/

»Jag vill använda alla resurser jag har för att skapa något som är unikt för varje projekt. Ibland betyder det att botanisera i min egen skivsamling. Ibland att komponera ny musik eller att bjuda in en artist som matchar känslan, för att jobba tillsammans med bilder.«

Brian Reitzell

Under en hel vår skickar jag elektroniska brev över Atlanten för att komma i kontakt med 47-årige Brian Reitzell. Brian har gått från att vara trumslagare i amerikanska punkbandet Redd Kross till att handplocka, eller komponera, all musik som hörs i Sofia Coppolas filmer. Han är fullt ansvarig för att jag inte längre kan lyssna på The Jesus and Mary Chains »Just Like Honey« utan att tänka på Bill Murray och Scarlett Johansson på Tokyos bakgator. Att månader senare få svar känns därför lika stort som att höra The Radio Dept. i en svinsnygg film om en fransk drottning.

Hur kommer det sig att du och Sofia Coppola började arbeta ihop?
– Sofia och jag lärde känna varandra för kanske tjugo år sedan. Hon visste att jag var musiknörd – jag läser alla artistbiografier jag kommer över, har en stor skivsamling, och så vidare – och The Virgin Suicides var hennes första långfilm. Eftersom den utspelar sig i 70-talsmiljö behövde hon musik som passade den eran. Hon anställde mig som »music supervisor«, även fast ingen av oss visste vad det innebar. Då hade jag precis lämnat Redd Kross så det var perfekt tajming.

– Hon presenterade mig för JB och Nicolas från Air (Nicolas Godin och Jean-Benoît Dunckel, reds anm.), som Sofia ville skulle göra musiken till filmen. Jag började spela trummor i Air och åkte på turné med dem. Efter det gick vi tre in i studion med mig i rollen som nån slags ombud för vad Sofia ville ha. Vi visste inte hur vi skulle gå till väga så vi jobbade konceptuellt kring känslan och atmosfären i filmen. Det var väldigt härligt att arbeta så men ledde till en hel del redigerande sedan. Något som gör att filmen och albumet låter ganska olika.

Vad var det som först väckte ditt intresse för den här branschen?
– Det var aldrig en medveten plan att jag skulle arbeta med det jag gör. Men jag växte upp i San Fransisco där band spelade till filmprojektioner på skumma konstgallerier och liknande. 1997 var jag fortfarande trummis i Redd Kross men fick för mig att göra ett instrumentalt album, Flyin’ Traps.

– Tanken var att göra en modern version av en Sandy Nelson-platta. Jag frågade andra trummisar jag träffade om de ville göra en låt. Jag fick en deal med ett majorbolag så att jag kunde betala alla ordentligt. Till omslagsbilden kastade jag ner tre trumset från en byggnad i centrala Los Angeles. När projektet var klart insåg jag att jag kunde åstadkomma så mycket mer med musik än att spela trummor i ett band.

– Jag tror albumet hade en liknande effekt på några av de medverkande också, Steven Drozd från The Flaming Lips till exempel. Det här var hans första steg mot att skriva mer och spela andra instrument. På det The Flaming Lips-album som kom efter det här, The Soft Bulletin, tog Steven över gitarren, vilket gav ett helt annat sound. Det fanns så många i det här projektet som jag hängt med och tänkt »Jag skulle vilja höra vad som hände om trummisen var den som bestämde«.

Vilket var ditt allra första musikuppdrag för rörlig bild?
– Mitt första gig var The Virgin Suicides. Då var jag runt 30 år och hade inte en susning om vad jag höll på med. Men jag jobbade stenhårt i nästan ett år med VHS-band, skivspelare och rullbandspelare. Under den här tiden lärde jag mig en hel del om film- och musikindustrin. Hur meckigt det är med rättigheter till exempel. I dag är allt väldigt annorlunda, jag har en kollega som hjälper mig med allt pappersjobb. Samt en dator.

Vad är det som gör dig och Coppola till ett sådant bra team?
– Vi började tillsammans och utvecklade ett system som jag tror är lite unikt. Jag vet vad hon gillar och vilken roll musiken spelar för hennes visuella stil. Jag går verkligen in för de här projekten så det blir intensiva perioder. Men jag måste alltid vara hundra procent nöjd själv innan jag tar något till henne.

– Största delen av mitt jobb är avklarat innan filmen spelas in. Jag ger Sofia mixar av hur jag tycker att filmen ska låta. Ibland medan hon fortfarande författar manus. Sofia ger mixarna till klipparen. Medan filmen växer fram så kommer musiken med direkt. Ibland tar jag med låtarna också, så kollar vi tillsammans hur bra det passar med det som gjorts under dagen. Men Sofia väljer några låtar till varje film och det är hon som i slutändan bestämmer vad som kommer med. All kredd till henne.

