Hur mår Chicagojazzen 2013?
– Jo, det rullar på. Blev precis klar med Smittfebern och har börjat på lite nya grejer. De nya grejerna blir mest elbas och synth.

Vilka har dina intentioner varit med Smittfebern?
– Det är två skivor som smälte ihop till en. En ambientplatta och en dubplatta. Sen snöade jag in på Fela Kuti och bestämde mig för att det skulle vara fullproppat med slagverk. Hela inspelningen tog över ett år då jag dels har flyttat till Umeå och inte har samma tillgång till replokal och dels för att det tagit en sådan sjuk tid att spela in alla detaljer.

Musikaliskt känns det som att det är mer »bandkänsla« över låtarna än vad det brukar vara. Håller du med om det?
– Jo, det kan jag hålla med om. Det är mycket mer improviserade pålägg än vad det brukar vara. På gott och ont får man väl säga. Jag spelar stundtals väldigt fumligt vilket jag tycker det finns vissa poänger med. Fatta hur kass den här skivan hade varit om allt suttit perfekt.

Lage Johansson är med på saxofon på ett antal låtar. Hur började ert samarbete?
– Lage bodde ihop med min farsa på 70-talet och våra familjer har hängt sedan dess. Jag och Lage spelade in två låtar runt 2010 varav den ena hamnade på mitt förra album Elände under namnet »Grusduschen«. Lage är så sjukt lätt att samarbeta med. Vi spelade in all saxofon till Smittfebern på två timmar och de mer improviserade solodelarna satt på första tagningen

Saxofonen gör att musiken till och från faktiskt angränsar en del till jazz, om än långt från traditionell sådan. Mer friform och psykedelisk jazz. Ville du att musiken skulle dra åt det hållet?
– Saxofonerna kom från att jag under en period nästan enbart lyssnade på Fela Kuti. Det schyssta med saxofon är att det både kan låta väldigt mjukt och som väldigt brötiga elgitarrer. Förutom Fela Kuti så har jag lyssnat mycket på Languidity av Sun Ra, The shape of jazz to come av Ornette Coleman och Get up with it av Miles Davis.

Låten »Kvintessens« är å sin sida black metal i old school-anda som inledningsvis låter en del Darkthrone och som sedan övergår i psykotisk kraut. Vad ville du uppnå med denna fantastiska bastard till låt?
– Den låten började som någon typ av fult synth-arpeggio som jag aldrig riktigt lyckades få styrsel på. Efter någon månads frustration bestämde jag mig för att döda låten och vred fuzzen i botten.

Jag har alltid gillat dina låttitlar. På Smittfebern finns flera bra och tankeväckande sådana. Som första låten »Tungan mot stolpen«. Jag kommer att tänka på när man råkade slicka på en frusen lyktstolpe, något många tycks ha traumatiska barndomsminnen av. Är jag rätt ute?
– Yes, du har knäckt koden! Jag vill försöka hjälpa kidsen att motstå impulsen att slicka på kallt stål nu när vintern närmar sig.

Hur väljer du låttitlar? Tänker du att de ska sätta igång saker hos lyssnarna som samspelar med musiken?
– Jag försöker hålla öron och ögon öppna och skriva ner titlar som jag tycker låter bra. När jag börjar bli klar med en skiva så går jag in i mitt worddokument med förslag på låttitlar och pytsar ut dem där de passar in.

Du har alltså ett worddokument med låttitlar. Fyller du på det med titlar när du får upp en i huvudet och gör en lista?
– Ja, precis så. Jag stryker det som redan använts. Jag har så dåligt minne så det är lättast att göra så. En del titlar är ganska dåligt formulerade, man får sitta och försöka kasta om orden tills de blir bra.

Du har även ett nytt projekt som heter Dödmanstjärn med Josef Dahlberg (Devi Döljer/Amber oak). Ni har släppt EP:n Kvartsit nyligen. Det känns lite som en akustisk, singer-songwriter-sida med mörka texter som får utlopp där. Hur skiljer sig det projektet från det du gör med Chicaojazzen?
– Framför allt är det tillvägagångssättet som är den stora skillnaden. Jag bor i Umeå och Josef bor i Uppsala, vilket gör att vi mailar demos till varandra innan vi spelar in dem när båda lyckas befinna sig i Skellefteå. Vi spelar in allt på en fyrakanals kassettporta vilket gör att man är tvungen att begränsa sig och ta bort allt överflödigt. Jag har ingen aning om vad Josef har för mål, men jag siktar på att försöka låta som The Microphones och Natural Snow Buildings.

Hösten är här. Vad tycker du om det?
– Jag gillar hösten. På sommaren blir det knappt mörkt på kvällarna här i Västerbotten så det känns gött med lite omväxling.

Att prata om samband mellan väder och musik är att röra sig nära plattityder, men med det sagt: när trivs du bäst med att skriva musik under året?
– Det är inte så stor skillnad. Jag tror att jag får minst gjort på sommaren för att man hellre drar och badar än att spela in. På samma sätt är det jobbigt att cykla i 30 minusgrader på vintern.

Nämn tre album du lyssnat mycket på under senaste tiden.
– Volvomusik av Onda & Fejs, Seasons in the abyss av Slayer och Variations on a theme av Om.

Nämn tre minnesvärda låttitlar.
– Oj, de tre första jag kommer på är: »Straightening sharks in heaven« med Darkthrone, »The guy who invented fire« med Shellac och »Why I didn’t like August ’93« med Elevator To Hell.

