Cold Nose påminner lite om Mark McGuires gitarrspel men med inslag av en minimoog. Det är en fantastiskt fin liten skiva.

http://www.youtube.com/watch?v=KoIJtqJp0Ww

Sensations’ Fix musik beskrivs ofta som progg. Bandet släppte ett par skivor under sjuttio- och åttiotalet som i dag är ganska svåra att få tag på men de finns att införskaffa på itunes. Och de är riktigt bra. Samlingen som Rvng INTL. givit ut på CD och vinyl heter Music is painting in the air. Versionerna på albumet består av Franco Falsini solo; alternativa inspelningar  där nästan allt är tidigare outgivet.

Om du gillar Ariel Pink, Vincent Gallo, krautrock och popmusik så ska du kolla upp Falsinis musik. Han har nyligen uppträtt i USA och hänger tydligen med Ducktails.

Tod Dockstader är en amerikansk kompositör som varit verksam sedan 1958 då han började arbeta på Gotham Recording Studios. Han är bland annat känd för att ha gjort ljudeffekter till den animerade serien Tom & Jerry. 1960 släppte han sin första skiva Eight Electronic Pieces som bland annat användes av Federico Fellini i filmen Satyricon.

Dockstader använde sig ofta av kassettmanipulationer; det var först senare som han gick över till datorer och elektronik. Nu har Mordant Music återutgivit hans kompositioner för synt från 1979, Electronic’ Vol 1.  Det handlar om 31 korta stycken.

http://www.youtube.com/watch?v=eLBi9Ay9Wx4

– Även om den här och Peter Bjorn & Johns senaste skiva är extremt olika har de faktiskt ungefär samma influenser, jag ville att de skulle svänga. Tidigare har man kanske haft en viss rädsla inom indievärlden för sådant som sväng, spelglädje, improvisation och så vidare, men för min del släpper det där allt mer. Jag ska inte nämna namn men när svenska indiemusiker ”gör soul” tycker jag det går alldeles för snabbt ofta, det blir The Clash och Dexys istället. Det behöver inte vara ett problem, men det är ju inte svängigt.

– Men för att återgå till ”Ooo baby baby”: när jag var i New York 2007 stod det en äldre svart man på gatan och spelade den låten med en Casiosynt. Synten lät för jävligt men han sjöng fantastiskt bra. Det var inspirerande. Det var intressant att göra den på svenska också, att sjunga om hur man strävar efter att vara modern och jämställd men inte alltid lyckas med det… det är rätt långt ifrån den gamla självsäkra macho-soulmannen.

Det är sällan man hör en så ogenerat rak kärlekshyllning på svenska. Men de amerikanska originalen är precis så direkta i sitt språk. Varför tror du man undviker denna raka kärlekslyrik i svensk musik? Är det rädslan för att det ska bli en banal dansbandskänsla av det hela?
– Ja, precis. Om man ska skriva en kärleksförklaring på svenska blir det lätt lite för nära, lite genant. Flera av låtarna tangerar samma sak, ”Esther” till exempel. Men det var verkligen lite förlösande att sjunga om kärlek på det sättet, hur man känner rakt upp och ned, utan omskrivningar… det blir lite starkare. Det handlar nog också om att bli mer vuxen, att jag vågar det nu.

Countryballader och soulballader ligger ju ofta extremt nära varandra. Du gör också The Everly Brothers ”So sad (to watch good love go bad)”. Varför valde du den?
– Det är likadant som med Smokey, det är en gammal favoritlåt. Den har jag översatt nästan rakt av, det blir faktiskt väldigt nära dansband. När jag spelade in den tänkte jag att ”det här blir ett pekoral”, men originalet är ju likadant i så fall.

Gränsen mellan det banala och det hudnära är ju ofta hårfin.
– Ja, så är det. Något jag tycker är grymt med gamla schlagertexter är hur man blandar stora känslor med vardagsnära ting. Texten till Björn Skifs ”Det blir alltid värre framåt natten” är ju till exempel lite töntig men lyckas ändå beröra just på grund av denna kombination. Det är en tradition som fanns hos sådana som Beppe Wolgers och Olle Adolphsson… man vet att de kan skriva grymma texter men så väljer de att skriva en enkel schlagertext som blir jättebra i den kontexten. Det är lite detta jag eftersträvade med den här skivan.

