Jag lyssnar på Noveller. Sarah Lipstates musik är rogivande på samma slags sätt som en stad i kvällsmörker. Den är precis och koncentrerad men har samtidigt ett tempo. Den sätter igång tankarna och gör att man färdas till något som är obestämbart men inte främmande. Det finns en trygghet i musiken som bara kan komma från en artist som har full kontroll över sitt uttryck. Den gör att ens lyssning hela tiden är skärpt samtidigt som nyfikenheten är hög.

Sarah Lipstate är baserad i Brooklyn. I sitt soloprojekt Noveller utgår hon från elgitarr och effektpedaler. Hennes musik bygger på lager på lager av ljud som varierar i täthet och intensitet. Ibland är uttrycket skör ambient som skissar upp tunna gitarrlandskap. Ibland är musiken kraftfullare med distorsion och ljud som breder ut sig och tar över.

I Novellers musik finns släktskap till såväl Brian Eno som senare kollegor som Ben Frost och Jefre Cantu-Ledesma. Men i Sarah Lipstates ambienta och drone-artade ljud finns en variation som är ständigt spänningsskapande. Skiftningarna i musiken fungerar som en bultande basgång som binder ihop allting. Lyssna bara på ett av Novellers senaste album, utmärkta No Dreams, från 2013 och ni förstår vad jag menar.

Sarah Lipstate inledde sitt musiklyssnande med Sonic Youth och gick därifrån vidare till No Wave-scenen och avantgarde-kompositörer som Glenn Branca. Innan hon ägnade hela sin uppmärksamhet på Noveller var hon medlem i banden Cold Cave och Parts & Labor. Sedan 2009 har hon släppt ett gäng egna album, startat skivbolaget Saffron Recordings, samarbetat med musiker som basisten David Wm. Sims från The Jesus Lizard och uppträtt med Lee Ranaldo.

Sarah Lipstate har även medverkat i projekt som Rhys Chathams A Crimson Grail och Glenn Brancas Symphony No. 13 (Hallucination City) där en mängd gitarrister i stora ensembler framfört specialskriven musik för ett gigantiskt format. Dessutom har Sarah komponerat filmmusik och gjort egna kortfilmer.

Läge för ett gäng mailfrågor alltså.

Kommer du ihåg ditt första möte med musik?
– Jag har ingen aning. Men jag kommer ihåg den första gången som min pappa spelade ett vinylalbum för oss. Det var en skiva med John Denver och Mupparna. Jag tyckte att vinylspelaren var riktigt cool och pappa gav den senare till mig tillsammans med hans lilla samling med LP-skivor.

Kommer du från en familj med musikintresse eller där det finns musiker?
– Nej. Jag är den enda musikern i familjen. Tursamt nog fick mina föräldrar mig att börja ta pianolektioner när jag gick i andra klass i grundskolan. De uppmuntrade mig även att gå med i skolbandsverksamheten som fanns när jag gick i mellanstadiet. Så även om musik inte fanns i familjen sedan tidigare tyckte mina föräldrar att det var viktigt för mig att ta musiklektioner och låta mig bestämma själv om det var något jag ville hålla på med.

Vad lyssnade du på när du började med musik?
– Jag älskade Sonic Youth och ett band från Dallas som heter Toadies. De var mina favoritband när jag var yngre.

Hur kom det sig att du började göra ambient och atmosfärisk musik med en elgitarr och effektpedaler?
– Jag spelade noiserock-artad musik när jag var 19 år och gick i college, men mina grannar ringde hela tiden polisen när jag repade in mitt garage tillsammans med en trummis. Därför började jag med tyst improviserad gitarrmusik i mitt sovrum. Noveller växte fram ur dessa mer stillsamma gitarrexperiment.

Vad betyder namnet Noveller? På svenska är det samma ord som för »short stories«
– Det betyder ingenting. Jag gillade bara hur det låter när man säger det. I början använde jag namnet Novella och ändrade det efter ett tag genom att lägga till »-er« som ändelse.

Dina första album, som Red Rainbows och Desert Fires, är ganska skitiga och låter lite lo-fi. På senare skivor som Glacial Glow och No Dreams är ljudbilden större och även mjukare. Hur skulle du beskriva din musikaliska utveckling?
– Det har mestadels att göra med mina inspelningsmöjligheter och min kunskap om efterproduktion och mixning. Jag har alltid spelat in min musik på egen hand så i takt med att jag lärt mig mer om att producera har kvaliteten på mina album också växt.

Du skapar musik som istället för att ha strukturen av en poplåt med vers och refräng bygger på lager av ljud och oljud. Vad är det som är så tilltalande med att arbeta med drones och atmosfär?
– Jag är inte speciellt intresserad av ordinära låtstrukturer. Det får andra artister hålla på med.

