/

»Jag vill använda alla resurser jag har för att skapa något som är unikt för varje projekt. Ibland betyder det att botanisera i min egen skivsamling. Ibland att komponera ny musik eller att bjuda in en artist som matchar känslan, för att jobba tillsammans med bilder.«

Brian Reitzell

Under en hel vår skickar jag elektroniska brev över Atlanten för att komma i kontakt med 47-årige Brian Reitzell. Brian har gått från att vara trumslagare i amerikanska punkbandet Redd Kross till att handplocka, eller komponera, all musik som hörs i Sofia Coppolas filmer. Han är fullt ansvarig för att jag inte längre kan lyssna på The Jesus and Mary Chains »Just Like Honey« utan att tänka på Bill Murray och Scarlett Johansson på Tokyos bakgator. Att månader senare få svar känns därför lika stort som att höra The Radio Dept. i en svinsnygg film om en fransk drottning.

Hur kommer det sig att du och Sofia Coppola började arbeta ihop?
– Sofia och jag lärde känna varandra för kanske tjugo år sedan. Hon visste att jag var musiknörd – jag läser alla artistbiografier jag kommer över, har en stor skivsamling, och så vidare – och The Virgin Suicides var hennes första långfilm. Eftersom den utspelar sig i 70-talsmiljö behövde hon musik som passade den eran. Hon anställde mig som »music supervisor«, även fast ingen av oss visste vad det innebar. Då hade jag precis lämnat Redd Kross så det var perfekt tajming.

– Hon presenterade mig för JB och Nicolas från Air (Nicolas Godin och Jean-Benoît Dunckel, reds anm.), som Sofia ville skulle göra musiken till filmen. Jag började spela trummor i Air och åkte på turné med dem. Efter det gick vi tre in i studion med mig i rollen som nån slags ombud för vad Sofia ville ha. Vi visste inte hur vi skulle gå till väga så vi jobbade konceptuellt kring känslan och atmosfären i filmen. Det var väldigt härligt att arbeta så men ledde till en hel del redigerande sedan. Något som gör att filmen och albumet låter ganska olika.

Vad var det som först väckte ditt intresse för den här branschen?
– Det var aldrig en medveten plan att jag skulle arbeta med det jag gör. Men jag växte upp i San Fransisco där band spelade till filmprojektioner på skumma konstgallerier och liknande. 1997 var jag fortfarande trummis i Redd Kross men fick för mig att göra ett instrumentalt album, Flyin’ Traps.

– Tanken var att göra en modern version av en Sandy Nelson-platta. Jag frågade andra trummisar jag träffade om de ville göra en låt. Jag fick en deal med ett majorbolag så att jag kunde betala alla ordentligt. Till omslagsbilden kastade jag ner tre trumset från en byggnad i centrala Los Angeles. När projektet var klart insåg jag att jag kunde åstadkomma så mycket mer med musik än att spela trummor i ett band.

– Jag tror albumet hade en liknande effekt på några av de medverkande också, Steven Drozd från The Flaming Lips till exempel. Det här var hans första steg mot att skriva mer och spela andra instrument. På det The Flaming Lips-album som kom efter det här, The Soft Bulletin, tog Steven över gitarren, vilket gav ett helt annat sound. Det fanns så många i det här projektet som jag hängt med och tänkt »Jag skulle vilja höra vad som hände om trummisen var den som bestämde«.

Vilket var ditt allra första musikuppdrag för rörlig bild?
– Mitt första gig var The Virgin Suicides. Då var jag runt 30 år och hade inte en susning om vad jag höll på med. Men jag jobbade stenhårt i nästan ett år med VHS-band, skivspelare och rullbandspelare. Under den här tiden lärde jag mig en hel del om film- och musikindustrin. Hur meckigt det är med rättigheter till exempel. I dag är allt väldigt annorlunda, jag har en kollega som hjälper mig med allt pappersjobb. Samt en dator.