Varför blev det en skiva på svenska?
– Det var ingen masterplan, så mycket kan man ju säga. Det var ren inspiration och slump. Tobias Fröberg, som jag spelat in den med, var också viktig för att det över huvud taget blev av.

Det var inget du velat göra en lång tid?
– Nej… i tonåren skrev jag en del svenska låttexter med Jakob Hellman i färskt minne, men sen kom ju hela den där 90-talsindien och där var det bara engelska som gällde. Så jag utvecklade aldrig det. Men sen har jag jobbat på skola och där skrev jag lite låtar på svenska till musikaler som vi satte upp. Jag har tänkt att det skulle vara kul att göra en barnskiva på svenska till och från också.

Vad är skillnaden mellan att skriva på engelska och svenska?
– Jag tror inte att det behöver vara så stor skillnad egentligen. Det här var rätt enkelt att göra, faktiskt. Om jag skulle göra en till skiva på svenska kanske det skulle bli fruktansvärt svårt, alltid när man ska göra något en andra gång blir det svårare. Att skriva på engelska börjar bli lite knepigt, eftersom jag gjort det så länge och nu ställer lite högre krav på de texterna än jag gjorde i början. Nu när jag gjort den här skivan kan jag tänka att det kan bli svårt att hitta samma direkta tilltal, äkthet, i engelskan också. 

Jag gillade verkligen din förra skiva ”The last tycoon”, men i jämförelse med ditt nya album var den en ganska traditionell singer/songwriter-skiva. Det känns som att du vågat ta ut svängarna mer nu.
– Den förra var ju egentligen inte heller riktigt planerad, den bara hände. Mycket på grund av att när vi gjorde vår tredje skiva ”Writer’s block” så skrev både John och Björn låtar också och det blev en del av mina egna som inte fick plats. Då lyssnade jag mycket på gammal brittisk folkrock och finger picking-musik, och fick lust att utveckla det mer själv. Så den skivan består av låtar som kanske skulle ha kunnat bli PBJ-låtar men jag tog dem åt ett annat håll och skrev några till i samma stil.

– Den här skivan har från början ett helt annat tänk, det var inget som fanns sedan tidigare och det finns inte en chans att det skulle kunna vara PBJ-låtar, vare sig musikaliskt eller textmässigt. Det finns ju många som skriver på svenska men som inte gör det så… svenskt, om du förstår vad jag menar. Men eftersom det är ett avbrott från engelskan för min del ville jag utforska det svenska, i språket men också med svenska referenser och så vidare.

Foto: Robin Haldert

Kommer den lanseras internationellt?
– Nja, på Itunes finns den ju. Kanske att den släpps på ett litet amerikanskt indiebolag. Men jag kommer inte att backa upp den utomlands, med media och spelningar. Jag ska vara hemma i år. Men språket är väl kanske inte ett hinder för seriöst musikintresserade idag, både du och jag lyssnar väl på en del som vi inte förstår alls.

På skivan finns det gott om litterära referenser, allt från Selma Lagerlöf och August Strindberg till Stig Larsson och Per Rådström. Är litteratur en stor inspirationskälla när du skriver texter?
– Det har funnits tillfällen då jag skrivit engelska texter som är direkt influerade av något jag läst, eller konst eller film eller vad som helst. Här är det fokus på den svenska kulturen, som låten ”Babel” som jag skrev efter att ha sett det programmet på SVT. Stig Larsson var med och uttalade sig om hur fördummade vi svenskar har blivit. Han är en fascinerande person som säger lika många smarta grejer som korkade, och ibland är han lite väl tvärsäker kan jag tycka.

– Men den låten handlar mer om informationssamhället än om honom, hur man blir splittrad av det. Man tar in så mycket information idag, men det är väldigt lite som går in ordentligt, på djupet… och jag kan faktiskt känna ibland att man blir lite korkad av att sitta och surfa på nätet, av det moderna informationssamhället.