Har du någon gång övervägt en alternativ karriär?
– Nej. Jag arbetade som kock i tjugoårsåldern, vilket jag tyckte ganska bra om. Men att laga mat och göra musik är väldigt närbesläktat för mig. Det visuella kom helt naturligt då jag lyssnade på så mycket filmmusik under uppväxten. Jobbet jag har nu tillåter mig att växa musikaliskt på ett sätt som att vara del i ett popband inte kan. Det känns som att alla musikprojekt i livet har lett mig hit.

Hur gör du ditt urval, vad är det du letar efter i en låt?
– Vilken omöjlig fråga! Du bara vet när det är rätt. Känslan måste vara omedelbar, eller växa på ett speciellt sätt. Oavsett så måste låten alltid vara bra, sedan måste den smälta ihop med resten av musiken på något vis. Det är lite som att laga mat och komponera en meny. Du vill inte blanda Pasta Bolognese med Sashimi och ett glas apelsinjuice.

Något jag minns lite extra är när jag satt nedsjunken i en röd biofåtölj och såg Marie Antoinette för första gången, då »Pulling Our Weight« plötsligt smög sig på…
– En vän från Texas introducerade mig för The Radio Dept., deras skiva gick inte att köpa här. Till den första mixen för Marie Antoinette valde jag två låtar, sedan tror jag faktiskt att vi hade med tre i filmen. Jag älskade deras musik och känslan den gav mig – drömsk och svepande romantisk. Deras låtar var avgörande för att skapa den värld av ljud vi behövde bygga kring Marie Antoinette.

– Jag åkte till Stockholm för att träffa bandet och visade dem några tidiga klipp från filmen med deras musik i. Jag var så glad att jag fick människor att upptäcka dem. Ibland kommer folk och tackar för att de har upptäckt någon artist via filmerna, som My Bloody Valentine eller Happy End eller vad det än kan vara. Det gör mig lika lycklig varje gång.

Du har arbetat med musiken i Sofia Coppolas senaste film The Bling Ring. Vilken känsla ville du förmedla i den?
– »Los Angeles upper middle class youth culture«. Jag ville också att det skulle kännas som det gör nattetid uppe i bergen, med brisen och prärievargarna. Alla skräniga ljus som tänds och släcks och speglar sig i havet. Det blå, rosa och orangea som smälter samman på himlen. Sen så inger LA en känsla av enorma ytor, så den atmosfären var vi tvungna att fånga också.

Det här är första gången du använt urbana artister, som Azealia Banks eller Rick Ross, i en Coppolafilm. Hur kommer det sig att du ville använda hiphop i det här fallet?
– Det var det som kändes rätt till tonårskaraktärerna i filmen. Jag behövde välja musik som de skulle lyssna till, som var deras soundtrack. Men jag ville också göra en mix som Sofia, jag och våra vänner skulle tycka om. Det är alltid en del av mitt slutmål.

Jag har hört att du ville att Kanye West och Phoenix skulle göra en låt ihop, exklusivt för Bling Ring?
– Både Phoenix och Kanye var på. Men det gick bara inte att hitta ett studiotillfälle då båda kunde, deras scheman var varandras motsatser. Vi hade kontakt med Kanye redan från start. När han inte kunde tipsade han om Frank Ocean och gav oss licens att använda några av hans låtar istället.

Sex låtar som Brian Reitzell arbetat med i Sofia Coppolas filmer

The Virgin Suicides

Lost in translation

Lost in translation

Marie Antoinette

The Bling Ring

The Bling Ring

Brian Reitzell arbetar just nu med en mängd projekt, bland annat musik till ett tv-spel och en ny säsong av Hannibal.

»Some kids they wanna grow up and be president. Some kids they wanna be a doctor. I just wanna be bad«.

Här följer en inverterad recension. Jag tänker skriva om två filmer jag ännu inte sett. Jag passar på, medan de fortfarande är på ett idéstadium där jag kan hantera dem som koncept, innan de fylls på med karaktärer, berättelse, snygga kameraåkningar och häftiga soundtrack.

De korta trailer-filmerna av Sofia Coppolas The Bling Ring och Harmony Korines Spring Breakers som nu cirkulerar på nätet säger så mycket i sig själva att det blir sekundärt att se filmerna i sin helhet.

Hur? När jag spelar upp dem efter varandra upplever jag en märklig sammansmältning av verkligheter där det blir svårt att bena ut vad som kom först, vad som är meta och vad som är narrativ. Vem som spelar vad.

Det jag slås av är den totala gränslösheten. Det är trailers som läcker, blöder ut popkultur i alla riktningar samtidigt.

Men ok. Vi betar av filmerna lite raskt. The Bling Ring är Sofia Coppolas version av en tv-film producerad av Lifetime med samma namn som kom ut 2011. Båda baseras på verkliga händelser om en grupp tonåringar (här spelade av bland andra Emma Watson) som bryter sig in hos och rånar rika och berömda i Hollywood.

