Det är olyckligt men samtidigt förutsägbart att en så pass angelägen artist som Natasja Saad förblivit okänd för så många av oss som placerat våra liv mitt i musiken.

Hon agerade inte bara inom en så (av media) marginaliserad genre som skandinavisk dancehall – när Natasja Saad därtill toastade, rappade och sjöng så gjorde hon det på danska.

Jag vet inte vad det beror på, faktumet att så många av oss föredrar lyrik komponerad på engelska, franska och portugisiska — eller för den delen Yoruba och något av berberspråken — före det som diktats just över sundet. Men jag förbannar mina fördomar mot dansk musik när det alltför länge hindrat mig från att ta del av Natasja Saads livsverk.

Det går givetvis att peka på att många av hennes landsmän inte heller var bekanta med Natasja Saads musik under tiden hon verkade. När det stora genombrottet, albumet I Danmark er jeg Født, släpptes i september 2007 hade hon redan lämnat jordelivet sedan ett par månader tillbaka.

Det var tidigt på morgonen den 24 juni som Natasja Saad tillsammans med barndomsvännen tillika sångerskan Karen Mukupa och tre jamaicanska vänner satte sig i en bil. Den skulle ta dem från en reggaefest i Hellshire-området på Jamaica till Kingston där Natasja hyrt ett hus.

Än i dag är det oklart vad som egentligen fick bilen att skena av vägen och in i en lyktstolpe. Många indicier pekar dock på att chauffören var påverkad av marijuana och alkohol när han körde. Alla i bilen klarade sig relativt oskadda utom Natasja Saad som omkom nästan omgående i samband med kraschen.

De danska tabloiderna skrev strax därefter runor om en charmant och intelligent tjej, dotter till en erkänd fotograf, som under sina tidiga tonår gjorde sig ett namn som jockey. Desto mindre om hennes musik.

Att hon var en erkänt skicklig artist fanns det inget tvivel om. Som första icke-jamaican vann hon den prestigefyllda tävlingen Irie FM Big Break Contest 2006 och blev om inte älskad så åtminstone ett namn att hålla ögonen på i Jamaica.

Men allt det spelar egentligen mindre roll. Hennes musik blir aldrig så viktig som när man ser till den politiska kontext hon verkade inom.

Samtidigt som Natasja Saad gjorde sig ett namn på gruppen No Name Requesteds tidigaste singlar började det främlingsfientliga Dansk Folkeparti (DF) ta form.

Partiet grundades redan i mitten av 1990-talet och 2001 lämnade partiet under ledning av Pia Kjærsgaard sina första betydande avtryck. I valet samma år blev Dansk Folkeparti det tredje största partiet i folketinget med sina 12 procent av rösterna. Partiet har aldrig hymlat med att deras främsta mål har varit att Danmark ska bevaras danskt med stram »udlændingepolitik«.

Natasja Saads musik var antitesen till Dansk Folkepartis ambitioner. I den skapade hon en triangel mellan Köpenhamn, Kingston och Sudan (där hennes pappa var född), platser som hon alla kallade sitt hem.

Albumtiteln I Danmark er jeg Født plockade hon från H.C. Andersens klassiska melodi från 1850. Men där den senare besjöng det lilla landets lov är Natasja Saads titelspår en betydligt mer ilsken affär.

»Jeg føler mig dansk og det er nemt at blende ind
Men der vil altid være en Pia, en Johnny og en Evensen,
der synes, jeg er for dum og grim og bør sendes hjem
Men fuck nu dem, for jeg ved at hele verden er mit hjem«

Natasja Saad toastar om Sudans röda jord på ett lika självklart sätt som hon åberopar Odin och Thor (!) I grunden handlar texten givetvis om att inte låta andra krafter, stora eller små, diktera vem man är.