Smittfebern släpps på Zeon Light Kassett nästa vecka.

Det är lite oklart exakt vem men någon från organisationens etablissemang hade uppfattat att Sun Ra länge uppvisat vad som bara kunde vara ett väldigt starkt intresse för Afrocentrism – denna panafrikanska ideologi kring kultur, filosofi och historia.

Åtminstone var det lätt att göra det antagandet när Sun Ra och hans Arkestra uppenbarade sig på konsertscener runt om i landet iklädda västafrikanska kaftaner och gyllene huvudbonader likt uråldriga faraoner.

Kanske var han därför intresserad av att ansluta sig till Nation of Islam? Sun Ra var redan då en ytterst respekterad och ganska välkänd bandledare även utanför den amerikanska jazzvärlden. Det hade varit ett samarbete som säkerligen gynnat båda parter.

Sun Ra verkade först lite förvånad som om han inte riktigt förstod frågan. Han tackade sedan vänligt, men bestämt, nej. Han var visserligen djupt troende men alla som var åtminstone en smula bekanta med Sun Ra visste att hans visioner sträckte sig mycket längre än till himlen.

När han blev ombedd att ge uttryck för sina åsikter kring den svarta medborgarrättsrörelsen och Black Power svarade han kort och koncist – »black people, fuck the ghetto – think about space!«.

Sun Ra hade förstått att kosmos tillhörde hans folk. Att Saturnus ringar, de oräkneliga supernovorna och himlakropparna var deras. Allt världsligt han hade kommit i kontakt med sedan unga år stod han över. Han stod över segregation och rasism, fattigdom och förödmjukelse. Han stirrade dem inte i vitögat, han såg förbi dem. Med blicken evigt fixerad mot rymden.

Utan att någon riktigt förstod det då erbjöd Sun Ra också ett alternativ (med stort A) till den amerikanska drömmen.

Lika koncentrerat var hans förhållande till musik. Sun Ra och hans ensemble The Arkestra (detta ständigt ombytliga kollektiv av jazzgenier) planerade kanske att en dag lämna jordelivet. Men de skulle åtminstone ta med sig hela det afroamerikanska musikarvet.

Bandet inkorporerade allt i deras jazzmusik. Från den tidigaste swingjazzen som den sett ut i Louis Armstrongs händer, till blues, hardbop och funk.

Men det var bara frijazzen som var stark nog att ta dem ända ut i rymden. Och precis som två andra av 1960-talets främsta jazzmusiker, John Coltrane och Albert Ayler, sökte de högt och långt, mellan varje tonart och takt efter de friaste melodierna som kunde sätta Sun Ra i kontakt med Herren.

Och i Sun Ras musik finner man själva anledningen till att jag och många med mig aldrig tänker lämna frijazzen. Där andra ser något uteslutande och ansträngt känner jag inte till någon annan konstform där kaoset förblir så vackert. Där kakafonin hela tiden balanserar mellan det transcendala och det monumentala.

Nästan all den bästa musik jag har hört kretsar, precis som karaktärerna i Ingmar Bergmans film Nattvardsgästerna, kring sökandet efter en Gud. De kan ha hetat Kenny Bobien eller Whitney Houston. Somliga har skrikit, bönat och bett, andra bara viskat. Sun Ra själv letade bara lite längre ut än sina kollegor.

Kanske landade han också längre bort än någon annan. I intervjuer insisterade Sun Ra ibland på att han själv faktiskt kom från rymden, att han var en utomjording. Att han en gång blivit bortförd till Saturnus av små varelser med antenner på huvudet. Det var något han villigt och gärna berättade ända till sina sista dagar.

Samtidigt är det också sådana anekdoter som gjort att Sun Ra till och från hamnat i det ack så förhatliga facket av »kult«-artister. Men det ger oss en anledning till att lyfta fram honom än mer. Han var så mycket viktigare och hårdare än så.

Det enda vi vet med säkerhet är att han föddes 1914 i Alabama, i ett av de allra mest slitna och fattiga områdena i staden Birmingham. Så klart han ville fly. Allra helst så långt bort som möjligt. Och oavsett om det bara gällde att komma bort från Birminghams slum eller att ta strävan högt ovan molnen så var medlet hela tiden musiken.

Det finns egentligen ingen riktigt strukturerad katalogisering över hur många skivor Sun Ra gav ut under de sex decennier som han var aktiv. Vissa album släpptes enbart i extremt limiterade utgåvor i samband med konserter.

Att spela in skivor och att genomföra konserter var egentligen bara ett nödvändigt ont för honom att klara sitt uppehälle. Resten av tiden ägnades åt att förfina konsten och att ständigt söka. Vi andra ska vara glada att vi haft möjlighet att kika in mellan dörrspringorna och lyssna till dem.

Få om ens någon annan artist har övat så mycket som bandledaren Sun Ra. Redan tidigt tvingade han sitt The Arkestra att ägna dagar, veckor, månader och år till att bygga upp, riva ned och strukturera om musiken. Om och om igen.

Den 30 maj 1993 for han iväg för gott, 79 år gammal. Finns det någon rättvisa i kosmos så simmar Sun Ra runt därute.

Spela därför albumet The Heliocentric Worlds of Sun Ra, volume one i dag, säg fuck the ghetto, vänd ryggen åt dina bekymmer och tänk på rymden.