”Det är ju skitmånga låtar!” utbrister min vän när han ser setlistan med munnen full av färgglada e-ämnen.   Pascal har lyckats få godiset Tutti frutti på sin raider – på sin nya skiva gör det gotländska raukbandet Little Richard/Elvis Presley-klassikern med samma namn som godiset i en betydligt mer hotfull version än originalet.

Hotfulla är också Pascal på scenen:  när Manuela De Gouveia och Isak Sundström går på gör de det till Mimmi Skogs numera väldigt exakta beat.  Sundströms gitarr morrar som en rabiessmittad hund. ”Han skulle aldrig kunna göra något annat. Titta på honom, hur jävla snygg han är. Han är född till stjärna”, säger min vän om Pascals gänglige sångare och gitarrist. Och det är sant: i svart skjorta, mörk, mentalsjuk blick och med fingrar som frenetiskt slår mot strängarna på hans Fendergitarr utstrålar Isak Sundström samma uppriktiga kärlek till rockhistorien som, säg, Lux Interior i The Cramps.

Men det är inte rockposer som gör Pascal till Sveriges bästa rockband – det är Manuela De Gouveias röst, det är Mimmi Skogs pukor, beatet som skoningslöst för musiken framåt. Men framför allt är det Pascals texter som gör dem så otroligt oemotståndliga. Som texten i ”Nyår”:

På väg till jobbet som äter upp mig. Klarar mig lindrigt undan med ett sammanbrott på bussen. Snart har ännu ett år passerat. Släpar mig uppför trapporna till dig och den efterlängtade kyssen.

Det är konst som utan omvägar når mig på ett sätt som jag inte trodde att konservativ rockmusik byggd på sång, trummor, bas och gitarr någonsin skulle kunna göra igen. Och de gör det för att Pascal är det närmaste Stig Dagerman svensk musik har kommit på mycket länge. De gör  litterär popmusik klädd i svarta cigarettbyxor och trevlig pullover. Och på Strand i Stockholm den sjätte februari 2010 gör de den bästa spelning jag sett på flera år.

I logen efter spelningen visar Isak upp sin hand. Den blöder kraftigt.

Hursomhelst,  Joker är vid sidan av Joy Orbison britternas kanske mest begåvade namn för tillfället. Hans neonfärgade klubballader är det perfekta soundtracket till Channel 4:s regndränkta filmatisering av David Peaces Red Riding-kvartett. Samma känslor av hopplöshet, samma hålögda längtan efter något vackert. Men bara ett mörker som ibland lyses upp av en pint (eller fem).

Sub:Stance Mixed By Scuba (Samling)
Dubstep nummer 2. Scubas talang till trots – mixskivans främsta försäljningsargument är att den döljer spåret ”The Shrew Would Have Cushioned The Blow” av nämnda Joy Orbison. Men det är också hit som europeisk klubbmusik varit på väg under lång tid: Till lövtunna housesånger mitt emellan John Coltrane och de släckta drömmarna.

Starkey – Rain City (Singel)
Dubstep nummer 3. Rei Kawakubos första visningar i Paris med Comme Des Garcons i början av 1980-talet påminde mest om en kärleksromans sekunden efter ett atombombsnedslag. Idag är skillnaden i uttryck mellan Reis första kollektioner och Starkeys kommande singel rätt liten.

Rox – Not Going Back [Guido Remix]
Dubstep nummer 4. En svävande soulsång som varsamt undviker alla retrotendenser när Guido monterar ned sången till att bara bestå av ben, hjärtan och sammanbitna beats.

Igor Strawinsky / Stefan Goldmann – Le Sacre Du Printemps [Stefan Goldmann Edit] (Album)
Technoproducenten Stefan Goldmanns kärleksförklaring till Stravinskijs verk från 1916 är så totalt distanslöst att det inte går att låta bli att applådera artigt.

Roll Deep – Street Anthems (Samling)
Det var exakt här som den moderna grimen skapades. Roll Deep var långt före sin samtid när de bildades 2002 och nu har deras kulturgärning samlats på en utmärkt utgåva. Men det är kanske den tramsiga bagatellen ”Avenue”, med en minst sagt tydlig sampling av 1982 års ”Heartache Avenue ”av The Maisonettes, som i efterhand framstår som allra bäst.

Irmin Schmidt & The Inner Space – Kamasutra (Album)
ÄNTLIGEN! Soundtracket till filmen ”Kamasutra” ges ut på skiva. Musiken släpptes första gången 1969 och inkluderar det som senare skulle bli Can:s originaluppsättning. Här finns alla ritningar till den rena uppvisning i tysk precision och exakthet som är Cans tre första album.

Excepter – Presidence (Album)
Återigen som Kawakubos atombombsromantik. Fast utan romantiken.

Efterklang – Magic Chairs (Album)
Efterklang tar ett stort steg mot mitten när de plötsligt börjar rita harmonier lika tydliga som någonsin Fleet Foxes.

Nils Frahm – Nue (Albumspår, Wintermusik)
Stilla som snön faller är det vinterns sorgligaste piano. Men i uttrycket är det nog egentligen närmast till känslan jag kände när jag var 20 år och läste Per Hagmans ”Att komma hem ska vara en schlager”.

Mark E – Works 2005 – 2009 (Samling) Om jag bara får välja en houseproducent från det sena 00-talet att omfamna väljer jag, i hård konkurrens med Lindstrøm och Moodymann, Mark E.

Britten har utan att se sig över axeln inramat sin produktion av ett eget housedogma. Varje ny singel har under lång tid letat sig allt närmare Marks hårdfört konsekventa bild av perfektion.

Roj – You Are Here/The Salt Path (Singel)
Nottingham-bon Jim Woodring låter avantgarde-mannen Wolfram Wire prata på raraste tyska över något som närmast liknar dubversioner av Woodrings tidigare band Broadcast. Singeln är släppt på Library Music-etiketten Ghost Box. Jag tycker mycket om alla släpp från Ghost Box.

Pascal – Orkanen Närmar Sig (Album)
En knippe sånger för tomma tysta boogie-hjärtan från Sveriges bästa rockband.

Annette Pointdexter – Mama (Albumspår, Numero Group Sampler)
Numero Group hittar fortfarande ohörd soulmusik som ständigt pekar uppåt, uppåt mot molnen. Eller som Otis Clay uttryckte det: ”The Only Way Is Up”. 28 år senare är det fortfarande popmusikens viktigaste slagord.