Hunee – Hunch Music (album)

Time Wept: Vocal Recordings From The Levant, 1906-1925 (samling)

RAMZI – Houti Kush (kassett)

Retch – Finesse The World (album)

 Moon Wheel – Okänt Land (kassett)

Carl & Carol Jacobs – Robot Jam (tolva)

 Little Howlin’ Wolf – Cool Truth (återutgivning)

Motion Sickness of Time Travel – Weeks (kassett)

 Jahiliyya Fields – Chance Life (album)

Pekka Airaksinen – Buddhas Of Golden Light (återutgivning)

Språket är rikt och okonstlat. Merons röst är varm och fokuserad. Den håller uppmärksamheten på spänn. Det är en röst som rymmer många historier.

»För evigt – Epilog« var den första texten som Meron Mangasha fick publicerad. Efter det har han medverkat på Lilla Namos album Tuggare utan gränser. Men framför allt har han släppt två texter i eget namn, »En väpnad konflikt« och »Blått blod«. Det är monologer som är personliga och eftertänksamma i en tid där eftertänksamhet har blivit en bristvara. Mack Beats står för musik och beats och regissören Senay Berhe har gjort två avskalade videor. Videon till »Blått blod« är inspelad längs tunnelbanans blå linje i Stockholm, en sträcka Meron ofta åker till och från sin bostad i Tensta.

Just nu är Meron Mangasha aktuell med HMSV, Hjältar Mot Sin Vilja. En duo som han har tillsammans med rapparen Henok Achido. I HMSV möts Merons röst och Henoks rap och bildar en hiphop-lyrik som är poetisk och laddad. Musiken är långsam och beatsen dämpade. 2013 släppte duon låten »Ett tillfälligt för alltid«. Nyligen kom så Känslor & känsla, en ep som producerats av Up To No Good och som imponerar stort med att vara lika djup som samtida.

Jag ringde upp Meron för att ta reda på mer.

När började du skriva texter?
– Det började när jag var liten och min morsa tvingade mig att föra dagbok, då var jag kanske fem år.

Hur kom det sig att hon tvingade dig att skriva dagbok?
– Hon har alltid tyckt att det har varit viktigt med språk och sådant. Den är ganska kul att läsa såhär i efterhand, jag har fortfarande kvar dagboken.

– Jag kom in på skrivandet efter gymnasiet, när jag skulle komplettera mina betyg. Då hade vi en skrivuppgift på folkhögskolan som jag studerade på. Vi skulle skriva ett talmanus för att läsa upp som skulle vara tio minuter långt. Jag och ingen annan i klassen hade gjort något liknande innan. Jag sade till läraren att jag inte kommer att klara av det. Hon svarade att jag fick skriva om precis vad jag ville. Då blev det en text som heter »Om bänkar kunde tala«.

– Den texten fick Fille i Ison & Fille höra via gemensamma vänner. Sedan ville han ha med texten på skivan som de skulle spela in då, För evigt. Jag hade ingenting med den branschen att göra så det var främmande för mig. Men jag tyckte att det var en kul grej så vi testade att spela in texten i deras studio och korta ned den lite. Den blev sju minuter vilket var för långt. Då frågade de om jag kunde skriva något annat som liknade den texten. Det var okej för mig men jag ville lyssna på deras grejer först. De var väldigt känsliga med sitt material.

– Jag fick höra låtar men de var inte färdiga och de ville inte skicka dem på mail för de var rädda att de skulle läcka. Så gick det några månader och jag hade fortfarande inte skrivit något. En kväll bad jag Fille skicka alla låttitlar och sedan satt jag i min säng på morgonen och skrev Epilogen på För evigt (»För evigt – Epilog«). Det var officiellt den första texten av mig som blev publicerad. Det andra som getts ut av mig, det är totalt under tio texter.

Läste du en linje eller kurs för skrivande på folkhögskolan?
– Nej, jag hade bara turen att ha en skön svenskalärare som pushade mig och som tyckte att jag borde skriva mer. Hon tyckte att jag hade något att berätta och hon hade sett hur jag formulerade mig. Det var därifrån man fick lite självförtroende.

– Hon var extra schysst, jag tror att hon fifflade lite med läroplanen. Det var väldigt mycket skrivövningar, hela klassen fick skriva mer än vad de skulle ha gjort annars.

Har du tänkt att ge ut »Om bänkar kunde tala«?
– Jag har inte kvar den, jag vet inte var den är. För några år sedan var det några bekanta till mig som sade att de hade hört den. De hade fått den skickad till sig på msn, så den verkar finnas därute någonstans. Den påminner ganska mycket om Epilogen, den handlar om uppväxt och sådant.

Du har sagt att du inte vill kalla dig för poet. Är det fortfarande så?
– Jag är lite splittrad till det. Tidigare symboliserade den titeln något väldigt specifikt och klassiskt för mig, att det anspelade på något som var fast inom en viss ram. Nuförtiden bryr jag mig inte så mycket om titeln. Oavsett vad jag kallar mig eller vad jag gör så kommer det ändå att vara jag vid slutet av dagen. Det är mina texter som symboliserar mig, oavsett om jag kallar mig för poet, spoken word-artist eller vad som helst. Jag har aldrig gillat titlar.

– Men jag gillar att det nuförtiden pratas om att många rappare kan ses som poeter eller sångare, eller whatever. Titeln har inte samma klang som det haft förut, i alla fall inte i min värld.

Du sade att du inte hade haft så mycket att göra med hiphop-världen innan du kom i kontakt med Ison & Fille. Hade du lyssnat på hiphop tidigare?
– Ja, fast inte så mycket på svensk hiphop. Jag hade lyssnat lite på Ison & Fille men den svenska hiphop som jag gillade när jag växte upp var Ken Rings två första album. De håller jag fortfarande väldigt högt. Det är delvis en nostalgisk grej, att det är kopplat till mycket minnen från förr. Men det jag lyssnade på var främst amerikansk hiphop, det hade jag lyssnat på i många år.

Men du hade inte försökt dig på att rappa eller skriva rim?
– Nej.

Vad tänkte du när du började samarbeta med Ison & Fille då? Fick du blodad tand?
– Det var skönt för Fille, som jag hade mest kontakt med under den processen, var tydlig med att jag bara skulle göra min grej. De ville att jag skulle snacka in texten som jag gör, att jag inte skulle göra till mig eller ändra något. Och då blev det som en monolog. Det var skönt för det kändes som att jag inte gjorde något teatraliskt eller speciellt med det. Och det blev uppskattat, speciellt bland yngre människor.

Vad har du fått för reaktioner från dem?
– Det kändes som att det var många som tyckte att det var för dem, att de kände igen sig. Medan med Hjältar Mot Sin Vilja kanske det är folk i min ålder som känner igen sig i texterna. Hela »Epilog« var som temat för den plattan, det var nostalgiskt, det handlade om uppväxt och sådant. Så det blev en ganska bra avrundning på den skivan. Det jag gör nu är väldigt mycket i nuet, hur jag känner, det är mycket jag.

Jag har fastnat för flera rader i »Epilogen«. Jag gillar framför allt »tomma glas bidrar till tomma konversationer om tomma livssituationer«. Hur kom du på den?
– Det är efter en låt på albumet, »Sena nätter, tomma glas«. Jag skrev texten efter albumets låtlista, varenda låttitel på skivan finns med i texten. Jag vet inte om det är många som vet om det. Det var en nödlösning som blev väldigt bra.

Du fångar ofta en tidsanda i dina texter samtidigt som du lägger dig på ett personligt plan och beskriver kärlek, relationer och vardagssituationer. Har du det upplägget i bakhuvudet när du skriver?
– Jag försöker skriva så öppet som möjligt, men ändå så att det inte bara tilltalar mig själv. Allt jag skriver ska jag kunna stå för. Jag tycker det är ganska billigt när folk som skriver framställer det som att det finns en slags hemlig formel som kan gå hem. Man vet ju vad folk gillar och vad de vill höra. Men det är en större utmaning att skriva direkt från hjärtat och kolla vad som händer.

– Sedan är det absolut ett utlopp som det handlar om, vilket får en att bli väldigt balanserad när man får ut någonting. Det känns skönt att man får med något som man verkligen är stolt över och kan stå för.

Brukar du sätta dig ner och skriva så fort det dyker upp något i ditt huvud, eller hur skriver du?
– Det är lite här och var. Jag skriver aldrig på datorn, bara om jag ska renskriva något. Oftast skriver jag på papper i block. Eller så skriver jag i mobilen, där kan jag skriva ned enstaka rader som fastnat i huvudet och som snurrar runt. Sedan kan jag bygga på det med mer text.

Hur startade HMSV? Kände du Henok sedan innan?
– Ja, vi var vänner sedan tidigare. Det var mycket av en slump. Jag följde med honom till studion när han skulle spela in lite med Up To No Good. De jobbar ju med Lilla Namo också, och när vi var där spelade Namo upp musiken till introt på Tuggare utan gränser där jag sedan var med. Jag kom dit med Henok ytterligare några gånger. Vi hade skämtat lite om det innan att vi skulle göra något tillsammans. När vi hörde beatet till »Ett tillfälligt för alltid« så kollade vi på varandra och bestämde oss för att testa en gång. Det funkade perfekt och det var som en symbios.

Det fanns en kemi där?
– Ja, helt naturligt. Det roliga är att texten till den låten skrev vi separat, jag skrev hemma och han skrev hemma. Sedan när vi träffades och kollade texten tillsammans så märkte vi att vi hade tänkt på samma grejer. Det är talande för projektet i stort, att allt känns väldigt naturligt både vad gäller musiken och skrivandet.

– Nio månader efter det kom hela skivan. Men det var en paus mellan »Ett tillfälligt för alltid« och resten av ep:n. Det var bara tänkt att det skulle bli en låt.

Så ni hade inte tänkt släppa en ep?
– Nej, men när vi märkte att folk gillade »Ett tillfälligt för alltid« fick vi blodad tand. Vi bestämde oss för att köra mer och Alex Peristeris från Up To No Good var också på.

Så under de här nio månaderna skrev ni och gjorde de resterande låtarna på ep:n?
– Ja, men i slutfasen var det mer intensivt. Då var vi i studion i princip varannan dag. Ibland spelade jag in en vers och ibland spelade han in en vers. Det var najs för det satte lite press på oss båda när vi gick in i sångbåset. En gång när de spelade upp Henoks text från titelspåret, »Känslor & känsla«, så tänkte jag »shit, nu måste jag göra bra ifrån mig för han satte den verkligen«. Han kände samma sak när han hörde mig på introt. Så vi pushade varandra på ett väldigt positivt sätt.

– Rent textmässigt är den här ep:n väldigt bra i mitt tycke. Vi ställde mycket frågor till varandra under inspelningen, som »vad menade du i den här textraden?«. Jag tror att det är en del grejer som har flugit folk över huvudet. Men det är bara najs, att man vet att man är kapabel att göra något bra men att det bara är för en själv.

– Hela den här grejen är direkt från hjärtat. Det sade Henok också, att det var rätt tid för oss att göra den här skivan. Det var lite av terapi. Det är väldigt ärligt. Även om man inte vet exakt vad allt handlar om tror jag att folk kan relatera till det över lag.

Musiken och texterna speglar varandra bra, det är ganska mörkt och dämpat rakt igenom. Hur kom det sig att det blev så?
– Det var den känslan vi hade. Vi visste direkt vilken slags musik och stämning vi ville ha av de spår som de (Up To No Good) spelade upp för oss. Musiken och texterna går hand i hand. Det handlar om det tempomässiga också, mitt pratande kanske inte skulle passa på vissa spår. Det blir lite begränsat, även om jag fick köra över vissa trumpartier vilket var najs. Det var inte bara en gitarrslinga som jag pratade över, jag kunde variera mig lite. Det var kul, man lärde sig mycket av det.

Du var inne på att det var lite terapi att spela in ep:n. Hade det mörka något att göra med att det var personliga texter?
– Just den grejen kan jag kan bara tala för mig själv. Jag tror inte att någon av oss mådde dåligt, det var snarare tvärtom. Vi hade en nått en punkt där vi kunde få ut det här på ett bra sätt. Jag tror att det hade märkts om det var två killar som mådde dåligt i texterna. Det här var mer som, »vi har gått igenom det här och det här, och det är såhär vi känner«. Den sista låten är verkligen hoppfull, det är den glada låten. Det är som ett avstamp.

Det är ganska skönt att höra det. För den här klyschan om att man måste må dåligt för att skriva bra grejer är ganska urvattnad.
– Ja, absolut. Det kanske hjälper vissa i skrivandet att må dåligt. Men om jag hade gjort det hade jag bara snöat in mig på en specifik grej, det hade bara blivit dåligt. Jag tror inte att man har ett öppet sinne när man är nere. När vi spelade in detta så var det öppet och ärligt, vi tog det för vad det var. Vi skrev direkt från hjärtat ner till pennan.

Var kommer namnet Hjältar Mot Sin Vilja ifrån?
– Jag och Henok tog en kaffe någonstans och så såg vi en gammal filmaffisch med det namnet, det är en fars från 1915. Det är två snubbar på affischen och jag kollade på den och sade, »det där är vi, vi kör«. Man kanske konstruerar det nu såhär i efterhand, men det känns som ett passande bandnamn. Speciellt när man lyssnar på titelspåret, »Känslor & känsla«. Det förväntas att man är en hjälte i vissa situationer för vissa personer, men att man inte kan vara det hela tiden. Eller att man oftast inte är det, att man aldrig är felfri.

Vad skulle du säga att låten »Känslor & känsla« handlar om?
– Det är lite av ett familjetema. Jag hade inte hört Henoks vers innan vi spelade in den i studion, och den var väldigt personlig. Han har en rad där han säger att han träffade hans farsa första gången vid hans grav, och det visste jag inte. Det har han inte tagit upp med mig trots att vi är nära vänner.

