Med sitt projekt Ducktails har den New Jersey-bördiga låtskrivaren omtalats för sin grumliga och lo-fi-präglade musik. Spröd, med stänk av drone och ljudmässigt nedsänkt under vattnet. På album som Landscapes och III: Arcade Dynamics har Matt utvecklat och förädlat detta till perfektion, parallellt med att han har spelat gitarr i Real Estate.

Men på Ducktails kommande album The flower lane är tonläget ett annat. Det hemmasnickrade soundet är utbytt mot en fylligare och mer polerad produktion. De svajiga melodier som kunnat skönjas på tidigare album har stramats upp och renodlats. Det låter Prefab Sprout, lyxigt och har en tydligare bandkaraktär.

Kanske är det logiskt att Matt Mondanile lyfter upp sitt låtskrivande över vattenytan lagom till inledningen av 2013. Året då korten ska upp på bordet. Då lite jävla tydlighet borde vara det minsta kravet för hur saker och ting ska ordnas framöver. För hur vi ska bli lite mer omtänksamma och solidariska.

Strax innan jul ringer jag upp Matt för att be honom berätta om denna scenförändring.

Ditt nya album The flower lane har en större mjukhet och lätthet över sig än dina tidigare mer lo-fi och drone-orienterade inspelningar. Hur blev det så?
– För att jag hade möjlighet att spela in i en riktig studio. Jag hade en tekniker (Al Carlson, reds anm.) som hjälpte mig väldigt mycket för att få det sound jag ville ha och komma så nära min kreativa idé som möjligt. Jag tycker inte lo-fi är dåligt på något sätt, jag ville bara göra något i en studio. Och det blev i en studio i Brooklyn, New York.

Du samarbetar med flera andra musiker på skivan, som Daniel Lopatin (Oneohtrix Point Never) och Madeline Follin (Cults).
– Ja, Daniel var i närheten och jag frågade om han ville vara med på skivan. Så han kom förbi och bidrog. Det blev riktigt bra.

Gillar du hans musik?
– Ja, jag är ett fan. Han studerade vid samma universitet som mig, vi är vänner.

En av dina första inspelningar med Ducktails, en kassett, gjordes i en liten redskapsbod i Massachusetts. Du hade nästan inga instrument och mycket begränsad utrustning att spela in med. Kommer du ihåg den inspelningen?
– Ja, det var väldigt annorlunda från det jag gjorde denna gång. Men jag tycker det är viktigt att ha inget eller bara något enstaka instrument när du börjar spela in. Då blir det mer fokus på det du ska göra, det blir lite mer verkligt. Jag är fortfarande inne på den tanken, att spela in med väldigt få instrument.

Du gillar att spela in på kassett. Vad är så intressant med det formatet?
– Den gången använde jag det för att det var billigt och jag hade en fyra kanals porta. Vid den tidpunkten var det många som spelade in sin musik på kassetter och spred så det kändes det rimligt att släppa det i det formatet.

Samlar du på kassetter?
– Inte nuförtiden. I mina föräldrars hus har jag en stor samling med kassetter men jag lyssnar inte på dem så mycket. Men jag har dem. Jag vet inte riktigt vad de är till för, men de finns där. Jag kanske ska lägga ut dem på Ebay, eller något.

Men det är mestadels kassetter som du fått av andra?
– Ja, när jag varit ute och spelat eller turnerat får man ofta kassetter av andra band. När jag bodde i Massachusetts fanns det en stor noisemusik-scen där och de banden brukade ge mig en massa kassetter. När jag gick på universitetet satte jag upp spelningar med en massa konstiga band och de var väldigt glada att jag bokade dem så de gav mig kassetter. Jag fick pengar av skolan för att göra det och på det sättet fick jag se en massa band som jag vanligtvis inte skulle se, på grund av att jag bokade dem.

Ditt nya album har en tydlig influens av Prefab Sprout på ett par av låtarna. Är Paddy McAloon en stor inspiration för dig?
– Ja, jag älskar dem. Den sången, som jag antar att du syftar på, »Sedan magic«, är faktiskt skriven av gitarristen i mitt band, Alex Craig. Vi gick in för att det skulle låta så mycket Prefab som möjligt, jag ville få med en sådan låt på skivan. En hyllning.

