Australien alltså. Det var dit alla åkte efter gymnasiet för att härja, sola och jobba. Som sen tonåring var jag pretentiös och valde att inte följa strömmen. Istället stannade jag hemma och drömde om Kalifornien eller Berlin. Om jag ångrar det? Lite kanske. Jag är djävulskt bra på att härja, ännu bättre på att sola och visserligen än sämre på att jobba men med australiensiska mått kanske en riktig stjärna i slackerness.

Men tillbaks till min nya vän, the aussie. Han hade väldigt många brister och hans bästa förmåga var att gå mig på nerverna. Däremot, hans musiksmak var inte från denna värld.Som den son till en discodiva som han var, slukade han allt från Bee Gees till Kylie Minogue. Han spelade ”Great Southern Land” av Icehouse och deklarerade att detta var Australiens egentliga nationalsång. Det var ungefär då som jag började älska syntslingor med rejäla år på nacken på riktigt.

Själv stod jag framför min skivsamling, ungefär tio timmar bort och grävde. The Vines, Jet, Cut Copy och Empire Of The Sun. Herregud, ja, hur kunde jag glömma? Så många somrar vi har tillbringat tillsammans. Lite längre tillbaka i tiden brukade vi lyssna på INXS hemma i hålan utanför Lund. Och min mamma älskade – precis som hans mamma – Bee Gees.

Silverchair hade en eller två riktigt bra låtar vill jag minnas och bara på senare år har jag lärt mig att älska nu-folk som Boy & Bear och Cloud Control. Gemensamt för alla de band jag nyss namedroppat? De är alla australiensare från landet i fjärran.

Och nu kan jag inte sluta att jaga deras efterträdare. Det är precis som han sa, australiensaren, att de står för världens mest spännande musikscen just nu. Touché, måste jag få säga. Även om vi har slutat att prata, även om vi skiljdes åt som ovänner, så måste jag ge honom all kredd för den enda gången han faktiskt hade rätt.

Tio höjdare från down under

1. Alpine – Hands
Ljusa tjejröster+Virgin Suicides+dansant drömpop blir tillsammans Melbournes finest som stavas Alpine. Kom ihåg vart du läste det först.

2. Voltaire Twins – Romulus
Jodå, de är faktiskt tvillingar på riktigt. Tegan och James står för Perths bästa och mesta cyniska synthpop just nu.

3. Conics – Habits
Om Foals var australienska, lite tråkigare och mer sugna på att göra gitarrdriven electrorock – då hade de låtit precis som Conics.

4. Undercolours – Spirit The Ghost
Undercolours – som beskrivs som ett nytt Temper Trap – har redan plockats upp av Triple J – och levererar gång på gång övernaturliga poprefränger.

5. Flume – Paper Thin
Det är väldigt lätt att fastna i Flumes instrumentala och repetitiva drömlandskap. Väldigt. Lätt.

6. Strange Talk – Sexual Lifestyle
Strange Talk fortsätter att kämpa på trots att de har funnits ett tag nu. I väntan på det där stora genombrottet har de turnerat Australien runt, delat studio med fellow Australians Gypsy & The Cat och även släppt några få singlar. Men i år, 2012, vill jag gärna tro att det är deras år. Debuten släpps lite senare i vår och bandets första smakprov är sjukt lovande.

7. San Cisco – Awkward
Hihi. San Cisco må vara superunga och osignade men det här med bedårande popmusik klädd i mörk underton har de förstått grejen med.

8. Rufus – Nocturnal
Om Flume var lite för vaga, så kan nog Rufus rädda er syn på australiensisk electro – ömsom hård, ömsom mjuk och alltid med en gnutta magi.

9. World’s End Press – Faithful
Elektronisk disco straight outta Melbourne.

10. Oliver Tank – Past Present Future
Vem kan, långsamt och trånande, sjunga ”all I do is dream about you” i femton minuter och komma undan med det? 22-årige Oliver Tank från Sydney skulle jag tro.

Som vissa av er redan vet har det nu blivit så: Regeringens musikexpertpris har tilldelats TMA-kollektivet, enligt SVT:s ”Kulturnyheterna”. Utmärkelsen delades ut under onsdagen av utbildningsminister Jan ”Janus” Björklund. Regeringens musikexpertpris instiftades av den ”socialdemokratiska regeringen” 1997.

– Det känns som det ultimata erkännandet som man kan få av sitt hemland. Det känns svårast att få, och som det sista man får. När man redan har övertygat alla andra, och till slut lyckas övertyga själva regeringen om att man är bra, kommenterar Adrian Hörnquist.

Så, finns det någon anledning för TMA att fortsätta streta på efter det här priset?

– Ja, nu måste vi hålla fanan högt. Vi måste leverera.

Hooray!

För att fira detta gick jag igenom den bästa musiken som ramlat över mig den senaste tiden. 2012 har ju faktiskt börjat riktigt, riktigt bra. Det här är en del av bevismaterialet:

R Kelly – Share my love (låt)
Oemotståndligt på alla sätt och vis, instant classic. Barry White 2.0. ”Now that we’re in this room / Let’s do what we’re born to do / POPULATE! / POPULATE!”

Frank Ocean – Voodoo (låt, typ)
Allas vår favoritcrooner.

Saint Etienne – Tonight (låt)
Habil gubbrock.

SBTRKT – Atomic piece (outgiven låt)
Tänker lite att det här låter som en dubstep-version av Jan Johanssons ”Jazz på svenska”. Är jag helt ute och cyklar!?

M Ward – The first time I ran away (låt)

Xosar – Tropical cruize (12″)
Kvalitetshouse från San Fransisco.

Madteo – Bugler gold pt. 1 (12″)
Minimalistisk techno som ingen begriper sig på. Första släppet på Joy Orbisons nya label Hinge Finger.

