»A young man walks in with a leopard-print Supreme towel on his head, and Jeremy Scott adidas on his feet. “You inspired this outfit,” he says. Rocky smiles and takes time to chat even when his bodyguard pushes to keep the line of waiting fans moving.
(Artikel om A$AP Rocky i Complex Magazine, 12/11 -2012)«

Det finns de som påstår att musiken i allmänhet, och popstjärnorna i synnerhet, förlorat sin roll som stilförebilder. De har fel.

Vid en första anblick är det visserligen både lätt och förlåtligt att göra ett sådant antagande. Särskilt med tanke på att H&M bara i veckan meddelar att bland de första accessoarer som släpps i samarbetet med belgiska modemärket Martin Maison Margiela är en väska i form av ett gitarrfodral. »För weekend-resenären som aldrig övergav drömmen om ett liv som rockstjärna«, skriver H&M själva i sin pressrelease.

Eller när Kanye Wests blotta närvaro vid sidan av en catwalk så lätt och ledigt blir ett försäljningsargument för så många av våra ledande modemärken.

Det är bara det att vi som vanligt måste lyfta blicken en liten bit bort från uppslagen i de allra glossigaste modetidningarna och stilspaningarna på kvällstidningarnas nöjessidor. Mot, för all del, den ljusskygge producenten Zomby.

I sina ostrukturerade twitterinlägg om klädesmärken som Lanvin, Dries Van Noten och framförallt den brittiska huliganetiketten Stone Island, sätter Zomby dem i en ny kontext. En mycket mer angelägen sådan. Och därmed gör en samlad generation av bassentusiaster genast mentala anteckningar.

I Zombys värld hör allt samman och det byggs ständigt nya fiktiva väderkvarnar att slåss mot. Där är du aldrig mer nöjd än när du arrogant kan sucka och dra Stone Island-hoodien över huvudet efter att omvärlden tittat oförstående åt dina långa haranger om till exempel den tyska technodj:n Ellen Allien.

Bär du exakt det här plagget, från just det här märket precis nu så har du alltid varit nere med den angelägnaste popmusiken. Det är bara logiskt för dem som redan förstått och formulerat samma teorier i sina huvuden.

Jag tänker på det här efter att det svenska skivbolaget Service gått ut i media och deklarerat att de slutligen slår igen portarna efter tio verksamma år. För det var ju just Service-artister som The Tough Alliance och The Embassy som gjorde att jag överhuvudtaget började bry mig om kläder en gång i tiden.

Ingen författare, designer, idrottsstjärna (bortsett från Eric Cantonas uppvikta kragar), journalist eller ens en specifik subkulturell rörelse hade förmått något sådant. Bara en handfull göteborgska popstjärnor som fick mig att vilja, eller nej snarare bli besatt av att vara en del av ett sammanhang.

Det var tack vare Eric och Hennings uppenbarelser i musikvideon till »Make it happen« som jag köpte en ljusrandig Fred Perry-skjorta (vilket fortfarande är ett av de vackraste plagg jag någonsin burit). Ett märke som visserligen aldrig signalerat något subversivt, men ingen bar upp det som jag, inbillade jag mig själv.

Men framförallt var det en uppnitad pressbild i mitt rum på The Embassy iklädda lediga lammullströjor som gjorde att jag jagade färgglada tenniströjor från Ralph Lauren på Tradera kvällarna i ända.

Det var den bilden som fick mig att jag stega in i min gymnasieskola i ett par storlekar för stora chinos och en lila polotröja med en liten häst som med nöd och näppe höll sig kvar på bröstet.

Jag såg förjävlig ut men jag såg åtminstone ut, för att citera författaren Robert Elms.

Det är en mycket träffande visualisering av Ikons musik. Göteborgskollektivets malande gitarrmattor har en energi och explosiv tyngd som få andra svenska rockband kan uppvisa.

Men Ikons värld består också av ett mer kosmiskt lager, där svävande synthar huserar och för tankarna till elektronikmakare som Tangerine Dream och Jean-Michel Jarre.