Vad är det som gör dig och Coppola till ett sådant bra team?
– Vi började tillsammans och utvecklade ett system som jag tror är lite unikt. Jag vet vad hon gillar och vilken roll musiken spelar för hennes visuella stil. Jag går verkligen in för de här projekten så det blir intensiva perioder. Men jag måste alltid vara hundra procent nöjd själv innan jag tar något till henne.

– Största delen av mitt jobb är avklarat innan filmen spelas in. Jag ger Sofia mixar av hur jag tycker att filmen ska låta. Ibland medan hon fortfarande författar manus. Sofia ger mixarna till klipparen. Medan filmen växer fram så kommer musiken med direkt. Ibland tar jag med låtarna också, så kollar vi tillsammans hur bra det passar med det som gjorts under dagen. Men Sofia väljer några låtar till varje film och det är hon som i slutändan bestämmer vad som kommer med. All kredd till henne.

Har du någon gång övervägt en alternativ karriär?
– Nej. Jag arbetade som kock i tjugoårsåldern, vilket jag tyckte ganska bra om. Men att laga mat och göra musik är väldigt närbesläktat för mig. Det visuella kom helt naturligt då jag lyssnade på så mycket filmmusik under uppväxten. Jobbet jag har nu tillåter mig att växa musikaliskt på ett sätt som att vara del i ett popband inte kan. Det känns som att alla musikprojekt i livet har lett mig hit.

Hur gör du ditt urval, vad är det du letar efter i en låt?
– Vilken omöjlig fråga! Du bara vet när det är rätt. Känslan måste vara omedelbar, eller växa på ett speciellt sätt. Oavsett så måste låten alltid vara bra, sedan måste den smälta ihop med resten av musiken på något vis. Det är lite som att laga mat och komponera en meny. Du vill inte blanda Pasta Bolognese med Sashimi och ett glas apelsinjuice.

Något jag minns lite extra är när jag satt nedsjunken i en röd biofåtölj och såg Marie Antoinette för första gången, då »Pulling Our Weight« plötsligt smög sig på…
– En vän från Texas introducerade mig för The Radio Dept., deras skiva gick inte att köpa här. Till den första mixen för Marie Antoinette valde jag två låtar, sedan tror jag faktiskt att vi hade med tre i filmen. Jag älskade deras musik och känslan den gav mig – drömsk och svepande romantisk. Deras låtar var avgörande för att skapa den värld av ljud vi behövde bygga kring Marie Antoinette.

– Jag åkte till Stockholm för att träffa bandet och visade dem några tidiga klipp från filmen med deras musik i. Jag var så glad att jag fick människor att upptäcka dem. Ibland kommer folk och tackar för att de har upptäckt någon artist via filmerna, som My Bloody Valentine eller Happy End eller vad det än kan vara. Det gör mig lika lycklig varje gång.

Du har arbetat med musiken i Sofia Coppolas senaste film The Bling Ring. Vilken känsla ville du förmedla i den?
– »Los Angeles upper middle class youth culture«. Jag ville också att det skulle kännas som det gör nattetid uppe i bergen, med brisen och prärievargarna. Alla skräniga ljus som tänds och släcks och speglar sig i havet. Det blå, rosa och orangea som smälter samman på himlen. Sen så inger LA en känsla av enorma ytor, så den atmosfären var vi tvungna att fånga också.

Det här är första gången du använt urbana artister, som Azealia Banks eller Rick Ross, i en Coppolafilm. Hur kommer det sig att du ville använda hiphop i det här fallet?
– Det var det som kändes rätt till tonårskaraktärerna i filmen. Jag behövde välja musik som de skulle lyssna till, som var deras soundtrack. Men jag ville också göra en mix som Sofia, jag och våra vänner skulle tycka om. Det är alltid en del av mitt slutmål.

Jag har hört att du ville att Kanye West och Phoenix skulle göra en låt ihop, exklusivt för Bling Ring?
– Både Phoenix och Kanye var på. Men det gick bara inte att hitta ett studiotillfälle då båda kunde, deras scheman var varandras motsatser. Vi hade kontakt med Kanye redan från start. När han inte kunde tipsade han om Frank Ocean och gav oss licens att använda några av hans låtar istället.