– Just den texten har vi båda ändrat i precis innan vi spelade in den. Eftersom det handlade om familjen så ville vi inte gå in för mycket på detaljer. Vi ville respektera dem runtomkring oss. Men det blev bra ändå.

Du har släppt två andra texter också, monologen »Blått blod« släpptes 2013. Den är lite av en hyllning till tunnelbanans blå linje i Stockholm. Vad har du för relation till blå linjen?
– Jag är uppväxt i Tensta längs blåa linjen, jag bor kvar där. Jag har hängt mycket i Akalla, Husby och Järvaområdet. Texten handlar om de människor som bor där. Att det råkar vara på blå linjen är för att jag kommer därifrån, och sedan drar man den parallellen till kungen. Men jag har inget emot honom (kungen).

Ja, jag blev förvånad när jag såg videon. Man ser inte kungen i bild först, man hör bara någon som pratar. Men det han säger är ganska träffande ändå, oavsett vad man tycker om kungen.
– Ja, jag hittade det klippet på youtube, det är från tiden när han var prins. Jag bad Senay (Berhe, som står bakom videon, reds. anm) att lägga in den biten i videon. Jag upptäckte det i ett ganska sent skede, när Senay höll på att klippa den. Det är bara med i youtube-versionen av videon. Den hamnade även på vårsalongen på Liljevalchs i Stockholm men där är klippet inte med.

Jag har läst att texten är inspirerad av ett citat av poeten Artur Lundkvist, stämmer det?
– Ja, jag hade åkt fel på blå linjen och hoppade av i Näckrosen för att åka tillbaka. Då såg jag citatet på golvet på perrongen, som tunnelbanekonst. Det stod Liv som gräs som tydligen är en diktsamling av Artur Lundkvist och jag fastnade för titeln. Det finns en annan dikt i den samlingen som jag inte kommer ihåg namnet på nu, men i den finns en rad som går »De bor högt ovan marken och spottar ner i trädkronor«. Då tänkte jag direkt på höghus och balkonger, och att han hette Artur. Jag tänkte på blått blod och Kung Artur, ett klassiskt kunganamn. Så jag tog den raden till texten i »Blått blod«.

Har du läst något annat av Artur Lundkvist?
– Nej, jag är dålig på att uppdatera mig på klassisk och samtida poesi. Jag har köpt en första diktsamling, den är på engelska. Det är Langston Hughes samlade verk, en amerikansk poet.

– Men annars kan jag snappa upp rader i musik, i samtal med mina vänner eller från något jag sett. Det kan vara som i min öppningsrad i »Känslor & känsla«, »de slogs om spaden i sandlådan«. Då tänkte jag på folk som det hade gått illa för som hade bott i det området. Och i det fallet hade jag sett två små pojkar som bokstavligen slogs om en spade. Vad gäller Artur Lundkvist så var det första gången jag snappade upp något från en poet, jag hade ingen aning om vem han var innan det. Men han bodde i Solna när han levde.

I videon till »Blått blod« är det inga människor med utan bara tomma miljöer som är filmade längs blå linjen. Vad var tanken med det?
– Om vi hade filmat en massa tanter på ett torg eller en mängd ungdomar som sitter på en bänk så skulle det bara tilltala en viss grupp av människor. Men vi tänkte mer att de platser som vi filmade skulle de människor som bor där kunna känna igen sig i. Det är typiska platser där folk hänger eller går förbi varje dag. Vi tänkte att tittaren skulle ha huvudrollen, att ingen skulle lämnas utanför. Fast å andra sidan är det riktat mot en specifik grupp, vilket är de som bor längs den blå linjen och i de områdena.

De som ser videon ska kunna placera sig själva i miljöerna?
– Exakt. När någon frågar något om »Blått blod« så brukar jag säga att de ska titta på videon, för videon och texten hör ihop.

I din första text som du gav ut, »En väpnad konflikt«, säger du: »det kommer inte med åldern, det kommer med misstagen«. Gör du själv mycket misstag?
– Jag har gjort det. Den låten är den enda låt som jag skrivit när jag varit riktigt nere. Man säger att folk blir visare ju äldre de blir, men det handlar om erfarenheter. Det kan vara folk som har levt i en bubbla och som är femtio bast och inte vet någonting. Sedan kan det finnas fjortonåringar som har upplevt och gjort det mesta och fått visdom därigenom. Det är det som den raden anspelar på.

Vi har varit inne på det lite, men vad inspireras du av när du skriver?
– Det är allt från populärkultur till vardagliga situationer till mina vänner och min familj. Man kan höra lite här och där vad jag har fått grejer ifrån och blivit påverkad av, men på det stora hela är det livet. Det är mycket musik också. Nu på senare tid har det blivit mindre hiphop och mer sång, folk som sjunger. Och då kan det handla om den enklaste raden som triggar igång mig att skriva något.

Har du något exempel på en sådan rad?
– Jag gillar Gil Scott-Heron, han är med i en text på skivan också. Annars kan det vara vadsomhelst. Nyligen lyssnade jag på Arctic Monkeys och en låt som heter »505«. Det är en lugn låt som har vissa rader som är väldigt enkla och effektivt skrivna. Men det behöver inte vara en specifik genre, det är mer en känsla. Och det är så jag vill att folk ska känna och höra när de lyssnar på mina grejer också. Jag vill inte tvinga mig på lyssnaren.

Du citerar Evert Taubes »Flickan i Havanna« i »Blått blod«.
– Ja, jag citerar honom eftersom han anses vara en nationalklenod, men jag har inte lyssnat på honom eller läst hans grejer. Jag har hört den visan, »Flickan i Havanna«, förut. Han kunde säga både det ena och det andra, och om han kunde säga vad han vill så kan jag göra det i mina texter också.

Att det ska finnas olika tolkningsvägar?
– Ja, precis. Oavsett hur duktig eller stor någon är så tycker jag inte att något är heligt. Man får tolka fritt.

Kommer ni att uppträda något med Hjältar Mot Sin Vilja?
– Just nu vet jag inte, men det kommer att komma mer. Inom en snart framtid.

Som HMSV (Hjältar Mot Sin Vilja) gör Meron och Henok mörk och lyrikdriven rap på svenska. Förra året släppte duon singeln »Ett tillfälligt för alltid«. Nu i veckan kommer Känslor & Känsla, en EP producerad av Up To No Good och där Julia Spada och Ji Nilsson gästar på sång. Skivans sex låtar (inklusive introt »IntroVärt«) är lika laddade som personliga.

Texterna behandlar familjekonflikter, uppbrott, ett samhälle format av pengar och transaktioner. Soundet är nedtonat och beatsen stundtals långsamma och återhållna.

Merons monologer är fantastiska. Med sin fokuserade röst och sitt rika ordflöde fångar han såväl en tidsanda som beskriver relationer på ett lika privat som allmängiltigt plan. Han är poetisk, politisk och tankeväckande. När man lyssnar förflyttas man direkt till platserna och miljöerna som han skildrar. Att han omnämner Gil Scott-Heron i en av texterna som en »döda hjältar i mina hörlurar« känns logiskt.

Henoks rap är å sin sida släpig och lite skev. Den vilar på tyngd och är något sorgsen. Men den behöver ingen studsighet och spänst. Henok har ett flow och en eftertänksamhet i rapen som passar mycket bra med beatsen och Merons texter.

När de bådas röster möter Julia Spadas ljusa och souliga stämma på »Vår nivå« blir perspektivet om möjligt ännu mer dynamiskt. Och i sista spåret »Mening« höjs tempot något samtidigt som en orgel behåller allvaret i musiken.

Känslor & Känsla är ett resultat av ett inkännande och begåvat samarbete. Tillsammans med Up To No Goods produktion, som balanserar perfekt mellan modern luftighet och tung svärta, visar HMSV att de har ett djup som skiljer dem från många andra samtida kollegor. Känslor & Känsla är stor rap som håller kvar en med envisa och uthålliga armar. Den släpper inte taget. Jag älskar det och vill höra mer.

Känslor & Känsla släpps på Hemmalaget den 11 juni.

Efter gymnasiet flyttade hon till Linköping. Ulrika fortsatte med musik och kombinerade det med att utbilda sig till lärare i psykologi och svenska. Fröken B:s första ep Poesi för de mina skulle ges ut på vinyl. Men tryckeriet gick i konkurs. Så Ulrika släppte den på egen hand, 2006. Samma år flyttade hon till Göteborg där hon bor i dag.

Sedan dess har hon fortsatt med musik. Som Fröken B gör hon okonstlad och rak rap med texter som är både vardagligt krassa och personliga. Hennes andra projekt är Silversystrar, en soulig och jazzartad hiphop-duo som Ulrika har tillsammans med sångerskan Miah Jarnevi (Meldeah).

Båda projekt är även involverade i socialt arbete i olika sammanhang och utsträckning. Under namnet Gör din grej! föreläser Ulrika för unga tjejer och killar om att våga ta plats och hur man arbetar med sin självkänsla. Uttryckssättet är rap och i föreläsningar och workshops använder Ulrika ibland låtar hon gjort med Fröken B som arbetsmaterial.

I Silversystrar har hon och Miah Jarnevi samarbetat med organisationer som Erikshjälpen och Solrosen. Den sistnämnda är en verksamhet för barn och unga som har en förälder eller annan familjemedlem som sitter i fängelse. På samlingsskivan Sånger från in- och utsidan, som Solrosen står bakom, har Silversystrar gjort musik som bygger på texter av personer som är kopplade till organisationens verksamhet.

I Ulrikas arbete finns en stark tro på individens förmåga och en benfast kämpaanda, oavsett om det handlar om musik eller att peppa ungdomar. Denna tro präglar även Fröken B:s senaste släpp, ep:n Fröken B-Sidor, som släpptes 2013.

I år har Ulrika fortsatt att uppträda med Fröken B och att föreläsa och anordna workshops. Och i maj ska hon bli mamma. I augusti är målet att vara tillbaka på konsertscenen igen.

En kväll i mars ringer jag upp henne för att ta reda på mer.

Hur länge arbetade du med ep:n Fröken B-Sidor?
– I ungefär ett år.

Vad är bakgrunden till den?
– Jag hade lite av en down-period i min musik innan jag började jobba med ep:n. Jag var inte trött på musik men jag visste inte riktigt om jag höll på med det jag ville. Då kände jag att jag behövde göra något som var helt för mig själv och som var helt kompromisslöst.

Vad var det som gjorde dig tveksam på din musik?
– Det är så lätt att komma in ett tankemönster där man funderar på vad andra förväntar sig av en, hur musiken ska låta och att man inte får bli för influerad av hur andra saker låter. I Silversystrar gör jag den musiken jag vill, men när man är i en grupp så handlar det alltid om en viss kompromiss. Annars funkar det inte.

– Det var ganska länge sedan som jag hade droppat ett solosläpp. Jag ville göra något som var helt på mina villkor och helt utan en tanke på vad andra tycker och tänker och vill ha av mig. Så, mer »Fröken-aktigt« än vad ep:n är blir det inte just nu (skratt).

Det märks också. Fröken B-Sidor är väldigt enhetlig och stöpt i en tydlig form från start till mål. Jag gillar framför allt låten »Det blåser kallt«. Den har ett vemod som är väldigt tilltalande och som liknar en del av Ison & Filles mer vemodiga låtar. Vad är bakgrunden till den låten?
– Dels ville jag skriva om samhället i stort och hur kallt det är, framför allt nu för tiden med allt som händer inom politiken. Sedan hade jag en bild av hur låten skulle vara och vad som skulle sägas i den. Tanken var från början att använda en röstsampling i refrängen, men så fuskade jag lite och tog in Miah (Jarnevi, reds. anm). Och så klippte vi den så att det ska verka som att vi har grävt fram den. Som att det ska kännas som en sampling.

– De tre verserna handlar om tre olika saker, det är tre olika perspektiv på att det är kallt.

På din hemsida är några rader från en av verserna citerade: »längesen som nån sa ’du kommer aldrig stå på scenen’, och längesen jag såg den någon på min första spelning[…]och folk dom snackar än, jag bara lyssnar mindre«. Det känns som att det är en misstro som texten berör. Tycker du att den har minskat med åren eller är det just som du sjunger, att du lyssnar mindre på folks förmodade skitsnack?
– Man kan lägga in lite olika delar i det. Dels kan man prata om brudperspektivet, att det var svårare att tas på allvar som tjej när jag började med musik. Det har absolut minskat, jag skulle säga att jag knappt känner av det i dag. Det är samtidigt en avvägningsfråga; är det för att jag lyssnar mindre eller för att det har blivit bättre? Men när jag började som artist för tio år sedan så var klimatet för brudar helt annorlunda. Det går inte att jämföra med hur det är i dag tycker jag.

– Sedan är det den andra delen, att så fort du hörs så får du kritik. De grejerna hänger ihop. När jag var 20 år så var jag mer mottaglig för kritik. I dag resonerar jag, »det här är den musik jag gör, det här är det som jag tycker låter bäst för mig.« Jag har blivit mer trygg i min musik och min grej och då är det klart att jag skiter mer i vad andra tycker.

Det där är intressant. Jag kan tänka mig att man som artist bygger upp en självkänsla som det tar ett tag att få upp på en stabil nivå. Har den kommit på senare tid för dig eller mer successivt?
– Jag har arbetat med den under lång tid, den fanns inte där från början. Jag har varit ganska långsam i min utveckling när det gäller musiken, dels rent musikaliskt och dels när det kommer till min självkänsla. Det har inte varit så att jag tänkt att ingen tycker om mig, nu skiter jag i allt och lägger av. Men just att känna sig trygg i det jag gör och veta hur min musik ska låta, det har tagit ganska lång tid.

– Samtidigt så kan man se till ep:n Poesi för de mina som jag släppte 2006. Även om jag är tio gånger bättre som rappare i dag så känns den som Fröken B-sidor. Det är lite av samma känsla mellan de båda ep-skivorna. Skillnaden är att jag är mer trygg i dag.