Vad är det du gillar med musiken?
– Jag gillar produktionen och låtskrivandet. Arrangemangen.

Det finns en mjukhet och nästan ambient känsla över mycket av Prefab Sprouts musik, och det tycker jag man kan höra på The Flower Lane också.
– Ja, verkligen. Jag gillar mycket ambient och ambient popmusik, jag vill verkligen att det ska höras i det jag gör.

Vilka artister inom ambient-genren gillar du?
– Brian Eno och elektronisk dansmusik, även krautrock som jag tycker har mycket av det man kan kalla för ambient i sig. Som Tangerine Dream och Popol Vuh.

En av låtarna på The flower lane, »International date line«, är väldigt krautbetonad, i stil med Faust eller Can.
– Ja, jag gillar inte att gömma mina influenser, jag vill att folk ska se dem. Jag vill hellre avslöja och berätta om det jag älskar och det som format det jag gör.

Det har varit mycket prat om att världen kommer att gå under i morgon, den 21 december 2012, som kopplas till Mayafolkets kalender. Vad skulle du göra på jordens sista dag?
– Jag skulle nog åka till LA eller något ställe där det är varmt, som i Bay Area. Och träffa några kompisar. Och simma i havet.

Fascineras du något av sådana profetior?
– Ja, de kan ju vara sanna så jag försöker inte vara så skeptisk gentemot sådana saker. Man måste ta det på allvar på ett eller annat sätt. Vad tycker du om det?

I varje konspirationsteori finns det säkert ett visst mått av sanning, även om den framstår som konstig och främmande.
– Ja, det är sant. Det finns alltid en bit av sanning i det.

The Flower lane släpps den 28 januari.

Vid olika tillfällen i samband med deras release har jag läst korta texter om bandets ljudbild och uttryck. Fluxblog skriver så här om singeln ”It’s Real”:

“The vocals suit the mood and lyrics, but err too much on the side of wimpy, passive and faceless. I wish the singer committed just a bit more, communicated a bit more personality. This is a song about a guy who is finding the strength to be assertive enough to be clear in expressing his feelings for someone, so it should have a gentle, maybe somewhat shy quality, but I feel like I have no idea who this guy is when he sings. A good vocalist – regardless of their technical skill – reveals something about who they are in their voice.”

Via Gorilla Vs. Bears Twitter hittade jag en än mer märklig ingång i Evan Hanlon från Dusted. Han placerar albumet “Days” i kontexten av Occupy Wall Street-rörelsen och de känslostormar som USA just nu går igenom. Kapitalism, makt, ekonomisk diktatur, det spelar ingen roll. I kontrast till detta står enligt Hanlon Real Estate fullständigt lealösa (ett utmärkt skånskt uttryck för att sakna styrsel och fasthet).

Sen kan man fråga sig varför Hanlon menar att just Real Estate av alla band skulle ha så mycket med politiska rörelser att göra? Kanske ett bevis på att de faktiskt börjar bli välkända där borta? Nå. Hanlon skriver:

“[T]aken as a whole, the album pushes their laid-back sensibilities past the realm of insipidity into a sinister catatonia. Days will be called chill, but in reality it is a powerful narcotic that is built to simultaneously desensitize emotion and incite nothing in its place. In many ways, it is the most dangerous kind of album that can exist at this time.”

Poängen är inte här att dissa Hanlons diss. Poängen är att de texter som kritiskt reflekterar över Real Estate alla verkar göra det på samma sätt: Real Estate saknar känsla. De saknar hjärta. Deras musik uttrycker total likgiltighet för allt som sker omkring dem. Varför vill de ingenting? Varför tar de inte i?

Så drar jag mig till minnes en artikel i The Guardian om The Weeknd, där Alex Macpherson påpekade:

”[I]n terms of both songcraft and conveying emotion, they are painfully inadequate. The hood signifiers ladled into the lyrics sound forced and contrived, not least because the singer sounds bored out of his skull”.

