna, musiken, hur rösterna låter när de springer på orden. Jag älskar hiphop för att den är stark. Och jag älskar att den är tjurig, bångstyrig och ouppfostrad. Jag är dessutom en av de som har övertygelsen att rappare (observera här att detta innefattar både rappande tjejer och rappande killar) i allmänhet är lika kvinnofientliga eller sexistiska som ditt lokala indierockband, bara det att den senare genrens medlemmar gör ofattbart mycket tråkigare musik.

Odd Future Wolf Gang Kill Them All är inget undantag. Jag ser fram lika mycket mot Tylers skiva som din gemene musiktrendsetter.

Men jag är medveten om att jag ibland är en av få.

Som när Jay-Z träffade Bono från U2 för första gången och han upptäckte att inställningen inte är konsensus. Hiphop är trots sitt totala kommersiella övertag på MTV, för många fortfarande förenligt med killar som tar droger och våldtar tjejer och sen inte ens kan sjunga. Eftersom Jay-Z äger halva USA gav han ut en bok till Bono och dennes gelikar, den hette ”Decoded.”

”Decoded” är inte en dålig bok – men det är inte en bok som är speciellt intressant för mig.

Jag tycker att Hova är bra som musikartist. För mig är Jay-Z musiken, texterna, låtarna javafan lyriken; inte en hybrisdrabbad kompis till föräldrarna-typ som sitter och pekar på sina egna punchlines och avkodar dom åt oss; “Kolla vad jag gjorde där! Var jag inte smart?”

I Chris Rocks stand up “Never Scared” säger han: ”I fucking love rap music. But I’m tired of defending it”. Lite så känner jag först när jag lyssnar på Earl Sweatshirts debut “Earl”. Men plötsligt märker jag att det inte behövs. Earl är redan en etablerad i Viceland, en galen och knasig karaktär med mycket destruktiva drag. Hur coolt är inte det?

Okej, så det finns en hel del vita övre medelklasskillar med en felfri känsla för Burberryrockar som sitter och nynnar med i texter som handlar om att dra in tjejer i bilen och våldta dem.

Trots att jag fyllt 25 år och man skulle kunnat dryfta sig till att kalla mig vuxen, finns det fortfarande saker jag behöver lära mig om förväntningar. Hur nu Drake än valt att låta på sin skiva är det delvis mina förväntningar som förstör det.

Nu ska den här artikeln handla om musik och inte mitt psyke (även om det naturligtvis kan divideras länge över vad som är mest intressant) och därmed tänker jag hävda tesen: Drake har, genom sina två fantastiska år i svenskt twitterflöde/folkmun drivit upp mina förväntningar. Han har, genom sitt fantastiska flow (ja!) och vackra sångröst (ja!) förlett oss i drömmar om den perfekta hiphop/r’n’b-blandningen.
Bevismaterialet består bland annat av följande:

För inte länge sedan släppte Drake ”Find your love”. Det är en jättebra låt, med rytmiska konstgjorda trumljud under en Kanye West-snäll melodi. Det här är en bra låt, Drake. Ingenting övrigt på ”Thank me later” låter lika bra som det här.

För ungefär ett år sedan släppte Drake ”Best I’ve ever had”. Det är en riktigt bra låt, med en bizarr och rolig musikvideo om ett lag gigantiska amazoner som inte använder sport-bh. Också melodiös, men med traditionellt rappande, som han i sin genialitet får att låta riktigt bra. Det är som att bända upp ett gammalt linoleumgolv och upptäcka att det finns parkett under.

För tre år sedan, släppte Drake duetten ”Replacement girl” med Trey Songz. Det var en så fantastisk låt att det var svårt att sluta lyssna på den överhuvudtaget.

Om vi nu skulle konstatera att så är fallet, kan man försöka dämpa besvikelsen över ”Thank me later” med att det var inte hans avsikt. Vilket gör det hela ännu värre. Det var väl hans avsikt, uppgift, hans mål, att göra riktigt bra musik? Drake har lyckats göra tusen bra låtar, ett fantastiskt mixtape, och dessutom skapa ett buzz som skulle kunna kvalificera sig till toppen på richterskalan.