– Det handlar också om att hitta sin plats på scenen. I dag är jag mer stolt över min grej. Och jag är, även om det kanske låter kaxigt, stolt över att vara en skillad representant för den svenska underjorden. För fem–sex år sedan tänkte jag inte så utan då hade jag kanske känt att jag ville högre och längre, att jag ville någon annanstans. Men i dag inser jag värdet av det jag faktiskt gör och det är väldigt skönt. Annars fastnar man i ett…

I en framgångshets?
– Ja, och i bitterhet och då är hela grejen med musiken betydelselös. Då skulle jag kunna jobba med något annat. Att ha ett vanligt jobb som jag kan vara bitter på. Det här gör jag för att jag älskar det. Jag har hittat min stolthet i det.

Ja, det är dit man strävar. Jag är musiker och spelar i band och skriver om musik. Det är klart att man vill slå igenom och bli uppmärksammad. Men man vill också känna att det handlar inte om det, det handlar om vad man skapar för sig själv.
– Ja, jag tycker att min senaste ep är ett perfekt exempel på det. På den gjorde jag verkligen det jag ville och så bra respons som jag fick på den har jag inte fått på något annat jag gjort. Och det handlar inte om att miljoner personer lyssnar på den utan att de som lyssnar fattar min grej. Den känslan är fantastisk.

Du har hållit på med rap i drygt tio år. Hur kom du in i musiken och hiphop-genren?
– Jag växte upp i Ulricehamn i mitten av 90-talet. Där var det ingen som lyssnade på hiphop, mer än de få radiodängor som spelades då. Vi hade ett ställe som hette Gula Villan på högstadiet där man var på håltimmarna. Där var det en äldre kille som spelade Wu-Tang. Det känns som att hälften av de som är i min ålder har börjat med hiphop på grund av dem. Naturligtvis spelar »Wu-Tang Clan Ain’t Nuthing Ta Fuck Wit« in, jag dog när jag hörde den för första gången.

Så det var debuten, Enter the Wu-Tang (36 chambers), som du föll för?
– Ja, precis.

Vad var det som gjorde att det blev en vändpunkt för dig?
– Jag kände en sådan samhörighet med dem. Det är väldigt roligt att en ung, vit tjej i en stad med en folkmängd på 10 000 personer kan känna igen sig i det som Wu-Tang Clan sjöng om. Jag kan se ironin i det. Men jag tror att det är den här »jävlar anamma-skiter i allt-men kämpar«-grejen som finns inom hiphop som jag kunde känna igen mig i. Den attityden och sättet man tar sig an saker, att man slår underifrån, det kunde jag inte värja mig mot. Det var det bästa jag hade känt.

– Därifrån började jag gräva efter annat. Under den tiden köpte man fortfarande skivor så utbudet var inte lika stort som nu. Jag började lyssna mycket på hiphop och skriva en del texter på engelska. Men det lät inte så bra, jag hade inget uttal och ordförråd (skratt). Men det var där det började.

Du gjorde en del inspelningar hemma och spelade även in en demo i början. Men 2002 medverkade du på en av skivorna i samlingsserien Jakten på underorden, med låten »Kommentarer« som blev uppmärksammad. Vad betydde den låten för dig?
– Det var den låten som var mitt första riktiga officiella släpp. Jag har inte tänkt så mycket på vad den betydde för mig på den svenska scenen men det var roligt att bli uppmärksammad för den. I dag använder jag den ofta när jag är ute och föreläser. Då har jag olika låtar från olika perioder av min karriär som jag arbetar med. Om jag har föreläsningar som är inriktade på feminism eller kvinnor inom scenen så är den låten ett bra exempel.

– Låten beskriver hur jag upplevde scenen för kvinnor, i början av 2000-talet. Jag skulle aldrig skriva en sådan låt i dag. Dels för att jag inte tycker att det ser likadant ut och dels för att jag inte riktigt har samma strategi för de frågorna i dag.

I texten till »Kommentarer« vänder du på steken och är väldigt kaxig. Du tar vad som skulle kunna ses som ett »grabbperspektiv«, även om det är ett konstigt uttryck.
– Ja, den är väldigt rakt i ansiktet. Men i dag tänker jag att det inte behöver vara så direkt. Så länge jag gör en fet låt så kommer folk inte bryr sig om vad jag har för kön.

Du har även gett ut de båda ep-skivorna Dagboksrap och Poesi för de mina. Släppte du dem på egen hand eller gavs det ut på något bolag?
– Jag släppte båda själv. Dagboksrap ser jag mer som en demo. Poesi för de mina är den som jag uppfattar som ep bland mina första släpp. Tanken var att Poesi… skulle hamna på vinyl, den hade skickats iväg till tryckeriet men tryckeriet gick i konkurs innan ep:n hann ges ut. Då bestämde jag mig för att ge ut den själv för jag hade ändå gjort en massa pappersarbete med den inför släppet.

– Tanken med Poesi var först att Heli skulle släppa den på sitt bolag (Satu Musik). Jag minns inte varför det inte blev så. Men när det hade knasat med tryckeriet så ville jag bara få ut den. Det var det viktiga.

Om vi hoppar framåt lite så är Petter samplad på både din singel »Fröken« från 2009 och på »Mitt driv« från Fröken B-sidor. Du har sagt att han gjorde att du började rappa på svenska.
– Ja, han har betytt sjukt mycket för mig. Det var väldigt mycket som hände i Stockholm, Göteborg och Malmö under den tid som jag bodde i Ulricehamn och började rappa. Svensk hiphop hade inte kommit till Ulricehamn då. Jag hade hört talas om Latin Kings och fått höra dem genom en kompis från Stockholm. Men jag fastnade aldrig för rap på svenska då, jag fattade inte grejen.

– Men Petter gjorde att jag kom in på den svenska hiphopen och att jag började skriva på svenska – att jag hittade mitt uttryckssätt. Det hade jag inte gjort med engelskan och att skriva på engelska.

Finns det andra svenska rapartister som varit viktiga för dig?
– Jag har lyssnat mycket på Ison & Fille, jag gillar deras känsla. Jag lyssnar mycket på hiphop som har en »slå underifrån«-känsla. Det är något jag gillar att skriva om själv och något som ger mig väldigt mycket. Just nu lyssnar jag mycket på Mohammed Ali och Stor, den typen av svensk hiphop.

Du har hiphop- och soulduon Silversystrar tillsammans med sångerskan Miah Jarnevi (Meldeah). Ni har haft projektet sedan 2006. Vad var det som klickade när ni träffades och började samarbeta?
– Hon gästade på Poesi för de mina och låten »Dina rum« där hon sjunger refrängen. Vi spelade in den utanför Göteborg och vi klickade i studion. Hon förstod precis vad jag ville ha ut av låten. Det var efter det som vi började höras mer och mer och hon var med mig på några spelningar som gästartist. Sedan föll det sig så att vi flyttade till Göteborg samtidigt, hösten 2006.

– Vi hade ingen utarbetad plan att vi skulle hålla på så länge som vi gjort, men vi funkade och jobbade bra ihop. Jag var och är sjukt imponerad av hennes talang och jag har förstått att hon diggar mina grejer också (skratt). Det håller igång det lite, jag tror att man behöver bli lite imponerade av varandra.

Så ni berömmer inte varandra spontant och direkt utan det är mer en känsla som finns där att ni respekterar och beundrar det respektive person gör?
– Precis. Det är klart att vi peppar och backar varandra men vi har också grym respekt för varandras skapande. Annars skulle det inte funka, inte för oss i alla fall. Sedan tror jag att vi, när vi började samarbeta, båda ville göra något nytt. Jag var mer en renodlad hiphop-artist och hon kommer från soul- och jazzhållet så det var en skön blandning. Då fanns det inte så många sådana blandningar så det var ett gränsöverskridande projekt.

– De första åren hade vi inga gränser utan prövade alla olika kombinationer. Ibland lät det skit och ibland blev det jättebra. Det är väldigt givande för mig att både ha Silversystrar och mina sologrejer, för det är två helt olika saker. När jag gör musik till Fröken B går jag helt in i mig själv, är kompromisslös och tar fram mina innersta grejer. Det är ganska smalt. Silversystrar är inte lika smalt och det ger mig helt andra möjligheter. Båda är väldigt olika även om det kanske låter likadant när jag rappar.

Musiken ni gör som Silversystrar har ibland varit kopplad till andra projekt. Som singeln »Under samma sol« som släpptes tillsammans med Erikshjälpen i samband med att barnkonvention fyllde 20 år. Ni har även varit en del av Solrosens arbete, en organisation för barn och unga som har en förälder eller anhöriga som sitter i fängelse. Kan du berätta mer om det engagemanget?
– Många grejer som man gör för att supporta något som är för en bra sak kan kännas lite hattigt, för det finns så mycket grejer som man vill backa. Jag tycker att man ska supporta och stödja så mycket man kan. Men det är väldigt roligt att gå in i ett projekt och få lite mer kött på benen. Att verkligen engagera sig i det mer än att bara dyka upp på ett bra arrangemang. Det har vi fått möjlighet att göra inom Solrosen. Vi har varit involverade i en turné som vi har kört i två omgångar och som kommer att köras igen.

– Det började med att vi var med på en samlingsskiva (Sånger från in- och utsidan, reds anm.) som släpptes av Solrosen och Räddningsmissionen. Det är en skiva som bygger på barn och föräldrar som har anhöriga som sitter inne och de har skrivit texter som vi fick bearbeta och göra musik av. Efter det projektet blev vi tillfrågade om vi ville göra en föreställning av det. Vi tackade ja och har åkt runt på skolor och fängelser och även haft offentliga föreställningar. Vi tolkar texter som andra har skrivit och sedan har vi med oss en kvinna från Solrosen som knyter ihop allt och pratar om ämnet.

– Det har varit otroligt givande möten för det blir ganska känslosamma föreställningar.

Vilka reaktioner har ni fått när ni uppträtt med musiken?
– Vi har fått väldigt mycket respons, både från skolor och när vi uppträtt inför interner på fängelser och även vid de »allmänna« föreställningarna. De mest spännande mötena har varit i fängelserna. Det är svårt att veta hur folk ska reagera. När du skriver dina egna texter och din egen musik då ansvarar du för vad du själv vill uttrycka. Men när du ska tolka någon annans texter så ansvarar du väldigt mycket för att det blir så som den personen vill och vad den vill få sagt. Och när du är i ett fängelse och uppträder inför folk som verkligen lever och känner detta, det är… Jag var orolig att vi skulle trampa folk på tårna för jag har ju inte den erfarenheten som de har.

Det skulle kunna bli fel om de ni uppträdde för uppfattade det fel, det som ni framförde?
– Ja, verkligen. Men alla spelningarna i fängelserna gick bra. Den sista vi hade nu innan jul var nog en av de bästa spelningarna jag gjort i hela mitt liv.

Vad var det för speciellt med den spelningen?
– Vi spelade på ett ställe där det satt killar mellan 18–40 år. Jag tänkte nog att jag skulle få svårt att nå dem – och då menar jag inte att folk som sitter inne skulle vara andra slags människor. Absolut inte. Men de var ändå ganska långt ifrån mig vad gäller upplevelser. De har varit med om andra saker än vad jag har och jag ville verkligen leverera texterna och musiken om deras upplevelser på ett trovärdigt och rättvist sätt.

– Det är inte så att det sitter ett gäng skurkar och banditer i fängelserna som inte är som vem som helst. Det är vanliga människor. Och framför allt så mötte vi en massa pappor, som kämpar med sin papparoll inifrån fängelset. Och mammor också för den delen. Vi har spelat på anstalter med både kvinnor och män.

– Men just det här tillfället var extra speciellt. Det här var den första kulturgrejen de fick ta del av på säkert ett år. Det var innan jul och en lite speciell stämning. Vi spelade i gympasalen i fängelset. Alla ställde sig upp och applåderade och ville inte lämna salen. Det var sjukt starkt.

Du är gymnasielärare i svenska och psykologi och har utbildat dig i Linköping. Hur kom det sig att du ville bli lärare?
– Jag var i ett tidigt skede väldigt inställd på att plugga och på att lämna Ulricehamn. Så jag drog direkt efter gymnasiet och började studera. Jag tycker om att lära ut och att se andra ta in saker, och svenska och psykologi är mina favoritämnen. Sedan har jag inte jobbat så mycket som svenska- och psykologilärare. Men jag har jobbat mycket med musik på skolor. Med det jag gör med Gör din grej!

Så du försörjer dig på det du gör med Gör din grej! och sedan kan du, om det finns möjlighet, jobba mer heltid som »vanlig« lärare framöver?
– Ja, precis. Och det var det som var min plan. När jag hade pluggat klart tänkte jag att jag skulle ge musiken ett år, och sedan blev det året sju år. Men det var rätt gött när jag kom på hur jag kunde kombinera musiken med pedagogiken, så att jag ändå håller igång lärandet lite.

Så rappen och läraryrket har flutit ihop på ett lyckosamt sätt?
– Ja, verkligen. Jag är sjukt tacksam över att det blev så för det känns som att jag får det bästa av båda världar. Jag är glad över att jag kan hålla på med musik så mycket som jag gör men jag hade varken kunnat och velat hålla på bara med det. Det beror nog lite på det jag var inne på förut, att du behöver vara lite mer trendkänslig och mingelsugen än jag är för att kunna hålla på bara med musik.

– Förut var jag inte lika okej med det. Då tänkte jag oftare att jag borde mingla lite mer, skaffa mer kontakter och kolla in vad som är aktuellt. Men nu har jag insett att det går helt utmärkt utan det.

Det måste vara en skön känsla?
– Ja, det är väldigt skönt. Jag vet inte…  Jag är inte bara helt konservativ och bakåtsträvande och bitter som folk tror ibland. Men jag vill inte byta ut min stil bara för att det är en ny säsong. Det funkar inte så för mig, det kommer inget bra av det. Jag är imponerad av dem som fixar de grejerna. Men för mig tar det bort hela grejen av att göra musik om jag måste vara trendkänslig. Då är det inte värt det, då kan jag definitivt gå tillbaka och jobba som lärare på heltid. Eller ta något annat kneg.

