Filmens starkaste scen kommer i den avslutande monologen av primadonnan Dorian Corey. Hon har varit en del av ballroom-kulturen sedan dess begynnelse och vet mer om voguing – dansen där varje rörelse utförs som vore de poseringar inför kameran till tidningen Vogues nästa omslag – än någon annan person i filmen.

I scenen sitter hon insvept i dunkel framför spegeln i en rörig loge och sminkar sig, medan hon blickar tillbaka på sina tidigare romantiska drömmar om att bli rik och erkänd. Att få möjligheten att bryta sig ut ur fattigdomen och bli ett legendariskt namn som människor skulle prata om i flera generationer framöver. Drömmar som med åren skulle luckras upp till en resignerad insikt om tillvarons prosaiska enkelhet:

»I always had hopes of being a big star… As you get older, you aim a little lower. And I just say, ‘Well, yeah, you still might make an impression’. Everybody wants to leave something behind them – some impression, some mark upon the world.«

Hon skjuter fram huvudet mot spegeln, lägger på ett lager mascara på ögonfransarna och drar ut färgen på ögonbrynen med fingertopparna samtidigt som hon säger:

»Then you think… you’ve left a mark upon the world. If you just get through it, and a few people remember your name, then you’ve left a mark. You don’t have to bend the whole world. I think it’s better to just enjoy it. Pay your dues, and enjoy it. If you shoot an arrow and it goes real high, hooray for you.«

Samma avslutningstal inleder albumversionen av låten »Walk on by« på El Perro Del Mars nya album Pale Fire. En låt som flätar samman de mest personliga erfarenheterna med referenser till nittiotalets musikkatalog och Jennie Livingstons film. Även den centrala versraden – som hela låten vilar på – är ett citat av Dorian Corey:

»Solitude’s my best friend, the only one who sees me cry. Tells me I will never need another man, to keep my head up and walk on by.«

När jag träffar Sarah Assbring i en teaterlokal bara ett stenkast från Mariatorgets tunnelbanestation i Stockholm, inleder jag samtalet med att fråga vad det är i Dorian Coreys formuleringar som har lämnat så starka och direkta känslor hos henne. Hon sjunker ner i en svart fåtölj, hennes bredaxlade svarta kavaj åker upp och lägger sig som en rak kudde under det rosafärgade håret. Så funderar hon en stund innan hon svarar engagerat:

− För mig handlar dessa rader om att vara en utsatt person och följa sin väg benhårt. Direkt applicerat på låten »Walk on by« handlar texten om att förlora en kärleksrelation, men den handlar lika mycket om livet i stort – att ta sig vidare och aldrig förlora sin stolthet. Det tycker jag Dorian Corey är ett så fantastiskt vackert exempel på.

− Jag minns när jag såg filmen för första gången, fortsätter Sarah Assbring. Den avslutande scenen naglade sig fast i mig och lämnade det starkaste avtrycket; det var en så bra konkretion av vad hela filmen handlade om. Och när jag skrev »Walk on by« flera år senare var det självklart att hennes ord skulle vara med.

Textraderna innehåller en slags dubbeltydighet: att man å ena sidan tvingas släppa taget om sina drömmar när man åldras, men att man också kan komma stärkt ur denna insikt. Försöker du fånga samma känsla på ditt nya album?
− Absolut, jag tycker det finns någonting väldigt stort i att komma till denna insikt. Det är på ett sätt en slags resignation, men det är också ett viktigt faktum för att kunna leva och vara lycklig som människa. Det är en del av att bli äldre; god kunskap på något sätt. Att vara ung handlar ju om att leva i en slags illusion – med all rätt förstås – men att åldras handlar lika mycket om att se på livet med nyktra ögon och ändå uppleva allt det fantastiska.

