Det var nog först i höstas som jag på allvar insåg hur mycket jag saknar de här platserna i Stockholm.

Folk verkade provocerade av Midsommarkransen och Aspudden och man avkrävdes ursäkter för den fruktansvärda gentrifieringen och det tillrättalagda idyllvurmandet.

”Men gud så mysigt ni har det där, allihop”, med gift i rösten. Förlåt, men jag trivdes där. Grannarna var snälla, det var nära till vattnet, runt hörnet kunde man springa på motkulturmän med nyinköpta Ornette Coleman-vinyler i tygpåsen.

Det finns värre saker att förfasas över.

När jag nu ser tillbaka på de här fyra åren får jag inte bort det romantiska skimret. Ögonblicksbilderna är överlag ljusa, beströdda med silver. Däremot har jag svårare att verkligen minnas det sista halvåret, förutom allt det som kretsade kring att just ha blivit förälder. Det är mest ett drömskt sjok som flyter ihop.

De sista verkligt konkreta minnesbilderna är alla från en kväll i Vinterviken juni 2009.

På vägen ner köpte jag två folköl på Medelklass-ICA, tog med dem in i skogspartiet nedanför Vintervikens trädgårdscafé och drack fort upp dem i ensamhet. Festivalen En ljummen i gräset hade börjat och jag träffade Benno-Stefan och en amerikan som gillade min egenhändigt designade Moebius/Plank-t-shirt.

I telefonen hade jag sparat ett sms från Tatti: ”du får inte missa Rafael Anton Irisarri. Fantastisk!”

Det var första gången jag såg namnet. Hans spelning den kvällen tillhör de absolut bästa jag sett. Det är förstås svårt att bedöma sådant, men känslan av att se något helt obekant som direkt talar så omedelbart till en blir naturligt nog ofta starkare än att få sin urgamla smak bekräftad på ett reunion-gig.

Irisarri loopade klockspel, pianon och sorgset klingande gitarrer över ödesmättade synthmattor som tycktes genljuda av ensamhet och utanförskap. Allt var mycket nära mina drömmars musik.

Tanken väcktes aldrig: på papper var det här ännu en i raden av alla män som fogade samman 90-talets shoegaze med en fortsättning av 00-talets ambient som den löst hade definierats genom bolag som Mego, Touch, Kompakt, Kranky och kanske Scape.

Det låter säkert bra och matnyttigt i mångas öron (och fruktansvärt tråkigt i många andras), men det Irisarri gjorde den kvällen var så mycket större. Beviset för det är att jag aldrig tänkte i termer av referenser och influenser.

Allt det där kom senare, när jag ville berätta för världen om min upptäckt. ”Åh, det var som om Harold Budd och Robin Guthrie spelade från ett moln ovanför ett strålkastarbelyst Wolfgang Voigt-beat, inlindat i Slowdives allra mjukaste duntäcke.” Ja, problemet vi alla brottas med: att förvandla sina små ambientstunder till rockkritik.

Nu har jag levt med Irisarris musik i snart tre år och blir fortfarande lika knäckt av skivorna. Debuten ”Daydreaming” är en bra utgångspunkt för den intresserade. Irisarris osvikliga känsla för melodier, atmosfärer och läckra Robin Guthrie-gitarrer målar upp ljudlandskap som märkligt ofta får folk att prata om barndomsminnen.

På miniplattan ”Reverie” tar han hjälp av Arvo Pärts ”Für Alina” för att verka inom minimalismens ramar.

http://www.youtube.com/watch?v=TzTj94Wg2YE

Under namnet The sight below har han släppt två ruskiga, svarta album; ”Glider” och ”It all falls apart”. ”Glider” bär tydliga ekon av Voigts fyra album som Gas. Men här får teknisk fulländning stå tillbaka för en stark kärna av värme, vilket illustreras av ett Camus-citat på konvolutet:

”In the depth of winter I finally learned that there was in me an invincible summer.”

Enkelt, på gränsen till banalt, och givetvis genialiskt i det här sammanhanget då det handlar om isande vintermusik med en ursinnig inre glöd.

