Silvana Imam ft. Marlene –»För Evigt« (låt)
Silvana Imams »För Evigt« är utan tvekan en av mina absolut bästa låtar från året. Det finns så mycket i texten som är peppande, tröstande och allmänt genialiskt.

Wiley – »Step 2001« (låt)
»Step 2001« är egentligen inte mycket mer än en grime-låt enligt konstens alla regler men jag älskar Zomby (som producerat). Jag jag älskar grime och raderna Wiley spottar tillhör bland det bästa han skrivit: »I like rice, basmati. I live life, quite happy«.

Puma by Rihanna Creeper (skor)
Rihannas tolkning av Pumas Suede är givna för läktaren 2016. Surt att herrstorlek 46 verkar vara en omöjlighet.

Anna von Hausswolff – The Miraculous (album)
Anna von Hausswolff. Låttitlarna är genialiska och det droniga soundet övertygade mig redan på första låten. Passar utmärkt till förmiddagskaffet.

Zara Larsson – »Lush Life« (låt)
Zara Larsson är bäst.

Så här lät året i övrigt:

Jessy Lanza – You Never Show Your Love (EP)

Könsförrädare – End of History (album)

Nicki Minaj ft. Beyonce – »Feeling Myself« (video)

Hinds – »Chili Town« (låt)

Grimes – Art Angels (album)

Lana Del Rey – Honeymoon (album)

Min Stora Sorg – Vår/Sommar -16 (album)

M.I.A – »Borders« (video)

Nicolas Jaar – Nymph Series (tolva)

Jamie xx – In Colour (album)

Yung Lean – »Hoover« (video)

Four Tet – Morning/Evening (album)

Abdulla Rashim – A Shell of Speed (album)

Thaiboy Digital – »Forever Turnt« (låt)

Fetty Wap – »Trap Queen« (låt)

A$AP Rocky ft. Joe Fox, Future, M.I.A – »Fine Whine« (låt)

Samma rytmiska besvärjande kan jag uppleva hos en minimalistisk musiker som Julianna Barwick. Hon använder envist upprepningen för att tvinga fram en effekt hos det fåtal element som utgör hennes låtar. Eller hos William Basinski, som i The Disintegration Loops låter loopen skildra världens förgänglighet (jag har tidigare skrivit om detta här.)

På sitt debutalbum Mvh Anso, M$$ sysslar Ann-Sofie »Anso« Lundin – mer känd som Min Stora Sorg – med något liknande. Det är ett projekt som utgör ett helt eget expanderande kosmos i Musiksverige.

I september 2012 kom Min Stora Sorgs debut-EP som skapade uppmärksamhet främst för låten »Blomstertid« och hur den omarbetade den traditionella sommarpsalmen »Den blomstertid nu kommer«.

Också på Mvh Anso, M$$ tycker jag mig höra harmonierna från svensk psalm. På samma sätt som den svenska folkmusiken finns hos ABBA, på samma sätt som amerikansk soul fortfarande präglar och bokstavligt talat letar sig igenom de distade beatsen på Kanye Wests Yeezus, finns psalmen i Min Stora Sorgs musik. Den bryter sig igenom de mörkt vemodiga klangerna som hoppfulla ljusstrimmor.

Anso Lundin spelade bas i ett rockband på högstadiet och innan hon började arbeta med Min Stora Sorg var hon en del av duon Idiot Kid. I intervjuer har hon talat uppskattande om såväl Lady Gaga och Destiny’s Child som This Mortal Coil och Azealia Banks. Det är knappast några märkliga influenser men faktum är att lika vitt skilda element kan göra sig påminda i hennes musik. Psalmen är bara en aspekt av det mångfacetterade i poplåtarna på Mvh Anso, M$$.

De två dollartecknen i albumtiteln och de tunga smycken Anso bär i musikvideon till »Blomstertid« är inte bara tomma hiphop-referenser. Musiken påminner ofta om den som finns hos samtida amerikanska rappare som Drake eller A$AP Rock, så som de kan låta i produktioner av Noah ”40” Shebib eller Clams Casino. Fast utan det skyddande drömska höljet. Det är därför talande att den svenska rapparen Silvana Imam på sitt debutalbum Rekviem gästas av Min Stora Sorg i låten »Blomstertid, igen«.

Liksom det loopade beatet i hiphop, som generellt har en uppbackande funktion, har upprepningarna på Mvh Anso, M$$ ett direkt samspel med Anso Lundins sång. Ibland tar det sig i uttryck i poplåtar, som i singlarna »Jag står kvar« och Kaah-covern »Innan du går«.