Finns det någonting annat i filmen som du fastnade för?
− Jag fastnade nog för allt. Rent musikmässigt är jag galet förtjust i eran. Jag älskar voguing och jag fascineras av åttiotalet i New York. Det var en oerhört tragisk period på många sätt, där AIDS tog död på allting. Det är så mycket i den filmen som är otroligt väl fångade historiska ögonblick.

− Sedan inspireras jag mycket av människorna, som trots att de levde långt utanför samhället kunde förenas i sin passion för kulturen. Som var så jävla starka. De vet inte själva om det – de flesta, eller allihop, är döda idag – men de har också blivit tongivande stilbildare för vår tid.

På låten »I was a boy« utforskar du likaså överskridande könsroller, vilket i sin tur för mina tankar till den amerikanska queer-teoretikern Judith Butler som anser att kön bara är sociala konstruktioner. Att män och kvinnor, homosexuella och heterosexuella, bara är identiteter som samhället har skapat för enkelhetens skull. Håller du med henne?
− Det gör jag absolut, och det är mycket vad låten handlar om. Rent konkret fångar den känslan jag hade innan jag blev gammal nog att inse att det fanns skillnader mellan pojkar och flickor. En tid då jag kände mig väldigt fri som människa.

− Visst handlar låten om kön som sociala konstruktioner, men den visar också att könsidentiteter kan få en annorlunda mening när man älskar någon på riktigt. När man befinner sig i en riktigt, riktigt bra relation är ju skillnaden mellan dig och mig inte längre en konstruktion, då faller allting på plats och man kan lättare finna sig själv.

Du har på senare år kommit att bli mer politisk i din musik. Jag tänker på låten »What do you expect« efter Londonkravallerna, och nu senast med låtar som »I was a boy«, »I carry the fire« och »To the beat of a dying world« på Pale Fire. Hur ser du själv på den utvecklingen?
− Den ser jag som uppenbar och mycket viktig för mig, även om det bara är ett litet steg jag har tagit. Tidigare har jag varit en textförfattare som nästan uteslutande har utgått ifrån mig själv och mitt absoluta innersta. Min utgångspunkt har alltid varit det mest privata, även om jag har försökt hitta något allmängiltigt i mina personliga erfarenheter. Men den här gången kändes det irrelevant att bara utgå ifrån mig. Det kändes liksom inte passande.

− Kanske ser jag mig själv mer som en del av världen än vad jag gjorde förut. Jag har nog alltid känt att jag stått utanför samhället. Det kan nog vara en mognad hos mig att kunna se bortom min egen privata sfär, vilket givetvis är en väldigt skön känsla.

På din blogg skrev du i samband med »What do you expect« att du arbetade med en skiva om hur det är att leva i en tid då det finns lite hopp, få framtidsutsikter och vad dessa tider gör med oss människor. Nu har du i beskrivningen av skivan lagt till ljuset i horisonten och att det finns löfte om hopp och kärlek. Kan du berätta om vad som hände däremellan?
− När jag skrev den första beskrivningen hade jag gått igenom två tunga förluster i familjen som gjorde att jag fick en väldigt mörk syn på livet i stort och på världen utanför. Jag drabbades starkt av känslan att någonting togs ifrån mig. Så jag fattade beslutet att vänta med att skriva musik, vänta ut sorgearbetet, för jag ville inte att min nästa skiva skulle kretsa kring sorg.

− Men jag kunde inte hålla mig, jag började skriva musik i alla fall. Världen runt omkring mig kändes fortfarande mörk, nästan apokalyptisk – både på ett politiskt plan i Sverige men också genom faktiska händelser ute i världen. Jag försökte kämpa emot, men det var först när jag träffade en särskild person som jag lyckades tänka annorlunda. Jag hade liksom inget val, jag kunde inte – hur jag än ville – tänka att det inte fanns något hopp. Och parallellt med detta utbröt den arabiska våren. Det kändes på något sätt som om den gick hand i hand med hur jag såg på livet i stort.

