Men en sak har vi gemensamt. Vi är båda trummisar.

2013 släpper Questlove sin självbiografi Mo’ Meta Blues: The world according to Questlove. I boken berättar han om sin uppväxt i början av 1970-talet i ett hem fullt av musik. Pappa Lee Andrews är inbiten skivsamlare med en stor vinylsamling. Rock, soul och folk studsar mellan husets väggar. Mamma Jacqueline Thompson har en bakgrund som modell och dansare.

När föräldrarna bestämmer sig för att återuppliva pappans doo wop-band från 1960-talet, får Questlove hänga med. Han växer upp på vägarna och får se artistlivet på nära håll. En sen kväll på ett hotell i Buffalo stöter han på sina idoler i Kiss och får deras autografer. Questlove är i sjunde himlen och är bara åtta år!

Jag har stora förväntningar på Mo’ Meta Blues. Jag hoppas att den ska ta mig till högre nivåer. Allra helst vill jag att den tar mig från Örtomta, ett litet samhälle på drygt 100 invånare med en kyrka och en skola där jag gick mina första skolår. Att jag får en bekräftelse på det jag länge känt – att jag inte är en vanlig kille från östgötaslätten utan någon annan. Dessutom har jag en lucka att fylla i mitt musikkunnande. Jag kan inte så mycket om hiphop. Men med The Roots så fattar jag lite av det som sker. Musiken är jazzig, alternativ och framförs på rockinstrument. Jag kan relatera till det, tror jag. Att Questlove är trummis är i alla fall något jag verkligen kan känna igen! Igenkänning är viktigt för mig.

Questlove träffar sin musikaliska själsfrände, rapparen Tariq ”Black Thought” Trotter, i high school och tillsammans bildar de The Roots några år senare. Mitt i berättande listar han album som haft avgörande betydelse för hans musik. Det är skivor som Songs in the Key of Life med Stevie Wonder och It Takes a Nation of Millions to Hold Us Back med Public Enemy. Från dag ett är Questloves liv format av musik.

Jag läser och vill känna mer än vad jag gör. Men boken tar tid. Jag tar med den när jag hälsar på svärföräldrarna i Höganäs. Den följer med när jag och Sofie åker på semester i Slovenien. Jag träffar mamma i hennes stuga utanför Södertälje och är noga med att posta en bild på boken på instagram. Jag lägger den på ett utebord, bredvid en kopp kaffe. Bordet är av trä och ytan har blekts av väder och vind och har en genuin patina. Det är ett bord som gör att oavsett vad man placerar på det så ser det ÄKTA ut.

Jag lägger upp bilden med texten ”Kaffe, Questlove och Börje Salming på radion.” Bilden får 11 likes.

Questlove inleder sin självbiografi med en intervju med sig själv, även om det är oklart vem som ställer frågorna och ger svaren. Mail mellan medförfattaren och bokens redaktör om hur det är att arbeta med Questlove finns med. Det är stilistiska grepp som är oväntade. Vissa sidor har fotnoter som är längre än brödtexten. Varje perspektiv ska med. Men för mig blir det bara ännu jobbigare. Jag kämpar med läsandet men kommer ingenstans. Det är hopplöst!

Jag vill ju veta allt om det som skrivs. Jag vill lägga varje artist, låt och person som varit involverad i Questloves liv på minnet. Jag vill göra dem till mina. Det är ju detta som ska fylla mitt kunskapshål. Men tiden går och det börjar sjunka in att Mo’ Meta Blues kanske inte är en bok för mig. Hur mycket jag än drömt om att kunna säga att Questlove och jag har mycket gemensamt eftersom vi båda är trummisar, så kan jag inte det. Det är en jobbig insikt.

Lyssnar jag verkligen på The Roots? Eller låtsas jag bara att jag gör det? Jag älskar förvisso ”Here I Come”, en tung och oemotståndlig hiphopsalva från 2006. Och jag har ett The Roots-album, Phrenology. Men jag kan ärligt talat inte nämna ett enda spår från skivan.

En av höjdpunkterna för Questlove är hans möte med Prince. Det sker på ett rullskridskodisko som megastjärnan anordnar efter en Grammygala. Prince dyker upp på festen kl 02 på natten. Med sig har han en stor väska som han öppnar framför Questlove. Den innehåller ett par rullskridskor med inmonterade ljus som lyser upp när han glider fram över golvet. Prince åker rullskridskor lika bra som han sjunger, enligt Questlove. ”Roller-skating at Prince’s party was cool. Watching Prince roller-skate was cooler” skriver han.

Jag läser och har aldrig känt mig så mycket som en kille från Örtomta.

Med exotiskt skräckblandad förtjusning ser en busslast svenskar på dessa distanserade människoliv när de guidas igenom denna mytomspunna stad. Scenen är hämtad ur Göran Hugo Olssons nya dokumentär ”The Black Power Mixtape 1967-1975”.