Här är poängen intressant nog lite densamma. Att sjunga svalt och distanserat är att vara uttråkad. Musik ska handla om känslouttryck. Känslouttryck ska handla om en röst som spricker, som gråter, som skriker. Det ska vara mustigt.

Jag tolkar detta som att mr Macpherson, i all sin r&b-expertis, inte lyssnar så mycket på Aaliyah. Eller Cassie. I r&b-världen är de båda utmärka exempel på vad svalhet har för funktion, för känsla, för kraft.

Missförstå mig rätt. Jag söker inte jämföra Real Estate med varken Aaliyah eller The Weeknd i faktiska uttryck (roligt om jag hade lyckats i och för sig). Men jag inser att vad som drar mig till Real Estate, till Aaliyah, och för all del The Weeknd då och då, är just svalheten. Det är inte hjärtlöst – det utrymmet lämnar de fritt. Det ”personliga” blir tolkningsbart, möjligt att forma och applicerbart på mig som lyssnare. Jag slipper höra vad jag ska känna.

Det är subtilt befriande. Här finns ingen frontman som ”känner en massa saker”. Inga klyschor. Real Estate uppmanar inte till likgiltighet (eller lealöshet då). Snarare sätter de fingret på en känsla som sällan får utrymme i popkultur överhuvudtaget; det lågmälda och potentiella, det ofärdiga och formbara. Alex Bleekers röst är något så ovanligt som tillåtande. Som en väns röst när du hör honom eller henne prata med sin förälder. Avslappnad, totalt utan manér, och därför mycket intim. Och det är också därför jag inte kunde sätta min uppskattning för bandet på pränt förrän jag insåg vad de inte är.

Jag återvänder ofta till det potentiella, ibland nästan subversiva, i det lågmälda. Jag har använt Real Estate som exempel på detta i en text här förut. Men jag fascineras av det som inte använder höga röster för att fånga din uppmärksamhet utan väntar tills du själv upptäcker det. Och tänk att detta lågmälda kunde vara så provocerande?

Det är svårt att inte se ett mönster överlag i förväntningar vad gäller popkultur – vad den ska ge oss, vad dess funktion är. Ska den enbart underhålla, distrahera, ersätta? Upprördheten över Real Estates ”likgiltighet” är snarast ett tecken på att de inte lever upp till försöken att just överrösta, övertala, övertyga. Här finns inget tillstånd av konstant alarm.

Måste jag stanna upp och reflektera nu? Måste jag tänka? Och inte minst – vad ska jag tänka när inte sångaren, riffet, texten, säger det åt mig?

Hanlon skriver: “while I’m not asking, or ever expecting, Real Estate to challenge anything, I am asking that they at least continue to write songs that are grounded in some reality.”

Och när jag skriver det här, jag skojar inte, går Real Estates ”Younger Than Yesterday” i bakgrunden. Alex Bleeker sjunger stillsamt, men jag hör frustrationen:

”If it takes all summer long
Just to write one simple song
There’s too much to focus on
Clearly that is something wrong”.

Dominant Legs – Hoop of love

Jane Weaver – Silver chord

The Wild Swans – Disintegrating

Blood Orange – Suthpin boulevard

Laurel Halo – Constant index (Actress Violet Remix)

Real Estate – It’s real

Stevie Nicks – Wild heart (backstage)

John Coltrane – My favorite things (live)

Jag ser verkligen fram emot Real Estates kommande LP. I mitt huvud har de blivit lite bättre för varje dag som gått, utan att egentligen förtjäna det; under 2010 gav de ju bara ut en enda, i och för sig lysande, singel (”Out of tune”).

I väntan på nya låtar från dem kan man förslagsvis lyssna på deras gitarrist Matt Mondanile, vars enmansprojekt Ducktails under flera år släppt ifrån sig hemmasnickrad musik på skivbolag som Olde English Spelling Bee och svenska Release the Bats. Ducktails kommande LP ges ut i början av februari av Woodsist och på den finns framför allt en låt som heter ”Killin’ the vibe” som gungar på i samma behagliga lunk som Real Estates ”Fake blues”. Idag har jag säkert spelat den en sisådär trettio gånger – den är helt omöjlig att få ur skallen, men det är bara positivt. I versionen nedan, som är ett digitalt bonusspår till albumet, får Panda Bear också sjunga med.