Brukar du uppfattas som bitter?
– Nej (skratt). Men jag brukar hela tiden driva med att jag är svår och kompromisslös, lite tjurig och envis. Men det är kanske bara min bild av mig själv. När jag skulle släppa senaste ep:n så konstaterade jag att det är ganska deprimerande, smala och tunga grejer på den. Men om det hade varit så otroligt smalt och svårt så hade det väl inte nått ut till någon? Så det är nog lite i mitt huvud att jag känner så.

Du skrev nyligen på din facebook-sida och tackade alla de arrangörer som velat boka dig under senare tid och som erbjudit sig att ordna barnpassning. Att det ger dig större möjlighet att hålla på med musiken och att könet får mindre betydelse. Man blir glad när man hör det. Blev du förvånad när du fick de erbjudandena?
– Ja, det blev jag. Och jag blev sjukt glad. Jag har ibland kvar känslan av hur det var förut, jag vet att det har ändrats och blivit så mycket bättre. Men det har ändå hänt mycket grejer som jag kommer ihåg. I dag när jag är ute och snackar med brudar som håller på med hiphop eller som vill börja så är det en del som inte vet hur det var tidigare, helt enkelt för att de var för unga då.

– Det är lätt att glömma att resultat som vi ser i dag kommer av någons slit. Jag får rösta i dag för att folk slet för det i början av 1900-talet, det kom inte gratis. Eftersom jag har känt av hur det var innan så blir jag extra lycklig över sådana här saker – och lite förvånad.

– Jag är förvånad över att det kommit från så många olika håll. Jag ska ha barn i maj och har fått tacka nej till arrangörer. Då har de kommit med ett motbud om barnvakt och det är verkligen ett konkret utslag av jämställdhetsarbete för mig. Det påverkar mig direkt, utan omvägar. Jag tycker att jag förtjänar det, men jag är fortfarande överraskad. Det är grymt och det känns väldigt bra. Envishet ger resultat.

Trägen vinner helt enkelt?
– Precis. Så känner jag över lag med min musik, det är det och att slå underifrån. Det är mina byggstenar känns det som. Det driver mig mycket.

Ja, mycket kan vara motigt och man kan ställa sig frågan om det finns någon mening till varför man håller på. Men fortsätter man så kommer det någon form av belöning. Och den här grejen indikerar en strukturförändring i musikbranschen. Utopin vore ju att det inte har någon betydelse om man är tjej och väntar barn, att arrangörerna löser det ändå.
– Ja, det är små delmål som jag känner att man uppnår ibland. En annan sådan grej var när jag och Miah spelade på Picknickfestivalen i Göteborg för något år sedan. Det var första gången, sedan jag började uppträda, som jag spelade på en stor grej med sjukt mycket folk och fick mycket respons efteråt, där ingen av de som gav mig respons anmärkte på att jag var tjej. Alla som gav mig komplimanger sade »rappare« eller »MC« eller berömde mig för min musik. Det var första gången det hände i mitt liv. Det var också ett sådant delmål – det kanske tog tio år men det gick. Sedan kanske det tar fem år till det händer igen, men det är i alla fall bättre. Vi är på g!

Ja, det är så otroligt värdefullt.
– Ja, jag snackar aldrig om det här i min musik längre. Jag tror att det finns många olika strategier för att ändra den här strukturen. Jag värderar inte strategierna, att om du gör på ett sätt så är det sämre än om du gör på ett annat sätt. Om du snackar om att du är brud och hur du upplever det, som jag gjorde i »Kommentarer«, om det känns rätt för dig så tycker jag du ska göra det.

– För mig har det under de senaste åren känts mer rätt att inte blanda in det i min musik. Jag snackar gärna om det, som nu i en intervju eller när jag föreläser. Men i båset och på scenen är det inte relevant för mig.

Varför har du valt den strategin?
– Jag pratade mycket om det i min musik förut, det är mycket möjligt att jag kommer att komma tillbaka till det. Men under den senaste tiden så passar det inte mig. Jag har andra saker jag vill säga. Samtidigt vill jag vara noga med att jag inte tycker att det är fel att prata om det. Ibland när man vill få till en förändring så vill folk ofta få det till att det bara finns ett sätt att göra det på. Det håller jag inte med om alls. Jag tror att vi måste göra det på tio olika sätt.

– Om det finns tio olika brudar som rappar och har tio olika strategier så tror jag att det ger mer än om alla gör på samma sätt. Jag lägger ingen värdering i det, man ska hitta ett sätt som passar en och som man själv mår bra av. Och för mig ger det mitt musikskapande mer just nu att inte snacka om det. Men jag vet många artister som snackar om det och där jag tycker att de gör helt rätt och det funkar för dem.

Ja, bara för att du är en kvinna och rapartist innebär ju inte det att du per definition måste sjunga om kvinnorollen. Bara det faktum att du är en kvinna och rapartist som är grym är ett statement i sig tycker jag.
– Ja, och exakt det tror jag är en bidragande faktor till att jag valt att göra såhär just nu. För jag har mött många som tycker att det bara finns ett sätt att göra det på. Jag är en kvinna som står på scenen och visar att kvinnor kan göra det här, utan att jag behöver säga att jag är kvinna. Samtidigt tycker jag det är skitbra att man träffas och diskuterar hur vi ska ta oss an problemet. Båda behövs, istället för att vi går emot varandra, då blir det bara knas.

Du ska fortsätta spela tills du ska få barn?
– Jag ska spela till slutet av april, sedan är det tänkt att jag ska vara mammaledig i maj, juni och juli. Sedan har jag spelningar i augusti igen. Jag har inte tagit på mig för mycket, jag vill veta att jag själv och bebisen mår bra. Det är viktigast. Om alla mår bra ska jag vara igång i höst igen.

Mer om Fröken B.

Ep:n Fröken B-Sidor

1. Jhene Aiko  »The Worst« »Nice bilmusik som lugnar ner en.«

2. Pharrell Williams – »Happy« »Svår att ogilla.«

3. The Weeknd – »Wanderlust« »Passar perfekt innan man ska ut.«

4. The Notorious B.I.G. – »Juicy« »Tatuerade hans första mening på underarmen.«

5. D’Angelo – »Brown Sugar« »Om man fattar så fattar man.«

6. Nas – »The Don« »En av de bästa rapparna genom tiderna.«

7. Redman – »Whateva Man« »Lyssnat på The Funkdocta Spock sen början av allting.«

8. Swizz Beatz & A$AP Rocky – »Street Knock« »Fakka-ur-musik.«

9. Barry White – »Just The Way You Are« »Kungen av kärlek och romans, kan inte hata på kungen.«

10. Estelle – »1980« »Det är mitt födelse år, plus hennes engelska brytning låter hype när hon rappar.«

Ison & Fille är aktuella med albumet Länge Leve Vi.

Givetvis har vi samlat Isons favvolåtar i en behändig spellista också.

/

De senaste åren har Chicagos rapscen uppmärksammats mer än på länge, framför allt på grund av den egna supertrapiga subgenren »drill music«. Med Chief Keef som självklart stjärnskott, och mycket tack vare mixtapes och streetvideor, har drill blivit en av de stora nya raptrenderna.

Skivbolagen kastade sig över Chief Keef och passade samtidigt på att signa flera av hans jämnåriga rapkollegor. Producenten Young Chop, som är en av de som ligger bakom drillsoundet, är nu en av de mest eftertraktade unga producenterna.

Utmärkande för drill-scenen är att många rappare är väldigt unga (majoriteten är under 25 år) och många är tonåringar. Även om artister som Sasha Go Hard och Katie Got Bandz fått en del hajp, så har ännu ingen av scenens många kvinnliga rappare slagit igenom stort eller skrivit kontrakt med majorbolag.

Kanske blir Tink den första. Med sin blandning av hård drill-rap och melodisk r&b sticker hon ut i Chicago-mängden. Den senaste tiden har hon nått en ännu större publik med gästspel som fått hipsters att sätta sin PBR i halsen av förtjusning.

Jag mailade några frågor till Tink, och fick tillbaka svaren skrivna med caps lock nere.

Berätta lite om dig själv, vad behöver Sverige veta om Tink?
– JAG ÄR EN 17-ÅRIG KVINNLIG RAPPARE FRÅN CHICAGO. JAG BÅDE RAPPAR OCH SJUNGER. JUST NU HAR JAG TRE FETA MIXTAPES UTE, MITT SENASTE HETER BLUNTS & BALLADS OCH ÄR HOSTAT AV DJ REESE OCH DJ VICTORIOUZ! FÖRUTOM MUSIK SÅ ÄR JAG VÄLDIGT INNE PÅ MODE, JAG TROR DET MÄRKS OM MAN KOLLAR PÅ MINA VIDEOR. JAG GILLAR ATT VARA ANNORLUNDA OCH STICKA UT FRÅN MÄNGDEN.

Hur började du göra musik?
– JAG BÖRJADE MED MUSIK RÄTT TIDIGT, SJÖNG I KYRKAN NÄR JAG VAR LITEN OCH SÅ. MIN MAMMA SJUNGER OCKSÅ, SÅ JAG HAR VERKLIGEN VUXIT UPP MED MUSIK. JAG BÖRJADE RAPPA SOM FRESHMAN I HIGH SCHOOL. DET BÖRJADE SOM ETT SKÄMT FAKTISKT, JAG SPELADE IN EN FREESTYLE ÖVER ETT CLIPSE-BEAT OCH LA UPP PÅ FACEBOOK. FOLK BLEV HELT GALNA, ALLA ÄLSKADE DET. SÅ EFTER DET HAR JAG BARA FORTSATT!

Du är väldigt mångsidig, du rör dig lätt från drill-rap till finstämda r&b-jams. Vad betyder mångsidighet för dig? Finns det fler genrer du skulle vilja ge dig in på?
– MÅNGSIDIGHET BETYDER ALLT FÖR MIG! SOM JAG SA, ATT VARA ANNORLUNDA OCH INTE BARA MEDELMÅTTIG ELLER NORMAL SOM ALLA ANDRA ÄR NÅGOT COOLT FÖR MIG. JAG VILL INTE BEGRÄNSA MIG, NÄR JAG ÄR I STUDION SÅ GILLAR JAG ATT BARA VIBEA OCH SKRIVA EXAKT VAD JAG KÄNNER I JUST DEN STUNDEN, OAVSETT OM DET ÄR TRILL, MJUKT, HARDCORE, SEXIGT, WHATEVER.

– JAG TYCKER ATT MIN MÅNGSIDIGHET VERKLIGEN SKILJER MIG FRÅN ANDRA ARTISTER, DET ÄR INTE MÅNGA DÄRUTE NU SOM KAN BÅDE RAPPA OCH SJUNGA OCH NÅ OLIKA PUBLIKER, DU VET. JAG SKULLE VERKLIGEN VILJA TESTA FLER GENRER, TYP GÖRA EN TECHNO-POP-LÅT NÅGON GÅNG, HAHA!

Chicagos rapscen har verkligen fått mycket shine den senaste tiden, inte minst tack vare Chief Keef. Känner du att du är en del av den scenen?
– CHICAGOSCENEN ÄR VERKLIGEN PÅ GÅNG! JAG ÄR EXTREMT STOLT ÖVER MIN STAD. JAG KÄNNER ABSOLUT ATT JAG ÄR EN DEL AV SCENEN, INTE MINST EFTERSOM MIN GENOMBROTTSLÅT VAR EN CHIEF KEEF-REMIX (»3HUNNA«). MÅNGA AV MINA EGNA LÅTAR HAR OCKSÅ DET DÄR SMUTSIGA DRILL-SOUNDET.

– JAG HAR FÅTT SÅ MYCKET KÄRLEK FRÅN MIN STAD, FRÅN RADIOSTATIONER, HIGH SCHOOLS, KLUBBAR, BLOGGAR. DET ÄR SVÅRARE ATT FÅ UPPMÄRKSAMHET SOM TJEJ, MEN CHICAGO HAR VERKLIGEN TAGIT EMOT MIG SOM EN DEL AV SCENEN. SHOUT OUT CHICAGO!

Det kommer många kvinnliga rappare från Chicago just nu, åtminstone jämfört med många andra lokala scener. Vad tror du det beror på? Finns det en gemenskap bland Chicagos kvinnliga rappare?
– JAG TROR ATT KEEFS FRAMGÅNG MOTIVERADE ALLA, INTE BARA KILLAR, UTAN TJEJER OCKSÅ. SÅ ÄVEN TJEJERNA HAR STEPPAT UPP LITE, OCH FOLK LÄGGER MÄRKE TILL DET! DET ÄR INTE SÅ JÄTTEMYCKET UNITY BLAND DE KVINNLIGA RAPPARNA HÄR, MEN VI GER ALLTID CRED TILL DEM SOM FÖRTJÄNAR DET.

– ALLA I CHICAGO ÄR SÅ FOKUSERADE NU, ALLA ÄR HUNGRIGA. VI HAR LIKSOM UTVECKLAT EN SORTS GO GET IT-MENTALITET. I ETT SÅDANT KLIMAT HAR MAN SOM TJEJ INTE TID ATT SITTA OCH VÄNTA PÅ ATT NÅTT MANLIGT CREW SKA PLOCKA UPP EN, ELLER PÅ ATT MAN SKA FÅ EN CO-SIGN, UTAN ALLA BARA JOBBAR PÅ!

Du går fortfarande i High School. Är musik det du vill hålla på med i framtiden, eller har du andra grejer du vill satsa på?
– MUSIK ÄR DEFINITIVT VAD JAG VILL HÅLLA PÅ MED, DET ÄR VAD JAG ÄLSKAR! MEN… OM JAG INTE VAR I STUDION OCH HÖLL PÅ MED MUSIK SKULLE JAG FÖRSÖKA SATSA PÅ ATT BLI KLÄDDESIGNER.

