Ett aktuellt och lysande exempel på det är Margaret Chardiet. Under artistnamnet Pharmakon gör hon elektronisk musik som utmanar både vad gäller form och innehåll. Margaret är verksam i New York och har släppt kassetter och CDr-skivor och även arrangerat konserter som en del av det experimentella kollektivet Red Light District.

2013 gav hon ut sitt första riktiga album Abandon på Brooklyn-etiketten Sacred Bones. En skiva som handlar om uppbrott och förlust och där omslaget visar en bild på Margarets skrev och händer täckta av larver och likmaskar. Musiken är mörk och tung power electronics där Margarets röst, som utmärks av gälla skrik, är i förgrunden.

Nu är Pharmakon aktuell med en uppföljare med titeln Bestial Burden. Tematiken kretsar denna gång kring kroppen, dess komplexa system och dragkampen mellan det fysiska och mentala.

Strax innan Margaret skulle åka på sin första europaturné hamnade hon på sjukhus. Läkarna upptäckte en stor cysta i hennes kropp. Hon var tvungen att operera bort ett organ och spendera tre veckor i sjukhussängen. Margaret har beskrivit tiden kring operationen som att hennes kropp och medvetande gled isär. Hon började fundera kring kroppen som styrd av en kraft bortom hennes egen vilja.

På Bestial Burden skildrar hon detta med kuslig precision. Musiken är påtagligt fysisk och låter som en kropp som, om inte är i upplösning så i alla fall på god väg att brytas ned. En organism som är i intensiv kamp med sig själv.

Med enkla medel får hon musiken att kännas extremt nära. I det inledande spåret »Vacuum«  hyperventilerar hon hetsigt. I »Primitive struggle« hörs en inspelning av en person som försöker att kräkas samtidigt som den kämpar med andningen. Och i titelspåret vrålar Margaret »I don’t belong here« ackompanjerad av ringande störningsljud.

Albumet är uppbyggt av tunga och hamrande beats, elektronisk distorsion och Margarets isande, förvridna och desperata sång.

Att lyssna på Bestial Burden är som att stå skräckslagen under en högspänningsledning och inte kunna röra sig. Det är att befinna sig på en plats där man inte känner sig trygg men där det finns något som håller en kvar. Ljudbilden är så effektfull och stark att man dras in i den.

Margarets röst för tankarna till såväl black metal som Diamanda Galás. Musiken hon gör har vissa beröringspunkter med industri-artister som Brighter Death Now och Genocide Organ. Men hennes låtar har ett fokus som är obändigt och som inte låter något vara bara rent oljud i musiken.

Pharmakon skjuter fram gränserna för det påträngande och får en att känna både obehag och total uppmärksamhet. Hon utnyttjar musikens potential att vara ogästvänlig och jävlig och hon gör det långt starkare än många andra noiseartister. Bestial Burden är sex spår där inte en sekund går att väja för.

Skaffa Bestial Burden här.

Om Stefan Jaworzyn gillar tystnad låter jag vara osagt. Klart är att de musikaliska projekt som han varit involverad i sedan mitten av 80-talet är raka motsatsen till lugn och harmoni. 1986 var han med och startade Skullflower, en grupp som blev en del av den tidiga experiment- och noise-scenen i London vilken kretsade kring skivbolaget Broken Flag och band som Ramleh.

Under ett par år gjorde Skullflower sitt bästa för att störa det allmänna luftrummet med tjutande och rå noiserock. Utifrån trummor, gitarr, bas och rundgång skapades en musik som var lika ogästvänlig som intensiv. Det är musik med vissa kopplingar till tidig amerikansk oljudsrock och Butthole Surfers men som är mycket mer aggressiv och uppgiven. Oljud som inte gör några som helst anspråk på att representera ett »sound«. Skullflower är cement som stelnat i en blandare och som stinker.

Efter en EP och några album lämnade Stefan Jaworzyn bandet, dels för att jobba som soloartist och lite senare som medlem i de utmärkta friforms-akterna Ascension och Descension. Skullflower fortsatte sin verksamhet och är aktiva än i dag.

I sommar släpptes så en retrospektiv över Skullflowers första år, mellan 1986-1990. En box med namnet Kino I-IV som ges ut på Stefan Jaworzyns återuppväckta etikett Shock. På fyra cd-skivor har singlar, första EP:n Birthdeath, albumen Form destroyer och Xaman samt två timmar av tidigare outgivet material samlats. I en lång och läsvärd intervju med The Quietus nyligen berättar Jaworzyn om de första åren med Skullflower och om hur Thatcher-styre och boende i squats i 80-talets London formade bandets musik. Läs här och skaffa boxen här.

Annat bra:

Group Rhoda – 12th House (album)
Mara Barenbaum följer upp förra årets fina debut Out of time – Out of touch med ett album där hon förädlar sin dansanta sida. Bubblande pop och tidiga diskobeats varvas med studsig cocktail-house. Allt med en känsla för det suggestivt febriga. Och en låttitel som »Coral castle« förtjänar all respekt.

Roly Porter – Life cycle of a massive star (album)
Roly Porter följer en stjärnas utveckling från dess födelse till död på sitt nya album och gör det på bästa tänkbara sätt. Muskulös och hotfull ambient där mäktiga ljudpassager avlöses av finstämda och klassiska partier. Som om Ben Frost och Lustmord gick i vänskaplig klinch.

Afrobeat Airways 2: Return flight to Ghana 1974-1983 (samling)
Analog Africa gör det igen. En samling med några av Ghanas främsta funk- och rockartister under 70-talet. Uppers International, sångaren K. Frimpong, The African Brothers och highlife-stjärnan Ebo Taylor som kompar sin son är bara några av de namn som gör denna samling.

Bodil Malmsten – Undergångarens sånger (bok)
Ett antal korta berättelser av Bodil från 1998. Om kärlek, besatthet, död och författarens olika kval. Med en träffsäkerhet och formuleringsförmåga som sätter sig direkt.