I juni 2001 får engagemanget ett plötsligt avbrott vid demonstrationerna under EU-toppmötet i Göteborg. Hannes Westberg skjuts av polis efter en Reclaim the Streets-fest och döms senare till fängelse för våldsamt upplopp.

Dokumentären Göteborg dansar och ler av Erik Nordin, som nyligen sändes i Musikguiden i P3, följer denna utveckling. Det är en berättelse om hur rejvkulturen kom till Göteborg via två engelsmän, får fäste genom utomhusfester och skogsrejv och stöter på polis och myndigheters motstånd några år in på 90-talet. En klubb- och technoscens omvandling från att vara kreativ och spontan till att bli uppdelad och avstannad, såväl i Göteborg som i andra delar av landet.

Genom Hannes Westberg och klubbprofiler som Robert Leiners erfarenheter och minnen väcks denna period till liv i dokumentären. Och får även en koppling till dagens förutsättningar, och Hannes verksamhet nu.

Jag ringer upp Hannes för att prata om fria zoner, danstillstånd och huruvida händelserna under EU-mötet 2001 haft någon påverkan på dagens klubbkultur.

Du var punkare innan du kom in i rejv- och klubbscenen i Göteborg?
– Ja, det kan man säga. Jag lyssnade på mycket punk och via industri kom jag in på elektronisk musik och började gå på festerna. Det överlappade en del också, det var många från punkscenen som var involverad i technoscenen. Det fanns en del beröringspunkter.

Hur startade ditt musikintresse?
– Jag har alltid varit väldigt intresserad av musik. Det var energin i punken som lockade mig mest, ungefär samtidigt lyssnade jag mycket på hiphop. Det var lite samma attityd, det var enkelt för alla att ta del av.

Du var ganska ung när du kom in i musiken?
– Ja, jag var pre-pubertal, runt 11-årsåldern. Där började ett visst politiskt engagemang också, men även att jag var med och ordnade fester.

Hur var ditt första möte med rejvkulturen i Göteborg? I dokumentären berättar du att du stötte på den vid Packhuskajen.
– Ja, just det. Bland annat i Tullpackhuset som ligger inte långt från Packhuskajen. Där var jag samtidigt lite engagerad i olika elevorganisationer som höll till i samma hus. Dels var det där och sedan var det på Moment H, som hade fester väldigt tidigt i samma område. De gick jag alltid på.

Var det en klubb, Moment H?
– Det var Håkan, en dj som på den tiden gick under namnet Moment H men som nu kallar sig för Håkan Momenth. Han hade ett gäng klubbar, den mest kända var nog Knüller Club som bland annat höll till på Franska Klubben i Göteborg och i diverse andra svartklubbslokaler.

– Jag smet in på de svartklubbar jag lyckades ta mig in på. Det fanns otroligt många svartklubbar och scener i Göteborg på den tiden, från tidigt 90-tal och fram till runt 1995-96. Dels var det LPC på Första Långgatan (en av de första riktiga rejvklubbarna i Göteborg, reds anm.) och grejerna på Tullpackhuset och sedan Moment H, som gjorde att jag blev intresserad.

Var det i sin linda då när du stötte på det?
– Ja, det kan man säga. Göteborg var väldigt tidigt ute. Åren 1988-1989, innan jag var ute på banan, var det fortfarande något slags mellanläge där man spelade all möjlig musik och slängde in en housemix här och där. Någonstans runt 1992-93 började det utkristallisera sig som en riktig scen med elektronisk musik. Det var då de första dj:arna började profilera sig.

Var det en blandning av pophits och funk till mer renodlad techno som spelades om vart annat?
– Ja i början, men när jag började gå på mina första fester runt 1993-94 så var det rena house- och technofester. Det fanns en scen för det, även för stora utomhusfester som de tidiga Sunrise-festerna. Det var renodlade technofester.

Hur kom det sig att det var så mycket svartklubbar där i början? Fanns det många som var engagerade och ville göra saker utanför ramen?
– Jag vet inte om det var ett medvetet val, men det var en annan stad och en annan attityd då. Det fanns mycket tomma lokaler mitt inne i staden och delar av stadsdelen Haga var fortfarande »lediga«. Myndigheterna brydde sig inte så mycket. Det fanns en kreativ miljö och utrymme. Folk valde inte att ordna svartklubbar – det fanns helt enkelt möjligheter till det. Mellan Järntorget och Masthuggstorget var det säkert tio olika svartklubbar under en period. Dessutom hade de flesta ställen öppet till tre så det fanns ett behov av att kunna ha öppet längre.

Det fanns inte många ställen som var öppna efter tre?
– Jag är lite osäker där, jag kom inte in på de ställena ändå. Men jag tror att i princip alla ställen i hela staden stängde vid tre, så det var också en del av det. Genom åren har det blivit en enorm upprustning av innerstaden, en gentrifiering och att de rev alla gamla lokaler som man kunde vara i. Det försvårade möjligheterna. Och sedan kom ravekommissionen i mitten av 90-talet. Det blev spiken i kistan.

Om man ser till kulturen i England så dök den upp i lagerlokaler och sedan flyttade den ut på landet när myndigheter och polis fick upp ögonen för den. Var det så i Göteborg också?
– Ja, man kan helt klart se en sådan utveckling. Sedan tror jag att svartklubbarnas död också bidrog till att det blev mer utomhusfester. Man blev skjutsad eller fick ta taxi ut i skogen, till skogsfester, som tog över mycket när många av svartklubbarna försvann.