Jag tycker inte att ”Thank me later” är årets flopp. Det är den inte. Det är helt enkelt en ganska medioker historia, som har både höjdpunkter och tråklåtar. Drake har dessutom med en rad fina punchlines, och bra texter.
Ta den här hyllningen till kvinnor med pengar, från låten ”Fancy”:

We go to dinner you don’t even look at me to pay
Mature women with more than me were the first to tempt me
And Jason had this girl Tammy with a purple Bentley
How she got it I aint never get to ask
I just knew that she was fine like a ticket on the dash
Yeah, but shout out to the homeowners
The girls that got diplomas
And enough money to loan us a little something extra

Trodde aldrig att jag skulle få höra någon manlig MC hylla utbildade kvinnor. Fascination för kvinnor med pengar har vi förvisso kunnat se tidigare. Som i Ne-Yos ”Miss independent”, ett blygsamt ställningstagande mot den mansroll som alltid betalar notan, en hård näve knuten i fickan.
Men Drake tar det längre textmässigt. Det går att jämföra med hur Kanye West en gång skrev intern texthistoria på sin debut  ”The College Dropout”, smart och hittigt och politiskt. Frågan är vad det ska hjälpa Drake, när musiken lämnat så mycket att önska.

Några exempel på låtar som ändå har potential att bli seglivade videor på MTV är samarbetena med Jay-Z (”Light up”), The-Dream (”Shut it down”) , Lil’ Wayne (”Miss me”) och  T.I. (”Fancy”).
Men helhetsintrycket är en besvikelse. Så mycket potential, så många bra gäster som faller platt. Någonstans hoppas jag att det kanske blev för konventionellt för Drake att överhuvudtaget spela in en skiva, efter allt han lyckats göra innan. Albumet är en kvarleva, en fyrkantig dinosaurie som tvångsmässigt ska fyllas till bredden, och det klär honom helt enkelt inte speciellt bra.

Med allt detta sagt, Drake kommer hämta sig. Han kommer förhoppningsvis fortsätta göra fantastiskt bra låtar, utan att behöva klämma ihop dem i den gamla världens albummall. Han kommer göra både sitt flow och sina texter rättvisa. Rättvisa till texten:

Hit the gym step on the scales stare at the number
You say you dropping 10 pounds preparing for summer
And you don’t do it for the man, men never notice
You just do it for yourself you’re the fucking coldest

Jag hoppas så frukstansvärt mycket att kivan kommer att växa. Att det plötsligt kommer att öppnas en hemlig dörr. Men direktheten i de tidigare hitsen finns hursomhelst inte. Vill ändå tacka Drake för att han varit inspiration åt svenska r’n’b-rappare som New Kid, och hoppas att han återvänder för att överraska.
Han kan be om ursäkt senare.

Mos Def är en respekterad mångsysslare. En fantastisk mc och en lysande skådespelare. Dessutom har han lyckats hålla båda karriärerna på en nivå som får honom att framstå som noggrann och seriös. Inte för att han någonsin fått till en egentlig hit. Hans långa musikstycken har för lite melodi för kommersiell radio. I längden blir vissa låtar ibland nästan tjatiga. Skivorna släpps då och då (man bör inte hålla andan mellan), PR-jippon och intervjutider är ingenting han sysslar med; musikkarriären är helt enkelt lågmäld.

Det är med andra ord något svårt att motivera den starka fanbase som tränger sig fram mot scenen. Många av dem åkte nog precis som jag till Uppsala första december 2007, en konsert som ställdes in. Ryktet började när tåget var halvvägs till Uppsala. Studentstaden kryllade av förvirrade hiphop-kepsar och planlöst stampande Nikes som inväntade på väg hem till Stockholm.

Den slutsålda spelningen på klubben Yes! är alltså efterlängtad. Inte för att den börjar klockan nio. En och en halv timme efter utsatt tid börjar någonting hända på scenen. När Mos Def kör igång är det först något av ett antiklimax (beroende på hur grinig man blivit).

Låtarna från ”The Ecstatic” (2009) avhandlas en efter en. Mos Def är lika duktig live som han är på skiva. Det är imponerande. Och ibland lite långtråkigt. Några av de bästa låtarna är producerade av Madlib – det vill säga välarbetat – men den som vill ha överraskningar är nog inte på rätt ställe.

När jag pratade med Jean Grae, i Stockholm i slutet av förra året, beskrev hon det som en fantastisk hiphopera i New Yorks musikliv. ”Man gjorde saker tillsammans, istället för var och en för sig”. Mos Def representerar denna 90-talsflimmriga New York-era, han är skicklig, snygg och drar bra punchlines när han gästar politiska debatter. Precis som Talib Kweli eller Jean Grae, finns det tyngd och tanke bakom musik och texter. Och precis som Talib Kweli och Jean Grae, blir det ibland långtråkigt att lyssna.

