/

De senaste åren har Chicagos rapscen uppmärksammats mer än på länge, framför allt på grund av den egna supertrapiga subgenren »drill music«. Med Chief Keef som självklart stjärnskott, och mycket tack vare mixtapes och streetvideor, har drill blivit en av de stora nya raptrenderna.

Skivbolagen kastade sig över Chief Keef och passade samtidigt på att signa flera av hans jämnåriga rapkollegor. Producenten Young Chop, som är en av de som ligger bakom drillsoundet, är nu en av de mest eftertraktade unga producenterna.

Utmärkande för drill-scenen är att många rappare är väldigt unga (majoriteten är under 25 år) och många är tonåringar. Även om artister som Sasha Go Hard och Katie Got Bandz fått en del hajp, så har ännu ingen av scenens många kvinnliga rappare slagit igenom stort eller skrivit kontrakt med majorbolag.

Kanske blir Tink den första. Med sin blandning av hård drill-rap och melodisk r&b sticker hon ut i Chicago-mängden. Den senaste tiden har hon nått en ännu större publik med gästspel som fått hipsters att sätta sin PBR i halsen av förtjusning.

Jag mailade några frågor till Tink, och fick tillbaka svaren skrivna med caps lock nere.

Berätta lite om dig själv, vad behöver Sverige veta om Tink?
– JAG ÄR EN 17-ÅRIG KVINNLIG RAPPARE FRÅN CHICAGO. JAG BÅDE RAPPAR OCH SJUNGER. JUST NU HAR JAG TRE FETA MIXTAPES UTE, MITT SENASTE HETER BLUNTS & BALLADS OCH ÄR HOSTAT AV DJ REESE OCH DJ VICTORIOUZ! FÖRUTOM MUSIK SÅ ÄR JAG VÄLDIGT INNE PÅ MODE, JAG TROR DET MÄRKS OM MAN KOLLAR PÅ MINA VIDEOR. JAG GILLAR ATT VARA ANNORLUNDA OCH STICKA UT FRÅN MÄNGDEN.

Hur började du göra musik?
– JAG BÖRJADE MED MUSIK RÄTT TIDIGT, SJÖNG I KYRKAN NÄR JAG VAR LITEN OCH SÅ. MIN MAMMA SJUNGER OCKSÅ, SÅ JAG HAR VERKLIGEN VUXIT UPP MED MUSIK. JAG BÖRJADE RAPPA SOM FRESHMAN I HIGH SCHOOL. DET BÖRJADE SOM ETT SKÄMT FAKTISKT, JAG SPELADE IN EN FREESTYLE ÖVER ETT CLIPSE-BEAT OCH LA UPP PÅ FACEBOOK. FOLK BLEV HELT GALNA, ALLA ÄLSKADE DET. SÅ EFTER DET HAR JAG BARA FORTSATT!

Du är väldigt mångsidig, du rör dig lätt från drill-rap till finstämda r&b-jams. Vad betyder mångsidighet för dig? Finns det fler genrer du skulle vilja ge dig in på?
– MÅNGSIDIGHET BETYDER ALLT FÖR MIG! SOM JAG SA, ATT VARA ANNORLUNDA OCH INTE BARA MEDELMÅTTIG ELLER NORMAL SOM ALLA ANDRA ÄR NÅGOT COOLT FÖR MIG. JAG VILL INTE BEGRÄNSA MIG, NÄR JAG ÄR I STUDION SÅ GILLAR JAG ATT BARA VIBEA OCH SKRIVA EXAKT VAD JAG KÄNNER I JUST DEN STUNDEN, OAVSETT OM DET ÄR TRILL, MJUKT, HARDCORE, SEXIGT, WHATEVER.

– JAG TYCKER ATT MIN MÅNGSIDIGHET VERKLIGEN SKILJER MIG FRÅN ANDRA ARTISTER, DET ÄR INTE MÅNGA DÄRUTE NU SOM KAN BÅDE RAPPA OCH SJUNGA OCH NÅ OLIKA PUBLIKER, DU VET. JAG SKULLE VERKLIGEN VILJA TESTA FLER GENRER, TYP GÖRA EN TECHNO-POP-LÅT NÅGON GÅNG, HAHA!

Chicagos rapscen har verkligen fått mycket shine den senaste tiden, inte minst tack vare Chief Keef. Känner du att du är en del av den scenen?
– CHICAGOSCENEN ÄR VERKLIGEN PÅ GÅNG! JAG ÄR EXTREMT STOLT ÖVER MIN STAD. JAG KÄNNER ABSOLUT ATT JAG ÄR EN DEL AV SCENEN, INTE MINST EFTERSOM MIN GENOMBROTTSLÅT VAR EN CHIEF KEEF-REMIX (»3HUNNA«). MÅNGA AV MINA EGNA LÅTAR HAR OCKSÅ DET DÄR SMUTSIGA DRILL-SOUNDET.