Sex låtar som Brian Reitzell arbetat med i Sofia Coppolas filmer

The Virgin Suicides

Lost in translation

Lost in translation

Marie Antoinette

The Bling Ring

The Bling Ring

Brian Reitzell arbetar just nu med en mängd projekt, bland annat musik till ett tv-spel och en ny säsong av Hannibal.

Albumet ger Monica flera stora hits, däribland ”Don’t take it personal (just one of dem days)” och ”Before you walk out of my life”. När jag lyssnar på skivan i dag slås jag av hur vuxen Monica låter, vilken pondus hon har. ”Don’t take it personal”, som är albumets debutsingel, berättar om en ung kvinnas behov av att vara ensam med sina känslor. Och våndan över att behöva förklara det för den man är tillsammans med.

Monica är liksom vuxen från början. Det handlar inte om någon oskyldig och banal tonårskärlek, utan om mogna och komplexa känslor. När jag ser hennes videor från den tiden fångas jag också av hennes fantastiska utstrålning. Redan som 15-åring framstår hon som självsäker och som en artist och ung kvinna med enorm integritet.

1998 är en milstolpe inom den moderna r’n’b-musiken. Monica och Brandy, som bägge börjat sina karriärer i unga år, går ihop och spelar in dunderhiten ”The boy is mine” tillsammans.

En låt där de bråkar lagom mycket. Jag och min bästa kompis brukade mima till den, jag var alltid Monica.

Albumet ”The boy is mine” blir en enorm framgång för Monica. Förutom titelspåret blir även ”The first night” en stor hit, precis som balladen ”Angel of mine”.

Den sistnämnda är en cover som från början framfördes av brittiska r’n’b-trion Eternal. Monica står på toppen av sin karriär. Hennes roll som en av de absolut största unga r’n’b-sångerskorna är befäst och arbetet med ett tredje album påbörjas.

Men personliga tragedier kommer att påverka hennes karriär. År 2000 begår Monicas pojkvän Jarvis Weems självmord framför henne. Jarvis bror hade omkommit i en bilolycka några år tidigare och paret har precis besökt broderns grav när Jarvis tar fram en pistol och skjuter sig själv. Monica är då 20 år.

Under perioden kring Jarvis självmord börjar Monica dejta rapparen C-Murder, bror till Master P. Hon har beskrivit honom som ett viktigt stöd efter Jarvis självmord. När arbetet med album nummer tre återupptas börjar hon också skriva texter själv, något hon inte gjort på sina första två album.

”All eyez on me” släpps i Japan 2002. Men den ges aldrig ut på allvar i USA utan arbetas om och släpps med titeln ”After the storm” året efter.

Titeln ska antyda de svåra förhållanden Monica tagit sig igenom, något hon stöter på även senare i sin karriär. På ”After the storm” arbetar Monica också för första gången med Missy Elliott vars produktioner hon använt flitigt sedan dess. På albumet märks Monicas förvandling.

Den mogna men ännu ganska oskyldiga tonåringen från 90-talet är ersatt av en ung kvinna med enorm livserfarenhet. Många av låtarna handlar om komplicerad kärlek.

Videon till singeln ”U should’ve known better” handlar om att Monicas kille, spelad av rapparen Young Buck, hamnar i fängelse. Monica sjunger ”and it just don’t matter if ya rich or poor, out or in doing 5 to 10″, nästan som om hon kunde se in i framtiden. 2003 döms hennes fästman C-Murder till livstids fängelse för mord. En motgång som leder till ett nytt avbrott i karriären.

Men är det något som utmärker Monica så är det hennes otroliga förmåga att alltid resa sig igen.