”It all falls apart” är ett ännu bättre album, med rötterna i den mest eteriska av europeisk shoegaze (Slowdives Simon Scott gästar på gitarr) satt i en helt ny organisk-elektronisk kontext. Galaxer från eventuellt rockmög.

Musiken är statisk inom vissa ramar, men tillåts att pulsera och vibrera, sjuda av liv. Frågan är om jag har hört rikare elektronisk musik än avslutande 15-minutersspåret ”Stagger” de senaste fem åren. Seattlebördiga sångerskan Tiny Vipers gästar på en fenomenal cover av Joy Divisions ”New dawn fades”, en låt som borde vara omöjlig att tolka på ett meningsfullt sätt.

Och sedan hörde jag Rafael Anton Irisarri och singer/songwritern Benoit Pioulard (Thomas Meluch) tolka Broadcasts ”Until then” (förra årets vackraste inspelning, så här i efterhand). Snart släpper de ett helt album under namnet Orcas.

Jag skriver ner några frågor och skickar till Rafael.

Vad fick dig att börja komponera musik?
– Jag har spelat i nästan hela mitt liv, ända sen min farfar gav mig ett litet leksakspiano när jag fyllde fyra år. Jag har bara släppt skivor de senaste fem åren, min debut ”Daydreaming” kom 2007. Jag fastnade för musik på allvar som tonåring.

– Jag var väldigt tafatt och fumlig; en sån där spinkig, skör och mobbad ensamvarg som brukar skildras i fiktionen. Lite som Oskar i ”Låt den rätte komma in”. Ganska tidigt blev musiken en tillflykt, då jag inte tycktes höra hemma någonstans. Jag kan känna så där än idag.

Det där är intressant, för din musik känns väldigt ensam och isolerad. Lite som ett soundtrack till utanförskapet. Jag golvades av rymden och djupet i ljuden när jag såg dig spela live. Samtidigt var det, mitt i mörkret och bland allt eko, så melodiskt och tillgängligt. Föreställer du dig ett visst ljudlandskap tidigt i den kreativa processen? Lite som en målbild?
– Processen och skapandet färgar kompositionerna, rent konkret. För många år sen kunde jag gå runt med ett visst ljud i huvudet, för att senare försöka återskapa det och basera hela stycken på just den idén. Med tiden har jag blivit mer och mer besatt av att bygga egna instrument för att skapa en ny, unik musikalisk vokabulär. Det här är förstås något rent personligt och hänger ihop med mina begränsningar som musiker – jag är ingen mästare på något instrument.

– Jag spelar olika instrument utifrån idéer och känslor jag råkar ha för stunden. Jag kan inte bara sätta mig ner med notblad och spela Bach på piano. Min utgångspunkt har varit mer punkaktig. Om jag kan uttrycka en känsla med ett instrument, spelar den tekniska färdigheten ingen roll. Begränsningarna blir snarare en del av den kreativa processen.

– Istället för att se något som ett handikapp, ser jag det som en möjlighet att få uttrycka sig på ett unikt sätt. Samtidigt improviserar jag mycket i studion, och spelar in allt. Det har lett till många lyckade missöden. Mitt jobb som kompositör kan bestå i att reda upp bland alla missöden och forma dem till färdiga stycken, lite som en skulptör, hur klichéartad jämförelsen än må vara.

Ändå kommer man inte från det här med influenser…
– Givetvis finns det alltid där i bakhuvudet, influenser eller ljud man alltid har gillat. Det är ingen hemlighet att Harold Budds musik alltid har varit en stor inspirationskälla. För ett tag sedan var jag med och sammanställde en hyllningsskiva till honom (den släpps i april på OKTAF Records). Det samma gäller även Robin Guthrie. Jag hade förmånen att få träffa honom när vi spelade på samma festival för ett tag sen.