Vad tyckte du om den scenförändringen? Blev det en annan typ av fester då?
– Inte till en början. Genrerna var inte så tydliga. Technomusiken var mer organisk och »icke-linjär« och det som skulle komma att kallas för trance hade mer rymt. Det var inte så separerat och många dj:ar kunde spela det mesta, mycket acid och sådant. Det var när goa-trancen dök upp som stilarna började splittras. Deep house blev deep house, techno blev techno och trancemusik blev goa-trancemusik. Den scenen blev stor på skogsrejven, och den har jag aldrig känt mig som en del av.

Varför gillade du inte det?
– Jag gillade den inte estetiskt och smakmässigt. Det är två ganska olika traditioner känns det som, rejvscenen och goatrancemusiken. Det blev en genreindelning som jag inte gillade.

Var goatrance backpacker-musik?
– Ja, det var mycket neon. Framför allt är det så klena kickar i trance, jag gillar bas. Sedan var det en sådan öppen och fri stämning på de första festerna jag var på, både vad gällde vad folk spelade, vilka som kom och åldersmässigt. Efter ett tag tyckte jag att det blev mycket mer uppdelat. Man kunde lättare se att det var en viss typ av människor, en viss ålder och en viss klädstil och alla dansade ungefär likadant. Man tappade lite av den öppna anarkistiska vibben som fanns innan. Det blev tuffa hierarkier och fokus på »häftiga dj:ar« och folk som tyckte att det var coolt snarare än att de levde och hade kul.

Det känns som ett fenomen som många subkulturer drabbas av förr eller senare, uppdelningar och revirpinkande?
– Precis, och det tycker jag går emot själva essensen i den musik och kultur som jag gillar. Det ska vara en tillgänglig kultur för alla. När man känner att man måste bete sig eller klä sig på ett visst sätt och dj:n spelar samma låtar på samma sätt så tappar det väldigt mycket av charmen.

– Som tur var fanns det andra svartklubbar att gå på och annan musik att upptäcka för mig. Någonstans där började mitt intresse för att spela elektronisk musik växa. Jag ville själv söka upp grejer som jag gillade men som jag inte tyckte att jag hittade på festerna.

När var det här?
– Runt 1995-96. Då började jag intressera mig mer för elektronisk musik på alla sätt. Den första gången jag hörde Dopplereffekt och den typen av elektro var det stort. Jag lyssnade på mycket acid och även lite hårdare industri- och technotongångar. Jag kom snabbt in på Birmingham-technon, Underground Resistance och Detroit i samma veva, Black Nation Records. Och även Giorgio Moroder.

– Det var en tidig klubb i Göteborg som hette D-Delay som startade någon gång runt 1996. Jag var med och hjälpte till vid deras första eller andra fest. Jag kom in på den även om jag var lite ung, den var på onsdagar. Där utvecklades mitt musikintresse väldigt mycket. Det var efter det som jag började köpa skivor, sedan dess har jag varit en vinyl junkie. Jag blev mer involverad och gick på djupet med det, mycket på grund av att jag var missnöjd med det jag hörde på de stora rejven.

Flera klubbprofiler och dj:ar medverkar i dokumentären, som Robert Leiner, Ingrid Engarås, Jean-Louis Huhta och Luke Eargoggle. Vilken betydelse har dessa haft för dig?
– Moment H var den killen som gjorde att jag började ordna fester. Han var så engagerad och gjorde så mycket bra svartklubbar vilket inspirerade mig. Sedan var det Jim, en engelsk dj, som rent stilmässigt har influerat mig mest. Jean-Louis Huhta har jag följt sedan Anti Cimex och LPC (Lucky People Center), jag tycker allt han gör är fantastiskt. Robert Leiner har gjort så mycket och slitit på gräsrotsnivå.

– Det handlade väldigt mycket om en kultur av delaktighet och inte så mycket om fokus på personer. Det var inte fokus på att den och den spelade, det var mer en speciell stämning som var inkluderande. Alla de har lagt ned mycket engagemang och tid genom sin kärlek till kulturen snarare än en vilja att bli känd. Det saknas lite i dag, i denna överexponerande tid.

Hannes i sin förra studio.

Du gick med i Syndikalisterna och engagerade dig politiskt också.
– Ja, jag var involverad i många av de tidiga Tullpackhusfesterna och var engagerad i Ungdomens hus. Och även Moment H:s fester hade en viss ton av det, det var många som var engagerade i båda delarna. Det gick lite hand i hand, svartklubbsmiljön och det politiska. Man var engagerad politiskt, sedan gick man på fester och blev trakasserad av snuten.

– Detroit-technon har element av det, det är en social progressiv rörelse. Sedan har du den engelska rejvrörelsen som är kopplad till Reclaim the Streets-rörelsen. Så för mig har det alltid funnits självklara beröringspunkter.

Vilka paralleller finns det mellan det politiska och musiken?
– För mig är det en personlig resa. Man ska akta sig för att definiera en konstform allt för tydligt. I Göteborg tror jag att det fanns en känsla av underground och ett motstånd mot etablissemanget på ett annat sätt än i Stockholm, där var det mer Frihetsfronten runt Docklands.

– Det handlar om hur man väljer att organisera fester och profilera sig, att man gör det utanför samhällets ramar. Det blir friare.

En sorts utomparlamentarism alltså?
– Ja, för mig finns det en motsvarighet till det inom den elektroniska scenen. Att man väljer att göra saker själv, att man lätt kan bli delaktig själv och att man gör det på egna villkor. Att man inte ber om tillstånd eller lov utan bara gör det.