Har du bara arbetat med gitarr som instrument på dina inspelningar eller har du använt andra instrument, som violin, bas eller piano?
– Noveller startade som ett gitarrprojekt men i samband med albumet No Dreams inkluderade jag synth och piano i mina kompositioner. Jag gillar att bygga ut mitt sound och samtidigt behålla fokus på gitarren.

Jag har läst att du har använt saxar på gitarren när du uppträtt. Vad är bra med att använda saxar som instrument?
– Jag använde saxar på en låt för ett tag sedan. Det skapar lite av samma effekt som när man spelar med en slide på gitarren. Det är metall på strängar. Det producerar ett trevligt skimrande ljud.

Du har arbetat med film vid många tillfällen under din karriär. Dels har du gjort filmmusik till flera kortfilmer och dels har du gjort egna kortfilmer som har visats på South By Southwests filmfestival och på filmfestivaler i Japan och Singapore. Finns det några likheter mellan dina sätt att arbeta med film och musik?
– Min arbetsprocess är väldigt likartad. Med film arbetar jag med 16-millimetersfilm och målar och syr direkt i filmen. Det är ett experiment för du vet inte hur det kommer att se ut förrän du sätter den i projektorn och tittar på den. Det är väldigt mycket trial and error.

Du har medverkat i större grupper med gitarrister, som Rhys Chathams verk A Crimson Grail för 200 gitarrer, Ben Frosts Music for 6 Guitars och Glenn Brancas Symphony No. 13 (Hallucination City) för 100 gitarrer. Hur var dessa olika framträdanden?
– De var alla fantastiska upplevelser för mig och formade mycket av det jag gör som sologitarrist. Jag hade turen att vara med i några av dessa ensembler när jag var ganska ung och det gav mig självförtroendet att göra saker på egen hand och genomföra egna projekt.

Hur är det att vara en del av en större grupp av musiker där merparten av dem spelar samma instrument som du? Det måste vara en stark kontrast till när du uppträder som soloartist med Noveller?
– Ljudet är mycket mer kompakt när det är 100 personer som spelar gitarr samtidigt jämfört med när en person gör det. Men det är trots allt inte så olikt.

En sång från ditt kommande album Fantastic Planet, »Into the Dunes«, gick nyligen att höra på Allmusic.com. Hur låter albumet?
– Det nya albumet har en del synthstrukturer och även inslag av piano och sång. Jag tycker de nya ljuden är spännande och det ska bli fantastiskt att resten av världen ska få höra det.

Du planerar ett släpp tillsammans med J. G. Thirlwell (Foetus, Wiseblood, Manorexia). Kan du berätta lite mer om det samarbetet?
– J. G. Ville samarbeta med mig vid ett liveframträdande på The Stone i New York city (avantgarde-scen) tidigare i år och jag tyckte det var spännande att få möjlighet att spela med honom. Vi skrev flera kompositioner för det framträdandet. Han spelar synth och jag spelar gitarr men gitarren är mycket processad och bearbetad, mer än vad den är i Noveller. Vi blev efterfrågade att göra andra spelningar så vi utvecklade materialet och bestämde oss för att det skulle vara grymt att spela in ett album. Vi bör vara klara med inspelningen i slutet av året.

Kan du nämna fem album som har haft stor betydelse för din musik?
– Brian Enos Taking Tiger Mountain (By Strategy) och Another Green World, Glenn Brancas The Ascension och Sonic Youths Daydream Nation och Goo.

Tycker du om att turnera eller är det tröttsamt och stressigt? Jag läste att du var flygrädd för ett par år sedan, har du samma rädsla i dag?
– Jag tycker det är väldigt jobbigt att turnera men det är nödvändigt för jag älskar att spela för människor över hela världen.

Har du några andra projekt på gång förutom det nya albumet och samarbetet med J. G. Thirlwell?
– Jag har en del filmprojekt som jag arbetar med som kommer att bli intressanta. Jag älskar att skriva musik för andra människors filmer. Det är något av min passion.

/

Fantastic Planet släpps den 26 januari 2015 på Fire Records.
Mer om Noveller och Sarah Lipstate här och här.

Noveller spelar på Skrammel på Inkonst i Malmö den 13 november (med Ela Orleans [UK/POL] och Leda), på Koloni på Studio Chanslös i Göteborg den 14 november (med Ela Orleans [UK/POL] och Death And Vanilla) och på Mother på Fylkingen i Stockholm den 15 november (med Ela Orleans [UK/POL], Morbida [IT], Kali Malone [US] och Marta Forsberg).

»O Superman (for Massenet)« – Laurie Anderson
Jag brukar betrakta den amerikanska mulitimediakonstnären Laurie Anderson som min absoluta husgudinna. Just hennes otippade åttiotalshit »O Superman (for Massenet)« väver på ett snyggt sätt ihop musik, teknik och politik. Här finns allt sådant som jag gillar: vocoderrösten, tanken om cyborger och faktiskt också en tydlig referens till opera.