En av de bästa låtarna är ”Auditorium”, där Slick Ricks vers helt enkelt spelas upp medan Mos Def diggdansar. En annan fin låt är ”Priority”, en gungig melodi som får publiken att gunga i takt. Publiken är det faktiskt inget fel på alls. Man önskar att Mos Def skulle förstå hur fantastiskt stel Stockholms hiphoppublik kan vara, så han hade haft chans att visa sin tacksamhet. Jublen är öronbedövande.

Och visst låter det bra. Bortsett från några akustiska verser låter många verk identiska med hur de låter på skiva. Vilket är, ni vet skickligt. Och lite, bara lite: Tråkigt. Behållningen är stämningen, det jag tar med mig när jag åker därifrån, frågan är om artisten själv hade speciellt mycket med saken att göra. Publiken var det bästa med den här konserten.

Barnboken ”Where The Wild Things Are” kom ut första gången 1963. Den korta historien av Maurice Sendak om när pojken Max flyr sin mammas vrede och istället bosätter sig bland vildingar, blev kultförklarad så fort läsarna blev tillräckligt gamla för att kunna dela ut kultförklaringar. Och den har blivit läst om och om igen av flera generationer sedan dess. Boken fokuserar på teckningarna. Texten är inte mer än ett tiotal meningar.

När jag var liten i början av 90-talet hade upplagorna börjat sina. Exemplaren jag minns är utslitna trasböcker i olika väntrum (passande nog fanns Ulf Starks ”Jaguaren” [som gavs ut 1987, reds anm.], en bok med liknande historia där texten får större plats). Strax efter försvann den svenska versionen, ”Till vildingarnas land”, helt från marknaden i Sverige, och blev hårdvaluta för sentimentala vuxna. Så sent som i augusti 2009 gick den endast att specialbeställa på originalspråket engelska.

Filmen av Spike Jonze är med andra ord ett kärt återseende.

Vissa regissörer känns speciellt avsedda för filmer de gör. Att till exempel filmen ”Alice i underlandet” till slut spelades in av Tim Burton kändes logiskt. Och när ryktet om att Spike Jonze skulle regissera ett nyskrivet manus av Dave Eggers, var jag en av alla som nöp mig i armen för att kontrollera om det var verklighet. Det kändes fulländat i teorin. Tanken på att ta del av slutprodukten gjorde mig nästan nervös.

Det finns ingen anledning att försöka säga att det här inte är en film med betydligt kortare livslängd än den klassiska boken. Plötsligt finns Max på riktigt, hans hus, mamma och hans äventyr. Han får en diskbänksvardag i kall snöig förort, en syster och en frånvarande pappa – allt det där man bara kunde spekulera i tidigare. Sendaks bok försöker till exempel inte förklara Max vilda beteende i början. Men filmen ger Max känslomässiga motiv. Och det blir helt plötsligt en annan berättelse.

Den blir inte dålig. Men den får mig ändå att fundera över vad en barnpublik kommer att tänka. Kommer de som uppskattar Max äventyr hos vildingarna att vara för små för att tolka hans vredesmod och ilska mot familjen? Jag hoppas att Max Records som spelar huvudrollen, kommer trollbinda dem med sitt sätt att vara ett normalt barn på film. Här finns inte ett spår av den lilla-farbror-i-barns-kropp-barn som till exempel präglar ”Sjätte sinnet”-barnet Haley Joel Osments karaktärer.

Men barn har inte min cyniska förtolkning om filmstereotyper. Så vad vet jag.

Någonting som jag däremot vill rekommendera är att bokförlag som känner sig manade lägger till Maurice Sendaks bilder i ”The wild things”. Boken, (släpptes förra året, reds anm.) som Dave Eggers utarbetat till filmens manus, är extremt vackert och humoristiskt skriven. Här reduceras inte barnkulturen till en förlängd pekpinne. Här fokuseras istället på vad som pågår i Max. Känslor.

Eggers parerar snyggt övertydliga benämningar på känslor. Ilskan Max känner när hans syster inte längre låter honom vara med ersätts med desperata handlingar i aggression, och Max blir som vem som helst av oss. I den där förvirrade känslan av att ha missförstått skillnaden på det vuxna kallar rätt och fel, försvinner Max. Han rymmer hemifrån via en segelbåt, som tar honom till ett ställe där han själv får skapa ordningen.

