Filmens starkaste scen kommer i den avslutande monologen av primadonnan Dorian Corey. Hon har varit en del av ballroom-kulturen sedan dess begynnelse och vet mer om voguing – dansen där varje rörelse utförs som vore de poseringar inför kameran till tidningen Vogues nästa omslag – än någon annan person i filmen.

I scenen sitter hon insvept i dunkel framför spegeln i en rörig loge och sminkar sig, medan hon blickar tillbaka på sina tidigare romantiska drömmar om att bli rik och erkänd. Att få möjligheten att bryta sig ut ur fattigdomen och bli ett legendariskt namn som människor skulle prata om i flera generationer framöver. Drömmar som med åren skulle luckras upp till en resignerad insikt om tillvarons prosaiska enkelhet:

»I always had hopes of being a big star… As you get older, you aim a little lower. And I just say, ‘Well, yeah, you still might make an impression’. Everybody wants to leave something behind them – some impression, some mark upon the world.«

Hon skjuter fram huvudet mot spegeln, lägger på ett lager mascara på ögonfransarna och drar ut färgen på ögonbrynen med fingertopparna samtidigt som hon säger:

»Then you think… you’ve left a mark upon the world. If you just get through it, and a few people remember your name, then you’ve left a mark. You don’t have to bend the whole world. I think it’s better to just enjoy it. Pay your dues, and enjoy it. If you shoot an arrow and it goes real high, hooray for you.«

Samma avslutningstal inleder albumversionen av låten »Walk on by« på El Perro Del Mars nya album Pale Fire. En låt som flätar samman de mest personliga erfarenheterna med referenser till nittiotalets musikkatalog och Jennie Livingstons film. Även den centrala versraden – som hela låten vilar på – är ett citat av Dorian Corey:

»Solitude’s my best friend, the only one who sees me cry. Tells me I will never need another man, to keep my head up and walk on by.«

När jag träffar Sarah Assbring i en teaterlokal bara ett stenkast från Mariatorgets tunnelbanestation i Stockholm, inleder jag samtalet med att fråga vad det är i Dorian Coreys formuleringar som har lämnat så starka och direkta känslor hos henne. Hon sjunker ner i en svart fåtölj, hennes bredaxlade svarta kavaj åker upp och lägger sig som en rak kudde under det rosafärgade håret. Så funderar hon en stund innan hon svarar engagerat:

− För mig handlar dessa rader om att vara en utsatt person och följa sin väg benhårt. Direkt applicerat på låten »Walk on by« handlar texten om att förlora en kärleksrelation, men den handlar lika mycket om livet i stort – att ta sig vidare och aldrig förlora sin stolthet. Det tycker jag Dorian Corey är ett så fantastiskt vackert exempel på.

− Jag minns när jag såg filmen för första gången, fortsätter Sarah Assbring. Den avslutande scenen naglade sig fast i mig och lämnade det starkaste avtrycket; det var en så bra konkretion av vad hela filmen handlade om. Och när jag skrev »Walk on by« flera år senare var det självklart att hennes ord skulle vara med.

Textraderna innehåller en slags dubbeltydighet: att man å ena sidan tvingas släppa taget om sina drömmar när man åldras, men att man också kan komma stärkt ur denna insikt. Försöker du fånga samma känsla på ditt nya album?
− Absolut, jag tycker det finns någonting väldigt stort i att komma till denna insikt. Det är på ett sätt en slags resignation, men det är också ett viktigt faktum för att kunna leva och vara lycklig som människa. Det är en del av att bli äldre; god kunskap på något sätt. Att vara ung handlar ju om att leva i en slags illusion – med all rätt förstås – men att åldras handlar lika mycket om att se på livet med nyktra ögon och ändå uppleva allt det fantastiska.

Finns det någonting annat i filmen som du fastnade för?
− Jag fastnade nog för allt. Rent musikmässigt är jag galet förtjust i eran. Jag älskar voguing och jag fascineras av åttiotalet i New York. Det var en oerhört tragisk period på många sätt, där AIDS tog död på allting. Det är så mycket i den filmen som är otroligt väl fångade historiska ögonblick.