Paradoxalt nog fångar hon samtidigt Köpenhamn bättre än någon annan genom sin rotlöshet. Basen och beatsen är kanske hämtade från Kingston men musiken låter precis som en promenad genom ett lummigt Vesterbro. Det är mångfaldigt och urbant med ett leende på läpparna.

Att de danska myndigheterna, bara ett par månader efter olyckan i Kingston, förklarade att den lilla gatan bakom Den Grå Hal i Christiania skulle döpas om till Natasjas Gade känns som något av en poetisk rättvisa.

Precis som en dansk enmansversion av Bob Marley & The Wailers predikade hon i slutändan bara kärlek. Okuvlig och stolt givetvis, men alltid kärlek.

Jag tror inte att vi behöver leta med ljus och lykta efter vår egen Natasja Saad nu när ett främlingsfientligt parti blivit det tredje största i riksdagen. Men det är viktigt att samla så många goda krafter vi bara kan i minnet dessa tider.

I morgon, den 31 oktober, skulle Natasja Saad ha fyllt 40 år. Jag hoppas innerligt att hennes gata täcks med blommor hämtade hela vägen från Kingston och Sudan.

Hösten 2014 har The 2 Bears nya album The night is Young varit en plats som jag stannat vid. Musiken skiljer sig en del från när jag senast besökte duons värld. På 2012 års debutalbum Be Strong var ledorden dans, hedonism och tempo. Denna gång är tonen allvarligare och mer eftertänksam. Det finns ett tydligare politiskt stråk i musiken. Ett stråk som även ligger på en mer privat nivå med texter om trasiga relationer och avsaknad av närhet.

Grunden är fortfarande housemusik. Men den breddas med psykedeliska och kosmiska utflykter i form av låtar som »Son of the sun« och »Mary Mary«. The Night is Young tar lyssnaren ut i världen på ett sätt som Be Strong inte hade ambitionen att göra. Så är också bitar av albumet inspelade i en studio i Johannesburg.

Liksom tidigare är Joe Goddard och Raf Rundells hantverk oklanderligt utan att det blir tekniskt tråkigt eller strypt av musikaliska konventioner. Humor finns alltid nära i det duon gör. Men det handlar varken om spex eller fräcka skämt, humorn känns alltid menad och fungerar som en kommentar till det The 2 Bears är. Ungefär som att de säger »ja, vi har koll på musikhistorien och alla referenser, men det betyder ingenting om vi inte samtidigt gör musik med lust och glädje«.

The 2 Bears har en förmåga att röra upp varma känslor inombords oavsett hur pissig tidsandan är. På The Night is Young uttrycks det tydligast i det avslutande titelspåret där Raf Rundell knyter ihop säcken när han sjunger: »The day is old, but the night is young«.

En tydligare kärleksförklaring till dansmusik, gemenskap och klubbkultur är svår att formulera.

Efter flera försök får jag tag på Raf Rundell på telefon. Han befinner sig på Ibiza och går omkring i Ibiza stad där sommarsäsongen börjar lida mot sitt slut. Det är mindre turister och lägre puls. Men på kvällen samma dag ska The 2 Bears spela förband till Giorgio Moroder på den klassiska klubben Pacha.

Raf berättar att arbetsprocessen kring The Night is Young skilde sig en del från debutalbumet. Då hade The 2 Bears tydliga idéer om vad man ville göra. Denna gång behövde duon helt enkelt göra en skiva. Att »omvandla elementära saker till låtar« som Raf uttrycker det.

– Vi gjorde ett par av låtarna på ett annat sätt denna gång. Vi arbetade enkelt, som att vi utgick från en enstaka sampling eller en basgång. Joe är erfaren och vet hur man arbetar med album, hans studio är en bra plats att jobba i.

Även andra instrument än de i Joe Goddards studio användes. Som en stor marimba.

– Den ser ut som en större xylofon. Jag lånade den av en vän som producerar filmmusik och som har arbetat med Matthew Herberts skivbolag Accidental Records. Den var så stor att vi var tvungna att stå på en stol för att kunna spela på den, vi använde den på låten »Run run«.

