Häromdagen lyssnade jag på P3 dokumentär om Ny Demokratis uppgång och fall. Mycket av det som sägs, både från den tiden och nu, är häpnadsväckande – utspelas detta verkligen i Sverige, ”världens modernaste land”? Det kanske mest intressanta var ett uttalande av Carl Bildt efter valsegern 1991 där han varnar för risken att Sverige ska gå i Danmarks och Norges fotspår, där främlingsfientliga partier fått makt. ”Verklighetens folk, som de har utnämnt sig till, har marscherat in” säger Bildt. Arton år senare skriver Göran Hägglund en skamlöst populistisk drapa där han säger sig repressentera just verklighetens folk och utnämner kulturvänstern som roten till allt ont. SD:s Jimmy Åkesson är inte sen att haka på: ”verklighetens folk är ett bra begrepp – det ska jag använda”.

Historien upprepar sig. Det är en smula ironiskt, men i takt med att Sverige och världen blir alltmer globaliserat blir många också mer inskränkta och fördomsfulla mot det man inte känner igen. Högerextrema partier får mer och mer makt i Europa. Efter senaste valet till EU-parlamentet har de åter ökat sina mandat och är nu representerade genom elva länder.I Holland blev islamfientliga Frihetspartiet näst största parti, i Finland fick Sannfinländarna mandat tack vare en ohelig allians med Kristdemokraterna, och i England lyckades British National Party för första gången någonsin komma in i EU-parlamentet. BNP:s ledare Nick Griffins första kommentar var: ”Det brittiska lejonet har vaknat och dess vrål ska höras över hela världen.”

Man blir lite mörkrädd över den här utvecklingen, över människors ökade rädsla och uppdelning i ett ”vi” och ett ”dem” utifrån etnicitet och ursprung. Någonting säger mig att 9/11 är ett viktigt datum här.

Att omfamna all världens kultur är ett uppenbart uttryck för att man har ett mindre fördomsfullt sinne. Men det räcker inte med det. Som av en händelse kommer The Style Councils gamla ”Internationalists” upp i huvudet.

”If you believe you have an equal share
In the whole wide world and all it bears
An’ that your share is no less or more than
Your fellow sisters and brother man

Then take this knowledge and with it insist
Declare yourself – an internationalist!

If you lay no blame at the feet of next door
An’ realise this struggle is also yours
An’ that without the strength of us altogether
The world as it stands will remain forever

Then take this challenge and make it exist!
Rise up as – an internationalist!

If your eyes see deeper than the colour of skin
Then you must also see we are the same within
An’ the rights you expect are the rights of all
Now its up to you to lead the call

That liberty must come at the top of the list
Stand proud as – an internationalist!”

Han är 44 år och är en man som tycker att saker ska vara som de alltid har varit (”Va!? Har Eric Clapton slutat i Cream?”). När saker förändras blir Jimmy rädd. Därför skriver han ibland insändare om varför han inte gillar muslimer.

”Som sverigedemokrat ser jag detta (muslimerna) som vårt största utländska hot sedan andra världskriget och jag lovar att göra allt som står i min makt för att vända trenden när vi går till val nästa år”, skriver Jimmy på Aftonbladets insändarsida.

Enligt Jimmy gillar dessutom ingen utanför Stockholms tullar muslimer. Innanför dessa tullar bor för övrigt bara journalister, och de har aldrig sett ”invandringens effekter” på nära håll.

Nu bodde jag förvisso 22 år i en förort till Stockholm där 60 procent av befolkningen hade utomnordiskt påbrå. Jag är också rädd, dock inte för samma saker som Jimmy.
Jag är rädd för Markus Krunegård.

I en tid när Mali, Karibien och Pakistan bokstavligen finns runt knuten (eller vid närmaste bredbandsuppkoppling) är det mest skrämmande tecknet i tiden viljan att helt enkelt stanna där man är. Desto närmare den övriga världen kommer, desto starkare tycks den svenskes längtan efter mammas gata bli. En flyktingström från Irak? Jamen, vi lyssnar på lite bredbent rock. Strejkande tibetanska munkar? När börjar ”Kvarteret Skatan”, egentligen?

I Sverige vill Göran Hägglund se sina väljare gå på loppis och ladda ned ”Drömkåken”.
På Debaser eller Riche i Stockholm vill ingen höra någon annan musik än Markus Krunegård som sjunger om att vara på Debaser eller Riche.

Detta trots att, säg, det engelska skivbolaget Honest jon’s bara under det senaste året gett ut antologier med irakiska kärleksballader, västafrikansk calypso och kongolesisk rumba. (Skivförsäljningstips: Låt någon av de här irakiska kärleksballaderna ges ut i en remix med Krunis som sjunger om hans finska morsa på sång istället för någon av de där Kunta Kinte-typerna).

Det finns en gren av den svenska popmusiken som musikaliskt ackompanjerar denna eviga strävan att aldrig röra sig utanför det lokala badhuset eller rockklubben på hörnet: ”Jag har pluggat humanoria på Södertörns högskola”-genren.

Förutom nämnda Krunegård heter genrens främsta förespråkare Lykke Li, Håkan Hellström, Christopher Sander, Veronica Maggio, Frida Hyvönen, Deportees och Florence Valentin. De flesta av dessa gör fantastisk musik på egen hand. Tillsammans är de vår tids motsvarighet till invasionen av Pearl Harbor.