Sanningen var ännu något skitigare, på gränsen till desillusionerad. I och med Vietnamkriget nådde heroinet USA i stor skala. Människor kom hem i bojor, så hårt fästa vid missbrukets fundament att en miserabel död var den enda framtiden. De som inte varit i krig mötte istället drogen i vardagens tristess, och förvandlades hastigt ifrån tänkande människor till vandrande kadaver.

I boken ”The Wounded Generation; America After Vietnam” minns journalisten James Fallows hur det gick till när ungdomar tvångsinkallades (så kallad ”drafting”) för tjänstgöring i Vietnam. Fallows tillhörde själv en akademikerfamilj från Cambridge, Boston – ett anrikt område som hyste två av USA:s mest välrenommerade universitet: Harvard och MIT. Bland hans vänner var alla väl medvetna om vilka metoder som fungerade för att slippa skickas till den hatade våldsgrop som kriget utgjorde:

”Like many of my friends whose numbers had come up wrong in the lottery. I set about securing my salvation. When I was not participating in anti-war rallies, I was poring over the Army’s code of physical regulations. Seminars were held in the college common rooms. There, sympathetic medical students helped us search for disqualifying conditions that we, in our many years of good health, might have overlooked”

Föga förvånande lyckas också Fallows, liksom sina vänner, att undvika inkallelse. När Cambridge-ungdomarna gör sig redo att lämna duglighetens testområde kan de på avstånd betrakta arbetarklassens ynglingar ifrån Chelsea-området anlända:

”Buses from the next board began to arrive. These bore the boys from Chelsea, thick, dark-haired young men, the proles from Boston. Most of them were younger than us, since they had just left high school, and it had clearly never occurred to them that there might be away around the draft. They walked through the examination lines like so many cattle of to slaughter.”

Känslan av utsatthet och utnyttjande, som i synnerhet den svarta minoriteten fick uppleva i samband med Vietnamkriget, var också det som pressade fram den uppstegring som Black Power-rörelsen innebar, jämfört med 60-talets amerikanska medborgarrättsrörelse. Göran Hugo Olsson beskriver detta skeende, skildrat i ”The Black Power Mixtape”, såhär:

– En viktig milstolpe var händelserna 1968, då bland annat Martin Luther King och Robert Kennedy sköts till döds. Dessa individer personifierade de svartas hopp, så när båda två blev tagna ut ur rörelsen med våld blev det problematiskt att rättfärdiga en icke-våldshållning. Folk frågade sig varför de skulle hoppas på icke-våld när de som drev den tesen blev våldsamt mördade.

Foto: Abbie Rowe, National Park Service/John Fitzgerald Kennedy Library, Boston

Följaktligen tog sig de svartas motstånd mer radikala former. I dokumentären visas hur synen på kampen förändras – och hur det som under en lång tid legat och grott bland många svarta, nu tilläts röra sig fritt.
Man organiserade sig i större utsträckning: beväpnade sig, redo att slå tillbaka om någon angrep, men noga med att betona att det handlade om självförsvar. Till skillnad från vad många kanske tror genomförde Black Power-rörelsen, och närmare Svarta Pantrarna, aldrig regelrätta attentat. Göran Olsson:

– Svarta Pantrarna och liknande falanger beväpnade sig enbart i syfte av självförsvar. En helt laglig aktion som de genomförde var att beväpnade gå in på åskådarläktaren i Kaliforniens delstadsparlament. Detta var som sagt inget olagligt; det var bara det att de var svarta män, med uniformsliknande munderingar. De sa, ”anfaller polisen oss så slår vi tillbaka”. Man kan alltså knappast kalla dem terrorister, men blev de attackerade så ville de försvara sig.

– Vad som skiljde de svenska reportrarna, som åkte dit, från de amerikanska var att svenskarna inte hade några problem med att dessa människor var socialister eller kommunister. De hade problem med att de inte var emot våld, medan man i USA hade problem med just socialismen i rörelsen. Att bära vapen sågs dock inte som något konstigt.

”The Black Power Mixtape” bygger på den stora mängd material som SVT samlade in under 60- och 70-talet. Detta i en tid då det svenska folkhemmet peakade, vilket innebar att det fanns pengar för att realisera en stark tro på ett informativt samhälle byggt på kvalitativ samhällsrapportering – bara en sådan sak som att SVT:s ”Filmkrönikan” då var kategoriserad som ’Samhälle’ istället för ’Nöje och underhållning’.

http://www.youtube.com/watch?v=UOMDXEq5D-8&feature=related

De svenska journalister som anlände till det exotiska land som USA på den tiden var, gjorde det med ett genuint undersökande intresse som varken tog ställning för eller emot (något som stod i bjärt kontrast till den amerikanska skräckpropagandan).