»Die Sonne (feat. Blixa Bargeld)« – Gudrun Gut
Två tyska industriikoner gör gemensam sak i tidernas snyggaste technoduett – övriga kommentarer överflödiga!

»Control« – Spoek Mathambo
Joy Division är gamla tonårsfavoriter. Jag blev nyligen påmind om sydafrikanska Spoek Mathambos några år gamla »darkwave township house«-cover på »She’s Lost Control« igen. Frågan är om inte den lika maniska som dansanta desperationen i den här versionen rent av överträffar originalet.

»West End Girls« – Pet Shop Boys
Ingen annan låt – inte ens »London Calling« med mina gamla punkhjältar The Clash – kan få mig att längta lika starkt till Arsenals hemstad som »West End Girls«. Eller för den delen förflytta mig dit mentalt när Londonsuget blir för starkt.

»Puttin’ on the Ritz« – Taco
Det här måste vara min första stora låtförälskelse – jag var ju bara ett par år gammal när den kom. Tacos syntversion av Irving Berlins »Puttin’ on the Ritz« med steppsolo kan vara orsaken till att jag har en förkärlek för både synthesizers och musikalgenren.

»Little Trouble Girl« – Sonic Youth
När jag var liten ville jag helst av allt spela piano, men det var inte praktiskt möjligt. Efter att med stor besvikelse ha tragglat med både blockflöjt och fiol blev det till slut gitarr. Sedan upptäckte jag tack och lov Sonic Youth och förstod att en gitarr inte nödvändigtvis måste låta som en gitarr. Det blev, som man brukar säga, inkörsporten till tyngre grejer. Just »Little Trouble Girl« är väl soundmässigt en ganska beskedlig Sonic Youth-låt, men jag älskar titeln – det är fortfarande ofta så jag känner mig.

»Upp, upp, upp, ner« – bob hund
Pluggade litteraturvetenskap och vaknade för likheterna mellan modernistisk poesi och bob hunds okonventionella rocklyrik. Hade tänkt skriva en kandidatuppsats om något helt annat, men min lärare tyckte att jag skulle skriva om bob hund istället och så blev det. »Upp, upp, upp, ner« är ett av de finaste exemplen på bob hund-poetiska texter i rakt nedstigande led från Gunnar Ekelöf.

»Lullaby« – The Cure
The Cures gothglåmiga vaggvisa är en typisk tonårslåt som jag återkommer till nu och då. För mig finns det någon sorts trygghet i det där svärtade soundet på albumet »Disintegration« i allmänhet och låten »Lullaby« i synnerhet. Den är liksom knarrande och »creepy« på ett tilltalande sätt.

»Der Amboss (feat. Die Krupps)« – Client
Jag har försökt göra en mixtape som genom både äldre låtar och covers ringar in mycket av det som är återkommande drag i min skivsamling. Det visade sig vara sådant som miljöljud – typ ljudet av fotsteg – melankoliska och lite gnagande stämningar, stålhamrade beats, snygga syntslingor och tydligen också texter på tyska. Clients och Die Krupps version av »Der Amboss« låter helt klart tuffare än det rätt mesiga Visage-originalet.

»VW-Käfer« – Welle: Erdball
Den här låten gav mig ett längre dj-vikariat i början av 2000-talet. Numera funkar den ypperligt som soundtrack till sommarens industrisemestrar i Ruhrområdet.

»October (Love Song)« (Carter Tutti Remix) – Chris & Cosey
När jag skrev min kandidatuppsats i musikvetenskap (jo, det blev en i vardera musik- och litteraturvetenskap) om brittiska industripionjärerna Throbbing Gristle levde jag med deras musik – eller snarare oljud – i lurarna varje dag. Men efter att till slut ha lyckats se bandet live i Barcelona för sex år sedan har jag svårt att lyssna på skivorna. Konserten var helt enkelt så oöverträffbar att det bara låter futtigt i stereon.

Nyligen gjorde Chris & Cosey – två av medlemmarna i TG – sin första Sverigespelning på Kägelbanan i Stockholm. Det var också häpnadsväckande bra, men jag vågar fortfarande lyssna på »October (Love Song)« – gärna i duons nya remixversion under namnet Carter Tutti.

»Shanzhai (for Shanzhai Biennial feat. Helen Feng)« – Fatima Al Qadiri
»Nothing compares 2 U« har egentligen aldrig varit någon personlig favorit, men jag betraktar Sinéad O’Connors version av Prince-låten som synonym med en viss period. Nu har den kuwaitiska electronicaartisten Fatima Al Qadiri gjort en lysande tolkning med sång på nonsensmandarin.