Hon blir tillsammans med rapparen Rodney ”Rocko” Hill och får sitt första barn 2005. Under graviditeten påbörjas arbetet med album nummer fem, ”The makings of me”. Den döps efter Curtis Mayfields klassiska låt ”The makings of you” som också samplas på ”A dozen roses (you remind me)”.

Till skillnad från ”All eyez on me/After the storm” innehåller ”The makings of me” lycklig kärlek. Den visar också en kaxigare Monica som rappar på en del låtar och uttrycker sig mer explicit. På ”Doin’ me right” skryter hon om vilken bra kille hon har och hur bra han är i sängen:

”And he talk slicker, 
he pack a big kicker
The best to do it yet the way his tongue flicker
Oh, a good looker
 I gotta book ya
Tell them girls to get back ’cuz I already took ya.”

”The makings of me” är Monicas bästa album efter framgångarna under 90-talet. Det är tio solida r’n’b-låtar, det är vuxet men ändå lekfullt, kaxigt men alltid genuint. Min kärlek till Monica är verkligen starkt präglad av albumet, av hur självsäker och stabil hon verkar. Trots att hon skryter om sin materiella välfärd verkar hon så genuint trevlig och jordnära.

Jag upplever hennes kaxighet som äkta. Att den är grundad i en gedigen självkänsla som befinner sig långt ifrån många andra artisters påklistrade image. Med ”The makings of me” visar Monica att hon kan resa sig ur nästan vad som helst, att inget kan rubba henne.

En av Monicas absolut starkaste sidor är att hon är så stabil som artist. Hennes fans litar på henne – och hon levererar. Hon står för en lagom klassisk, lagom nyskapande r’n’b-soul som lyckas inkorporera lagom mycket hiphop. Men den skulle aldrig få för sig att göra några utflykter in i andra genrer, som till den numera för r’n’b-genren så omåttligt populära dansmusiken.

Inför nästa album, ”Still standing” (2010), var tanken att spela in just den där vuxna och stabila r’n’b:n som Monica gjort till sitt eget uttryck. Precis som ”After the storm” ger ”Still standing” en mäktig känsla av att överleva, som Monica så enkelt förmedlar efter alla sin livserfarenheter.

På titelspåret, som gästas av Ludacris, som för övrigt är Monicas ingifta kusin, berättar hon för första gången om vad som hände med Jarvis Weems.

”I had a lover take his own in front of me,
I asked God, why is this happening to me?
But I didn’t fold, I held my own
And now I’m deep in love with who I belong
 (This is my life)

They say with age comes wisdom
And the white flag, I can’t give ’em
Tryin’ to tell you how it’s s’posed to be
See, this is more than just a song to me.”

Med singeln ”Everything to me”, som Missy Elliott producerat och som samplar Deniece Williams klassiska ”Silly”, får Monica sin första listetta på sju år.

Låten vilar väldigt mycket på samplingen, precis som många av låtarna från ”The makings of me”. Den typen av sånger kan kännas lite trötta och slarviga.

När en klassisk sampling blir för dominerande gränsar det nästan till en cover. Men när Monica gör en sådan låt känns det alltid nytt, alltid fräscht, alltid som att hon gör något eget. Det är mer som en homage till soulmusikens legender som funnits före henne. Hon är alltid respektfull.

I vår släppte Monica sitt sjunde album, ”New life”. Återigen är den ett bevis på den ständiga personliga utveckling som Monica uttrycker genom sin musik. Skivan inleds med att Mary J Blige ger ett inspirerande pepp/deep talk och uppmanar Monica att njuta av sitt nya liv. Monica har gift sig med basketspelaren Shannon Brown som hon träffade när han spelade hennes kille i en musikvideo.

Första låt efter introt är ”It all belongs to me”, en duett med Brandy. Det är de två sångerskornas första samarbete sen ”The boy is mine”. Det är duktigt, lagom kaxigt, men ljusår från en ny ”The boy is mine”. Större delen av albumet består av smäktande powerballader. Det är storslaget, både musikaliskt och känslomässigt.