– Det är en slags fri attityd gentemot musiken också. När man är på en klubb händer det något, man måste kanske anpassa sig till krögarnas önskemål. Desto bättre musik man spelar desto mindre säljer man i baren för folk vill inte lämna dansgolvet. Det är skönt att kunna köra en låt på sexton minuter, det försvinner lite grann när man flyttar in på klubbar. Miljön som man har fester i påverkar musiken, det är härligt om man kan hålla det så fritt som möjligt i sitt uttryck. Därför är jag emot en klubbifiering av musiken. Nu känns det som att mycket musik som görs skapas för att vara så menlös och oförarglig som möjligt istället för att vara ett fritt kreativt sökande.

Du har jobbat som klubb- och dj-bokare på olika ställen i Göteborg under de senaste tio åren, utöver de utomhusfester och rejv som du anordnat. Du har bland annat varit bokare och programansvarig på Röda Sten. Jag antar att du har upplevt skillnaden mellan att vara i en fysisk lokal gentemot ett öppnare sammanhang?
– Ja, det går inte riktigt att få samma fria stämning på en klubb, men det beror på hur man gör det också. Jag gillar all klubbmusik med mycket bas i, och jag tycker det är ett problem vad gäller elektronisk musik att vara på ett ställe som stänger 03.00. Festen måste få hålla på till den är slut. Tyvärr lever vi ett klimat i Sverige där det inte är tillåtet, så det upplever jag som en begränsning.

–Vad gäller just Röda Sten så är det en väldigt speciell lokal. Vi lyckades faktiskt få ett par tillfälliga fem-tillstånd där och körde artister som A Guy Called Gerald, Coki och Kromestar. Då funkade klubbgrejen rätt bra.

Det fanns droger i rejvkulturen när den växte fram. Tror du att drogerna hade varit mindre omfattande om media inte rapporterat så ensidigt om det och smutskastat kulturen?
– Ja, det är jag övertygad om. Jag upplever att jag fått se den förvandlingen. På de festerna jag gick på var det inte alls det som lockade. Jag kommer inte ihåg om det ens fanns barer på de första festerna, det var så mycket annat än alkohol och droger som var intressant – det var energin. Visst fanns det droger men det var väldigt många som inte tog några, och det berodde också på vilka fester man gick på.

– På många ställen var det ganska nyktra dansgolv. Sedan blev det en extrem hajp och fokus på droger och då upplevde jag att folk verkligen sökte sig till det på grund av det. Det blev mycket mer neurotiskt. Men det var aldrig någon som kom fram till mig och erbjöd droger under den tiden. Så där spelade media en stor roll.

– Man kan ta graffiti eller vilken annan subkultur som helst, när man blir utsatt för den typen av repression får det olika konsekvenser. Det är en otrevlig och icke önskvärd utveckling. I rejvkulturens fall resulterade det i att man sökte sig mer under jord, jag som var lite yngre fick jobba mycket för att leta upp festerna. Sedan misstänkliggjordes folk som man inte tyckte passade in, det blev en slags begränsning.

I dokumentären berättar du att man stod och spanade efter civilpoliser på festerna, att det blev en ganska olustig stämning.
– Ja, man började kolla väl mycket på vad folk hade för kläder på sig och att man inte pratade med främmande människor som kom fram till en. Tvärtemot det som jag tyckte var så skönt med kulturen, att det var en inbjudande atmosfär. Det var väldigt ensidigt, jag har aldrig sett det som att det handlat om ett krig mot droger utan det är ett krig mot kulturen i sig. Den rör sig utanför de etablerade ramarna, eller gjorde i alla fall på den tiden. Det är helt okej att dra i sig svindyrt kokain och lyssna på E-type, men att äta billig ecstasy och lyssna på bra techno är förbjudet. För mig har det där helt att göra med hur kulturen är organiserad, snarare än någon slags moralisk grej mot droger.

Vissa droger är okej men andra är det inte?
– Ja, men framför allt i vilket sammanhang man tar dem, och vilka det är som gör det. Om man är en tät företagsledare, eller en technoentusiast som gillar mer udda lokaler att ta del av musiken i. För mig är det ett krig mot kulturen och ett krig mot alternativ. Dels grundat på oförstående i någon mån, men det handlar också om en sorts ryggmärgsreflex där man vill rensa bort allting som inte passar in.

– När det misslyckas, som det alltid gör förr eller senare, så blir det snarare mer etablerat på olika sätt. Men det sker ändå en uppdelning i vad som anses vara okej kultur och inte okej kultur. Om man har graffitimålare som är reklamare eller om man har graffitimålare som gör det gratis. Det är samma med politik och demonstrationer, seriös och oseriös kultur och fin och ful kultur och vem som bestämmer det. För mig har det alltid handlat mer om det än om droger.

Det är intressant att de där strukturerna finns kvar, även om nätet finns i dag som möjliggör att man kan organisera sig snabbare. Men i verkligheten är det ofta samma gamla visa.
– Ja, definitivt. Därför tycker jag att det är roligare och mer intressant att titta på det som rör sig lite utanför, i marginalen. Det behöver per definition inte handla om vänster och höger på den politiska skalan, utan vad som är progressivt, nytt och intressant.

Utifrån det, ser du dig som en person som går åt ett mer anarkistisk håll än att du befinner dig på vänster/högerflanken?
– Jag ser mig definitivt som vänster och med ett anarkistiskt driv. Men det är inte någon politisk parollverksamhet jag sysslar med, jag vill bara göra schyssta fester där folk kan röja och vara sig själva, oavsett vad de gör annars. Den friheten värdesätter jag väldigt högt och är beredd att kämpa för.

