Silvana Imam ft. Marlene –»För Evigt« (låt)
Silvana Imams »För Evigt« är utan tvekan en av mina absolut bästa låtar från året. Det finns så mycket i texten som är peppande, tröstande och allmänt genialiskt.

Wiley – »Step 2001« (låt)
»Step 2001« är egentligen inte mycket mer än en grime-låt enligt konstens alla regler men jag älskar Zomby (som producerat). Jag jag älskar grime och raderna Wiley spottar tillhör bland det bästa han skrivit: »I like rice, basmati. I live life, quite happy«.

Puma by Rihanna Creeper (skor)
Rihannas tolkning av Pumas Suede är givna för läktaren 2016. Surt att herrstorlek 46 verkar vara en omöjlighet.

Anna von Hausswolff – The Miraculous (album)
Anna von Hausswolff. Låttitlarna är genialiska och det droniga soundet övertygade mig redan på första låten. Passar utmärkt till förmiddagskaffet.

Zara Larsson – »Lush Life« (låt)
Zara Larsson är bäst.

Så här lät året i övrigt:

Jessy Lanza – You Never Show Your Love (EP)

Könsförrädare – End of History (album)

Nicki Minaj ft. Beyonce – »Feeling Myself« (video)

Hinds – »Chili Town« (låt)

Grimes – Art Angels (album)

Lana Del Rey – Honeymoon (album)

Min Stora Sorg – Vår/Sommar -16 (album)

M.I.A – »Borders« (video)

Nicolas Jaar – Nymph Series (tolva)

Jamie xx – In Colour (album)

Yung Lean – »Hoover« (video)

Four Tet – Morning/Evening (album)

Abdulla Rashim – A Shell of Speed (album)

Thaiboy Digital – »Forever Turnt« (låt)

Fetty Wap – »Trap Queen« (låt)

A$AP Rocky ft. Joe Fox, Future, M.I.A – »Fine Whine« (låt)

”Drop It Low” är också en debutsingel med ganska speciell text –  en partylåt fullspäckad med svordomar. Redan i första versen deklararerar Ester med sin raspiga röst att ”Got Patron in my cup and I don’t give a fuck, the baddest bitch in the club right here”. Grejen med ”Drop It Low” är att den innehåller inte ens särskilt mycket text, två korta verser, och sen bara olika varianter av brygga, refräng och ”drop it low”-sampling. På diverse forum på internet skakade folk på huvudet över låten och undrade var fan r&b:n var på väg egentligen.

För mig var Drop It Low inte en dunderhit, inte en genialisk låt som fastnade direkt. Men det fanns ändå något med den hetsiga Polow Da Don-produktionen och Esters hesa raspiga röst som höll kvar mitt intresse.

Efter ”Drop It Low” var det tänkt att Ester skulle släppa sitt debutalbum, uteslutande producerat av Polow Da Don som också är den som ”upptäckt” henne och signat henne till Zone 4 – det egna bolaget som Polow driver i samarbete med Interscope. Men idag, två år senare, har fortfarande inget debutalbum kommit, utan istället har Ester Dean blivit en av de senaste årens mest framgångsrika, originella och mångsidiga låtskrivare.

Om du gillar r&b och har ett gäng favoritlåtar från de senaste åren är det ganska troligt att Ester har skrivit minst ett par stycken av dem. När jag började fundera på vad som hänt med den där Drop It Low-tjejen hamnade jag efter lite googlande på Ester Deans wikipediasida och fick en mindre chock. Tjejen hade ju för tusan skrivit hur mycket hits som helst! Och sådär höll jag på, med jämna mellanrum gick jag in på wikipedia och fullständigt gapade. HERREGUD, har hon skrivit den OCKSÅ? Här är några av Ester Deans alster som fick min käke att droppa;

(2007)

(2008)

(2009)

(2010)

(2010)

(2010)

(2010)

http://www.youtube.com/watch?v=7beaeoLBk00

(2010)

Under 2011 har Ester bland annat skrivit både den bästa låten på Beyoncés ”4” och på Kelly Rowlands ”Here I Am”;

När jag upptäckte att Ester Dean har skrivit ”Countdown” tappade jag återigen hakan. Hur mycket talang kan en kvinna ha? Hur mångsidig kan en låtskrivare vara? ”Countdown” var liksom som spiken i genikistan för min del.