Kan du uppleva att det är svårare att sätta sig ned med en bok idag än för, säg, fem-tio år sen?
– Ja, det är det, tyvärr. Jag jobbade ett tag på antikvariat och det kunde vara ganska långsamt i och för sig. Men det var ändå en skön känsla att vara så omsluten av alla dessa böcker som man bara kunde plocka ned och bläddra lite i. Jag köper ju fortfarande böcker, skivor, dvd:er. Om jag är ute och reser är det bra med mp3-spelare men hemma vill jag helst sätta på en skiva. Mitt album handlar en hel del om det gamla Sverige också, Per Rådström, Slas, Hjalmar Söderberg… punch på Stadshotellet en fredagkväll. Det är lätt att bli folkhemsnostalgisk, men dels är jag alldeles för ung för det och dels vet man ju att på många sätt och vis är det bättre nu, naturligtvis.

– Däremot så tror jag min skiva handlar en hel del om längtan efter en enkelhet och ett lugn som kanske kan vara svårt att hitta nu. Som låten ”Dan Andersson-land” som handlar om min uppväxt i Dalarna. För mina äldre släktingar fanns det inget val, det var arbete i skogen som gällde. Båda de här sakerna kan vara dåliga, man kan bli deprimerad av för många val lika väl som för få. Men man kanske sov bättre tidigare!

Är du dalmas i någon egenskap?
– Jo, men framför allt känner jag mig inte som en storstadsbo, även om jag bor i Stockholm. Många som flyttar till Stockholm verkar ha ett behov av att vara mer storstadsbo, med allt vad det innebär, än de som är genuina stockholmare. Och det kanske jag också har haft, men jag har kommit över det och inser hur mycket det präglar en att komma från en liten by. Men återigen, nu är det ett annat läge, världen har krympt. Mina yngre kusiner i Dalarna har bättre koll på vad som händer i världen än vad jag hade när jag växte upp.

”Seaside rock” var en rätt knäpp skiva men samtidigt märkligt tilltalande. Den innehåller ju också röster från Dalarna.
– Det är faktiskt bara en röst från Dalarna, min morfar Erik på låten ”Erik’s fishing trip”.

Jag förstår inte ett ord av vad han säger.
– Nej, det är obegripligt. Det är fascinerande, varenda liten by i Dalarna har en egen dialekt, de skiljer sig ganska mycket från varandra och kan vara hopplösa att förstå sig på. ”Erik’s fishing trip” är svår även för mig att förstå men när de pratar med varandra vardagligt kan jag ändå höra ungefär vad de pratar om, själva ämnet. Men jag kan inte prata det själv, mer än enstaka meningar. Yngre generationer förstår ännu mindre, så det är på väg bort, tyvärr.

Vilka är de andra rösterna på ”Seaside rock”?
– Vi bestämde att vi skulle ha en låt var med röstinslag. John har en låt där en hårfrisörska från Piteå pratar om Pite havsbad och Björn har en låt där saxofonisten Per ”Ruskträsk” Johansson pratar om nån bussresa eller vad det nu är i Skellefteå, där han kommer ifrån. Även om ”Seaside rock” mestadels är instrumental har den absolut kopplingar till min skiva. Jag tror jag talar för de andra också när jag säger att när man är så mycket utomlands så får man en större lust att återknyta till sin egen kultur och uppväxt. Det är lättare att reflektera över sådant utomlands.

Kommer du någon gång göra daländsk folkmusik tror du?
– Inte alls omöjligt. Jag började med det när jag var liten, jag spelade fiol. När jag blev intresserad av rootsmusik, amerikansk folk och blues och så vidare, så var det ett naturligt steg från den svenska, mer ursprungliga folkmusiken.