Är det din form av socialism? Eller vill du inte beteckna dig med någon -ism?
– Nej, jag brukar akta mig för det. Men att kämpa för fria zoner, det är oerhört viktigt. Det kan vara en fri zon att det just är oberoende av höger och vänster. Det är viktigt att det finns icke-kommersiella fria zoner där man kan söka sitt eget uttryck, det saknas väldigt mycket i vårt samhälle.

Varför är de så viktiga?
– Det är bara där man kan hitta verklig frihet och kreativitet. Det finns knappt något utrymme kvar för kreativitet och spontanitet och platser där människor kan träffas på bättre villkor än att man bara ska ingå i någon konsumtionscykel. Att folk ska hitta inspiration till och leva sitt liv som de vill istället för att passa in i olika mallar. Och det är framför allt förbannat mycket roligare också. Annars får man bara en standardiserad skitkultur som ska säljas och köpas.

En tydlig symbolhandling mot denna kultur och framför allt politiken som låg till grund för den var demonstrationerna under EU-toppmötet 2001. När du tittar tillbaka på det i dag, vad tänker du då?
– Jag tycker att det är lite av samma tankar som går igen där. Jag tycker att Reclaim the Streets-rörelsen har varit grym, även om den inte finns nu i samma utsträckning och form. Men den var ju väldigt stor i England och inriktad på att aktivera folk på ett roligt och kreativt sätt. Den sammanföll med Criminal Justice Bill (ett tillägg i  lagstiftningen i England som infördes i början av 90-talet, i syfte att på olika sätt motverka vissa former av »anti-socialt beteende«, reds anm).

– Det är den mest absurda lagen i västerländsk historia där man försökte förbjuda »repetitiva takter på offentlig plats«. Men det är intressant att se att nu, när musiken flyttat in på klubbar och blivit en stor del av Londons ekonomi, har musiken legaliserats. Det är lite lustigt att se den svängningen.

– När det gäller det som hände 2001 så tycker jag det handlar om samma sak. Polisen var livrädda för det innan mötet, de förstod att det var ett evenemang som skulle dra folk till innerstaden i Göteborg. Det var folk från förorten och från alla möjliga platser som skulle ta sig in till staden på ett helt annat sätt än annars. Polisen tyckte att vi inte skulle affischera ute i förorten, och menade att det var mest en grej för innerstaden. Det handlade ju om EU, resonerade man.

– Men på det sättet som Reclaim the Streets organiserade sin del i demonstrationerna tyckte jag var oerhört viktig – det skrämde slag på myndigheterna. Det enda vi gjorde var att dansa, och vi hann knappt ens med det. Det visar vilken kraft det finns i musik att samla folk.

Så det fanns en tydlig rädsla från polis och myndigheters roll inför mötet att folk skulle samlas till sådana fester under demonstrationerna?
– Ja, det var väldigt uttalat. De var framför allt rädda för att det skulle samlas andra människor än de vanliga svenssons som de tyckte att de hade koll på och som var medelklass. Och det var inte populärt. Men jag tyckte det var en grym grej, det var synd att det inte fick hålla på så länge. Det var väl bara en kvart det varade innan polisen omringade festen.

– Det finns en oerhörd rädsla för den okontrollerbara kraften som finns i musik, det rymmer en frihetskänsla i sig att kunna dansa och röja. Det är något som det etablerade samhället aldrig kommer att förstå eller kontrollera. Bara det är inspirerande.

Nu kommer jag inte ihåg förloppet riktigt, men var det Reclaim the Streets-festen som blev starpunkten för de ökade motsättningarna mellan demonstranter och polis under den helgen?
– Nej, det här hände på fredag kväll och redan på torsdag morgon hade polisen omringat Hvitfeldtska gymnasiet. Så det var kravaller redan från torsdag morgon. Reclaim the Streets-festen hände halvvägs in i helgen.

Så polisen hade lagt ribban dagen innan?
– Ja, det är så jag ser det. Det var de som styrde bråken i Göteborg i ganska stor utsträckning, de regisserade det hela ganska hyfsat och planerade det lång tid i förväg. Det är min bestämda uppfattning.

Tycker du att klubbscenen och klubbkulturen ändrades något efter demonstrationerna den helgen? Eller är det långsökt att göra en sådan koppling?
– Ja, det är lite långsökt. Men samtidigt har polis och myndigheter intagit en annan attityd. Nuförtiden går de inte in och stoppar utomhusfester på samma sätt, eller för den delen svartklubbar. Det är faktiskt en markant skillnad. När vi gick på fester 1995-96 och såg blåljus så sprang man därifrån och gömde sig, det var en jävla hets. Men i dag är det ingen som bryr sig, polisen dyker upp och kollar runt lite och så drar de därifrån. Nu tycker inte jag man ska vänja sig vid att ha poliser på sina fester, men det är definitivt en annan mentalitet och det tror jag är ett resultat av 2001.

En positiv konsekvens?
– Ja, det tycker jag. Bara för att man samlar folk utan tillstånd så gör man inget olagligt. Och stör man ingen ska man få vara ifred helt enkelt. Då finns det ingen anledning att bråka med polisen, om man inte behöver.

Du satt i fängelse en tid efter händelserna och släpptes sedan och fokuserade då på musiken. Blev fokuset förstärkt efter denna period?
– Nej, det kan jag inte påstå. Det var mer att det blev ett avbrott i allting. Jag hade varit engagerad länge och hade velat göra grejer länge. Men jag köpte skivspelare ganska snart efter att jag kom ut ur fängelset och började dj:a och gjorde något jag längtat efter.

