Black Light Spiral förblir dock undantaget. Untolds riktiga debutalbum som släpptes i slutet av februari är stört omöjligt att undgå. Ty det är inget vanligt album, det är ett kaotiskt hål att ramla ner i.

Jack Dunning har skapat egensinnig konst (för det känns ibland verkligen som att han sysslar med mindre installationer snarare än simpel popmusik) under sitt nom de plume Untold sedan 2008. För en artist verksam inom den brittisk dansmusiken ter det sig som en evighet. Han har släppt musik på spjutspetsetiketter som Hessle Audio, Hotflush och egna Hemlock Recordings. Intrycket är också att hela brittiska basscenen hackats upp och noggrant strösslats ut på Black Light Spiral:s åtta korta spår.

Vid en första anblick verkar Untolds album vara uppbyggt kring en artists intuitiva lekfullhet. Men desto oftare som jag återvänt till Black Light Spiral framstår det allt mer som ett svårt teoretiskt verk, en abstrakt innovation i konstant rörelse.

Ekon från en avlägsen svartklubb på Isle of Dogs studsar mellan de intrikata tunnlar som Untold gräver åt oss bara för att tvärt ersättas med förvridna basgångar från en obskyr choppage-tolva. Plötsligt skär Untold upp basen och släpper ner oss på en ravefest vid en åker långt ute på den brittiska landsbygden. Och så fortsätter det.

Jack Dunning ställer frågan om vad musik egentligen ska få tillåtas att vara gång på gång. Här finns inga klara texturer eller ens en sammanhängande inramning. Sådant existerar helt enkelt inte på Black Light Spiral. Ibland, men bara ibland, låter Jack Dunning en rytm anta någon slags konsekvent form. Men förr eller senare rinner allt ut i sanden. »Post-bass« kanske någon skulle kalla det i all sin bristfälliga uppbyggnad.

Jag var tvungen att ta kontakt med honom, om än bara för försöka greppa tag i några trådar om vad som förmått honom att skapa detta verk som aldrig verkar lämna mig ifred.

Svaren som kom tillbaka från Jack Dunning var i sanningens namn inte vad jag väntat mig. Ändå passar de perfekt in i Untolds artistskap. Kanske är det bara en punkig markering mot nördiga intervjufrågor. Eller så är det ett utslag av samma okonventionella genomförande som genomsyrar hela Black Light Spiral.

Black Light Spiral är ditt debutalbum trots att du varit verksam sedan 2008. Hur kommer det sig att du väntat så länge med att släppa ett fullängdsalbum?
– Är det en övergångsrit att göra ett album? En oundviklig rättegång? Väntade jag verkligen vid mitt bord under hela den här tiden eller ville de bara veta hur man gör en bra Martini?

Hur lång tid tog albumet att slutföra? Blev resultatet som du först hade tänkt dig?
– Sex års teori. Två veckors praktik. Det fanns ingen kristallkula.

Kan du berätta lite om arbetsprocessen bakom albumet?
– Kristalliserat kaos, korskopplat och krökt, ett dolt ögas rave, bitterljuv harmoni krossad till ett binärt element och destillerat genom matrisens kontinuerliga mittpunkt.

Du beskrivs ofta som en artist som tänjer på gränserna för bassmusiken. Är det något som du strävar efter att uppnå?
– Ja, att försöka ha gott om tid är viktigt för mig.

För mig känns det som om spåren på Black Light Spiral inte har någon formell struktur. Musiken krossas i miljoner bitar bara för att återsamlas i en ny, organisk form och det händer om och om igen. Ungefär som ett kaotisk men ändå vackert frijazzverk. Är det åt det hållet som du vill att vi lyssnare ska uppfatta albumet?
– Det fungerar för mig (tänder en cigarett).

Anser du att du fortfarande gör musik för nattklubbar?
– Jag har de gällande tillstånden och papperscertifikaten för att min musik ska kunna spelas på klubbar, åkrar, scener, gallerier, i jeepar och på fritidsbåtar.

Är avantgarde en etikett som passar dig?
– Det passar min livsstil (tänder en flamingo).

Hur gammal var du när upptäckte dans- och klubbmusik?
– Jag var fjorton år. Längst bak i skolbussen. Genom ett kassettband med »RAVE« klottrat på. Tack så mycket Teymour!

Var du (och är du fortfarande) en hängiven klubbare?
– Ja, jag gick ut varje helg ett tag. Nu för tiden gör jag det när jag inte dj:ar. Jag ska till exempel se Forest Swords och A.G. Cook i kväll.

Kan du lista ett par låtar som betytt mycket för dig?
Egyptian Empire – »The Horn Track«
Paul Lansky – »Idle Chatter«

Vilken musik gillar du för tillfället?
– Allt som är övergalet ambitiöst och roligt, plus Shackleton.

Du har stått i frontlinjen för brittisk elektronisk musik i över fem år nu. Vilken tycker du är den mest märkbara förändringen i hur genren uppfattas nu jämfört med när du började?
– Det är en global industri nu.

Finns det en uttalad filosofi bakom ditt skivbolag Hemlock Recordings?
– Jag tror inte det. I så fall skulle jag bara bli felciterad.

Vad väntar för dig i sommar?
– Jag kommer att turnera i Nordamerika under maj månad.

SUB:STANCE / 072008 – 072013
För att markera SUB:STANCEs femårsjubileum på Berghain i Berlin släpps nu en samling med några av de artister som varit betydelsefulla för klubbens musikaliska utveckling. SUB:STANCE koncept var från början att föra in brittisk basmusik i Berghains technodrivna  universum, ett upplägg som visat sig vara framgångsrikt. I takt med att dubstepgenren omvandlats till en hybrid av olika stilar har även SUB:STANCE omformats. Appleblim, Addison Groove, SCB och Scuba är några av de artister som visar hur det låter. Med spår som är lika hårda och djupa som intrikata och elektroniskt varierade med influenser från förr och nu.