En annan sak jag tänkte på med texterna är att det finns en hel del skamkänslor. Om det så är att släppa ut avgaser med flygplan, att tillbringa för mycket tid framför datorn eller brister hos en själv i en kärleksrelation. Är du skuldbenägen?
– Ja. Det är dåligt om man är det hela tiden men jag tror att det är bra om man har ett perspektiv på saker och ting. Jag måste ju inse att jag är en extremt privilegierad person som får hålla på med min dröm. Det är mycket som är dåligt med den svenska jantelagen, men det finns ändå ett litet värde i att man inte helt går upp i sig själv och inte tappar all form av verklighetsförankring. Jag har jobbat med helt andra saker, sett andra världar, det är nyttigt.

– Har man kärleken i det lilla livet är det detta man verkligen bör värdera högst och sköta om, inte glömma bort det. Sen med avgaser och så, det är ju vidrigt. Man får leva sin dröm och så förstör man miljön… Det finns många dagar då man vaknar och undrar om det verkligen är detta man ska ägna sig åt. Det kan ju vara jobbigt att släppa skivor, speciellt den här skivan som är rätt självutlämnande. Man blir lite emotionellt dränerad, speciellt om man är så dum att man läser recensioner. Den är ju också släppt på en egen etikett och därigenom ett ekonomiskt risktagande.

– Man kan ju också tycka att jobb som mer direkt hjälper människor är viktigare än det jag gör, som vård, skola, hjälporganisationer eller vad som helst. Det finns dagar då man inte gör något alls som artist, man har nog lite för mycket tid att tänka ibland helt enkelt. Jag skulle nog kunna göra mycket mer musik än jag gör idag. Jag hoppas kunna skriva mer åt andra i framtiden också.

Vi har pratat om folk, soul, country, dansband och schlager. Men så finns det också några låtar som låter mer som hederlig gammal svensk progg på skivan.
– Det gör det. På min demo lät ”Vilda andens sång” väldigt mycket Pugh Rogefeldt. Tidiga Pugh är hur bra som helst. Men även här ville vi rama in det i en soulvärld, trummorna är snodda rakt av från Lee Dorseys ”Working in a coal mine”. Det är återigen New Orleans-funk. Och den andra som du kanske tänker på, ”Dan Andersson-land”, har ett gitarriff som är hämtat från Booker T & the MG:s-låten ”Bootleg”. Men det är nånting med den här blandningen mellan de här riffen och rytmerna och de svenska texterna om Dalarna och så som passar väldigt bra ihop. Dalarna är Sveriges Memphis.

”I spåren av tåren” finns ute nu.

För att vara ännu tydligare: det handlar om progressiv rock, progg. Även om bandet själv föredrar ”instrumental rock”. Beskrivningen är förstås en drift med den allmänna bilden av proggrockaren som en undernärd, överlärd kuf med onödigt stor entusiasm för fantasy och skickliga gitarrister.

Sedan slutet av 70-talet är genren paria. Tio år tidigare kände sig en samling musiker, framför allt i England, trängda inom rockmusikens ramar. 50-talets rock’n’roll, det tidiga 60-talets popexplosion och den följande flower power-musiken hade tömt ut det som gick att göra med tre-fyra ackord på tre-fyra minuter.

I stället började man experimentera med influenser från jazz, konstmusik och klassiska stycken. Den musikaliska virtuosen blev ett ideal. Tolvminuterslåtar – eller snarare akter, ”movements” och ”impressions” i ett längre ”verk” – med oförutsägbar rytmik, oljud och makalösa melodier bakades ihop med surrealistiska sagoteman och berättelser om rymden.

Förutom viljan att bryta sig loss från den traditionella rocken ville proggpionjärerna förstås också ha brudar. Men till deras besvikelse bestod publiken till ungefär 95 procent av män. Det var, precis som alternativ hiphop, industri och minimal techno, klassisk nördmusik.

Men så kom punken och gjorde slut på en era. Inget mer jazzande, ingen mer keyboardonani, inget mer jävla flum. Från och med nu gällde några få ackord på ostämda instrument, rå energi och hat. Musik gjord med skrevet snarare än med hjärnan.