Med tanke på hur banbrytande Black Power-rörelsen framstår i ”The Black Power Mixtape” är det inte heller förvånande att den blivit en sorts modell för hur ett motstånd, en kamp mot etablerade strukturer, skall gå till. Rörelsens täta organisationen, där man skapade svarta institutioner för att utbilda, planera, sköta och informera, samt inge självförtroende, har inspirerat efterföljande rörelser.

– Black Power-rörelsen var en föregångare till andra rörelser. Det sätt som man definierade en rörelse på har senare används av grupperingar över hela jorden; etniska såväl som befrielsegrupper, men även gay-rörelser och feministgrupper. Malcolm X sa: ”du kan inte vänta på att någon ska komma och ge dig dina rättigheter, det är upp till dig själv att stå upp för dem, och om det inte räcker måste du slåss för dem, det är din skyldighet”.

I Olssons dokumentär får vi följa rörelsens utveckling genom den handfull personer som på ett eller annat sätt kom att bli symboler för de svartas kamp; galjonsfigurer som bröt upp isen och lät viljan och kraften sippra igenom. Från den berömda medborgarrättsaktivisten Stokely Carmichaels nyktra ilska i Stockholmsk universitetsmiljö till en av matstrejk sargad Angela Davis, som med uppgiven och pressad röst anför ett brandtal inför svenska kameror.

Detta innebär inte att de vanliga människorna försummats i exponeringstid – allt från kämpande mödrar till söndriga missbrukare och upprymda ungdomar passerar den svenska linsen.

Som bekant var musiken en Black Power-rörelsens stöttepelare. Göran Olsson har tagit fasta även på detta och bett Questlove i The Roots att komponera en filmmusik som känns tidsenlig utan att bli nostalgisk. Vidare intervjuas musiker som Talib Kweli och Erykah Badu.
Trots att båda är födda under 70-talet och missade rörelsens mest hektiska år är de utan tvekan fostrade i dess anda och utgör utmärkta samtidsrepresentanter för idealen som filmen försöker beskriva.

När jag ser ”The Black Power Mixtape” formas dock en fråga i biografsalongens mörker: Vart finns denna kampvilja idag? Vart finns den etiska idealismen i min västerländska samtid? Gay Power-rörelsen nådde sin kamprörelses höjdpunkt under 70-talet och har sedan dess varit svår att betrakta som ett enat kollektiv förandes en aktiv kamp. Feminismen lever alltjämt, men med tanke på att det är drygt tio år sedan boken ”Fittstim” upprörde Ulf Lundell och tjugo år sedan feminismens tredje våg nådde samhället känns det berättigat att ovan nämnda tanke, tillsvidare, stannar kvar hos mig.

På 30-talet reste författare som George Orwell och Ernest Hemingway till den Spanska jorden, och dess inbördeskrig (Hemingway förvisso som journalist, men med en tydlig republikansk hållning) för att försvara den ideologi de trodde på. Sextio år senare, när ett inbördeskrig återigen pågick inom Europas gränser, var det istället Jackie Arklöv som reste ner för att ta värvning som legoknekt åt bosnienkroaterna.

Att inte heller soldaterna som under 2000-talet åkt till Irak gjort det på grund av en solidarisk ideologi, utan i deras fall snarare för att få råd med den utbildning, sjukvård eller levnad som armén lockar med, känns också problematiskt. Att hjälpa människorna har på något sätt blivit en förevändning för att överleva interna problem (låt vara osagt om de är nationellt interna eller mentalt interna).

Göran Olsson håller med:

– I Afghanistan finns ingen Hitler, och vad gäller Irak så existerade inte al-Qaida där överhuvudtaget innan den amerikanska invasionen, vilket de definitivt gör nu. Eftersom det bara är fattiga, lågutbildade människor som berörs av det saknas dock opinion. Under Vietnamkriget skedde ju urvalet fortfarande slumpvis – även om välutbildade och välbärgade människor på olika sätt kunde undvika att hamna i faktisk strid.

Är det medelklassens ryggradslösa geléorganism – ständigt i en trygg majoritet – som kvävt kamprörelserna? Trots att åsikten om en ökad jämlikhet mellan könen är väl förankrad i det svenska samhället hamnade Feministiskt Initiativ långt ifrån riksdagsspärren i 2010 års val. Givetvis kan ingen förvänta sig att ett sådant oerfaret tillika enfrågeparti skall ges förtroende att styra Sverige.

Det är dock märkligt att Sveriges befolkning inte önskat ge dem ett ökat mandat – eller mandat överhuvudtaget, för den delen – att påverka i kvinnofrågan, om nu så många anser sig uppmärksammade på denna snedfördelning i samhället.

