Tiden går och tristessen och händelselösheten som det innebär att följa ett soundcheck infinner sig. Så kommer Tony Allen tillbaka, sätter sig bakom trummorna och spelar en låt med bandet. »Ijo« från albumet Secret agent från 2009. Det låter fantastiskt. Tajt, kristallklart och nervigt. Blåset, takten och sången av körvokalisten Audrey Gbaguidi förenas i den coolaste dansmusik som går att hitta i ett bandformat.

Tony Allen sitter bakom trummorna och ser nästan nonchalant ut. Han vispar runt med sina trumpinnar på ett så avspänt sätt att det inte ser ut som att han spelar på allvar. Men precisionen är total, takten grundmurad.

Jag har spelat trummor i drygt 20 år. Jag har lyssnat på afrobeat i 6-7 år. Tony Allen borde vara en självklar influens. Men han har inte haft någon avgörande betydelse för mitt trummande. Spelstilen är för egen och raffinerad för det. Det är nästan omöjligt att plocka isär den och försöka härma hans takter och groove. Tony Allen har genom sin karriär mejslat fram en stil som bara kan vara hans egen.

Istället har jag inspirerats av musiken han varit involverad i. Som Fela Kutis band Africa 70. Eller soloalbumen. Eller de projekt Tony Allen medverkat i tillsammans med Damon Albarn under 00-talet. Eller det lysande samarbetet med den finska saxofonisten Jimi Tenor på Inspiration information 4, den fjärde volymen i skivbolaget Struts albumserie. Lättheten i slagen, det rörliga tempot och den mångfacetterade rytmen går igenom det mesta. Det är legendariskt och oavbrutet nytänkande.

När jag träffar Tony Allen tycker han att det är synd att jag inte haffade honom när han var bakom scenen. Då hade det funnits mer tid. Nu vill han tillbaka till hotellet innan konserten. Men i tio minuter hinner vi prata.

Din spelstil, som karaktäriseras av de dubbla baskagge- och virvelslagen, är väldigt typiskt för dig. Man hör direkt när det är du som spelar. Hur utvecklade du den stilen?
– Jag ville försäkra mig om att jag spelade som mig själv så därför utvecklade jag mitt eget sätt att spela. Hur jag utvecklade den? Jag vet inte om jag kan ge ett svar på det, jag ville helt enkelt inte vara som andra trummisar. Jag kan inte hela tiden använda mig av samma sorts baskaggeslag. Felas musik hade inte det…

Utvecklade du dubbelslagen efter Fela?
– Det gjorde jag när jag spelade med Fela.

Jag är trummis själv och har försökt spela med de dubbla slag du gör, men det är nästan omöjligt.
– Det är en kultur och hur man relaterar till saker och ting. Jag blir uttråkad av att spela raka slag, det gjorde jag när jag började spela trummor. I highlife-musiken till exempel. Men i Felas musik fanns det möjlighet att spela med dubbla slag. Och det har jag gjort ända sedan dess, fast i olika mönster. Det är inte samma dubbla slag varje gång, det varierar.

Varför blev du trummis?
– För att jag ville spela trummor, det är det instrument som jag älskar så mycket.

Du tycker om att slå på saker?
– Yeah. Det är väldigt intressant att ha ett antal saker framför dig och du måste få det att se ut som att det är ett objekt och inte många olika.

Så det är utmanande att ha alla dessa delar istället för en sak, som gitarr eller bas?
– Jaja, alla vill spela gitarr, bas eller sjunga. Alla vill vara längst fram, men jag ser det inte så. Jag kan vara långt bak på scenen men ändå längst fram, om du förstår.

Ja. Utan trummor finns det inget tempo, ingen rytm i en sång, det är ingen riktig låt. En trummis har ett stort ansvar. Så egentligen, borde inte trummisen vara längst fram?
– Jo, verkligen. Det är en gåta att man placerar trummorna långt bak. Ta bort trummor från mycket av dagens musik, som hiphop, funk och rock, och du kommer inte att höra något. Musiken kommer att tappa allt. Trummor utgör fortfarande grunden i huset.

Men borde inte trummor därför ha en högre status än gitarrer och bas?
– Det beror på. På det sätt trummor är komponerade inom den västerländska musiken innebär det att de inte får en framskjuten position, för musiken är inte skriven så. För mig är det exceptionellt dock, jag måste höra och se vad som händer. Det kan jag inte göra om jag sitter långt bak.