– Under mitt soundcheck kom han förbi och sa: ”du har ett intressant sound”. Jag trodde att han drev med mig – Robin är känd för sin kvickhet – så jag svarade: ”Det är klart att du gillar det, eftersom jag stal det från dig!” Han log uppskattande åt det, sedan gick vi ut och käkade mexikanskt och drack öl efter spelningen. Det var en av de bästa dagarna i min korta, så kallade karriär.

På ”Reverie” finns en blodisande tolkning av Arvo Pärts ”Für Alina” där du har lagt på tunna lager av vad som låter som field recordings och mörka syntatmosfärer. Du har lyckats tillföra något meningsfullt till ett redan perfekt stycke musik,precis som med ”New dawn fades”. Hur fick du idén?
– Jag har lyssnat på och studerat Arvo Pärts kompositionsteknik i många år och blivit starkt påverkad av hans tintinnabulistil. 2009 uppträdde min vän, pianisten Kelly Wyse, med några minimalistverk på Seattle Art Museum och bjöd in mig för att medverka. Jag la till några arrangemang för drone- och stråkgitarr och elektroniska instrument till styckena vi skulle spela.

– Jag hade experimenterat med stråkar och gitarr i några år men det här var första gången jag fick använda gitarren som cello eller fiol. Ett av styckena vi framförde var ”Für Alina”. Framträdandet inspirerade mig att skriva ny musik, vilket så småningom blev till de två första spåren på ”Reverie”.

– För att klargöra det hela: det används inga synthar på inspelningen du refererar till. Det är bara Kelly på piano och jag som spelar gitarr live efter hans toner, samtidigt som jag bearbetar ljudsignalen under de 14 minuter det varar. Det är ett så vackert stycke. Jag skulle kunna lyssna på det oavbrutet under tusen år utan att tröttna.

Jag läste att du kommer från Seattle, staden där den avskyvärda grungen uppstod. Hur var det att växa upp där?
– Jag växte faktiskt inte upp här, så som tur är missade jag all galenskap under grungeexplosionen! Som tonåring gillade jag ändå mest brittisk musik som My Bloody Valentine, Slowdive, Cocteau Twins, Jesus & Mary Chain, Joy Division, The Cure och The Smiths. Min musik har nästan uteslutande rötterna i en nordeuropeisk tradition. Jag gillade förvisso en del band med grungestämpel, som Nirvana, Mudhoney och Screaming Trees, men inte lika mycket.

– Det är väldigt märkligt att bo i Seattle som vuxen och plötsligt springa på Mark Arm på konserter. ”Killen från Mudhoney står bredvid mig på en dronemetal-spelning…”

En av mina favoritskivor är Pan Americans “Quiet city”. Det finns en utgåva med en bonus-dvd med suddiga scener tagna från en bil som kör genom en mellanstor merikansk stad. Under uppväxten slukade jag enorma mängder amerikansk film och TV och för mig har även sådana här gråa bilder från en övergiven, smådeppig gata i Mellanvästern en romantisk lockelse. ”Quiet city” fångar den där inbillade magin, precis som särskilt dina The sight below-skivor gör.
– Givetvis älskar jag Pan American – samt även Labradford!

http://www.youtube.com/watch?v=3y_Fx-HPrks

Jag håller på att ta körlektioner och tänker ofta på den dvd:n då. Har du körkort? 
– Jo, jag har körkort men ingen bil. Jag gillar verkligen att lyssna på musik när jag är ute på turné. Ibland passar musiken perfekt till det omgivande landskapet. I fjol turnerade jag ihop med Pantha Du Prince och vi körde över hela Nordamerika. Vid ett tillfälle körde vi genom en dimmig, grådisig bergskedja under solnedgången. Medan vi passerade de vackra bergen slog solstrålarna mot de högsta trädtopparna samtidigt som Tim Heckers ”An imaginary country” spelades i turnébilen. Det kunde inte ha varit mer perfekt.

Hur mäter man en sån upplevelse i pengar? Snart måste man väl börja motivera vad man ska ha sitt kulturintag till. Vad syftet är, vad avkastningen blir. ”It all falls apart” gjorde min vinter, både som läsesoundtrack och närlyssningsobjekt. Det finns så mycket att förälska sig i där.
– Jag älskar brukskonst, så tack för de orden!