Speech Debelle – I’m with it (låt)

Lightships – Two lines (låt)
Gerald Love från Teenage Fanclub, alldeles bedårande såklart.

Damien Jurado – Museum of flights (låt)
Årets hittills finaste falsett och låttext.

Toumani Diabaté – Soumbou ya ya (Live from Union Chapel, 2011)
Tack Kristofer för detta tips.

Nils Frahm (pianist)
Tack Elin för tipset om La Blogothèques liveinspelning av Nils Frahm. Den var verkligen, som du skrev, helt fantastisk. ”Said and done” berör på djupet. Jag har också lyssnat en hel del på Frahms senaste album ”Felt”, i synnerhet avslutande ”More”. Men detta har du förstås redan hört.

The 2 Bears – Be strong (album)
Ett lite roligare Hot Chip med ett ovanligt starkt intresse för björnar. Men det har sin naturliga förklaring, Joe Goddard ÄR nämligen en björn.

Mosca (artist)
Jag vet, inget direkt nytt. Men av någon anledning har vi aldrig nämnt honom här. Hans samlade produktion är liten men hemskt stark. Lyssna till exempel på hans senaste tolva ”Done me wrong”/”Bax” men också – om ni missat den – den tio minuters fullständigt knäckande bass-symfonin ”Nike” (som XLR8R för övrigt tyckte var 2010 års allra bästa låt). Musiken är inte Moscas enda passion, på sin youtube-kanal visar han sig också ha ett ovanligt starkt intresse för jättestora kvinnorumpor.

Och ikväll sprider Michael Kiwanuka värme på Obaren i ett kylslaget Stockholm.

Åh, musiken! Som allt som oftast håller mig uppe på benen. Som betyder något – för mig, kanske också för dig.

Målning: Karin Cyrén

Vi som är sjukligt musikintresserade vill allt som oftast inte bara framhäva den kultur vi tycker allra bäst om, utan även positionera oss mot sådant som står för allt det man ser som förkastligt på ett eller annat sätt. Detta är knappast något nytt. Till exempel tryckte punkikonen Malcolm McLaren upp storsäljande t-shirts i mitten av sjuttiotalet som förklarade både vad man skulle vara för (”loves”) och emot (”hates”).

Tidigare var jag själv rätt snabb på att såga sådant jag tyckte saknade själ, integritet, begåvning eller framåtrörelse. Inte så mycket längre – eller, jag försöker åtminstone tänka efter två gånger först. Inte för att jag anar någon slags dold kvalitet i det artistiska uttrycket som jag misstänker kommer att uppenbara sig senare, utan för att det faktiskt kan finnas helt andra värden i något om man bara väljer att kontextualisera det – om man lyfter ögonen, tar ett steg bort från sig själv och ens eget subjektiva intryck av själva verket.

Det här slog mig åter med full kraft när jag läste Mats Olssons lysande text om hur svårt han hade att förstå att Eric Saade kommer från Kattarp, en liten by med drygt 700 invånare nån mil nordost om Helsingborg där det enligt Olsson är inskränkt, dött och tyst – förutom de MC-gäng som härjat i området.

I Niklas Orrenius nya reportagebok om intolerans och främlingsfientlighet, ”Sverige forever in my heart”, handlar det första kapitlet om hur en ungdomsmobb skanderar ”sieg heil” och kastar sten mot ett kommunalt boende för hemlösa asylflyktingar i just Kattarp. En familj som tog ställning mot rasistgruppen fick fönsterrutorna krossade och hotfulla telefonsamtal från föräldrar. Myndighetspersoner tyckte att det rörde sig om pojkstreck.

Det som hände i Kattarp är tyvärr inte heller något unikt i dagens Sverige.

Eric Saade är född och uppvuxen i Kattarp men har också genom sin pappa sina rötter i Libanon och Palestina. För Saade var glåpord som ”svartskalle”, ”blattejävel” och uppmaningar om att ”åka hem till sitt land” vardag när han växte upp.

2011 vann han svenska schlagerfestivalen och var Sveriges bidrag i Europa. Året dessförinnan sjöng alla, precis alla, svenska barn på ”Manboy”.

Detta betyder något.

I Aftonbladet skrev Fredrik Virtanen härom veckan en ledare med rubriken ”Skulle du vilja se Eric Saade på Dramaten?”, en text som i sitt patos för smalare, skattefinansierad kultur inte samtidigt kunde undanhålla sig från att lätt föraktfullt raljera över bredare underhållning, som fick personifieras av just Saade.

Det var en replik på en omdebatterad artikel i DN av Bengt Ohlsson där han hävdar att man inte ”får” vara höger om man är kulturutövare (är Ohlsson är medveten om att han har samma ”men det får man väl inte säga i det här landet”-retorik som alla ”politiskt inkorrekta” använder för att bit för bit flytta fram sina positioner?).

Jag kan inte bry mig mindre om varken Virtanen eller Ohlsson. Men varje gång Eric Saade står på en stor scen, varje gång han representerar Sverige, varje gång en lintott till Kalles kaviar-barn gnolar på ”Manboy” är det en seger för det öppna samhället.
Oavsett hur medveten Saade själv är om detta.

I övrigt kan jag inte nog rekommendera dessa orsaker till extas:

Sun Araw, M. Geddes Gengras, & The Congos – Happy Song by RVNG Intl.

Zola Jesus – In Your Nature (David Lynch Remix) by sacredbones

Jay-Z Glory (Ft. B.I.C) by illRoots

Nils Frahm – For by erasedtapes

TREVOR DEEP JR – DORIGHT! by Trevor Deep Jr
Holy Other – Know Where (Andy Stott Remix) by TriAngleRecords

JOY ORBISON X TTT X HINGE FINGER by The Trilogy Tapes

Joy Orbison NTS radio mix by DummyMag

Neil Youngs ”Lookin’ for a love” är inte inkluderad i mixen.