Du släppte tre mixtapes under 2012. Hur motiverar du dig själv till att vara så produktiv?
– MIN FAMILJ MOTIVERAR MIG ATT VARA PRODUKTIV OCH ATT JOBBA HÅRT. VARJE KVÄLL TÄNKER JAG PÅ HUR DET SKULLE VARA ATT KUNNA KÖPA ETT DRÖMHUS TILL MIN MAMMA, DET MOTIVERAR MIG. JAG JOBBAR PÅ ATT SLÄPPA ETT MIXTAPE MED BARA R&B, BARA MASSA SLOW JAMS! MÅNGA AV MINA FANS HAR ÖNSKAT ETT SÅDANT MIXTAPE, SÅ JAG JOBBAR PÅ DET. DET KOMMER BLI FANTASTISKT OCH VARA PÅ EN HELT NY NIVÅ!

Vilka artister inspireras du av?
– DET FINNS SÅ MÅNGA! SWV, LAURYN HILL, MEEK MILL, LIL WAYNE, FRANK OCEAN, NICKI MINAJ, TLC, BEYONCE, LISTAN KAN GÖRAS LÅNG! JAG LYSSNADE PÅ MASSOR AV OLIKA MUSIK NÄR JAG VÄXTE UPP, MEN JAG ÄLSKADE VERKLIGEN TJEJGRUPPERNA FRÅN 90-TALET… SWV VAR MINA FAVORITER!

Finns det någon artist du verkligen drömmer om att samarbeta med?
– LIL WAYNE! HUR FETT HADE INTE DET BLIVIT? BARS BARS BARS! OCH VIDEON HADE VARIT HELT GALEN!

Är det något mer du vill säga till den svenska publiken?
– JAG SKULLE ASGÄRNA KOMMA OCH SPELA I SVERIGE! TACK TILL ALLA SOM STÖTTAR TINK G! FÖLJ MIG PÅ TWITTER.

Tink har tre mixtapes ute. Det första, Winter’s Diary, domineras av härliga r&b-ballader, och där hörs tydligt hur hon influeras av 90-talets tjejgrupper. Det är melodiskt om än lite oslipat.

Tink följde upp Winter’s Diary med Alter Ego, ett tape som släpptes ungefär samtidigt som hon och hela Chicago-scenen började få mer uppmärksamhet. Alter Ego innehåller mycket mer rap än Winter’s Diary, och med det visade Tink verkligen hur mångsidig hon är. Senaste mixtapet Blunts & Ballads är en best of both worlds – stenhård rap varvas med fin r&b som låter väldigt fräsch och modern.

Sanna Bergs fem Tink-favoriter

2010. Carlito, rappare från Flemingsberg utanför Stockholm, släpper mixtapet Guldburen. Ett album med rak, svängig och okonstlad hiphop om främlingsfientlighet, polisvåld och ett globaliserat samhälle där de som flyr från krig och förtryck ofta blir andra klassens medborgare i sina nya länder. Bland många höjdpunkter på skivan finns »Polisstat«, en låt tillägnad Carlitos barndomsvän Markus Kosonen som några år tidigare skjutits ihjäl av polis efter en biljakt.

Året efter vinner Carlito P3 Guld i kategorin årets hiphop/soul med motiveringen »en politisk röst med patos och sväng som vågar tala ut om dagens Sverige«.

Nyligen kom Carlitos »riktiga« debutalbum, Krigarsjäl. Till producenterna Mack Beats och The Salazar Brothers souliga och distinkta beats läggs rader som »hatar giriga fittor och likgiltiga kukar som bara sitter och hukar medan dom giriga förbrukar«. Trots att innehållet inte är lika genomgående politiskt som på Guldburen är tonfallet mer explosivt och välriktat. Kanske är förklaringen så enkel att Krigarsjäl är ett enda rasande svar på tidsandan.

Jag ringer upp Carlito för att ta upp tråden från förra gången vi pratades vid, våren 2010. Två och ett halvt år av ökad polarisering. Carlitos analys är svår att ducka för.

Hur började arbetet med Krigarsjäl?
– Efter att vi var färdiga med Guldburen och hade mjölkat ur det albumet och kammat hem P3 Guld så fick man mersmak. Vi började planera att släppa ett till album, ett debutalbum, och försöka ta det ett steg längre. Att ha ett skivbolag i ryggen och nå ut till en större publik. Jag ville följa upp det jag hade byggt innan, och göra det minst lika bra.

Skivan är samhällskritisk, du har kvar den kärnan tydligt, men den är inte lika politiskt renodlad som Guldburen. Håller du med om den beskrivningen?
– Ja, den här skivan innehåller lite andra ämnen, den är lite bredare. Som låten »Aldrig tillbaka« som vi gjort en video till. Den har inget med politik att göra utan talar om längtan att vilja fly den tråkiga vardagen. Sen finns det andra låtar, som »Vägen hem«. Den är inte heller politisk. Eller »Nitton 95« som handlar om kärleken till hiphop.

Fanns det en medveten tanke om att blanda upp det politiska mer denna gång?
– Den här gången ville jag fokusera mer på låtskrivandet, hur man bygger upp en bra låt, hur man gör en bra refräng och brygga. Det gick mer åt det musikaliska hållet än det rent ämnesmässiga. Det politiska är fortfarande där, det är själva grundstommen, men det fick utvecklas på ett annat sätt.

Titeln antyder en person som kämpar och har mycket att arbeta för och mot. En stark vilja som inte ger upp. Är du den personen?
– Ja, självklart. Det känns som jag har fått kämpa under hela mitt liv, på olika sätt. Jag har aldrig gett upp, jag är väldigt envis, jag gillar inte att ge mig. Stänger du dörren så kryper jag in genom fönstret. Det är så jag har fått göra i det svenska samhället, ända sedan jag kom hit (Carlitos familj kom till Sverige 1986, reds anm.). Om dörren har varit stängd har jag fått gå in bakvägen. Jag har utvecklat en kämparanda och stenhård vilja och jävlar anamma-attityd. Det är så det har blivit, man formas ju av livet. Sen har jag min pappas bakgrund också, som politisk flykting.

Är han envis?
– Ja, han är väldigt envis, i diskussioner.

Är dina föräldrar envisa båda två?
– Ja, det är tre starka viljor. Det är oftast farsan som vinner, man får ge sig bara för att han är tjurskallig. Det blir mycket heta debatter oavsett vad det gäller, som att det är min tur att diska.

När jag intervjuade dig förra gången, våren 2010, så pratade vi en del om media och att de var dåliga på att belysa svensk hiphop. Sedan dess har hiphop-genren i Sverige blivit ännu starkare. Det är unga artister och producenter som förnyar soundet och etablerade artister som fortsätter släppa starka album. Tycker du det märks i media?
– Det beror på. Mainstreammedia har fortfarande bara plats för ett få antal artister. Men om man snackar om tidningar som er så är det en helt annan grej. Internetbaserade tidningar brukar vara mycket bättre på att belysa svensk hiphop och ta till sig så kallade »undergroundkulturer«. Med bred media så brukar det gälla att de bara har plats för en hiphopare och en rockare typ, hiphoparna kvoteras oftast in. Inom mainstreammedia är allt så likriktat, det ska vara så intetsägande och harmlöst som möjligt – det ska helst vara pop. Det är samma sak med radion, om du lyssnar på P3 till exempel. Det spelas mest kommersiell popmusik. Genrerna har försvunnit till viss del.

– Förut var det mycket mer accentuerat, alla stilar fanns representerade. Det var hårdrock, hiphop, techno, soul och reggae. Allt fanns på MTV, på den tiden då MTV stod för »music tv«. Nu är allt lite housebeat-aktigt, oavsett om du rappar över det eller sjunger över det eller om det bara är ett beat. Alla subkulturer har, inte försvunnit, men de finns inte längre i media.

Det kanske inte bara beror på dålig bevakning inom bred media. Det kan ha att göra med fildelningskulturen och att stilarna har blandats ihop mer. Att det i dag är svårare att urskilja genrerna?
– Ja, att vi har ändrat vårt sätt att konsumera musik. Förr i tiden var det antingen eller, jag var hiphopare, någon annan var hårdrockare, en tredje var skatare. Man tillhörde en viss kultur, grupp. Dagens kids har kanske ingen direkt subkulturell tillhörighet, de anammar allting. De har Tupac i sin spellista bredvid Lars Winnerbäck och Labyrint. Det var inte lika vanligt på min tid, då var det mer renodlat. Det var bra också. Så det är både på gott och ont.

– För mig är hela den här likriktningen… allting blir pop! Och det är det enda som får ta plats i mainstreammedia och radio. Det är därför internet är så bra, det är internet som har hjälpt svensk hiphop upp igen. Vi har växt i det dolda på internet, vi har inte växt tack vare bred media.

Låten »Nitton 95« är en nostalgisk tillbakablick på när du började lyssna på hiphop. Vad kommer du ihåg starkast från den tiden?
– Jag kommer ihåg att när man gick ut på klubb så kunde man höra världens hårdaste hiphop, som KRS-Ones »MC’s act like they don’t know«. På Yo! MTV Raps körde de senaste låten med Lords of the Underground som säkert ingen som inte djupdök i hiphop kände till. På den tiden var hiphopen väldigt rå och verklig och direkt från gatan. Den var inte polerad alls, den var i sin ädlaste form. Nu handlar mycket om att ha rätt kläder och frisyr, du ska helst stå med en flaska champagne och några tjejer. En glittrig och glamourartad fejk-värld som ingen lever i.

– På den tiden var stämningen så jävla hård, som att de här killarna som dök upp i radiostudion kom direkt från ett rån. Det var mer exklusivt och direkt, en mer genuin känsla av musiken och kulturen. Den var inte lika exploaterad som i dag.

Men en av de positiva sakerna i dag, som jag upplever det i alla fall, är att det är mer kvinnliga MC:s. Det fanns ju under 90-talet i Sverige också, men det känns som att det är fler nu.
– Det fanns många då, som Feven, Melinda Wrede, Heli, Peshi och gruppen Goldmine som hade en kvinnlig MC. Det känns som att det nästan var fler på den tiden.

Men det verkar som att det börjar bli bättre igen med kvinnliga artister inom hiphopen. Du har flera gästsångare på Krigarsjäl, som Fille, Adam Kanyama och Amsie Brown, men inga kvinnor. Varför då?
– Jag utgår alltid ifrån talang. Lilla Namo sjunger i och för sig på remixen av »Krigarsjäl«. När jag tycker att någon är bra så går jag efter det, det är inte på grund av den personens bakgrund eller kön. Håller du måttet så får du vara med. Jag är till och med ganska hård mot vänner. Även om de försöker rappa så förklarar jag att de inte kan vara med på skivan bara för att de är kompisar. De måste verkligen vara bra. Det är samma sak med kvinnliga rappare.

– Men Linda Pira hade jag väldigt gärna velat ha med på skivan. Men Stor hade inlett ett samarbete med henne så jag ville inte börja samarbete där också. Jag tycker hon är skittung.

En klyscha lyder att musik och kultur brukar bli bättre under bistrare tider. Håller du med om det och att det är så i Sverige i dag?
– Ja, ur frustration föds mycket kreativitet. De flesta av mina låtar hade aldrig kommit till om jag inte upplevt det jag gjort. Frustration har varit min drivkraft i musiken, att på något sätt vända ilskan och känslan av maktlöshet och göra det till något positivt. Utan den frustrationen skulle jag inte ha gjort varken Guldburen eller Krigarsjäl.

Men tycker du att det märks generellt i hiphop-genren och annan kultur som du är intresserad av, att det görs bra grejer nu?
– Ja, absolut. Svensk hiphop har aldrig varit så bred och levande som den är nu. Det finns så många olika stilar och så många olika crews som håller på. Det har verkligen blomstrat. På ett sätt är det mycket större i dag än på 90-talet, med den skillnaden att svensk hiphop hade större uppbackning av media på 90-talet. Nu är det mer självständigt och det frodas i större utsträckning – Youtube har blivit vårt MTV.

SD har vuxit i opinionen samtidigt som de andra partierna har svårt att ta över frågan om integration och invandring och göra den till något som inte handlar om etnicitet. Hur ska det göras tror du?
– Jag tror det är dags att erkänna vissa saker, och det gör man inte inom svensk politik eller i samhället i stort – i alla fall inte i det offentliga rummet. Jag tycker att det är dags att ta upp strukturell diskriminering vilket inget parti gör, man skyller ofta på SD och enskilda rötägg. Men SD har kommit till makten på grund av att de fått ganska mycket röster. Och det handlar inte bara om SD, även Folkpartiet har fiskat i grumliga vatten. Deras representanter har gjort rent rasbiologiska utspel. Som Mauricio Rojas som påstod att chilenare har kriminalitet i blodet. Eller Nyamko Sabuni som beställde en »vetenskaplig« rapport, den så kallade »Rosengårdrapporten«, som i stort sett misstänkliggör alla från Mellanöstern och muslimer i stort som potentiella terrorister.

– Det är dags att kalla saker för vad de är, strukturell rasism är ett problem i Sverige. Det tar sig i uttryck på olika sätt. Men jag tror inte att Sverigedemokraterna är problemet, snarare att de andra partierna inte vill erkänna verkligheten så som den ser ut. Sverige är i dag ett segregerat land, speciellt om man ser till Stockholm. Vi kom på andra plats efter Spanien i en EU-undersökning som kartlade hur utbredd segregationen är i samhället. Och det är inte SD som skapat segregationen, den har funnits där ett tag och har sakta men säkert blivit starkare med tiden.

– Det har att göra med avvecklingsprojektet också. Sverige är ett av de snabbast liberaliserade länderna i världen, tillsammans med bland annat Chile. Så två av mina hemländer är de mest privatiserande länderna just nu, som snabbast håller på att avveckla välfärden. Det är ett problem som skapar ännu större klyftor, både inkomstmässigt och etniskt. Så det är mycket som ligger bakom.

