Samma rytmiska besvärjande kan jag uppleva hos en minimalistisk musiker som Julianna Barwick. Hon använder envist upprepningen för att tvinga fram en effekt hos det fåtal element som utgör hennes låtar. Eller hos William Basinski, som i The Disintegration Loops låter loopen skildra världens förgänglighet (jag har tidigare skrivit om detta här.)

På sitt debutalbum Mvh Anso, M$$ sysslar Ann-Sofie »Anso« Lundin – mer känd som Min Stora Sorg – med något liknande. Det är ett projekt som utgör ett helt eget expanderande kosmos i Musiksverige.

I september 2012 kom Min Stora Sorgs debut-EP som skapade uppmärksamhet främst för låten »Blomstertid« och hur den omarbetade den traditionella sommarpsalmen »Den blomstertid nu kommer«.

Också på Mvh Anso, M$$ tycker jag mig höra harmonierna från svensk psalm. På samma sätt som den svenska folkmusiken finns hos ABBA, på samma sätt som amerikansk soul fortfarande präglar och bokstavligt talat letar sig igenom de distade beatsen på Kanye Wests Yeezus, finns psalmen i Min Stora Sorgs musik. Den bryter sig igenom de mörkt vemodiga klangerna som hoppfulla ljusstrimmor.

Anso Lundin spelade bas i ett rockband på högstadiet och innan hon började arbeta med Min Stora Sorg var hon en del av duon Idiot Kid. I intervjuer har hon talat uppskattande om såväl Lady Gaga och Destiny’s Child som This Mortal Coil och Azealia Banks. Det är knappast några märkliga influenser men faktum är att lika vitt skilda element kan göra sig påminda i hennes musik. Psalmen är bara en aspekt av det mångfacetterade i poplåtarna på Mvh Anso, M$$.

De två dollartecknen i albumtiteln och de tunga smycken Anso bär i musikvideon till »Blomstertid« är inte bara tomma hiphop-referenser. Musiken påminner ofta om den som finns hos samtida amerikanska rappare som Drake eller A$AP Rock, så som de kan låta i produktioner av Noah ”40” Shebib eller Clams Casino. Fast utan det skyddande drömska höljet. Det är därför talande att den svenska rapparen Silvana Imam på sitt debutalbum Rekviem gästas av Min Stora Sorg i låten »Blomstertid, igen«.

Liksom det loopade beatet i hiphop, som generellt har en uppbackande funktion, har upprepningarna på Mvh Anso, M$$ ett direkt samspel med Anso Lundins sång. Ibland tar det sig i uttryck i poplåtar, som i singlarna »Jag står kvar« och Kaah-covern »Innan du går«.

Lika ofta antar musiken en form som snarare påminner om den besvärjande minimalismen hos tidigare nämnda Julianna Barwick. Allra tydligast blir det i avslutande spåret »Förlåt« där Lundin över en pianoslinga sjunger »kan du förlåta mig?«. Frasen sjungs först ensam, flätas sedan samman med en stämma, sjungs enstämmigt igen och upprepas sedan tre gånger tillsammans med stämman innan pianoslingan får ebba ut med några variationer.

Oavsett om förlåtet är riktat till en vän, till en älskare eller till högre makter har det, av den repetitiva inramningen, karaktären av en bön. Upprepningen besvärjer de slitna orden, pressar bort dem från den rena utsagan för att få dem att verkligen betyda något. Förlåtet träder fram lika våldsamt och desperat som Inger Christensens »abrikostræer«.

På ett liknande sätt fungerar »Inte OK«, en låt vars första halva är en intim kärleksförklaring och vars andra halva utgörs av en pianomelodi som får ackompanjera två vädjande upprepningar – »jag vill alltid finnas där för dig« och »jag är rädd«. När sången går över till det senare börjar pianomelodin spelas i en lägre oktav som för att betona rädslan. Jag vill alltid finnas där för dig, men rädslan, den finns.

Min Stora Sorgs sätt att använda upprepning, språklig såväl som musikalisk, för att uppnå en besvärjande effekt går hand i hand med teman av bibliska mått: kärlek, hämnd, förlåtelse.

Mvh Anso, M$$ blir så en vardagslivets psalmbok att bläddra i tematiskt eller att uppfyllas av i sin helhet. En psalmbok att identifiera sig med eller att söka tröst i.

Att det blev just Tim Heckers ”Haunt me haunt me do it again” från 2001 var en tillfällighet. Jag brukar alltid smeta ut ordlösa, stämningsmättade ljudtapeter över väggarna när jag ska läsa. Taylor Deupree och hans 12k-vänner, Arvo Pärt, Chopins nattmelodier, Fennesz, William Basinski.

Jag lyssnar egentligen inte på musiken men det känns behagligt och trycker undan tinnituspipet i öronen. Det hjälper mig att fokusera, kanske. Även om det inte är på den nivån att jag måste ha en dammsugare påslagen bredvid sängen på nätterna.

”Haunt me haunt me do it again” är ett 54 minuter långt stycke i 20 delar, varav hälften har titlar. ”Music for tundra”, ”October”, ”City in flames”. Kalla och ihåliga drones möter mjuka ackord och det påminner en del om att stå och titta ut över ett torrt vinterlandskap klädd i täckjacka.

Tunna andetag och avlägsna röster sveper förbi och det knastrar precis som jag hörde det göra när aska och damm fördes fram över asfalten på en evighetslång väg i McCarthys berättelse.

Jag satte skivan på repeat och sträckläste ut boken. Bok och musik gav liksom varandra en ytterligare dimension på ett fint sätt.

Och det känns som att filmen – som går upp på svenska biografer efter nyår, och visas på Stockholms filmfestival i slutet av november – hade mått ganska bra av ett smutsigare, kargare soundtrack.

Nick Caves komposition är vacker och sentimental. Men i den där världen som är grå och blir gråare för var dag, kall och som blir kallare för var dag, blir skönheten något avigt och avvikande. Det känns påsmetat i efterhand och ger dålig effekt.

Men så är hela filmatiseringen också lite gulligare än sin förlaga. Med Kodi Smit-McPheeden (i rollen som den oskuldsfulla pojken) som ständigt irritationsmoment.

Så i stället för att vaggas in i en suggestiv rytm, så som den korthuggna repetitionen i texten inbjuder till, blir vägen till stranden och havet snarare rätt seg och lång.

• Lyssna på låten ”Arctic lover’s rock”
• Mer om ”Haunt me…” på skivbolagets sajt
• Se filmens trailer