– Jag hade varit involverad och hjälpte till på min första klubb runt 1995-96 och sedan hade jag gjort lite smågrejer och fester här och där. Men sedan blev det mer regelbundet. Jag började arrangera grejer på mer reguljära ställen. Jag var bara 19 år så jag hade inte haft chansen att göra så mycket i eget namn innan.

Hade du någon pseudonym som du använde när du dj:ade?
– När jag dj:ar kallar jag mig Kali-Ma! Eller bara Dj Kali. Och klubben Effektverket har jag kört länge.

Var kommer Kali-Ma! ifrån?
– Det är från Indiana Jones. Jag hade massa olika dj-namn i början och sedan var det någon som skrev upp det namnet som min pseudonym utan att fråga och det har hängt med sedan dess.

Effektverket är ett jävligt bra namn, har det hängt med länge också?
– Ja, sedan 2005 egentligen men jag firade ett inofficiellt femårsjubileum i höstas så från 2007 har det varit ett namn jag använt. Sedan har jag gjort andra grejer och klubbar, till exempel inom hiphop och reggae. Effektverket har varit ett samlingsnamn för det jag gjort.

Du har en studio. Producerar du musik också?
– Jag blev tyvärr av med min studio i somras. Jag har inget ställe just nu, och jag har inte producerat något heller förutom lite hemmasnickrande på Logic. Men det kommer. Jag har aldrig släppt något.

Har du en tanke på att släppa något?
– Min första kärlek är att dj:a och jag har velat bli bra på det. Det tycker jag att jag är nu och då måste jag släppa något för att få komma ut och spela. Så det är planen.

Vad är det som har varit det lockande med att dj:a?
– Det är förbannat roligt. Jag har samlat på vinyl sedan mer än femton år tillbaka, jag har varit manisk i samlandet. Det var en naturlig utveckling av det. Jag började samla på skivor och fördjupade mitt musikintresse för att jag inte hörde den musik jag ville höra när jag var ute. När jag hade samlat på mig tillräcklig mycket skivor tyckte jag att det saknades klubbar som bokade den musiken, så då bestämde jag mig för att göra det själv. Det uppstod ett behov hos mig och då gick jag in i det själv.

Och du har alltid varit fäst vid vinyl?
– Ja, jag är ingen ljudnörd men jag gillar omständigheterna kring det. Det kräver engagemang och det finns en kultur kring det. Det är många människor som jag träffat bara för att jag har skivor med dem eller att jag träffat dem i skivaffärer och snackat med dem, hela den personliga anknytningen. Man bygger upp en hel kultur kring det. Det ökar kontinuiteten också, det är mycket slit och släng med det digitala. Jag köper inga grejer som jag inte vet att jag kan spela om fem-tio år. Det blir som att man gör kvalitetskontroller.

Och det kan man göra med vinyl på ett annat sätt än med cd-skivor och digitala filer?
– Ja, det finns en annan hållbarhet i det. Man bygger ett nätverk och en kultur som är väldigt viktig för att musiken ska leva vidare. Sedan har man lärt sig oerhört mycket genom att sätta sig in i de olika skivorna, bara genom människorna man träffar och ansträngningen man gör. Jag har fortfarande kontakt med folk som man stött på när man köpt en specifik skiva, som man kommer ihåg vad man pratat om vid det tillfället. Det hänger kvar. Jag har svårt att se att den typen av levande kultur kan utvecklas kring mp3:or.

– Jag tycker inte det finns så många bra digitala dj:s över huvud taget faktiskt. Och de som är det har ofta varit jävligt bra vinyl-dj:s från början.

Vad tycker du om de nya unga producenterna och dj:arna från England och USA till exempel, som står bakom laptops?
– Det är jävligt tråkigt att kolla på, det blir stelt och saknar dynamik. Mycket är slarvigt producerat och funkar för stunden. Logic släpper en ny app och plötsligt låter allt som släpps likadant för att ett halvår senare låta väldigt daterat. Det är helt klart ett problem.

– Jag spelar mycket dubstep och sådant, men ofta är de personerna jag diggar de som har koll på analoga synthar och som ger ut sina grejer på vinyl. Men det viktigaste är att det låter bra, jag är inte snobbig och förkastar ingen för att de inte spelar vinyl. Det är dyrt som fan och alla har inte den möjligheten. Det beror helt på, man kan ju inte producera »Windowlicker« (Aphex Twin) på analoga synthar.

– Men jag tycker att folk använder teknik bara för att de är lata istället för att utveckla sina talanger. En dj är en person som spelar skivor helt enkelt. Om du drar in en laptop och massa andra kontroller så är det bättre att du gör mashups, använder dig av egna låtar och gör mer av ett liveframträdande och pushar gränserna med tekniken istället för att luta dig tillbaka och trycka på »synk«.

Där allt redan är färdigmixat och förinspelat?
– Ja, och är det inte det så är det svårt att veta. Det saknar ofta en nerv.

Men du försöker spela vinyl så ofta du kan?
– Jag spelar alltid vinyl, jag tror att jag aldrig har mixat ihop två cd-skivor, det har inte ens hänt av en slump. Det låter kanske snobbigt men jag älskar vinyl och kör bara det.

I dag känns det som att de vinylspelare som finns till de vanliga standardiserade dj-spelarna på klubbar blivit »cd-ställ« eller en yta där man ställer sin öl.
– Ja, det är jävligt irriterande. Ibland går det nästan inte att spela. Man kommer till en del ställen som har så slitna eller eftersatta skivspelare att allt hoppar, nålarna är utnötta och man står och spelar och det låter inget bra. Folk lämnar dansgolvet och man bara »jag kan det här egentligen, men det går inte!«.