Albumets storslagenhet vilar till väldigt stor del på Monicas fantastiska röst. Jag litar hela tiden på allt hon sjunger. Hon får mig till och med att köpa 60-talsretron i ”Cry” och ”Time to move on” trots att jag egentligen hatar retrosoul. Vissa av låtarna doftar svagt av 80-tal, särskilt ”Until it’s gone” som är en av två låtar på skivan som Missy Elliott producerat.

Videon bjuder på en något överspelad känslomässig historia. Den totala oräddheten inför att spela över, inför att uttrycka känslor på ett så rakt sätt, nästan gränsande till banalt, är en av anledningarna till varför jag älskar Monica och varför jag älskar r’n’b.

Första singel från ”New life”, ”Anything (to find you)” feat. Rick Ross, är också producerad av Missy Elliott. Låtens 90-talsinspirerade sound kommer från samplingen av Biggies ”Who shot ya?”. Monicas första rader är hämtade från Marvin Gaye och Tammi Terrells duett ”You’re all I need to get by”.

Men det hela utvecklas till ett modernt och storslaget mästerverk. Monica och Missy gör något helt nytt, trots att låten vilar tungt på den klassiska samplingen. Monicas röstnärvaro är något i hästväg. Hon äger hela låten, hennes sång dominerar produktionen snarare än tvärtom.

Tyvärr har ”New life” alldeles för få låtar som sticker ut. Det är fint, pompöst och hundra procent r’n’b. Men förutom Missys två produktioner är det egentligen bara ett par låtar som har det lilla extra.

Av de spår som Rico Love står bakom är det bara ”Daddy’s good girl” som sticker ut, och den följs tyvärr av ”Man who has everything”, Monicas första riktiga utflykt till någon annan genre än r’n’b/hiphop. Det är en reggaelåt, och ja, det är fruktansvärt dåligt.

Monica sjunger som vanligt väldigt bra, men produktionen låter som en hemmasnickrad reggaeremix än en skön crossover, tänk Rihanna.

Monica gör inte superhits längre, eller följer trender för den delen. Men hon har något väldigt speciellt. Det märktes inte minst ett par dagar efter Whitney Houstons bortgång. Med sin hyllning fick Monica mig på riktigt att börja gråta:

Monica är för mig som en kär vän jag vuxit upp med. Vi hade våra känslosamma men lekfulla tonår. Vi mötte motgångar i livet tillsammans.

Vi lärde oss att vi förtjänar att vara lyckliga. Vi vågade konfrontera vårt förflutna tillsammans. Ja, det är klyschigt och banalt men som r’n’b-lover får man stå i kontakt med sina känslor utan vackra metaforer och djupa analyser.

Även om ”New life” är långt ifrån ett mästerverk så kan jag uppskatta skivan. Monica har liksom… funnit sig själv. Hon har mognat, landat. Blivit vuxen. Blivit starkare. Fått ett nytt liv.

När vi kommer in i Tjeckien är alla orter svartvita, tycks alldeles obebodda. Hus har inga tak, hål i betongväggarna, nästan all färg har lossnat. Platser som saknat mänsklig närvaro i åratal. I en öppen byggnad har en liten trädgård börjat växa av sig själv. Intrycket är att Prag är landets absoluta centrum (rent geografiskt en aning till väst) som suger ur resten av landet dess energi och pengar. Jag börjar visualisera sura ”lantgubbar” som ”hatar storstan” men känner mig löjlig och slutar.

I Prag är det dock jättefint, förstås.

Den låt jag fastnar för mest i början – soundtracket till alla gröna dyner och förfallna hus – är ”Tupac Back”. Det är ett spår från Maybach Music Groups rätt nya skiva ”Self Made, Vol. 1″, där Rick Ross och Meek Mill går på om hur de är 2Pacs andra ankomst.