Alex Bleeker:

1. Neil Young – Lookin’ for a love
”Neil Young är nog min enskilt största influens, jag tar in så mycket av hans musik hela tiden. Detta är min favorit just nu, främst på grund av den beroendeframkallande lilla vändningen vid refrängen när bakgrundssången kommer in.”

2. Alessi Brothers – Seabird
”Jag fastnade för denna lilla godbit under en sen låtbytarkväll med några australiensiska kompisar, the Twerps. Jag vet nästan inget om låten vilket bara gör den bara mer gåtfull. Den har blivit min dj-låt på Youtube under det senaste året.”

3. Pink Floyd – Green is the colour
”Dave Gilmour sjunger den här sången på Pink Floyds originalsoundtrack till filmen ‘More’. Men de riktigt grejerna finns på den tidiga livebootlegen ‘Atom Heart Mother Goes on the Road’. Mjuka melodier, komplett med ett mind blowing gitarrplock-outro.”

4. Pavement – Shoot the singer (1 Sick Verse)
”En av mina största favoritlåtar från ett av mina favoritband genom alla tider. Från ”Watery, domestic”-EP:n!”

5. Prefab Sprout – When love breaks down
”En av de bästa saker som vår originaltrummis Etienne Duguay gav mig var det här bandet. ”When love breaks down” har växt sig allt starkare de senaste två åren och jag har till slut blivit besatt av den.”

6. The Feelies – It’s only life
”Mer och mer vill jag bara lyssna på akustisk skramlig popmusik. Ingen gör det bättre än hjältarna från vår hemstad – The Feelies.”

7. Little Wings – Faith children
”Kyle Fields musik och konst påverkar mig starkt. Jag kommer aldrig sluta lyssna på den här sången.”

8. The Beach Boys – Don’t worry baby
”Enkelt uttryckt, jag tror inte att popmusik blir bättre än såhär. Brian Wilson lyckades verkligen sätta treminuters-formatet. Jag älskar särskilt hur minimalt och effektivt gitarren används här.”

1. Built to Spill – Kicked it in the sun
”En av mina favoritlåtar från när jag gick i high school. En hel del fina minnen är kopplade till den. Jag älskar hur varje låt på detta album flyttar sig från del till del utan att upprepa något som kom innan. ‘Rörelser’ istället för standardmallen vers/refräng/vers. Så många idéer som klämts in i dessa nio låtar.”

2. Broadcast – Before we begin
”En annan låt från high school som jag fortfarande älskar. Den låter som en reklamjingel från 50-talet som blivit skev och vittrat sönder med tidens gång. Det jazziga trumspelet med det där stora reverbet har alltid representerat en höjdpunkt för mig vad gäller trumljud på skiva.”

3. The Jesus and Mary Chain – Happy when it rains
”Fick så sent som helt nyligen upp ögonen för detta band. Men det känns som att jag alltid känt till deras musik på grund av dess uppenbara influens på mycket av musiken jag gillar. Det är lite som när du ser en scen i en film eller läser något i en bok och förstår en Simpsons-referens från när du var liten. Jag älskar deras första album, men sättet det är inspelat på gör att det är praktiskt taget omöjligt att lyssna på i den skruttiga stereon i vår van. Det är bara ett enda fräsande. Andra albumet ‘Darklands’ är nästan perfekt och det hjälper verkligen att de tonat ned de höga frekvenserna på den en del skivan.”

4. John Fahey – Orinda-Moraga
”Jag skulle kunna ha med nästan varenda Fahey-sång här. Nästan alla av hans låtar funkar för en speciell sinnesstämning, eller för att försätta dig i en speciell stämning. Hans melodier är så komplexa men också omedelbara och vackra. De går verkligen in i huvudet och har format mycket av musiken som jag skrivit.”

5. The Kinks – Do you remember Walter?
”När vi startade Real Estate hade jag en tanke om att vi skulle låta som The Kinks, framför allt vad gäller trummorna. Deras fill-ins är så briljanta. Jag älskar den studsiga stilen som många av deras låtar har, de bitvis fåniga texterna och de oväntade melodierna. De tog sig inte på så stort allvar. De är det ursprungliga indierockbandet.

6. Yo La Tengo – You can have it all
”Jag kunde inte avstå från att ta med en Yo La Tengo-låt. De har ett sådant fantastiskt sätt att låta varje sång definiera och forma sättet som den är arrangerad på, eller om det är det motsatta. Sångerna kan låta helt olika varandra, men du hör direkt att det är Yo La Tengo.”

1. Hans Appelqvist – Drömmen

2. The Bats – Getting Over You

3. Darren Hayman – I’s Easy To Hang Out With You

4. TwinSisterMoon – Burn The Place Of  The Heart

5. Andreas Bertilsson – Kniven I Hjärtat

6. Jeffrey Lewis – Kongru Green Slime

7. Hans Appelqvist – How Come

8. Oliveray – The Book She Wrote And In The Time

9. 200 Years – Through The Trees

10. The Twerps – Without You

11. Mark McGuire – Alma

12. Shin Joong Hyun – Spring Rain

13. Hans Appelqvist – När Solen Dör

14. Rangers – Zombie (Night)

15. The Red Crayola – Transparent Radiation

16. Spacemen 3 – So Hot (Wash Away All Of My Tears)

17. Spectrum – Don’t Pass me By

Vid olika tillfällen i samband med deras release har jag läst korta texter om bandets ljudbild och uttryck. Fluxblog skriver så här om singeln ”It’s Real”:

“The vocals suit the mood and lyrics, but err too much on the side of wimpy, passive and faceless. I wish the singer committed just a bit more, communicated a bit more personality. This is a song about a guy who is finding the strength to be assertive enough to be clear in expressing his feelings for someone, so it should have a gentle, maybe somewhat shy quality, but I feel like I have no idea who this guy is when he sings. A good vocalist – regardless of their technical skill – reveals something about who they are in their voice.”

