I en tid när det sätts likhetstecken mellan duglig musikjournalistik och entreprenörskap, när stora kvällstidningar skär ner eller rent av dumpar sina kulturredaktioner är jag övertygad om att vi behövs.

Och det handlar inte om något nobelt upprätthållande av landets kulturbevakning från vår sida. Däremot tror jag att det vi skriver om här fungerar som ett motgift mot ensamhet och alienation. Utan tidningar och fanzines som Feber, Gidappa!, Gilda, Sonic, 1981 och The Cricket hade jag aldrig mött de där sångerna som bokstavligen utgjort mitt liv.

Kanske är en lång text om Houstons rapscen eller en intervju med Julia Spada inte viktig för någon förutom oss själva. Men kan den där Kiesza-singeln vi hojtar om få någon att glömma sina bekymmer för ett tag och gå med lite rakare rygg betyder det allt och lite till.

Fem år är ingenting. Vi kommer fortsätta att keep on keeping on långt efter det att alla tröttnat på oss och vi sitter och babblar om John Coltranes saxofon i en enslig cyberrymd.

Tills dess – tack snälla för att ni läser och ger tummen ibland.

Och all kärlek till Adrian Hörnquist och Kristofer Andersson. Throw Me Away är deras vackraste, tväraste lilla skötebarn och jag är så oändligt tacksam att jag får vara med på vägen. Puss och tack igen. Om vänskap finns vore vi vänner.

I dag är presenter inte samma sak. Schampo och underkläder är, åtminstone i min värld, saker som slår lika högt som vilket annat genomtänkt paket som helst. När jag tänker tillbaka på de fem år som vi drivit TMA är det också presenter som jag återkommer till. Det är gåvor i form av respons från ni som läser oss och som berörs på ett eller annat sätt av det vi skriver om.

Det kan vara ett mail från en ung person med skrivambitioner som undrar hur man går till väga för att formulera en text om musik. Eller så är det en uppmuntrande kommentar i anslutning till en artikel om ett nytt Cher-album. Det är små bekräftelser på att det vi gör har någon slags mening. Det är små tack som gör att hela projektet med att ha en sajt som inte ger en enda krona i intäkter och som tär på mental hälsa och relationer värd att fortsätta med.

Det kan vara svårt att definiera vad man gör när man befinner sig mitt i det. Och varför man gör det. Jag vet faktiskt inte varför vi håller på med detta? Jag har tappat bort alla snygga programförklaringar och manifest. Kvar är bara någon sorts drivkraft. Eller en inneboende känsla (kanske är det en liten igelkott?) som sitter i mitt mellangärde och som verkar trivas varje gång vi publicerar något på TMA.

När vi nu fyller fem år kommer vi att under en vecka lyfta upp texter ur arkivet som har varit viktiga. Texter som kanske kan hjälpa till att definiera vad TMA är för en slags publikation. Eller som åtminstone ger en fingervisning om var vi tar avstamp ifrån och var vi är på väg.

Först ut är Joakim Sandströms text om Coil från maj 2010.

Fem år är ingen lång tid i ett liv. Vi fortsätter nog ett tag till med att vara tjuriga, smala och envetna. Vi kommer fortsätta att skriva om musiken och kulturen som kastar lite ljus över tillvaron och som får det att pirra i våra bröst. Ni får gärna följa med.