Samtidigt som The Night is Young är en skiva som är mer introspektiv än Be Strong är blandningen av stilar fortfarande slående. The 2 Bears har en osviklig fingertoppskänsla att få in pop, reggae, soul och hiphop under samma musikaliska paraply där låtarna fortfarande är viktigast.

Grunden är house av en sort som ger musikkonnässörer underlag för historiskt teoretiserande och andra en anledning att hänge sig på dansgolvet.

 – Vi skrev många låtar denna gång och det var mycket som inte kom med på albumet. Vi ville utmana oss själva musikaliskt och var nog lite trötta på housemusik. Den musiken är en stor del av det vi älskar men det är inte allt. Jag tycker att Be strong är mer varierad än vad jag minns den, det finns hiphop och country och låtar som »Warm & easy« på den. Men visst, den kretsar mycket kring en sak. Det är kärlek, party och vikten av att vara inkluderande. Men med detta album ville vi inte göra en lång rad med housedängor.

Varför är The Night is Young mer introspektiv och dämpad?
– Både Joes och mitt liv ser annorlunda ut nu. Sedan förra albumet har vi fått barn, jag har ett barn och Joe har två, och det förändrar saker. Jag känner mig lika mycket road och glad som deprimerad och skräckslagen över det. Den sortens ljus och mörker finns med på skivan, men det finns stunder på den som är dans och party också.

Raf nämner singeln »Money Man« som exempel på ett albumspår som balanserar på linjen mellan det upplyftande och det mörka. Låten är ett dubbigt reggae-nummer med en refräng som är så trallvänlig att den skulle kunna vara tagen från en barnvisa. Men textens budskap är desto allvarligare.

– Den handlar egentligen om all den skit som pågår på varje nivå i samhället – hela konceptet kring hur pengar formar så mycket i våra liv och hur det påverkar oss. Jag tycker verkligen om skivor som har den karaktären, som säger tunga saker men som är ganska lättsamma på ytan.

– Fun Boy Three är en grupp som vi båda är influerade av. De är ett band som Terry Hall, Neville Staple och Lynval Golding från The Specials bildade i början av 1980-talet. De gjorde ett par album som var ganska politiska men där sångerna inte var lika mörka. Det är något som vi har försökt att uppnå med denna skiva.

På The Night is Young medverkar flera gästartister. Den brittiska MC:n och reggaeartisten Stylo G hörs på »Money Man«. Under en resa i Sydafrika förra sommaren knöts även den unga sångaren Sbusiso och Kwaito-legenden Senyaka till inspelningen av albumet.

Som en del i ett ungdomsprojekt initierat av tidningen Live Mag uppträdde The 2 Bears i Kapstaden och Johannesburg. Raf och Joe fick även tillgång till en studio som trummisen Tshepang Ramoba från det sydafrikanska postrockbandet BLK JKS driver. Där lade Senyaka och Sbusiso sång på låten »Son of the Sun«. Senyaka bidrog även med sin röst på singeln »Angel (Touch me)«.

– Det var en fantastisk resa. Alla vi träffade var så imponerande musikaliskt och det var en väldigt kreativ och rolig tid vi hade. Det är spännande att se hur folk arbetar på andra platser. Studion låg i Soweto och det är ett område som har en orolig historia men det vi upplevde var så positivt och det var verkligen en trevlig plats. Det gjorde att jag fick upp ögonen för mitt eget liv och de prioriteringar man gör. Det är något av det bästa med att resa, man får perspektiv på saker och ting. Det är så enkelt att bli belåten och bekväm där man bor och befinner sig.

Jag frågar Raf om hans musikaliska bakgrund.