På tal om läsning, har du läst något bra och intressant på sistone? Jag måste fråga, eftersom din musik har blivit så intimt förknippad med läsning för mig. Jonathan Franzéns “Freedom”, Joan Didions sorgeböcker och Stephen Kings “11.22.63” fick alla unika Irisarri-ljudspår.
– Dessvärre har jag inte hunnit läsa så mycket på sistone. Den senaste boken jag läste var ”The toaster project” som dokumenterar den brittiske författaren Thomas Thwaites försök att bygga en brödrost. Det kanske inte låter så intressant, men det blir till en väldigt lyckad kritik mot det fullständigt ohållbara konsumtionssamhället vi lever i.

Även jag som stort fan blev nästan chockad när jag hörde din och Benoit Pioulards cover av Broadcasts “Until then”. Den var så…naken och förkrossande vacker och med bakgrunden klar för sig var det svårt att hålla tårarna borta. Visste ni att Trish Keenan hade gått bort när ni spelade in den?
– Ja, jag fick faktiskt höra det dagen innan vi spelade in. Tom (Benoit) och jag skulle skriva musik som Orcas samma dag. Men vi blev så tagna av dödsbudet att vi skrotade alla planer på låtskrivande och gjorde istället en hyllning till Trish. Först la vi bara upp den på nätet för att hedra Trish och inflytandet hon har haft på bådas vårt musikskapande.

– När det stod klart att Morr Music skulle släppa vårt album på vinyl bestämde jag mig för att ta med vår version, mest för att jag gillar vinyl så mycket.

Jag har hunnit lyssna lite på Orcas-skivan och spår att det i min bok kommer att stå som årets album. Hur var det att samarbeta med en musiker som Benoit som ju kommer från ett lite annat håll? Plötsligt var det du och en sångare.
– Det har varit en ren fröjd att samarbeta med Tom. Jag har samarbetat med musiker från andra stilar förr, från Tiny Vipers och Simon Scott till Fennesz och Biosphere. Med Tom var det väldigt harmoniskt, eftersom vi rent estetiskt ligger nära varandra.

– Med det som grund kommer resten ganska lätt. Det underlättar förstås att vi båda respekterar och beundrar varandras tidigare verk. Tom är en fantastisk sångare, låtskrivare och multiinstrumentalist och han är genuint rolig att umgås med. Allt kändes väldigt naturligt. Nästan hälften av all musik jag lyssnar på har sång. Flera av mina favoritartister är sångare. Blixa Bargeld till exempel. Han har en otrolig röst och en genialisk popkänsla.

– Innan jag började jobba med Tom hade ju Tiny Vipers lagt underbar sång på Joy Division-covern på The sight below-plattan, så området var inte helt nytt för mig. Det hade varit brottsligt att inte ta med sång och text i den kreativa processen. En av mina favoritmusiker är Mark Hollis (Talk Talk), så den undermedvetna influensen fanns med när jag skulle producera spåren vi skrev tillsammans som Orcas.

Det talas om en Orcas-turné. Kommer ni till Sverige?
– Ja, vi ska turnera i vår. Förhoppningsvis kommer vi till Sverige. Det är en av mina favoritplatser på jorden. Jag har varit i Uppsala och Stockholm en hel del och det vore helt underbart att komma dit.

Kommer det mer material längre fram i år, under eget namn eller ett alias?
– Ja, det blir ett nytt album i eget namn för Room40. Förhoppningsvis är det ute till hösten.

Mer om Rafael Anton Irisarri här.

“He also talked about a deeper bond with the product – nostalgia. It’s delicate, but potent. ”

I TV-serien ”Mad Men” finns en både hyllad och omsusad scen där antihjälten Don Draper pitchar en reklamkampanj till Kodaks nya diabildsprojektor. Genom att visa familjefoton på sin fru och sina barn målar Draper upp en vision där bilderna blir mer än fångade minnen – de blir en väg in i det förlorade och de blir framförallt motiv av nostalgi. Det är även en scen som förkroppsligar nostalgins natur, som ringar in hur förhållandet till något förlorat ofta är lika romantiskt som smärtsamt.