När dessa båda världar möts blir resultatet något som andas såväl västkusten som något väldigt självständigt. En sorts rock utan alla förutsägbara delar.

– Vi vill uppnå en känsla av transport i vår musik, att komma bort från den grå verkligheten med allt vad det innebär, bort från presens. Sen vill man hitta en slags elegans. Att göra en rockskiva som inte andas så mycket rockskiva, säger sångaren och gitarristen Jonas Bengtsson när jag ringer upp honom en kall förmiddag i januari.

Han syftar på bandets självbetitlade debutalbum som nyligen släpptes på Ola Borgströms etikett Service. Ett verk som spelades in redan för ett år sedan. Men som sedan dess slipats och filats på ljudmässigt, bland annat av Alexander Palmestål från oljudstrion Pistol Disco. En herre som också gjort en minst sagt aggressiv remix av nämnda ”Guns”.

– Den låter väldigt mycket industri, lite som Einstürzende Neubauten. Han hittade något extremt i låten som man kunde göra ännu mer extremt, det är så han jobbar. Han prövar mycket och har inte för stor respekt för musiken, han förtydligade verkligen ljudvärlden vi letade efter på skivan.

Ikons har också en visuell sida där konstnären Patrik Johansson, bandets sjunde medlem, har en viktig roll. Dels gör han alla filmprojektioner till spelningarna. Och dels står han bakom videon till debutalbumets öppningslåt, den åtta minuter långa ”Slow light”. Ett verk som består av ett stilleben i olika ljus och vinklar.

– Tanken var att använda ett klassiskt element och sätta det i ett nytt sammanhang, något som var mekaniskt och stelt fast göra det på ett nyskapande sätt.

– Vi visste inte så mycket mer än att Patrik skulle göra ett stilleben. Men så visade det sig att han byggt upp det i sitt rum i kollektivet där han bor. Och att han vistats i det under hela den period som han jobbade med filmen. Så han var helt slut efteråt, haha.

Ikons har ibland sorterats in i den våg av svenska rockband under 00-talet som varit influerade av och stått för en moderniserad form av krautrock. Och visst går det att fina gemensamma stildrag i bandets repetitiva och utdragna låtar. Men Jonas Bengtsson är inte imponerad av vad som återstår av genren i dag.

Framför allt inte efter en spelning i Stockholm där man var förband till de tyska experimentrocklegenderna Faust.

– Det kändes lite häftigt på förhand eftersom de är något av hjältar. Men när vi kom dit så var det som att de hade tappat konceptet lite. Deras scen såg ut som en byggarbetsplats med en massa föremål, lite som en cirkus, och det framstod bara som konstigt, säger han och utvecklar.

– Jag tycker inte det finns någon krautrock att tala om i dag, det var en intressant stil som skilde sig från den engelska och amerikanska scenen under 1970-talet. Men för mig är det ingen tydlig referens, det är snarare ett förhållningssätt när man skapar musik.

Desto större inspiration är Jason Spaceman i Spiritualized. Den engelska gospel- och gitarrväggsmästaren har ingått i Jonas musikvärld länge. Och i november 2008 fick han äntligen chansen att träffa Jason personligen då Ikons följde med Spiritualized på deras Sverigeturné.

– Det var tre surrealistiska dagar. Han var väldigt tillbakadragen och drack juice och grönt te, men han och bandet gillade oss.

– Han har ett så ofantligt djup i det han skapar. Många av de banden som har hållit på lika länge som han lyckas inte ta musiken till en ny nivå, men det har han verkligen gjort.

Fortsätter Ikons lika målmedvetet som hittills, har de alla förutsättningar att också nå dit.

Ikons bildades, i sin nuvarande form, för två år sedan av Jonas Bengtsson och keyboardisten Torbjörn Johansson.

Den självbetitlade debuten släpptes den 13 januari på Service, som även gett ut ”Guns”.

Pistol Discos remix på ”Guns” finns här.