Kommer du ihåg första gången som du stötte på housemusik?
– House kan vara så många olika saker. Det var mycket housemusik på topplistorna när jag var ung, som Technotronic och allt det som spelades på radio och tv då. Den första gången som jag hörde house i det sammanhang som det är gjort för – i en mörk källare med ett riktigt ljudsystem – var festerna som Basement Jaxx anordnade i Brixton i slutet av 1990-talet. Jag hade precis flyttat hemifrån och det var en härlig tid. De festerna påverkade mig verkligen.

– Samtidigt lyssnade jag på hiphop under 1980-talet när jag var ung. Och jag har lyssnat på The Orb, Orbital och Underworld, grupper som hade en fot i housen och en fot i techno. Den musiken influerade mig också.

Om man läser era texter är de ofta ganska roliga men utan att de saknar en viss samhällskommentar. Uppfattar du er som ett politiskt band?
– Jag vet inte, kanske lite. Att skriva om det du känner till och det du har omkring dig är något vi alltid försöker sträva efter när vi gör musik. Men jag antar att vi diskuterar politiska saker också. Dansmusik har ett budskap, och det är att inte berätta för folk vad de ska göra. Det handlar om frihet. Mycket dansmusik är nästan föreskriven hur den ska framföras: 50 000 personer står på ett fält och tittar åt ett och samma håll. Vi rör ju oss i ett sådant sammanhang också men det gör att folk inte umgås och beblandas på samma sätt. Så vi ville säga något om det, även om vi gör det försiktigt och med en del humor.

Använder ni humor i er musik?
– Ja, men det handlar om att göra sig sårbar och att blotta sig själv, vi måste gör det. Humor är en annan del av vilka vi är. Ibland sjunger vi om att bli stenade. Du måste ha perspektiv på varför du besvärar dig med att vara kreativ, it can’t be all heavy weather.

I titelspåret, »The Night is Young«, sjunger du »The day is old, but the night is young«. Jag tycker att det är ett väldigt fint sätt att beskriva dansmusik och kulturen kring den. Vad betyder den textraden för dig?
– Den betyder flera olika saker. Texten går även »one thing that I learn is that life is confusion, it could make it better to just find it amusing«. Man vill bara träffa ett gäng fina människor och ha det bra tillsammans, allt det vi pratade om på första albumet. I Storbritannien och även i stort har populärkulturen korrumperat de unga. Det skulle kunna vara så mycket positivare. Behovet som människor har av att mötas – det borde handla om det. När jag började arbeta med festivaler under 1990-talet sågs det som lite edgy och något som en mindre grupp människor sysslade med. Nu åker alla på festivaler och det är en bra sak, att lyssna på musik tillsammans i en stor publik.

Ni har varit flitiga med att använda era björndräkter. Uppträder ni fortfarande i dem eller har ni dem på er bara vid specifika tillfällen?
– Vi använder dem inte längre. Faktum är att vi kommer att han en fest för albumet i London snart där den som vill ta med sig dräkterna hem får ett pris. De är så skitiga och märkta av svett att de skulle kunna stå av sig själva. De har inte blivit tvättade sedan vi började använda dem och om de skulle tvättas nu skulle det inte bli något kvar av dem, haha.

The Night is Young släpps i dag, den 13 oktober. Finns här.

Jag har samma inställning till reggae som till filosofi. Särskilt fransk. Det mesta är helt obegripligt. En hel del av det jag tror mig förstå tycker jag inte om. Vid närmare eftertanke har jag samma inställning till all kultur, alla former av tänkande och all kommunikation överhuvudtaget. Därför är jag glad över fenomenet dub. Någon tar en reggaelåt, plockar ut det bästa partiet, repeterar det, skalar bort allt oväsentligt och lägger på lite eko. Ofta blir det bara trumma, bas och den bästa meningen ur texten kvar. Detta kallas att göra en »version«.

Ibland blir det så lite kvar att det inte går att spåra originalet. Ibland är det inget specifikt som plockats bort, utan istället musikens mening. De underliggande strukturer och mekanismer som givit upphov till musiken, konsten eller filosofin blottläggs och förses med en basgång och ett eko.