– De senaste två åren har folk frågat om jag kan köra från cd-spelarna istället, men jag kan inte det. Det är synd och jag tycker att kvaliteten på dj:andet har gått ner så in i helvete. Nuförtiden är det något som folk gör gratis på vägen till ett annat jobb. Folk gör klubbar och spelar gratis bara för att synas, på vägen till ett reklamjobb. Det har gått inflation i det. Att dj:a är omständligt och kostar lite pengar och det krävs engagemang och driv för att verkligen göra det fullt ut.

– Med det sagt – några av de bästa dj:arna jag känner till är producenter som Surgeon och Dave Clarke och de kör bara digitalt. Men de har också varit jävligt bra dj:s tidigare. Surgeon använder verkligen teknologin på ett nytänkande sätt och det låter skitbra.

– Jag gillar även mycket tidig industri och skum musik, som Throbbing Gristle och sådana grejer. Sådant tror jag inte att många moderna dj:s stöter på på samma sätt, det är sådant man hittar i vinylbackar när man letar efter andra grejer.

Tycker du att klubbkulturen i Göteborg har utövat inflytande på den elektroniska musiken och klubbarna i stort över landet?
– Nej, det tror jag inte. Det är en så otroligt bred kultur med så många olika stilar, och det har väl haft sin del i påverkan. Men jag tror det är svårt att hitta några generella riktlinjer. Det fanns ju tidiga scener på andra ställen i Sverige än bara i Göteborg.

Om du ser till Göteborg då, lever den andan som fanns när klubbkulturen växte fram kvar i staden i någon bemärkelse?
– Det tycker jag definitivt. Vi har mycket av svartklubbstänket kvar, folk vägrar att betala för att se stora akter på stora ställen och går mycket hellre på ovanliga ställen. Vill man tjäna pengar så drar man till Stockholm. De som stannar kvar har ett annat driv och en annan rastlöshet som leder till en viss typ av engagemang och attityd. Så det finns kvar en sorts undergroundvibb här, Sveriges lilla Detroit, haha. Både inom techno och annan musik.

I dag är det mycket diskussion om danstillstånd och att man ska ha det för att anordna klubbar.
– Ja, det är en helt absurd lag som inte har någon som helst förankring i verkligheten. När övergår en bar i en danstillställning? Att man över huvud taget kan få för sig att man har rätten att kräva ett sådant tillstånd? Det handlar om att dansa! Ett fundamentalt mänskligt behov, ofta sker det spontant dessutom. Att tro att man ska kunna kontrollera det på det sättet är orimligt. Det härstammar från någon slags moralpanik från dansbaneeländet. Jag saknar ord för att beskriva det absurda i det.

– Det är också tragiskt att Sverige är så dåliga på att ta till vara på den enorma talang som vi har. Vi är världskända och har några av världens största dj:s som turnerar över hela världen, men här hemma är det Friends Arena eller get the fuck out som gäller. Och det är ett resultat av de här lagarna och den extremt repressiva hållning som vi har gentemot alternativ kultur. Sverige är inte ett tolerant land på något sätt. Det finns en rädsla och en moralpanik och ett kontrollbehov som heter duga och som resulterar i dessa bisarra lagar som borde försvunnit för femtio år sedan. Det är en stor förlust för landet.

Man blir ängslig från etablissemangets håll när det är något som sticker utanför den svenska modellen.
– Precis, och det krävs inte mycket för att göra det. Labyrint är ju ett exempel på det nu som har samma problem, med inställda spelningar och polishets. Och det är många som kan vittna om samma sak. Det är historier, kulturella uttryck och människor från utkanten som plötsligt tar plats och syns och då reagerar vita medelklassverige med paranoia och extremt övervåld om man kan kalla det så.

– Det är tragiskt för det sätter en standard och skickar ut väldigt fel signaler. Det är en känsla av att man inte hör hemma här och inte har någon plats. Man alienerar ungdomar, ungdomskultur, stämplar människor och krossar drömmar.

Vad tror du om framtiden för en lag som danstillståndet?
– Det är dödsdömt för länge sedan, det går inte att stoppa den kraft som finns i dansen och den ambition och drift som många har. Det är jobbigt nu innan det faller, men det är klart som fan att det inte håller i längden. Det är bara att jämföra med Tyskland och för den delen också England. De har släppt de värsta morallagarna och för dem är det en stor pr-vinst och mycket ekonomi i det. Ett exempel är det brittiska konsulatet som sponsrar rejvfester i de forna öststaterna för att sprida anglosaxisk kultur. Tyskland är i dag världens hippaste och toleranta land, det var knappast det landet associerades med på 70-talet. Nu frekventeras gamla lokaler som gaskamrar av homosexuella, studenter och vänsterfolk.

– Det har varit en otrolig vinst för dem och en stor förlust för oss – att vi är så extremt kulturellt repressiva, konservativa och bakåtsträvande. Det får konsekvenser på andra plan, inte bara vad gäller musik och kultur. Det skapas ett väldigt trist klimat som styrs av rädsla istället för av förståelse och glädje.

– Det är fan bättre att kidsen går på rejvfester på Tullpackhuset än att de springer på kasinot (Tullpackhuset inrymmer numera Casino Cosmopol, reds anm).