– JAG HAR FÅTT SÅ MYCKET KÄRLEK FRÅN MIN STAD, FRÅN RADIOSTATIONER, HIGH SCHOOLS, KLUBBAR, BLOGGAR. DET ÄR SVÅRARE ATT FÅ UPPMÄRKSAMHET SOM TJEJ, MEN CHICAGO HAR VERKLIGEN TAGIT EMOT MIG SOM EN DEL AV SCENEN. SHOUT OUT CHICAGO!

Det kommer många kvinnliga rappare från Chicago just nu, åtminstone jämfört med många andra lokala scener. Vad tror du det beror på? Finns det en gemenskap bland Chicagos kvinnliga rappare?
– JAG TROR ATT KEEFS FRAMGÅNG MOTIVERADE ALLA, INTE BARA KILLAR, UTAN TJEJER OCKSÅ. SÅ ÄVEN TJEJERNA HAR STEPPAT UPP LITE, OCH FOLK LÄGGER MÄRKE TILL DET! DET ÄR INTE SÅ JÄTTEMYCKET UNITY BLAND DE KVINNLIGA RAPPARNA HÄR, MEN VI GER ALLTID CRED TILL DEM SOM FÖRTJÄNAR DET.

– ALLA I CHICAGO ÄR SÅ FOKUSERADE NU, ALLA ÄR HUNGRIGA. VI HAR LIKSOM UTVECKLAT EN SORTS GO GET IT-MENTALITET. I ETT SÅDANT KLIMAT HAR MAN SOM TJEJ INTE TID ATT SITTA OCH VÄNTA PÅ ATT NÅTT MANLIGT CREW SKA PLOCKA UPP EN, ELLER PÅ ATT MAN SKA FÅ EN CO-SIGN, UTAN ALLA BARA JOBBAR PÅ!

Du går fortfarande i High School. Är musik det du vill hålla på med i framtiden, eller har du andra grejer du vill satsa på?
– MUSIK ÄR DEFINITIVT VAD JAG VILL HÅLLA PÅ MED, DET ÄR VAD JAG ÄLSKAR! MEN… OM JAG INTE VAR I STUDION OCH HÖLL PÅ MED MUSIK SKULLE JAG FÖRSÖKA SATSA PÅ ATT BLI KLÄDDESIGNER.

Du släppte tre mixtapes under 2012. Hur motiverar du dig själv till att vara så produktiv?
– MIN FAMILJ MOTIVERAR MIG ATT VARA PRODUKTIV OCH ATT JOBBA HÅRT. VARJE KVÄLL TÄNKER JAG PÅ HUR DET SKULLE VARA ATT KUNNA KÖPA ETT DRÖMHUS TILL MIN MAMMA, DET MOTIVERAR MIG. JAG JOBBAR PÅ ATT SLÄPPA ETT MIXTAPE MED BARA R&B, BARA MASSA SLOW JAMS! MÅNGA AV MINA FANS HAR ÖNSKAT ETT SÅDANT MIXTAPE, SÅ JAG JOBBAR PÅ DET. DET KOMMER BLI FANTASTISKT OCH VARA PÅ EN HELT NY NIVÅ!

Vilka artister inspireras du av?
– DET FINNS SÅ MÅNGA! SWV, LAURYN HILL, MEEK MILL, LIL WAYNE, FRANK OCEAN, NICKI MINAJ, TLC, BEYONCE, LISTAN KAN GÖRAS LÅNG! JAG LYSSNADE PÅ MASSOR AV OLIKA MUSIK NÄR JAG VÄXTE UPP, MEN JAG ÄLSKADE VERKLIGEN TJEJGRUPPERNA FRÅN 90-TALET… SWV VAR MINA FAVORITER!

Finns det någon artist du verkligen drömmer om att samarbeta med?
– LIL WAYNE! HUR FETT HADE INTE DET BLIVIT? BARS BARS BARS! OCH VIDEON HADE VARIT HELT GALEN!

Är det något mer du vill säga till den svenska publiken?
– JAG SKULLE ASGÄRNA KOMMA OCH SPELA I SVERIGE! TACK TILL ALLA SOM STÖTTAR TINK G! FÖLJ MIG PÅ TWITTER.

Tink har tre mixtapes ute. Det första, Winter’s Diary, domineras av härliga r&b-ballader, och där hörs tydligt hur hon influeras av 90-talets tjejgrupper. Det är melodiskt om än lite oslipat.