Därefter fick man i princip smuggla ut den progressiva rocken ur skivbutikerna. ”Den är nog den enda sortens musik där folk, utan att skämmas, avfärdar allting inom en genre som skit”, som den engelska författaren Jonathan Coe säger i BBC-dokumentären ”Prog Britannia”. Progg blev musikindustrins motsvarighet till porr.

Gösta Berlings Saga

Över en cannelonilunch i restaurangen på Hotell Norrtull i Stockholm berättar Alexander Skepp, trummis i Gösta Berlings Saga, att alla texter om bandet, som recensioner av den nya skivan ”Detta har hänt”, inleds med ett stycke om vad progressiv rock är.

Och nidbilden av rollspelsrockaren reproduceras ofta. En kritiker vill till exempel att bandet ska tagga ner på sina solon och jam (som inte har att göra med ”god musik”) om det vill attrahera andra än ”svettluktande a-kassenördar”. Själva vill medlemmarna gärna slippa den ständiga sammanblandningen med proggrocken. Och framför allt med begreppet retro.

– Jag antar att vi får skylla oss själva när vi spelar på museiinstrument. Men vi tycker att det låter så himla fint, säger Alexander Skepp och refererar bland annat till mellotronen, minimoogen och rhodespianot som används på skivorna.

– När vi började spela och behövde definiera oss som band var proggrocken viktig för oss. Nu känns den snarare som ett hinder. Vi uppfinner inte något som ingen annan har gjort, men rent musikaliskt ser jag oss heller inte som en efterapning. Det värsta jag kan tänka mig är att spela egna låtar som låter exakt som musik som redan finns.

Faktum är att bara två av fyra medlemmar över huvud taget har lyssnat på progressiv rock. Så när de sätter sig tillsammans för att göra låtar – och Gösta Berlings Saga gör all musik tillsammans – spelar genrens konventioner väldigt liten roll. Kompositionerna utgår från ”melodier som låter snygga” och utöver det är allt tillåtet. Det ger ett slags maximalistisk minimalism – återhållna, upprepande kompositioner med lager på lager av idéer och ljud. Vilket förvisso påminner en del om den experimentella ”musikaliska galenskap” som kännetecknade 70-talsbandens tillvägagångssätt.

Inga regler alltså – däremot konceptuella ramar. För att alla ska känna att de är på väg åt samma håll i arbetet med nytt material konstrueras faktiska ”mood boards”: Foton, bilder och annat som känns relevant för den musikaliska stämningen sätts upp på en vägg.

Ett "mood board".

Ur detta collage växte temat för ”Detta har hänt” fram, med titlar som ”Fem trappor”, ”Nattskift” och ”Svenska hjärtan”. Medan den första skivan ”Tid är ljud” både i ljud och idé hade ett mjukare tilltal och uppehöll sig vid motsatsparet Natur/Stad, innebär det nya materialet en flytt helt in i den urbana miljön. Det handlar om den romantiska bilden av industrialiseringen, det svenska folkhemmet i förfall.

– Det här är de gemensamma bilder vi har av musiken, av det gamla och nya Sverige och av vart vi är på väg. Det är lätt att man tänker att allt var så mycket bättre förr, finare och vackrare, men är det verkligen helt sant? Däremot har vi som grupp ingen politisk agenda.

Det primära är att göra fin musik. Och det som är fint är de nordiska melodierna, musik med ”en svensk ådra”.

– Vi är stockholmsgrabbar och åker gärna till Dalarna en helg över midsommar och hör spelmännen musicera. Men hade vi varit uppväxta i Borlänge hade vi nog inte känt likadant.

Kompositionsmässigt har Gösta Berlings Saga rört sig från det mjuka, runda och lättsamma och de nästan naiva melodierna på debuten till dagens betydligt hårdare kanter. Men dynamiken ligger förstås i spänningen mellan de två stämningslägena. Som i låten ”Bergslagen” där en enslig vaggvisemelodi fylls i av en tramporgel, för att snart förvrängas och bli till industriell kross.

Det är den nya, isländska gitarristen Einar Baldursson som med sin stränga spelstil – som Alexander Skepp beskriver som ”svärta och vassa knivar” – har lockat fram gruppens mörkare nyanser. Den nya riktningen blev förlösande.