Ross stånkar och ojar sig som ingen annan, har en helt vriden självbild som vanligt och råkar dessutom säga, i en Ross-typisk återvinning av klassiska raptitlar och fraser, att han är far till Brendas barn. As in Brenda, den 12-åriga flickan som fött ett barn och i panik slängt det i en sopcontainer. Han kan inte ha lyssnat noga på 2Pacs socialrealistiska originalsång. Men hans tilltal är likväl mäktigt, imposant, han är en jäsande padda med stora guldhalsband som föreställer honom själv.
Jag gillar honom, han är ändå något slags unikum. Meek Mill påminner om Jay-Z:s on-and-off-sidekick Memphis Bleek i hans mest inspirerande stunder; en rätt cool och lite störig skata som kraxar på med grandiost självförtroende och en dialekt med härligt skeva diftonger.

Jag läser ”Bara någon att straffa” av Kristofer Ahlström och den är så snyggt skriven nästan överallt, med vissa scener som verkligen bränner. Men gud, dialogen är så regisserad. Det är värre än Tarantino vad vasst och eftertänksamt och poetiskt alla vanliga människor uttrycker sig hela tiden.

En 25-årig gotlänning säger en gång ”Du ska inte tro att du har nån ensamrätt på verkligheten. Att allt är precis som du tror att det är”. Varje dialograd skulle kunna twittras och retweetas en 15-20 gånger. Det är inte en bra grej.

När läsögonen blir röda och grusiga låter jag dem vila på något som blänker utanför och plötsligt blir ”Born This Way” den bästa skivan som börjar på ”Born” efter ”Born to Run”. Jo! Det är ett rätt överviktigt album, 17 spår. Men Lady Gaga är omväxlande och simultant muppig, svincool, motiverande, weirrrd och inspirerande, någonstans på varenda låt. Melodin i ”Heavy Metal Lover” har, för att låna lite av Annika Norlin, burits av sparvarna, förts hit över ängarna och godkänts av änglarna. Jag älskar att Lady Gaga finns här och nu och är större än världen.

Österrike som land ser jag bara i dunkel, på ett nattåg mellan Wien och Milano. Det är lite synd, jag såg fram emot de grönklädda och solskimrande bergen man ser i reklamer för choklad och så. Och nerför dem rinner vit mjölk i smala strimmor och bredare silkesband på något sätt.

Men inte nu alltså, allt jag ser är silhuetter av stora mäktiga läskiga berg och byar med hus som vartenda ett skulle kunna vara en taverna i ”Sagan om Ringen” eller så. Jag ligger på en hård brits och Oskar Linnros ”Vilja Bli” loopas till jag somnar. Berättarjaget (inte ”han”, mind you, eftersom alla Linnros texter är så skickligt och otvunget könsneutrala) sjunger till sitt hjärtas person om att vilja förändras, att bli någon annan, om älsklingen står ut bara en natt till (”snälla sov”).

Efter några timmar vaknar jag upp till crescendot i andra versen, när Linnros soulskriker i kanske tio stämmor: ”Jag försöker förvandlas!”. Han har en entusiasm och desperation just där men i raden efter blir det odelad melankoli och han låter rösten spricka lite. Berättarjaget besegras av sig själv igen: ”men jag går i repris”.

Samma bit väckte mig i Prag, på sena natten efter en rusig arrangerad pubrunda vi var på. Även om jag främst älskar låten i sig, dess souliga och sorgsna tilltal, så sitter den ju kvar lite överallt i kroppen och maler. Har man levt i en parrelation måste man relatera på något sätt. Det kan inte bara vara jag.

Vi stannar inte i Milano.
Vi fortsätter därifrån, i norra Italien, till Rom och slutligen Salerno, på Amalfi-kusten vid stövelns tår. Det är resans överlägset vackraste land, blicken är fast sökande omkring ut genom fönstret. Vidd efter vidd av gräs, berg, träd och åkrar sträcker sig ut överallt. Det känns så oändligt. Och under tiden sjunger Justin Vernon i mina öron, med en röst som liksom lägger sig till ro: ”And I could see for miles, miles, miles”.

http://www.youtube.com/watch?v=B3ePlc3Gi_8

Vackra Italien. I kulturen ett land så upptaget av skönhet och ungdom, främst kvinnlig sådan. Det går inte att gå mer än tio meter i en stad utan att en ny gigantisk plansch med en massa ung hud direkt drar sig från periferin till ögats mitt. Äldre kvinnor sminkar och klär sig nedåt i åren, unga flickor det motsatta.