Via Gorilla Vs. Bears Twitter hittade jag en än mer märklig ingång i Evan Hanlon från Dusted. Han placerar albumet “Days” i kontexten av Occupy Wall Street-rörelsen och de känslostormar som USA just nu går igenom. Kapitalism, makt, ekonomisk diktatur, det spelar ingen roll. I kontrast till detta står enligt Hanlon Real Estate fullständigt lealösa (ett utmärkt skånskt uttryck för att sakna styrsel och fasthet).

Sen kan man fråga sig varför Hanlon menar att just Real Estate av alla band skulle ha så mycket med politiska rörelser att göra? Kanske ett bevis på att de faktiskt börjar bli välkända där borta? Nå. Hanlon skriver:

“[T]aken as a whole, the album pushes their laid-back sensibilities past the realm of insipidity into a sinister catatonia. Days will be called chill, but in reality it is a powerful narcotic that is built to simultaneously desensitize emotion and incite nothing in its place. In many ways, it is the most dangerous kind of album that can exist at this time.”

Poängen är inte här att dissa Hanlons diss. Poängen är att de texter som kritiskt reflekterar över Real Estate alla verkar göra det på samma sätt: Real Estate saknar känsla. De saknar hjärta. Deras musik uttrycker total likgiltighet för allt som sker omkring dem. Varför vill de ingenting? Varför tar de inte i?

Så drar jag mig till minnes en artikel i The Guardian om The Weeknd, där Alex Macpherson påpekade:

”[I]n terms of both songcraft and conveying emotion, they are painfully inadequate. The hood signifiers ladled into the lyrics sound forced and contrived, not least because the singer sounds bored out of his skull”.

Här är poängen intressant nog lite densamma. Att sjunga svalt och distanserat är att vara uttråkad. Musik ska handla om känslouttryck. Känslouttryck ska handla om en röst som spricker, som gråter, som skriker. Det ska vara mustigt.

Jag tolkar detta som att mr Macpherson, i all sin r&b-expertis, inte lyssnar så mycket på Aaliyah. Eller Cassie. I r&b-världen är de båda utmärka exempel på vad svalhet har för funktion, för känsla, för kraft.

Missförstå mig rätt. Jag söker inte jämföra Real Estate med varken Aaliyah eller The Weeknd i faktiska uttryck (roligt om jag hade lyckats i och för sig). Men jag inser att vad som drar mig till Real Estate, till Aaliyah, och för all del The Weeknd då och då, är just svalheten. Det är inte hjärtlöst – det utrymmet lämnar de fritt. Det ”personliga” blir tolkningsbart, möjligt att forma och applicerbart på mig som lyssnare. Jag slipper höra vad jag ska känna.

Det är subtilt befriande. Här finns ingen frontman som ”känner en massa saker”. Inga klyschor. Real Estate uppmanar inte till likgiltighet (eller lealöshet då). Snarare sätter de fingret på en känsla som sällan får utrymme i popkultur överhuvudtaget; det lågmälda och potentiella, det ofärdiga och formbara. Alex Bleekers röst är något så ovanligt som tillåtande. Som en väns röst när du hör honom eller henne prata med sin förälder. Avslappnad, totalt utan manér, och därför mycket intim. Och det är också därför jag inte kunde sätta min uppskattning för bandet på pränt förrän jag insåg vad de inte är.

Jag återvänder ofta till det potentiella, ibland nästan subversiva, i det lågmälda. Jag har använt Real Estate som exempel på detta i en text här förut. Men jag fascineras av det som inte använder höga röster för att fånga din uppmärksamhet utan väntar tills du själv upptäcker det. Och tänk att detta lågmälda kunde vara så provocerande?

Det är svårt att inte se ett mönster överlag i förväntningar vad gäller popkultur – vad den ska ge oss, vad dess funktion är. Ska den enbart underhålla, distrahera, ersätta? Upprördheten över Real Estates ”likgiltighet” är snarast ett tecken på att de inte lever upp till försöken att just överrösta, övertala, övertyga. Här finns inget tillstånd av konstant alarm.

Måste jag stanna upp och reflektera nu? Måste jag tänka? Och inte minst – vad ska jag tänka när inte sångaren, riffet, texten, säger det åt mig?

Hanlon skriver: “while I’m not asking, or ever expecting, Real Estate to challenge anything, I am asking that they at least continue to write songs that are grounded in some reality.”

Och när jag skriver det här, jag skojar inte, går Real Estates ”Younger Than Yesterday” i bakgrunden. Alex Bleeker sjunger stillsamt, men jag hör frustrationen:

”If it takes all summer long
Just to write one simple song
There’s too much to focus on
Clearly that is something wrong”.

Allt oftare ser man en historieskrivning som börjar med Talk Talks album ”Laughing Stock”, musik som liksom faller sönder i slutna rum samtidigt som den drar sig undan all form av kategorisering. Det är musik man gärna etikettbestämmer med prefixet ”post-”, vilket tenderar att förminska den. I sammanhanget lyfts även Bark Psychosis och just Disco Inferno fram – tre sinsemellan väldigt olika band. Talk Talk gillade jag redan 1985. En äldre vän jag brukade spela pingis hos kunde varva Sandra och Modern Talking med bandets debutplatta ”The Party’s Over”. Inga konstigheter. Talk Talk intog en officiell status som ett Duran Duran med konstskoleexamen.