När Anthony Gonzalez baserade sitt förra M83-album, ”Saturdays = Youth” på minnesbilder från ett 80-tal av high school-filmer och new wave-estetik var det en handling av nostalgiskt återupptäckande. På nya skivan ”Hurry Up, We’re Dreaming” tycks ett sådant förhållningssätt gå igen med musik i spåren av vemodig 80-talspop och låttitlar som refererar till filmstjärnor.

Det är ett minst sagt storslaget album som i flera avseenden samlar musik från hela Gonzalez verksamma karriär. Så varför gavs återigen 80-talet en så särskild plats? Hur ser M83s förhållande till nostalgi ut? Och vad är så lockande med att hänge sig åt det storslagna? Från ett hotellrum i Amsterdam svarar Gonzalez med en tudelad röst, ena delen kvar i sin franska barndom och andra delen i ett framtidens USA. En röst mellan det gamla och det nya.

– Jag älskar 80-talets utmärkande sound. Det låter så rent, så ljust och blir därför så kraftfullt. Jag har alltid tyckt att de bästa poplåtarna någonsin gjordes under det decenniet. Under min uppväxt dränktes jag av sådan musik, det blev mitt allt och har därmed även fått en enorm påverkan på min musik. Det känns även som en helt ny era där massor av band och artister experimenterade och utforskade ny teknologi och nya verktyg för att skapa musik, nästan som en period av improvisation.

– Det är såklart helt och hållet nostalgiskt. Jag har en melankolisk och nostalgisk inställning till det förflutna, jag kan inte hjälpa det. Det är en så stor del av mig att det även måste vara en del av min musik.

Det är med en energisk, nästan fnissande, ton Anthony Gonzalez berättar om sitt förhållande till 80-talet. Han tycks nästan helt och hållet befriad från eventuella smärtor från det förflutna. Som om de förträngts till förmån för skaparglädje och livlighet och nu helt eliminerats av musikens inneboende kraft.

– Det nostalgiska är inte alls smärtsamt för mig. Det handlar nog snarare om att minnas min ungdom och barndom. För mig är alla sådana minnen fyllda av glada undertoner, det har alltid inspirerat mig och gett mig viljan att fortsätta nytt liv. Det förflutna är liksom det som gör mig glad, det är en väldigt positiv känsla.

På omslaget till sina två senaste album har M83 valt motiv som symboliserar ungdom. ”Saturdays = Youth” illustrerades med ett antal unga människor bärandes sin identitet på utsidan, i sina kläder, sitt smink och genom sin skiftande hållning. På ”Hurry Up, We’re Dreaming” syns två barn i ett rum av mjukisdjur och leksaker. Ett av skivans spår, ”Raconte-Moi Une Histoire”, byggs upp runt ett litet barn som beskriver historien om en magisk groda. ”If you find it, and if you touch it. Your world can change forever”, berättar barnet och ringar på så vis in ett hos Anthony Gonzalez sorglöst, kravlöst och okomplicerat förhållande till det förflutna.

Det angränsar till det naivistiska och sätter en ton där det romantiska alltid har företräde. Ibland på bekostnad av eftertänksamhet och intellekt. Musiken blir ett rent uttryck för hjärtat snarare än för hjärnan.

– Som liten drömmer du konstant, så mycket att du nästan lever i en sorts fantasivärld. När jag var liten var min fantasi den största delen av mig. Jag brydde mig aldrig vad som hände, allt jag ville var att leka, att föreställa mig och utforska min egen värld. Som vuxen attraheras jag av den oskuldsfulla delen av drömmande. Ju äldre jag blir desto mer känner jag mig sammankopplad med min barndom. Det är en mycket konstig känsla. Jag har flyttat från Frankrike, från min familj, till en ny plats och en ny kultur. Jag tror att jag känt mig väldigt ensam och att jag därför återvänt till tiden då jag växte upp på ett lika psykologiskt som emotionellt plan. Mina minnen har hållit mig stabil.