Lika ofta antar musiken en form som snarare påminner om den besvärjande minimalismen hos tidigare nämnda Julianna Barwick. Allra tydligast blir det i avslutande spåret »Förlåt« där Lundin över en pianoslinga sjunger »kan du förlåta mig?«. Frasen sjungs först ensam, flätas sedan samman med en stämma, sjungs enstämmigt igen och upprepas sedan tre gånger tillsammans med stämman innan pianoslingan får ebba ut med några variationer.

Oavsett om förlåtet är riktat till en vän, till en älskare eller till högre makter har det, av den repetitiva inramningen, karaktären av en bön. Upprepningen besvärjer de slitna orden, pressar bort dem från den rena utsagan för att få dem att verkligen betyda något. Förlåtet träder fram lika våldsamt och desperat som Inger Christensens »abrikostræer«.

På ett liknande sätt fungerar »Inte OK«, en låt vars första halva är en intim kärleksförklaring och vars andra halva utgörs av en pianomelodi som får ackompanjera två vädjande upprepningar – »jag vill alltid finnas där för dig« och »jag är rädd«. När sången går över till det senare börjar pianomelodin spelas i en lägre oktav som för att betona rädslan. Jag vill alltid finnas där för dig, men rädslan, den finns.

Min Stora Sorgs sätt att använda upprepning, språklig såväl som musikalisk, för att uppnå en besvärjande effekt går hand i hand med teman av bibliska mått: kärlek, hämnd, förlåtelse.

Mvh Anso, M$$ blir så en vardagslivets psalmbok att bläddra i tematiskt eller att uppfyllas av i sin helhet. En psalmbok att identifiera sig med eller att söka tröst i.

Sommaren 2013 handlar det om albumet Rekviem av den snart 27-åriga Silvana Imam från Stockholm.

Hennes tolkning av det vi kallar för hiphop är vacker, märklig, abstrakt och fullständigt unik. På nio spår lyckas hon bättre än någon annan definiera vår tid som den är just här och nu. I gränslandet mellan det urbana nattlivet och ett andligt medvetande representerar Silvana Imam något helt nytt. Jag älskar det.

Rekviem är ett aldrig sinande flöde av kärlek och sex, ångest och glädje. Som lyssnare får det mig att sträcka mig några decimeter längre än vad jag trodde var möjligt. Den får mig att höja en knuten näve. Rekviem må vara latin för vila men den ger mig kraft.

– Jag utgår alltid från mig själv och jag går ju igenom det folk går igenom, säger Silvana Imam när vi hörs över telefon.

– Och jag tänker att om jag utgår ifrån mig själv så inspirerar jag. Nu vill jag inte göra anspråk på det, absolut inte. Jag säger till exempel inte att »jag är lesbisk« eller »jag är queer« eller »politisk«, för det är så jag är naturligt. Men folk kan nog känna igen sig i mina erfarenheter ändå.

Det är också ett djupt personligt verk som vecklar ut sig likt en inre världskarta över Silvanas liv. Uppväxt med hiphop och poesi i ett hem med föräldrar från Syrien och Litauen har hon djupa intressen för såväl zenbuddhism, som queerteori och psykologi. Något som också hörs i skivan som släpptes i maj.

Har då Silvana Imam hunnit njuta av sitt verk ännu?

– Det känns jättebra. Det är skönt att få ut den och att den fått så bra respons. Jag vill spela och turnera med den men det är också så att jag tröttnar fort på saker och ting (skratt). Jag är en rastlös själ och vill göra nya grejer. Men jag måste lära mig att ta det lugnt.

– Jag skissar på nya grejer hela tiden men jag kan absolut njuta.

Hur var arbetsprocessen med skivan?
– Den tog runt två år att göra. När jag började arbeta så tänkte jag inte ens att det skulle bli ett album. Typ »okej, men jag gör en låt här, en låt där«. Sedan samlade jag bara ihop dem. Så det var inte planerat att det skulle bli ett album utan det växte till det.

Fanns det en specifik vision för skivan innan du gick in i studion eller växte det fram allt eftersom?
– Jag har alltid en vision om hur jag vill att det ska låta rent soundmässigt. Skivan är ganska lugn och stämningsfull, skymningsmusik eller vad man ska kalla det. »Rekviem« betyder vila så det bygger på den stämningen.

Blev det som du ville i slutändan?
– Absolut. Hela albumet har ett speciellt sound och det var just DET soundet jag var ute efter.

– Det är lugnt men pushigt på något sätt.

Dina texter är väldigt poetiska och bildliga. Har du ett intresse för poesi och litteratur?
– Jag skrev dikter när jag var liten och var väldigt intresserad av ord, vilket jag är än i dag. Jag håller på med ord, jag fastnar vid ord och jag tänker på ord. Jag tänker på hur de skrivs och hur de ska kombineras med varandra.