Londonbandet Bark Psychosis tog en lång resa från bildandet 1986 fram till den årslånga inspelningen av debutalbumet, mästerverket ”Hex” (1994) – den första skiva som omnämndes som postrock. I Bark Psychosis spelade även Daniel Gish, tidigare medlem i originaluppsättningen av Disco Inferno. De sistnämndas utblomning till eklektiska nydanare av rocken föregicks dock av två andra briljanta EP-skivor, samt LP:n ”Open Doors, Closed Windows”. Dessa tre släpp finns samlade på ”In Debt” som jag kan rekommendera varmt.

De här tre banden fick i stort sett ingen press 1991. Man kunde ha tänkt sig att Talk Talk hade lyckats tvätta bort sin lättsinniga popstämpel, men faktum var att bandets två sista skivor helt enkelt var för abstrakta och konstiga för att egentligen tilltala någon vid den här tiden. Man var djupt upptagen med den i grunden konservativa indiescenen och hade inte tålamod med tre minuter långa, tysta jazzsjok och musik som saknade styrfart. Bark Psychosis hade aldrig tillhört något tydligt definierat läger och för mig personligen är det fortfarande ett av världens mest svårkategoriserade (och bästa) band.

Disco Inferno i sin barndom var dock lättare att sätta fingret på. Ytligt lät det en hel del som något från Factory, eller kanske Wire någonstans mellan ”154″ och ”Kidney Bingos”. Innan de gick framåt, gick de bakåt och kom ut med något som trots allt var sant originellt. Det var i alla fall väldigt lätt för mig att falla för basgången till ”Waking Up”, än idag min favorit med bandet.

I början av 00-talet satt jag och pratade om Elizabeth Fraser med en vän som gjorde noisemusik under namnet Endless Smile. Plötsligt nämnde jag Disco Inferno och hur djupt jag hade förälskat mig i ”Waking Up” som jag endast hade inspelad på band. Endless Smile-mannen svarade att han hade fyra exemplar av EP:n ”Science”, där nämnda spår ingår. Som den briljanta man han är gav han mig ett exemplar och vägrade att ta emot en krona i betalning. ”Jag köpte fyra exemplar när den släpptes, för jag kände på mig att det här var nästa stora grej. Nu blev det ju inte så.” Men precis så blev det!

"Science"

Idag får Disco Inferno högsta betyg på Pitchfork, samtidigt ingår de i Boomkats Hall of Fame och överallt nämns de med vördnad. Det är jätteroligt, men jag drar mig undan lite grann till det där slutna rummet och spelar ”Science” en gång till. Det låter så välbekant, men ändå så personligt och cirka en procent konstigt. Det fanns där redan i början, det unika uttrycket. Egentligen är ingen av Disco Infernos fullängdare helt lyckad. Jag föredrar faktiskt de här tidiga inspelningarna som är så tätt sammansatta, tillslutna och väl sammanhållna.

Inför en halvfull salong spelade Cass McCombs sin folkanstrukna popmusik med lika delar skevhet och skärpa. Ett par låtar in i konserten bad han ljudteknikern att dämpa belysningen på scenen. Sen framförde han ”County line”. Där, i en nästan helt nedsläckt lokal, blev låten om möjligt ännu mer vacker och rader som ”you never even tried to love me” rent skoningslösa. Soul mörk och obeveklig men också varm, som om Cass spelade den i enrum för var och en i publiken på Södra Teatern.

Cass McCombs har varit extra produktiv i år. I april kom femte albumet ”Wit’s end” och inom kort släpper han uppföljaren ”Humor risk”. Hade man plockat de främsta låtarna från hans skivor till en samling hade den överträffat det mesta i den amerikanska folkfåran. På ”Humor risk” finns flera sådana spår. Och flera briljanta texter som i en mening sammanfattar något både personligt och allmängiltigt i mänskliga relationer: ”everyone I know gossips endlessly, everyone I know suffers just like me”.

Lyssna på skivan här nedan. Den kommer att göra din vecka.

För ett par år sedan började medlemmarna i The A. Lords (Michael Tanner/Plinth och Nicholas Palmer/Directorsound som nyligen släppte ett vackert självbetitlat album) maila Mark musik och frågade om han var intresserad av att spela in en skiva. Och nu är det äntligen här och det är ett alldeles förbannat vackert litet verk som låter så underbart brittiskt. Ja, det låter till och med lite Robert Wyatt på sina håll.

Det fina omslaget är gjort av Iker Spozio och med skivan följer en liten påse med frön för att så ett Rowanträd, sådant gillar man.

Det är en förenklad och lite onyanserad uppdelning egentligen. Hos Parker Lewis är politiken inte särskild från kärleken. De är båda delar av samma vardag. En vardag som Emil Johansson beskriver med ett språk som är direkt, oborstat och enkelt. Bankomatkort som fastnar, jobb som säljs ut, tristessen på tunnelbanan, brackor på Stureplan, krav, skulder och ”samla burkar med pundarna”. Det är poplyrik som är förträfflig i sin direkthet och som bottnar i en sann övertygelse som ligger och bultar där bakom. En övertygelse som hela tiden strävar efter något högre.

På nya albumet ”Pengar och leenden” har Emil Johansson släppt in sitt band i studion. Av den elektroniska popmusiken på debuten är inte mycket kvar. Istället: spaghettiwestern-gitarrer, svensktoppsmelodier och rock’n'roll. Och ett citat av Vilhelm Moberg som en sorts programförklaring för albumet.

Jag stämde träff med Emil på ett fik på Hornsgatan i Stockholm för att ta reda på mer.