Innan ”Hurry Up, We’re Dreaming” släpptes lades en teaser ut på youtube. I snabba klipp passerar bilder och sekvenser på tavlor, flygplan över elledningar, himlavalv, solnedgångar vid havet, närbilder på blommor och gamla syntar. På ett vitt ark med texten ”references” syns tre dramatiska foton med naturmotiv – landskapsporträtt i starka och emotionella färger. Tillsammans utgör alltsammans ett slags underlag till albumet. En samling referenser som blir en väg in till Gonzalez skapande och sökande efter det storslagna.

– Jag tycker om att titta på gamla filmer, att läsa serietidningar, att titta på stora målningar och träffa intressanta människor. Det var känslan av allt det där jag ville fånga med nya skivan. Jag spelade därför in flera låtar i öknen i Kalifornien. Jag åkte runt med min bil och mina syntar som för att söka efter det episka i naturen. De landskap jag mötte var lika känslosamma som inspirerande.

I början av året pratade Gonzalez om hur den kommande skivan skulle bli ”very, very, very epic”. Det är en träffande beskrivning som även öppnar upp för en problematik när det enorma riskerar att övergå till det osmakliga. ”Hurry Up, We’re Dreaming” går ständigt den balansgången och verkar ibland nästan kollapsa under sin egen vikt.

– Jag har alltid älskat stor och ambitiös musik och mitt skapande har onekligen kanaliserat mina influenser på ett sätt som lyft fram det ambitiösa. Jag lyssnar på rock, pop och klassisk musik men vilken genre jag än utforskar så dras jag förr eller senare till det känslofyllda eller det episka. När jag gör musik har det blivit en naturlig del att försöka införliva allt det jag känner i mötet med annan musik. Jag blir nästan besatt av att ha massvis med lager av ljud, av storhet. Det får mig att må bra. Om det djupa eller massiva inte finns där känner jag mig nästan misslyckad. Som att det varken känns eller låter som jag.

– Man måste dock alltid undvika att bli för övertydlig, att överrösta lyssnarens egna tankar. Jag försöker alltid att mixa lågmälda och tystare segment med det storslagna. Det episka kan bara fungera om det omges av frid. Det är bara i anslutning till sinneslugn och harmoni det verkligt känslosamma i det episka kan förverkligas.

Anthony Gonzalez röst fylls av ett vemodigt allvar när han pratar om hur han skapar musik, nästan som om han delar med sig av sina innersta hemligheter. Det märks att han investerat mycket av sig själv i sin musik. Att han trots sin sorglöshet har ett romantiskt men likväl praktiskt förhållande till det nostalgiska – ”delicate but potent”. Och kanske linkar förhållandet mellan Gonzalez och M83:s musik Don Drapers karusell? Hur den antar formen av en tidsmaskin och låter skaparen resa genom tiden som ett barn. Bak och fram och runt och hem igen.

Till en plats Anthony Gonzalez vet att han älskar. Det är därför hans musik blir så kraftfull – för att den är livsglädje som uppstår ur det förflutna, en reaktion i hjärtat långt kraftfullare än minnet självt.

– Jag fyllde 30 år när jag började arbeta med ”Hurry Up, We’re Dreaming” och jag ville skapa något stort och minnesvärt, något som visade vem jag är idag. Jag började arbeta med mina gamla syntar igen, nästan som för att utforska och hylla och på nytt lyfta fram mitt ursprung. Det kändes som att jag skapade ett retrospektiv över all min tidigare musik. Samtidigt har jag varit rädd för att skapandet ska bli monotont. Ibland kan musik nästan bli något vardagligt, något tråkigt. Under tiden jag gjorde skivan lärde jag mig att skjuta sådana känslor åt sidan och istället fokusera på det som gör mig emotionell. Det gör skapandet fängslande, att känna hur man uttrycker sig själv genom musik.