Du tröttnar aldrig?
– Nej, jag kan inte leva utan det här så jag kommer att fortsätta oavsett vad som händer. Det är därför jag håller på, jag skulle sakna det så mycket annars. Det är inget alternativ för mig att inte göra det. Och det är jag inte ensam om. Så där går dem bet.

Mer om Effektverket, här.
Lyssna på Göteborg dansar och ler, här.

Det är de två första bokstäverna som är av vikt här. UR: Underground Resistance. Technokollektivet som, ju längre tiden har gått, allt mer framstår som en hjälporganisation snarare än det militanta skivbolag som de en gång var.

Jackans säljtext är mycket enkel.

»Help to support the sustainability of Detroit. These items have been worn by the hard working people that have kept the Detroit area labor machine in operation for years. By purchasing this recycled work gear, YOU keep the gears turning for another day and help keep our city and world that much cleaner«.

Det var länge sedan Underground Resistance var hippa – deras namn har vad jag vet inte nämnts i svensk musikpress på många år. Ändå har de hela tiden hållit stilen. Jeff Mills och Mike Banks rörelse hittade tonen i slutet av åttiotalet och sedan dess har mycket lite förändrats.

Förutom Detroit, då. Staden som är deras ständiga bas, trots att Underground Resistance ortfarande inte ens har en regelrätt adress för sin verksamhet. En gång var Detroit en blomstrande industristad, nu en stad med blott 700.000 invånare.

Och tjugo år in i sin verksamhet har Underground Resistance slutligen förvandlats till en dansmusikens motsvarighet till Bruce Springsteens debutalbum Greetings From Asbury Park N.J, där Springsteen poststämplade albumets nio sånger från den redan då falnande stad som är Asbury Park.

Men där Springsteen fortfarande bar framtidsdrömmen tätt intill bröstet har Underground Resistance snarast anammat Jan Myrdals envetna tjurskallighet. Det är inte mycket som har förändrats i »Mad« Mike Banks värld sedan han och den dåvarande lagkamraten Jeff Mills författade sin slogan »Hard music from a hard city«.

Idag är bara orden några fler:

»Underground Resistance is a label for a movement. A movement that wants change by sonic revolution. We urge you to join the resistance and help us combat the mediocre audio and visual programming that is being fed to the inhabitants of Earth, this programming is stagnating the minds of the people; building a wall between races and preventing world peace. It is this wall we are going to smash«.

Och jag har alltså köpt en jacka med deras logga på bröstet, så konsument som jag är. Jag behöver påminnas om varför jag håller på. Under min tid i självvald exil från den här sajten har tillståndet för offentligheten så sakteliga förvärrats. Duktiga åsikter fyras av i strid ström. Det senaste tecknet i tiden är debatten om författaren Nina Björks trovärdighet.

I dagarna utkom Nina Björk med sin fjärde bok Lyckliga i alla sina dagar. Nina Björk delar mycket med Underground Resistance – slagorden och den naiva drömmen.

Och så rytmen. Nina Björk är i sin språkliga briljans en fulländad agitator. Men förhandsdebatten har istället handlat om att Nina Björk lever på 140 kvadratmeter och således ska anses vara ett konsumtionskritiskt luftslott av rang.

Det är förstås fullständigt ointressant när det kommer till att bedöma någons text. Själv lever jag på 23 kvadratmeter men min skobudget gör nog att det går på ett ut i månadskostnader.

Jag lägger ifrån mig Lyckliga i alla sina dagar och planerar att dra ned skokontot och att ställa in alla karriärsmässiga åtaganden. Några timmar senare får jag ett meddelande om att en ny leverans japanska skor kommer till Stockholm på måndag. Det är en paradox jag är beredd att leva med, ity jag blir lycklig av båda två.

Vad Nina Björk talar om i den utmärkta DN-text från 2007 som ligger till grund för Lyckliga i alla sina dagar är hur svårt det är att stå emot. Hennes text tog avstamp i Ernst Kirchsteigers renoveringar och tidningen Family Livings raison d’etre: föreställningen att livet fullbordas med lite extra stuckatur.

Det handlade inte om att göra ned enskilda människors drömmar. Hon talade om en paradigm som är mycket svår att stå emot även för den som vill. Kraven på anpassning stegras i takt med de tomma ropen om frihet.

Men det går att stå emot. Våra själsliga vattenhål behöver inte dräneras i takt med att trycket ökar från en verklighet där ljudet av hjärtats slag likställs med det taktfasta bankandet från renoveringshammaren.

Det är i den kontexten som Nina Björks nya bok fyller sin funktion.

Men debatten om Björks trovärdighet är också gammal, den har bara gått genom ett stambyte och fått några nya parketter. Jag har sett argumenten förr: Du gillar hårt sex och du kallar dig feminist! Hycklare. Du lyssnar på rapmusik och säger att du jobbar mot sexism! Hycklare.

Jag är, för att uttrycka det milt, inte särskilt imponerad av den sortens argumentation.

Men mer än någonting annat är diskussionen också ett tecken i tiden. Det offentliga samtalet premierar duktighet och klokskap framför agitation. Det går bra att fråga Håkan Juholt om någon tvivlar på den saken.

Förlusten av plakatpolitiken kan säkert applåderas, beroende på vilka glasögon läsaren väljer att bära för dagen. Men det är i fallet kultur mycket sällan den kloka och argumenterande texten som bär den absoluta förmågan att sätta livet i full brand. Någonting fattas oss.