Innan vi går vidare in på Ester Deans stil och mångsidighet måste jag påpeka en viktig sak. Ester Dean har skrivit typ alla hits Rihanna haft de senaste åren.

”S&M” är en enorm framgång, den har till exempel legat etta på tre olika Billboardlistor, bland annat på poplistan. Och Ester har haft en hel del popframgångar också, bland annat har hon skrivit den här Katy Perry-låten.

Ska man beskriva Esters låtskrivande med ett ord så måste det vara ”mångsidighet”. En anledning till varför jag alltid blir överraskad av vilka låtar Ester har skrivit är för att hon inte är förutsägbar. Det går inte alltid att höra att Ester har skrivit något, hon är inte som The-Dream vars insatser är ganska enkla att upptäcka på grund av bland annat bristen på refränger. Det finns inga melodier som avslöjar Ester, inga särskilda knep som hon alltid använder. Hon skriver helt enkelt hits och hon gör det jävligt bra. I en intervju från Billboard beskriver hon sin mångsidighet såhär:

”I’m universal. As much as I can get out a ’Firework’ with Katy, I can get a ’Lil Freak’ out with Usher. Or a ’Lay It Down’ with Lloyd. I can get Caribbean as I did on ’Rio’, then go from there to working with No Doubt. I also want to let some of the Oklahoma out and get a little country, honey. I’m a songwriter who just wants to bring people great songs.”

Ester påpekar i många intervjuer att hon är väldigt bizniz-orienterad, att hon inte jagar efter artister som en groupie utan låter artisterna komma till henne för att hon kan leverera det artisterna vill ha. Det hon gör bäst – hits. Hon framstår som väldigt trygg i sin roll, säker på sin talang och på det hon gör. Det senaste året – i takt med att hon fått fler och fler listettor –  har hon uppmärksammats mer och mer.

Men det verkar ändå som att hon fortfarande håller sig något i bakgrunden. Innan ”Drop It Low” släpptes för två år sedan var det till och med svårt att hitta bilder på henne på internet. Och såhär två år senare är det möjligen något lättare. Men det finns fortfarande i princip bara två officiella bilder, som nu har fått sällskap av ett gäng bilder från diverse galor och röda mattor.

När Ester får frågan från Billboard varför det fortfarande finns så få kvinnliga låtskrivare börjar hon direkt med att lista kända kvinnliga artister som skriver själva. Som Gwen Stefani, Lady Gaga och Beyoncé följt av ett gäng mer okända kvinnor som Cri$tyle, Priscilla Renea, Makeba Riddick, Traci Hale och Ericka Coulter. Därefter berättar hon att hon bara jobbar i sammanhang där alla känns jämlika, att hon låter folk veta att alla är jämlikar direkt när hon går in i ett rum för att jobba. Sedan säger Ester bland det bästa jag hört från en r&b-kvinna:

”I’m not walking into a sexist room. You can have it. Write the song yourself, you know? You give something, I give something. You get paid, I get paid. The day you get paid and I don’t is the day that we don’t work.”

Därefter uppmanar Ester alla tjejer som vill slå sig fram i musikbranschen att inte försöka göra det sängvägen:

”My advice to women trying to break into this end of the business is to stand up for yourself and keep your skirt down. Know how much you’re worth. This is very much like working a regular job. You’re not going to give the McDonald’s manager some ass to get a burger, right?”