Men det är inte helt ofarligt. Varken boken ”The wild things” eller filmen låter påvisa att vildingarna är som ulliga husdjur. De är riktiga vildar, och de kan äta upp den som gör fel, eller kanske den som råkar stå bredvid dem när de är hungriga. Och de är – precis som de vuxna – obegripliga. De känner men försöker dölja det, de vänder sig mot varandra på några sekunder och de är för stolta för att säga förlåt.

Både Eggers och Jonze har i denna nya historia helt enkelt fått skriva in de intriger som bara gick att läsa i Sendaks bilder. Vildingarna ser mycket riktigt läskiga ut, med sina vassa tänder och klumpiga fötter. När Max stöter ihop med dem är de dessutom på kollisionskurs med hela sitt varande, och rollen som kung tillsätts i ren desperation. Med sina naiva känslor och svartvita tolkningar är vildingarna för besvärliga att handskas med. Max återvänder samma väg som han kom, och det är oklart vad som förändrats – om nu någonting har det.

Att låta Max ha ett syskon, som Eggers gör i sin bok, är en fantastisk lösning på historien. Och filmen lyfts, precis som bra film gör, istället med hjälp av fantastiska skådespelare och riktigt fina kostymer. Det är mycket spring till Yeah Yeah Yeahs-sångerskan Karen O:s lo-fi-festliga soundtrack, och mycket överexponerade raspningar med fötterna i marken à la amerikansk indiefilm. Jag sväljer både filmen och boken, med hull och hår.

Frågan är vad kidsen säger.

Filmen ”Till vildingarnas land” har Sverigepremiär den 29 januari.

Så skrev Maina Arvas i DN i slutet av förra året, när hon recenserade Kristina Lugns konsert slash teaterföreställning ”Songs from the Swedish badlands”.

Jag tror att hon har rätt.
Visst kan det kanske kännas lite fånigt att tänka sig se Lennart Jähkel sitta och spela svennecountry i en timme i en lokal på brunnsgatan 4.
Men glöm inte att Kristina Lugn med säkerhet är en av de roligaste svenska personerna i vårat kulturliv. Här spelar hon sig själv, apatisk flygvärdinna, någonsorts naiv älskarinna. Det är en liten teater och du kommer förmodligen sitta inklämd mellan Karl-Ove 57 år, egenföretagare och Charlotte 62 år, hemmafru och DN-prenumerant, men allt det där kommer du glömma.

För Kristina Lugn gör det småborgerliga futtigt och oviktigt, prestigelöst och enkelt. Hennes sarkasmer och påståenden (som också kommer fram väl ibland i p1-programmet ”Allvarligt talat”) skalar av föreställningar om verkligheten. Kvar återstår det där självklara, men som man så lätt glömmer. Vad var det nuigen.

Lyssna på Allvarligt talat på sr.se

Teater Brunnsgatan fyra

– Jag vill inte dela upp hiphop mellan musik och text, för mig är båda så enormt viktiga. Och jag tror verkligen min uppväxt och min familj lärde mig tidigt att skapande är viktigt – trots att det inte alltid lönar sig, säger Jean Grae på telefon från hemmet i New York.

Klockan är ungefär fem på eftermiddagen. Jean Grae sitter i sin lägenhet efter en förmiddag i studion. Sorlet från Bushwick, stadsdelen som hon bor i, hörs utanför fönstret.

– Folk älskar att kalla det här området för östra Williamsburg. Men egentligen är det bara Bushwick, säger Jean Grae.

För alla oinvigda i New Yorks bostadssituation skulle hon kunna beskriva den perfekt. Länge har hon känt av den ständiga kassatömningen som varje hyra innebär, och kämpat sig runt i periferin av den stad som hon växte upp i och älskar.

– Det är löjligt dyrt. Egentligen inte bara på Manhattan, utan också här i Brooklyn. Men jag älskar den här lägenheten. Nu har jag bott här i tre månader. Men jag hoppas att jag lyckats ta mig in till Manhattan om senast två år.

Trots att Jean Grae figurerat som en Brooklynbo i många mediesammanhang, försöker hon alltid understryka att hon faktiskt växte upp i Chelsea. Hennes mamma och pappa flyttade med henne och hennes bror från Kapstaden i Sydafrika när hon bara var några månader. Hushållet ömsom svälte, ömsom blommade, då båda föräldrarna var musiker. Någonting Jean själv tror har hjälpt henne att genomgå den ojämna musikbranschen, där ingenting är självklart eller beständigt så länge man inte är ordentligt känd.