Stockholm är ett bra exempel på hur segregationen kan omforma en hel stad. Hur motverkar man det så att folk med olika bakgrund och inkomstnivåer kommer närmare varandra?
– Det är små saker, skolorna är ett bra exempel. Man har börjat bygga skolor i mer välbärgade områden. Jag vet inte om det är en lag eller en oskriven regel, men det brukar vara så att de som bor i området ska ha första tjing på platserna i skolan. Genom att bygga privata skolor i välbärgade områden så ökas segregationen ännu mer, även om man säger att man bussar dit folk från mindre priviligerade områden. Då får välbärgade områden välbärgade skolor med bättre betalda lärare och mer resurser, medan utsatta områden har mindre resurser och sämre betalda lärare med sämre motivation och lägre prestation. Det cementerar verkligen segregationen. Men då vill liberala politiker trycka på att det är valfrihet. Visst, valfrihet låter jättevackert, men hur ser det ut i verkligheten och vad leder det till? Det leder till att folk väljer att inte associera sig med vissa människor.

Men hur bryter man ett sådant mönster?
– Genom att minska valfriheten, det kan vara bra ibland. Jag kanske låter som en diktator men rent krasst sett så behöver man göra det. För att folk ska mötas och inte få sämre utbildning än andra. Att blanda och röra om lite i grytan. Och det handlar inte bara om att rent fysiskt blanda sig, det handlar om att lägga mer resurser på områden som behöver. Och inte stänga ned varje fritidsgård och vårdcentral, som de gjorde i till exempel Husby (utanför Stockholm, reds anm.) där vi var och körde på en stödkonsert förra året. Argumentet var att folk kunde gå till en annan vårdcentral i Kista eller något annat närliggande område. Det där är verkligen att gå i fel riktning.

– Börja om från början och tänk om. Satsa på rätt saker, istället för att sätta in fler poliser. Man lägger inte ned den energi och de pengar som krävs på de människor som bor där. Man lägger pengar på att kontrollera dem och deras ilska. Så att de hålls i schack. Vad sänder det för signaler? Det ökar på segregationen och utanförskapskänslan ännu mer.

– I Rosengård erkände till exempel polisen att de kör psykologisk krigsföring mot ungdomar, vad fan är det? Är vi i Vietnam eller Malmö? Är det medborgare eller fiender vi snackar om? Polisen erkände det, jag kunde inte tro mina öron. De har blivit utbildade av militärer i psykologisk krigsföring. Som att de låter helikoptrar cirkulera över Rosengård så att det ska förstärka känslan av att de är iakttagna och att det leder till att det begås mindre brott. Det är helt sjukt att man behandlar en viss del av befolkningen på det sättet.

Det låter mer som en militärdiktatur än en demokrati.
– Vi var själva i Rosengård, jag och Labyrint, och skulle spela och området var verkligen under belägring. När vi kom dit, det var för två år sedan, var det stora pansarbilar och poliser på hästar som red omkring på gatorna. Vi såg några ungdomar som var upptryckta i ett hörn och utfrågade av poliser, det var en helt sjuk stämning. Jag undrade om jag hade hamnat i Kosovo? Det är sådana saker där man kan tänka om. Först och främst, skär inte ned på resurserna till redan utsatta människor, man sparkar på de som redan ligger.

– En annan sak är att ta vara på ungdomarna som är diskriminerade på arbetsmarknaden i dag. Det är de som åker först när företag varslar. Den som kommer in sist åker ut först. Den vita medelklass-svensson är självklart den som haft jobbet längst. Där existerar ingen arbetslöshet, som Reinfeldt sade: det finns inte någon ekonomisk kris bland etniska svenskar i medelåldern. Det är klart att det inte finns, men vad ska de andra göra då? De räknas inte med andra ord. Problemet finns inte så länge de som har makten inte drabbas av det.

– Sådant kan man också åtgärda, det är enkelt. Men politikerna kan inte agera som de gör just nu. Man har nyligen börjat rekrytera människor med annan bakgrund, till myndigheter och liknande organisationer. Förr i tiden såg man inte så kallade »svartskallar« jobba på någon institution eller myndighet. Men det gör man nu, och även yngre. Men när folk varslas så är det de som åker först. Där bör man också tänka om. Man kan inte sparka folk som blir anställda sist om man ska bekämpa diskriminering.

Hur en stad är planerad, som i Stockholms fall, har också betydelse. Det finns väldigt få gemensamma mötesplatser i staden. Hur skapar man fler sådana ytor?
– Det görs till exempel vad gäller skolor då man placerar högskolor som Södertörn i Flemingsberg. Tanken var att många som bor i Flemingsberg skulle söka sig till skolan och att andra som inte bor här kommer hit och så kommer de att mötas. Tyvärr har inte det varit fallet, ganska få som bor här går på Södertörn. Sjukhuset (Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge) ligger också här så folk kommer hit från andra områden, men det sker inget möte med lokalbefolkningen. Folk pendlar in och ut på dagarna och lär väldigt sällan känna de som lever här. Samma sak med studenterna i Flemingsberg som bor i studentbostäderna, de stiftar inte heller bekantskap med de som bor här.

– Mötesplatser är en svår fråga. När jag gick på Södertörn var det verkligen grupperat, till och med i skolcafeterian. Etniska svenskar satt för sig och de så kallade »invandrarna« satt för sig. Det var en skiljelinje som man kunde se rent fysiskt. Människor som gick på samma skola umgicks inte för de hade inget gemensamt. Där har man en mötesplats, men folk väljer ändå att hålla sig på sin kant.

– Skiljelinjerna är både fysiska och mentala. Jag blev stoppad av två civilpoliser på Östermalm med en kompis bara för att vi var där på kvällen. De frågade vad vi gjorde där, de tyckte att vi var långt hemifrån då de fick höra att vi var från Flemingsberg. Jag undrade om jag inte hade rätten till fri rörlighet som alla andra svenskar. Då sade de att det var mycket droghandel på Östermalm på kvällarna och försökte insinuera att jag var en av dem som var där för att sälja droger.

– Det skapar en känsla hos många av de som bor i förorterna att de inte vill åka in till stan för att de blir behandlade som skit. Folk försöker mötas, men det blir en mental segregation.

Det är kanske den som är svårast att bryta?
– Ja, det finns något som heter »white flight«. När många icke-vita svenskar flyttar till samma område så flyttar alla vita svenskar ut, det är ett fenomen som dokumenterades i USA av sociologer. Så är det till och med där jag bor i Visättra som är en del av Flemingsberg. Där bodde det många etniska svenskar men nu har de börjat flytta ut och folk från andra delar av världen har börjat flytta in. Så var det även i Rinkeby när vi kom till Sverige på 80-talet, då bodde vi där några månader. Då fanns det fortfarande etniska svenskar där men i dag har alla flyttat ut. Människor väljer att bibehålla skiljelinjen och förstärka den.

– Folk måste väl ha valfrihet, valfrihet är bra. Men samtidigt tror jag att valfrihet kan vara farligt ibland. Valfrihet utan social empati kan bli väldigt fel. Det är ett råare samhällsklimat nu. Förut var Sverige känt för sin solidaritet, med Palme och anti-Vietnamkampanjen, alla svenska hjälporganisationer som samarbetade med chilenska flyktingar som flydde från Pinochet. Den stämningen har försvunnit, nu är det väldigt individualistiskt och den starka överlever. Hela världen har tagit den utvecklingen mer eller mindre.

Förut jobbade du som spansklärare på en högstadieskola i Skarpnäck. Var det enklare att påverka och förklara för ungdomar när samhället blir mer polariserat?
– Ja, man kan försöka. Ungdomarna är hoppet, det är de som är framtiden. När det gäller musiken försöker jag skola dem, för jag vet att det är främst ungdomar som lyssnar på svensk hiphop. Jag försöker nå dem och ge dem en annan syn på verkligheten än den de får i media och i skolan. För den bilden är inte ett ifrågasättande perspektiv på dagens samhälle. Därför försöker jag få dem att tänka mer kritiskt och inte bara svälja saker. Man kan påverka mycket, oavsett om man jobbar som lärare i skolan eller som lärare i musiken.

Så du är mer lärare genom musiken nu?
– Ja, det var någon ung kille som skrev på internet att han hade lärt sig mer av mina texter än någon skolbok. Det tog jag som något positivt, då har jag lyckats nå ut till en ung person och få honom att tänka till. Mycket av det här har jag fått lära mig själv, till exempel om min egen bakgrund. Om hur Chile är som koloniserat land. Jag har aldrig fått lära mig varför många chilenare skäms över sina rötter till ursprungskulturerna i Sydamerika och väljer att framhäva sin spanska sida.

– Många latinamerikaner över huvud taget är snabba på att framhäva att de har spanska rötter från Andalusien eller Katalonien. Men om man säger att man ser andra rötter i dem, från Afrika eller ursprungsrötter från Amerika, svarar de flesta att de inte känner till något om det. Att de bara har dokumenterat den spanska sidan.

– Sådana grejer fick jag inte lära mig orsakerna till. Kolonialismen får man inte läsa så mycket om på gymnasiet, på sin höjd handlar det om ett kapitel på fem sidor. Resten av historieböckerna handlar om andra världskriget. Därför vill jag uppmärksamma ungdomarna på det. Varför finns det u- och i-länder? Hur har i-länderna blivit rika? Hur kommer det sig att folk flyr till Europa och Nordamerika och inte tvärtom? Samhället bejakar inte den typen av kunskap.

Ur det perspektivet, blir det då ännu mer motiverat för dig att få ut det i din musik?
– Ja, verkligen. Man blir sugen på att visa den historia som inte syns eller berättas. Som att Sverige har ägt slavar. I officiella historieböcker i Sverige står det ingenstans att vi har gjort det. Men det finns till och med loggböcker i västafrikanska före detta slavfort, på svenska fartyg och företag som kom till Ghana och alla de länderna och köpte slavar. Eller att det första rasbiologiska institutet i hela världen låg i Uppsala. Sådana saker är bra att upplysa om för då får man också en bakgrundshistoria till varför det finns rasism och hur det kommer sig att vissa tankar och åsikter råder i dag. Hur det påverkar maktförhållandena i dagens samhälle, för det är maktförhållandena som jag oftast talar om i min musik.

– Begreppet makt är oftast en variabel som tas bort ur den nyliberala ekvationen. Utan makt som variabel i en ekvation till varför samhället ser ut som det gör, gör att det blir ett väldigt skevt resultat. När man kollar rent vetenskapligt på diskursen om makt och analysen om makt så förknippas det oftast till marxistisk teori – vilket kanske är orsaken till att den inte tas upp så mycket i detta samhälle.

– Det gäller att synliggöra maktförhållanden och maktstrukturer i samhället. Då förstår man varför det är större risk att du blir alkis eller narkoman om du växer upp i Rågsved än om du växer upp på Östermalm. Eller varför det är större risk att du hamnar i kriminalitet. Åtminstone den kriminalitet som bestraffar sig, inte den som Lundin Oil eller Carl Bildt bedriver.

Olof Palme har varit väldigt förekommande under det senaste året, med dokumentär, biografier och på film och i tv. Palme hade precis mördats när du och din familj flyttade till Sverige. Vad har du för förhållande till honom?
– Det är samma förhållande som alla chilenare har till honom. Han räddade många från att mördas i Chile tillsammans med Harald Edelstam som var den dåvarande svenska ambassadören i Santiago. Jag har alltid sett honom som en vän till det chilenska folket. Och den bilden kommer alltid att finnas kvar bland chilenare som bor i Sverige och till och med hos chilenare i Chile. Han var en humanist i dess största bemärkelse som verkligen tog ståndpunkt i humanitära frågor. Att kalla USA för »satans mördare«, det kommer du inte att höra någon svensk politiker säga i dag. Han var den första och sista svenska politikern att säga det. Han var en man av folket.

När man tänker tillbaka på honom så är det ofta i ett nostalgiskt skimmer som gör att man glömmer hans brister och felsteg. Vad tycker du om Palme-vurmen som finns i dag?
– Alla är mänskliga, man får inte glömma bort det. Man ska inte göra någon människa till gud, han hade säkert många brister. Men det blir så när en människa är död, det är väldigt sällan man talar illa om de döda. Det är ett mänskligt beteende att försöka minnas de döda på ett bra sätt. Jag säger inte att Palme var en perfekt människa. Men jag minns honom som en sann vän av det chilenska folket och den solidariteten han visade för tredje världen. Jag minns honom som en sann anti-imperialistisk statsminister.

Tror du att den solidaritet han stod för och som fanns under den perioden har möjlighet att komma tillbaka och få grogrund i Sverige?
– I ett globalt perspektiv tror jag inte det. Sverige är en del av en större bricka. Det handlar om själva västvärlden, hur den har utvecklats. Man måste också ta östblocket i beaktande och dess fall och kapitalismens seger. Det var väl Fukuyama (Francis Fukuyama, amerikansk ekonom och författare, reds anm.) som kallade det för »the end of history«. Att den enda vägen anses nuförtiden vara kapitalismen. Den har segrat över alla andra ideologier och det finns ingen annan väg att ta. Sverige är en del av det.

– Jag tror att det måste ske större världsliga förändringar för att Sverige ska ändras. Många spår kapitalismens fall med tanke på det som har hänt i USA, Grekland och Spanien, alla imperier går under förr eller senare. Men jag tror att det måste ske i en större global skala.