Blond:ish – Inward visions (EP)
Montrealbördig producent- och dj-duo – Anstascia D’elene och Vivie Ann Bakos – som nyligen gjorde en fin remix på Maya Jane Coles fantastiska »Everything«, och som nu är aktuell med en ny EP. Första spåret »No place like gnome« är tung, mörk och hotfull djup-techno som steg för steg kryper närmare ens privata sfär. Som en psykologisk thriller i stil med danska filmen Pusher. Titelspåret är något mer tillbakalutat med vokala inslag av sångaren Beyou, men med bibehållen nerv och puls.

Itinerant Dubs – Spirit In The Underworld (Tolva)
En skev och old school-artad blandning av lika delar jungle, grime och dub. Det är nakna beats, gamla trummaskinsljud och basgångar som kryper fram. Allt är överlag ganska oklart, och väldigt tilltalande. Dansmusik som skalats ned till sina ursprungliga beståndsdelar. Låttiteln »Flipped out tango« är lika charmig som talande för detta projekt.

Det Grymma Svärdet #15
En av Sveriges främsta tidningar har den amerikanska författaren och undergroundikonen Lisa Carver som tema för sitt sommarnummer. Karolina Stenström, som är ny redaktör för tidningen, skriver personligt om sitt förhållande till Lisa och intervjuar henne. I andra texter redogörs för Lisas liv och karriär. Fredrik Jonsson porträtterar och intervjuar även Jean-Louis Costes, den franska experimentartisten som var gift med Lisa under en period och som ingick i hennes band Suckdog (texten fick mig för övrigt att plocka fram ett gammalt exemplar av Costes vinylsjua Daddy’s scheisswelt som jag inte spelat på många år). Dessutom medföljer en kassett där artister som Mole Says Hi, Steso Songs och Simon Gärdenfors hyllar Lisa och Suckdog. Förutom att Det Grymma Svärdet som vanligt bjuder på bra texter så är det kul att se Lisa Carver i en svensk fanzinekontext. I det övriga innehållet märks även konstnären Magdalena Nordin. Hedervärd läsning som räcker hela sommaren.

Roberth Ericsson och Anders Jandér – Monitor/ed.
För några veckor sedan damp ett paket ned på min hallmatta. Inuti det fanns en kartong med en bok av poeten Roberth Ericsson och formgivaren Anders Jandér. Ett litterärt projekt där form och poesi smälter samman på ett intimt sätt. Monitor/ed. är ett dokument om trehundra sidor med ett ord- och teckenantal som är sparsmakat. På varje uppslag löper bara en fras, i övrigt är sidorna tomma. Enligt ett instruktionsblad som är inkluderat handlar Monitor/ed. om teknologi, produktion och kontroll. Just det sistnämnda är något jag slås av när jag läser. Rader som »Du ser härjad ut« och »Panoreringen är en svepande gest, över ditt ansikte och förbi« gör att man känner sig observerad, vilket också är tanken med dokumentet (boken inleds med texten »Det här är ett övervakningssystem, du är nu iakttagen«).

Att texten är i rött och kommer i en brun kartong som för tankarna till handlingar i ett arkiv, förstärker känslan av kontroll ytterligare. Det är som att få en journal med uppgifter om sig själv som hållits dold i någon myndighets kulvert hemskickad till sin brevlåda. Effektfullt. Samtidigt är det behagligt att läsa, just för att det är så lite text. Det är lågintensiv ambientläsning. Mycket passande för ledighet alltså.

2006 påbörjade Peter ’Sleazy’ Christopherson ett arbete med att omtolka Nicos album Desertshore från 1970. När Sleazy tragiskt gick bort i slutet av 2010 bestämde sig Chris Carter och Cosey Fanni Tutti för att slutföra projektet. Tillsammans med gästvokalister som Marc Almond, Antony Hegarty, Sasha Grey och Blixa Bargeld har de skapat ett mörkt och storslaget album. Nicos avantgardistiska och mässande låtar, som fortfarande besitter en fullständigt unik kraft, ges i en tung och organisk ljudram som är både vacker och brutal. Det är musik som öppnar nya dimensioner i ens lyssnande.

Samtidigt släpps The final report, en skiva som består av inspelningar som Chris and Cosey och ’Sleazy’ gjorde 2009 och 2010. Det sista trion gjorde tillsammans. De två skivorna är ett mäktigt avslutande kapitel.

http://www.youtube.com/watch?v=EFMDoCz2-Qo

2010 släppte Linus Lutti debutalbumet In silence med sitt band Little Children. I januari kommer uppföljaren, EP:n In Hau, på Ingrid. Till skillnad från debutens lågmälda och ganska försiktiga tonläge är In Hau större, mer utvecklad och självklar. Linus ljusa och Nick Drake-smekande röst svävar snyggt över musiken som har en tilltalande rymd och innehåller små fina detaljer. Medmusiker som Andreas Söderström och Petter Winnberg bidrar till bra samspel och de fem låtarna är organiska och levande. Det drar åt Bon Iver, men här finns hela tiden en stillsam kärna i uttrycket som är Linus Luttis alldeles egen.

Till sist. Illustratören och punkaren Hertig John Malm, som bland annat medverkar i senaste numret av Pontus Lundkvists tidskrift Det grymma svärdet, tipsade mig om denna konstellation för någon vecka sedan. Fyra minuter och tjugoåtta sekunder ursinnig hardcore-punk från 00-talet körd genom en dammsugare. Fruktansvärt bra.