Ducktails – Killin’ The Vibe (Feat. Panda Bear) by weallwantsome1

Så småningom sammanstrålar bandet med arbetskamraterna på firmafesten för en spelning i receptionen, och bilderna ackompanjeras av textraderna ”Carry me back to sweet Jersey, back where I long to be, By the fields of yellow and green, next to my darling lady. Back home, back home, back home.”

Det finns något besynnerligt igenkännande i musikvideon. Hemmavideoestetiken, hur de som blir filmade uppmärksammar kamerans närvaro sådär som man själv gjorde på urblekta gamla VHS-filmer. Säg hej till kameran. Till synes ordinära bilder på människor som äter och pratar.
Just därför blir jag sentimental när jag ser den.

Inte bara för att musiken är värmande och inkännande, utan just för att bilderna slår an en ton i mig. Låt oss kalla det för en slags nostalgitripp. Och den nostalgitrippen är ett återkommande tema i många samtida popvideo-produktioner.

Franska videoregissören/bloggaren Jamie Harley är ett utmärkt exempel. Hans fingertoppskänsla för det nostalgiska och melankoliska har satt träffsäkra illustrationer till exempelvis Lonely Galaxys ”Time”, Prizes ”Canada” och nu senast How To Dress Wells ”Ready For The World”. Och exemplen på den korniga, pastelliga, tillbakablickande längtan återfinns i många fler musikvideor, inte sällan gjorda av fans eller bloggare.

Se de gamla journalbilderna i Lester Browns ”Let Your Hair Grow” (av bloggaren Jarred Beeler), de gryniga filmerna av Stilla Havet i Teen Dazes ”Shine On, You Crazy White Cap” (av zeeeeej), 50-talssemestern i Active Childs ”Wilderness”, gjord av Jheri Evans (som även driver den underbara bloggen Get Off The Coast) eller Hard Mix egengjorda video till ”Memories”, med klipp av och med honom själv från de senaste 8 åren av hans liv. Det är ofta hav och urblekt solsemester, ibland inte helt olikt gamla vykort från Kalifornien. Eller så som vi tänker att Kalifornien är. Eller som färgerna i de gamla fotografierna på en själv som barn. En estetik som med sina barnkalas, badplatser, husdjur och gräsmattor påminner om något som verkar omöjligt att sätta ord på, men som under stundom är nästintill hjärtskärande i sin direkthet.

Och nostalgitrippen slutar inte här. Den ton som slagits an löper dessutom som en grundnot genom ganska mycket i mina spellistor i iPoden. Hos band som DOM, Pure Ecstasy eller Persona La Ave, finner jag nostalgin på en ännu mer grundläggande nivå. Deras musik låter lite dov och burkig. Eller snarare som att man har lagt locket på. Eller snarare, det låter som att någon spelat in det på kassettband, och sedan spelat över det på ett nytt kassettband.
Ett lika välkänt som avlägset ljud i ens musikaliska minnesbank.

Om jag väl börjar tänka på kassettbandsjämförelsen när jag hör DOM väntar jag nästan instinktivt på att det ska börja svaja som gamla kassettband gör. Det är en märklig sammanstrålning av öron som växt upp med det som gick att tillgå för 15 år sedan i form av Walkmans och inspelade Trackslistor, men som också vant sig vid allt det som hänt ljudmässigt däremellan i form av, i jämförelse, högproducerat, krispigt, CD-ljud.

Mina öron har nog aldrig lyssnat så noggrant som de gör nu, till varje försynt syntslinga, gitarrsträng eller körarrangemang som rycker tag i mig i svallvågorna av musik som sköljer in varje vecka. Band som just DOM, How To Dress Well, Beach Fossils, Quilt, Kiss Kiss Fantastic, Fiveng, eller det kanske bästa exemplet på grumliga produktioner; Ariel Pink’s Haunted Graffiti, må alla till en början låta som att någon lagt locket på. Dock tror jag hellre att de kräver en högre växel på hörselnerven. Jag får inte musiken matad till mig, jag måste jobba lite. Precis som jag gjorde för 15 år sedan, när jag lyssnade på kassettbanden tills banden snörde ihop sig och man spände upp dem igen, eller helt enkelt levde med att rösterna förvrängdes tills man inte visste hur det egentligen skulle låta längre.