− Sedan inspireras jag mycket av människorna, som trots att de levde långt utanför samhället kunde förenas i sin passion för kulturen. Som var så jävla starka. De vet inte själva om det – de flesta, eller allihop, är döda idag – men de har också blivit tongivande stilbildare för vår tid.

På låten »I was a boy« utforskar du likaså överskridande könsroller, vilket i sin tur för mina tankar till den amerikanska queer-teoretikern Judith Butler som anser att kön bara är sociala konstruktioner. Att män och kvinnor, homosexuella och heterosexuella, bara är identiteter som samhället har skapat för enkelhetens skull. Håller du med henne?
− Det gör jag absolut, och det är mycket vad låten handlar om. Rent konkret fångar den känslan jag hade innan jag blev gammal nog att inse att det fanns skillnader mellan pojkar och flickor. En tid då jag kände mig väldigt fri som människa.

− Visst handlar låten om kön som sociala konstruktioner, men den visar också att könsidentiteter kan få en annorlunda mening när man älskar någon på riktigt. När man befinner sig i en riktigt, riktigt bra relation är ju skillnaden mellan dig och mig inte längre en konstruktion, då faller allting på plats och man kan lättare finna sig själv.

Du har på senare år kommit att bli mer politisk i din musik. Jag tänker på låten »What do you expect« efter Londonkravallerna, och nu senast med låtar som »I was a boy«, »I carry the fire« och »To the beat of a dying world« på Pale Fire. Hur ser du själv på den utvecklingen?
− Den ser jag som uppenbar och mycket viktig för mig, även om det bara är ett litet steg jag har tagit. Tidigare har jag varit en textförfattare som nästan uteslutande har utgått ifrån mig själv och mitt absoluta innersta. Min utgångspunkt har alltid varit det mest privata, även om jag har försökt hitta något allmängiltigt i mina personliga erfarenheter. Men den här gången kändes det irrelevant att bara utgå ifrån mig. Det kändes liksom inte passande.

− Kanske ser jag mig själv mer som en del av världen än vad jag gjorde förut. Jag har nog alltid känt att jag stått utanför samhället. Det kan nog vara en mognad hos mig att kunna se bortom min egen privata sfär, vilket givetvis är en väldigt skön känsla.

På din blogg skrev du i samband med »What do you expect« att du arbetade med en skiva om hur det är att leva i en tid då det finns lite hopp, få framtidsutsikter och vad dessa tider gör med oss människor. Nu har du i beskrivningen av skivan lagt till ljuset i horisonten och att det finns löfte om hopp och kärlek. Kan du berätta om vad som hände däremellan?
− När jag skrev den första beskrivningen hade jag gått igenom två tunga förluster i familjen som gjorde att jag fick en väldigt mörk syn på livet i stort och på världen utanför. Jag drabbades starkt av känslan att någonting togs ifrån mig. Så jag fattade beslutet att vänta med att skriva musik, vänta ut sorgearbetet, för jag ville inte att min nästa skiva skulle kretsa kring sorg.

− Men jag kunde inte hålla mig, jag började skriva musik i alla fall. Världen runt omkring mig kändes fortfarande mörk, nästan apokalyptisk – både på ett politiskt plan i Sverige men också genom faktiska händelser ute i världen. Jag försökte kämpa emot, men det var först när jag träffade en särskild person som jag lyckades tänka annorlunda. Jag hade liksom inget val, jag kunde inte – hur jag än ville – tänka att det inte fanns något hopp. Och parallellt med detta utbröt den arabiska våren. Det kändes på något sätt som om den gick hand i hand med hur jag såg på livet i stort.

Hur då menar du?
− Jo, jag tänker just på kraften att vilja kämpa för någonting större än en själv och vägra ge sig. Jag minns att jag kände att jag inte kunde skriva musik när jag stod på knä – och så bestämde jag mig för att resa mig upp istället. Det blev litegrann som hoppets eld för mig, som skivan också skulle komma att handla om. Jag såg en värld utanför som visserligen var mörk men där det också fanns hopp, vilja och kraft att resa sig. Och jag ville inte göra en skiva som var alltigenom mörk. Det är anledningen till varför det finns en röst som hela tiden talar emot den andra.