Ett exempel: Alldeles nyligen gick en film om Olof Palme upp på biograferna. Och det är klart att Palme är en utmärkt film. Men den är också ett provisorium; en nostalgisk djupsömn mellan Hemnet-visningarna. Palme kommer som ytterligare ett tecken i tiden på hur vi putsar fasaderna för att dölja att vi verkligen inte har någonting nytt att komma med. Ett filtrerat instagramfoto i filmversion.

Inte heller filmens avslutande scener innehåller något annat än det krassa konstaterandet att han förlorade. Fördomarna naglade sig fast i såväl det privata som det offentliga. Men mer tydligt: Politiken ersattes av taktik. Palme må ha förlorat två val men han ägnade inte allt för mycket tid åt politisk triangulering däremellan.

Så jag bär en logga på bröstet. En logga som påminner mig om vad som är viktigt i livet. It don’t mean a thing if it ain’t got that swing. Det är dags att göra saker igen.

De människor som jag yrkesmässigt har sett upp till har alla gett mig samma råd: Formulera din egen skrift. Förhåll dig inte till omvärlden. Gå inte ned i gyttjan, den kommer att göra dig alltför smutsig.

Men verkligheten tränger sig på. Under året har en sanning etablerats: Att den politiska musiken inte längre är uttalat politisk, men inte desto mindre bär på ett politisk budskap.

Det är en tanke som jag själv ofta har förlikat mig med. Men jag tror att det är att göra det enkelt för sig.

Långt bort från Pitchforks blick går fortfarande Underground Resistance som tåget.

Också Sverige sjuder av DIY-anda och uttalad politik. Från Ninja Thybergs kortfilmer till Rebecca & Fionas banderoller. Den sammanslutning som är Masskultur uppgraderar punkrörelsen till dagens datum. Men detta syns inte – märks inte – finns inte, förutom i de marginaler som fortfarande vägrar att anpassa sig.

Samma sanning går igen också utomlands. Persians singel Feel Tha Vibe är enligt konstens alla regler ett UR-släpp, trots att avsändaren den här gången är skivbolaget Existence Is Resistance. När producenten Zomby på twitter i motljus förkunnar hur true hans dansmusik är går det några spikraka trådar till ett kollektiv som ingen idag egentligen vet vilka de är.

Ovanstående kokas ned till en enkel sanning: Tyckandet om tyckandet är de nya plakaten. Det är ironiskt att den här texten till stor del också springer ur en sådan hållning. Men sedan dess att alla blev journalister är det närmaste vi kommer en redaktionell hållning i de asociala medierna frasen »bra av X om Y:s text om Z i senaste numret av annonsnytt«. Till förlust för agenda och estetik.

Det är fortfarande svart om natten, fyrtio år efter att Jan Myrdal författade sin klassiska öppningsrad i Samtida bekännelser från en europeisk intellektuell:

»När jag vaknade var det ännu djup natt«.

Under det här året har tre saker hänt: Jag har slutat att dricka sprit. Jag har påbörjat och avslutat en bok. Och jag har ett förhållande som har överlevt mer än två veckor. På ett rent personligt plan hänger allt detta samman. Men i takt med att jag inte har haft möjlighet att själv peka på alternativet har jag också känt ett gnagande behov av att istället markera min bakgrund. Jag har svårt att gå med på de premisser som upphöjer »duktig« till norm.

Medelklassen talar med varandra. Så blir mängden tjejer som spelar skivor en större jämställdhetsfråga än att kvinnor inom omsorgen förtidspensioneras fyra gånger så ofta som män. Det är inte ett sätt för mig att nedvärdera behovet av att riva ned den herrklubb som är stadens dj-bås – jag stödjer detta fullt ut – men en gnutta intersektionalitet hade inte suttit fel. Vi har alla ett ansvar att inte stanna vid de röda repen.

Jag hade en dröm om att en gång få skriva om musik. Jag trodde att jag kunde göra det bättre. Och under några år levde jag i ett rus när jag upptäckte att det gick vägen. Numera är det musiken och litteraturen som gång på gång påminner mig om att det faktiskt är möjligt att inte kliva ned i gyttjan. Det är möjligt att formulera sin egen text.

Jag hittar anledningen till varför jag började skriva i de små sakerna: I det fräsande ljudet av vatten som klyvs av en haj som hoppar rakt upp i luften. I det hittar jag min egen och högst privata mening. Jag hittar den i Davinas »Don’t You Want It«. Den politik och estetik som ryms i Arvida Byströms fotografier får inte plats i en tweet.

Ett enkelt tryck på bröstet påminner mig om vem jag är. Två bokstäver som fortfarande betyder mer än viljan att stå med armarna i kors och samla retweets. Underground Resistance vet varför de gör det som de gör. De har aldrig haft Drakes uppmärksamhet som främsta mål.

Alldeles nyligen släppte Robert Hood – en av UR:s originalmedlemmar – albumet Motor: Nighttime 3. Inspirerad av Julian Temples dokumentär Requiem for Detroit utforskar Hood staden med hjälp av hårt utmejslad industritechno. Albumets sista spår lämnar lyssnaren med en uppmaning: A Time To Rebuild!

Därför vill jag vara en del av »UR Assembly Division Detroit USA«. Den slutsatsen kan tyckas enkel, men det har tagit lång tid för den bollen att komma i mål.

Jag hittar mitt livs mening – ett värde bortanför den allt för duktiga samtiden – i Nina Björks vidöppna rader. Samma mening som jag ser i ryggtavlan bredvid mig som långsamt höjs upp och ned i mörkret medan jag avslutar den här texten. Ännu är det djup natt, men klockan har ställts på väckning. Plakaten vilar mot väggen. Sprayburkarna är framplockade.