Kevin Pearce anno 1986. "The day Vic Godard performed at Bay 63".

Kevin Pearce är en hjälte.
Det kan kanske tyckas märkligt att ha en musikskribent på sin hjältelista men likt våra svenska avkommor Andres Lokko och The Tough Alliance, besitter han dels förmågan att formulera kloka och välavvägda argumentationer, dels förmågan att sprida något så djupt sällsynt som uppriktig kärlek.

Inga 48 sidor har nog betytt lika mycket för den vassaste kulturjournalistikens utveckling i Sverige som de 48 sidor som utgör Kevin Pearces bok ”Something beginning with O”, från 1993. I den sammanfogade Pearce trådarna från 1960-talets modskultur med det bästa modet och musiken från de följande decennierna. Allting slutar – självklart –  i en hyllning till Kevin Rowland.

Det är i dag rejält svårt att få tag på ett exemplar, och lyckas du får du vara beredd på att betala. Egentligen beskriver nog en kund på Amazon.com bokens betydelse bäst:

”…The kind of book which should not be popular but needs to be available for those who deserve it”.

Ovanstående är givetvis sant. Kanske är det därför jag ännu inte läst den.

Men egentligen behövs det inte. Kanske vill jag inte. Den kan ju trots allt inte vara fullt lika bra som dess myt. Och jag vet vad som står i den. Herregud, jag kan citera ur den boken utan att faktiskt ha läst den.

När Pearce till slut bestämde sig för att göra en själsmässig uppföljare till ”Something beginning with O” valde han att göra det på ett annat sätt. I februari år 2009 öppnade en blogg som egentligen inte gjorde mer än att länka vidare till en ful PDF. Bloggen och PDF:en hade samma namn: ”Yr Heart Out.”

Men den där fula PDF:en visade sig innehålla 2000-talets bästa musikjournalistik (näst efter texten till nämnda The Tough Alliances ”Take no heroes”). Ett nummer döptes till exempel till ”The Archeology of an abandoned soul single”. Eller som Pearce själv skriver i de allra första raderna av Yr heart out:

”I saw some headline the other day where the Tory leader was saying people who were addicted to drugs and drink had made their own lifestyle choices, so tough luck. Yeah, right. It’s as easy as that. Well, we all have our own addictions. Mine was records.”

Yr heart out kom ut i tio nummer under en intensiv vår, höst och sommar. Sen var det slut. Då hade de röda trådarna gått från Georgia Anne Muldrow till Postcard Records, till vokaljazz, Phil Ochs, bossa, Dexy’s Midnight Runners, Blackalicious och till det sista numret med undertiteln ”Folklore”. Men den här gången finns berättelserna kvar.

Så jag frågade Kevin – en av de mest varma modernister jag stött på – om han kunde tänka sig att göra en lista med tio sånger han tyckte extra mycket om, och om han ville berätta något kort om dem. Det ville Kevin.

För övrigt ryktas det om att ”Something beginning with O” finns på Göteborgs stadsbibilotek för daglån. Vem gör en PDF av den?

Kevin Pearce gör idag bloggen The London Nobody sings.

Blandband: Av Kevin Pearce

1. ”English electric lightning” – Wild Swans
”Den mest inspirerande musik som gjorts i modern tid. Det är en sång som på ett perfekt vis fångar den hatkärlek många av oss känner för England.”

2. ”Roofing tiles” – Galliano
”En vackert melankolisk sång, som har känslan av att sitta vid en smutsig gammal kanal.”

3. ”Country living” – Sandra Cross
”Jag är ett stort fan av lover’s rock, och det här är ett särskilt vackert exemplar producerat av Mad Professor.”

4. ”The Saturday gigs” – Mott The Hoople
”Mott var en av de stora singel-grupperna under 70-talet. Och jag är djupt svag för människor som mytologiserar sig själva.”

5. ”Love is wonderful” – Paula Parfitt
”Ett underbart exempel på den sena 60-talspopen, producerad för ett litet brittiskt skivbolag, och som långt senare blev en stor favorit på Northern soul-scenen. Jag älskar skivor som sträcker sig över genreuppdelningar.”

6. ”Starry eyes” – The Records
”En tidlös låt som består av porlande Byrds-pop, och som råkade sammanfalla med punk-eran. Hyfsat bitter lyrik, dessutom.”

7. ”A toast to those that are gone” – Phil Ochs
”Idag hörde jag om en gammal vän som hade dött. Den här sången känns väldigt passande. Phil Ochs är en av mina största hjältar. Dessutom kallar Sean Penn honom i skivkonvolutet till den här LP:n för en av ‘tidernas allra största kämpar’”.

8. ”Don’t look back” – The Remains
”En riktigt slabbig bit garagepunk från den första Nuggets-utgåvan. Och låten känns mycket mer tilltalande när du vet att den är skriven av Billy Vera, som skulle bli mer känd för hans duetter med den store Judy Clay.”

9. ”Kray twins” – Renegade Soundwave
”Renegade Soundwave var långt före sin tid i sin mix av elektronisk musik, hiphop och dub. Rätt olycksbådande också, för den delen.”

10. ”Bam Bam” – Sister Nancy
”Om inte den här låten gör ditt liv lite enklare är du ingen riktig musikälskare. Det är en av de stora Jamaicanska DJ-klassikerna. Sister Nancys album ”One Two” är också ett absolut måste. Tidig 1980-tals reggae när den är som bäst.”