Som vissa av er redan vet har det nu blivit så: Regeringens musikexpertpris har tilldelats TMA-kollektivet, enligt SVT:s ”Kulturnyheterna”. Utmärkelsen delades ut under onsdagen av utbildningsminister Jan ”Janus” Björklund. Regeringens musikexpertpris instiftades av den ”socialdemokratiska regeringen” 1997.

– Det känns som det ultimata erkännandet som man kan få av sitt hemland. Det känns svårast att få, och som det sista man får. När man redan har övertygat alla andra, och till slut lyckas övertyga själva regeringen om att man är bra, kommenterar Adrian Hörnquist.

Så, finns det någon anledning för TMA att fortsätta streta på efter det här priset?

– Ja, nu måste vi hålla fanan högt. Vi måste leverera.

Hooray!

För att fira detta gick jag igenom den bästa musiken som ramlat över mig den senaste tiden. 2012 har ju faktiskt börjat riktigt, riktigt bra. Det här är en del av bevismaterialet:

R Kelly – Share my love (låt)
Oemotståndligt på alla sätt och vis, instant classic. Barry White 2.0. ”Now that we’re in this room / Let’s do what we’re born to do / POPULATE! / POPULATE!”

http://www.youtube.com/watch?v=vQAFR0Ufb1M

Frank Ocean – Voodoo (låt, typ)
Allas vår favoritcrooner.

Saint Etienne – Tonight (låt)
Habil gubbrock.

SBTRKT – Atomic piece (outgiven låt)
Tänker lite att det här låter som en dubstep-version av Jan Johanssons ”Jazz på svenska”. Är jag helt ute och cyklar!?

http://www.youtube.com/watch?v=8umpshzE0wA

M Ward – The first time I ran away (låt)

Xosar – Tropical cruize (12″)
Kvalitetshouse från San Fransisco.

Madteo – Bugler gold pt. 1 (12″)
Minimalistisk techno som ingen begriper sig på. Första släppet på Joy Orbisons nya label Hinge Finger.

Speech Debelle – I’m with it (låt)

Lightships – Two lines (låt)
Gerald Love från Teenage Fanclub, alldeles bedårande såklart.

Damien Jurado – Museum of flights (låt)
Årets hittills finaste falsett och låttext.

Toumani Diabaté – Soumbou ya ya (Live from Union Chapel, 2011)
Tack Kristofer för detta tips.

[soundcloud]http://soundcloud.com/world-circuit-records/toumani-diabat-soumbou-ya-ya[/soundcloud]

Nils Frahm (pianist)
Tack Elin för tipset om La Blogothèques liveinspelning av Nils Frahm. Den var verkligen, som du skrev, helt fantastisk. ”Said and done” berör på djupet. Jag har också lyssnat en hel del på Frahms senaste album ”Felt”, i synnerhet avslutande ”More”. Men detta har du förstås redan hört.

Most Valuable Players – A hint (singel)
Ta sista chansen att införskaffa inte bara ett stycke ny musik av Sveriges mest improduktiva popgrupp utan också en hundradels bit av en underbar målning i akryl av Karin Cyrén (se längst ner på sidan). MVP är fortfarande det närmaste Paddy McAloon någon i det här landet kommit.

http://www.youtube.com/watch?v=tGgGpaeaiGE

The 2 Bears – Be strong (album)
Ett lite roligare Hot Chip med ett ovanligt starkt intresse för björnar. Men det har sin naturliga förklaring, Joe Goddard ÄR nämligen en björn.

Mosca (artist)
Jag vet, inget direkt nytt. Men av någon anledning har vi aldrig nämnt honom här. Hans samlade produktion är liten men hemskt stark. Lyssna till exempel på hans senaste tolva ”Done me wrong”/”Bax” men också – om ni missat den – den tio minuters fullständigt knäckande bass-symfonin ”Nike” (som XLR8R för övrigt tyckte var 2010 års allra bästa låt). Musiken är inte Moscas enda passion, på sin youtube-kanal visar han sig också ha ett ovanligt starkt intresse för jättestora kvinnorumpor.

Och ikväll sprider Michael Kiwanuka värme på Obaren i ett kylslaget Stockholm.

Åh, musiken! Som allt som oftast håller mig uppe på benen. Som betyder något – för mig, kanske också för dig.

Målning: Karin Cyrén

I den mig veterligen ej utgivna operaversionen av ”I believe I can fly” knackar R. Kelly på himmelens port men släpps inte in förrän hans tro är tillräckligt stark. Kells spelar sig själv och Gud fader allsmäktig, Kelly Price hans mamma. Det är ett minidrama på tio minuter och, om man lyckas hålla sin cynism på avstånd, en storartad musikupplevelse av det ovanligare slaget.

”See this man. Know this man. Touch this man. Embrace this man. Pay this man. Believe this man. Trust this man. Belong to this man. Take care of this man. Love this man. Pray for this man.”

Innerligt och tokpretentiöst, Kelly ställer bevisligen skyhöga krav på sina lyssnare. Nya albumet ”Untitled” är dock en enda lång uppvisning i sexfantasier. I uppmärksammade ”Pregnant” sjunger R om hur han fallit för en ”otrolig rumpa” på en klubb och nu är redo att plantera sin ”magiska säd” i henne och därefter placera henne i köket. Jovisst, som genusmedveten svensk kan man bli upprörd över kvinnosynen. Eller bara fnissa åt det. För det här är ju Flight of the Conchords rakt av.

Bland albumets övriga tjatiga snusklåtar finns några få ljusglimtar: ”Like I do” är en snygg bagatell och ”Echo” har en fullständigt magisk melodi, som tyvärr kombineras med… joddlande. Kelly finner inget som helst konstigt med detta. ”Untitled” är summa summarum en rätt medelmåttig skiva av ett översexuellt geni. Därför ber jag en stilla bön för att han ska återgå till de makalösa religiösa gospelballader han fyllde ena halvan av ”Happy people/U saved me” med – musik som skrämmer livet ur en genomsnittlig sekulariserad svensk men som går rakt in i mitt hjärta utan att passera gå.

R Kellys största stund 2009 finns inte på ”Untitled” utan är ”I look to you” som han skrev till Whitney Houstons fina comeback.