Tink följde upp Winter’s Diary med Alter Ego, ett tape som släpptes ungefär samtidigt som hon och hela Chicago-scenen började få mer uppmärksamhet. Alter Ego innehåller mycket mer rap än Winter’s Diary, och med det visade Tink verkligen hur mångsidig hon är. Senaste mixtapet Blunts & Ballads är en best of both worlds – stenhård rap varvas med fin r&b som låter väldigt fräsch och modern.

Sanna Bergs fem Tink-favoriter

D.H.S., Lil’ Ugly Mane och DJ SS fanns där vid sidan av en uppsjö bortglömda jungle- och drum n’ basstolvor som sipprade ut via Zombys Twitter-konto med jämna mellanrum.

Det är först nu alla pusselbitar faller på plats. Alla de länkar vi trodde Zomby enbart slängde upp i stundens upphetsning är i själva verket beståndsdelar han kanaliserat in i sin egen musik. De är summan av konstanten som är det nya albumet With Love.

Han karvar inte, som man kan tro, fram en ny spjutspets inom den elektroniska dansmusiken. Istället försöker han återskapa det perfekta setet på gamla jungleklubbar som Roller Express eller Telepathy. Ibland struntar han till och med i det och vill bara vara nere med trap-kidsen i Atlanta.

Det är osammanhängande, oroligt och kanske till och med ofärdigt. Få stycken är längre än tre minuter och slutar när du minst anar det. Allt enligt Zombys plan. Med en besatthet för den vackraste, glimrande ytan har han inget intresse av att gräva för djupt. Det får vi andra göra, han har redan lämnat oss ett referensverk att söka vidare i.

För Zomby är skönhet allt. Där han i den Ollie Evans-regisserade promotionvideon lät det ta form i aktörernas korrekta Stone Island-munderingar låter han på With Love sin vision nu projiceras på den mörkaste av kulisser.

Han stöper jungle, hiphop, rave, trap (och vilken –step du än vill) i steriliserad hårdmetall och broderar det till den mest skimrande höstkollektion från Dries Van Noten eller Rick Owens vi aldrig kommer att få se.

Men witch housen svarade också på ett uttryck av uppgivenhet. En önskan att försvinna in i något annat, vare sig det är droger, sex eller bara ett alternativt medvetande.

En medvetenhet hos min generation – främst de något yngre än jag – om vilka ens förutsättningar egentligen är. En känsla av att världen är hård, ett individualistiskt kallt krig. Feminismen är individuell, klassresan är individuell, genus är individuellt, samtidigt som strukturerna verkar hårdna.

Upplevelsen, och bekräftelsen utifrån, om att vara utlämnad åt dig själv och din förmåga. Och du har bara dig själv att skylla om det går snett. Vilket det kommer göra. Och det kan bara gå snett på ett sätt, för livet består till stor del av att ”göra pengar”. För pengarnas skull.

Det slår mig nu, att witch housen, även om den såklart finns kvar i sin egen skepnad, också sakta övergår i nya hybrider, men där den mörka dekadensen snarast verkar gå djupare in i nihilismen.

Houston, Texas – DJ Screws bas och häxhus-skivbolaget Disaros ursprung – är också basen för den excentriske rapparen RiFF RAFF. Det är i sydstaterna som mycket av ny experimentell hiphop av i dag kommer ifrån.

RiFF RAFF är, precis som Lana Del Rey, en internetstjärna. Och precis som Lil B gör han en mängd Youtube-videor. Som bevisligen har gett avkastning, för har man väl sett något med honom så glömmer man honom inte. Första gången jag ser honom är i videon till ”Orion’s belt”, med Kitty Pryde.

Han ser ut som en karaktär ur filmen ”Det femte elementet”. Hans estetik driver med en hel rad popkulturella referenser. Och när man läser intervjuer med honom är det svårt att veta vad som är verklighet och vad som är RiFF RAFFs egna påhitt. Flera har frågat om han egentligen är en performanceartist.

Många av hans oneliners har fastnat i mig. I en intervju med Pitchfork säger han: ”I’ll be a millionaire by the end of the year, a billionaire after three or four years, and a trillionaire after eight years. I’m not worried. Why wouldn’t I want to keep accumulating money?”

Och vid ett senare tillfälle diskuterar han den enorma hatkampanj som drivs mot honom på webben: ”I constantly have people who quit their jobs just to go on the internet and try to stop me at any and all costs. People flag my videos thousands of times. Eleven million views down the drain”.

Det är mycket abstraktion. Mycket siffror och räkenskap. Väldigt lite uttryck för faktisk drivkraft eller kärlek till musik. Hans växande popularitet i USA märks inte minst i att skådespelaren James Franco har baserat sin karaktär på honom i Harmony Korines kommande film, där också Atlanta-rapparen Gucci Mane förekommer.