Jag lyssnade på ditt debutalbum nyligen, för första gången på något år. Det är ju skillnad såväl musikaliskt som textmässigt eftersom du sjunger på svenska nu. Jag tyckte det engelska tonfallet på debuten var nästan lite blekt.
– Jag håller med. Jag tycker inte att mitt debutalbum, om jag får göra avbön såhär tre år efter, är särskilt bra. Det hade varit bättre som en EP. Jag satte släppdatumet innan skivan var färdig och stressade ihop resten, även om jag lyckades göra det jag ville. Men under den perioden som jag skrev på engelska så tycker jag att EP:n som kom innan albumet är mycket bättre. De texterna är jag jättenöjd med fortfarande och de talar mer om den period jag var i då. Den gjordes bit för bit och fick ta sin tid.

Vad känner du när du hör på albumet i dag?
– Framför allt tycker jag inte om texterna på många av låtarna, det finns tre fyra låtar som är fina. Jag hade velat behålla det som kom rakt från hjärtat och inte ha med det som bara fyllde ut plats, som översättningen av ”Hjältar” som nog är den dummaste idén jag någonsin haft. Den svenska versionen av ”Hjältar” har någonting helt annat som är större och som bränner lite mer. Jag kan inte riktigt relatera till texten på engelska.

Vad är det som gör att svenska texter får en annan laddning?
– Man kan ta upp helt andra saker. Anledningen till att jag började sjunga på svenska på ”Rak som en pil” var att jag ville, väldigt uttalat, göra en politisk skiva och det kan man inte göra på engelska. Politik är så otroligt känslosamt och det är också väldigt konkreta ting som man måste kunna uttrycka. Det går inte att sväva på målet lika mycket. Man måste kunna bemästra språket så pass mycket att man kan vara tydlig och samtidigt lämna det lite öppet.

– Det är extremt svårt att göra det på engelska för det finns inga uttryck. Det går inte att översätta ”bracka” utan att det känns som att man citerar från en Wikipedia-artikel. Jag skulle jättegärna börja skriva på engelska igen men jag måste hitta rätt ämne för att göra det. Den här skivan handlar mer än något annat om det personliga och är från hjärtat så mycket som det bara gick, om saker jag tycker är jobbiga på riktigt. Det hade jag inte kunnat uttrycka på engelska. Det är bättre att låta folk som kan engelska göra det.

Två exempel på personliga texter är ”Tillbaka” och ”Över Kilsbergen”. Vad var det som utlöste att du ville skriva om det ämnet – din bakgrund?
– Jag ville skriva om saker som skapar oro i min själ. Så att jag kan stå på en scen om två år och fortfarande tycka att det är riktigt jobbigt att sjunga. Om jag ska lista de saker i mitt liv som har varit konstigast och jobbigast, saker som man har gått med på fast man inte vill, så är det otroligt mycket som bottnar i min hemstad Örebro. Och just ”Kilsbergen” så… Jag växte upp i en liten radhusförort till Örebro som heter Hovsta. Min mamma jobbar fortfarande där på ett dagis. Jag var där förra våren med pappa för att hämta upp henne efter jobbet. Så tog vi en promenad i området, jag hade inte varit där på tio år.

– Då började tänka på mycket som jag hade förträngt och det var inga positiva saker. Det fanns en snubbe som var fotbollstränare och pappa till en annan kille i fotbollslaget. Jag slutade spela fotboll när jag var 11 år och då var det som att jag blev det osäkra kortet eftersom jag inte var en del av den gemenskapen längre. Inte bland ungarna men bland föräldrarna. Jag var ungen som åkte skateboard, lyssnade på punk och var ute i lador på landet och drack folköl och rökte hasch.

– Sen hade det varit ett inbrott på högstadieskolan, någon hade snott en dator. Det gick ett rykte om att det var jag som hade gjort det, för att jag och några kompisar som kom från en annan förort närmare stan brukade vara uppe på taket och måla graffiti. Det var någon som hade sett oss där och då var det inte bara ett rykte utan en vedertagen sanning att det var jag. Sedan fick jag reda på att det var fotbollstränaren, som var en trygghetsgestalt för så många ungar, som hade spridit det.

– Det hade jag inte tänkt på under tio år men när jag gick runt i området så slog det mig hur jävla småaktigt det var. Och så mycket tragiska människoöden som fanns där. Det är inte som att bo i en ort där folk somnar in med nålen i armen, men det fanns så mycket besvikelser. Medelklassdrömmar som gått totalt i kras. Det var en epidemi i slutet på 90-talet där flera av mina kompisars farsor gick och hängde sig, två-tre stycken som på kort tid bara försvann.

– Så det blev ett tema för skivan, alla oförrätter från barn- och ungdomstiden som jag tror har påverkat mig väldigt mycket. Och som påverkade mig under resten av tiden i Örebro då jag hade taggarna utåt under tonåren och var allmänt otrevlig.

Det känns som att det är många i vår generation som har liknande erfarenheter av den typen av samhällen. Varför tror du det har präglat oss så mycket?
– Jag tror att den stora grejen är, även om det kan vara lite tröttsamt att prata om det, att det föds ett väldigt stort utanförskap. Folk är så osäkra på varandra i sådana områden. Många av dem är ju byggda runt folkrörelser, i Hovsta var det idrottsklubben. Den anordnade valborgsfester och alla skulle spela fotboll. Sen var det en festival på sommaren och det var idrottsföreningen som arrangerade. Alla var medlemmar och alla skulle vara med. Och ville man inte det så blev det ett väldigt starkt utanförskap. Det fanns inte så mycket plats för det. På den tiden då jag växte upp, på 90-talet, hade man inte riktigt kommit ikapp med det nya ungdomslivet. Det tog sig inte i samma extrema former som på 70- och 80-talet med en totalt outsiderklassad punkrörelse. Nu var det istället så att man inte kunde tillgodose barnens intressen.