De här citaten fick mig bara att älska Ester ännu mer. Som låtskrivare är hon ett geni, hon verkar extremt skärpt, målmedveten, smart och full av integritet. Som sångerska är hon fantastisk, hennes raspiga, hårda, nästan lite smutsiga röst kan göra att den mest sockersöta låt får ett mer spännande och motsägelsefullt sound.
Då och då når demoversioner av Ester Dean-skrivna låtar internet, demoversioner där Ester sjunger själv. Och ibland önskar jag att hon inte skickat vidare de där låtarna till Rihanna, Keri Hilson, Lloyd eller Usher utan behållit dem själv.

Förhoppningsvis får vi mer av Ester och hela hennes raspighet i höst. För som det verkar nu ska hennes debutalbum, helt producerat av Polow Da Don, släppas under 2011. I en Billboard-intervju berättar Ester att processen att välja låtar till albumet är igång och att hon behöver låtar som passar hennes röst.

”Picture Mary J Blige singing over Jay-Z tracks. Singing over Jay-Z beats, Kanye West beats. I want it to be grimy. It’s something about having a grimy sound where it’s truth be told… It’s talking about something but it doesn’t have to be sad. It’s hard, like in your face.”

Inspirationen finns alltså i Mary J. Bliges röst, hos Jay-Z och i Kanyes produktioner. Och Polow Da Don ska producera hela skiten. Det kan bli hur bra som helst! I övrigt har Ester jobbat med Mary J Bliges kommande album som släpps i november, samt lånat ut sin röst till en av karaktärerna i animerade Ice Age 4 där även Drake, Nicki Minaj, Queen Latifah och Jennifer Lopez medverkar med röster. Och Ester har på ett sätt sysslat med animerad film tidigare. Hon gjorde den här fantastiska låten till filmen Rio:

”Take You To Rio” summerar på ett bra sätt allt jag älskar med Ester Dean och visar hur hennes mångsidighet liksom gör vad som helst möjligt. Jag kan inte tänka mig någon annan låtskrivare eller artist som skulle kunna få mig att verkligen ÄLSKA ledmotivet till en animerad film där texten handlar om att chilla i ett lusthus. Och tanken på att samma tjej ligger bakom S&M-raderna ”Sticks and stones may break my bones but chains and whips excite me…”. Ordet mångsidig räcker nästan inte till. Ester är ett geni.

Det är faktiskt sensationellt bra – precis som Ghostfaces ”Fishscale” för några år sedan. Precis såhär vill jag ha min hip hop: hård, krispigt funkig, marinerad med smakfulla soulsamplingar och i totalt avsaknad av den kommersiella r’n’b som hängt över hela hip hop-genren på 2000-talet likt en albatross.

Här finns inga Rihannas eller Beyonces. Däremot finns ”Ason Jones”, den snyggaste Ol’ Dirty Bastard-hyllning jag hört hittills, som påmminer oss om hur enormt saknad den ruttna gamla kräket är. ”Only Built 4 Cuban Linx… Pt. II” är real hip hop, och samtidigt, uppenbarligen, populär: de första fyra veckorna sålde skivan i 111 000 exemplar i USA (hur många har den sålt i Sverige?).

Och så rösterna då: Raekwon, Method Man, Ghostface och sällskap borde vara högaktuella för Polar Music Prize nästa år. Ring Tomas Ledin! Nej, men allvarligt, de har fattat något många andra missar: att det inte räcker att vara vass på att rappa, man måste också ha en personlig röst, en tydlig karaktär.

Om man jämför med en annan ny hyllad hip hop-skiva, ”Carried away” med People Under The Stairs, blir detta rätt tydligt. Deras rappare är fyndiga och duktiga, men saknar helt personlighet. Det kunde varit du, det kunde varit jag. Eller Sugarhill Gang. Och musiken, oavsett hur skickliga de är med sina turntables, blir aldrig heller riktigt relevant. De vet onekligen hur man gör ett funky drummer-beat, men saknar soul.

Ett gäng musikhögskoleelever skulle kunna göra en rätt bra imitation av People Under The Stairs nostalgifest, men aldrig av Chief Raekwon.

Sexton år senare visar Wu-Tang-lägret att de fortfarande inte är något att kn***a med.