– Har man satt sin fot i proggvärlden är det lätt att det blir ”barfota i gräset-vibbar” och vissa trivs bra med det och gör den grejen väldigt bra. Men vi vill hellre nå känslan av arbetardojor i en lagerlokal.

Till skillnad från många av de engelska proggrockarna för 30-40 år sedan saknar medlemmarna i Gösta Berlings Saga, i princip, musikalisk skolning. Ofrånkomligt spelar de därför mer med hjärta än med hjärna. Även om de strävar efter att utmana och sätta både sig själva och sin publik på prov, med medvetet matematiska stycken.

Men vissa artister bär sina hjärtan ända ute på ärmen och det gäller inte Gösta Berlings Saga. Man kan nästan se gruppen som motsatsen till ett band som, säg, Broder Daniel. I dokumentärfilmen ”Broder Daniel forever” pratar sångaren Henrik Berggren om att alla bra grupper betyder något, står för något, vill säga något med sin musik. De ska uttrycka själ – inte skickliga musikers tillfälliga infall.

För Gösta Berlings Saga verkar musiken snarare vara en karta med stora vita fläckar där det är upp till lyssnaren själv att måla i det som saknas. Bandet erbjuder den textuella inramningen och gör musik som absolut inte är själlös, men mer defensiv, och ordlös.

– Jag har själv jäkligt svårt att relatera till sånger med text. Det blir så personligt. Visst kan det träffa rätt ibland men jag vill hellre att man lämnar det öppet.

– Det ska gärna vara lite drömskt. Man vill ju peppa folk att få egna intryck när de lyssnar. Vi vill göra musik som uppmuntrar till att tänka fritt och till att själv skapa egna bilder.

Men även om Gösta Berlings Sagas progressiva, förlåt, instrumentala rock – med beröringspunkter med Uppsalabandet Samla Mammas Manna och engelska King Crimson – inte väcker samma grandiosa känslor som Broder Daniels, uppstår ibland små ögonblick av, ja, magi.

I våras spelade bandet inför femton (!) personer på klubben Pluto i Gröndal i södra Stockholm. Efteråt kom en tjej fram och berättade att hon just där och då hade haft en av de största musikupplevelserna i sitt liv. Var hon ironisk? Nej, inte alls.

Och efter en konsert på det svartklubbsliknande haket Truckstop Alaska i Göteborg, för ett par år sedan, gick en kort och bitig kille i kamouflagebyxor omkring och såg ut som att han ville starta bråk. Efter att han hade stirrat på medlemmarna i bandet ett tag klev han fram mot dem, aggressivt eller kanske bara bestämt.

”Shit, nu är det klippt”, tänkte Alexander Skepp.

– Han satte fingret i bröstet på mig och började berätta om sig själv och sin polare och alla andra som hade det jäkligt tufft i det där området, om sin farsa som hade råkat illa ut. Han berättade om när han var liten och att det fanns så få tillfällen då man kunde gå in i sin egen bubbla och bara vara i fred.

– Men vår spelning hade varit ett sådant tillfälle. ”Här fick jag verkligen vara mig själv”, sa han. Och så gav han mig världens kram. Jag vågade aldrig ens ifrågasätta om han var ironisk eller inte.

Gösta Berlings Saga

• Är från Stockholm och består av Einar Baldursson (gitarr), Gabriel Hermansson (bas), David Lundberg (klaviatur) och Alexander Skepp (trummor). På debutskivan spelade Mathias Danielsson gitarr.
• Bildades 2004. Innan dess hade Alexander Skepp och David Lundberg spelat Hansson & Karlsson-inspirerad trummor-och-orgel-musik under namnet Pelikaan i några år.
• Bandet har givit ut skivorna ”Tid är ljud” (2006) och ”Detta har hänt” (2009) på svenska Transubstans Records.
• ”Tid är ljud” finns på Spotify.
• Myspace

”Berslagen”, live i Göteborg:

Proggporr med A Mountain Of One hittar du här.