– Vi fick bygga vår egen skateboardramp och sno virke till den, skulle vi måla graffiti var vi tvungna att klättra upp på skolans tak och måla på lufttrummor. Och folk höll sådan koll efter hembränt så det var lättare att få tag på hasch. Det föddes en sådan tristess. Även om folk försökte och gjorde sitt bästa med de medel som fanns så blev de så motarbetade. Det var ju inte direkt så att man slängde replokaler och möjligheter efter en.

– Men det är väl en evig grej. Ungdomar i alla generationer har nog känt att de inte fått sina intressen tillgodosedda av generationen ovanför för att de inte kan relatera till dem.

Jag växte också upp i en mindre ort och för mig var det en dragkamp mellan att man ville bort från orten och att det fanns en trygghet i det. Var det så för dig också?
– Nej, jag ville nog bara bort. Och jag tog mig bort, jag flyttade till Göteborg och bodde där i ett år och sen så flyttade jag tillbaka till Örebro och bodde där ett år igen. Men under den tiden hade jag ingen fritid alls. Jag jobbade på två jobb och sparade pengar för att kunna åka till New York. Då kändes det som att det var en mellanlandning. Att jag var på väg någon helt annanstans och sen när chansen kom att ta sig därifrån så stack jag direkt.

Men har trygghetskänslan någon gång varit positiv för dig?
– Jag har inte känt mig trygg i Örebro. Min syster och mina föräldrar bor kvar där, men de träffar jag hellre i vår stuga i Bergslagen. Eller om de är här och hälsar på, så jag behöver inte komma till Örebro så mycket. Och om jag är där känner jag inte igen någonting eftersom de har byggt om hela stan. Jag kan inte ens gå och köpa pilsner för Systembolaget ligger inte där det gjorde förut. Vid vartenda besök jag gjort de senaste två åren har jag försökt handla öl och då har de legat en galleria där istället, haha.

När du släppte ”Rak som en pil” ville du bli mer politisk och hitta ett argare tilltal. Är ”Pengar och leenden” en fortsättning på detta?
– Jag tycker ”Pengar och leenden” är mycket mindre direkt politisk än ”Rak som en pil”. Det finns ingen ambitionsnivå på ”Pengar och leenden” att vara politisk. Men det finns vissa likheter mellan dem. En gemensam nämnare är att båda skivorna börjar med en låt som använder ett väldigt provocerande ord eller uttryck som man kan koppla till kommunistisk kamp. Det är därför ”De hundra tusens tåg” ligger först på skivan och det är därför jag sjunger om kalasjnikovs… för att ”set the scene” så att säga.

Jag är dåligt påläst, vad kommer uttrycket ”De hundra tusens tåg” från?
– Från ”Nybyggarna” av Vilhelm Moberg. Det är ”The California trail”, den vandringsväg som guldgrävare gick från östkusten till västkusten för att gräva guld. Den kallar Moberg för ”de hundra tusens tåg”. Folk som var på jakt efter något större, vackrare och bättre, men som dör längs vägen. Sedan kanske inte gräset var så mycket grönare på andra sidan ändå. Det var en liten utgångspunkt när jag började skriva.

– Till en början ville jag göra en temaskiva som skulle utspelas på ”The California trail” och översätta det till hur det ser ut i Sverige och i mitt liv i dag. Att det känns som att det är en väldigt stor kamp i Sverige. På många sätt känns som att det är en själsmässigt väpnad konflikt mellan ideal och en regering som hatar kärlek. Sedan blev det inte en temaskiva på det sättet, men jag tyckte det var passande att börja med det.

Du har ju tidigare fått en konstig kommuniststämpel, det begreppet har i alla fall förekommit. Var det också en slags lek med det?
– Jo, det är klart. Sedan är jag inte kommunist, men är du musiker och befinner dig vänster om Kristdemokraterna i dag så tycker folk att du är en kommunist eller proggare eller vad fan som helst. Så det är inte så mycket att göra åt. Jag tänkte att eftersom ”Rak som en pil” var så utåtriktat politisk och bestod av lite halvt misslyckade försök att skriva kampsånger så ville jag nu utgå från ett inre krig. Själva tanken med ”De hundra tusens tåg” är att sammanfatta hela känslan av det skivan handlar om. Att vi den 20 september förra året, efter valet, var ett par stycken som stod rygg mot rygg med våra vapen i nävarna och försökte slåss mot alla andra. Man kände att man inte kunde lita på någon.

– Jag minns så väl hur det var att kliva upp morgonen efter valet. Man satte sig på tunnelbanan in till stan och såg att folk satt verkligen och tittade på varandra, ”vem fan tillhör du?” liksom. Jag hade en sån tur att det kom en tjej och satte sig mitt emot mig som hade en Vänsterpartiet-pin och en röda stjärnan på sin skinnjacka. Hon var lika rödgråten och trött som jag. Det känns på något sätt som att det verkligen är en konflikt i Sverige och i världen i allmänhet.

Hur ser konflikten ut?
– Det är ju bara att titta här (tar upp en Metro-tidning). Vad ska man säga, Saab går åt helvete, människor får ingen lön. Alla de här giriga besluten drabbar de som har det allra sämst. Och efter det som hände i Norge känns det som att man måste ta det på allvar mer än man gör.

Görs det inte i den utsträckning som det borde?
– Nej, så är det. Och det är så förbjudet att prata om ideologi. Det är ju så Moderaterna har tagit sig så mycket framåt, att de absolut inte erkänner att de har en ideologi. De pratar aldrig om liberalism eller höger, de har inte ens blåa tröjor på sig. De vill inte kunna bli identifierade som den ideologi de för och inget av deras beslut motiveras med att det har en ideologisk bakgrund. Allting framställs som att det är pragmatiskt. Men lägger man ihop att de höjer priset på SL-biljetter med en vilja att införa marknadshyror i stan så har du helt plötslig en situation där det är väldigt tydligt att finns en ideologi om att människor ska hållas isär.