För männen i samma åldersspann – kanske 12-50 år – tycks idealet vara en renrakad Adonis i Speedos, straight outta sena tonåren. Kvinnor och flickor är också oftast ladylike i hållningen, skulle aldrig låta deras fysiska person ta en kubikdecimeter för mycket av omgivningen. Verbalt och socialt tar de dock all möjlig plats. Det skriks överallt, mellan kvinnor och män och pojkar och flickor, men medelåldersgubbarna och pojkarna vet också att bre ut sig fysiskt.

Det är bara män som låter sin kropp och dess funktioner verkligen ta plats, lite som skribenten Kristoffer Viita skrev på Twitter en gång när han sett en gubbe snyta och harkla och hosta sig över hela omgivningen. Det är så klart inget exklusivt för Italien, det finns överallt och fräter, bara mindre utlevande i Sverige. På stranden i Palermo skvätts min tigande svenska uppenbarelse alltjämt ned av sand och vatten när pojkar kastar bollar och voltar runt i detta deras ostron som är världen.

När ”Bara någon att straffa” är utläst (för jo, den är bra och målande med en spännande intrig, no doubt) går jag på James Francos novellsamling ”Palo Alto” och som jag hoppats på den. Man gillar ju Franco! Man vill att det ska gå bra för Franco! Men berättelserna i ”Palo Alto” ger inget alls. De är fattiga och fantasilösa i språket och alltid ur samma jagperspektiv trots att protagonisten förändras i namnet: en 16-17 år gammal snubbe i Palo Alto som skiter i precis lagom mycket för att ändå klara sig.

Berättelsen som står ut är den om och ur perspektivet av Marissa, en 16-årig ensam tjej som bara fått en puss i sitt liv, av hennes enda vän tillika jämnåriga bögkusin Jamie. Efter ett par noveller stänger jag den och byter till ”Franny and Zooey” och aj och oj, som författaren Franco bleknar bredvid J.D. Salinger.

Hans människor, herregud! Det är säkert för att jag är rätt historielös och född 1987, men jag förstår inte riktigt hur någon, året 1955, kunde skriva så här om människor, beskriva en punkt i deras liv så exakt, finkänsligt och varmt. Jag börjar fantisera om J.D. Salingers empatiförmåga igen.

När södra Italiens och Siciliens värme och vind och vatten och sol lätt svischar förbi runtom oss framstår J.D. Salinger som ett naturligt komplement, närmast obligatorisk att läsa. ”Semesterläsning”, jo seriöst.

Den musik jag spelar mest, för mig själv i lurar och med kupad hand runt mobilhögtalaren på “förfesterna” (vi är tre personer på ett litet vandrarhemsrum) är “Femme Fatale”. Årets skiva. Denna monolit av ljust, ljust guld som blänker och bländar. Varje gång Britney Spears sjunger med den där hisnande pondusen på ”Trouble for Me” tänker jag bara ”TRIUMF!” och blir så glad. Det är ett evinnerligt verk.

Södra Frankrike passerar förbi, både utanför tåget och när vi faktiskt bor där i tre nätter (i Nice och Nîmes). För jag börjar tröttna på resandet. Jag längtar hem till platser och personer jag inte sett på nästan tre veckor. Amsterdam kommer och går och är vackert och rusigt under tiden men är egentligen bara en transportsträcka. Vi tar ett nattåg hemåt.

Sen. Att vara trött, bakfull, stilla och lätt frusen utan handling alls, med solbadande små fula orter utanför tågets fönster. Allt det är ingenting, försvinner, blir finkornigt och blåser iväg med insikten:
Jag har någon jag åker till.