Vad gäller synen på individer vars läggning går under samlingsgruppen HBT finns siffror som tyder på att så många som 50 procent av dessa, boendes inom EU:s gränser, drabbats av förtal eller hatbrott. Detta trots att de flesta medlemsstater inte ens har system för att samla in uppgifter i ämnet. Följaktligen frågar jag mig varför det var fyrtio år sedan Gay-rörelsen fungerade i organiserad kamp? Göran Olsson är dock mer positiv i sin bild av västvärldens, och Sveriges, solidariska anlag:

– Till exempel tycker jag ju att den här tjejen som drog ihop demonstrationen mot Sverigedemokraterna dagen efter att de kommit in i riksdagen var väldigt stark. På fyra timmar fanns trettiotusen människor på Sergels torg, så jag tycker nog att det finns där, men mer latent. Då var folk jätteledsna för att det hade hänt, och man ville visa att det här inte känns okej. Jag har aldrig sett så mycket folk på plattan, så jag tycker att de här tankarna ändå finns.

Du tycker alltså inte att den inställningen; att gå från åsikt till direkt handlande, har tynat bort?
– Nej det tycker jag inte, däremot tycker jag att det hänt något med åsikterna… vi lever i en tid där man inte är så jävla angelägen om att agera. Det finns ingen ideologi som man kan använda för att visa solidaritet.

Med största sannolikhet är det också så att de epokavgörande kamperna uppstår först när det är absolut tvunget. Efter hundratals år av förtryck, efter att ledarna skjutits till döds inför öppen ridå, efter att de döda sönerna kommit hem i svarta soppsäckar och efter att de som överlevt kommit hem med grumliga ögon. Efter det fanns det bara två val: att gå under, och för evigt bli en nationens husslav, eller att resa sig, upp till kamp.

Först då, i sanningens minut, reste man sig så definitivt. Tack vare den förda politiken var i princip varje svart individ, samt en betydande mängd vita, redo att ta strid för de svartas rättigheter. Det enda som egentligen behövdes var ett forum, en organisation att utgå ifrån.

Demonstranter i Benghazi, Libyen, februari 2011.

Om en kamp nu saknas i västvärlden idag, förökar den sig i alla fall kraftigt i Nordafrika och Mellanöstern. Följaktligen är kampen där också absolut tvungen. Efter decennier med despotiska ledare som blåst upp kulten kring sig själva i samma takt som de tömt guldreserverna, fanns inte längre något val för befolkningen.

– Dr. King sa ”no lies lasts forever”, något som till exempel Egypten blivit ett tydligt exempel på. Man kan strunta i att lyssna på unga människor en tid, men inte hur länge som helst. I år har det varit massdemonstrationer som lett till vad som förhoppningsvis blir ett mer demokratiskt samhälle. Många människor har demonstrerat fredligt, men med risk för deras egna liv.

– I Kairo, i Jemen, i Bahrain, i Tunisien; på alla ställen ser man att den här typen av politisk massrörelse förändrat världen. Tre revolutioner har ju genomförts på grund av helt vanliga gammeldags demonstrationer. Här hemma tänker kanske folk att ”nu har muren fallit, nu har vi någon slags marknadsekonomi, det här är ett absolut tillstånd, det här är en bra lösning för världen”. Men så är det inte; världen kommer alltid att förändras, med revolutioner, med statskupper och med krig. Så har det varit sedan pyramidernas tid och så kommer det alltid att vara.

Göran Olsson har delvis rätt i vad han säger; New York 1968 kanske har en del likheter med Kairo 2011, åtminstone ur de färgades perspektiv. Samtidigt kan jag inte undgå att se de fundamentala skillnaderna som dessa rörelser, inte enbart olika i tid, bär på. Den ena en rörelse långsamt uppbyggd, passerandes igenom flera olika faser, och med god tid att planera hur motståndet ska gå till samt hur man ska marknadsföra sig. Den andra isolerad och icke-existerande, fram tills en sekunds svaghet då allt briserar i en enda chans.

Vad Göran Olssons, för övrigt eminenta, dokumentär kan lära oss är kanske något av en universell, mer latent, art. Något grundat djupt inom oss; en handlingsinstinkt som aktiverats när förtrycket nått en maxpunkt, något som ger människan en chans i ett orättvist samhälle.

En gen som i sin bästa skepnad, omgiven av den ideologiska och strukturerade fond som Black Power-rörelsen utgjorde, tvingar etablissemanget att reagera. Som lyckas med att balansera på rätt sida av definitionen av kamp, som lyckas med att exkludera allmänhetens skräck som ett medel och istället fokusera på den förlegade makten.

Mer information om ”The Black Power Mixtape 1967-1975″, här.
Filmen fick pris för bästa klippning på årets Sundancefestival.