Men mycket går ju i cykler, ideologier slutar att vara giltiga och överges. Vad har du för tankar om framtiden utifrån det perspektivet?
– Jag tror på en apokalyps, att det börjar om från början. Världshistorien går, som du säger, i cirklar. Samhällen byggs upp och samhällen raseras. Jag tror att även det kapitalistiska samhället kommer att raseras förr eller senare. Om det sker genom ett tredje världskrig eller en tsunami över hela världen, det vet jag inte…

Eller om det pågår nu?
– Ja, och att vi är för blinda för att inte se det. För att vi är mitt i det. Jag tror definitivt att det här samhället, det kapitalistiska, inte kommer att vara för evigt. Det är varken bra för människan eller naturen, det sätt vi lever på i dag. Varningstecknen har redan kommit men man väljer att förbise dem och fortsätta i samma spår. Förr eller senare kommer världen att kollapsa. Antingen rent naturmässigt på grund av all skit som vi gör mot den, eller genom social oro, att det blir krig. Men det kommer att bli värre för att det ska bli bättre, tyvärr. Mycket värre.

Du tror att vi går mot ännu värre tider?
– Alltså, det är en ohållbar situation. Västvärlden och i-länderna konsumerar åttio procent av världens resurser, och dessa länder utgör tjugo procent av jordens befolkning. Det är bara en tidsfråga innan resten av världen tar till krigiska metoder eller att resurserna tar slut. Som man ser nere i Irak och Afghanistan, att man börjar plundra varenda land på naturresurserna. Man säger att det är i demokratins namn och mänskliga rättigheter. Men det går inte att förbise att de flesta länder som USA och Nato väljer att gå in i är rika på naturresurser.

– Det är redan förutspått att de fossila bränslena kommer att ta slut, att oljan inte kommer att räcka till. Vad händer då? Människan är påhittig och kommer alltid att hitta på nya sätt att överleva, men jag tror att det kommer ske en större kris i världen. Ur kris föds nya vägar och alternativ.

Vad tror du föds ur det?
– Vi får börja om från scratch. Tänk dig att alla de länder som har kärnvapen tar fram dem och riktar dem mot varandra. Hur kommer det att se ut efteråt? Det kommer att bli ganska raserat större delen av världen. Förhoppningsvis slipper vi gå igenom det. Men mänskligheten är väldigt destruktiv.

I en intervju nyligen sa du att om du skulle få sjunga en låt som »Babylon brinner« i ett tv-program som Sikta mot stjärnorna så skulle du göra det utan att tveka (apropå att Mohammed Ali hade framfört låten »Postkodsmiljonär« i tv-programmet med samma namn). Skulle det inte vara klockrent med ett sådant program med bara laddad musik på bästa sändningstid?
– Jo, det var ju det jag sa i intervjun. Jag skulle köra utan att tveka och ta den mest laddade låten jag har. Jag skulle köra »Babylon brinner« eller »Vem e terrorist«. Men jag har inte haft så mycket kontakt med tv, jag tror jag aldrig har synts där. Jag skulle vara dum om jag tackade nej, för att få ut ett budskap finns det inget bättre sätt att nå ut till så många som möjligt som genom tv.

Det skulle vara intressant i ett sådant program också, där folk inte förväntar sig politisk musik.
– Det skulle nog bli värsta chocken för de flesta.

Det kanske skulle ha större effekt i ett sådant sammanhang?
– Ja, verkligen. De sammanhang som man syns i nu är lite som att predika för de invigda. Det är i sammanhang som förväntas vara politiska och som drar till sig en viss målgrupp. Som i Husby när man stängde ned fritidsgården (medborgarhuset Husby Träff, reds anm.) och den ockuperades. Det är bra att man visar sitt stöd till den delen av befolkningen som drabbas av det man sjunger om, men samtidigt så vill man nå ut till de som inte drabbas av det.

– De som inte drabbas av det lika hårt blir ofta chockade när en artist som jag kommer fram i deras sammanhang. Många säger, »jag har aldrig sett det på det här sättet, jag visste inte att det fanns människor som gått igenom det här i Sverige«. Vissa är såklart skeptiska och tycker bara det är skit det jag för fram, medan andra blir nyfiket överraskade. Det är alltid kul när det händer.

När var du med om det senast?
– Det var en polis som kom fram till mig i Tensta. Vi var där och debatterade mot Nalin Pekgul (S). Hon påstod att det fanns åsiktspoliser som hindrade somaliska unga tjejer från att gå på disko. Hon ville göra det till någon sorts frihetskampanj för tjejers rätt att gå på disko. Det var många somaliska föräldrar från Tensta och Rinkeby där och det visade sig att det inte fanns några åsiktspoliser. Det var föräldrarna själva som hindrade sina sextonåriga döttrar från att gå till ställen där äldre killar bjuder dem på sprit och narkotika för att utnyttja dem.

– Då blev det helt plötsligt en annan grej och hon fick skämmas. Jag ställde mig upp och frågade henne vilka föräldrar hon trodde skulle vilja att deras minderåriga döttrar går och festar med vuxna killar som bjuder dem på alkohol och droger? Om hon tyckte att det var den sortens kamp man ska föra för ungdomar i ett samhälle som redan präglas av stor konsumtion av alkohol och droger bland ungdomar? Är det då smart att beskylla dessa föräldrar för att vara »muslimska åsiktspoliser«? Hade man gjort samma sak i ett vitt svenskt medelklassområde? Tror du inte att de föräldrarna också försöker skydda sina barn från alkohol och droger?

– Då svarade hon att hon trodde det. Då undrade jag varför man beskyller somaliska föräldrar, bara för att de är muslimer, för att vara åsiktspoliser när de försöker göra samma sak för sina barn? Hon menade att så inte var fallet. Då var det många föräldrar som reste sig upp bekräftade att det var exakt så det var, att de bara försökte skydda sina barn.

– Jag frågade Nalin om det inte finns bättre saker att kämpa för i förorterna, som att arbeta mot diskriminering, utanförskap, polisbrutalitet, och för bättre utbildning och allt det där. Sedan kom den här polisen fram till mig efteråt, en medelålders etnisk svensk, och sade »Vad bra det var det du sade, jag har aldrig sett det på det sättet förut, att det handlar om oroliga föräldrar. Jag trodde verkligen att det var muslimska åsiktspoliser, men nu har jag fattat hela grejen. Tack som fan.«

– Jag blev lite chockad själv, min relation till polisen har inte alltid varit så bra.

Men där fick du ett kvitto på att det kan ge effekt?
– Ja, i många fall så får man dövörat, men ibland når man ut till människor som aldrig har fått konfronteras med en annan syn på saken. Det är alltid en bra känsla.

Så därför vore det coolt om du dök upp i Sikta mot stjärnorna eller Idol?
– Ja, haha. Då kan jag nå ut till en del av befolkningen som jag inte alltid når ut till.

Lyssna på Carlitos mix till TMA, här.

Tjena!

Jag funderar på att intervjua RATKING, hiphop-gruppen från Manhattan som släppte ep:n Wiki93 för någon månad sedan (och som jag hade med på TMA:s bäst just nu-lista). Vore detta något tror du?

Skulle du vilja hjälpa mig komma i kontakt med dem, känns som dina kontakter hade underlättat? Tror de ligger på XL.

xx

H

Subject: Re: intervju RATKING
 From: maldador@hotmail.com

Date: Wed, 20 Dec 2012 09:10:55 +0100
 To: svenssonhenrik88@gmail.com

Hej!

Ja gärna. Låter grymt. Skickar iväg ett mejl och hoppas att jag får napp.

Bästa

Adrian

Det hade varit tacksamt att inleda med ett citat (»Girlies ain’t my forte/Sip forties for days/All day/Find me walking down Broadway«). Eller säger det något om RATKING?

Måste hiphop ha något inre kvalitativt textvärde eller ens ett tydligt budskap för att jag ska bry mig?

Det är ju inte därför jag älskar RATKING.

Patrick »Wiki« Morales och Hakeem »Hak« Lewis är inte ens särskilt intresserade av att skrytrappa om något annat än hur det är att vara ung, uttråkad och förbannad i ett evigt New York-rus. Eller vem försöker jag lura, det är ju precis sådant jag vill höra.

»I’m straight New York, what a lot of y’all pretending to be« rappar Wiki och tillsammans med gruppen är han verkligen den tydligaste arvingen till det tidiga 1990-talets mest definierande NY-hiphop. Så klart att de var tvungna att döpa deras första ep till Wiki93, lika mycket en referens till Wikis födelseår som en blinkning till influenserna.

1993 släppte Wu-Tang Clan första skivan, precis som Black Moons Enta da Stage och Onyx Bacdafucup. Boom bapen har bara uppdaterats till aggressiva dubsteptrummor. RATKING vårdar samma suggestiva samplingar och basgångar som vi alltid förknippat med New York.

Herregud vad begåvade de är. Särskilt Wiki. Så snabb och aggressiv. Jag känner för att inleda intervjun med tusen frågor om gruppens rapteknik.  (»New York will leave you gritty and foolish/it’s our city influence/It’s the same stupid kids on your stoop getting zooted/What you gonna do, bitch?«)

Subject: Re: intervju RATKING
 From: maldador@hotmail.com

Date: Fri, 28 Dec 2012 14:43:00 +0100
 To: svenssonhenrik88@gmail.com

Hej Henrik!

Har inte fått något svar från Ratking eller skivbolaget än men jag fortsätter att slänga ut lite förfrågningar. Förhoppningsvis hör de av sig snart.

Hörs

A

Subject: Re: intervju RATKING
 From: maldador@hotmail.com

Date: Wed, 9 Jan 2013 20:01:35 +0100
 To: svenssonhenrik88@gmail.com

Tjena!

NU har Hak från ratking äntligen hört av sig! Han är på och undrar när och vart han ska ringa. När har du möjlighet att snacka?

Subject: intervju RATKING
 From: svenssonhenrik88@gmail.com

Date: Wed, 9 Jan 2013 20:40:04 +0100
 To: maldador@hotmail.com

Kanon! Jo men imorgon kväll kanske om Hak har möjlighet, vid 18-tiden (blir väl runt 12 i New York). Hälsa att han kan ringa på mitt Skype-nummer +4634*****

xx

Henrik

Subject: Re: intervju RATKING
 From: maldador@hotmail.com

Date: Wed, 9 Jan 2013 20:01:35 +0100
 To: svenssonhenrik88@gmail.com

Briljant. Han hälsar att ringer dig då.

Lycka till!

Hörs

A

Jag kan inte komma på någon annan hiphopakt i dag som låter så New York ända in i märgen som RATKING.

Gruppens två producenter Sporting Life och Ramon kan inte låta bli att stadens kakafoni sipprar in i produktionerna. Tunnelbanans smattrande oväsen, gamla reggaetonsinglar som spelas på öronbedövande hög nivå, tusentals biltutor i rusningstrafik.

Men framförallt borde jag höra med Hak hur han ser på uppmärksamheten som andra unga hiphopkollektiv som Odd Future, A$AP Mob, RVIDXR KLVN och Black Hippy får. RATKING känns förbisedda även om jag inte riktigt kan förstå varför.

De saknar samma fixstjärnor som sina samtida konkurrenter kan glänsa med och experimenterar överhuvudtaget inte med den söderrapkultur som varje självaktande rappare håller sig med under 2010-talet.  Kan det vara för att gruppen flörtat lite väl mycket med indiekulturen som de aldrig riktigt omfamnats fullt ut av hiphopscenen?

Till exempel verkar den brittiska artisten King Krule fullkomligt älska dem: »I can’t remember how I heard about them but they’re fucking raw and fucking sick. They’re one of the best bands to come out of New York City in a very long time – they’ve got the vibe of Suicide.«. En beundran som verkar ömsesidig eftersom RATKING redan remixat Krules »Octopus« (och hur uttalar man egentligen King Krule?)

Eller beror avsaknaden av uppmärksamhet på att både Wiki och Hak kommer från medelklassbakgrunder i övre Manhattan?

Är det för att gruppen verkligen inkorporerar amerikansk punk och hardcoremusik i sin musik på ett helt annat (och mycket tydligare) sätt än någonsin Odd Future?

Jag skulle verkligen inte bli förvånad om ett gammalt punkband som The Germs finns inkluderade på någon gammal mix-cd RATKING släpat med sig på en fest en gång i tiden.

Ju djupare jag faller för en ny artist desto viktigare känns det att gräva i influenserna. Vilket album fick dem att själva börja göra musik, vad spelades i studion under inspelningsprocessen och vilken gammal soullåt påminner dem om uppväxten?

Jag vill ha nyckeln till det där rummet där all den popmusik jag älskar skapas, och på så sätt kanske jag äntligen kan förstå vad det är som gör mig så besatt av den.

Subject: intervju RATKING
 From: svenssonhenrik88@gmail.com

Date: Thu, 10 Jan 2013 09:10:04 +0100
 To: maldador@hotmail.com

Hej Adrian!

Hak ringde aldrig i går. Vet inte om han glömde det. Vill du fråga efter hans telefonnummer om du får tag i honom?

Och tusen tack för hjälpen med besväret!

xx

H

Subject: Re: intervju RATKING
 From: maldador@hotmail.com

Date: Thu, 10 Jan 2013 19:24:00 +0100
 To: svenssonhenrik88@gmail.com

Hej!

Fick äntligen tag på Hak. Hans nummer är 010********. Kan du ringa honom i början på veckan, måndag typ?

Samma tid som ni bestämde senast?

Subject: intervju RATKING
 From: svenssonhenrik88@gmail.com

Date: Thu, 10 Jan 2013 20:03:46 +0100
 To: maldador@hotmail.com

Jättebra. Jag är redo då!

xx

H
Ari Marcopoulos. Det känns inte direkt som en slump att RATKING har samarbetat med Beastie Boys alldeles egna husfotograf. Det är på tok för logiskt för att bara vara ett sammanträffande. Varför har ingen dragit jämförelserna med Beastie Boys tidigare?

Samma genomromantiska hållning till hemstaden, samma barnsliga humor och så kärleken till stökig rockmusik. Jag måste se till att fråga Hak om det här utan att virra in mig i ett osammanhängande teoribygge.

Börjar jag till exempel fråga om John Cassavetes-boken som ligger slarvigt slängd på ett av borden i den Ari Marcopoulos-regisserade musikvideon till »Piece of Shit«, och rabbla om likheterna mellan gruppen och karaktärerna i Cassavetes Skuggor på Manhattan från 1959, är jag rätt säker att Hak blir nojig och slänger på luren.