Om man googlar på titeln Pale fire får man främst sökträffar på Vladimir Nabokovs roman med samma namn. Har du läst den?
− Nej, det har jag faktiskt inte. Men jag tror att jag har haft titeln i bakhuvudet sedan jag först såg den. Jag är galet svag i vackra ordsammansättningar och har alltid tyckt att hans romantitel är fantastisk. Den är så mångbottnad. Den innehåller så många bilder. Jag minns att jag efteråt tänkte att vad sjukt det hade varit om Nabokovs roman hade någon beröringspunkt med vad jag hade skrivit om – men det insåg jag snabbt att den inte hade.

Nej, han tog tydligen titeln från en vers av Shakespeare: The moon’s an arrant thief / And her pale fire she snatches from the sun.
− Åh just det, den där versraden är så otroligt vacker.

Sedan har »Pale Fire« ofta använts som en metafor för inspiration och kreativitet. Hur har du valt att använda uttrycket?
− För mig är elden någonting okuvligt som bara vägrar dö. Något som inger hopp. Men det finns också en förtärande sida av elden, som kärlek till exempel. Jag tänker nog på dessa två sidor av elden.

Alla dina skivor kretsar ju kring teman som betingas av vad som försiggår i ditt liv för stunden. Vilket tema skulle springa ur ditt nuvarande liv?
− Det mest direkta som jag ärligt känner är att jag väntar barn, och det är en väldigt omvälvande känsla. Jag funderar mycket på hur min musik kommer att påverkas av det, om jag faktiskt kommer tycka att det är viktigt att skriva barnvisor.

− Det är en intressant sak som uppstår när man väntar barn, plötsligt har jag en helt annan förståelse för artister som skriver barnmusik. Det kanske blir så att jag kommer känna ett jävligt stort ansvar att göra hoppfull musik. Att jag vill ta mer ansvar och inte vältra mig i självmisär.

På något sätt känns det väldigt passande att du skulle göra barnvisor, små enkla sånger som består av få ackord och textrader som upprepas om och om igen.
− Det känner jag också, det är inte alls främmande. Spontant tänker jag på Philip Glass och att kanske utgå ifrån väldigt mantralika arpeggios (en musikalisk teknik där noter i ett ackord spelas eller sjungs i sekvenser efter varandra red. anm.).

− Jag tänkte ofta när jag var yngre att Cocteau Twins måste vara den bästa musiken för spädbarn. Det är kanske något jag skulle kunna dyka ännu längre in i: att börja göra extremt svävande lushmusik.

Lyssna på Pale fire.

Var det nära att du inte skulle släppa fler skivor?
– Nej, men jag hade en massa annat och det behövdes någon som tog tag i det.

Hur har det känts att släppa in andra i ditt universum?
– Skitbra. De är ju inga främlingar, Goran och jag var med i Titiyos band. Sen har jag gjort lite inspelningar med Goran och hans egna projekt. Och han har ju släppt mina skivor på sitt bolag Headspin så det blev lite av en labelfest.

Du har haft en del enstaka vokala inslag i din musik tidigare men denna gång är det helt instrumentalt. Hur kom det sig?
– Vi lämnade det åt sidan, det kändes schysst att bara fokusera på musiken. Jag hade väl inget att säga heller, haha.

Varför har du inte sjungit så mycket tidigare?
– Jag har inget direkt behov av att sätta ord på saker. Karl-Jonas (Winqvist, Blood Music bland annat, reds anm.) hjälpte mig att skriva en text till första albumet. Då är det lite kul om det finns något färdigt som man kan sjunga men jag har aldrig varit någon som skriver texter.

Varför då?
– Jag är fruktansvärt dålig på att lyssna på dem, det är ett fåtal artister vars texter jag lyssnar på. Som Povel Ramel och Bill Callahan. Men jag missar ju en del musik på grund av det, man kanske borde vara lite mer uppmärksam.

Men Povel Ramel och Bill Callahan är ju bra artister i det avseendet.
– Ja, Bill Callahans senaste gillar jag mycket. Hans lyrik är skönt finurlig. Och Povel är ju allmänt skön, med sina ordlekar och torra humor. Jag har växt upp med det och lyssnar inte så mycket på det i dag, men det finns där i bakgrunden.