Tonåringarna stal från stjärnor som Paris Hilton, Megan Fox och Lindsey Lohan – stjärnor som de kunde följa över Internet, se var de bodde och när de var bortresta, för att sedan schemalägga när det var läge att åka till miljonvillorna och »shoppa«.

Spring Breakers är Harmony Korines omtalade popkulturfyrverkeri. Fyra collegestudenter, (spelade av Hollywood Sweethearts-skådisarna Vanessa Hudgens, Selena Gomez, Ashley Benson and Rachel Korine) rånar en restaurang för att ha råd att åka på spring break. Därefter åker de fast för droginnehav och hamnar till sist i sällskap med James Francos rollkaraktär Alien, omtalat utformad efter knasrapparen och Internetfenomenet RiFF RAFF.

Dessutom är en annan sydstatsrappare med, Gucci Mane. Han spelar, vad det framstår som, mer eller mindre sig själv. Själva soundtracket är packat med Skrillex-karameller i neonsmak.

Det börjar redan blöda. Inte bara vad gäller skådespelare, i många fall personer som redan agerat och identifierats som seriefigurer och fiktion i sig själva (Disneyfilmer, Harry Potter, oräkneliga rapvideos).

Att döma av trailern till The Bling Ring, med de små koderna och siffrorna som tickar längst ned, använder Coppola också found footage-estetik, populariserad i polis, skräck, superhjälte- och andra typer av »teensploitation«-filmer de senaste åren.

Men. Höjer vi blicken blöder det också mer bokstavligt. Mina tankar leder mig till att jämföra filmernas båda trailers med en annan teen rebellion-film: Tretton från 2003. Även den en film om unga tonårstjejer gone bad. Men det är just det.

Tretton är en popkulturell monolit. Den handlar mer om svårigheten att vara ung, om de första stapplande stegen in i vuxenvärlden, om förhållandet till föräldrarna, om hierarkierna i skolan. Den vill spegla en etablerad verklighet och är på det sättet tidlös i sin tonårsangst.

2003 är året då Myspace kom och jag hängde på Skunk. 2003 är året Paris Hilton släppte sitt sex tape. 2003 är året då Coppolas Lost In Translation kom. Det är 10 år sedan. En evighet i Internet-år.

De tio åren har också satt sin prägel på en tonårskultur som via både pop, Internet och samhälleliga förändringar fortfarande är på tok för nära för att kunna greppa. Mitt yrke troget har jag dock svårt att inte kontextualisera de här två filmerna:

Att de görs ungefär samtidigt. Att de ligger så nära tematiskt, estetiskt, berättartekniskt. Att de båda beskriver en, visserligen amerikansk men ändå, tonåring som växer upp i ett samhällsklimat som verkar gått in i warp speed. Att de båda visar fram en tonåring som inte lever i verkligheten där du klipper håret och skaffar ett jobb.

Själva faktumet att The Bling Ring är en film som baseras på verkliga händelser där tonåringar vill leva som kändisar, det vill säga i en overklighet, ställa dessa saker på sin spets. Spring Breakers i sin tur baserar nyckelaspekter av sin berättelse på verkliga personer som ingen vet hur verkliga de egentligen är till att börja med. Det börjar så att säga svaja lite under fötterna.

Här krävs också att nämna elefanten i rummet – att unga människor presenteras som att de vill vara dåliga. Att de tappat sin moraliska kompass. Att de är självupptagna, kändiskåta nihilister, att de inte bryr sig längre. Just länken till en dämpad, eller till och med strypt framtidstro och den ytlighetsfixerade musik som exempelvis RiFF RAFF och Gucci Mane gör har jag diskuterat på TMA tidigare. Och den diskussionen häktar i de här två filmerna. De driver alla fram debatten om generationsklyfta och Internetkultur.

Vad är det vi tittar på? Och vad ska vi egentligen förstå som verklighet? Och om allt blivit yta och våld, vad innebär det?

Men framför allt blöder det för att The Bling Ring och Spring Breakers pågår nu. De har redan pågått under en längre tid. De har så att säga mindre med film och mer med internet och omkringliggande samtid att göra. De blir så levande i sin rika referenskarta och det meta-landskap de är en naturlig del av, att intresset för de två filmerna som enskilda helheter endast är en aspekt av deras totala upplevelse.

I slutet av första The Bling Ring-filmen talar en av huvudkaraktärerna, Zack, in i skärmen på sin dator, och in i kameran mot oss i publiken: »One day I realised, this isn’t a screen. It’s a door. All I had to do is go through. Wouldn’t you?«

Den verkligheten har de som växer upp nu bättre koll på än vad vi någonsin kommer att ha.