Äh, jag inleder med ett par frågor om hur och var bandet träffades så hinner jag fundera ut den bästa frågan för att reda ut Beastie Boys-influenserna. Jag tror förresten att Hak och Wiki träffades i middle school.

Subject: intervju RATKING
 From: svenssonhenrik88@gmail.com

Date: Tue, 15 Jan 2013 09:24:16  +0100
 To: maldador@hotmail.com

Tjena!

Nähä ingen intervju igår heller. Ringde i spridda skurar under gårdagen men inget svar. Har du hört något?

xx

H

Subject: Re: intervju RATKING
 From: maldador@hotmail.com

Date: Tue, 15 Jan 2013 09:30:56  +0100
 To: svenssonhenrik88@gmail.com

Hmm jag gör lite efterforskningar!

Hörs A

Åh, den här intervjun blir ändå inte av. Hak känner väl kanske ingen större motivation att snacka med en liten oberoende svensk musiksajt. Wiki93 var det första material som RATKING överhuvudtaget spelade in i en studio och det blev ju en omedelbar succé. För ett par tonåringar i New York finns det väl lite andra grejer att fokusera på då.

Grejen är bara att jag är mer sugen på att snacka med Hak efter att jag såg videon från gruppens besök på GoodFellaRadioShow. Flowet i det där klippet. Jag kan titta på det i evigheter. När musiken av bara farten är så fullkomlig, så självklar. Det är precis sådana ögonblick som jag vill sluta att lyssna på musik gjord av någon över 19 år.

Subject: Re: intervju RATKING
 From: maldador@hotmail.com

Date: Fri, 18 Jan 2013 20:34:02  +0100
 To: svenssonhenrik88@gmail.com

Jag har pratat med Hak via mejl nu och han har lovat att vara tillgänglig på måndag vid 11-tiden (det blir 17 här i Sverige). Funkar det för dig?

Jag säger att Hak ska vara beredd då!

Hörs A

Subject: Re: intervju RATKING
 From: svenssonhenrik88@gmail.com

Date: Fri, 18 Jan 2013 20:53:00  +0100
 To: maldador@hotmail.com

Det blir kanon. Jag har hans nummer sparat så jag ringer då!

Tack för hjälpen igen!

Xx

H

From: svenssonhenrik88@gmail.com
 To: maldador@hotmail.com

Subject: RE: intervjutid
 Date: Mon, 21 Jan 2013 1715 +0000

Haha ja du…ringde precis och kom fram till Haks mamma (!). Hon hittade honom sovandes och fick löftet av henne att han ringer ”om några timmar”. Gick inte att precisera mer än så.

Jag har Skype igång under kvällen och hoppas på det bästa

From: maldador@hotmail.com
 To: svenssonhenrik88@gmail.com

Subject: RE: intervjutid
 Date: Mon, 21 Jan 2013 18:30:42 +0000

Hahaha. sorry för allt detta strul, eller ja, Hak verkar ju vara strulig

men också lite kul, Men vi ger det någon chans till, tack för ditt tålamod med denna slarver

Subject: Re: intervjutid
 From: svenssonhenrik88@gmail.com

Date: Wed, 22 Jan 2013 12:01:42 +0100
 To: maldador@hotmail.com

Hak ringde ju inte tillbaka igår…

Har du möjligtvis delar av vår mejlkonversation kring Ratking kvar på gmail? (som den ordningsidiot jag är rensar jag alltför ofta i inkorgen) Tänkte att det kunde vara lite påhittigt att inkludera delar av den i texten om det går.

Mer om Ratking här.

Att gå på rapkonsert känns nästan alltid som upplagt för överraskningar, tyvärr allt för ofta negativa sådana.

Inför Killer Mikes konsert på Nalen i Stockholm hade jag ganska höga förväntningar. Internet hade talat om för mig att han kvällen innan i princip hade dödat Nefertiti i Göteborg. När jag kliver in på Nalen sänks mina förväntningar omedelbart. I den lite för upplysta lokalen står ett tjugotal personer och hänger med varsin öl. Ingen verkar ha särskilt kul.

Förbandet Som Fan gör sitt bästa för att lyfta nivån, men det känns fortfarande ganska deppigt. Jag hinner tänka både en och två och tre gånger att den svenska publikens rappreferenser på många sätt är ett skämt. Vart fan är alla liksom?

Deppigheten blåser dock fort bort när Killer Mike väl kliver på scenen. Hans röst är hes och raspig, och farligt nära bristningsgränsen. Stundtals känns det nästan overkligt att han överhuvudtaget lyckas få fram några ljud, att han dessutom lyckas rappa och vråla med en enorm kraft framstår som ett smärre under.

Gamla hits varvas med låtar från Killer Mikes senaste projekt R.A.P. Music, ett album helt producerat av Brooklynbaserade producenten El-P. För egen del blir jag gladast av hitsen, jag gungar glatt till »The Whole World«, kastar lite armbågar under »Never Scared« och skanderar med i »Kryptonite«.

En av konsertens höjdpunkter är »Reagan«, där Killer Mike bygger vidare på en av låtens sista rader, »Who the fuck is that staring in my window«, genom att spela början av Goodie Mobs »Cell Therapy«, som raden hänvisar till. För egen del föredrar jag nog den renodlade Atlantaversionen av Killer Mike, framför det han gjort tillsammans med El-P. Men under konserten balanseras dessa två musikaliska sidor och bildar en fantastisk helhet.

Framför allt vinner Killer Mike på att han helt enkelt verka vara en så jävla go kille. Han är glad, har en fantastisk närvaro, pratar med publiken på ett sätt som känns respektfullt och genuint. Han propsar sin fru som också finns med på scenen, trots att hon är lite blyg och inte vill kliva fram när hela publiken på Mikes inrådan ropar hej till henne.

Trots att Nalen inte ens är halvfullt ger Killer Mike en hejdundrande show. Han håller små politiska tal som är långt ifrån den klyschighet som kan finnas i politisk rap. När han lägger en liten freestyle om att han ska ringa sin morsa och säga »I ain’t coming home, cause I got Stockholm Syndrome« jublar publiken. Han berättar även om hur han växte upp med en kristen och en muslimsk förälder, men fann sin religion i hiphopen. Det kan låta typiskt, men där och då blir jag nästan tårögd och tänker på hur jag själv hittade något slags hem i hiphopen. Den där känslan av att liksom äntligen ha kommit rätt som är så svår att beskriva för någon som inte upplevt den.

Killer Mike kliver av scenen med ett gigantiskt leende, jag är svinnöjd och när jag och mitt sällskap är på väg hem upprepar vi »FAN va bra det var!« till varandra om och om igen. Men jag hade helt klart föredragit att få uppleva Killer Mike på en packad klubbspelning framför ett halvfullt Nalen.

Kanske hade känslan blivit bättre med en större publik. På väg från konserten börjar också våra glada »FAN va bra det var!« varvas med smått uppgivna »varför var det inte fler där?«

Var fan var alla liksom?

Sällan har en dikt spridit sig så snabbt; som om Zagajewskis ord hittade en ton i botten av den mörka brunn som efter den elfte september var New Yorks invånare.

Dikten började att sjunga.

Så blev »Try To Praise the Mutilated World« en av världens mest kända moderna dikter. En åldrande polsk poet stod i plötslig samklang med en djup sorg.

Liknande möjligheter till resonans finns på Lorentz & Sakarias nya album Himlen är som mörkast när stjärnorna lyser starkast. Duons andra album placerar sig i det nu som alltid är så eftersträvansvärt, men som också är så svårt att nå.

Ett frankerat vykort lagt på lådan efter ytterligare en explosionsartad natt på nattklubben Under Bron i Stockholm.

Baby, det är morgon snart men vi gör allting. Jag har min bästa tröja på mig. Det är med stora, runda ögon som Lorentz & Sakarias kliver in i en vuxenvärld som inte har några löften att ge men tusen krav att ställa.

Ser du stjärnorna där borta? Dit bort ska vi.

Deras musik är djupblå som Zagajevskis diktning, som någonsin den unge Springsteen och författaren Lydia Davis. De är arkitekter där klubben, staden och drinken är fundamentet att bygga livet på. En hård basgång är deras slags tystnad.

Lorentz & Sakarias hämtar sin energi från den tonårstid som inträffade efter nollnolltalets början. Det är en stund som ännu inte har blivit föremål för textmässiga klicheér och som därför kan formuleras utan historiska hänsyn.

Här finns inga jukeboxar.

Och jag är rädd – men mest förtjust, det måste sägas – att de äldre generationerna inte kommer fatta det här heller. Språket, referenserna och ljudbilden är skrivet för dem som bara ser världen med nittiotalets och det tidiga nollnolltalets ögon. Inga andra bjuds in till kalaset.

Kikarsiktet är inställt på de kids som inte bangar svart cashmere under vita nätter trots att det enda som erbjuds när natten är slut är en anställning utan trygghet.

Eller just därför. Det är också exakt den publik, som med små variationer, har lyft fram nästan all stor popmusik – från northern soul till house – under de senaste femtio åren.

Bara referenserna har förändrats.

Frasen »put another dime in my jukebox« ersätts i Lorentz & Sakarias värld med en snaggad Nikelogga i nacken; ett subkulturellt uttryck om jag någonsin har sett något. Utan att själva veta om det skriver de in sig i en tradition av apsnygga nattrumlare som vägrar att anpassa sig till tidens tecken.

– Jag är ju rätt ung och inte uppvuxen med något annat än att man kan göra vad man vill, sa Lorentz Alexander i en intervju i Dagens Nyheter från 2008. Och på Himlen är som mörkast när stjärnorna lyser starkast liknar han mest av allt en reinkarnerad Beppe Wolgers som just har översatt »Walkin’ My Baby Back Home« till »Sakta vi gå genom stan«.

När Lorentz Alexander strör släpiga diamantsmycken till oneliners omkring sig gör han det med en medvetenhet om att solen går upp också i morgon.

Som när han i albumets bästa spår »Molnen (Ni kan inte nå mig)« blandar sin Old Fashioned- drink med spritsorten bitter. Det är ett spår om att vakna och käka cornflakes utan kläder: »Baby vi kan göra vad du vill / Hon ba ›for real?‹ / Jag ba ›ah, for real‹«.

»Precis som din arm, så lätt och så varm, känns sommarens vind mot min kind« hette det hösten 1961 när Monica Zetterlund framförde Beppe Wolgers text på en kabarét i Stockholm. Drygt femtio år senare heter det »Det känns som att jag flyger över staden nu, som om mitt hjärta aldrig någonsin gick itu«.

I tidigare nämnda DN-text förklarade duon att de vill att deras musik ska låta som en örn. Men det är först nu som fågeln breder ut hela sitt vingspann. Deras andra album glidflyger över ett Stockholm där dagarna bara syns i svartvitt, men där natten är färglagd i CMYK.

Som ungdomskulturell skildring räknat är albumet exakt som Dirty Dancing. Lorentz & Sakarias är en del av den generation i Sveriges storstäder som har större kulturellt kapital än ekonomiskt kapital. Kultur har under deras livstid varit gratis och tillgänglig; på nedgraffade husfasader och på internet.

De håller fortfarande drömmen hårt i handen. Ännu har de inte nått punkten i livet då drömmen släpper taget. De taktmixar tvärsäkerheten med verkligheten.

Jag flyger här uppe och jag är fri,

inget styr mig här uppe

Vi gör det som om det inte fanns en morgondag,

även om jag vet att det är morgon snart.

Adam Zagajewski, den polske poeten som inledde den här texten, skriver i sin dikt »Antenner i regn« att »poesi är en glädje under vilken förtvivlan gömmer sig. Men under förtvivlan finns återigen glädjen. Man måste tala inifrån. Det handlar inte om poesi. Tala inte, lyssna. Lyssna inte«.

Och Himlen är som mörkast när stjärnorna lyser är snarast tjuvkopplad in i två bröders hjärtklaffar.

Zagajewsks dikter förbjöds under den polska kommunistregimen. I sitt språk återvänder han hela tiden till sin ungdoms bilder; till tiden då han ännu var en ung poet, sprängfylld av tvärsäker begåvning. Men där Lorentz & Sakarias ännu står mitt i sin egen tid blickar Zagajewski bakåt.

Hans dikter handtorkas numera i indigo för att hitta den rätta nyansen av mörkblått.

När Zagajewski uppmanar läsaren att förställa sig en mörk stad rappar Sakarias om att skänka ljus till mörka gator. Men de beskriver samma skede, de tecknar samma örnar.

Här lyssnade du på musik

och poesi, här upptäckte du makten

hos de osynliga tingen,

den exploderande glädjen

och sorgen hos söndagarna

med regnandet och mörkret,

här fanns åtrån och intrigheten,

och de första försöken

till sannskyldig bön

Zagajewskis ord är den mest precisa recensionen av Himlen är som mörkast när stjärnorna lyser som jag har läst.

Författaren Susan Sontags mamma Mildred brukade säga att raden »Jag älskar dig« egentligen betyder »Jag älskar ingen annan«. Men det är en felaktig iakttagelse. Kärlek växer av kärlek.

Och Lorentz & Sakarias har förmågan att använda sin livslånga kärlek till rapmusik för att gestalta sina känslor för ett liv som vilken sekund som helst riskerar att suddas ut av söndagssolen.

Men värdet i den här dansen, i det här sexet kan ni inte ta ifrån oss. När jag stänger ned musiken och avslutar den här texten ringer Adam Zagajewskis ord i dikten »Musik i bilen« kvar.

Där skriver han att musik ibland också blandas med röster fulla av fasa och smärta och att det är just i de ögonblicken som musiken blir mer än musik. Då blir den hela vårt liv och hela vår död på samma gång.

På Himlen är som mörkast när stjärnorna lyser är de rösterna invävda i varje fyrtakt.