Tidigare i år var du i USA och spelade med El Perro Del Mar och Victoria Bergsman. Var det där skivan tog form?
– Nej, den växte fram förra sommaren. Då jag var där också och spelade med The Field och körde runt i hela USA typ, 1800 mil på en månad i en fullpackad familje-SUV. Då passerade vi alla de här platserna, stränder i Florida, sumpmarker i södern och öknen upp till glaciärerna i Aspen. Då köpte jag en gitarr och gjorde riff som jag skickade till Johan Berthling.

Kan man se det som en roadbetonad skiva alltså?
– Nja, så ser jag det inte riktigt. För mig finns det en koppling till olika ställen. Låten ”Finders capers” är till exempel en macka som jag uppfann på ett fik i Santa Barbara. Jag försökte få med den på menyn. Det är ett rågbröd med dijonmajonäs och salami, sen lägger du kapris mellan och så gömmer du det med ytterligare ett lager salami. Och sen tar man paprika och groddar på toppen. Grejen är att hitta kaprisen, och du får gärna behålla den.

Är det ditt sätt att äta den?
– Nej, det är nog mitt sätt att vara Povel Ramel, haha.

Men var det under den turnén som du kom på att du skulle skriva låtar?
– Nja, vi hade bokat en tid i studion när jag kom hem så jag var tvungen att göra material. Så det blev en del mysiga skisser som skickades fram och tillbaka.

Hur var det att spela med The Field? Kombinerade du din gitarr med hans elektroniska grejer?
– Nej, jag ingick i hans band så jag stod bakom en synth. Han gjorde en trio av sitt soloformat, han ville bli av med laptop-turnerandet. Men det var kul, vi gjorde skitmycket spelningar, året innan var vi ute i Europa också. Och en gång blev vi deporterade från USA, vi hade inget arbetsvisum. Så det var bara att åka hem.

Precis innan en spelning?
– Ja, vi skulle uppträda på Coachella så det var riktigt risigt. Vi kom till Chicago och sen fick vi bara vända, vi åkte hem och fixade med visumen så att vi kunde åka tillbaka. Vi var där några månader senare, då utgick vi från Montreal. Där fick vi ställa in spelningar varje dag tills vi fick visumet och till slut var det bara tre spelningar kvar. Varje dag ringde man och sa att vi inte kunde komma. Myndigheterna var väldigt misstänksamma, de kollade upp allt om vilka vi var.

Terroristnojan.
– Ja, det är helt sjukt. Varje gång jag är där efter det får jag gå in på en ”second inspection”.

Så du kommer inte så lätt in i USA efter det?
– Jo, nu har jag visum men de har registrerat den incidenten, så varje gång de scannar mitt pass så lyser det rött. Åker man mellan Kanada och USA är det så många gränskontroller man måste passera, det blir lite drygt när man spelar med Sarah och Victoria för det är det bara jag som fastnar. Det är lättare när man spelar med Axel (Willner, The Field, reds anm.) för då är hela gänget bovar, haha.

Hur upplevde du den sidan av det amerikanska systemet?
– Det känns helt meningslöst, det är ju inte så att man åker dit och tjänar storkovan direkt.

Tillbaka till skivan. Påverkade ditt spelande i The Fields technovärld hur låtarna blev?
– Nej, det vet jag inte… På något sätt är det ju lite samma sorts musik, det är ganska monotont och maler runt ett tema ganska många gånger. Det som var speciellt var att det var sådan tidspress, jag satt i baksätet när jag inte körde och plinkade på gitarren.

Förutom ”Finders capers”, hur är skivan i övrigt kopplad till olika platser i USA?
– Titlarna är tagna från den resan, men musiken är fortfarande någon slags amerikansk folk blandat med något annat.

Du har blivit jämförd med John Fahey tidigare ganska ofta. Men på skivan känns det även som att det finns lite indisk och mellanösternkänsla med flöjterna. Hur kom det sig?
– Det är först och främst musikernas avtryck. Per ”Ruskträsk” spelade på en pakistansk flöjt om jag köpte i Pakistan när jag var där och spelade med Victoria Bergsman, den kanske styrde honom i den riktningen.