– Det är verkligen första gången jag haft en sådan känsla av upptäckande. Det är precis så man känner som barn, första gången man rör en synt.

Och när den senare genren sedan länge lämnat sitt tidsbundna 90-tal och tagit sig in i 00-talets första decennium, har möjligheten för korsbefruktningar ökat.

Det talas ibland om den så kallade nu-gazen, ett oerhört fånigt begrepp. Men det kan ändå användas för att beskriva hur shoegazen har omvandlats och dykt upp i olika former inom dagens pop. Det finns en mängd relativt nya band som inkorporerar shoegaze i sin pop – akter som Broadcast, Deerhunter, M83, No Age, Atlas Sound, Memory Tapes och Fuck Buttons. Och de gör det bra.

Sedan finns det de kreatörer vars musik ofta är instrumental med betydligt lösare strukturer. Som rör sig närmare ambient men som samtidigt har starka drag av shoegaze.

En artist som gör det på ett lysande sätt är skotska Robin Guthrie. Något som kanske inte är så konstigt då han en gång i tiden spelade i  Cocteau Twins.

Robin Guthries gitarrspel låter som inget annat jag hört. Det är inte nödvändigtvis en ljudvägg men det är ändå per definition shoegaze (vi lämnar logiken åt sidan). Ofta låter det drömskt och nostalgiskt, och på gränsen till smärtsamt.

Guthrie har på senare år släppt en mängd skivor, bland annat ett par soundtracks. Ibland själv, ibland tillsammans med andra. En av mina absoluta favoritalbum i genren ”ambientshoegaze” (vi låtsas att det finns en sådan i alla fall) är filmmusiken till ”Mysterious Skin” av regissören Gregg Araki.

Det är en utmärkt film, om två dekadenta tonårskillar. Och själva soundtracket är ett mycket lyckat samarbete med den amerikanska pianisten Harold Budd (som bland annat har gjort fantastiska skivor med Brian Eno, såväl som egna verk). Den passar mycket bra till den långsamma mörka filmen, men klarar sig lätt på egen hand.

Robin Guthtrie och Harold Budd har även spelat in skivorna ”Before the Day Breaks” och ”After the Night Falls” tillsammans, vilka släpptes samtidigt. Du vet att du borde ha dem.

Duon och äkta paret Windy & Carl har gjort musik tillsammans sedan 1995 och släppt ett flertal album på skivbolaget Kranky. Jag kan starkt rekommendera ”Songs For The Broken Hearted” (2008). Trots att det förekommer sång i låtarna så upplever jag den som en instrumental skiva. Den lyckas verkligen sammanföra ambient-karaktären med det en gång i tiden utmärkta Minnesotabandet Low. Det är extremt långsamma poplåtar, på gränsen till irriterande minimalistiska.

Den japanska duon Suishou No Fune upptäckte jag för bara något år sedan i och med dubbelalbumet ”Prayer for Chibi”. Här förekommer det också sång och vissa låtar är upp till tjugo minuter långa. Det låter som den perfekta blandningen mellan ambient och Galaxie 500. What’s not att älska med det?

Dag Rosenqvist, eller Jasper TX som han kallar sig när han släpper skivor, är svensk och en artist som jag hört för lite av. Jag har bara tagit del av hans skiva ”Singing Stones” från i år och den är riktigt bra. Gillar du österrikaren Fennesz så gillar du ”Singing Stones” helt enkelt.

Jasper TX tycks ha släppt ett flertal album både själv och tillsammans med andra. Han medverkar bland annat på engelska ambientmannen Simon Scotts ”Navigare” som jag tycker bara blir bättre och bättre. Ett album där ”traditionella” låtarstrukturer samsas med mer okonventionella, för att sammanfatta den bäst.