Det är musik som bekräftar en världsordning.  En värld där öl alltid är bättre än champagne, alla tjejer har bruna mystiska ögon och alla karlar lirar gura. Framförallt är ALLA i den här världen vita.

I slutändan riskerar en överdosering av ”Jag har pluggat humanoria på Södertörns högskola”-musik att leda till att du blir lika begränsad i ditt liv som Jimmy.

Men det finns något annat.
Några av de finaste rader om hur viktig kulturen kan vara för den som är missanpassad, asocial, ful, ensam eller – mest troligt – bara intelligent finns i Dick Hebdiges bok ”Subculture: The meaning of style” från 1979.

Hebdige förklarar fullständigt osentimentalt hur 60-talets brittiska modernism kom att bli startskottet för en knippe antirasistiska ställningstaganden inom popmusiken:

”An integral part of the ”secret identity”constructed here beyond the limited experimental scope of the bosses and teachers, was an emotional affinity with black people (both here, and via soul music, in USA). It was the black man who made all this possible: by a kind of sorcery, a sleight of hand – through soul, he had stepped outside the white mans comprehension”.

Hebdige snuddar vid popmusikens allra innersta väsen. Ett liv där människan kan skapa sina egna regler, förutsättningar och värderingar. Ett liv där Verklighetens folk inte kan nå dig (hur många gånger ska vi behöva höra den där köksbordsliknelsen? Vi tuggar bakom bardiskar numera). Ett liv som får kvinnor och män att söka sig så djupt in i världens alla musikaliska hörn det bara är möjligt.

Dick Hebdiges beskrivning av modernisterna skulle lika gärna kunna ha handlat om alla dem som en gång träffats så hårt av musiken, av kläderna, av filmen, av litteraturen och politiken att det inte går att göra annat än att gräva sig ännu djupare ned, bland kinesisk lövmusik, brittiska Lover’s rock-ballader, Irakiska kärlekssånger, polsk funk, norsk disco eller för den delen nordamerikansk soft rock.

Det är en egenskap som är verkligt utvecklande, kreativ och medmänsklig. Det är motsatsen till den rädsla Jimmy känner.

Hade Jimmy haft fördelen att träffas av den blixten hade hans insändare i Aftonbladet istället avslutats såhär:

”…Som modernist ser jag rasismen som vårt största inhemska hot sedan andra världskriget och jag lovar att göra allt som står i min makt för att vända trenden med fina strumpor, calypso och en knippe acid house-singlar.”

Några saker att lyssna på istället:

Light on the soul side (Samling) Sex Church – Dead end (7”-singel), Relaxin With Lovers Vol 1-8 (Japanska samlingar med Lover’s rock),  Joy Orbison – Brkln Clln (12”-singel),  Gary Higgins – Seconds (Album), Roy Lee Johnson – When A Guitar plays the blues (Album), A Monstrous Psychedelic Bubble Exploding In Your Mind Vol. 2 – Pagan Love Vibrations (Samling), 2562 – Unbalance (album).

Elva år senare skriver Göran Hägglund på DN Debatt att ”Inom kulturvänstern har vanliga Svenssons och deras Svenssonliv länge setts som det självklara objektet för hån och misstänksamhet. Det har stått klart i filmer och böcker i mer än trettio år. ”

En sak tror jag inte Göran Hägglund förstår.
Det är vi som blivit misstänktliggjorda hela vårt liv. Detvar vi som blev valda sist på skolgymnastiken. Vi gillade aldrig Roxette heller, för övrigt.
Istället fann vi vår trygghet och kunskap i en kulturvärld där avvikande sågs som styrkor och där vi fick tillåtas vara de där konstiga kufarna som Göran och hans vänner aldrig klarade av att acceptera.

Elva år har gått sedan jag plockade av märket från min jacka av rädsla för att bli nedslagen och fortfarande accepteras  ingen annan norm än den som är fastanställd, heterosexuell och har betald semester.

Och anledningen till att jag fortfarande går upp på morgonen är att jag, likt många före mig, tvingades skapa ett eget universum, där mina egna sociala regler gällde. Där Four Tops var fadern, Ingmar Bergman sonen och Raf Simons den helige anden.  För i den här parallella världen – ärvd i rakt nedstigande led från Modern Jazz Quartet – kundevarken Göran Hägglund eller någon annan nå in. Jag byggde mitt eget Taj Mahal där killarna i Championtröja aldrig fick vara med och leka.

Det här har varit så självklart i mitt liv att jag inte alltid satt ord på det.
Men den här fruktansvärda sommaren – ja, en tjej var inblandad – visade att själva fundamentet i mitt liv är någonting annat än Göran Hägglunds landskapsmålningar, semestrar, köksbord och jollrande barn.

Fundamentet i mitt liv stavas POP. Och med pop menar jag färgen på strumporna, hur många knappar som är uppknäppta på kavajärmarna. Med pop menar jag Italo Calvino och Simon Reynolds. Med pop menar jag Ken Loach och The night James Brown saved Boston. Pop är dubsteptolvor, tidningen Paradis och Ettore Scola.  Hey, jag pratar om en Fred Perry-krans sydd i metall.

Det här är inget koketteri, det är bara en livsnödvändig uppräkning av de saker som blivit djupt viktiga i mitt liv, men som Göran Hägglund aldrig hört talas om.
Göran Hägglunds viktigaste referens i livet är känslan av att alltid få bli bjuden på festen.
Men vi som aldrig var bra på fotboll kommer han aldrig acceptera.
Det är det som den där DN Debatt-artikeln säger.