Var kom det intresset från?
– Jag har nog haft det intresset sedan jag var liten när min mamma köpte rimlexikon och synonymordböcker till mig. Men då hade jag sagt att jag ville ha dem, inte att hon helt random kom hem med dem.

– Jag har nog också genom min pappa fått upp intresset för ord och dikter. Han pratade mycket om dikter och sjöng alltid med till vissa ord som (den libanesiska sångerskan) Fairuz sjöng när jag var liten.

– Sedan började jag lyssna på hiphop i väldigt ung ålder. När jag var sju år fick jag min första skiva och det var Fugees The Score. Den fick jag faktiskt av min granne. Det var hennes sons skiva och jag hade lånat den. Efter ett tag ville hon ha tillbaka den men då köpte hon en ny till mig. Jag började lyssna på texterna, jag har alltid varit intresserad av raptexter. Jag lärde mig hela skivan utantill.

Är det hiphop som varit den röda tråden?
– Ja, verkligen. Allting har jag relaterat till rap.

Skulle du kalla din musik för politisk?
– Bra fråga. Jag har försökt ducka för det ämnet (skratt), men musiken blir politisk eftersom jag är som jag är. Jag är invandrare, kvinna, lesbisk och jag rappar. Och allting är politik på något sätt, men jag har aldrig tänkt »nu ska jag göra en politisk låt«. Det blir så naturligt när jag går igenom, typ diskriminering eller whatever. Den är relaterad till samhällsproblem på något sätt.

Rekviem brinner långsamt men intensivt. I texterna flyter impressionism ihop med Raekwonskt projicerade filmsekvenser. Silvana driver sitt flow liksom i förbigående, med rak rygg, och tar nya konstfulla steg som om det vore det mest naturliga i världen.

Rekviem är också det bästa svenska debutalbum jag hört på jag vet inte hur många år. Energin som driver de allra bästa debuterna – oavsett vilken konstform det än må vara – har en tendens att få oss att omvärdera, revidera och ersätta det vi en gång älskade med något nytt och bultande att hålla nära.

Vem har du inspirerats av i din rapstil?
– Grejen är att jag är mer bekväm i min röst nu. Jag har lyssnat mycket på Eminem och han är grym. Men han skriker mycket och har en väldigt hög tonart, vilket jag också hade i början. Jag har det i »Silverlinan« som är en jättegammal låt som jag spelade in för två år sedan. Och den tycker jag skiljer sig väldigt mycket från hur jag rappar på de nya låtarna.

– Jag har blivit mer bekväm i min röst i hela den här Rekviem-processen. »Framsäte bältet av« är till exempel väldigt olik »Silverlinan« rent röstlägesmässigt, så jag har förstått att jag inte behöver rappa så högt. Att jag kan lugna ned det.

Har du märkt att din röst förändrats efter albumet?
– Jag släppte en ny låt på Soundcloud som heter »Blue Sky« och jag känner att jag får in nya känslor och stämningar hela tiden. Jag överraskar mig själv. Jag får till en känsla, ett ljud som sker när jag är i stunden, i känslan när jag skriver.

Finns det någon artist, konstnär eller författare som påverkat dig särskilt mycket?
– Eckhart Tolle! (författare, reds anm.) Jag tycker han är grym. Och sedan Eminem, Fairuz och Kanye West.

Jag läste att du studerat psykologi. Har det påverkat ditt artistskap på något sätt?
– Ja, zenbuddhismen tillsammans med psykologin, alltså den som jag har riktat in mig på i min utbildning, den har påverkat mig. Den har fått mig att skriva med ett öppet sinne.

– Jag är ganska abstrakt. Jag försöker måla en bild av en känsla – jag är tydlig i bilden men inte exakt i vad det är jag pratar om. Jag vill att du ska tänka på någonting som du kan relatera till när du lyssnar på den.

På låten »Satan i en ny dress« rappar du »hon är avantgarde«. Vad är avantgarde för dig?
– Avantgarde för mig är att stå utanför samhällsnormen och vara framför, att vara steget före helt enkelt.

Är det ett mål du strävar efter?
– Ja, absolut.

Finns det någon sinnesstämning som är särskilt bra för dig när du skapar?
– Jag är inte förbannad men mer öppen. Att ha alla sinnen öppna, att inte känna mig instängd. Oftast skriver jag bättre när jag är ensam. På natten skriver jag som bäst.

Silvana Imam arbetar för tillfället på en ny ep, samt en ännu obetitlad singel i samarbete med Little Jinder som släpps i september.