Hur då menar du?
− Jo, jag tänker just på kraften att vilja kämpa för någonting större än en själv och vägra ge sig. Jag minns att jag kände att jag inte kunde skriva musik när jag stod på knä – och så bestämde jag mig för att resa mig upp istället. Det blev litegrann som hoppets eld för mig, som skivan också skulle komma att handla om. Jag såg en värld utanför som visserligen var mörk men där det också fanns hopp, vilja och kraft att resa sig. Och jag ville inte göra en skiva som var alltigenom mörk. Det är anledningen till varför det finns en röst som hela tiden talar emot den andra.

Om man googlar på titeln Pale fire får man främst sökträffar på Vladimir Nabokovs roman med samma namn. Har du läst den?
− Nej, det har jag faktiskt inte. Men jag tror att jag har haft titeln i bakhuvudet sedan jag först såg den. Jag är galet svag i vackra ordsammansättningar och har alltid tyckt att hans romantitel är fantastisk. Den är så mångbottnad. Den innehåller så många bilder. Jag minns att jag efteråt tänkte att vad sjukt det hade varit om Nabokovs roman hade någon beröringspunkt med vad jag hade skrivit om – men det insåg jag snabbt att den inte hade.

Nej, han tog tydligen titeln från en vers av Shakespeare: The moon’s an arrant thief / And her pale fire she snatches from the sun.
− Åh just det, den där versraden är så otroligt vacker.

Sedan har »Pale Fire« ofta använts som en metafor för inspiration och kreativitet. Hur har du valt att använda uttrycket?
− För mig är elden någonting okuvligt som bara vägrar dö. Något som inger hopp. Men det finns också en förtärande sida av elden, som kärlek till exempel. Jag tänker nog på dessa två sidor av elden.

Alla dina skivor kretsar ju kring teman som betingas av vad som försiggår i ditt liv för stunden. Vilket tema skulle springa ur ditt nuvarande liv?
− Det mest direkta som jag ärligt känner är att jag väntar barn, och det är en väldigt omvälvande känsla. Jag funderar mycket på hur min musik kommer att påverkas av det, om jag faktiskt kommer tycka att det är viktigt att skriva barnvisor.

− Det är en intressant sak som uppstår när man väntar barn, plötsligt har jag en helt annan förståelse för artister som skriver barnmusik. Det kanske blir så att jag kommer känna ett jävligt stort ansvar att göra hoppfull musik. Att jag vill ta mer ansvar och inte vältra mig i självmisär.

På något sätt känns det väldigt passande att du skulle göra barnvisor, små enkla sånger som består av få ackord och textrader som upprepas om och om igen.
− Det känner jag också, det är inte alls främmande. Spontant tänker jag på Philip Glass och att kanske utgå ifrån väldigt mantralika arpeggios (en musikalisk teknik där noter i ett ackord spelas eller sjungs i sekvenser efter varandra red. anm.).

− Jag tänkte ofta när jag var yngre att Cocteau Twins måste vara den bästa musiken för spädbarn. Det är kanske något jag skulle kunna dyka ännu längre in i: att börja göra extremt svävande lushmusik.

Lyssna på Pale fire.

Killen sken upp och svarade: ”Dupree? Jag är mer Ninja.” Dupree och Ninja, två legendariska så kallade hus från voguingscenen som gjorts känd genom Jennie Livingstons dokumentärfilm ”Paris is Burning”, hade vi givetvis inget med att göra. Ändå fungerade de där pseudonymerna som en sorts bro, något varken mitt eller hans riktiga efternamn någonsin hade lyckats åstadkomma. Det räckte kanske att dela den referensramen just då.

Samma dokumentär har inspirerat amerikanske koreografen Trajal Harrell. I sin serie ”Twenty looks or Paris is burning at the Judson Church” utgår han från ett möte som aldrig ägt rum: mellan dansarna på voguingscenen i Harlem och postmodernisterna i The Judson Dance Theatre på 60-talet.