Det blir därför också spännande när man börjar se renodlade mixtapes dyka upp igen. Mp3-bloggen Friendship Bracelet skrev exempelvis följande om en mix: ”Volume 4 will be available in a physical format as well as the free digital download available below. The difference between this one and the past couple will be the format, Volume 4 being dubbed to cassette tape as opposed to burned to CDR”.

Friendship gör här ett samarbete med Wild Animal Kingdom Records, som även har en ”monthly Mix-Tape Club”, influerade av K Records och Sub Pops singelprenumerationer (dock med skillnaden att man här alltså prenumererar på kassetter). Och kassetterna används flitigt som parallellt medium till Mp3, CD och vinyl i DIY-världen. All Stars-bloggen Altered Zones, bestående av ett kollektiv av de mest populära och inspirerande musikbloggarna just nu, startade sin lansering med att välja ut sina favoritspår, sina favoritalbum, och – sina favoritkassetter.

Kassettkulturen har förvisso funnits inom allt från punk till hiphop under många decennier. För mig är det dock kombinationen av ljud, bild och återinförandet av dem i DIY-scenen som väcker nostalgin. Det är också kombinationen autenticitet och framtidsanda som här plötsligt samsas. Skivbolaget Woodsist, som ger ut just exempelvis Real Estate, släpper gärna musiken på LP eller kassett.

Foto: yvynyl.tumblr.com. Ett knippe kassetter från bolaget Bathetic Records.

Den tillbakablickande aspekten av viss musik idag tror jag dock inte handlar om brist på kreativitet eller innovation. Snarast handlar det om en historisk medvetenhet och kontext. Samplingar är ett annat exempel, där de i mycket musik idag kanske mer används som ett extra instrument, snarare än som lättköpta, catchiga refränger.

De fungerar nästan som ekon, och skapar en känsla av audiovisuell déjà vu. Det är något jag känner igen, men det är också upplevt utifrån nuet, uppblandat, fragmenterat. Kanske är det en slags inverterad trygghetsnarkomani, en känsla av återskapande och återvändande i tider av förvirring. Men aldrig har jag sökt mig så långt utåt, bortåt, framåt, för att i så fall nå den. Kanske skapar dessa aspekter snarare tillsammans en slags kollektiv intimitet och direkthet.

Precis som att glo-fi, chillwave och alla andra nya genrebenämningar egentligen inte är så ”nya”, visar både musikvideorna och musiken här snarast på en medvetenhet om sin musikhistoria, vad som varit förut, och vilken plats varje förändring hade i sin kontext. Men tillbakablickandet i DIY-musiken kanske också är ett sätt att visa, även om inte all musik nödvändigtvis måste vara helt ny, så är vårt förhållningssätt till den vår egen.

För mig är inte det att plagiera, att tycka att det låter som något som redan är gjort, eller enkel återanvändning. Det är heller inget behov av uppbrott från det som varit, eller ett aggressivt ställningstagande bara för att det förväntas av varje ny generation.

Snarast är det en ganska stark kunskapsförankring, ett smygande skifte, där man inte brutalt försöker bryta med allt som varit, utan inkorporerar, sammanför, formar om, delger. Det är kanske också då riktig synergi skapas?
Home is where the heart is.

Jag vet inte heller om Real Estate spelar in sina gitarrer sittandes, men det låter lite så – avslappnat och koncentrerat. Sofistikerat. Jag associerar lätt till Television när jag hör dem, även här är det det stora utrymme gitarrerna får och samspelet dem emellan som är den stora behållningen. I slutet av juli gjorde Real Estate en session på Daytrotter med bland annat en ny, obetitlad låt. Samma låt har nu fått ett namn, ”Out of tune”, och släpps som sjua på True Panther den 12:e oktober. Lyssna på den om och om igen, och lägg märke till hur perfekt gitarrerna liksom slingrar sig kring varandra, likt grenarna i en vacker murgröna.

Out Of Tune by truepanther