Med The Fall gäller inte riktigt det där. Det finns inga löften eller lockelser om något fantastiskt i bandets musik. Inte heller någon sentimentalitet eller något ”fint” uttalat mål om att vara nyskapande. Istället är det repetitiva riff, texter om det triviala och låtar som i många stycken är ocharmiga, fula och konstiga. Som ständigt är på kant med den vedertagna uppfattningen om att rock är en väg till förhöjda och extatiska tillstånd.

The Falls senaste album ”Ersatz G.B.” kom i slutet av förra året. Jag har inte lyssnat på den mer än ett par gånger. Den lämnar inget bestående intryck. Det mesta harvar på i ett ganska trött tempo. Under stundom är låttitlarna – ”Monocard”, ”Laptop dog”, ”Cosmos 7″ – mer spännande än själva skivan. Men jag är inte besviken. Placerar man den i The Falls omfattande produktion hamnar den i gruppen av album som är transportsträckor. Skivor som är stickspår och som brukar föregå eller följa efter riktigt starka verk som 2010 års ”Your future our clutter”. Eller ”The real new Fall LP” från 2003. De har också sin plats.

Samtidigt bekräftar de Mark E Smiths syn på bandet som ett arbete bland andra. Man stretar på. Vissa dagar är sämre än andra. Men det viktiga är att jobba på och göra sitt bästa. Och fortsätta så länge det är berättigat, så länge det finns något att säga.

Live är The Fall en ojämn upplevelse. Mark E Smiths humör och engagemang brukar avgöra graden av intensitet. Ibland har han gått av scenen efter ett par låtar och sjungit från logen. Ibland har hans vana att ändra volymen på sina bandkollegors förstärkare gjort spelningarna till ljudmässiga berg- och dalbanor. Ibland har berusningsnivån fått Mark E Smiths atonala och pratande anti-röst att bli ett enda släpigt gnällande.

Men oförutsägbart är det nästan alltid.

En anledning så gott som någon till att ta sig till Strand i Stockholm söndag kväll.

Följande klipp kan fungera som uppvärmning.

http://www.youtube.com/watch?v=8V0zpNUkz2c

http://www.youtube.com/watch?v=ggnQvre7T8A

http://www.youtube.com/watch?v=BBomZZz72d8

Att ta sig an ett nytt album med The Fall är inte heller det någon pastellfärgad picknick i det gröna. ”Your future our clutter” (som jag tidigare skrivit om) som släpps i dag, är en mastig sak att ta sig igenom. Det är förhållandevis långa, monotona gitarrsuggor av krauttjära, analog elektronik, elak rock och Mark E Smiths uttråkade, släpiga tonfall som gör allt annat än stryker medhårs. Men, samtidigt, så egenartat och hamrande kompromisslöst att man inser att detta är en kulturell maskin i rörelse, en kraft som maler de finaste av rockspår i en ständigt pågående process. Det är ännu ett nytt kapitel i The Falls omfattande produktion, som man inte kan annat än tillslut omfamna.

The Fall – Your Future Our Clutter by DominoRecordCo

Men nostalgi har aldrig varit något för Mark Edward Smith.

När han fyllde 50 år för några år sedan nöjde han sig med att i låten ”50 year old man” sarkastiskt konstatera: ’I’m a fifty year old man, and I like it. I’m a fifty year old man, what are you gonna do about it?’

Därefter berättade han att han brukar fördriva tiden på hotell med att rensa alla skåp på lånehanddukar, kasta dem på golvet och urinera på dem.

En riktigt svinig gubbe med andra ord.

Sanningshalten i det är – som alltid i fallet Mark E Smith – svår att avgöra. Men själva inställningen säger allt om vad som driver en av Englands mest sällsamma och rasande poeter; det handlar inte om att försköna sig själv som (åldrande) rockikon. Det viktiga är att fortsätta jobba.

Det går förstås att säga mycket om Mark E Smith. Något som också har gjorts tidigare på denna sajt, och då gällande hans rykte som oberäknelig bandledare.

Men som en av rockens få konstanter är han ett lysande exempel.

När tidsandan i stort handlar om nedmontering och kris rullar det löpande bandet i The Fall-fabriken oförtrutet på. Och vid slutet av bandet står Mark E Smith kvar likt en auktoritär arbetsledare och gormar ut instruktioner och bitsk, obskyr lyrik med sin omisskännliga och släpiga stämma.

The Fall bygger på en grundläggande och väldigt brittisk arbetarmentalitet. Och mycket av den går att spåra till Smiths arbetsmetoder. I den utmärkta scrapbooken ”Mark E. Smith – VII” som kom 2008 (nu utgången), och som innehåller en mängd låttexter, bilder, urklipp och annan information från karriären (som egentligen avslöjar mer än de flesta av de biografier som skrivits om Smith), presenterar huvudpersonen sin högst egna skrivarskola. Uppdelad på sex dagar.

Day one: ”Hang around house all day, writing bits of useless information on bits of paper.”

Day two: ”Decide lack of inspiration due to too much isolation and non-fraternisation. Go to pub. Have drinks.”

Day three: ”Get up and go to pub. Hold on in there, a style is on its way through sheer boredom and drunkenness. Talk to people in pub.”

Och så vidare.

Det är, inte oväntat, på puben som Mark E Smith finner sitt rum för skapande. Det är där, bland stammisar, ölglas och i spänningen mellan berusning, nykterhet och trubbigt umgänge, som han formar sin föreställningsvärld. Han är inte direkt ensam om det. Men han är unik i sitt slag att använda lika delar svart humor och skarp ordkonst till att formulera ett uttryck som hämtar sin näring i en urtypisk engelsk miljö.

Han är den gormande kufen i hörnet som efter en stunds drickande berättar märkliga historier om Fiery Jacks, Hobgoblins, Dr Bucks, Cowboy Georges och andra figurer som ingår i The Falls universum. Ett universum där krassa samhällsobservationer, surrealism och urbana spökfilmskaraktärer härjar fritt.

Ett universum som bara Smith känner till.

För hur mycket konstant han än är kommer vi aldrig att få grepp om hans innersta väsen.

Det enda vi helt säkert kan veta är att han alltid kommer att återkomma med en rasande hållning och ett obändigt motstånd mot att underkasta sig rockens konservativa idéer.

Det är därför vi behöver honom och The Fall lika mycket som vi behöver Patti Smith, Mulatu Astatke och i framtiden personer som James Murphy.

I april släpper The Fall sitt nya album, det 28:e, ”Your future our clutter”. En skiva som är en mäktig uppvisning i krautstyrka, repetetivt hamrande och en Mark E Smith som sjunger om sin hemtrakt Bury, vad som låter som hans senaste sjukhusvistelse (efter att han brytit höftbenet) samt gör en cover på rockabillydrottningen Wanda Jacksons ”Funnel of love” – innan han avslutar med att hotfullt viska ”you don’t deserve rock’n’roll”.

Allt som vanligt så långt.

Men för första gången på många år ges The Fall ut på ett majorbolag då engelska Domino tagit gruppen under sina vingar. I vanliga fall skulle man kunna prata om ”en ny vår för ett band som slitit i åratal för ett erkännande.”

Men i Mark E Smiths fall finns ingen ny vår. Där råder konstant business as usual och ett projekt som är ständigt pågående. Ständigt på väg någon annanstans än mot den mittersta fåran.

”Your future our clutter” släpps på Domino den 26 april.