Och parallellerna med Gucci Mane är flera. Inte minst den apolitiska framtoningen (vilket inte är något nytt, eller något som krävs. Det är popmusik). Men med sin postironiska framtoning som Gucci och RiFF RAFF delar – lägg till Kreyshawn – så verkar det ibland som att de vill göra narr av alltihop. Av sin samtid. Och sig själva.

Det kan vara så att jag drar för stora analytiska växlar på det här (what else is new). Men jag kan inte låta bli att också tänka globalt. Atlanta och Gucci Mane är i sin tur del av den nya våg av rap generellt benämnd trap-rave. En slags musikalisk hybrid som varvar slöheten i sydstatsrap med dansmusiken från England. Puja Patel skriver i en text om genren för Stereogum:

”While pop has embraced the feel-good, sing-songy, major chord progressions of house music, rap has started to turn to the weird, weighty, abrasiveness of the underground bass community”.

Det är tung dansmusik, men samtidigt funkar blandningen av dj:s som Girl Unit och Hudson Mohawke även utanför klubben. Och precis som hos ravekulturen så växer klubbkulturen fram som en reaktion på en recession, men också ur ett samtidsklimat färgat av politisk uppgivenhet.

Precis som med schlagern efter andra världskriget, så verkar mycket av den nya sydstatsrapen inte handla inte om något särskilt alls. Och just därför handlar den om allt. En längtan efter nostalgi, en eskapism, till en värld utan bekymmer. Men i schlagerns fall ersattes den av krautrocken: Ett genuint försök att återuppfinna musiken och dess politiska kraft. Här handlar det istället om generationen post-Britney.

En generation som är uppväxt med 90-talets pojkband, mobiltelefoner och reality-tv. Som fått lära sig att antingen bestämma sig vid åtta års ålder vad de ska bli, eller som aldrig riktigt lyckas skaffa sig samhällets förtroende. Kanske en förlorad generation, för vi bryr oss inte om politik. Bara om pengar och prestige, samtidigt som det är det enda vi fått lära oss att bry oss om.

Jag skrev en text för ett drygt år sedan om just arbetslinjen, så som den syntes i media då. Om uppfattningen kring hur min generation bör se på arbete, och hur vi uppfattades som arbetare. Den våren följdes så småningom av en hätsk debatt om just min förlorade, apolitiska och utseendefixerade generation. Lata, borttappade, känslokalla, kortsynta. Eller hur det nu var.

Pengar ska ge oss frihet, men vilken frihet då? Friheten vi kanske lovades på internet har gått över i kontroll. Jobben, där pengarna finns, existerar till stor del inte i realiteten. Det är bra med driv och ambition, men frågan är vad den ska vara till?

All rap och hiphop har förstås inte förlorat sig i nihilism. Intressant nog verkar det som att det också är inom hiphopen som de största förändringarna äger rum. Lil B vädjar ständigt till kärlek och omtanke. Frank Ocean kommer ut. En ny våg av innovativ rap letar sig ut från New York. Samarbeten med producenter som PicturePlane tyder på en vilja till att ständigt ta musiken vidare.

Men den subgenre som växte fram ur T.I.s album ”Trap muzik” från 2003 bottnar i något annat. Det i sin tur verkar, tio år senare, sätta fingret på något mer än ”to share stories and street wit on the realities and often-glamorized lifestyle of drug-laden pockets of urban Atlanta” (Puja Patel).

Om det från början handlade om en faktisk och hård verklighet, verkar det nu ha ersatts av att det faktiskt inte finns något annat. Det hörs i själva musiken. Här attackeras inte orden. De släpas fram, med kush-tyngda ögon. Samtidigt är det visuellt hyperrealistiskt, färgsprakande och animerat. Igen, det talar till kidsen som växte upp med tecknad film, MTV och ständigt flimrande bilder.

Det finns något oerhört fascinerande i den självreflektionen. Eller som Soulja Boy rappar i ”Be real”:

”Fuck the F.B.I. and fuck all the Army troops. Fighting for what, bitch? Be your own man. I be flying through the clouds. With green like I’m Peter Pan. I be so damn high. Man, you don’t understand, I just talked to God today. I said ”Give me another chance!”

En intressant paradox när så mycket nyfikenhet och kreativitet musikaliskt varvas med vad som verkar vara en stark uppfattning om att det inte finns så mycket att bry sig om längre. En reaktion och motreaktion på samma gång. Schlager och krautrock i samma uttryck. Med sin distans säger de allt. Som Gucci Mane, som för övrigt tatuerade in en glass i ansiktet, så passande rappar i ”Quiet”: ”I let my money talk for me because I’m being quiet”.