”Det är ju skitmånga låtar!” utbrister min vän när han ser setlistan med munnen full av färgglada e-ämnen.   Pascal har lyckats få godiset Tutti frutti på sin raider – på sin nya skiva gör det gotländska raukbandet Little Richard/Elvis Presley-klassikern med samma namn som godiset i en betydligt mer hotfull version än originalet.

Hotfulla är också Pascal på scenen:  när Manuela De Gouveia och Isak Sundström går på gör de det till Mimmi Skogs numera väldigt exakta beat.  Sundströms gitarr morrar som en rabiessmittad hund. ”Han skulle aldrig kunna göra något annat. Titta på honom, hur jävla snygg han är. Han är född till stjärna”, säger min vän om Pascals gänglige sångare och gitarrist. Och det är sant: i svart skjorta, mörk, mentalsjuk blick och med fingrar som frenetiskt slår mot strängarna på hans Fendergitarr utstrålar Isak Sundström samma uppriktiga kärlek till rockhistorien som, säg, Lux Interior i The Cramps.

Men det är inte rockposer som gör Pascal till Sveriges bästa rockband – det är Manuela De Gouveias röst, det är Mimmi Skogs pukor, beatet som skoningslöst för musiken framåt. Men framför allt är det Pascals texter som gör dem så otroligt oemotståndliga. Som texten i ”Nyår”:

På väg till jobbet som äter upp mig. Klarar mig lindrigt undan med ett sammanbrott på bussen. Snart har ännu ett år passerat. Släpar mig uppför trapporna till dig och den efterlängtade kyssen.

Det är konst som utan omvägar når mig på ett sätt som jag inte trodde att konservativ rockmusik byggd på sång, trummor, bas och gitarr någonsin skulle kunna göra igen. Och de gör det för att Pascal är det närmaste Stig Dagerman svensk musik har kommit på mycket länge. De gör  litterär popmusik klädd i svarta cigarettbyxor och trevlig pullover. Och på Strand i Stockholm den sjätte februari 2010 gör de den bästa spelning jag sett på flera år.

I logen efter spelningen visar Isak upp sin hand. Den blöder kraftigt.

Onsdagens bargäster var först lydigt tysta, men då diskplockaren kom in och började stapla glas mitt en låt byttes tystnaden mot mer välbekanta ljud som bröt in i musiken. Någon drog ut en stol, det klirrade lite från baren, en kille kom in i lokalen ovetandes om konserten och ropade tjena! och folk längre bak i matsalen pratade. Men Linus och hans band klinkade på med gitarr, ståbas, fiolstråke på cymbaler och lite blås och lyckades skapa en koncentrerad lågmäldhet som var lika vacker som stark.

I en mer intim lokal hade musiken blivit mer uppenbar, men här drogs man in i den just för att den inte lät sig störas.

Med det sagt, tror jag ändå att den kan växa ännu mer när Children spelar i mer andaktsfulla Allhelgonakyrkan på fredag nästa vecka.