»Janitor of Lunacy« – Nico
Det sägs att musikkritiker är misslyckade musiker och det ligger kanske en del i det. Jag var åtminstone en väldigt självkritisk låtskrivare och den enda låt som jag blev någorlunda nöjd med skrev jag efter att ha sett dokumentären Nico Icon. Den tyska sångerskan och supermodellens livsöde är fascinerande, men framför allt är hennes röst fullkomligt hänförande. Inte minst i tramporgeldemoniska Desertshore-spåret »Janitor of Lunacy«.

»Syv cirkler« – Else Marie Pade
En av de stora förmånerna med journalistyrket är att man får chansen att träffa människor som man aldrig hade mött annars. När jag skulle intervjua den danska tonsättaren Else Marie Pade gick jag vilse i ett bostadsområde utanför Köpenhamn och fick ringa henne för att fråga efter vägen. När jag kom fram stod hon i dörren med nycklarna i handen, redo att gå ut och leta efter mig.

På bordet stod kakorna uppdukade och där satt vi sedan och pratade om hennes möte med den elektroakustiska musikens utomjordiska klangvärldar och tiden i Frøslevlägret, där hon hamnade efter att ha tillfångatagits av tyskarna under andra världskriget eftersom hon var aktiv i motståndsrörelsen. Den danska elektronmusikens mormor fyller 90 år i december så jag firar med »Syv cirkler« redan nu.

»Svefn-g-englar« – Sigur Rós
Mitt första möte med Sigur Rós och början på en förmodligen livslång kärlek till isländsk postrock som upphäver tyngdlagen.

(Fotnot: låten »October (Love song)« med Chris & Cosey finns inte med som ny remix, utan bara i en äldre version.)

Johanna Paulsson är frilansande kulturjournalist och musikkritiker i Dagens Nyheter. Hon medverkar också i den aktuella antologin DJ Culture in the Mix: Power, Technology, and Social Change in Electronic Dance Music (Bloomsbury) med kapitlet »War on the Dance Floor: Synthscenen’s Military Power Games« som handlar om synthscenen och militär estetik samt maktrelationen mellan dj och dansgolv i allmänhet.

Följ henne på twitter.com/jopaulsson

Ungefär samtidigt som Soul Jazz gav ut samlingen ”Deutsche Elektronische Musik – Experimental German Rock and Electronic Musik 1972-83″ nu i vår, släpptes en vinylbox med krautlegenderna Neu! En box innehållandes alla fyra originalalbum, en maxisingel med en liveupptagning från 1972 och en del annat matnyttigt. Gitarristen, kompositören och legenden Michael Rother nöjde sig inte bara med det utan drog ihop en turné tillsammans Steve Shelley från Sonic Youth och Aaron Mullan från elektroniska folkbandet Tall Firs, under namnet Hallogallo. På tisdagskvällen gästade man Kägelbanan i Stockholm.

Jag måste medge att jag kan min Neu!-skola ganska dåligt. Förutom låtar som ”Hallogallo”, ”Crazy” och projektet Harmonia har min uppmärksamhet främst ägnats åt Can, Faust och Tangerine Dream, vilket är en smula märkligt med tanke på hur närbesläktade grupperna är. Hursomhelst spelade det inte någon roll på Kägelbanan. Mycket av Michael Rothers musik och ljudvärld känns fortfarande fräsch och spännande. Att uppleva den live är att inse att idéerna som föddes under den perioden hade en nyskapande kraft som stått sig stark genom åren. Och det beror inte bara på att arvet tagits upp av allt från fjorddiskoakter till gitarrtunga band.
Med musiker som Steve Shelley och Aaron Mullan med i handlingen fick den ytterligare en skjuts fram. Shelley är förvisso en mer sluggeraktig trummis än vad originalmedlemmen Klaus Dinger (som avled 2008) var. Men på Kägelbanan fick han till ett bra driv som tillsammans med Mullans pumpande bas bildade en puls som kändes både typisk för motorik-beatet och väldigt nutida. Rother själv stod med sin gitarr bakom ett bord belamrat med en laptop och en massa effekter och byggde snyggt upp låtarna med udda ljud för att sedan mejsla ut melodier och bryta in med effektformad energi och färga musiken efter sitt lynne.

Låtvalet var intressant och skvallrade om att Rother är en man med en varierad produktion. Neu!-nummer som ”Hallogallo” ställdes jämte solospår som mjuka ”Silberstreif” och Conny Plank-hyllningen ”Neutronics 98″ som hamrades fram till en mäktig ljudvägg. Höjdpunkten på kvällen för mig var Harmonias ”Deluxe” som var rakt igenom ett verk av precision. Visst tenderade det att bli lite jämntjockt och likartat under stundom. Men nerven i det repetitiva höll sig spänd under hela kvällen och blottlade att det i grunden handlar om väldigt konsekvent och dansdriven popmusik.