Nämnda Fennesz är troligtvis bekant för de flesta och är en av de som förvaltar och moderniserar shoegazen bäst. Hans skiva ”Endless summer” från 2001 är helt briljant och den återutgavs 2006 med två extralåtar och ett fantastiskt vackert omslag på den brittiska etiketten Touch. ”Endless Summer” är en av de första och absolut mest lyckade uppdateringarna av My Bloody Valentines mästerverk ”Loveless”. Även de två efterföljande skivorna ”Venice” och ”Black sea” är omistliga.

När vi ändå är inne på Touch så måste jag nämna Lawrence English. Han har släppt ett flertal skivor på en mängd skivbolag och driver även etiketten Room40. En av mina favoritskivor från förra året är ”Kiri no Oto” (”ljud av dimma”) som släpptes på Touch.

Den gränsar till överkurs. För här handlar det framförallt om field recordings av stormar och havsvågor. Kanske inte det mest melodiösa man kan höra, men du borde lyssna på den ett par gånger på hög volym.

Foto: www.myspace.com/timothyhecker. Tim Hecker surplar ljud.

2003 släppte kanadensaren Tim Hecker sin andra skiva ”Radio Amor”. Ett verk som till viss del påminde om Fennesz ”Endless summer”, fast något mörkare men faktiskt nästan lika bra.

Tim Hecker har vid det här laget släppt ett gäng alster och är nog en av de artister som jag håller högst vad gäller massiva ljudväggar. Kolla även upp ”Harmony In Ultra Violet”, ”Mirages”, och ”An Imaginary Country”. Och för all del fina samarbetet med Aidan Baker på ”Fantasma Parastasie”.

Touch ger även ut BJ Nilsen och Chris Watson. Den förstnämnda är från Sverige och är inblandad i en mängd olika projekt. Hans album ”The Short Night” kan sägas falla inom kategorin ambientshoegaze. Precis som med Lawrence Englishs ”Kiri No Oto” så handlar det om field recordings av väder, radio och fågelsång som bildar ett vackert oväsen.

Chris Watson är bland annat känd för att ha varit medlem i det gamla industribandet Cabaret Voltaire. Han är även världsledande när det gäller att spela in ljud av natur och djurliv. 2003 släppte han tillsammans med BJ Nilsen ”Weather Report”, enligt brittiska tidningen The Guardian en av de tusen skivor du måste höra innan du dör.

Och den är onekligen fantastisk. Ena stunden fågelkvitter, lite vågskvalp, regn och vad som låter som ett gäng galna sälar eller sjölejon. Och så plötsligt en kraftig storm som visar att till och med när det handlar om massiva ljudväggar är moder natur oslagbar.

Sedan ett par år tillbaka har jag dock ändrat uppfattning gällande Slowdive, de var stundvis briljanta. Scott hoppade av Slowdive efter Souvlaki och bildade bland annat bandet Televise och senare skivetiketten Kesh Recordings. Där han släppt skivor med bland andra Hannu och Sebastian Roux. Han har även bandet Seavault ihop med Isans Antony Ryan, osv osv.

Scott har knappast legat på latsidan sedan han hoppade av Slowdive. Nu solodebuterar han under eget namn med skivan ”Navigare” på skivbolaget Miasmah, som drivs av Erik Skodvin från svårt underskattade Deaf Center.

”Navigare”, med ett utsökt omslag av Erik Skodvin, är oehört variationsrik men ändå väl sammanhängande. Om någon väntar sig höra Slowdive så får man nog leta, eller kanske inte, det är inte omöjligt att de hade låtit så här idag om de hade fortsatt. Första spåret ”Introduction of Cambridge” börjar med en ljudvägg av cello, gitarr och field recordings från gamla kassetter och vad som faktiskt också verkar vara trummor.

Vad som skiljer sig från andra släpp på Miasmah är att det faktiskt finns vissa spår som påminner om ”vanliga” låtstrukturer. Ger du ”Navigare” tid och kärlek så kommer du att bli rikligt belönad, om inte ja då är det din förlust.

Lyssna även på
Fennesz ”Black Sea”
Deathprod ”Morals And Dogma”
Caretaker ”Persisten Repetion Of Phrases”

Simon Scott
Miasmah
Kesh