– Jag spelade piano under min uppväxt. Sedan gick jag i en musikskola, och återupptog lite av det där jag hade i bagaget. Men under mina tonår var det nog främst att skriva som var det viktigaste för mig.

Foto: myspace.com/jeangrae

I början av 90-talet började Jean med spoken word. Det var på någon av New Yorks alla spoken word-framträdanden som hon upptäckte att det fanns något hon tidigare inte tänkt på. Rytmen i språket, någonting som gav texten en ny dimension. Inspirerad av Ultramagnetic MCs och KRS-One började hon försiktigt läsa sina texter till egenkomponerade beats.

Jean började även studera musik på New York University. Men hon blev inte långvarig.

– Jag hoppade av efter tre månader. Det kändes inte rättvist att plugga saker som inte var viktiga för mig rent praktiskt. Jag ville leva, och det kändes inte motiverat att mina föräldrar skulle behöva betala några tusen dollar per termin för att jag skulle lära mig det jag ville.

Att översätta det Jean Grae tänker på, som ”livets hårda skola” känns förminskande. Med det sagt, så var det när hon hoppade av college som hon kom igång ordentligt.
 Under namnet What? What? började hon rappa, och när hon släppte ett mixtape tillsammans med en vän började det lossna på riktigt.

– New York var en perfekt stad att göra musik i under den här tiden. Alla var igång, alla ville skapa, det fanns en samhörighet som jag senare har upplevt som ganska sällsynt. Då kändes det som att folk ville förändra.

Så den här typen av rörelse finns inte längre i New York?
– Nej, verkligen inte. Under de senaste åren har musiklivet blivit mycket mer isolerat, varje artist är för sig själv. När jag började, runt 1996, hade absolut ingen av de jag arbetade med pengar. Ingenting kändes beständigt eller självklart. Vi kämpade verkligen. Och när jag säger vi, menar jag artister, skribenter, musiker – alla hjälpte varandra! Det skulle inte ha funkat annars. Ibland kan fattigdom få oss att göra helt fantastiska saker.

Vi hör en polisbil som kör förbi utanför. Schablonen av New York vid årskiftet 2009 avtecknar sig, trots telefonbruset mellan Bushwick och Stockholm.

”If I can make it there, I’ll make it anywhere”. New York-bor älskar att påpeka det. I alla fall de som når framgång. Men Jean Grae har inte lyckats i framgångssagornas vanliga bemärkelse. Att jobba sig uppåt och bli stjärna, en klassisk dramaturgisk modell som känns speciellt viktig inom amerikansk r’n’b och hiphop, är ingenting som varit aktuellt i hennes liv än. Istället har hennes skapande bestått av en ständig kamp.

– Man kommer väl till en punkt då man antingen slår igenom eller helt enkelt lägger av. De stora skivbolag som varit intresserade av mig har alltid velat att jag ska ändra mig på något sätt. Kanske inte att jag ska bli någon helt annan, men att jag ska jobba efter deras metoder, följa någon sorts konsumentanalys. ”Du är väl född i Afrika? Gör en grej på det!” Men jag funkar inte så!

Hon har varit utan fast inkomst i ett New York som inte längre är den kreativa oas som hon förr upplevde. Jean Grae har bestämt sig flera gånger för att sluta. Men det har alltid varit någonting som fått henne att komma tillbaka och fortsätta att regera världen genom samarbeten med andra artister.

– Jag har önskat att jag bara hade utbildat mig till läkare, eller någonting som känts… enklare. Men sedan känner jag också att jag varit tvungen att fortsätta. För någon del av mig är van vid oregelbunden inkomst och att ständigt producera och vara kreativ. Det är ingenting jag kan välja bort.

Det måste innebära ständig ekonomisk oro. Hur orkar du?
– Man hustlar. Man får göra det man blir tvungen till. Och sedan kan man faktiskt se det utifrån ett större perspektiv – allas liv är osäkra. Alla arbeten är osäkra och människor kan bli av med sina jobb fortare än man tror. Jag vill, och måste fortsätta, det är alltid där jag slutar. Vad du tror att du kan göra, det kan du ta med dig i musiken. Och det hörs.

I ljuset av det svaret, känns det heller inte helt orimligt att Jean Grae auktionerat ut sina textskrivartjänster på annonssajten Craigslist (priset var 800 dollar för 16 takter).

