”Det började som en skakning på nedre däck”, sjöng Mikael Wiehe i sången ”Titanic”. I Wiehes version slutar allt med att båtjäveln sjunker, men vad många inte vet är att ”Titanic”  ursprungligen skrevs som en metafor för tidningen Rodeo.

Rodeo är ett magasin som har publicerat några av de vassaste kulturartiklar som har skrivits i svensk press. En hater skulle kanske avfärda den som en bibel för ängsliga Stockholmsungdomar, och det är en helt korrekt analys. Det finns få saker som är finare än att stirra in i en nykläckt babys ögon och säga: ”En dag skall du bära rullad mössa, lyssna på Underwater peoples-singlar och applådera åt Dries van Notens mönsterkunnande”.

Lysande skribenter som Daniel Björk och Agnes Braunerhielm har på Rodeo företrätt en modesyn som aldrig bara handlat om konsumtionshets, utan har istället låtit modet ta sin rättmätiga plats bland kulturyttringar som litteratur och fixed gear-cyklar. Detta accentuerades med långa och välskrivna artiklar om den bästa progressiva kulturen, av namn som Johanna Karlsson och Niklas Elmér. Den sistnämndes Dungen-reportage tar jag med mig in i evigheten.

Det gör jag dock inte med den nya Rodeo-sajten. Under de utmanande, krigiska och modiga kategorierna ”mode”, ”trend”, ”shopping”, ”skönhet” och ”inspiration” ska sajten stå i frontledet mot fördumningen, lättjan och konsumtionshetsen.

Det riktiga vapnet – som ensamt ska utrota både Melodifestivalen, nöden i Haiti, mig som läsare och hotet om en ny Regina Spector-skiva – kallar de för ”Signes shopping” där jordens dokumenterat mest onödiga bloggerska Signe Siemsen ska shoppa till allmän beskådan.

”Signe Siemsen blir vår nya shoppingprofil. Hon kommer bland annat att göra formatet Signes Shopping i veckan, där hon stylar sig själv eller bloggcastade modeller enligt aktuella trender.”

Jag ber att få påminna redaktionen om att detta är testat, tuggat, utkräkt och bortglömt. Någon som minns Modette idag? Kvar är bara en sorglig reatrasa. Det här vet Lisa Corneliusson, chefredaktör för Rodeo.net. Hon var nämligen redaktionschef för Modette. Saken är också den att Lisa, en av de mest talangfulla journalister jag känner till, slarvar bort sin kompetens på larv.

De första skakningarna märktes av redan i höstas när jag under vad som kändes som tre veckor möttes av en svankande Signe på deras startsida, endast iklädd plutmun. Eller när publikationen presenterade exakt trehundatrettiosju likadana sätt att få reda på hur likriktad svensk design – Local Firm undantaget – har blivit, under sin bevakning av modeveckorna by Berns tidigare i år.

Jan Gradvall applåderade när redaktionen copy-pastade Wikipedia-information timmarna efter Alexander McQueens död, men inte så många andra. Att dagstidningarna var ännu sämre hjälper inte i rätten är jag rädd. På dagstidningarna slipper man dessutom den där militanta Magasin 3-annonsen som praktiskt taget fistar läsaren i stjärten varje gång man är dum nog att gå in på sajten.

Nu vet jag att alla säger att ”modebloggarna är nutidens motsvarighet till rockjournalister”, men ni har fel. För Per Bjurman fick aldrig så här intelligenta kommentarer till sina texter om afro-funk:

”nämen din ass är seriöst GORGEOUS! Vad gjorde du för att göra Gud så fucking glad där i himlen innan han skickade ner dig till jorden, u naughty girl?”

Signaturen "Belle", 18/2-2010,
i Signes Siemsens Rodeo-blogg.

Ni får ursäkta, men jag har inte ens förmågan att vara rolig. I år är det exakt tio år sedan tidningen Bibel tvingades lägga ned, men det känns som ett årtusende. Kan det få finnas en enda publikation som inser värdet av att skriva om såväl Rei Kawakubo, Comac McCarthy och den nya Blessure grave-skivan? Behöver ni någon som vet hur man gör, ring mig. Nu är allting bara så sorgligt, ytligt och billigt utfört.
Rodeos omgörning makes me wanna smoke crack.