– På något sätt känns det som att vänstern försöker ta efter det och man förstår att de vill det. Samtidigt saknar jag verkligen människor som vågar tala om en större vision och att ha större ideal och att verkligen förklara det. Jag tänkte på det när jag såg Michael Moore på Jay Leno som pratade om sin film ”Capitalism: A love story”. Han sa ”nej den handlar inte om socialism, jag tycker bara att det är något som är fel när man har en kaka som är i tio bitar och man är tio personer och så är det en person som tar nio bitar och de andra nio tar resten. Jag tycker att medborgarna borde ha större inflytande över ekonomin.” Och alla jublar och tycker det är jättebra. Men det är ju precis så man beskriver socialism: medborgarna har större inflytande över ekonomin. Det är en grundregel.

Men när andan är bistrare runtomkring oss brukar det föda bättre kultur. Märker du något av det nu?
– Jo, det finns hur mycket fantastisk kultur som helst. Det här är ett av de bättre musik- och konståren på länge. Det har kommit otroligt mycket fina skivor i år, till min nackdel förstås, haha. Men jag vet inte hur mycket av det som föds ur ett förtryck. Jag tycker att det finns väldigt bra motreaktioner från folk som börjar göra tydliga feministiska ställningstaganden mot att samhället på många sätt rör sig åt helt fel håll.

– Det är på något sätt ganska modernt med en politisk inkorrekthet som gärna tar sig i uttryck i en misogyn kvinnosyn eller att man absolut inte får kalla sig för feminist. Där tycker jag det föds mycket bra motreaktioner. Rättviseförmedlingen har ju till exempel vuxit till att bli ett mainstreamorgan vilket är fantastiskt. Och även folk som öppet pratar om kvotering i positiva ordalag, vilket är ett otroligt negativt laddat begrepp i övrigt. Som Galago som berättar att de har kvoterat i flera år och att det är därför de har så många kvinnliga serietecknare. De vill att det ska vara så.

– Jag tror att bara det att folk tycker att jag är så jävla politisk, trots att det inte är så mycket politik i min musik, visar på att det finns ett stort underskott. Det är en sak att folk inte berättar vad de röstar på, men att de inte ens tänker prata om vilka ideal de står för? Folk är så otroligt rädda för att sätta en etikett på sig själva.

Har du varit det också?
– Nej. Det finns ju en fördel att sätta en etikett på sig för då slipper man få fel etikett. Om jag skulle berätta mer tydligt exakt varifrån jag utgår i mina uppfattningar skulle jag inte bli kallad för kommunist. Å andra sidan tycker jag inte det är något problem, de som känner mig vet var jag står. Men just att kunna prata om sina ideal, sina idéer. Det är bättre att ha idéer än att ha åsikter.

På ett personligt plan kan man känna att man vill förändra. Men ibland kan man känna en uppgivenhet eller maktlöshet. Man har en bostadsrätt, man har något slags jobb och ett socialt liv. Och så nöjer man sig med det.
– Å andra sidan, vad ska man göra? Man kan uttrycka sig så gått det går och man kan vägra att delta i saker som gör samhället sämre, i så stor mån som möjligt. Jag tycker bara det är viktigt att man tänker efter och svarar på frågor.

Att man ställer frågor till sig själv?
– Absolut. Jag tycker att det är jätteviktigt att förändra musikbranschen ur ett genusperspektiv eller vad man ska säga. Det finns ett otroligt underskott både på människor som jobbar på skivbolag och bokningsbolag och som spelar i band, det är otroligt mycket män. Det ifrågasattes förra året när Arvikafestivalen berättade att de skulle kvotera och köra en varannan damernas på nästa festival. Det var ingen annan festival som ville gå med på att det kunde vara en idé. Alla säger att det är helt slumpmässigt att det bara är män som spelar på deras festivaler, men tittade man och räknade väldigt snällt så var det ungefär tio procent av alla akter på alla festivaler förra året som var kvinnor. Det är inte en slump, det är något systematiskt och det behöver man förändra.

– Jag har ett band på åtta personer varav två är kvinnor vilket också är ett underskott. Det vill jag förändra, samtidigt tänker jag inte sparka trummisen. Men varje gång man ställs inför det valet tror jag att man måste ifrågasätta sina handlingar och se om man kan bidra på något sätt genom att statuera ett exempel.

Sista låten på albumet ”Nån dag blir det bra” som är en akustisk pianosång, känns som ett svenskt mantra. Att hur tungt det än är så blickar vi framåt. Fast inte för mycket, till och med det hoppfulla tar vi ned.
–  Jag har inte tänkt på det på det sättet. Jag har bara tänkt utifrån låten. Vi hade två val som slogs om den sista platsen på skivan. Den ena var en uppföljare till ”De hundra tusens tåg”. Om den första var krigszonen så skulle den sista låten representera det post-apokalyptiska då allt är raserat och stöveltramp och hundskall hörs i plenisalen. Jag hade tänkt på en grej Roy Andersson sagt om att man aldrig ska försonas i slutet. Hans filmer och konst ska alltid sluta dåligt. Man ska inte gå därifrån och känna att det löste sig, man ska gå därifrån oförsonad. Då tänkte jag att det är ett sätt som jag vill göra den här skivan på. När du har lyssnat färdigt ska du inte ha tagit dig uppåt utan längre ner och hamnat i smutsen.

Varför då?
– Jag vet inte. Men det var ett vägskäl. Antingen skulle det bli ”det blir aldrig bra” eller så skulle skivan avslutas med en high note. Och så blev det det senare tillslut. Och det var verkligen inte tanken. Men det var den sista låten som jag skrev. En timme innan den spelades in.