Det har också snackats en del om minimalism och att man kan hitta den i din musik. Det känns som den är tydligare nu, mer förädlad. Vad har den betytt för din musik?
– Det är ju en låt som kretsar kring en Steve Reich-aktig gamelan, ”One piece concept”. Det är för att det är så trevligt, jag gillar monotona marimbor som ligger och maler. Det funkar bra med min gitarr.

Men kan du känna ett släktskap med det monotona i minimalismen? Jag har fastnat för violinerna i ”Finders capers” bland annat som jag inte riktigt kunde placera.
– Det är inga violiner utan en nyckelharpa, sen har jag med en vevlira som en störskön snubbe som heter Harald Pettersson spelar, en folkmusiker som är gammal i gamet. Det blir ganska mycket bordunmusik av det, när man kan ligga på en ton genom hela rasket. Det är ju minimalism, man kan göra en massa saker med en bordun (en oförändrad, låg ton som ackompanjerar en melodi, reds anm.). Man kan färga den, göra den dynamisk.

Var kommer det ifrån?
– Det finns inom mycket folkmusik, det ligger bland annat nära didgeridoo och sådana instrument, det ska man nog i och för sig hålla sig undan, haha. Men det är skönt att börja med en sådan förbannad motor som bara går, den kan ligga i bakgrunden så kan man göra saker på sidorna.

Du har ofta befunnit dig i bakgrunden i ditt artistskap, dels när du varit kompmusiker hos artister som Jenny Wilson och Tape. Men även när du själv står för komponerandet, du skriver och regisserar musiken men sjunger sällan. Är den positionen ett medvetet val?
– Ja. Jag har inget behov av att stå längst fram, jag vill göra musik liksom, det räcker. Fortfarande gör jag ju spelningar solo men det är inte så ofta jag uppträder, jag var i Istanbul för ett tag sen. Då gör jag det helt själv för att det är smidigare och billigare, då blir det bara gitarrbaserat. Så många av de här nya låtarna kan bli svåra att framföra utan att ha med sig några medmusiker. Vi håller på att boka spelningar tillsammans med Little Children i november, då kommer det att bli med ett litet band.

Hur är det att uppträda solo med gitarr?
– Det är olika. Jag spelade på Roskilde en gång, det var ganska störigt. Man hörde nåt band som spelade på någon större scen, det kändes lite meningslöst. Men mindre ställen föredrar jag. I Istanbul spelade jag på ett litet kafé, det var som att uppträda i ett vardagsrum inför folk som var intresserade, då var det mycket roligare.

Är du självlärd?
–Jag spelade trumpet i musikskolan och sen har jag tagit några gitarrlektioner. Min farsa är gitarrlärare och bygger även gitarrer, han har lärt mig grunderna i fingerpicking när jag var ung, som hos Doc Watson och Fleetwood Mac. Sen hörde jag John Fahey, fast det var ganska sent. Då kände jag att det var fräschare än det traditionella för det är både traditionellt och experimentellt och det är ju lite det jag gör. Jag skulle vilja göra en total soloskiva men det slutar alltid med att jag tar in en massa andra instrument. Ska man göra en riktig skiva med bara en gitarr någon gång så måste man anstränga sig, annars tangerar det till att bli så traditionellt.

Jag har läst att din pappa bygger bouzoukis (mandolinliknande stränginstrument).
– Ja, han tillverkar det och mandolor. Det var så jag kom i kontakt med stränginstrument, han byggde min första elgitarr och flera av mina andra gitarrer så på så sätt har han haft ett finger med i min musik.

Andreas Söderström debuterade som Ass 2006 med albumet ”ASS”. Han har även släppt skivan ”My get up and go just got up and went”.
”Salt marsh” är ute nu och finns att få tag på via Headspin Recordings.
Andreas planerar att spela in en skiva med instrumentalmusik tillsammans med Johan Berthling och Per Eklund från El Perro Del Mar.
Mer info om ASS, här.