Du sitter högre än resten av bandet, på den här scenen sitter du på en liten plattform med trummorna och har utsikt över scenen.
– Ja, jag vill inte bara höra mig själv utan alla på scenen. Jag spelar inte för mig själv ensam, jag spelar och samspelar med vad som händer runtom mig.

Förutom Fela har du spelat med ett stort antal andra artister, som King Sunny Adé, Zap Mama, Damon Albarn och Sébastian Tellier. Vilken artist har varit mest spännande att samarbeta med?
– Det är Damon. Jag har gjort många samarbeten men han är bäst.

Varför då?
– Han närmar sig musik på ett annorlunda sätt, han är ingen one way guy. Han försöker alltid göra saker på ett annat sätt, han utmanar och ifrågasätter hela tiden. Jag tycker han är väldigt intressant.

Nu spelar ni i projektet Rocket Juice & The Moon.
– Ja, vi byggde det tillsammans, han, jag och Flea (i Red Hot Chili Peppers), innan vi bjöd in andra artister. Vi startade det i slutet av 2008 och i år kom det ut i form av ett album.

Vad är målet med projektet?
– Det är inte så mycket ett koncept, det var mer att jag, Flea och Damon ville göra något tillsammans. Och så gick vi in i studion och så var vi tvungna att få det färdigt. Så jag åkte fram och tillbaka från Paris, Flea åkte tillbaka till USA och Damon var i London. Så den spelades in på lite olika platser, och i år förverkligades det hela.

Under 80-talet utvecklade du afrofunk, en musik som blandade elektronika med dub, r’n’b och rap. Vad var det du saknade i musikvärlden under den perioden?
– Jag gjorde det för att jag inte ville förbli på en och samma plats musikmässigt. Musik är en väldigt bred konstform, det finns olika influenser från olika håll i världen. Jag ville inte stagnera, jag var tvungen att upptäcka annat. R’n’b och hiphop var det som hände då, så varför inte använda de stilarna tillsammans med afrobeat? Så länge jag inte försöker spela samma takter som i r’n’b och hiphop, så varför inte? Afrobeat kan förenas med all musik.

Du har spelat trummor i nästan hela ditt liv, gör trummorna alltid det du vill att de ska göra eller är det kämpigt ibland?
– Kämpigt?

Ja, är det jobbigt att spela någon gång?
– Nej, det blir aldrig det. Jag har spelat trummor i över 50 år nu och det är en del av mig själv. Jag blundar och spelar och så flyter det på, jag upplever det aldrig som jobbigt. Det är lustfyllt så länge musiken jag spelar är tillräckligt rik. Jag vill inte spela med något skitband eller skräpmusik och svettas.

Stel i kroppen stiger en åldrad Nile Rodgers in på scenen med sitt band, den nuvarande CHIC Organization. Äntligen bryter spontant jubel och applåder ut fläckvis i publiken. Dock inte bland männen runt mig, som står med armarna i kors. Det är underbart att se Rodgers på benen efter sjukdomen och bandet sätter allt tight från första tonen.

Någonstans mellan öppningslåten ”Everybody Dance” och andra låten, ”Dance, Dance, Dance (Yowsah, Yowsah, Yowsah)” tappar jag kontakten med omvärlden och sugs in i ett glittrande diskotek. När den första långsamma låten, ”Sukiyaki”, som bandet gör som en hyllning till Bernard Edwards, börjar ser jag mig omkring. Något har hänt. Alla ler och klappar händerna. Till och med King Crimson-männen har börjat röra sig lite lätt till musiken. Någon skrattar.

Efter ett pärlband av CHIC-hits och ett rykande medley av låtar som CHIC-organisationen bidragit till andra artisters karriärer med är euforin närmast total. Jag vet inte hur det är längst bak, men framme där jag står är det gott om medelålders män och kvinnor som återupplever ungdomen till ”Let’s Dance”, ”Upside Down”, ”I’m Coming Out” och ”Like A Virgin”. Ett par av dem spiller öl på mig, men det gör inget, för det är så vackert alltihop.

Efter det lite för korta giget hör jag åter en gubbe utbrista ”Jag trodde det skulle va’ nå’ jävla disco!” Hans kamrat svarar: ”Det var ju det. Det var nå’ JÄVLA disco!” Båda skrattar och kramar om varandra.