En av mina favoritsysselsättningar är att översätta och tolka filosofi. Som ni säkert förstår ställer min inställning till en del problem. För andra alltså. Jag får mycket kritik för mina bearbetningar särskilt från akademiskt håll. I ett fall tilldelades jag till och med en fatwa.

Eftersom det inte verkar finnas någon väg tillbaka till rimliga och socialt accepterade tolkningar har jag beslutat mig för att löpa linan ut. Ta det viktigaste som skrivits de senaste hundra åren och göra dubversioner. Skala av, lägga på eko, lite reverb, några beats och bara behålla det väsentliga.

Jag har samlat allt i boken Versioner av vara(t/n) som kommer ut i höst. Här följer ett smakprov. Det går alldeles utmärkt att recitera nedanstående rader över de instrumentella partierna i mixen som jag bifogat. Eller i duschen. På bussen. Under anställningsintervjun.

Jag stammar fram något om att jag då vill kika lite till. Det kanske finns flera skivor jag kan tänka mig…

Tjugofem album senare bestämmer jag mig för att det får räcka för den här gången. Fortfarande lätt chockad reser jag mig från backarna på golvet, nickar mot kassörskan i andra änden av butiken, pekar lite på skivorna och går ut. Jag känner mig som en av killarna i antipirat-videon, den som brukar visas i början av hyr- och köpfilmer. Han som bara kliver in i affären, grabbar tag i en film och säger ”jag tar den här också”.

Det intressanta här är inte att det finns en skivbutik i Örebro som det tydligen går så dåligt för att de uppgivet bara skänker bort en massa vinyl. Det mesta i affären är naturligtvis inte gratis, utan bara sådant som de inte tycker att de kan ta betalt för. Det intressanta är vad det är de värderar så lågt: Sentida balladalbum av Diana Ross, bortglömd new wave av androgyna tyska ynglingar – repor kan förekomma – och några Village People-album. Det vanliga.

Men så finns där också ”Fresh fruit in foreign places”, Kid Creole and The Coconuts andra album.

Jag vet inte hur bra koll skivbutiksägarna, vars nisch är hårdrock, har på August Darnell, alias Kid Creole. Kanske är det välbekant skåpmat för dem. Men tanken är lite roande: en prissättare googlar lite halvstressat fram Kid Creole och möts av en färgglad, hattbärande och mustaschprydd herre, lustigt poserande med tre exotiskt klädda kvinnor.

Det är en visuell syn som kan få Village People att framstå som rätt jordnära. Att de två grupperna hamnar i samma prisklass i skivhyllan är inte särskilt konstigt. Hela grejen kan lätt kännas lite… för mycket.

Den känslan dröjer sig kvar även då man bekantar sig med musiken, åtminstone efter de första lyssningarna. Kid Creole framstår som en entertainer som blandar stilar gränslöst och som omfamnar kitsch som om det vore hans förstfödda barn. Men vi har inte att göra med en hippare version av Hoffmaestro, utan en av popmusikens stora excentriker och mest öppensinnade inspiratörer.

Allt startar med Dr. Buzzard’s Original Savannah Band, ett band som August Darnell bildar 1974 med sin ett år äldre halvbror Stony Browder Jr. Stony står för låtskrivandet medan August skriver texterna. Men lillebrorsan suger girigt upp all musikalisk kunskap från sin mentor – den ska senare komma till stor nytta i Kid Creole and The Coconuts.

Dr. Buzzard’s Original Savannah Band är ett mycket svårkategoriserat band. De hämtar sin musikaliska inspiration från varhelst de har lust – redan i den gränslösheten finns något provocerande och utmanande. I dag, med utbredd postmodernitet och ständigt nya hybrider av popmusik, är det inte så uppseendeväckande. Men i grunden vill de flesta förstås veta var de har saker och ting.