– Jag vet att jag kan låta krass. Men samtidigt känner jag att en förändring är på gång. I morse var jag i studion med Mos Def och Talib Kweli. Vi samarbetar på samma sätt som vi gjorde i mitten av 90-talet. Som jag väntat på renässansen! Men det går ju sämre för alla nu, ekonomiskt. Då behöver folk hjälp och slutar tänka att de är öar.

Ditt artistnamn Jean Grae kommer från en av karaktärerna i serien X-men. Läser du fortfarande serier?
– Så mycket jag hinner. Den senaste tiden har jag fokuserat på att läsa Watchmen, det är en fantastisk serie. Häromdagen gick jag förbi serieaffären Forbidden Planet. Men jag blev stående utanför, och tvingade mig själv att gå hem tillslut. Annars hade det kunnat sluta riktigt illa. Jag tycker mycket om superhjälteserier, förmodligen hade jag kommit ut med halva affären. Jag tror inte folk förstår vilken nörd jag är. Ett tag slukade jag all anime (animerad japansk film, reds anm.) jag kom över…

Anime? Är det sant?
– Ja! Jag älskar det! Men när jag kliver in i de riktigt små, obskyra affärerna, som Gotham Comics på Upper East Side brukar alla gubbarna som jobbar där bli jätteförvånade. ”En svart tjej! I en serieaffär!”

Du gillar komikern Larry David också. Vad tycker du om återföreningen av Seinfeld-gänget i senaste säsongen av hans tv-serie ”Simma lugnt, Larry”?
– Jag älskar Larry David. Jag känner igen mig i honom så mycket. Men de senaste tre avsnitten har jag inte hunnit se ännu, så snälla säg ingenting! Nu har jag tittat jättemycket på tv-serier som ”It’s always sunny in Philadephila” och ”30 Rock”. Det glädjer mig verkligen att det går så bra för ”30 Rock”. Jag trodde folk i allmänhet inte brukade gilla när det är roligt, snabbt och smart på samma gång. Se hur det gick för ”Arrested Development”, till exempel.

Jag antar att du måste vara trött på frågor om hur det är att vara kvinna i hiphopscenen. Men en sak som jag ofta tycker känns tydlig är hur folk uppfattar en arg kvinna som ”extremt aggressiv”, mer förbannad än killen som står bredvid och skriker. Förstår du vad jag menar?
– Ja! Och till viss del håller jag med. Min attityd har blivit mer extrem, men det känns också som att jag själv styrt den åt det hållet. Jag är galen på scenen, lugnar mig aldrig. Talib (Kweli) står kanske inte och skriker ”fuck you motherfuckers!” åt publiken – det gör jag. Därför tror jag att jag uppfattas mer som en galning, mer än just en galen kvinna.

Medvetet alltså?
– Ja! Jag har min svarta humor, min extrema sarkasm. Och sen fungerar det bra för mig på scenen att vara den där jobbiga personen, mobbaren på skolgården. Fast naturligtvis finns det skillnader som tjej också. Tänk på allting du kan komma undan med att säga, eller skrika, som kvinna! Mycket av det jag gör skulle killar hamna i bråk för om de gjorde.

Jag har varit i situationer där jag börjat bråka med killgäng och de plötsligt vill slå mina killkompisar som jag är med, men inte mig. Fast det är mig de bråkar med. Har det hänt dig?
– Haha, nej. Jag hoppas inte att jag har fått någon att hamna i den sortens problem. Men du. Glöm inte att killar älskar när du skriker på dom.

Verkligen?
– Ja.

Jean Grae

• Heter: Tsidi Ibrahim
• Född: I Sydafrika, uppväxt i New York

• Bakgrund: Inledde sin karriär som medlem i hiphopgruppen Natural Resource i mitten av 90-talet. Hade artistnamn som Da Easter Bunny, Major Woody och What? What? eftersom hon tyckte det lät roligt att höra dem ropas upp när hon uppträdde. Ändrade namn till Jean Grae 1998 och slog sig in på en solokarriär

• Diskografi: ”Attack of the attacking things” (2002), ”The bootleg of the bootleg EP” (2003), ”This week” (2004), ”Big money talk” (2005) och samarbetsalbumen ”Jeanius” (2008, med 9th Wonder) och ”The evil Jeanius” (2008, med Blue sky black death). Arbetar på nytt material och ligger i dag på Talib Kwelis bolag Blacksmith Records. Samarbetat: Med bland andra Atmosphere, The Roots och Mos Def.

• Jean Graes blogg: Life with Jeannie
  
  Jean Graes ”Love thirst” med producenten 9th Wonder