De senare, med hemvist i Judson Memorial Church i Greenwich Village i New York, bestod bland annat av i dag kända koreografer som Trisha Brown, Lucinda Childs och David Gordon. Utgångspunkten var intellektuell och avantgardistisk och många beröringspunkter delades med dåtidens performance- och videokonst.

Voguing, i sin tur, hämtade sina förebilder från fotomodellernas och såpakaraktärernas teatrala framtoning och hamnade i populärkulturfilen när personer som Malcolm McLaren och Madonna plockade upp dansstilen. Där har den också i stor mån stannat – en Ninja dubbelskiftar som gångterapeut på ”America’s next top model”. Och för ett par år sedan påpekade en exalterad vän hur vogueinspirerad koreografin till Hanna Lindblads Melodifestivalbidrag var.

Det tydligt uttalade historiska ramverket till trots, med tidsangivelser till 1963 (då Judson Dance Theater stod på sin topp) och Jennie Livingstons dokumentärfilm ”Paris is Burning” från 1990, är det inte meningen att ”Twenty looks” ska vara något sorts danshistoriskt drama. Trajal Harrell ämnar istället erbjuda ett tredje alternativ, något som är postmodern dans och voguing på samma gång, på samma scen och under samma tak.

Verket kommer i fem storlekar: från XS till XL. Den föreställning som nu är aktuell – L – fick urpremiär i New York den 25 april. Men en work in progress-version visades på Dansens hus i Stockholm i början av månaden. Här har Sofokles tragedi ”Antigone” filtrerats genom Harrells hypotetiska möte.

Ett fyrverkeri av möjligheter och associationer, med andra ord.

Twenty looks på Dansens Hus i Stockholm. Foto: Bengt Gustafsson

Det hela börjar med att alla dansare samlas på scen medan en av dem ber publiken att ställa sig upp: de ska sjunga sin house anthem, ”… Baby one more time” med Britney Spears. Spridda skratt hörs. Därpå följer en Trisha Brown-esk danssekvens som avbryts av ett sorts spoken word. Därpå en lång drömlik scen där Harrell själv och en av dansarna monotont avslutar meningen ”we are” med ”Kanye West and Jay-Z”, ”Brandy and Monica”, ”Viskningar och rop”, ”the world”, ”the children”, (ytterligare skratt) – och så vidare i minut efter minut.

Det påminner något om Peter Blakes målning ”Self-Portrait with Badges” från 1961. Där har konstnären på sig klarblåa uppvikta jeans och en jeansjacka översållad med pins och tygmärken, basketskor och vad som ser ut att vara en röd Ben Sherman-tröja. Kroppen och ansiktet är däremot neutrala och anonyma bakom kläderna och symbolerna han väljer att associera sig med. På Dansens Hus pågår detta spel så länge att motsats- eller radarparen som räknas upp till slut börjar sakna gemensamma nämnare, blir menlösa och åderlåtna på sin funktion som identitetsmarkörer.

Detta är tyvärr symptomatiskt för hela föreställningen. Ofta genomsyras allt av en rätt irriterande distans till vad det är man håller på med. Och de mer uppenbara voguebalelementen – det hålls en modevisning där Trajal Harrell håller i mikrofonen och ropar om modeskaparen Hussein Chalayan – blir mer plumpa pastischer än någonting annat.

Just pastischer är visserligen voguebalernas essens, kan man hävda, men humor kräver som bekant något slags raffinemang. Dessutom förhöll sig Judson Church-avantgardet och balbesökarna till någonting – om det så rörde sig om ett kulturklimat eller en våldsam och intolerant omvärld.

Det här tredje alternativet placerar sig, trots de många referenserna till mode, musik och film, i en sorts parallell värld där ingenting angår oss som befolkar den här.

Nå. De rena danssekvenserna är fantastiska. Men för få.