Vi älskar att placera människor och konst i fack. Och så dyker en grupp upp som doppar tårna i alla möjliga respekterade och orespekterade traditioner. Dr. Buzzard blandar storband, Tin Pan Alley, ”Singing in the rain”, latinska och afrikanska rytmer, 30-tals-Hollywood, glamourdisco och Hawaiidrinkar som om det är varje människas fulla rätt att göra så.

Och det är det ju.

Dr. Buzzard’s självbetitlade debutalbum är trots det ingen ogenomtränglig röra. Musiken är skickligt komponerad och den flyter på naturligt. Låtarna är inga bagatellartade hyllningar till andra genrer, de är för självständiga och moderna för att vara det. Utmärkande är också August Darnells fyndiga och väloljade ordsmideri. Mitt i det tjusiga partyt hittar vi rader som ”I’ll grow a tail or two for you, spend the rest of my days locked up in the zoo” och “now our sun must rise, with her bag of tricks, cheats and dirty lies”.

Detta är genomgående för Darnells karriär: tittar man närmare på hans uppenbarelse ser man inte sällan ett ironiskt, rent av cyniskt leende.

Det är sent 70-tal. För en ständigt nyfiken New York-artist som August Darnell är det oundvikligt att inte hamna mitt i den kokande discon. Kontrakt skrivs med nystartade ZE Records, hem åt experimentella postpunk-akter som Suicide, Lydia Lunch och James Chance & The Contortions. Men det hippa skivbolaget producerar också en hel del egensinnig underjordisk disco, vars premiärspelningar ofta sker på klubben Paradise Garage.

August Darnell är med och producerar några av de absolut bästa och mest märkvärdiga discolåtar under denna period.

Som Don Armando’s Second Avenue Rumba Bands version av ”I’m an indian too”. En låt ursprungligen från Irving Berlins 40-talsmusikal ”Annie get your gun”. Med en text där ett antal indianstammar nämns och där sångerskan i refrängen slår fast att hon minsann också är indian. Konstigare än så är det inte. Men i den för discon så typiska love on the dancefloor-tematiken är det konstigt nog. När Darnell håller i pennan finns det ingen plats för de vanliga klichéerna.

”I’m an indian too” är en låt man måste närma sig med försiktighet. Det finns en reell risk att man kommer ha dess smittande beat och bisarra text på hjärnan för all framtid redan efter en första lyssning.

Här finns även Cristinas oborstade tolkning av Peggy Lees ”Is that all there is”. En låt som blaséartat tar oss igenom nattlivets tristess och kärlekens (ibland väldigt oangenäma) äventyr. Erfarenheten för med sig en slutsats: ”Is that all there is? Then let’s keep dancing.” Jag lyssnar på låten och tänker att ja, det är klart att August Darnell ligger bakom den här.

Syrligheten känns igen från Kid Creoles hit ”Annie, I’m not your daddy”. Medan Michael Jackson förnekar sitt faderskap i ”Billie Jean” med att desperat upprepa ”but the kid is not my son” viftar Darnell i ”Annie…” bort saken. Han sjunger: ”If I was in your blood, then you wouldn’t be so ugly”. Detta till lätt och gladfunkig pop. Det sarkastiska stråket mitt bland alla medryckande lustigheter kan knappast ha kommit från någon annan än August Darnell.

Darnells allra största stund som discoproducent och låtskrivare sker i studion tillsammans med r’n’b-gruppen Machine. ”There but for the grace of God go I” berättar historien om ett par föräldrar som flyttar från Bronx kulturella smältdegel till ett för sin dotter säkrare ställe ”with no blacks, no jews and no gays”.

Den missriktade omtanken slår helt fel och dottern – som från första början inte vill flytta – rymmer hemifrån och lämnar föräldrarna i olycka. Det är, för att låna discoförfattaren Peter Shapiros ord, ”disco’s finest morality play”. Låten har dessutom ett så drivande beat, en så maffig kör och en så fängslande syntslinga att man knappt vet vad man ska göra av kroppen. Så här intensiv och angelägen lät sällan discon. ”There but for the grace of God go I” är utan vidare en av genrens absoluta höjdpunkter.

Men August Darnell är redo att gå vidare. Det är dags för honom att starta sitt eget band, Kid Creole and The Coconuts. Det är egentligen först nu som han får internationell uppmärksamhet, först nu som hitsen börjar trilla in. Som Kid Creole fortsätter han på Dr. Buzzards inslagna bana med musikaliska hybrider och mutationer (Darnells eklekticism representerar för honom ett globalt samlevnadsideal). Men denna gång med mindre fokus på storbandsjazzen och mer på karibisk musik. Hela tiden med dansvänlig popmusik som grund.

Mer än någonsin tidigare blaffar Darnell på med allt möjligt. Liveshowerna från den här tiden är smått hysteriska och den estetiska såväl som den musikaliska laissez faire-inställningen skulle lätt ha kunnat sluta i katastrof. Men återigen finns det en träffsäkerhet i karaktärsskildringarna, en mer eller mindre subtil social kommentar i de återkommande referenserna till etnicitet, och en formuleringsglädje i de humoristiska texterna.

Jag lyssnar på min nyinköpta vinyl och hör:

”I don’t believe in integration, just to achieve miscegenation, don’t offer me renumeration, I don’t belive in acclimation […] I don’t belive in propagation, just to achieve café au laiton, don’t offer me emasculation, I don’t believe in deprivation.”

Stephin Merritt har lite att jobba på här. När man lyssnar på August Darnells texter blir man inte förvånad över att han har en magisterexamen i engelska.

En annan orsak till att Kid Creole and The Coconuts lyckas framstå som något mer än bara lustigkurrar är att Darnell ser till att omge sig med kompetenta musiker. I en intervju med magasinet Blues & Soul säger han att det är väldigt svårt att hitta musiker som har den öppenhet och skicklighet som krävs för att kunna spela olika stilar.

Han värderar inte den ena genren över den andra. Kan du – och vill du – spela reggae, calypso, pop och disco? Och kanske några musikstilar till, om vi skulle bli på det humöret? Bra, då är du välkommen i bandet. Darnell letar noga och hittar vad han söker.

Sedan har det bara fortsatt att rulla på. Energin har aldrig falnat. Han har spridit sin musik genom decennierna och det senaste albumet, ”I wake up screaming”, kom för bara ett knappt år sedan. Han är lite äldre nu och nyfikenhet leder inte alltid till fantastiska låtar. Men vill man bli på bra humör är Kid Creole fortfarande ett av de säkraste korten.

Just det faktum att han varit verksam hela tiden, att han lustfyllt fortsätter med sitt utforskande av musik, är för mig en lika stor inspirationskälla som musiken i sig. Det går att behålla nyfikenheten.

August Darnell är inte en av de artister som jag håller högst, om jag ser till hög och jämn kvalitet på produktionen. Däremot älskar jag att han finns på ett sätt som jag inte känner för många andra av pophistoriens ikoner. Hans sätt att utmana stereotyper och leka med dem, att blanda skoj och allvar – han är som ett vandrande långfinger till alla som tycker att man i största allmänhet bör hålla sig på sin plats. Att den uppriktiga konsten måste se ut och låta på ett särskilt sätt.

Istället får vi en etniskt mångfacetterad man som går runt och leker att han är en dansant partyblandning av Cole Porter och Humphrey Bogart. Fy fan! Ja, fy fan vad bra!

August Darnell bor numera i Sverige, i Stockholm tror jag. Om ni ser honom, hälsa gärna från mig. Han har påverkat mig mer än de flesta.

Och ni får gärna ge honom en tia för vinylen.

17 August Darnell-relaterade låtar

Kid Creole and The Coconuts – I do believe

Kid Creole and The Coconuts – Blow me up